Für den Frieden der Welt / Österrike 1994

Får man tro på rykten hade inte ORF alls tänkt att hålla någon nationell final 1994. Man hade fått sig ett par lovande låtar tillhanda och tänkte välja internt, men redaktionen hade svårt att enas kring vilken låt som skulle funka bäst i Dublin.

Därför kastade man på kort varsel ihop en nationell final med de två kandidaterna och sex andra låtar och lät sedan regionala jurygrupper rösta.

Den som tror att Österrike är ett konservativt, på gränsen till bakåtsträvande, land får rejält med vatten på kvarnen när jurygrupperna kallas in och väljer ut den låt som mest av allt påminner om "Ein bisschen Frieden" som vunnit hela tävlingen tolv år tidigare.

Under hela 1980-talet var det en vanlig tanke bland de journalister som bevakade ESC att någon låt skulle bli det årets "Ein bisschen Frieden" och vinna i storstil trots att ingen låt i samma stil vunnit igen efteråt.

Kanske hoppades österrikarna ändå på en Nicole-effekt med den blott 15-åriga Petra Frey från Innsbruck. Hon hade redan släppt ett par skivor men hennes unga röst var ännu lite ostadig och skvalpig. Vilket Nicoles röst också varit, för all del.

Gissningsvis hade det bästa valet varit "Radio" med Simone (Österrike 1990), skriven av Ralf-René Maué som komponerat för Johnny Logan, Samantha Fox och London Boys. Kanske var låten lite för vild för juryn som av allt att döma föredrog något mer städat och konservativt.

"Für den Frieden der Welt" var skriven av schlagerduon Brunner und Brunner som vid sidan av den egna karriären även skrev låtar åt andra. Tre år tidigare hade de skrivit vinnarlåten i Grand Prix der Volksmusik för Alpentrio Tirol.

I Dublin fick Petra Frey flera gånger säga till journalister att hon inte tyckte att hennes låt alls påminde om Nicoles.

I omröstningen blev hela paketet lite för snällt och harmlöst för att sticka ut och då det gällde att placera sig sämst på sextonde plats för att få vara med året därpå stod Österrike där som första land i utvisningsbåset. När Italien och Luxemburg drog sig ur av egen vilja fick ORF ändå vara med men strunta då i att ordna någon nationell final.

Petra Frey fick en lokal hit med sin låt och har hållit sig kvar i rampljuset. 2003 och 2011 har hon på nytt försökt representera sitt land i ESC utan att gå hela vägen.



Petra Frey / Für den Frieden der Welt (Österrike 1994)
17:e plats av 25 bidrag i Dublin

Sto pregando / Schweiz 1994

Man skulle gärna vilja veta hur de tänkte på den schweiziska tv:n när man beslutade att lägga ned sin nationella final och börja välja eurovisionsbidrag internt istället. Vad var det som låg till grund för det beslutet?

Den schweiziska finalen fungerade för det mesta ganska bra. På de senaste åtta försöken hade man hamnat bland de fem bästa fyra gånger: Sandra Simò blev femma, Annie Cotton trea, Daniela Simons tvåa och Céline Dion hade vunnit. Brist på framgång var näppeligen anledningen.

Tyckte man att utländska artister vann lite för ofta? Céline och Annie var båda inlånade från Kanada och även om han var bosatt och verksam i Schweiz var Egon Egemann österrikare. Kanske kastade skandalen 1992 en skugga över programmet?

Troligtvis hade man bara ledsnat på sin gamla schlagerfestival och dess vikande tittarsiffror. I mitten av 1990-talet var intresset för tävlingen rekordlågt och flera tv-bolag verkar ha sneglat på varandra och funderat på vem som skulle våga föreslå nedläggning av hela cirkusen.

Till Dublin skickade man Lorenzo Duilio di Cicco, en 21-åring med italienska rötter, boende i det tyskspråkiga Basel. Låten han sattes att sjunga hette "Sto pregando", en bön om att även de som inte vet var kärleken finns en dag ska finna den.

Duilio hade en fin röst men kan inte med bästa vilja i världen kallas för en scenpersonlighet. Under repetitionerna viskades det ändå om att Schweiz kunde komma att få stå värd för 1995 års final hur det än skulle gå i omröstningen.

1995 var tävlingens 40-årsjubileum och en av de idéer EBU verkar ha bollat med är att förlägga tävlingen till Lugano, där den allra första upplagan hållits 1956. Den idén dog sannolikt i samma ögonblick som det visade sig att Duilio floppade hårt och fick Schweiz sämsta placering sedan sistaplatsen i Brighton 1974.

Att välja internt hade inte varit någon succé och istället för att stå värd fick Schweiz till följd av de nya reglerna istället stå över 40-årsjubiléet.

Duilio spelade in ett album utan större framgång och försvann snabbt ut ur rampljuset igen.



Duilio / Sto pregando (Schweiz 1994)
Delad 19:e plats av 25 bidrag i Dublin

Chamar a música / Portugal 1994

En sak som förenar alla tittare i alla länder som slår sig ned framför sin ruta för att följa en schlagerfestival är önskan att det ska bli riktigt spännande. Att upplösningen ska sitta hårt åt och helst av allt ska den allra sista poängen avgöra.

Om det var vad den portugisiska publiken hoppades på då de bänkade sig framför den nationella finalen 7 mars så skulle de bli rejält besvikna. De åtta låtarna - som plockats fram via två direktsända semifinaler - bedömdes av inte färre än tjugotvå jurygrupper runt omkring landet. Samtliga tjugotvå jurygrupper hade samma favorit och gav alla sina toppoäng till förhandsfavoriten Sara Tavares.

Få hade trodde att det skulle gå på något annat sätt. Sara - som fyllt 16 en månad tidigare - hade slagit igenom då hon som vunnit Chuva de estrellas (Portugals version av Sikta mot stjärnorna där okända människor försöka sjunga så likt kända artister som möjligt) och blivit hela landets älskling.

Där hade hon sjungit som Whitney Houston och faktiskt inte alls låtit särskilt lik originalet, men hennes egen röst och utstrålning hade knockat tittarna. Nu representerades Portugal för andra året i rad av en begåvad 16-åring i ESC.

I Dublin trodde ganska många att Portugal hade chans på sin bästa placering någonsin men juryn var förvånansvärt kallsinnig. Grannlandet Spanien gav visserligen en tolva men obegripligt nog gav hela elva länder noll till unga Sara. Däribland de flesta av de länder som tydligt fuskade och bytte poäng med varandra.

Trots att resultatet var en lite besvikelse fortsatte Sara karriären - först i gruppen Shout, sedan i en allt mer profilerad solokarriär inom det som ofta lite styvmoderligt kallas för world music. Hon är del av en musikalisk rörelse som tagit in afrikanska influenser - Saras föräldrar invandrade båda till Portugal från Kap Verde under 1970-talet - och blandat den med portugisiska traditioner.

Sara Tavares fortsatte en framgångsrik karriär och spelade in totalt sex soloalbum, varav det senaste (utgivet 2017) nominerades för en Latin Grammy. 2021 kom hon ut i offentligheten som bisexuell. Sara Tavares avled i Lissabon den 19 november 2023 - endast 45 år gammal - till följd av en hjärntumör.

Uppdaterad 20 november 2023

Sara Tavares / Chamar a música (Portugal 1994)
8:e plats av 25 bidrag i Dublin

Stjärnorna / Sverige 1994

Intresset för Eurovision Song Contest var katastrofalt lågt hos publiken, hos pressen, hos de tävlande tv-bolagen. Ingen verkade längre vara intresserad av att vara med i en tävling som möjligen hade gjort sitt och som alltmer framstod som en del av historien.

Om det inte stått ett gäng länder från östra Europa - där den politiska förändringens vindar svept fram med våldsam stormstyrka - och knackat otåligt på dörren för att få vara med, så skulle EBU förmodligen helt enkelt ha lagt ned programmet och låtit en era gå i graven.

I Sverige var krisen aldrig lika djup som i de flesta andra deltagarländer men inget år har Melodifestivalen känts lika bottenfrusen som 1994. Nöjesavdelningen på Kanal 1 i Stockholm verkar inte ha tagit urvalsprocessen på något större allvar och rykten säger att de var nära att skära ner antalet deltagarlåtar då de inte kunde hitta tio som var tillräckligt bra.

Kommersiella TV3 höll inte med och ordnade en alternativ final med bidrag som ratats av juryn. Startfältet var minst sagt av varierande kvalitet men vinnaren - "Viva Fernando Garcia" med Jenny Öhlund (senare känd som Jenny Silver) - blev en betydligt större hit än någon av låtarna i SVT:s final.

För första gången sedan 1985 fick den svenska finalen flytta in i en tv-studio och andades lågbudget på flera sätt. Programmet hjälptes något av att omröstningen blev en thriller där tre låtar in i det sista slogs om guldet.

Rätt låt vann då segern förvandlade Roger Pontare från en skicklig doldis till folkets älskling med sin uppseendeväckande utstyrsel och frisyr. Även Marie Bergman - som blev den första någonsin att representera Sverige tre gånger efter att ha tävlat med Family Four 1971 och 1972 - fick ett uppsving i karriären.

Vinnarlåten blev dessvärre en riktig flopp som knappt sålde något alls. Knappast hjälpte det att singelversionen var ett billigt hafsverk som mest lät som en demoversion.

Väl på plats i Dublin var Sverige först ut i startfältet. Bergman och Pontare sjöng innerligt och kraftfullt och den rätt undermåliga irländska orkestern gjorde sitt yttersta för det svenska bidraget. I slutändan var själva låten för tunn för att ha en chans i omröstningen och länge såg Sverige ut att riskera att bli utslängda ur tävlingen året därpå.

Till slut rann det till tillräckligt med poäng och när Malmö fick ta hand om följande års svenska final gjorde de en riktig kraftansträngning för att få ordning på tävlingen på nytt.



Marie Bergman och Roger Pontare / Stjärnorna (Sverige 1994)
13:e plats av 25 bidrag i Dublin

Duett / Norge 1994

När Bobbysocks gick skilda vägar återupptog Hanne Krogh en framgångsrik solokarriär medan Elisabeth Andreasson inte riktigt visste vart hon ville ta vägen. Vem var hon musikaliskt? Vilket land skulle hon satsa på? Till en början verkade Sverige vara det självklara valet.

Två skivor med moderat framgång och ett inte särdeles framgångsrikt deltagande i Melodifestivalen 1990 fick Bettan att åter vända blicken mot Norge. Tillsammans med Rolf Løvland spelade hon in albumet "Stemninger", där hon verkligen fick chansen att visa vilken begåvad sångerska hon är. Inte minst skulle sången "Danse mot vår" imponera stort på publiken.

Efter att ha dirigerat de norska bidragen 1992 och 1993 verkar Rolf Løvland ha velat föra sitt samarbete med Bettan in i den norska uttagningen och han specialskrev "Duett" för henne. För att det skulle bli en duett på riktigt letade man redan på en ung och lovande sångpartner.

Jan Werner Danielsen var bara 18 år men hade sjungit i flera år och hade vunnit Talentiaden - en stor talangjakt på NRK. Tillsammans blev Jan Werner och Elisabeth oslagbara och fick ofattbara 77% av publikens röster.

I Dublin tappade låten en hel del av sin luftighet - varför skulle RTÉ:s orkester klarat av att spela just den här låten när de kvaddade nästan alla andra? - och blev kanske aningens mer gapig än stämningsfull. Resultatet blev ändå gott och för andra året i rad blev Norge bästa nordiska land.

Jan Werner skulle snabbt etablera sig som en av Norges främsta manliga artister med ett brett register och stark utstrålning, men framgången skulle också visa sig ha ett högt pris. I ett skede drogs sångaren med stora skulder och ställde höga krav på sig själv. 2005 kollapsade han inför publik på en utsåld konsert.

Det fanns långt framskridna planer på att lansera Jan Werner Danielsen internationellt då han hittades död i sin lägenhet i Oslo i september 2006. Endast 30 år gammal hade han drabbats av hjärtsvikt. Vid en minneskonsert för sångaren sjöng Elisabeth - som fortsatt sitt samarbete med sin unge sångkollega - duett med Jan Werners inspelade röst.

Senare gav hans far ut biografin "Bara Werner" där det berättades öppet om sonens ångest och även om hur Jan Werner kämpat med sin egen sexuella identitet genom åren.



Elisabeth Andreasson & Jan Werner Danielsen / Duett (Norge 1994)
6:e plats av 25 bidrag i Dublin

Nagu merelaine / Estland 1994

När den underliga och ogenomtänkta semifinalen för nya deltagare avgjordes i slovenska Ljubljana 3 april hade det inte ens gått två år sedan Estland återupprättade sin förlorade självständighet. Allting var nytt och spännande och utmanande och målet var satt på att bli en del av den europeiska gemenskapen.

Ett delmål var att kasta sig in i Eurovision Song Contest och för det första försöket hade man på förhand utsett den 17-åriga Janika Sillamaa - dotter till författaren och låtskrivaren Kaari Sillamaa (Estland 1996 och 1997) - som fick sjunga åtta kandidater i en väldigt spartansk tv-studio. Entusiasmen var stor och flera av tävlingslåtarna har fått långa liv hemma i Estland, inte minst "Lootus" ("Hopp") som kom på tredjeplats.

Vinnarlåten "Muretut meeld ja südametuld" ("Med sorglöst sinne och hjärtat i brand") var en uppmaning till det unga Estland att vara modigt och tappert inför alla nya utmaningar. Det kunde gott behövas i ett fattigt land där det plötsligt rådde brist på det mesta. Juryn i Ljubljana hade fullt upp med att försöka taktikrösta sina egna länder vidare till Millstreet och det estniska bidraget kom på en femteplats av sju kandidater och kvalade inte vidare.

Året efter var man garanterade plats i den internationella finalen och nu satsade man hårdare och arrangerade en stor nationell final med tio kandidater i Linnahall - Tallinns största auditorium, byggt för de olympiska spelen 1980. Om man året innan satsat på en ung talang vann nu istället en riktigt rutinerad veteran.

Silvi Vrait hade slagit igenom i talangjakten Kaks takti ette 1972 och hade sedan sjungit i olika band, spelat in flera skivor i olika genrer och rört sig i intellektuella och potentiellt samhällsomstörtande miljöer.

"Nagu merelaine" ("Som en havsvåg") var skriven av Ivar Must och hade fått ord av poeten Leelo Tungal, som också skrivit texten till vinnarlåten 1993. På scenen fick Silvi hjälp av vokalgruppen Karavan som också gett ut flera skivor i eget namn.

I Dublin gav Silvi järnet och sjöng så dekoren fladdrade redan från första repetitionen, men ändå blev det flopp. Två poäng från det uppenbart taktikröstande Grekland var allt man fick nöja sig med och nu tappade den estniska pressen hela sitt självförtroende. Ville någon från Europa alls lyssna på vad ett litet land med underligt språk hade att komma med? Till följd av nya regler ramlade Estland ut i utvisningsbåset och fick stå över nästa års final.

Silvi Vrait hade redan sökt sig andra vägar som lärare i språk och musik, men vid sidan av fortsatte hon att vara en älskad och eftertraktad sångerska. Inte minst gjorde hon lycka på musikalscenen i så skilda roller som abbedissan i Sound of Music, fräulein Schneider i Cabaret och Mama Morton i Chicago. 2002 gavs det ut en box med tre CD-skivor fyllda av hennes bästa inspelningar. 2013 drabbades Silvi Vrait av en hjärntumör och den 28 juni avled hon på ett sjukhus i Tallinn.

Anrika Linnahall - det självklara valet som tävlingslokal i händelse att Estland skulle ha vunnit ESC under 1990-talet - sågs mest av esterna som en symbol för den sovjetiska ockupationen och var aldrig en populär lokal. Idag (2018) används den inte alls och står och förfaller mitt i Tallinns hamn.



Silvi Vrait / Nagu merelaine (Estland 1994)
24:e plats av 25 bidrag i Dublin

Dincolo de nori / Rumänien 1994

Rumänien hade ställt upp redan i den underliga - och oss emellan rätt styvmoderliga - kvalfinalen för östländer inför Millstreet 1993 och blev där det enda bidraget som hamnade rejält på efterkälken i den allt annat än renhåriga omröstningen.

Rumänien var en udda fågel i samlingen på flera sätt. De talade ett helt annat språk med rötterna i latin och hade en på många sätt annorlunda kultur jämfört med grannländerna. Dessutom hade förtrycket mot det rumänska folket varit ännu djupare och ännu mer systematiskt än på de flesta håll i östblocket. Den rumänska revolutionen blev därför ännu mer dramatisk, ännu mer uppslitande, och mycket våldsam.

När man nu för första gången var garanterade en plats i ESC ordnade man en stor final i Bukarest och valde ut ett av landets främsta rocksångare till vinnare. Dan Bittman hade sjungit i flera grupper innan han 1985 värvats till Holograf - ett av landets allra mest framgångsrika band.

"Dincolo de nori" ("Bortom molnen") var en stegrande rockballad med en poetiskt abstrakt text om att vilja mot en bättre värld. Den bildsattes med en likaledes abstrakt musikvideo och dess engelska version - med den kreativa titeln "When The Love Was In" - är nätt och jämnt begriplig.

För att göra låten rättvisa krävdes fyra starka körsångerskor - i den rumänska finalen hade Monica Anghel (Rumänien 2002) ingått men hon följde av någon anledning inte med till Dublin.

I likhet med de andra rockiga bidragen fick rumänerna se på när den irländska orkestern plockade bort allt som var vasst och spännande ur deras låt och den slutliga placeringen blev ingen imponerad av. Rumänien rasade ut i utvisningsbåset och när EBU experimenterade med olika former för hur länderna skulle kvala in drabbade det rumänerna hårt. Landet skulle inte dyka upp på nytt i ESC förrän 1998 - fyra år senare.

Holograf har förblivit en riktigt tung akt på den rumänska musikhimlen och Dan Bittman är fortfarande gruppens sjungande mittpunkt även om han också vågat sig ut på ett par äventyr som soloartist genom åren.



Dan Bittman / Dincolo de nori (Rumänien 1994)
21:a plats av 25 bidrag i Dublin

Ella no es ella / Spanien 1994

Spaniens hopp i Dublin var en 31-åring från Santiago de Chile vid namn Alejandro Antonio García Abad. Han hade flyttat till Spanien i början av 1980-talet och hade redan gett ut tre soloskivor då han och hans låt valdes ut internt på TVE.

Redan då var han en uppmärksammad låtskrivare för andra artister. Året innan hade han skrivit det spanska bidraget till Festival OTI de la Canción - Latinamerikas svar på ESC där även Spanien och Portugal hängde med på ett hörn. "Enamorarse" med Ana Reverte hade vunnit hela tävlingen och blivit en betydande hit efteråt.

"Ella no es ella" ("Hon är inte hon") lät knappast som en vinnare på något plan. Kanske det inte var meningen heller - ihärdiga rykten gör gällande att spansk tv verkligen inte hade någon längtan efter att vinna och organisera ESC.

Alejandro Abad visade sig vara en prydlig men aningens ointressant scenartist och placeringen i Dublin blev låg. Om inte såväl Italien som Luxemburg hade hoppat av tävlingen hade Spanien fått stå över finalen 1995, där TVE tog sin bästa placering på många år.

Nu koncentrerade sig Alejandro helhjärtat på att skriva låtar åt andra. 1995 vann han OTI en andra gång med "Eres mi debilidad", framförd av Marcos Llunas (Spanien 1997). 2001 skrev han Spaniens ESC-bidrag för andra gången.

Till dags dato har Alejandro Abad skrivit över tusen låtar och har sålt över 33 miljoner skivor i den spanskspråkiga världen. Hans kanske allra största framgång är singeln "Mi música es tu voz", framförd av deltagarna i den första omgången av Operación Triunfo. Skivan sålde i mer än 1,5 miljoner exemplar på mindre än en månad, vilket är spanskt rekord.



Alejandro Abad / Ella no es ella (Spanien 1994)
18:e plats av 25 bidrag i Dublin

To trehantiri / Grekland 1994

Man behöver inte alltid ha så bråttom. När han till slut slog igenom under eget namn med låtar på grekiska hade Costas Bigalis redan varit på gång inom den grekiska musikvärlden i minst fjorton år. 1975 hade han vunnit en stor och uppmärksammad talangjakt och tillbringade sedan resten av decenniet med att spela med i olika musikaler.

1983 spelade han in ett album på engelska för grekiska CBS under namnet Big Alice. "I Miss You" blev en stor framgång och släpptes på singel i flera länder. Trots att fler låtar följde blev det bara ett enda album för Big Alice.

Först 1989 släppte han sitt första album på grekiska och sålde raskt guld. De närmaste åren var han en av Greklands bäst säljande artister och 41 år gammal valdes han ut att representera ERT vid Eurovision Song Contest i Dublin 1994.

Costas - som alltid varit en popkille - tyckte av någon anledning att ett eurovisionsbidrag skulle låta mer typiskt grekiskt och i förhandsvideon prickade man av varenda grekisk kliché man kunde hitta. Sol. Hav. Båtar. Vitkalkade hus. Körsångerskor som leker med vindruvor. Allt man kan tänka sig och lite till.

Låtens officiella titel var "To trehantiri" - namnet på en typ av mindre segelbåt som används flitigt i den grekiska arkipelagen - men kallades lika ofta "Diri Diri" i pressmaterialet, efter de nonsensord man hittat på för att rimma med "trehantiri". Det är inte så lätt att skriva poesi alla gånger.

Man brydde sig inte om att ta med någon egen dirigent till Dublin. Veteranen Haris Andreadis hade skrivit arrangemanget men hade inte tid att åka någonstans, så man använde sig av värdlandets egen maestro Noel Kelehan. Orkestern lyckades skaka fram en del liv i den annars rätt trötta och medelmåttiga låten och den slutliga fjortondeplatsen var kanske mer än man egentligen skulle förtjänat.

Knappast berodde det på den mindre inspirerade eurovisionslåten - grekerna var rätt trötta på tävlingen vid den här tiden och ägnade ganska lite uppmärksamhet åt hela spektaklet - men nu började Costas Bigalis popularitet mattas av. Albumet som innehöll "To trehantiri" - och en ny, grekiskspråkig version av "I Miss You" - blev hans sista riktiga storsäljare.

Costas Bigalis har fortsatt att spela in egna skivor - även om de säljer i något mer blygsamma mängder - men skriver också mycket musik för andra artister. En av hans låtar representerade Grekland i Oslo 1996 och en annan var en av Helena Paparizous fyra bidrag i den grekiska finalen 2005.

Uppdaterad 18 april 2021



Costas Bigalis & The Sea Lovers / To trehantiri (Grekland 1994)
14:e plats av 25 bidrag i Dublin

Wir geben 'ne Party / Tyskland 1994

Det hade inte varit så lätt för nybildade Mitteldeutscher Rundfunk (MDR) - som grovt förenklat var den gamla östtyska statstelevisionen i nya kläder - efter att de fått ta över det tyska ESC-deltagandet 1992.

Efter två svaga placeringar hade man lagt pannorna i djupa veck och kommit på ett riktigt genidrag. Nu skulle man förnya och vitalisera hela tävlingen genom att bjuda in Nina Hagen att tävla för Tyskland. Nina hade slagit igenom redan som tonåring hemma i DDR - schlagerparodin "Du hast den Farbfilm vergessen" är en riktig evergreen - innan hon lämnade sitt hemland och drog till väst där hon blev en av den europeiska punkens absolut tyngsta frontfigurer.

Nina Hagen kunde ha landat som ett explosivt UFO vid finalen i Dublin men dessvärre tackade sångerskan nej till erbjudandet. Möjligen att Nina Morato - som representerade Frankrike samma år och som lånat en grej eller två av Nina Hagen - hade anledning att andas ut en smula men det skulle varit spännande att se vad "punkmormor" kunde ha ställt till med i ESC.

Istället gjorde MDR det som de flesta skulle ha gjort i samma situation: de ringde Ralph Siegel och frågade om han kunde tänka sig att skriva en låt till tävlingen. Han förelog att Tyskland skulle representeras av trion MeKaDo - Melanie Bender, Kati Karney och Dorkas Kiefer.

Alla tre hade jobbat med Ralph Siegel tidigare. Dorkas hade ställt upp i den tyska finalen 1989 med Ralph Siegels "Ich hab Angst" och Melanie Benders pappa hade varit en del av Dschinghis Khan 1979.

"Wir geben 'ne Party" var en hyfsat samtida poplåt även om den kortlivade tidningen The European satte huvudet på spiken när de skrev att den lät som att den remixats av ett gäng farmödrar. Den tyska titeln var tänkt att låta så lik den engelska "We're Giving A Party" som möjligt för att tänja på den regel som tvingade alla länder att sjunga på egna språk.

Inför finalen i Dublin räknades MeKaDo som storfavoriter tillsammans med Storbritanniens Frances Ruffelle, men framträdandet var i plastigaste laget - särskilt den töntiga kompgruppen där arma Rhonda Heath från Silver Convention (Västtyskland 1977) låtsades spela keyboards - och i röstningen halkade man snabbt långt efter vinnande Irland.

En tredjeplats var inget att skämmas över men låten blev ingen framgång på topplistorna. MeKaDo släppte en singel till - "Together In Blue Jeans" - men upplöstes kort tid efteråt. Den fina placeringen till trots fortsatte ESC att tappa i popularitet på hemmaplan. Hur skulle man kunna vända utvecklingen?

Kati Karney dök upp i Bosnien-Hercegovinas uttagning 2002 där hon agerade körsångerska åt Boris Režak, som kom på femte plats till slut.



MeKaDo / Wir geben 'ne Party (Tyskland 1994)
3:e plats av 25 bidrag i Dublin

Waar is de zon / Nederländerna 1994

Det hade gått bra när man valt ut sin artist på förhand 1993 och nu valde NOS att göra detsamma på nytt. Den här gången var det möjligen så att man gav deltagandet i present till en artist som redan i många år strålat som en sol på den holländska musikhimlen.

Willy Albertina Verbrugge hade startat sin karriär redan som 11-åring tillsammans med sina kända föräldrar. Under 1960-talet hade hon varit en flitig och älskad skivartist med minst en listetta under bältet med "De winter was lang" - ingen vet helt säkert eftersom Nederländerna inte hade någon officiell topplista - och under flera år var hon programledare för ett populärt underhållningsprogram i tv tillsammans med sin pappa.

Sedan början av 1970-talet hade hennes bana som skivartist alltmer avtagit medan hon själv förblev en synlig och välkänd figur inom underhållningsbranschen. 1994 var Willeke Alberti en älskad kultartist och man arbetade på en musikal om hennes liv.

I den nationella finalen blev publikfavoriten "Zomaar en dag" - skriven av Paul de Leeuw som var programledare för tävlingen - slagen av den stilrena och eleganta "Waar is de zon". Låtskrivaren Edwin Schimscheimer hade 1992 skrivit den betydligt mer progressiva "Wijs me de weg", men i Dublin tyckte nog juryn att den här låten var i dammigaste laget. Slutfacit blev fyra fattiga poäng från den österrikiska juryn.

Idag kan jag tycka att det var en onödigt hård dom. Hantverket är gott och Willeke strålar verkligen bakom mikrofonen. Än idag ser hon hela äventyret som en gåva och hon älskar fortfarande sina båda topplacerade låtar.

Karriären tog åtminstone ingen skada. 2015 firade Willeke sin 70-årsdag med en stor konsert och uppträder ännu regelbundet i många olika sammanhang. Hon är en stor gayikon på hemmaplan och sjösatte nyligen ett alldeles eget klädmärke.

Willeke har i efterhand berättat vad texten egentligen handlar om: textförfattaren Jacoba Dorothea "Coot" van Duisburgh skrev texten till en kär vän som avlidit i aids.

Uppdaterad 1 juli 2020



Willeke Alberti / Waar is de zon? (Nederländerna 1994)
23:e plats av 25 bidrag i Dublin

Rock 'n' Roll Kids / Irland 1994

När Irland vunnit två år i rad - 1992 och 1993 - förväntade sig de flesta att den fattiga irländska televisionen artigt skulle be att få slippa värdskapet och att något av de mer resursstarka länderna skulle ta över.

Så hade det gått varje gång det blivit hemmaseger tidigare och alla gånger utom en var det Storbritannien och BBC som tagit över arrangemanget. Kanske tog den irländska stoltheten över eller kanske kändes tanken på att den gamla arvfienden skulle få arrangera "deras" tävling otänkbar, men RTÉ överraskade världen och meddelade att man minsann skulle hålla tävlingen två år i rad. Det hade inget annat land gjort förut.

ESC flyttade tillbaka till Dublin och hölls i The Point Theatre - en gammal tågstation i Dublins hamn som byggts om till en modern och mångsidig arena. Irländarna satsade hårt på att göra en stor och spektakulär show och kvällens pausprogram Riverdance skulle göra en enorm succé och få ett eget liv långt efter tävlingen.

Det egna bidraget var varken storslaget eller spektakulärt utan var istället en högst avskalad och melankolisk liten visa om hur de vilda och frihetsälskande ungdomarna växer upp och blir precis som alla andra istället. Paul Harrington och Charlie McGettigan framförde sin sång till enbart eget flygel- och gitarrkomp och blev den första låten sedan Italien 1966 som framförts utan varken orkester eller förinspelad musik.

Juryn trillade nästan omkull av lycka och poängen smattrade in. Irland pulvriserade det tidigare poängrekordet och blev det första bidraget någonsin som fick mer än 200 poäng. Dessutom var man nära att slå rekordet för största segermarginal: Nicoles marginal 1982 var en enda poäng större.

Inget annat land hade heller vunnit tävlingen tre år i rad och nu tvekade inte RTÉ länge. Självklart skulle Irland stå värd tre år i rad och ett år senare var hela cirkusen tillbaka i The Point på nytt.



Paul Harrington & Charlie McGettigan / Rock'n'roll Kids (Irland 1994)
1:a plats av 25 bidrag i Dublin

Nætur / Island 1994

Islands nationella final hade krympt ihop rejält och blivit en minimal lågbudgetproduktion 1994. Juryn hade bara tre låtar att välja mellan och när bara vinnaren ropades ut blev det aldrig ens spännande. Vad spelade det då för roll att vinnarlåten var en kul och poppig sak? De lokala journalisterna tog fram motorsågen och rev hela tillställningen - inklusive vinnaren - i stycken.

Sigrún Eva borde ha varit en populär vinnare, kan man tycka. Hon hade redan representerat Island som halva Heart 2 Heart i Malmö 1992, men hon lär ha tagit så illa vid sig av kritikerstormen att hon själv bett att få slippa åka till Dublin. Andra källor hävdar att det redan på förhand var klart att hon inte skulle sjunga i ESC även om låten vann. Oavsett vilket - nu fick RÚV hitta en ny artist illa kvickt.

Man kallade in irländske Frank McNamara som varit inblandad i de irländska vinnarna såväl 1992 som 1993. Han fick sätta tänderna i den utvalda låten och föreslog att Sigrún Evas tidigare sångpartner Sigga skulle ta över. Dessutom såg han till att arrangera om "Nætur" rejält och förvandla den till en svängig schlagergospel.

McNamara måste ha gjort någonting rätt och Island räknades som en möjlig överraskning i förhandstippningen. Juryn visade sig förvånansvärt sval och placeringen blev en besvikelse. Året efter skrotade RÚV sin nationella final och valde istället sina låtar internt.

Sigga fortsatte sin mycket framgångsrika karriär och syntes bland annat i kören bakom Silvia Night i Aten 2006. Om någon för äventyrs hade funderat över hennes privatliv rätades de sista frågetecknen ut 2012, då Sigga i samband med sin 50-årsdag lät sig intervjuas tillsammans med sin fru och sina barn.

Uppdaterad 24 april 2020



Sigga / Nætur (Island 1994)
12:e plats av 25 bidrag i Dublin

Nekonečná pieseň / Slovakien 1994

Kvalfinalen i Ljubljana 1993 slutade i en sann fars där taktikröstningen slog nya rekord och samtliga deltagarländer fick varsin fullpoängare. Slutresultatet blev löjligt jämt och slumpartat och Slovakien åkte ut med en fånig poängs marginal. Den slovakiska delegationen ska ha varit allt annat än glada efter sändning och kanske var det redan här grunden lades till Slovakiens krångliga relation till Eurovision Song Contest.

Slovakien skulle verkligen inte ha gjort bort sig i Millstreet. Elán hade spelat ihop sedan 1968 och är landets största rockband någonsin. "Amnestia na neveru" är en rak och effektiv rocklåt som lätt skulle ha varit tyngst i startfältet en dryg månad senare.

Året efter fick slovakerna en färdig plats vid finalen i Dublin och satsade än en gång på rock. Tublatanka hade varit stjärnor i drygt tio år redan men hade gått igenom ett medlemsbyte och sångaren Martin Ďurinda hade fått kliva fram även som låtskrivare.

Tävlingslåten var en ganska snäll rocklåt - mer Europe än Death Metal om man så säger - men förhandsversionen var snygg och tilltalande trots en del tveksamt mode som flimrar förbi. I Dublin satte den mjäkiga irländska orkestern sina klor i stycket och lyckades ta bort allt som ens lite liknade rock och fick de långhåriga slovakiska männen att närmast se lite töntiga ut.

I röstningen hade slovakerna kanske lärt sig av smällen från året innan och tagit det säkra före det osäkra och bytt till sig en tolva från Malta. Dessutom fick man en trea från den tydligt taktikröstande grekiska juryn. Med andra ord skulle Tublatanka sannolikt hamnat på noll poäng om allting gått rätt till - istället fick Litauen ensamt stå där med nollan i slutändan.



Martin Ďurinda & Tublatanka / Nekonečná pieseň (Slovakien 1994)
Delad 19:e plats av 25 bidrag i Dublin

Kinek mondjam el vétkeimet? / Ungern 1994

Ungern hade inte lyckats ta sig genom nålsögat i den östsemi som ordnats för att ge tre nya EBU-medlemmar plats vid ESC i Millstreet 1993. Den rutinerade och begåvad Andrea Szulák hade kommit på sjätte och näst sista plats med balladen "Árva reggel" som valts ut internt på tv-bolaget i Budapest.

Året efter var man garanterade plats i den stora finalen och då slog man på den riktigt stora trumman och återupplivade den ungerska televisionens klassiska dans- och sångfestival - Táncdalfesztivál - som varit omåttligt populär under sina glansdagar under det sena 1960-talet.

Femton bidrag ställde upp i tävlingen och segern gick till en späd debutant med en ytterst lågmäld liten visa. Låtskrivaren Szilveszter Jenei hade hört unga Friderika Bayer sjunga i tv och bad att få specialskriva en sång till henne. Resultatet blev en försiktig liten vädjan om förståelse och någon att bekänna sina synder inför.

Det var inte bara ungrarna som blev förtjusta. På plats i Dublin nämndes Ungern som en outsider och i röstningen chocköppnade Friderika och tog de tre första tolvpoängarna och rusade upp i ledning. Utdelningen sansade sig något men den väna sången slutade på en sensationell fjärdeplats till slut.

Friderikas soloalbum blev en kioskvältare på hemmaplan och två år i rad fick hon pris som landets främsta kvinnliga artist. Än idag ses hon som en av sin generations viktigaste sångerskor.

1996 sökte sig Friderika och hennes make till den ungerska pingströrelsen och sedan dess rör sig sångerskan mellan religiös och profan musik och har spelat in två rena gospelskivor.



Friderika Bayer / Kinek mondjam el vétkeimet? (Ungern 1994)
4:e plats av 25 bidrag i Dublin

Bye Bye Baby / Finland 1994

När Virpi och Katja lämnade norra Finland och Ylitornio för en karriär i huvudstaden och en debutskiva bestämde sig skivbolaget raskt för att plocka av dem en del kläder och försöka sälja dem som sexobjekt. Det låg lite grann i tiden efter stora framgångar för sångerskor som Samantha Fox och Sabrina, men det passade inte alls systrarna Kätkä.

De kom från en musikalisk familj och ägnade sig åt avancerade musikstudier vid sidan av karriären. De rev kontraktet och bytte skivbolag för att få lite mer kontroll över vad som skulle spelas in och vilka kläder man skulle ha på sig på omslagen.

Det nya steget i karriären blev att ställa upp i den finska melodifestivalen, där vinnaren för första gången skulle utses i en telefonomröstning. Den 70-talsdoftande "Bye Bye Baby" vann en solklar seger före den svenskspråkiga "En dans på livets vågor" med Susann Sonntag.

I skivstudion fick låten nya kläder och retroanslaget byttes ut mot tidstypiskt mullrande trummaskiner och Yle försåg systrarna med en snygg och effektiv video. Finland blev snabbt en snackis och inför finalen sjönk systrarnas vinnarodds dramatiskt. Svenska Aftonbladet ropade ut "Finland vinner Schlager-EM" med sina största rubriker.

Tyvärr jobbade åtminstone tre saker emot Finlands chanser i Dublin:

Lotten gav "Bye Bye Baby" startnummer två som traditionellt ses som ett hopplöst startnummer som ingen någonsin vunnit ifrån. I ett balladtungt år kunde Finland svept in som en stormvind mot slutet av alla långsamma toner. Själva numret var ett visuellt misslyckande där de utvalda kläderna inte alls fungerade i rutan och den inövade koreografin kändes stel och pinsam.

Värst av allt var ändå att man helt förlitade sig på den irländska orkestern som inte alls klarade av att ingjuta någon som helst tyngd eller rytm i den finska popdiscon. Det finns olika versioner av hur det olyckliga beslutet togs - en är att Yle med dirigenten Olli Ahvenlahti i spetsen sagt åt skivbolaget att man inte fick använda någon förinspelad musik alls - men hur som helst spolades alla chanser bort i ett slag.

Trots att facit blev ynka elva poäng - varav tio från ett uppenbart taktikröstande Grekland - blev Cat Cat ändå en stor hit på hemmaplan. Även om deras egentligen skivkarriär blev ganska kort hör de fortfarande till Finlands mest älskade artister som ännu uppträder tillsammans när lusten faller på.

En av duons samlingsskivor hör till Finlands mest sålda album genom tiderna.



Cat Cat / Bye Bye Baby (Finland 1994)
22:a plats av 25 bidrag i Dublin

Ime anthropos ki' ego / Cypern 1994

Cypern skulle egentligen inte ens ha fått vara med i Dublin. Efter finalen i Millstreet 1993 hade EBU klubbat nya regler och bestämt att de sju sämst placerade skulle få stå över ett år för att lämna plats för lika många nya länder. "Mi stamatas" var ingen succé och hade landat på precis fel sida strecket.

Till cyprioternas lycka hade Italien fått nog av att tävla och drog sig ur hela tillställningen. Helt plötsligt fanns en plats ledig och RIK stod först i tur att ta över den. Med lite kortare tid för förberedelser än vanligt kastade man sig in i projektet och snodde ihop en nationell uttagning.

George Theophanous och Evridiki var snabbt på bollen på nytt och ställde upp med en besjälad och känsloladdad ballad, kryddad av ett riktigt snärtigt bouzouki-solo, vars text beskrev det delade hemlandets båda sidor som ett älskande par som inte lyckas nå fram till varandra.

"Jag är också en människa / skapad av samma Gud som du / med samma rätt att gråta och skratta och känna smärta [...] Men jag är också bara en människa / och jag håller ditt liv i mina händer / och innan du hinner säga att du älskar mig så dödar jag dig / för jag är också bara människa."

I Dublin dirigerade George orkestern för tredje året i rad och Evridiki fick hjälp på scenen av fjolårets artister Zimboulakis & Van Beke. Precis som 1992 fick man en del höga poäng men också en hel del nollor. Kanske var den här typen av musik för krävande för jurygrupperna?

Eller var det fel på jurysystemet? Var det så att originella bidrag alltid skulle få nöja sig med ströpoäng medan mer utslätad musik som alla kunde gilla lite grann fick de högsta snittpoängen?

Evridiki och George fortsatte att jobba och leva ihop - 1996 föddes deras son - och gjorde sammanlagt nio album tillsammans innan de skiljde sig år 2000.



Evridiki / Ime anthropos ki'ego (Cypern 1994)
11:e plats av 25 bidrag i Dublin

Lopšinė mylimai / Litauen 1994

EBU sparkade ut sju tidigare deltagare och lät lika många nya medlemmar debutera på ett bräde i Dublin 1994. Inte sedan den allra första tävlingen 1956 hade så många länder tillkommit på samma gång. Extra spännande blev det av att samtliga nykomlingar nyligen genomgått stora politiska förändringar. Tre av dem var tidigare delrepubliker i Sovjetunionen.

Till skillnad från Estland, som genom alla år spanat in Eurovision Song Contest via Finlands tv, hade inte Litauen några djupare band till den tävling man stod beredd att kasta sig in i. Finalen 1994 lär ska vara den första som visats i direktsändning i Litauen.

Ovidijus Vyšniauskas var en 36-årig rockpoet med gott rykte på hemmaplan. Hans röst jämfördes ofta med Joe Cocker och Chris Rea och vid sidan av sången spelar han gitarr, piano och trummor. I ungdomen var han en fena på judo och hade ägnat sig åt bibelstudier i Riga.

Han hade själv skrivit musiken till sitt bidrag: en vaggvisa för den man älskar mest i hela världen, och kanske en önskan att denna någon ska kunna somna trots de distade elgitarrerna i arrangemanget. 

I Dublin lät gitarren ganska snäll och mjäkig och Ovidijus fick inte en enda poäng. Andra länder hade också kommit sist på första försöket - Österrike, Monaco, Portugal, Malta och Turkiet - men litauerna verkar ha tappat sugen rejält och skulle inte komma tillbaka till tävlingen förrän fem år senare.

Kanske tyckte man helt enkelt att kalaset kostade mer än det smakade. Enligt uppgifter i svenska tidningar flyttade den litauiska delegationen efter några dagar ut från sitt dyra hotell i Dublin för att istället ta in på ett betydligt mindre vräkigt bed-and-breakfast-ställe. Ett föredöme för alla andra delegationer, skulle jag säga.

Ovidijus Vyšniauskas är fortfarande ett stort namn i Litauen. På senare år har han utsetts till schlagerkung i en populär sångfestival, tävlat i det lokala körslaget och turnerat runt med den lettiska rockoperan "Game Is Over".

Ovidijus Vyšniauskas / Lopšinė mylimai (Litauen 1994)

25:e plats av 25 bidrag i Dublin

Nek' ti bude ljubav sva / Kroatien 1994

Kroatien hade alltid varit hela Jugoslaviens popfabrik, där de stora popstjärnorna tändes och där de största pophitsen skapades. Nu när man blivit ett självständigt land ville man manifestera sitt kunnande i en stor nationell final. 1994 valde man ut inte färre än 21 bidrag som jurygrupper utlokaliserade över landet fick bedöma.

Om man ville bevisa sin ställning som popnation lyckades man dessvärre inget vidare. Den genomgående standarden var medioker och låten som vann kändes kanske inte ens helt färdig. Dessutom viskades det om att den vinnande artistens far hade goda kontakter och att den ena låtskrivaren hade släktband som sträckte sig in i tv-bolagets korridorer.

Tony Cetinski hade ställt upp två gånger tidigare i de nationella finalerna (en gång i Jugoslavien, en gång i Kroatien) och var en prydlig ung man med en fin om än något begränsad röst. För att skapa mer dynamik i framförandet hade han fått sällskap av fyra dramatiska körsångerskor som året innan tävlat i den kroatiska finalen under namnet K2 (och fått noll poäng).

Tony fick spela in en snygg förhandsvideo men låten lät fortfarande som en demo och till finalen i Dublin skrev man ett helt nytt arrangemang som i och för sig var elegant men som också tog bort i princip all den kraft som ändå funnit i låten från början.

Under röstningen fick Kroatien bara poäng från två länder som tydligt ägnat sig åt att byta poäng med varandra samt från ett tredje som tydligt ägnar sig åt taktikröstning. Det finns all anledning att tro att Tony Cetinski skulle gått poänglös ur tävlingen om allt hade gått rätt till.

Tony Cetinski skulle utvecklas i sitt artisteri och med tiden bli en av sitt lands största stjärnor. Idag har han vunnit alla stora priser man kan i Kroatien och har dessutom spelat in ett album med kända operaarior.

Hans bakgrundskör uppfann sig själva på nytt och blev populära under namnet Divas. 1996 ställde de upp i den nationella finalen med "Sexy cool" som senare blev en stor hit.



Tony Cetinski / Nek' ti bude ljubav sva (Kroatien 1994)
16:e plats av 25 bidrag i Dublin

Ostani kraj mene / Bosnien-Hercegovina 1994

Som nationell final betraktat var inte Bosnien-Hercegovinas uttagning 1994 direkt någonting att hänga i julgranen. Istället för att de åtta tävlingslåtarna framfördes fick man se Alma Čardžić och Dejan Lazarević i arbete i Sarajevos delvis förstörda tv-hus.

De sjunger i studion, de tar promobilder och de spelar in den förhandsvideo som skulle skickas ut till de andra deltagarländerna. Publiken fick inte ens höra de åtta bidragen i sin helhet utan man spelade bara upp en minut av varje låt innan vinnaren avslöjades och sjöngs i sin helhet av Alma och Dejan i tv-studion.

Här finns inget spänningsmoment alls. Snarare är det som att bosnisk tv redovisar de låtar man valt emellan innan man presenterar vilket bidrag man fastnat för. Det viktiga var att visa tittarna runt om i landet att det faktiskt arbetades hårt trots att man befann sig i en belägrad stad, ständigt utsatt för beskjutning.

Som dokumentation över hur man finner något slags vardag i en stad och ett land i kaos och krig är den bosniska finalen omistlig.

Att Bosnien-Hercegovina över huvud taget kom till start var något alldeles oerhört. Sedan debuten året innan hade situationen blivit ännu värre i landet och Alma och Dejan möttes av stormande applåder i The Point Theatre i Dublin. Så stormande applåder att Dejan inte hörde musiken och missade att börja sjunga där han skulle.



Alma & Dejan / Ostani kraj mene (Bosnien-Hercegovina 1994)
15:e plats av 25 bidrag i Dublin