Io così non ci sto / Schweiz 1983

Hur många riktiga rockstjärnor finns det i Schweiz? Ni är ursäktade om ni inte kommer på någon längre lista. Schweizarna har exporterat så mycket annat - ost, klockor, choklad - att energin inte riktigt räckte till att bli något starkt fäste för elgitarrer eller tungt gung.

Ett band som ändå lyckades göra ett avtryck var Trampolin som spelat tillsammans under olika namn sedan 1972. Från början sjöng man på schweizertyska men skivbolaget CBS trodde på dem och ville testa en internationell lansering.

Man spelade in två album på engelska där flera av låtarna var skrivna av gitarristen Remo Kessler, ofta i samarbete med bandets producent Tommy Gonzenbach. 1981 gick "Gonna Make It Alright" upp i topp på den schweiziska hitlistan. Trots att det var Trampolins största hit blev det bara en singel till och medlemmarna gick skilda vägar.

Remo Kessler och Tommy Gozenbach fortsatte att skriva låtar ihop 1983 vann man den schweiziska melodifestivalen med "Io così non ci sto" ("Så här vill jag inte ha det") med text av Nella Martinetti.

Mariella Farré (egentligen Gabriella Filomeno) hade italienskt påbrå men var uppvuxen i Schaffhausen, Schweiz nordligaste stad. Hon hade sjungit i en mängd talangjakter, släppt en singel eller två och kommit sist i den nationella finalen 1981. Nu gick det betydligt bättre.

När den svenska pressen fick förhandstitta på bidrag inför München ansågs Schweiz låt vara en av de som kunde hota Carola, något som känns underligt i efterhand. "Io così non ci sto" är ingen dålig låt men de olika delarna hänger inte riktigt ihop. Bitvis känns den också lite väl krävande för Mariellas röst och SVT:s kommentator Ulf Elfving kallade den "en känslosam standardschlager".

Juryns reaktion var ljummen och för första gången sedan 1974 hamnade Schweiz utanför de tio främsta. Jag undrar hur det skulle gått om Mariella fått tävla med sin singel "Magica Notte" från samma år istället?

Misslyckandet i München påverkade inte de inblandades karriärer desto mer. Remo Kessler blev värvad som gitarrist i Gianna Nanninis band och förblir en eftertraktad musiker än idag. Nella Martinetti skulle återkomma till ESC och vinna hela tävlingen 1988.

Mariella representerade Schweiz på nytt 1985 och satsade sedan på Italodisco i låtarna "Dancing In The Moonlight" och "Love Me Or Leave Me". När popkarriären planade ut satsade hon på dans och grundade egen dansskola som hon driver än idag. 2011 skickade hon in "One Of A Kind" till den schweiziska finalen utan att bli utvald.

Mariella Farré / Io così non ci sto (Schweiz 1983)

15:e plats av 20 bidrag i München

I'm Never Giving Up / Storbritannien 1983

Kritikerna var inte nådiga då Bucks Fizz vann i Dublin 1981. Det talades om billiga tricks och minsta gemensamma nämnare. För första gången visade det sig att jurysystemet kanske inte gynnade de bästa låtarna utan de som alla åtminstone kunde gilla lite grann.

Bucks Fizz led inte desto mer, de erövrade snabbt ett helt eget hörn av den brittiska popindustrin och hade stora framgångar de kommande åren. Men i den brittiska finalen syntes problemet desto tydligare och startfälten översvämmades av Bucks Fizz-kopior med klämmiga och oftast väldigt slätstrukna låtar.

Bardo hade varit ett försök att upprepa succén 1982 och när BBC nu skickade trion Sweet Dreams till München började många bedömare att skruva på sig. Inte för att bidraget var dåligt men var det inte under Storbritanniens värdighet att skicka samma sak tre år i rad...?

Sweet Dreams bestod av Carrie Gray, Helen Kray and Bobby McVay - om det var en slump att deras namn rimmar med varandra eller inte är oklart, men hur som helst skulle det vara lätt att skriva en limerick om gruppen. Bobby McVay hade kommit fyra i A Song For Europe året innan som del av bandet Lovin' Feeling.

"I'm Never Giving Up" hade tydligt rötterna i ett trallvänligt 1960-tal men hade fått ett fräckt tidstypiskt sound och i förhandsvideon åkte trion båt på det mest hiskeliga sätt, allt för att få paketet att kännas spännande och kittlande. I den officiella videon ägnade man sig åt boxning och workout, på scenen bjöd man på ett energiskt dansnummer fokuserat kring tre barstolar.

Trots alla ansträngningar - och det faktum att "I'm Never Giving Up" var en mycket starkare låt än "Making Your Mind Up" - lyfte aldrig Sweet Dreams, varken i omröstningen i München eller på den brittiska topplistan. 

För att lägga ESC bakom sig bytte man namn till bara Dreams men när uppföljarsingeln - ännu ett fullständigt skamlöst försök att låta exakt som Bucks Fizz hitlåtar - floppade gav man upp och trion splittrades.

Bobby McVay blev en känd och uppskattad radioröst som 2015 återvände till scenen som en del av The Fizz, den nya inkarnationen av Bucks Fizz, där han var medlem under tre års tid.

Carrie Gray - som gifte sig och bytte namn till Grant - blev ett känt ansikte som sånglärare på Fame Academy och har sedan synts i en mängd sammanhang. 2020 tilldelades hon en MBE-utmärkelse för sina insatser för musik och välgörenhet.

Vad som hände med Helen Kray är däremot höljt i dunkel. Hon är den enda av trions medlemmar som inte har en egen sida Wikipedia och sökningar på hennes namn ger inte mycket.

Carrie Gray förklarade många år senare Sweet Dreams brist på framgång med att den brittiska publiken för första gången på allvar övergav ESC, att det efter många år med stort intresse uppstod något slags backlash. Den skulle inte ge med sig i första taget och i BBC:s nationella finaler skulle de för ändamålet sammansatta grupperna fortsätta att sjunga sina för ändamålet skrivna låtar i flera år ännu.

Sweet Dreams / I'm Never Giving Up (Storbritannien 1983)

6:e plats av 20 bidrag i München

Esta balada que te dou / Portugal 1983

Någonting hade hänt med Portugals finaler. När portugiserna väl sjungit färdigt om sin stora revolution vaknade en annan typ av ambition och Festival da Canção blev en poptävling där de hetaste namnen inom den nationella popmusiken gärna visade upp sig.

Det hade kanske inte lett till något riktigt uppsving för Portugals placeringar i ESC men intresset på hemmaplan växte sig åtminstone stort. Inför finalen i München 1983 fanns det dessutom en och annan som trodde att Portugal kunde bli årets överraskning.

"Esta balada que te dou" ("Den här balladen jag ger dig") var en sång om att tillåta sig själv att vara ledsen när kärleken är över men att ändå vilja skicka med sin älskade den vackraste sång man kunde skriva.

Armando Gama var född i Luanda i Portugisiska Västafrika där han tidigt började studera musik och där han bildade sitt första band. Det politiska läget blev alltmer instabilt och 1971 flyttade familjen hem till Portugal. Fyra år senare blev den tidigare kolonin självständig under namnet Angola.

Efter att ha skrivit låtar åt andra och spelat med i flera grupper, gjorde Armando sin första soloskiva 1982. "Esta balada que te dou" blev en stor framgång i hemlandet och släpptes på singel i hela sjutton länder. 

Då gjorde det kanske inte så mycket att placeringen blev en ljummen trettondeplats. Armando hade etablerat sig på hemmaplan och fick en kommersiell hit med sin låt i Belgien. Stefan Borsch spelade in en svensk version "Det här är balladen till dig". 

På senare år har Armando Gama förblivit en aktiv musiker även om han sällan släpper ny musik. Bland annat turnerar han sedan många år tillbaka med en föreställning där han sjunger Beatleslåtar.

I januari 2020 greps Armando Gama av polisen efter att Bárbara Barbosa - hans tidigare flickvän och mor till hans yngsta barn - anmält honom för fysisk och psykisk misshandel under flera års tid. Sångaren har inte uttalat sig offentligt om fallet.

Armando Gama / Esta balada que te dou (Portugal 1983)

13:e plats av 20 bidrag i München

Hi / Israel 1983

Genom hela sin karriär verkade Ofra Haza alltid vara på väg någon annanstans, som att det hon redan gjort och erövrat inte var nog. Som att det alltid fanns nya horisonter att sträva mot. En del av längtan att gå vidare kunde säkert förklaras med sångerskans egna bakgrund.

Hon växte upp som den yngsta av nio syskon i det fattiga området Hatikva i Tel Aviv. Redan som barn upptäcktes hennes talang och hon sjöng och uppträdde med en lokal teatergrupp vars syfte var att ge människorna i den närmast slumliknande omgivningen något meningsfullt att göra.

Som 22-åring fick hon sitt stora genombrott med "Shir hafrecha" från filmen "Schlager". Nu började det verkligen röra på sig - alltfler namnkunniga låtskrivare ville jobba med henne och hon valdes till årets sångerska fyra år i rad. När hon vann den israeliska finalen 1983 - rakt framför näsan på Yardena Arazi (Israel 1976 och 1988 - nådde hennes popularitet ytterligare en ny nivå.

Att transkribera hebreiska är inte det lättaste. På alla skivutgåvor och i allt pressmaterial skrevs titeln som "Hi", men väldigt ofta ser man det också skrivet som "Chai". Bakom låten stod Avi Toledano som sjungit själv för Israel i Harrogate ett år tidigare.

Texten var ovanligt patriotisk även med israeliska mått mätt och förkunnar att "Staten Israel ännu är vid liv", något vissa bedömare tolkade som en hälsning till värdlandet Tyskland. Detta trots att Tyska förbundsrepubliken alltid vinnlagt sig om att ha ett gott förhållande till Israel.

Omröstningen i München var mestadels en duell mellan Luxemburg och Sverige, men i sista sekund klättrade Ofra förbi och knep silverplatsen. Israel kom tvåa för andra året i rad - något som bara Storbritannien och Västtyskland lyckats med tidigare.

Parallellt med popkarriären började Ofra Haza spela in skivor med judisk folkmusik, där särskilt en samling av traditionella jemenitiska sånger i modern ljudskrud väckte stor uppmärksamhet.

Singeln "Im nin'alu" - baserad på en dikt från 1600-talet av Rabbi Shalom Shabazi - öppnade slutligen alla dörrar. Den remixades och släpptes på singel internationellt och blev en stor hit både i Europa och i USA. Nu blev Ofra Haza främst en internationell artist som samarbetade med storheter som Iggy Pop och Sisters of Mercy, och som bjöds in att sjunga vid utdelningen av Nobels fredspris.

Till publikens stora bestörtning avled Ofra Haza i februari 2000, endast 42 år gammal. Chocken blev inte mindre då det visade sig att hon avlidit till följd av en aids-relaterad lunginflammation.

Hur sångerskan smittats av viruset har aldrig klarlagts, men åtskilliga av Ofra Hazas fans ansåg att den israeliska pressen gjorde intrång i hennes privatliv då de avslöjades dödsorsaken. Hennes död ledde till en hetsig debatt som ändå i slutändan ledde till en mer nyanserad syn på HIV och aids i Israel.



Ofra Haza / Hi (Israel 1983)
2:a plats av 20 bidrag i München

Fantasiaa / Finland 1983

Färre än sex procent av befolkningen har svenska som registrerat modersmål men enligt Finlands lag är republikens båda språk helt jämställda i alla sammanhang. Det hade inte märkts i de finska ESC-uttagningarna där sång på svenska inte hade hört till vanligheterna.

1965 hade Carola Standertskjöld sjungit "Ge mig en grabb" utan att ta sig vidare från semifinalen (hör den finska versionen här - även Siw Malmkvist har spelat in den på skiva) och 1976 sjöng Inga Thommessen "Tillsammans med barn". På 1980-talet skulle däremot något hända och snart skulle låtar på svenska tävla nästan varje år.

Det som hände var att Anne-Marie "Ami" Aspelund - lillasyster till Monica (Finland 1977) - ställde upp med den magnifika "Mitt äppelträd" 1982. Den fick visserligen stryk av Kojos rocklåt om atombomber men visade sig vara en livskraftig visa som fått ett långt liv i Svenskfinland och som följdes av ett pärlband av tävlingsbidrag med svensk text.

Ami hade slagit igenom med en skräll i början av 1970-talet då "Apinamies" blev en riktig brottarhit. Under flera år hörde hon till Finlands hetaste popstjärnor innan hon började leta sig ut på egna vägar. 1978 spelade hon in en popskiva i två språkversioner - "Sinilintu" och "Fågel blå".

Efter framgången med "Mitt äppelträd" bjöd Yle in Ami att delta på nytt året efter. Nu tog hon inga risker utan valde att sjunga på finska istället. Amis dåvarande make Kari Kuusamo hade skrivit musiken till "Fantasiaa" medan Kaisu Liuhala stod för den något originella berättelsen om en kvinna som förälskat förföljer en man genom parken, och som stirrar svartsjukt då mannen bara bryr sig om sin hund och inte om henne.

Den finska vinnaren utsågs av tv-tittarna som fick rösta genom att skicka in vykort. "Fantasiaa" vann en stor seger och en hel del jobb lades ned på att putsa presentationen inför München. Man spelade in en fantasifull förhandsvideo på Haiko gård i Borgå och anlitade en koreograf att planera hur Ami skulle röra sig.

Man hade också sytt upp en klänning särskilt för tillfället och när vinsten uteblev skyllde de finska tidningarna på designen: "Klänningen förstörde allt" skrek löpsedlarna. Nu var resultatet - en placering precis under mittstrecket - inget att klaga på i Finlands fall. Så bra hade det inte gått sedan storasyster Monica tävlat i London sex år tidigare.

Ami Aspelund ställde upp flera gånger till i de finska uttagningarna - kanske mest minnesvärd är "Amor amor" från 1988 - men har med åren blivit en alltmer mångsidig tillgång inom den finlandssvenska kulturen. Hon har spelat musikal, satt upp egna kabaréföreställningar och sjungit i skivor med tonsatta dikter av Zacharias Topelius.

Att sjunga på svenska i de finska finalerna var en trend som stod sig fram till 1990 då gruppen Beat stod som segrare. Sedan dess har endast tre tävlingsbidrag haft svensk text.



Ami Aspelund / Fantasiaa (Finland 1983)
Delad 11:e plats av 20 bidrag i München

I agapi akoma zi / Cypern 1983

Den lilla önationen hade lyckats förvånansvärt bra på sina två första försök i tävlingen och det fanns kanske en viss förväntan att man skulle skicka något riktigt slagkraftigt och spännande till finalen i München.

Så pjåkig var nu inte den utvalda låten men det mest intressanta visade sig i efterhand snarare vara de två purunga körsångerskorna vid scenkanten. De var bara femton år gamla men gjorde ändå väl ifrån sig och med tiden skulle de båda få tävla på egen hand i ESC: Elena Patroklou tävlade för Cypern 1991 och Evridiki Theokleous representerade sin ö 1992, 1994 och 2007.

Längst fram på scenen satt den rutinerade Stavros Sideras - en rutinerad sångare, skådespelare och regissör - tillsammans med sin 19-åriga duettpartner Constantina Constantinou som för första gången rest utanför hemlandet. De hade fått varsin stor gitarr i knät och sjöng rart om hur kärleken överlever det mesta. Trevligt, oförargligt och lättglömt.

De flesta länderna snålade med poängen men uppseendeväckande nog fick cyprioterna inte heller en enda poäng från juryn i Aten. Det har inte hänt varken före eller efter att Grekland eller Cypern skulle gett varandra en nolla och det hela ledde till en viss uppståndelse i grekiskspråkiga medier.

Constantina blev med tiden en ganska framgångsrik sångerska i Grekland och skulle återkomma till tävlingen som upphovsman 1997, men då överlät hon sången till sina syskon Hara och Andreas.


Stavros & Constantina / I agapi akoma zi (Cypern 1983)
16:e plats av 20 bidrag i München

Vivre / Frankrike 1983

Ända sedan den franska televisionen organiserats om i grunden 1975 hade ansvaret för Eurovision Song Contest legat hos den första och största kanalen - TF1 - som tagit hem spelet 1977 och stått värd för hela tävlingen från Paris året efter.

Trots att det gått bra för de franska bidragen meddelade TF1 sent på hösten 1981 att man inte längre tänkte delta i ESC. Kanalens underhållningschef avfärdade hela tävlingen som trams, befriat från talang och originalitet. Högst troligt hade Frankrikes nya, socialistiska regering antytt ett missnöje med tävlingen och TF1 hade alltid varit snabba att lyssna på vad makten hade att säga. Än idag dras kanalen med ett rykte om att inte vara helt opartisk politiskt.

Antenne 2 tog över tävlandet men hann inte hitta en kandidat till Harrogate. Inför 1983 ordnade man en nationell final med fjorton bidrag, och precis som TF1 gjort på sin tid ringde man upp ett statistiskt urval av tittarna som fick välja vinnaren.

Bland kandidaterna fanns flera gamla bekanta: Isabelle Aubret (Frankrike 1962 och 1968), Joël Prévost (Frankrike 1978), Guy Bonnet (Frankrike 1970), Jean-Paul Cara (som bland annat skrivit Frankrike 1977) samt Christine Fontane som skrev Frankrikes bidrag 1974, som drogs tillbaka ur tävlingen med kort varsel.

Där fanns också ett riktigt stort namn: La Compagnie Créole var ett färgstarkt gäng, medlemmarna kom från Antillerna och Guyana, som slagit igenom med dunder och brak med singeln "C'est bon pour le moral" året innan. Deras bidrag "Vive le Douanier Rousseau!" gick helt i samma stil och kunde möjligen ha ställt till med en sensation i München med sin lättillgängliga exotism.

Obegripligt nog föredrog de franska tittarna Guy Bonnets högst traditionella och rätt medelmåttiga ballad "Vivre" istället. Kanske var det just här som det franska deltagandet körde i diket på riktigt? De franska bidragen skulle placera sig allt sämre de närmaste åren och inga större namn skulle vilja vara med i Antenne 2:s nationella finaler.

I München lyckades Guy Bonnet ändå bättre än förväntat - och ärligt talat bra mycket bättre än han förtjänat. Till skillnad från La Compagnie Créole lämnade vinnarlåten inga större avtryck på topplistorna och Guy Bonnet fortsatte att vara lokalkändis i Avignon.

Där har han gett ut skivor på det regionala språket och skrivit såväl barnsånger som ett modernt oratorium. Dessutom har han skrivit en hel del filmmusik, inte minst till erotiska filmer.



Guy Bonnet / Vivre (Frankrike 1983)
8:e plats av 20 bidrag i München

Hurricane / Österrike 1983

Den nya österrikiska finalen som sjösatts 1982 hade varit en succé på alla vis, bortsett från den ljumma placering man fått i Harrogate. Nu satsade man på nytt och hade inte bara fått fram ett lite mer ambitiöst startfält än året innan - här fanns också en tidigare deltagare som snabbt utkristalliserade sig som storfavorit.

Waterloo & Robinson hade gått skilda vägar 1981 och nu ville duons mer framgångsrika halva representera sitt land en gång till. Hans bidrag "Freiheit" var en stegrande låt med stark refräng som dessutom hade fördelen att få sjungas sist i finalen. De flesta förhandstips pekade mot att han inte bara skulle vinna utan helt pulvrisera motståndet.

När ett statistiskt urval av de österrikiska tittarna fått säga sitt visade de sig vara precis så oförutsägbara som bara en tv-publik kan vara och med flortunn marginal vann istället Westend - en konstellation av fyra gossar och en dansant tjej med en sång om hur kärleken drar fram som en stormvind genom livet.

Gossarna var inte sådär vansinnigt tonsäkra: en av dem var mest med för att dansa med tjejen och den enda med riktigt bärande stämma var Gerhard "Gary" Lux som inte satt sin fot på ESC-scenen för sista gången.

Österrikes bidrag var det sista som blev klart för München och kanske fick ORF lite tidsnöd. Den förhandsvideo Westend spelade in visades inte i alla länders införprogram - SVT visade klippet från den österrikiska uttagningen istället - och kanske skickades den ut lite för sent.

I München fick Westend stormande applåder - den österrikiska gränsen är inte långt borta - men fick liksom Mess året innan nöja sig med ett svalt bemötande av juryn och en placering i mitten av resultatet. Kort tid efter finalen splittrades gruppen och dansade iväg åt olika håll.

Waterloos "Freiheit" har fått ett längre liv och blev kontroversiell då sångaren 2005 ställde upp i valkampanjen för det högerpopulistiska FPÖ - som gärna vänder sig mot grupper inom extremhögern - och lät sitt gamla bidrag bli deras nya kampanjsång.



Westend / Hurricane (Österrike 1983)
Delad 9:e plats av 20 bidrag i München

Opera / Turkiet 1983

Försöket att övervinna det egna språkets krånglighet genom att använda en titel som med lite god vilja möjligen kunde uppfattas som engelska hade väl inte riktigt lyckats, men i Harrogate hade Neco åtminstone tangerat Turkiets dittills bästa resultat med sin femtondeplats. Kanske var det inte en så dum idé ändå.

Året efter skulle man skruva idén ännu ett par varv. Inte nog med att man valt en titel och ett tema man tänkte sig att Europa skulle kunna relatera till. Dessutom är texten mest en massa namn, titlar och bekanta ord från operavärlden som staplats på varandra. För att göra helgarderingen komplett framförs det hela till riktigt jazziga toner som på inget sätt för tankarna till den konstart det sjungs om.

Bertil Gewert, som i många år recenserade bidragen för de svenska lokaltidningarnas räkning, hävdade att den turkiska pressen varit missnöjd efter den nationella finalen då man inte var säkra på att den utvalda låten skulle ha en chans i München. Det måste vara en av tidernas mest förskönande omskrivningar någonsin och i finalen väntade Turkiets första nolla.

Låt oss vara ärliga. Det här är ett av de minst lyckade bidragen i tävlingens historia. Om det inte var galet nog att sjunga om Wagner och Puccini till struttigt jazzkomp så var själva framträdandet som ett gigantiskt musikaliskt körsbär på toppen av bakverket. Çetin Alp och hans vokala stödtrupp Kısa Dalga - The Short Wave - tar i från tårna och levererar en koreografi minst lika oförglömlig som själva låten i sig. När Çetin Alp dessutom trallar fram väl valda delar av Toreador-arian känns det mer som febrig dröm än ett eurovisionsbidrag.

Nu kanske man lätt förleds att tro att jag hatar den här låten. Tvärtom älskar jag den. Jag älskar det totala gravallvaret, den pompösa energi och övertygelse som bor i framträdandet, hur totalknasig själva kompositionen är. En nollpoängare att vårda ömt och älska.

För Çetin Alp tog karriären tvärstopp efter fiaskot i München och han verkar inte ha släppt en enda skiva till efter "Opera". När turkiska OGAE försökte samla samtliga turkiska deltagare för en fanträff i samband med att ESC hölls i Istanbul 2004 hoppade Çetin Alp av med hänvisning till sviktande hälsa. Tre dagar efter finalen avled han i sitt hem till följd av en hjärtattack.



Çetin Alp & The Short Wave / Opera (Turkiet 1983)
Delad 19:e plats (sist) av 20 bidrag

Främling / Sverige 1983

Det hela hade varit som en smärre jordbävning när 16-åriga Carola Häggkvist paraderat ut på scenen i Palladium i Malmö - som om det varit det mest naturliga i hela världen - och sjungit skjortan av hela konkurrensen. "Främling" fick full pott av samtliga jurygrupper - fler poäng än tvåan och trean tillsammans - och det största svenska mediala genombrottet i modern tid var ett faktum.

Såväl Bert Karlsson som Kikki Danielsson har flera gånger hävdat att Kikki hade första tjing på "Främling" men tackade nej till den då hon gillade Torgny Söderbergs "Varför är kärleken röd" bättre. Lasse Holm själv säger att han skrivit låten enbart för Carola och aldrig skulle gått med på att ge den till någon annan. Och det var helt tydligt rätt beslut.

Redan 1982 ville Bert skicka Carola till Melodifestivalen med "Gubben i lådan" men den låten vägrade den unga talangen att befatta sig med. Säkert också det ett begåvat beslut. Sannolikt är det samma låt med samma titel som Kikki senare spelade in.

I hela melodifestivalens historia hade ett liknande genombrott bara skett en gång tidigare, då Claes-Göran Hederström kom från ingenstans och över natt blev allas älskling. Nog hade den unga fröken Häggkvist synts i tv tidigare men helt plötsligt visste verkligen alla vem hon var.

Finalen i München - där Carola låg tvåa genom nästan hela röstningen och först i sista omgången petades ner till tredje plats - är det mest sedda programmet i svensk televisions historia. Över 80 % av befolkningen satt klistrade vid rutan. Det hade aldrig hänt tidigare och kommer definitivt aldrig att hända igen.

I kören bakom Carola stod båda låtskrivarna - Lasse Holm och Monica Forsberg - såväl som Karin Glenmark som själv var på god väg att göra internationell karriär som ena halvan av Gemini.

Carolas sommar blev ett enda långt segertåg med guldskivor och en bejublad folkparksturné som slog publikrekord på nästan varje plats den besökte, men fortsättningen av karriären visade sig mer komplicerad. Samarbetet med Lasse Holm blev alltmer friktionsfyllt och Carola tyckte låtarna hon fick var mossiga och ointressanta.

Efter tre album bröt hon med Mariann Records. När hennes försök att slå sig in på den internationella marknaden gick i stöpet drog hon sig tillbaka från rampljuset och fokuserade sig på sina studier och att hitta sig själv efter åren som stjärna.

När hon funderat klart några år senare gjorde hon en comeback det skulle slå gnistor om.



Carola Häggkvist / Främling (Sverige 1983)
3:e plats av 20 bidrag i München

Julie / Jugoslavien 1983

Det enda socialistiska landet i startfältet hade ingen lätt resa genom Eurovision Song Contest. Jugoslaviens låtar fick ofta nöja sig med artiga ströpoäng och blygsamma placeringar. Ingen verkade riktigt förstå sig på deras låtar eller uppskatta dem efter förtjänst.

Ingen på hemmaplan trodde att det skulle ändras då en riktig nobody vann den nationella finalen framför näsan på en hel uppsjö stora stjärnor som alla hade siktet inställt på att åka till München.

I den nationella finalen tävlade de olika delrepublikernas tv-bolag mot varann och tävlingen var högst ojämn. TV Zagreb hade hela landets tyngsta popfabrik i ryggen - där kunde inte ens de största stjärnorna vara säkra på att komma med om de skickade in bidrag - medan exempelvis stationerna i Pristina eller Titograd fick söka med ljus och lykta för att hitta låtar som höll måttet. Vid den här tiden krävde reglerna dessutom att artisterna kom från den delrepublik de representerade.

Milan Popović var egentligen verksam i Zagreb men skulle inte haft en chans i deras uttagning. Med en mamma från Montenegro insåg han i sista stund att han kunde skicka sin låt till Titograd där den togs emot med tacksamhet.

Under artistnamnet Daniel vann han högst otippat hela den jugoslaviska finalen i Novi Sad med en låt som var närmast opassande lik en stor hit Shakin' Stevens haft året innan. Plagiatanklagelser till trots skickades han till München där han till de jugoslaviska tidningarnas stora förvåning sågs som en av favoriterna. Poängen fullkomligt smattrade in från alla håll - bara vinnaren Luxemburg fick fler tolvpoängare - och till slut landade Daniel på fjärde plats, en poäng efter Carola Häggkvist.

"Julie" blev tävlingens största kommersiella framgång det året men Daniel lyckades aldrig följa upp sin hit. Han ställde upp ett par gånger till i den nationella finalen men ungefär samtidigt som Jugoslavien rasade ihop som land gjorde Daniels karriär detsamma.

Än idag planerar han sin stora comeback som artist och låtskrivare men de flesta rubriker han får handlar om hans misslyckade projekt och stormiga privatliv. Åtminstone borde han få äran av att ha introducerat den glada, poppigare stil som skulle ge Jugoslavien större framgång i ESC än någonsin tidigare under 1980-talet.



Daniel / Julie (Jugoslavien 1983)
4:e plats av 20 bidrag i München

Rücksicht / Västtyskland 1983

Tack vare Nicoles seger i Harrogate fick västtysk tv för första gången sedan 1957 arrangera en ESC-final och visa upp sitt kunnande för en internationell publik. Nu var intresset på topp också för den nationella finalen där värdlandets bidrag skulle vaskas fram.

"Rücksicht" var en snygg och smakfull - och för sammanhanget ovanligt sofistikerad - ballad som egentligen var skriven för Mary Roos (Västtyskland 1972 och 1984). Hon tackade nej av olika anledningar - något hon själv kallat karriärens största misstag - men spelade många år senare ändå in en egen version.

Istället gick erbjudandet vidare till Hoffmann & Hoffmann som gick åstad och vann hela tävlingen. De av Simon & Garfunkel inspirerade bröderna Michael och Günther hade haft en hit 1977 med "Himbeereis zum Frühstück" innan karriären hamnat i det kommersiella bakvattnet. Nu kasserade man in karriärens största hit och en femteplats i Münchenfinalen.

Trots det gick comebacken om intet. Duons album floppade och ingen av uppföljarsinglarna slog an hos publiken. En misslyckad karriär och ett misslyckat privatliv blev för mycket för Günther Hoffmann som sjungit solostämman till "Rücksicht". Mindre än ett år efter den tyska finalen tog han sitt liv på ett hotellrum i Rio de Janeiro.

Michael Hoffmann fortsatte en bana som låtskrivare och soloartist och ställde upp ännu en gång i den tyska uttagningen 1987. Idag ägnar han sig mest åt att ge ut meditativ new age-musik.



Hoffmann & Hoffmann / Rücksicht (Västtyskland 1983)
5:e plats av 20 bidrag i München

Mou les / Grekland 1983

Grekland hade all anledning att vilja imponera med sitt bidrag i München. Året innan hade man valt ut en låt som av olika anledningar inte ansågs hålla måttet och med kort varsel drog man sig ur hela tävlingen.

Alla på hemmaplan tyckte inte heller att "Mou les" höll måttet. Den uppfattades som väldigt lokal, grekisk och lågmäld och förhoppningarna om en framskjuten placering var låga.

En fin bit är det i vilket fall. En mjuk melodi med en text riktad till alla älskande med låg självkänsla. En tröstvisa för alla som tror att de inte riktigt räcker till.

I texten berättar den älskade om alla sina äventyr och resor och allt fantastiskt han upplevt innan han slagit sig till ro med textens jag. Istället för att glädjas åt att någon vill dela alla dessa upplevelser med henne krymper hon ihop inför sin egen obetydlighet. "Jag vill stänga alla hamnar och tågstationer så du inte kan försvinna från mig. Jag vill låsa in dina tankar så du inte kan längta tillbaka till allt detta."

Kristi Stassinopoulou var en ung lovande artist från Aten som gav ett snyggt framförande av en svår låt (även om saxofonsolot i mitten kanske är en smula oskönt). Senare samma år valdes hon att spela huvudrollen i den grekiska uppsättningen av "Evita".

Hon har skrivit flera böcker och dubbat barnfilm, bl.a "Den lilla sjöjungfrun". Dessutom har hon gjort sig ett namn inom världsmusiken som en spännande utforskare av modern, grekisk folkmusik och uppträder på festivaler över hela världen.



Kristi / Mou les (Grekland 1983)
14:e plats av 20 bidrag i München

Rendez-vous / Belgien 1983

De allra flesta nationella finaler som hållits genom åren har gått som planerat. Kanske att fel låt har vunnit ibland men publiken har applåderat artigt och sändningen har avslutats under ordnade former.

Det är ju skönt för alla inblandade i programmet men själv vet jag få saker som är så kittlande som när saker går helt överstyr i direktsändning.

Sällan har någon nationell final urartat på samma sätt 1983 års belgiska uttagning. Efter ett par semifinaler hade man en finaluppställning bestående av åtta mer eller mindre traditionella schlager och en experimentell och minst sagt annorlunda låt bestående av envetet och ihärdigt blås, taktfasta trummor och en enda rad textnonsens som upprepades i oändlighet:

"Rendez-vous. Men måttet är rågat och jag sluter mig som en mussla."

Från början hade texten varit betydligt längre, men gruppen bestämde sig för att stryka bort "allt som inte behövdes" och så blev det en enda rad kvar. Pas de Deux var en experimentell new wave-grupp som släppt en singel tidigare och som gissningsvis ställt upp i finalen för att skapa lite uppmärksamhet. I så fall skulle de lyckas rejält med sitt uppsåt.

Segraren utsågs av en liten jury bestående av experter och när de gav segern till den experimentella trion framom schlagersångarna tappade studiopubliken koncepterna fullständigt. Istället för artiga och svala applåder buades det  så vilt och högt att vinnarna knappt ens kunde sjunga igenom sin segerrepris.

Få saker säljer lika bra som en saftig skandal och "Rendez-vous" blev faktiskt något slags hit i Flandern. För att öka på intresset ytterligare genomförde gruppen ett PR-stunt: de tog nattåget till München och bjöd ett gäng belgiska journalister att haka på.

Inte heller i München gick det belgiska experimentet hem och de europeiska jurygrupperna lät sig inte imponeras. Nästa gång flamländsk tv ordnade en tv-sänd final försökte man skoja bort hela saken och döpte om gruppen till "Pas de points" ("Inga poäng" på franska) istället.

Kanske gav det inga större poängsummor när man försökte bryta eurovisionsmallen på 1980-talet men idag framstår "Rendez-vous" som ett spännande och nyskapande projekt, som en punkig örfil mitt i den ljuva schlagersången. Modigt och säreget. Chanslöst men bra på riktigt.

Uppdaterad 24 juni 2020



Pas de Deux / Rendez-vous (Belgien 1983)
18:e plats av 20 bidrag i München