Never Ever Let You Go / Danmark 2001

Efter bröderna Olsens seger bubblade hela Danmark och nu var DR spända och stolta över att få stå värd och visa sitt kunnande för världen efter trettiosju långa år. Stolthet och entusiasm är i sig inte dåliga saker men båda måste hållas i stram sele om slutresultatet ska bli bra. Det skulle alla snart bli varse.

Att festen skulle bli stor verkar ha varit en av de viktigaste sakerna för arrangörerna. Man bestämde att det skulle byggas ett tak på den nationella fotbollsarenan Parken och att ESC skulle avgöras inför rekordpublik: hela 38.000 åskådare skulle rymmas in.

Bakom kulisserna gick förberedelserna verkligen inte som på räls. Man utlyste en tävling där reklamfirmor fick föreslå inte bara logo och visuell identitet utan även hur scenen skulle se ut. I ett sent skede fick man inse att det vinnande förslaget inte var användbart och tv-utbildade scenografer kallades in istället.

Även på andra områden var organisationen rörig och den dokumentär DR själva gjorde om förberedelserna var en riktigt obarmhärtig skildring av hur proffsiga medarbetare ständigt körs över och hur de från början ambitiösa planerna slutligen landade i en inte särskilt lyckad sändning.

Den danska finalen - en solid årgång med flera bra låtar - visade däremot få tecken på att DR inte skulle ha koll. Här bjöds fest och folklighet och bra show och tittarna var mycket nöjda.

Vinnaren var något av ett scoop. Duon Rollo & King (Søren Poppe och Stefan Nielsen) var en riktig fluga som fått stort genomslag med sin första hit "Ved du hvad hun sagde?" med Signe Svendsen som gästvokalist. Det uppföljande albumet hade fått ett ganska svalt mottagande och för att hålla sig kvar i rampljuset ställde man i den danska finalen där man vann stort.

"Der står et billede af dig på mit bord" var inte så väldigt mycket mer än en ny version av den första låten - till och med munspelshooken fick följa med - men det visste inte den internationella publiken. I sin engelska version kändes värdlandets bidrag ganska fräscht.

Under repetitionsveckan gick den danska stoltheten av allt att döma lite överstyr och såväl journalister som delegater morrade över dålig organisation kontra värdarnas uppblåsta självbild.

Själva finalen var långt ifrån en tv-fest. Att startfältet hörde till de svagaste i modern tid var inte DR:s fel men bidragen kändes ofta alldeles för små för den gigantiska scenen och dess underligt grå design. Programledarna hade begåvats med ett förfärligt manus på rim som sågades av de flesta. 

Åskådarna varken såg eller hörde särskilt bra och såg därför mest uttråkade ut då kameran svepte över dem. Ända fram tills hemmalaget fick avsluta uppspelningen: då brakade jublet loss och läckte via sångmikrofonerna ut till de miljoner tittare som kanske också vaknade till lite grann. Skulle Danmark vinna på nytt tack vare starkt publikstöd?

Länge såg det ut att gå så. Danmark tronade i täten under en stor del av röstningen tills helt otippade Estland kom och drog förbi. Att publiken på plats hade önskat ett annat utfall var väldigt tydligt men Rollo & King fick åtminstone ännu en framgång på sitt CV.

Duon blev inte långlivad - året efter gick Rollo och King skilda vägar. Båda medlemmarna försökte sig på solokarriär med begränsad framgång och arbetar idag som lärare. Signe Svendsen är ännu aktiv som artist och ger ut skivor på eget bolag.

Att finalen från Parken inte varit någon riktig succé var de flesta överens om - även DR själva verkar ha ansett att det inte gick riktigt som man tänkt sig. Ändå tilldelades DR det prestigefyllda uppdraget att ordna födelsedagsfest 2005 då Eurovision Song Contest fyllde femtio år.

Rollo & King / Never Ever Let You Go (Danmark 2001)

2:a plats av 23 bidrag i Köpenhamn

Horoscopes / Irland 1981

Blygsamhet är för amatörer. Om man vill erövra världen får man satsa hårt och sikta högt och inte hymla med sina ambitioner. När trion Sheeba lanserades på allvar berättade deras management att bandet inte var särdeles intresserat av Irland - man vill slå internationellt istället.

Den ursprungliga planen hade varit att representera Irland vid ESC i Paris 1978 och bli stjärnor den vägen, men man hade slutat på en neslig sjätteplats i den nationella finalen. Kanske fick man lov att fokusera lite på hemlandet till en början.

De tre medlemmarna var Frances Campbell, Marion Fossett och Irene McCoubrey. Marion hade börjat sin bana som cirkusartist medan Irene sjungit i många år och tävlat för Irland i ESC 1973 under sitt artistnamn Maxi. 

Värt att notera är att Maxi först nobbades av gruppens producenter. Hon hade redan hunnit fylla 27 vilket de tyckte var alldeles för gammalt för det de kallade "Irlands första sexiga tjejband".

Att Sheeba var ett ambitiöst projekt märktes inte minst på att bandet verkade ha en oändlig mängd olika pressbilder där medlemmarna poserade i olika kläder och med olika frisyrer. De flesta grupper som turnerade runt Irland hade på sin höjd en eller två proffsbilder att tillgå. Tillsammans med en grupp bakgrundsmusiker spelade trion flitigt runt ön och sågs som en av landets populäraste akter.

1981 kom chansen de väntat på och de vann den nationella ligan med poppiga "Horoscopes". Utstyrda i spektakulärt glittriga kreationer sågs Sheeba som en mycket möjlig vinnare av ESC-finalen i Dublin där de fick agera hemmalag.

Förhandsvideon visade intressanta kontraster: i några bilder vandrar Sheeba runt i något slags glammiga superhjältedräkter för att i nästa scen posera i sina finaste hemmastickade tröjor. Hade de inspirerats av Fridas framtoning i Abbas video till "Super Trouper" året innan?

Förväntningarna var skyhöga men trots att Sheeba länge hängde med i toppstriden blev de "bara" femma till slut. Besvikelsen var stor - inte minst för att vinnande Storbritannien inte givit dem en enda poäng.

"Horoscopes" blev ändå en stor kommersiell hit på Irland - Sheebas enda framgångsrika singel under hela karriären trots att de hela tiden sågs som en av landets ledande grupper. Det är en bra påminnelse om att hitlistor inte berättar hela sanningen om vem som är populär eller inte.

Sheeba jobbade vidare och skulle ställa upp två gånger till i National Song Contest: 1982 kom man sist med "Go Raibh Maith Agat" och 1984 blev man fyra med "My Love And You" som Maxi varit med och skrivit (och som i praktiken var ett solonummer för Maxi med Frances och Marion som körsångerskor).

Åtminstone två gånger gjordes försök att lansera Sheeba internationellt utan större framgång. I oktober 1982 kunde hela karriären ha fått ett abrupt slut då deras turnébuss kraschade på väg hem från en spelning. Två personer ombord på fordonet omkom och alla tre sångerskorna skadades allvarligt och tvingades ta en sju månader lång paus för att återhämta sig.

Olika uppgifter gör gällande att Sheeba hade spelat in en hel LP i Nederländerna för internationell lansering men att skivbolaget rev kontraktet då gruppens tillfrisknande tog för lång tid. Ett smakprov av skivan som aldrig blev får man av singlarna "The Next Night" och "Coming To You".

1984 genomförde man en stor turné på Irland innan man gick åt skilda håll. Maxi hade blivit erbjuden jobb på RTÉ och kände sig redo för nya utmaningar. Hon skulle med tiden bli en uppskattad radiopratare och skulle hållas kvar på radiovågorna fram till sin pensionering 2015. Det är lite skönt att notera att medlemmen som ansågs för gammal för gruppen blev dess i särklass mest kända medlem.

Frances Campbell fortsatte att sjunga i betydligt mindre sammanhang och Marion Fossett gick tillbaka till familjens cirkus. 1985 och 1996 ställde hon upp som soloartist i den irländska finalen.

Läs mer om Sheeba här. 

Sheeba / Horoscopes (Irland 1981)

5:e plats av 20 bidrag i Dublin

Comme è ddoce 'o mare / Italien 1991

För första gången på tjugosex år stod den italienska statstelevisionen RAI värd för Eurovisionens stora sångtävling och om omvärlden redan tidigare hade fördomar om hur bra italienare är på att organisera saker skulle de nu cementeras en gång för alla. Finalen i Rom var kaos från början till slut.

Från början var planen att hålla festivalen i Sanremo - som en hyllning till den egna italienska varianten som stått modell för den internationella upplagan - men på grund av säkerhetsläget i världen flyttades hela tillställningen i januari till den anrika filmstaden Cinecittà i Rom.

När de deltagande länderna droppade in i Rom visade det sig att ingenting fungerade. Scenen var inte färdig då repetitionerna började och den svenska delegationen hade fått en riktigt liten loge där inte alla fick plats att sitta samtidigt.

De båda programledarna Gigliola Cinquetti (Italien 1964 och 1974) och Toto Cutugno (Italien 1990) saknade språkkunskaper och var lindrigt insatta i hur programmet skulle genomföras. Orkestern var under all kritik. Och så vidare, och så vidare.

I en intervju på fredag kväll suckade Sveriges kommentator Harald Treutiger att arrangörerna fortfarande låg två veckor efter i planeringen, "trots att tävlingen är imorgon". Efter avslutad sändning skrev alla deltagande länder - utom Belgien och värdlandet - under en protest mot den undermåliga organisationen. En så kaosartad årgång hade ingen skådat tidigare.

Samme Treutiger menade i flera sammanhang att Italiens eget bidrag var tävlingens sämsta och förmodligen utvalt för att säkerställa att man skulle släppa ta hand om arrangemanget en gång till. De svenska tidningarna var av exakt samma åsikt men den var nog en smula förhastad.

Peppino di Capri var en erfaren 51-åring med en mängd stora hits i bakfickan. Han hade redan vunnit Sanremo två gånger och var ett aktat namn inom italienskt musikliv. Hans bidrag - som handlade om hur underbart vacker världen är för den som är förälskad - var en mjuk och sinnlig komposition, och möjligen den mest genuint italienska som tävlat i ESC.

Texten var på neapolitanska, som har status som eget språk - nära besläktat med men äldre än standarditalienskan. Sedan 2008 har neapolitanskan status som skyddat språk i regionen Kampanien och ungefär 5,7 miljoner italienare talar det som modersmål.

Svenskarnas förväntningar att Italien skulle bli sist i omröstningen kom på skam rejält: Peppino blev sjua totalt med fullpoängare från Finland och Portugal. Idag är Peppino di Capri i delad ledning över de artister som deltagit flest gånger i Sanremo (tillsammans med Al Bano, Anna Oxa, Milva och Toto Cutugno).

Uppdaterad 15 maj 2024

Peppino di Capri / Comme è ddoce 'o mare (Italien 1991)

7:e plats av 22 bidrag i Rom

Il y aura toujours des violons / Frankrike 1978

Frankrike är ett stort land med ett oändligt antal begåvade musiker. De flesta som har musiken i blodet får aldrig den där riktiga chansen att sjunga inför storpublik och ge ut skivor som når den stora massan. Det räcker inte att kunna sjunga bra, någon måste tro på dig också.

Någon på franska CBS måste ha trott på Joël Prévost och sett potential i honom. Han hade en bra röst och såg trevlig ut. Dessutom hade han en intressant livshistoria i bagaget då han lämnats bort av sina biologiska föräldrar och adopterats som baby av en familj som döpte om gossen och gav honom ett helt annat namn.

Redan 1972 fick den unge sångaren skivkontrakt och gav sedan ut ett antal singlar och ett album i eget namn. Han turnerade Frankrike runt med stora stjärnor som Michèle Torr och Serge Lama men ändå lossnade det aldrig. Det stora genombrottet uteblev.

När TF1 sjösatte sin nya stora nationella final för ESC 1976 måste det ha framstått som ett mycket attraktivt skyltfönster för alla dessa artister som år ut och år in spelade in skivor som ingen köpte. Att synas i tv har alltid varit ett bra trick för att öka sin popularitet.

Joël Prévost ställde upp i den franska finalen 1977 med "Pour oublier Barbara" men floppade redan i semifinalen. Året därpå lämnades ingenting åt slumpen och han utrustades med en riktigt bombastisk och klassiskt superfransk ballad av en sort som ofta slog an i schlagerfestivaler.

"Il y aura toujours des violons" ("Det kommer alltid att finnas fioler") kom tvåa i sin semifinal och gissningsvis var skivbolagsfolket nöjda redan med det, men till de flestas stora förvåning slog Joël Prévost till och vann i finalen. Nu var det plötsligt han som fick representera Frankrike på hemmaplan i Paris och nu stod alla dörrar öppna.

Vid den internationella finalen gick det än en gång över förväntan och hemmalaget knep en bronsmedalj i omröstningen. Joël Prévost fick ge ut en andra LP - som i ärlighetens namn mest var en samling av de singlar han gett ut på CBS de senaste fyra åren - men låten blev ingen stor hit och sångaren försvann snart ut ur rampljuset på nytt.

Den som istället lyckades använda det här bidraget som en språngbräda var den unge textförfattaren Didier Barbelivien som nu fick ännu en fjäder i hatten i sin lovande karriär. Två år senare skulle han ge ut sin första skiva som soloartist och etablerade sig under 1980-talet som en av Frankrikes mest eftertraktade låtskrivare.

Joël Prévost fortsatte att spela in skivor åtminstone till mitten av 1980-talet och ställde upp på nytt i den franska finalen 1983. Han lär enligt uppgift vara en aktiv artist än idag men inte i de riktigt stora sammanhangen.

Joël Prévost / Il y aura toujours des violons (Frankrike 1978)

3:e plats av 20 bidrag i Paris

Amsterdam / Nederländerna 1980

Planen var hela tiden att Israel - som tagit en hemmaseger i Jerusalem - skulle ta sig an utmaningen och bli det första land som stod värd två gånger i rad. Då ESC dessutom skulle hållas för tjugofemte gången planerade man en spektakulär utomhusfinal där Medelhavet skulle fungera som kuliss för de tävlande.

Budgeten drog iväg, Knesset vägrade att skjuta till mer pengar och högst snopet fick israelerna se sin storslagna plan gå i stöpet. IBA kastade in handduken och avsade sig värdskapet. Nu var goda råd dyra för EBU att få någon att ta över.

Samtida tidningsurklipp antyder att EBU mest av allt skulle önskat att Monaco skulle tagit på sig värdskapet, då de var det enda land som vunnit utan att någonsin arrangera en final. Monegaskisk tv tackade inte bara nej utan försvann ur tävlingen och återkom först 2004 för ett kort gästspel.

Efter en del funderande tog Nederländerna på sig arrangemanget under förutsättning att EBU nöjde sig med en lågbudgetvariant, jubileet till trots. Dessutom krävde NOS att finalens datum - sedan länge spikat till 26 april - tidigarelades en vecka. 

Dels var den mest lämpliga lokalen - Het Congresgebouw i Haag - inte tillgänglig på det planerade datumet. Dels skulle landets nya drottning Beatrix sväras in bara fyra dagar senare och den begivenheten krävde också en del av tv-bolagets uppmärksamhet och monetära medel.

Radiounionen hade inte så mycket att välja på så finalen blev i allt väsentligt en repris på ESC 1976: samma lokal, samma logo och i princip samma scendesign. Det slutliga valet av tävlingsdag gjorde att fjolårsvinnaren Israel inte ens kunde vara med, och 1980 är därmed den enda upplagan där fjolårets vinnarland inte finns representerat.

Man filmade inte några vykort att visa mellan bidragen utan bad varje land att skicka med en egen speaker som på ett av landets officiella språk introducerade det bidrag som skulle komma. Sverige lät tv-kommentatorn Ulf Elfving göra jobbet medan Norge skickade ned Åse Kleveland enkom för att göra det jobbet.

Ytterligare lite pengar sparade man genom att inte ordna någon nationell final för att välja ut Nederländernas bidrag. En intern jury på NOS valde ut bidraget efter eget huvud och fastnade för en gammal bekant.

Maggie MacNeal (egentligen Sjoukje Smit) hade haft stor framgång som halva Mouth & MacNeal (Nederländerna 1974) men lämnade det stormiga samarbetet kort tid efter tredjeplatsen i Brighton. Hennes solokarriär hade fått en flygande start för att sedan tappa fart allt mer och nu var hon i akut behov av en nytändning.

Åtskilliga bedömare log åt att värdlandet sjöng om Amsterdam fast finalen anordnades i Haag, men de flesta verkade överens om att den utvalda låten var stark. Det tyckte juryn också: av de fyra först röstande länderna gav tre sin fullpoängare till Maggie. Sedan avstannade poängräkningen en aning men till slut blev det en femteplats - Nederländernas bästa placering sedan segern i Stockholm 1975 - och NOS pustade säkert lättat ut när det inte blev hemmaseger.

Efter tävlingen blev "Amsterdam" en högst modest framgång på de lokala listorna men uppmärksamheten lönade sig för Maggie MacNeal som nu fick en ny vår i karriären och flera betydligt större hits de kommande åren.

Det skulle dröja tills 1993 innan något land vann på hemmaplan på nytt och ändå till 2021 innan Nederländerna på nytt fick stå värd för ESC.

Uppdaterad 1 februari 2026

Maggie MacNeal / Amsterdam (Nederländerna 1980)

5:e plats av 19 bidrag i Haag

Mysterious Woman / Irland 1997

Irland hade genomgått en otrolig förändring under de senaste åren. Landet - som alltid hört till Västeuropas allra fattigaste - hade fått luft under vingarna och ekonomin blomstrade. Man talade om det irländska undret och "den keltiska tigern".

Nu hade man dessutom vunnit ESC för fjärde gången på fem år - ett alldeles oerhört rekord. Trots att RTÉ alltid haft skral budget var det verkligen inte läge att tacka nej och avböja värdskapet. Irländare klarade det mesta, det ville man visa.

Den nationella finalen anordnades i Waterford - republikens äldsta stad - och i det lilla auditorium man valt rymdes ingen orkester. Nästan all musik låg på band - endast en stråksektion spelade på riktigt i direktsändningen.

Vinnare blev den rätt okände Marc Roberts - en 28-åring från Crossmolina som egentligen hette Seán Hegarty då han inte stod på scenen.

"Mysterious Woman" - skriven av John Farry med ett långt förflutet i olika band - var en typiskt inställsam irländsk schlagerballad med en ovanligt dum kärlekstext om en man som för ett ögonblick får se en vacker kvinna som han inte vet något om och som han aldrig talar med men som han vet att han för alltid ska älska hela sitt liv. Som ett första kapitel i den sämre sortens Harlekinroman, ungefär.

Själv föredrog jag tvåan "Suddenly" med Darren Holden, en rak och tydlig poplåt med betydligt mindre sirap i framtoningen.

I den snygga och högteknologiska final RTÉ bjöd på i Dublin framstod hemmalagets bidrag möjligen som lite väl gammaldags. Eller som något välbekant och lättidentifierat. Mer vågade och ambitiösa bidrag fick nöja sig med blygsamma placeringar medan Europas jurygrupper öste poäng över Marc Roberts. Efter att ha vunnit tävlingen sönder och samman var nog irländarna - och de flesta andra - nöjda med en andraplats.

Värt att notera är kanske att man nu lagt också stråkarna på band och inte alls använde den orkester som fanns på plats. Noel Kelehan - en av orkesterns varmaste förespråkare - lär inte ha varit helt nöjd och missade här sin sista chans att dirigera ett irländskt bidrag på hemmaplan.

"Mysterious Woman" blev en hit hemma på Irland och såväl Marc Roberts som Darren Holden har haft långa och framgångsrika karriärer, men under de kommande åren skulle RTÉ helt tappa greppet om den melodifestival de dominerat och slagit vinstrekord i. Efter 1997 har Irland inte placerat sig bland de fem bästa en enda gång.

Marc Roberts ställde upp i den irländska finalen på nytt 2008 där han än en gång blev tvåa - nu efter en skränig kalkon gjord av plast.

Marc Roberts / Mysterious Woman (Irland 1997)

2:a plats av 25 bidrag i Dublin

You / Sverige 2013

"Euphoria" hade varit en makalös seger: en magnifik vinnare med en alldeles oerhörd genomslagskraft även utanför tävlingen. För första gången på över ett decennium skulle Sveriges Television få stå värd för en tävling som växt rejält sedan det begav sig senast.

Christer Björkman och hans medarbetare hade längtat så länge och ville det här så mycket. Men det skulle visa sig övermäktigt att jonglera såväl Europas största underhållningsprogram som den mastodontapparat som den svenska melodifestivalen förvandlats till. En hel ansvar för den svenska uttagningen fick lämnas över på andra.

De svenska låtskrivarna hade kanske inte i första hand låtit sig inspireras av "Euphoria" utan snarare förlamas. Den genomgående standarden var om inte dålig så åtminstone lite avslagen, vilket kanske bäst illustreras av att vinnaren för första gången blev ett bidrag från Andra Chansen.

Robin Stjernberg - som startat sin bana i pojkbandet What's Up tillsammans med Eric Saade för att sedan komma tvåa i Idol - hade bara kommit trea i sin semifinal men förvaltade sin andra chans väl och tvålade slutligen till förhandsfavoriten - och tittarnas överlägsna etta - Yohio. 

"You" var en självbiografisk sång tillägnad artistens pappa. skriven av Robin själv tillsammans med bland andra de relativa nykomlingarna Linnea och Joy Deb som skulle komma att göra ett stort avtryck i tävlingen de kommande åren.

Inför ESC i Malmö låg ansvaret för det svenska numret på den nya delegationschefen Rennie Mirro. Den första repetitionen blev kaotisk, varpå Christer Björkman blev rasande och krävde bättring ögonblickligen. 

Även om numret fick bättre styrfart i tid för finalen var det ganska tydligt att värdlandet var långt ifrån att ha häng på hemmaseger. En fjortondeplats kändes riktigt blek året efter "Euphoria".

Robin Stjernberg blev aldrig något särskilt stort namn som soloartist men har fortsatt spela in musik såväl som att skriva och producera musik för andra. 2017 vann han Melodifestivalen en gång till som låtskrivare åt Robin Bengtsson.

Robin Stjernberg / You (Sverige 2013)

14:e plats av 26 bidrag (final) i Malmö

When The Music Dies / Azerbajdzjan 2012

Det var ett ganska bra startfält Europa hade bullat upp med inför 2012. Många intressanta låtar, en spännande mångfald av artister och en hel del underhållande och spektakulära scenframträdanden. Och trots det talade nästan ingen om musiken. I Baku handlade allting om politik.

Det oljerika men auktoritära Azerbajdzjan hade pumpat in osannolika mängder pengar i sitt värdskap och hade på rekordfart byggt en helt ny arena i skuggan av den jättelika flaggstång som fram till 2011 varit världens högsta.

Flera bostadshus utrymdes och demolerades för att ge plats åt den nya arenan och organisationer som redan tidigare kritiserat Azerbajdzjan för bristande mänskliga rättigheter fick ännu mer att rapportera om. EBU:s ledning borde verkligen haft anledning att skruva på sig.

Själv var jag i Baku som Svenska Yles reporter och fick prata politik flera gånger om dagen i min övervakade mobiltelefon. Samtliga ackrediterade journalister fick lokala SIM-kort av telekombolaget Azercell som frikostigt lämnade ut information till landets säkerhetspolis. Den som försökte ringa med andra abonnemang drabbades av störningar.

Den splitternya arenan visade sig vara ett riktigt fuskbygge som mer eller mindre föll i bitar inför våra ögon. I kommentatorernas korridor många trappor upp under taket slutade toaletterna att fungera alltmer under repetitionstiden. Enligt den tyska byggfirmans hemsida var arenan ännu under uppförande och inte godkänd för användande då finalen hölls.

Hemmalagets bidrag var i vanlig ordning skrivet av svenskar och framfördes av Sabina Babyeva utrustad med en högteknologisk klänning dränkt i uppseendeväckande projicerade mönster. 

Ingen stor förhandsfavorit men på finaldagen hade en kaxig taxichaufför sagt till en journalistkollega att Azerbajdzjan skulle vinna på nytt. Det hade presidenten lovat att ordna med sin stora plånbok, "precis som året innan".

Till all lycka räckte inte budget till mer än en fjärdeplats. Året efter skulle litauiska och svenska tidningar tillsammans kunna belägga att Azerbajdzjan varje år satsade stora pengar på att svänga små länders telefonomröstningar i ESC.

Dagarna i Baku var intressanta på många sätt men all politik var utmattande. Inför finalen skrev jag en krönika jag ännu är väldigt nöjd med om varför vi behöver vår europeiska schlagerfestival och varför den inte får kapas av politiska intressen. Varför min bild är upp och ned i artikeln förblir ett av livets stora mysterier.

Sabina Babyeva / When The Music Dies (Azerbajdzjan 2012)

4:e plats av 26 bidrag (final) i Baku

Long Live Love / Storbritannien 1974

Olivia Newton-John hade börjat sjunga redan som mycket ung hemma i Australien. När hon vann en resa till London i en talangtävling ville hon egentligen inte åka men hejades på av sin mamma som insåg att chanserna att bli något stort var betydligt större i Europa.

Mamma hade alldeles rätt och 1971 fick Olivia sina första stora hits i Storbritannien och USA. Den amerikanska karriären rann snabbt ut i sanden men britterna gillade sin nya stjärna och flera av hennes låtar slog. 1974 frågade BBC om hon ville representera dem i Eurovision Song Contest.

Som vanligt valdes sex låtar ut för den nationella finalen och tittarna fick välja vinnaren genom att skicka in vykort. Likaledes i vanlig ordning hade den utvalda kvinnliga artisten i princip ingenting att säga till om och som många före henne stod Olivia där med en låt hon själv avskydde.

"Long Live Love" var en riktigt fyrkantig låt med en mässande refräng och en högtravande text som hyllade Frälsningsarmén. Nog för att Olivia hade en snäll image men så präktig hade hon knappast lust att vara i offentligheten.

Naturligtvis hörde Storbritannien till favoriterna - det gjorde man varje år oavsett låt - men det blev "bara" en fjärdeplats, vilket var svagt med brittiska mått mätt. Terry Wogan, som ännu "bara" var kommentator i radio, var säker på att Olivias karriär nu var över.

Det var den inte. En av låtarna Olivia spelade in till sin LP - "I Honestly Love You" - skulle sparka nytt liv i hennes amerikanska karriär och ett år senare flyttade hon till USA i jakt på bättre möjligheter.

Om Olivia hade sitt på det torra redan innan skulle huvudrollen i "Grease" 1978 göra henne till en global superstjärna med en imponerande samling hits på meritlistan. När man idag sammanfattar hennes långa karriär nämns "Long Live Love" sällan som mer än en parentes och sannolikt är Olivia Newton-John väldigt nöjd med att ha det så.

Olivia Newton-John / Long Live Love (Storbritannien 1974)

Delad 4:e plats av 17 bidrag i Brighton

I Am Yours / Österrike 2015

Trots att Österrikes seger med Conchita Wurst - och landets bästa placering sedan 1966 - var resultatet av ett internt val bestämde sig ORF för att använda all uppmärksamhet runt värdskapet till att lansera en ny nationell final där tittarna skulle få välja vinnare.

I ärlighetens namn hade de österrikiska tittarna aldrig varit speciellt bra på att välja ut sina egna bidrag. Den bästa placering en vinnare av en tv-sänd final i Österrike var komikern Alf Poier och hans lilla visa om alla djuren som kommit sexa i Riga 2003, men skam den som ger sig.

Före finalen sändes tre förinspelade program. I det första sorterade en jury ned sexton hoppfulla kandidater till sex, i det andra fick de sex kvarvarande artisterna sjunga två coverversioner för att visa upp sin bredd och sitt kunnande.

I program tre fick de sex kandidaterna sjunga två potentiella ESC-bidrag var innan juryn gav en låt per artist tumme upp. Efter tre veckor hade tittarna ännu inte tillfrågats om sin åsikt på något meningsfullt sätt och om de börjat tappa intresset må det vara dem förlåtet.

I finalen valde en ny, internationell jury tillsammans med tittarna ut två superfinalister: The Makemakes och Dawa. På tredje plats kom tonåriga Zoë Straub som skulle lyckas lite bättre året därpå.

I superfinalen hade tittarna hela makten och gav en solklar seger till The Makemakes som redan haft två hits på de lokala listorna. Österrikiska tidningar spekulerade i om sångaren Dodo Muhrer i själva verket var en utomäktenskaplig son till skådespelaren Christoph Waltz som nyligen nominerats till en Golden Globe för sin roll i filmen "Big Eyes", något som gav lite extra publicitet.

Bandnamnet var taget från 136472 Makemake, vårt solsystems tredje största dvärgplanet som i sin tur fått sitt namn efter en av Påsköns skapelsegudar.

"I Am Yours" anklagades för att vara ett plagiat av Coldplays "The Scientist" - saken utreddes faktiskt av skivbolagets jurister och slutade med friande dom - men gick också den hem bland alptopparna och klättrade upp till andraplatsen på den österrikiska singellistan.

Vid finalen i Wiener Stadthalle funkade den inte alls. Trots att bandet satte eld på sin flygel och fick stormande applåder av hemmapubliken blev det inte en enda poäng i protokollet. För första och hittills enda gången har värdlandet tilldelats noll poäng.

Också Tyskland fick noll poäng i det rekordstora startfältet och enligt den kanske minst logiska paragrafen i regelverket - som kräver att samtliga delade placeringar måste rangordnas oavsett det finns något att ordna efter eller inte - fick startordningen svara på vem som kom sist. Den med det högre startnumret fick den sämre placeringen och tyska Ann Sophie fick bita i gräset.

Regelparagrafen kunde kanske försvaras på den tiden startordningen lottades men känns nu högst tveksam då den bestäms av producenterna. Dessutom, handen på hjärtat: att få noll poäng utan att ens få komma sist känns verkligen väldigt ljummet.

Att få noll poäng i det här startfältet var också mer otur än något annat. Det kunde lika gärna ha blivit Cypern, Poland, Storbritannien eller Frankrike som landat på en nolla. Hade jurygrupperna fått bestämma på egen hand hade värdlandet landat på trettonde plats.

Nollpoängaren i Wien satte punkt för The Makemakes framgångar på de österrikiska topplistorna men 2019 hade bandet två hitsinglar i Skottland. "The Beach" och "Heyo" tog sig även in på de brittiska listorna.

The Makemakes / I Am Yours (Österrike 2015)

26:e plats av 27 bidrag (final) i Wien

Leave Me Alone / Finland 2007

Ett gammalt skämt som var populärt på nätet - och i Finland - hade som punchline att när temperaturen sjunker till minus trehundra grader fryser helvetet till is och Finland vinner Eurovision Song Contest. I Aten 2006 frös helvetet hela vägen ned till botten och Lordi vann finalen med den dittills högsta poängsumman någonsin.

Att säga att Finland tappade koncepterna räcker inte riktigt till. Den här segern utmanade på ett plan hela landets självbild: Finland var bra på vissa saker men saknade ganska långt det självförtroende som krävdes för att ta plats inom internationell showbiz. Att förlora ESC hade blivit en del av landets DNA och nu när man var etta visste man inte riktigt hur man skulle förhålla sig till det.

Finsk tv var redan från början uppdelad mellan TV1 i Helsingfors och TV2 i Tammerfors och nu startade en lång dragkamp om var den internationella finalen skulle hållas: huvudstaden mot resten av landet. In i det sista övervägde man att lägga tävlingen i Åbo, men där fanns helt enkelt inte tillräckligt med hotellrum.

Istället fick Åbo stå värd för den nationella finalen som följde samma modus som året innan. Skivbolagen fick nominera tolv artister som i semifinalerna fick framföra två låtar var innan publiken bestämde vilken av de båda de fick med sig till finalen.

Uppställningen var stark, både vad gäller låtar och artister. Johanna Kurkela skulle bli årets genombrott och få framgång med båda sina låtar ("Olet uneni kaunein" gick till final medan min favorit "Jossain metsäin takana" blev kvar i semin). 

Bland de tävlande syntes också Laura Voutilainen (Finland 2002) som modigt gav sig in i leken på nytt och hamnade på fjärde plats. Underligt nog fick hon större framgång med sin utslagna låt.

Vinnare blev ändå startfältets i särklass hetaste namn. Hanna Pakarinen hade vunnit den första omgången av finska Idol och hade haft långa rader av hitlåtar sedan dess. "Leave Me Alone" lät både bekant och annorlunda - en rockstänkare i valstakt med en för sammanhanget ovanligt besk text.

För Helsingforsborna blev ESC 2007 en enda lång fest som satte tydlig prägel på stadsbilden men ingen vågade riktigt tro på ny framgång på hemmaplan. I slutändan verkade de flesta nöjda med en sjuttondeplats: Hanna fick två tolvor, blev bäst i Norden och slog The Ark som var ett stort namn på den finländska marknaden.

Som en riktig bonus slog Hanna Sverige med häpnad och i början av juni gick hon upp på Trackslistans förstaplats. Med tanke på Hannas katalog av tidigare hits borde det ha varit lätt att lansera henne på bred front i Norden men på skivbolaget verkar dessvärre alla ha sovit eller varit på semester tills chansen flytt bort.

För arrangerande Yle hade ESC 2007 blivit en stor triumf på många sätt och tävlingen hade nu en popularitet och ett momentum man inte skådat på många år. Precis som Hannas skivbolag skulle man lyckas slarva bort allt detta på en närmast imponerande kort tid. Helvetet förblev inte fruset särskilt länge.

Hanna / Leave Me Alone (Finland 2007)

17:e plats av 24 bidrag (final) i Helsingfors

Vivo cantando / Spanien 1969

Att det auktoritära Spanien skulle stå värd för ESC var en het potatis för många av de andra deltagarländerna. De nordiska länderna tvekade in i det sista och tog ett gemensamt beslut om deltagande först ett par veckor före finalen i Madrid.

Att Österrike stannade hemma från finalen hade av allt att döma ingenting att göra med värdlandet Spanien. Däremot stannade Nederländernas dirigent Dolf van der Linden hemma i protest medan Pekka Langer som varit programledare för den svenska finalen vägrade åka till Spanien som kommentator.

Värdlandets representant Salomé hade valts ut internt och sedan vid en nationell final tilldelats en låt hon inte alls förstod sig på. "Vivo cantando" ("Jag lever sjungandes") lät inte alls som den musik hon normalt sett sjöng och hade hon fått välja fritt bland låtarna som stod till buds så hade hon valt att tävla med "Palabras" ("Ord") istället.

Salomé - egentligen María Rosa Marco Poquet - hade varit en flitig artist som det senaste året deltagit i en mängd internationella sångtävlingar. 1968 hade hennes namn nämnts som en tänkbar kandidat då Serrat diskvalificerades mindre än två veckor före finalen i London.

Salomé tog sitt tävlande på största allvar - trots bristande entusiasm inför tävlingslåten - och hade skaffat sig en minst sagt anslående scenklädsel: en turkos byxdress med mängder av små hängen i porslin. Kreationen som var designad av Manuel Pertegaz vägde fjorton kilo, dessutom bar Salomé tre halsband som tillsammans vägde tre kilo till.

Det här året fanns ingen kamera som följde artisternas reaktioner under omröstningen och Salomé har berättat att hon i likhet med flera andra artister - däribland Lulu - inte brydde sig om poängen alls. Salomé hade ingen aning om poängställningen förrän en scenarbetare kom rusande för att få henne till scenen.

Salomé berättar gärna i intervjuer hur mycket hon jobbade runt om i Europa efter sin seger men en populär coverversion stal en stor del av hennes chanser. Franska stjärnan Rika Zaraï fick en stor hit med "Alors je chante" - en underligt modifierad version där man skrivit en helt ny refräng. 

Att vinna ESC är något Salomé är stolt över men idag är det i princip det enda man associerar henne med. Än i denna dag ligger hon i fejd med Massiel - 1968 års vinnare - som i en intervju ansåg sig vara Spaniens enda riktiga vinnare, då Salomé delade sin vinst med tre andra länder.

2019 uttalade hon sig kritiskt om ESC som hon tyckte blivit en kall och teknisk tillställning som handlar mer om ljus och bild än om musik. Spaniens Miki hade inte imponerat på henne: "Är det bara en tävling i att vara charmig så kan jag lika gärna tävla en gång till, jag är rätt sympatisk..."

Salomé / Vivo cantando (Spanien 1969)

Delad 1:a plats av 16 bidrag i Madrid

One Day Love / Irland 1971

Det var en stor utmaning för det fattiga Irland att stå värd för Eurovision Song Contest 1971 - den i särklass största produktion man någonsin arrangerat. Tv-bolaget RTÉ sände ännu enbart i svartvitt och fick nu göra sin första färgsändning som hela världen skulle se på.

Intresset var stort för vem som skulle få representera Irland på hemmaplan i Dublin. Det fanns många starka förhandsfavoriter men vinnaren Angela Farrell - som var tämligen okänd för de flesta - hörde inte till dem. Inför den nationella finalen hade tidningen Spotlight flera av deltagarna på sitt omslag men Angela var inte med.

19-åriga Angela beskrevs som en Askunge som jobbade som i ett apotek på dagarna och sjöng i en kabaret på kvällarna. För tredje året i rad vann en sångerska från Nordirland den irländska finalen (efter Muriel Day och Dana) men Angela var faktiskt född i den Irländska republiken innan hennes familj flyttade norrut.

"One Day Love" - en sång om en karlslok som sätter hjärtan i brand och sedan drar vidare i väntan på att själv bli bränd - var skriven av en tandläkare från Donegal och en hemmafru från Dublin.

Irland hörde knappast till favoriterna och i direktsändning tappade arma Angela nerverna helt och sjöng andfått och skakigt. Enligt svenska tidningar hade unga fröken Farrell dessutom dragit på sig en halsåkomma vid sämsta tänkbara tillfälle. För första gången placerade sig Irland utanför de tio bästa men skivan gick upp på de lokala topplistorna ändå.

Angela hade ett par hits till men visade sig vara en svår talang att marknadsföra på Irland där man helst skulle sjunga i ett showband för att ha en karriär. Efter en andra LP verkar hon ha avvecklat sin karriär i tysthet.

Tyst var hon däremot inte 1973 då hon skrev ett öppet brev till RTÉ och kritiserade dem skarpt för hur de behandlat Maxi vid ESC i Luxemburg. Kanske var det inte så lätt att fortsätta karriären om man väl gjort sig osams med cheferna på det nationella rundradiobolaget?

Var Angela sedan tagit vägen är höjt i dunkel. I likhet med många andra irländare verkar hon ha emigrerat, först till USA och sedan till Australien där hon av allt att döma ännu bor.

Angela Farrell / One Day Love (Irland 1971)

11:e plats av 18 bidrag i Dublin

Runaway / Estland 2002

När saken var klar i Köpenhamn och Estland stod som vinnare visste glädjen på hemmaplan inga gränser. I något skede blandades lyckan med något slags panik. Inte sedan 1984 hade ett så litet land - sett till befolkningsmängden - stått värd för tävlingen och till skillnad från Luxemburg hade Estland ingen särskilt välfylld pengabinge. Hur skulle det här gå till?

Snabbt beslutade man att tillsätta en estnisk planeringsgrupp som planerade och utformade projektet innan man kallade in hjälp utifrån - inte minst från Sverige och Finland - som fick hjälpa det lokala tv-bolaget med allt det praktiska.

Den lokala finalen Eurolaul flyttades för tredje gången ut ur tv-studion och in i betydligt större Linnahall. Där tävlade tio bidrag om äran att få representera Estland på hemmaplan, men de lokala tittarna fick fortfarande inte något ord med i laget. Hela resultatet bestämdes av en internationell jury, precis som tidigare år.

Skyhög vinnarfavorit var Nightlight Duo med den medvetet kitschiga och klatschiga "Another Country Song" men en sen rekrytering skulle ställa alla tips på ända.

Teamet bakom "Once In A Lifetime" hade skrivit en ny poplåt men efter en del funderande bestämde sig Ines (Estland 2000) för att tacka nej. Nu gällde det att på kort tid hitta en annan artist som kunde hålla måttet.

Klockan tickade och man frågade runt även i Sverige. Bert Karlsson föreslog Nina från Friends (Sverige 2001) men esterna fastnade istället för Anna Sahlin. En gång i tiden hade hon spelat Anna i Bullerbyn, nu satsade hon på popkarriär under artistnamnet Sahlene med singlar som "The Little Voice" och "House" på sin meritlista.

Dessutom hade hon två gånger tidigare varit med i ESC som körsångerska, för Sverige 1999 (när Charlotte Nilsson vann hela finalen i Jerusalem) och för Malta 2000.

Låtarna skulle spelas in för den internationella juryns skull och Sahlene tackade ja mindre än ett dygn före inspelningen. Med ett textblad i handen gav hon järnet inför kamerorna och juryn tände till rejält. I finalen några veckor senare regnade poängen in och segern var ett faktum.

Alla i Estland var inte överlyckliga av att representeras av en utländsk artist. En och annan påpekade hur lik vinnarlåten var "I Believe I Can Fly" av R. Kelly och tvåorna Nightlight Duo spelade in en cover av just den låten arrangerad som "Runaway". Inte blev glädjen större när Sahlenes estniska körsångare ersattes av en nästan helsvensk kompgrupp.

Trots underläget jobbade Sahlene hårt på att lägga sitt nya land för sina fötter och så småningom smälte esterna för "sin" svenska artist. När det var dags för final i nybyggda Saku Suurhall hoppades de flesta på seger. Nu visste man ju att man kunde ordna melodifestivaler.

Till slut blev det en delad tredjeplats med Storbritannien, ännu till denna dag Estlands näst bästa placering. "Runaway" blev en stor hit i Estland och i Sverige där Sahlene spåddes en lysande framtid.

Dessvärre blev aldrig Sahlene den stjärna hon skulle haft potential att bli. Hon har tävlat tre gånger i Melodifestivalen utan att någonsin ta sig till final. Sedan 2006 kallar hon sig Anna Sahlene på scenen. Två gånger har hon körat på nytt i ESC: för Australien 2016 och för Storbritannien 2019.

Ena halvan av Nightlight Duo - Tatjana Mihhailova - representerade Estland vid ESC 2014.

Sahlene / Runaway (Estland 2002)

Delad 3:e plats av 24 bidrag i Tallinn

Taken By A Stranger / Tyskland 2011

Tysk tv jublade över att få stå värd för ESC för första gången sedan 1983 och öppnade upp en grundlig ansökningsprocess för städer som önskade stå värd för tävlingen. De flesta utlänningar hade kanske hoppats på Berlin men huvudstaden föll bort i ett tidigt skede. Istället lutade det länge åt att Hamburg skulle få schlagerkalaset.

Långt innan värdstaden var utvald stod det däremot klart att vinnande Lena Meyer-Landrut skulle ställa upp på nytt och försvara sin titel. Lenas genomslag hade varit alldeles enormt och nu vädrade hennes upptäckare Stefan Raab ett sätt att ytterligare förstärka varumärket.

Lena fick sjunga totalt tolv bidrag uppdelade på två semifinaler innan tittarna fick välja vinnare i en final som än en gång producerades tillsammans med kommersiella Pro Sieben.

En som var missnöjd och mullrade i pressen var Ralph Siegel som skrivit en låt han ansåg perfekt för Lena men som valdes bort på förhand. "I'll Follow The Sunshine" skickades istället till Maltas uttagning där den åkte ut redan i semifinalen.

Lena utrustades till sin stora glädje med en låt som på inget sätt påminde om hennes gamla vinnarlåt. "Taken By A Stranger" var ett oväntat mörkt och lynnigt stycke electronica med en diffus text om två som möts i stundens hetta och där någon lurar någon. Ett modigt och utmanande val på alla vis.

I den omåttligt snygga videon med skräckfilmsestetik fick Lena visa upp helt nya sidor av sig själv: den vimsiga och aningslösa från året innan var fullständigt bortblåst. 

Vid finalen - som man slutligen beslutat skulle äga rum i Düsseldorf - höll man kvar samma känsla och lekte med konstgjorda speglar på videoväggen bakom Lena och dansarna. För andra året i rad hörde Tyskland till storfavoriterna men var det hela lite väl utmanande för att ha en chans?

Alla var inte heller nöjda med det stora fokus som riktades mot Lena i och med att den inte särskilt nedtonade Stefan Raab valts att vara en av tre programledare i finalen (tillsammans med nyhetsuppläsaren Judith Rakers och den bedårande komikern Anke Engelke).

För att blidka eventuella irritationer lovade EBU att Lena enbart skulle få synas i sitt eget bidrag i finalsändningen och inte skulle tillåtas sjunga sin fjolårsvinnare i programmet. Även det lyckades Stefan Raab lirka sig runt och nu började kritiken bli besk på riktigt. 

Inte blev kritiken mindre av att den första semifinalen blivit ett tekniskt praktfiasko där ljudet var uruselt i flera länders tv-apparater och där hälften av tv-bolagen inte fick kontakt med sina kommentatorer som istället fick kommentera sändningen via mobiltelefon. Verkligen ingen fjäder i hatten för ARD.

När det väl gällde verkar de flesta ändå ha varit överens om att Tyskland bjöd på en fin final. Däremot var Lena långt ifrån den seger vissa skulle ha hoppats på och tog sig med nöd och näppe in bland de tio främsta.

Lena tog lite ledigt från sin karriär efter Düsseldorf och laddade batterierna en aning. Med tiden avvecklade hon samarbetet med Stefan Raab och tog själv kontrollen över sin karriär. Hon har släppt fem album som alla varit storsäljare och hon hör till Tysklands allra mest framgångsrika soloartister. 

ESC var tillbaka på toppen av sin popularitet i Tyskland men precis som Finland gjort några år tidigare skulle tysk tv inom bara några år slarva bort inte bara den egna framgången utan ett stor del av publikens intresse.

Lena / Taken By A Stranger (Tyskland 2011)

10:e plats av 25 bidrag (final) i Düsseldorf

For Real / Turkiet 2004

Ett av de säkraste sätten att misslyckas på om man vunnit och vill göra bra ifrån sig även på hemmaplan är att kopiera sitt eget vinnande koncept och göra samma sak en gång till. Det skulle varit både lätt och frestande för TRT att ställa upp med Sertab 2.0 på hemmaplan i Istanbul.

Till all lycka var man snäppet modigare än så och valde ut Athena, som vid sidan av en stor popularitet och en rejäl fanbase inte hade så värst mycket övrigt gemensamt med Sertab. Tvillingbröderna Hakan och Gökhan Özoğuz hade startat sin bana med trash metal innan man för gruppens andra album bytte stil till ska punk.

1998 fick man sitt stora genombrott med fotbollslåten "Holigan" som blev en evergreen och något av en hymn för turkiska fans. Athenas skivor släpptes internationellt på mindre bolag och spelade på flera festivaler runt om i världen och byggde inte minst upp en publik i Tyskland.

Steget borde ändå ha varit ganska långt till att ställa upp i ESC men ska man skaka om tingen kan man ju lika gärna skaka rejält. Liksom Ajda Pekkan 1980 framförde Athena tre låtar i en tv-sänd final där tittarna med bred marginal valde fram den lättfångade "For Real" till vinnare. "Easy Man" kom på andra plats, "I Love Mud On My Face" blev trea.

I förhandstipsen ansågs det högst osäkert om turkisk ska punk var vägen till framgång eller inte men hemmapubliken hade god tilltro till sina punkare. Det var nog skönt för TRT som inte hade någon särskilt lätt tid som värdland. Man hade en hel del tekniska problem under repetitionerna och under semifinalen - historiens första tv-sända semifinal - var ljudet till en början katastrofalt.

I slutändan blev det ändå en snygg final - forcerade programledare till trots - och hemmalaget gjorde riktigt bra ifrån sig trots att den visuella överraskning man utlovat ganska långt slarvades bort av den svenska bildproducenten.

Överraskningen bestod av en ung, kvinnlig dansare som i slutet av numret slet av sig sin tunga, heltäckande dress för att istället dansa i full frihet. Tanken var att symbolisera ett nytt och modernt Turkiet som kastat av sig sitt tunga förflutna. Dessvärre skulle det inte ta många år innan vinden skulle vända och för Turkiet att på nytt bli ett mycket mindre fritt land.

Athena har hållit fast i sin publik genom åren trots att man bytt stil ett par gånger. 2016 släppte man en uppmärksammad (och bitvis obehaglig) video där man uppmärksammade en transpersons vardag och gjorde en markering mot hatbrott.

Athena / For Real (Turkiet 2004)

4:e plats av 24 bidrag (final) i Istanbul

Jennie Jennie / Sverige 1975

Sverige hade vunnit ESC med Abba och "Waterloo" och nu skulle fattiga Sveriges Radio stå värd för hela evenemanget. Om man var glada och stolta över uppgiften var det ingenting man gav sken av i offentligheten. 

Tvärtom suckade och pustade man över hur stor del av budgeten som skulle ätas upp av detta. I mer än en artikel uppger chefer av olika grad att Sveriges Radio "nog" skulle sluta tävla efter att man gjort sin plikt och agerat värd. Men dyrt och kommersiellt var det. Och ett dåligt tv-program, det underströk man noga.

Varför SR inte tog tillfället i akt för att experimentera med formen eller försöka lätta upp programmet, det får man inga svar på. Det gick an att klaga på hemmaplan, men cheferna ville förmodligen inte göra någon arg på EBU.

Den stora förändringen i den svenska finalen var att den för första gången avgjordes utanför Stockholm och flyttade in i en tv-studio i Göteborg. Gissningsvis märkte inte tittarna någon större skillnad: hela redaktionen kom från Stockholm och i sändning görs ingen ansats att visa att man är i rikets andra stad.

Karin Falck - Sveriges obestridligen största kvinnliga tv-stjärna - hade utsetts att leda den internationella finalen och fick även leda publiken genom den svenska finalen. Karin hade hastigt och oväntat blivit änka ett par månader tidigare och hennes kollegor ansåg det bäst att hon fick en ordentlig utmaning istället för att enbart sörja.

Precis som 1974 bestod startfältet av tio bidrag från specialinbjudna låtskrivare som sedan fritt fått välja lämpliga artister och standarden var skyhög. Fjolårets vinnare Abba fanns representerade men man lät Svenne & Lotta framföra "Bang en boomerang", som man också själva spelade in.

Att man vunnit året innan genom att tänka nytt och våga gå utanför ramarna verkar inte ha stannat i minnet på juryn som istället valde en riktigt traditionell vinnare. Lasse Berghagen ställde upp för tredje året i rad och vann till slut en riktig utklassningsseger med "Jennie Jennie".

Juryn hade kanske inte riktigt fingret på pulsen: vinnaren blev den minst populära av Lasse Berghagens tre melodifestivalbidrag och i efterhand framstår det som helt barockt att Björn Skifs - som än så länge var betydligt mer framgångsrik internationellt än Abba - inte vann med "Michelangelo".

Väl på plats i S:t Eriksmässan i Stockholm - invigd 1971 och i folkmun kallad Älvsjömässan - var det en del turbulens runt arrangemangen. Det fanns en stark rörelse mot den kommersiella likriktning som skivbolag och Sveriges Radio ansågs bidra till och parallellt med ESC anordnades alternativa melodifestivaler där alla manade fick vara med. Sveriges Radio ansåg sig tvingade att ge alternativfestivalen lika mycket uppmärksamhet som EBU:s tävling.

Säkerhetspådraget var stort och Lasse Berghagen kördes med poliseskort till och från mässhallarna. Det stora hotet var inte demonstranterna: säkerhetspolisen hade indikationer på att Röda armé-fraktionen hade planer på en aktion i Sverige. ESC klarade sig men en månad senare ockuperade terrorgruppen den västtyska ambassaden i Stockholm med blodig utgång.

Karin Falck glittrade varmt i rutan och välkomnade världen på svenska, engelska och franska med sedvanlig elegans, även om det begränsade henne en aning att behöva prata engelska i programmet. Detsamma kan sägas om Lasse Berghagen som inte riktigt kändes hemma i sin engelska version. Han gav ett prydligt men inte särdeles spektakulärt framträdande och hamnade på en åttonde plats till slut.

Lasse Berghagen fick vokal hjälp av Dolls (Kerstin Bagge, Karin Risberg och Kerstin Dahl) som redan hjälpt Sverige på traven i Luxemburg 1973 och som nu även hoppade in som kör för Belgien, Portugal och Schweiz.

Cheferna på Sveriges Radio andades ut. Nu hade man levererat ett program till EBU och nu kunde man hoppa av ESC med gott samvete. 1976 uteblev Sverige ur startlistan till publikens stora förtret. 

Sveriges avhopp ledde åtminstone till en regeländring: samtliga deltagarländer skulle fortsättningsvis dela på kostnaderna genom att betala en deltagaravgift istället för att lämna hela arrangemanget i knät på värdlandet.

Allra sist i sändningen från mässans auditorium - som idag inte längre finns kvar utan har gett plats åt Victoriahallen - lämnade Karin Falck sitt manus för ett ögonblick då hon tackat tittarna för uppmärksamheten. Hon tittade rakt in i kameran och sa "Quelque part au fond de nous, nous serons toujours ensemble" ("Någonstans inom oss ska vi alltid vara tillsammans") - en hälsning till hennes nyligen avlidne make Åke Falck.

Lasse Berghagen skulle förbli en av landets allra mest framgångsrika och älskade artister. Detta bevisades inte minst då han var programledare för - och blåste nytt liv i - klassikern "Allsång på Skansen" på SVT under åren 1994-2000.

Lasse Berghagen avled i oktober 2023 efter en tids sjukdom och hyllades i pressen för sitt artisteri, sin varma personlighet och inte minst för alla sånger han lämnat efter sig.

Uppdaterad 21 oktober 2023

Lasse Berghagen / Jennie Jennie (Sverige 1975)

8:e plats av 19 bidrag i Stockholm

O jardim / Portugal 2018

När Turkiet vann ESC-finalen i Riga 2003 med Sertab Erener var det inte bara en sensation i sig: det var också ett löfte till alla länder som deltagit år efter år efter år utan att någonsin vinna. Nu var allting möjligt. Kunde Turkiet vinna kunde faktiskt vem som helst vinna.

Det skulle inte dröja länge innan Grekland vann. Året efter Grekland vann Finland. Förlorarländerna fick plötsligt revansch.

Åtminstone ganska många av dem. För Portugal förblev livet som vanligt i ganska många år till. De flesta år drullade man ur redan i semifinalen, tog man sig vidare bar det aldrig hela vägen till toppen. Inte förrän i Kiev 2017 slog man till med besked: Salvador Sobral vann en fenomenal brakseger med alla tiders poängrekord.

Som många andra ovana värdbolag ville RTP väldigt mycket: man ville visa upp sitt land och sin kultur och man satsade på fyra kvinnliga programledare som skulle samsas i rutan. I slutändan blev det mesta rätt snyggt men en aning anonymt. 

Det egna bidraget hade i vanlig ordning valts ut via Festival da Canção men lät ganska annorlunda jämfört med tidigare portugisiska bidrag. "O jardim" ("Trädgården") var en introvert liten indie-ballad med elektronisk inramning som liksom vaggade fram och växte och växte.

Bakom "O jardim" stod Isaura Santos, som själv var sångerska och sjöng en andra stämma bakom soloartisten Cláudia Pascoal. Texten handlade om trädgården som betytt så mycket för Isaura och hennes farmor som nyligen gått bort. Med melodin ville hon uttrycka saknad och "saudade" - en mycket portugisisk känsla och ett ord som inte går att översätta exakt.

Cláudia var en 23-åring som deltagit i alla tv-talangjakter som finns men som hittat sig en egen plats i jazzbandet Morhua där hon sjöng och spelade ukulele.

"O jardim" var en förtjusande inspelning men en svår sång att tävla med i en schlagerfestival. Det visade sig svårt att få rösterna att helt gifta sig med varandra live och låten behövde kanske några lyssningar för att hitta fram. 

Portugal kom på allra sista plats i finalen. Endast ett värdland hade kommit sist tidigare (Nederländerna 1958) - trots att Österrike fick noll poäng i Wien 2015 kom de rent tekniskt näst sist eftersom inga placeringar delas längre.

Sistaplatsen var kanske lite snopen men ställde inte till med så mycket. Cláudia fick en lysande start på solokarriären, "O jardim" toppade den inhemska singellistan och Isaura bytte sångspråk till portugisiska, fick en mycket större publik än tidigare och skrev låtar med eurovisionsvinnaren Luisa Sobral.

I januari 2020 meddelade Isaura att hon drabbats av bröstcancer och pausade sin karriär tills vidare. Två år senare var hon tillbaka i offentligheten med nytt material, bland annat den imponerande singeln "Viagem".

Cláudia släppte sin första fullängdare i eget namn 2020 och möttes av fint gensvar och kommersiell framgång. En uppföljare landade på skivdiskarna 2023 och av senare års portugisiska ESC-deltagare hör hon till de allra mest framgångsrika. Att komma sist i finalen är helt tydligt inte så farligt, trots allt.

Uppdaterad 6 november 2023

Cláudia Pascoal / O jardim (Portugal 2018)

26:e plats av 26 bidrag (final) i Lissabon

I evighet / Norge 1996

En månad före Melodi Grand Prix 1991 meddelade NRK att man ställde in hela tävlingen. De 140 insända bidragen saknade kvalitet och originalitet och var inte värda att öda sändningstid på. Istället valde man internt ut Just 4 Fun som norska representanter till Rom.

Förmodligen menade inte NRK att just 1991 års låtar var så förfärliga, de menade att kvalitén på insända bidrag konstant sjunkit genom åren och att det var hög tid att försöka svänga skutan genom att göra något drastiskt. På sätt och vis lyckades man, åtminstone tillfälligt, då 1992 års norska final är betydligt bättre än den som hölls 1990.

En hel del av låtarna som skickades in 1991 har sedan dykt upp i offentligheten. TV3 - som ännu var en svensk-norsk kanal - gjorde en alternativ final med åtta av låtarna i demoversioner, medan andra sedan kommit med i senare norska finaler.

En av dem var "I evighet", en låt som den norska artisten och låtskrivaren Torhild Nigar skrivit då hon bodde i USA i slutet av 80-talet. Hon ställde själv upp i den norska finalen 1992 medan "I evighet" fick ligga kvar i byrålådan några år till.

När NRK för andra gången skulle stå värd för den internationella finalen (efter att Secret Garden segrat i Dublin 1995) blev "I evighet" slutligen utplockad som ett av åtta bidrag, där den framfördes av ingen mindre än Elisabeth Andreassen (1982, 1985, 1994). Det väckte en viss uppmärksamhet och muntration att hon gift sig och "bytt namn" efter att tidigare hetat Andreasson.

Den norska finalen var en riktigt billig studioproduktion som trots en del kända namn i startfältet knappast höll någon högre musikalisk nivå. "I evighet" tog en välförtjänt promenadseger även om också den relativt okände Geir Rønning (Finland 2005) imponerade på många med "Uten de". 

Den internationella finalen i Oslo Spektrum - med Ingvild Bryn och Morten Harket som programledare - var betydligt mer påkostat och där fick värdlandet Norge - det enda landet som inte behövde passera den semifinal som anordnades internt av EBU - passligt nog sjunga exakt mitt i startfältet som tolfte land.

Finalen 1996 har knappast gått till historien som någon av de mest oförglömliga med en tv-produktion som snabbt kändes rätt daterad, men en sak NRK hade otur med utan att de själva kunde påverka det var att åtskilliga artister underpresterade i direktsändning. 

Bettan hörde helt klart till dem: iförd ett ganska oskönt svart fodral gav hon ett aningens okoncentrerat intryck, missade en textrad och verkade oväntat osäker i de högre tonerna.

Det spelade ingen större roll: juryn gillade det de hörde och Norge hamnade på en lysande andraplats, vilket gör Bettan till en av totalt fem artister som kommit både etta och tvåa i ESC (de andra är Lys Assia, Gigliola Cinquetti, Linda Martin och Dima Bilan). 

"I evighet" är dessutom den enda låt som kommit på andraplats utan att få en enda tolvpoängare sedan den nuvarande poängskalan infördes 1975.

Trots att "I evighet" blev en större singelhit i Norge än "Nocturne" har den hamnat lite i skymundan med åren och verkar inte vara någon av Bettans personliga favoriter ur karriären.

Elisabeth Andreassen och Torhild Nigar skulle samarbeta en enda gång till. 1998 kom "Winds of the Northern Sea" på andra plats i den norska finalen men spelades aldrig in på skiva.

Vill man läsa mer om Norsk Melodi Grand Prix 1996 rekommenderas Ole Christians Grand Prix-blogg.

Elisabeth Andreassen / I evighet (Norge 1996)

2:a plats av 23 bidrag i Oslo

Dreamin' / Irland 1995

Aldrig tidigare hade något land vunnit tre år i rad och aldrig någonsin hade något land stått värd för ESC tre år i rad. Om RTÉ tyckte att det började bli dyrt och kanske ville slippa ifrån uppgiften kunde man kanske ha förståelse för det.

Ändå verkar irländarna ha satsat och många trodde att värdlandet möjligen skulle kunna tänkas avgå med segern ett fjärde år i rad. "Dreamin" hade en mysig retrokänsla som signalerade murrigt och rödbrunt men trevligt tidigt 1970-tal. Måns Ivarsson i Expressen utropade den till tävlingens bästa bidrag.

Eddie Friel var en 33-årig musiklärare från Belfast som tagit chansen att jobba som professionell musiker. Inte minst hade han turnerat med Van Morrison och spelat piano på minst en av hans skivor.

Knappt hade de andra delegationerna kommit fram till Dublin förrän den stora skandalen briserade. Ända sedan den irländska finalen hade det viskats om att "Dreamin" var på tok för lik en låt som redan fanns - "Moonlight" med Julie Felix hade varit en stor hit 1971 - men nu höjdes röster för diskvalificering och att Irland borde byta ut sin låt före finalen och låta den nationella tvåan tävla istället.

Att byta ut ett bidrag med mindre än en vecka till sändning kan aldrig ha varit ett realistiskt alternativ - det hade varit orättvist mot alla inblandade parter - men man kan verkligen fråga sig hur RTÉ låtit bli att undersöka saken när den egna vinnaren så solklart kalkylerats på en gammal hit. En riktigt pinsam historia.

Om Eddie Friel hade vunnit i Dublin hade det förmodligen blivit riktigt svettigt men det visade sig snart att hemmalaget inte alls räckte till i röstningen. Den svenska juryn smällde till med tio poäng (hade de månne läst Expressen?) men annars fick man enbart blygsamma ströpoäng och var aldrig i närheten av en ny seger. Det verkar de flesta ha tyckt varit ganska skönt ändå.

Eddie Friel musicerade vidare om än i mindre skala. 2012 släppte han en skiva på eget bolag och arbetar som underhållande och barpianist runt om i Europa och inte minst i Innsbruck.



Eddie Friel / Dreamin' (Irland 1995)
14:e plats av 23 bidrag i Dublin