La voix est libre / Belgien 1995

Visserligen hade man fått vänta ett år längre än man var vana vid - Barbara Dex hade kommit allra sist i Millstreet och satt Belgien i utvisningsbåset - men när franskspråkiga RTBF ordnade nationell final i sin stora studio i Bryssel var det mesta sig helt likt.

Tio artister stod redo att slåss om biljetterna till Irland - om man tävlade i en nationell final på 1990-talet var sannolikheten hög att vinnaren fick åka just till Irland - och röstningen blev tät och spännande då ingen låt drog ifrån på riktigt. Segraren fick till slut bara sex poäng fler än tvåan.

Frédéric Etherlinck var en 26-åring från Bryssel med ett imponerande släktträd. Han var släkt i rakt nedstigande led till författaren Maurice Maeterlinck, som 1911 tilldelades Belgiens hittills enda nobelpris i litteratur. Sångarens artistnamn var en blinkning till den berömde släktingen. 

Vinnarlåten "La voix est libre" ("Rösten är fri") var skriven av Pierre Theunis, mer känd som komiker än låtskrivare. En och annan bedömare tyckte sig höra lite väl mycket av den franska stjärnan Patrick Bruels "Alors regarde" i hans komposition (man hör måhända det man vill höra) och den belgiska finalens expertjury hade den slutliga vinnaren först på sin fjärdeplats.

I Dublin - där Alec Mansion dirigerade orkestern precis som han gjort för Luxemburg 1987 - sjöng Frédéric Etherlinck bra men hans låt var i blekaste laget för att imponera på juryn och Belgien fick än en gång nöja sig med en placering nära botten. Sannolikt hade den nationella tvåan Belinda varit ett bättre val.

Apropå bättre val hade Frédéric Etherlinck inför den nationella finalen valt mellan två olika låtar han erbjudits av olika låtskrivare. Låten han valde bort hette skulle i sin tur stå som vinnare nästa gång RTBF valde bidrag till ESC: "Dis oui" fick dessutom en framskjuten placering i Birmingham.

Frédérick Etherlinck fortsatte att sjunga och släppte ett par skivor till. Under en turné i Québec bestämde han sig för att stanna kvar och påbörjade där en framgångsrik karriär som skådespelare. Han skulle bli kvar i Kanada i tjugo år innan han flyttade tillbaka till Belgien igen.

2020 hamnade han i en mindre släktfejd efter att han tillkännagivit att man funnit en ny, aldrig tidigare publicerad, text av Maurice Maeterlinck. Andra av författarens släktingar gick då ut i pressen och påpekade att "den där personen" inte var släkt med nobelpristagaren "på riktigt", då deras släktskap byggde på en adoption.

Samma år fick han ett betydligt mer positivt medialt genomslag då han - nu under namnet Fred Etherlinck - fungerade som programledare för RTL:s framgångsrika realityserie "Les Traîtres". I en intervju i samband med serien berättade han att människor fortfarande minns honom från Eurovision Song Contest: "Särskilt på flygplatser kommer folk fram och frågar om det inte var jag som var med där - trots att det gått tjugofem år glömmer de aldrig!"

Frédéric Etherlinck / La voix est libre (Belgien 1995)

20:e plats av 23 bidrag i Dublin

Baunilha e chocolate / Portugal 1995

Portugal hade lyckats ganska bra de senaste åren då tre starka röster gett dem tre placeringar bland de tio bästa (1991, 1993, 1994). Kanske var starka röster det bästa sättet för ett land som Portugal att hävda sig? Åtminstone bestämde man att sätta fullt fokus på artisterna i 1995 års nationella final.

Värt att minnas är att det här var före Idol och Popstars, och talangjakter i tv var långt ifrån den stapelvara det är idag. Gissningsvis framstod det nya konceptet - döpt till Selecção Nacional - som en riktigt fiffig idé. Åtminstone till en början.

Intresserade artister fick anmäla intresse till RTP. Av närmare 800 sökande valdes 36 sångare ut att delta i totalt sju delfinaler: de sex första veckorna gick varje veckas vinnare direkt till final och i den sista sändningen fick tidigare veckors tvåor göra upp om de två sista finalplatserna.

Problemet med upplägget var naturligtvis att de åtta slutliga kandidaterna behövde något att sjunga i finalen och med ens blev det bråttom att hitta nyskrivna låtar som kunde passa. Trots att man lyckades få flera etablerade låtskrivare på kroken märks det att alla haft bråttom och de slutliga tävlingsbidragen gav i de flesta fall ett intryck av att vara märkligt ofärdiga.

Vinnaren valdes av inte färre än tjugotvå regionala jurygrupper spridda över hela Portugal. Också tittarna fick rösta men deras resultat räknades bara som en tjugotredje jurygrupp och påverkade slutresultatet i väldigt liten grad. Tittarnas vinnare Pedro Miguéis kom bara på fjärde plats till slut.

Juryn gav istället segern till Tó Cruz, en 27-åring från Lissabon med rötterna i Kap Verde. Han hade bara kommit tvåa i sin veckofinal men var en av få artister i finalen som verkade synka på riktigt med sin tävlingslåt. Som en vänlig gest tog han med sig finalens tvåa Ana Isabel till Dublin som körsångare.

Texten - skriven av Rosa Lobato da Faria som vann för tredje gången - är en typiskt nittiotalistisk appell mot rasism, som påstår sig vara färgblind samtidigt som den gör en stor grej av att människor har olika färg på huden. "Min vita älskling / du är mjölken i mitt svarta te / det smakar sötare än honung / att blanda vanilj med choklad". 

Dessutom hyllar texten forna tiders portugisiska sjöfarare som "spred kärlek över världen" och skapade själva förutsättningarna för att svarta och vita kunde få älska varandra. Knappast en tanke som skulle flyga i dagens postkolonialistiska diskussioner.

I Dublin verkar inte så många brytt sig om texten utan bara konstaterat att låten är ett försök till gospel som aldrig lyfter. De svenska tidningarna tog fram sågen rejält. "Lika upphetsande som mögel i badrummet" skrev Aftonbladet. "Låter som när cd-spelaren hakar upp sig" kontrade Expressen.

Fem poäng blev det totalt, vilket var en besvikelse med tanke på de stora förhoppningar man haft från början. Året efter fick alla länder utom värdlandet kvala in till finalen, så Portugal tog sig dit ändå. Då hade man dumpat idén om en artisttävling och satte på nytt låtskrivarna i första rummet.

Även om han inte blev någon av landets allra största stjärnor har Tó Cruz fortsatt en framgångsrik karriär där han spelat in egen musik, dubbat film för Disney och arbetat som studiomusiker för portugisiska såväl som internationella artister. Sedan 2003 bor han i USA och verkar under namnet António TC Cruz.

Tó Cruz / Baunilha e chocolate (Portugal 1995)

21:a plats av 23 bidrag i Dublin 

Dvadeset prvi vijek / Bosnien-Hercegovina 1995

Kriget rasade vidare men på tv-bolaget i Sarajevo bedrevs ett slags kulturell motståndsrörelse. Man tänkte minsann inte vika sig för omständigheterna och man tänkte minsann skicka ett bidrag till ESC i Dublin. 

Till skillnad från 1994 skulle man ordna en riktig nationell final, sådär som de kunde se ut i ett land som inte drabbats av väpnad konflikt. Man byggde upp en snygg scenbild i sin bästa fungerande studio och lät till och med en orkester sitta på plats och låtsas spela till de förinspelade musikbakgrunderna.

Precis som året innan nominerade man en artist som fick sjunga alla bidragen och den man valde var verkligen inte vem som helst.

Davorin Popović (född 1946 i Sarajevo) hade varit en framstående handbollsspelare i sin ungdom innan han satsade på musiken istället. Redan som tonåring blev han frontman i rockbandet Indexi, ett av alla tiders mest inflytelserika band i det forna Jugoslavien. 

Davorin själv var en sann ikon som även hade en mycket framgångsrik solokarriär vid sidan av bandet. Han var känd under en mängd kärleksfulla smeknamn och ofta kallades han helt enkelt "Pjevač" - "sångaren". Den främste.

Att Davorin nu nominerades att få åka till Dublin var först och främst en hyllning till en monumental karriär. Själv ansåg han att sångtävlingar främst var till för yngre förmågor och att han som 48-åring inte hade så mycket att hämta där, men att få resa bort från kriget ett tag var inget han tackade nej till.

Av de åtta bidragen - inskickade av bosniska låtskrivare i hemlandet såväl som i exil - var Davorins egen favorit "Ti si ruža" ("Du är en ros"). Den var skriven av bröderna Edo and Adi Mulahalilović, båda med ett förflutet i Hari Mata Hari, som vunnit redan året innan med "Ostani kraj mene".

Dessvärre verkar det ha myglats en del bakom kulisserna. Tävlingens musikaliskt ansvariga från 1995 till 1997 - Davorins gamla bandkompis Sinan Alimanović - arrangerade alltid ett par av bidragen och som av en slump vann alltid en av "hans" låtar, varpå han själv uppgraderades till medkompositör inför ESC.

"Dvadeset prvi vijek" ("Det tjugoförsta århundradet") var inte utan poänger och hade framför allt en rätt elegant jazz-poppig vers som stilla promenerade fram mot en underligt abrupt refräng. Verkligen ingen vinnarkandidat i Dublin, och det var synd att Davorin inte fick tävla med den låt han själv tyckte sig kunna stå för.

I Dublin tog man hjälp av fyra irländska körsångare som sjöng för allt tygen höll men poängutdelningen blev som förväntat ganska modest. Åtta av de totalt fjorton poäng man skrapade ihop kom från den i övrigt kraftigt kompisröstande kroatiska juryn.

Bara några år efter finalen i Dublin drabbades Davorin Popović av en cancer i bukspottskörteln och sångaren avled i juni 2001 - bara några veckor före sin 55:e födelsedag. Till hans ära uppkallades Bosnien-Hercegovinas finaste musikpris - landets egen Grammis - efter honom.

Davorin Popović / Dvadeset prvi vijek (Bosnien-Hercegovina 1995)

19:e plats av 23 bidrag i Dublin

Keep Me In Mind / Malta 1995

Spiteri är ett av de vanligaste efternamnen på Malta. Namnet kommer av italienskans "Ospitalieri" (som anspelar på Johanniterordern) och gavs ofta till övergivna, utomäktenskapliga barn. För andra gången på fyra år representerades Malta nu av en artist som hette Spiteri i efternamn.

Mike Spiteri var född 1955 i Żabbar och drabbades av rockmusiken redan i tidig ålder. Han sjöng på nattklubbar och olika hotell runt omkring landet och var vokalist i flera olika band. 1984 vann han Malta International Song Contest med gruppen Mirage och den underbart blipp-bloppiga "Kompjuter", skriven av Ray Agius och Alfred C Sant.

Elva år senare blev det seger i den nationella ESC-uttagningen för samma team av låtskrivare och artist. "Keep Me In Mind" hade en helt schysst melodi gömd någonstans under ett halvdant arrangemang - och en sedvanligt medioker insats av den maltesiska orkestern - men vann nog mest på ett engagerat framförande.

Bäst i den nationella finalen var de fyra piffiga körsångarna och deras inspirerade koreografi, men de fick inte följa med till Dublin där man istället hyrde in ett gäng irländska körsångare.

I Dublin ställde Kåge Gimtell - som producerat ESC i Malmö 1992 och nu var en del av den svenska delegationen - till med en del förvirring på den maltesiska presskonferensen då han bad Mike Spiteri att "hälsa hem till Mary". Han var helt säker på att de båda artisterna var gifta med varandra.

Under röstningen visade sig Malta ha spelat samma fula spel som året innan och fick merparten av sina poäng från fyra länder man hade goda relationer till. Tar man bort poängen från Bosnien-Hercegovina, Kroatien, Spanien och Turkiet blir det inte så värst mycket kvar på det maltesiska poängkontot. Det skulle ändå ta flera år innan EBU satte ned foten mot kompisröstandet.

Mike Spiteri sjunger ännu och har vunnit fler tävlingar hemma på ön och internationellt. Idag fungerar han som mentor för yngre artister och lär dessutom vara en skicklig tecknare vid sidan om.

Mike Spiteri / Keep Me In Mind (Malta 1995)

Delad 10:e plats av 23 bidrag i Dublin

Sev! / Turkiet 1995

Det finns fler än ett sätt att vinna en schlagerfestival på. Gruppen Pan hade visserligen kommit näst sist i Lausanne 1989 men "Bana Bana" hade blivit en stor fanfavorit och en remixad version gavs ut i Sverige på skivbolaget Sonets hippa label Son Ton Son.

Gruppen var ändå sammansatt för en låts skull och kort tid efter Lausanne lämnade Arzu Ece Pan för att ägna sig åt andra saker. Hon var en flitigt anlitad sångerska som synts flera gånger i de turkiska finalerna och som inte var särskilt intresserad av att ge upp sin solokarriär.

Det visade sig ändå ganska bökigt att slå igenom. Konkurrensen på den turkiska marknaden var svår och efter att ha spelat in ett andra soloalbum 1994 bestämde sig Arzu för att dra sig tillbaka efter tjugo år i branschen.

Sedan råkade hon ändå vinna den turkiska finalen 1995 - med en låt som egentligen var skriven för en annan artist - och fick åka till Dublin en sväng med "Sev!" ("Älska!"), skriven av Melih Kibar som tidigare fått Turkiets dittills bästa placering med "Halley" 1986. 

Riktigt lika bra gick det inte i den här gången men för Turkiet var en sextondeplats helt godkänt. Därmed fick karriären vara slut: Arzu gifte sig och bildade familj och lämnade rampljuset bakom sig.

Arzu Ece skulle ändå hamna tillbaka i rubrikerna. 2007 slutade äktenskapet i skilsmässa och när hon därefter drabbas av leukemi bestämde hon sig för att tala om saken offentligt och visa att cancer kunde drabba vem som helst.

Efter att hon friskförklarats skrev hon och spelade in låten "Master Chemo" - en sång om bli räddad till livet av kemoterapi. Hälften av intäkterna för låten gick till att förbättra livet för människor som överlevt cancer.

Arzu Ece / Sev! (Turkiet 1995)

16:e plats av 23 bidrag i Dublin

Nocturne / Norge 1995

Rolf Løvland - som sopat hem Norges första seger 1985 med Bobbysocks och "La de swinge" - åkte med den norska delegation till Millstreet 1993 för att dirigera orkestern. Där fick han samarbeta med Fionnuala Sherry, som spelade det långa solot som inleder "Alle mine tankar". Tycke uppstod och de båda började prata om att eventuellt göra något tillsammans.

Fionnuala hade börjat spela fiol redan som åttaåring och startade sin professionella bana då hon 1984 fick anställning RTÉ:s egen orkester. Där skulle hon stanna under tio års tid och bland annat sitta med i orkestern vid ESC.

Fionnuala och Rolf hittade en gemensam grund att stå på och bestämde sig för att spela in ett helt album tillsammans, fullt av musik människor för enkelhetens skull skulle kalla New Age, under namnet Secret Garden.

När skivan var nästan färdig bad NRK Rolf Løvland av skicka in ett bidrag till den norska melodifestivalen 1995. Under nio veckor skulle två låtar ställas mot varandra - en från en inbjuden låtskrivare, en utvald från en öppen tävling - och tittarna fick rösta sin favorit vidare.

Rolf var långt ifrån säker på att det här var en bra idé men det vore onekligen bra med lite synlighet för den nya duon. Men skulle den här typen av musik fungera i sammanhanget?

Med en liten nypa text - och då menar jag verkligen en riktigt liten nypa - av Petter Skavlan ställde Secret Garden upp med "Nocturne", ett närmast helt instrumentalt stycke. Förstärkta av Hans Fredrik Jacobsen på flöjt, Åsa Jinder på nyckelharpa och Gunnhild Tvinnereim från Oslo Gospel Choir - som fick sjunga de totalt tjugofyra orden - tog man sig med riktigt tunn marginal vidare till finalen.

I finalen gick det bättre. Där var "Nocturne" favorit hos samtliga jurygrupper och vann en högst komfortabel seger. Det talades mycket om det norska bidraget och hur ovanligt det var. Hur modigt och experimentellt. Och hur chanslöst det hela förmodligen skulle vara i omröstningen.

Väl på plats i Dublin - där konkurrensen sannerligen är allt annat än mördande - var det annat ljud i skällan. Få trodde på vinst, men nog förväntades Secret Garden placera sig högt. Vinna skulle ju Storbritanniens rap göra. Eller - om man fick tro irländska bookmakers - Sloveniens ballad.

Och ändå. Någonstans halvvägs genom röstningen, efter att Sverige legat etta mest hela tiden, började Norge smyga upp i toppen. När Grekland som sista land avgett sina poäng hade "Nocturne" skaffat sig en riktigt bekväm segermarginal. Irländsk tv hade uppenbart tänkte sig det som ett möjligt scenario: Norges delegation var en av tre som fått ballonger uppriggade i taket som kunde släppas ned när segern var klar. De två andra länderna som fått ballonger var Sverige och Frankrike.

"Nocturne" blev dessutom en ovanligt stor kommersiell framgång i en tävling där inga vinnare blivit stora hits på flera år. Lite kul är att notera att låten gick in på topplistan i Sverige - vars jury gett Norge noll poäng i finalen - medan det aldrig blev någon placering på VG-lista på hemmaplan.

Singeln sålde för all del bra i en del länder men framför allt blev Secret Gardens CD en storsäljare, framför allt i länder som hade skilda topplistor för New Age. En av låtarna på skivan gjorde intryck på Barbra Streisand som inte bara spelade in den på skiva utan även sjöng den på sitt bröllop. 

Karriärens allra största framgång kom ändå på det andra albumet. "You Raise Me Up" - ursprungligen med sång av Brian Kennedy (Irland 2006) - blev en gigantisk storsäljare över hela världen, inte minst i en version med Westlife.

Secret Garden förblev ett stabilt fenomen och har fram till idag (2020) släppt nio album och en gemensam självbiografi, "You Raise Me Up: The Story of Secret Garden".

För den som vill läsa mer om den norska finalen rekommenderas Ole Christians Grand Prix-blogg.

Uppdaterad 14 maj 2021

Secret Garden / Nocturne (Norge 1995)

1:a plats av 23 bidrag i Dublin

Dreamin' / Irland 1995

Aldrig tidigare hade något land vunnit tre år i rad och aldrig någonsin hade något land stått värd för ESC tre år i rad. Om RTÉ tyckte att det började bli dyrt och kanske ville slippa ifrån uppgiften kunde man kanske ha förståelse för det.

Ändå verkar irländarna ha satsat och många trodde att värdlandet möjligen skulle kunna tänkas avgå med segern ett fjärde år i rad. "Dreamin" hade en mysig retrokänsla som signalerade murrigt och rödbrunt men trevligt tidigt 1970-tal. Måns Ivarsson i Expressen utropade den till tävlingens bästa bidrag.

Eddie Friel var en 33-årig musiklärare från Belfast som tagit chansen att jobba som professionell musiker. Inte minst hade han turnerat med Van Morrison och spelat piano på minst en av hans skivor.

Knappt hade de andra delegationerna kommit fram till Dublin förrän den stora skandalen briserade. Ända sedan den irländska finalen hade det viskats om att "Dreamin" var på tok för lik en låt som redan fanns - "Moonlight" med Julie Felix hade varit en stor hit 1971 - men nu höjdes röster för diskvalificering och att Irland borde byta ut sin låt före finalen och låta den nationella tvåan tävla istället.

Att byta ut ett bidrag med mindre än en vecka till sändning kan aldrig ha varit ett realistiskt alternativ - det hade varit orättvist mot alla inblandade parter - men man kan verkligen fråga sig hur RTÉ låtit bli att undersöka saken när den egna vinnaren så solklart kalkylerats på en gammal hit. En riktigt pinsam historia.

Om Eddie Friel hade vunnit i Dublin hade det förmodligen blivit riktigt svettigt men det visade sig snart att hemmalaget inte alls räckte till i röstningen. Den svenska juryn smällde till med tio poäng (hade de månne läst Expressen?) men annars fick man enbart blygsamma ströpoäng och var aldrig i närheten av en ny seger. Det verkar de flesta ha tyckt varit ganska skönt ändå.

Eddie Friel musicerade vidare om än i mindre skala. 2012 släppte han en skiva på eget bolag och arbetar som underhållande och barpianist runt om i Europa och inte minst i Innsbruck.



Eddie Friel / Dreamin' (Irland 1995)
14:e plats av 23 bidrag i Dublin

Verliebt in Dich / Tyskland 1995

Trots att MDR:s sätt att hantera det tyska deltagandet kändes mer som blint skjutande rakt ut i mörkret än något slags strategi fick man för fjärde året i rad ESC-deltagandet i knät. Precis som 1993 och 1994 bestämde man sig för att välja bidrag internt.

Stone & Stone var ett gift par som jobbat tillsammans många år i musikbranschen. Glen Penniston var född i Nederländerna men kom till Tyskland som trumslagare under 1970-talet. Hans fru, Tatjana Cheyenne, var ursprungligen från Iran och tillsammans skrev och producerade paret låtar åt andra.

Deras största framgång kom 1988 då ”Julian” blev en stor hit för Mandy Winter. Året efter ställde de upp i den tyska uttagningen med ”Wunderland”, skriven för Canan Brown - en av Mandys körsångerskor.

1993 bildade paret duon Stone & Stone - där de uppträdde under pseudonymerna Glen och Cheyenne Stone - och fick en hitsingel med ”I Wish You Were Here” som följdes upp av ett hyfsat framgångsrikt album.

Deras nya singel ”I Realized It’s You” - en sång om kärleken till Gud - landade på någons skrivord på MDR och de båda valdes ut att representera Tyskland i Dublin. Reglerna krävde sång på eget språk och den översatta versionen blev ”Verliebt in Dich” (”Förälskad i dig”). Detta blev första gången paret Stone sjöng på tyska.

Ingen trodde kanske på seger men åtminstone de svenska recensenterna var försiktigt positiva och tyckte sig ana något mer modernt än bland de flesta motkandidaterna. När det väl gällde sjöng Cheyenne skakigt och slutresultatet blev ett riktigt praktfiasko. Tyskland kom på allra sista plats - för första gången sedan 1974 - med en enda poäng från den i övrigt tydligt korrupta juryn i Malta.

Stone & Stone hudflängdes i tysk press och nu var karriären i praktiken slut. De båda drog sig tillbaka från rampljuset och lämnade även varandra några år senare.

Nu kastade MDR in handduken och Norddeutscher Rundfunk (NDR) i Hamburg fick motvilligt ta över. Efter en trevande start - den nationella finalen 1996 slutade med relegering i semifinalen och att Tyskland för hittills enda gången missade en ESC-final - skulle man få upp farten rejält och genomföra stora förändringar av Eurovision Song Contest: orkestern togs bort, sångspråket släpptes fritt och tittarna fick rösta fram vinnaren med hjälp av sina telefoner.



Stone & Stone / Verliebt in Dich (Tyskland 1995)
23:e plats av 23 bidrag i Dublin

Vuelve conmigo / Spanien 1995

Spanien skulle egentligen inte ha fått vara med 1995 då Alejandro Abad gjort en slät figur i Dublin året innan och hamnat bland de nio länderna längst bak i resultatet som skulle få stå över ett år. Turligt nog för TVE hoppade såväl Italien som Luxemburg av tävlingen och plötsligt fanns det plats för såväl Österrike som Spanien.

Man bad José Maria Purón - mer känd som Chema Purón - att skriva ett passande bidrag. Han hade gjort sig ett namn som sångare redan som tonåring men hade i början av 1980-talet slutat att sjunga för att istället skriva låtar och producera skivor för andra artister.

Liksom Alejandro Abad hade han varit framgångsrik i OTI - den latinamerikanska motsvarigheten till ESC - där hans låtar vunnit 1992 och kommit tvåa 1994.

Nu skrev han den pampiga och dramatiska "Vuelve conmigo" ("Kom tillbaka till mig") för Anabel Conde, en okänd men lovande 20-åring från Málaga som visade sig besitta en riktigt imponerande röst.

Underligt nog hörde inte Spanien till de verkliga favoriterna inför finalen men när alla länder röstat klart hade Anabel och hennes körsångare - där man bland annat kunde känna igen José Maria Guzman från Cadillac (Spanien 1986) - erövrat en andraplats, vilket var Spaniens bästa placering sedan 1979.

Två saker är ändå högst anmärkningsvärda här. Dels är Spanien helt klart ett av de länder som är med och byter poäng - något dirigenten Eduardo Leyva erkänner utan omsvep i sin intervju på "And The Conductor Is" - och skulle förmodligen hamnat ett par pinnhål längre ned i resultatet om alla poäng fördelats på rätt sätt.

Det är mycket förvånande att TVE som enligt alla rykten varit så rädda och ovilliga att vinna tävlingen skulle byta till sig så mycket poäng att de nästan vann. Kanske ville man inte riskera att åka ut på nytt? Men reglerna hade ändrats och 1996 var bara värdlandet garanterat plats i finalen medan alla andra fick kvala in. Det här visste man redan före finalen i Dublin så vad var poängen att byta till sig poäng? Hade man kommit överens om poängbytena innan regeländringen blev offentlig?

Det andra riktigt uppseendeväckande är att "Vuelve conmigo" givits ut på skiva redan tre år tidigare då den spelats in av artisten Mar. Hennes album gick spårlöst förbi varpå Chema Purón dammade av den och använde den på nytt, helt i strid med EBU:s regler. I likhet med Rysslands bidrag borde den ha diskvalificerats från tävlingen.

Trots den lysande placeringen fick Anabel dessvärre aldrig någon fart på sin karriär. Hon har släppt tre album, har ställt upp i flera sångtävlingar och har flera gånger försökt ta sig till ESC på nytt. 2005 åkte hon till Kiev som körsångerska för Andorra.

Chema Purón ställde upp på nytt i ESC 2000 med lite mindre framgång men förblev en efterfrågad låtskrivare. 2003 vann hans låt "Este amor es tuyo", framförd av Gisela (Andorra 2008), de två tyngsta priserna vid festivalen Viña del Mar i Chile - något ingen annan gjort på fyrtio år.

Uppdaterad 29 januari 2022



Anabel Conde / Vuelve conmigo (Spanien 1995)
2:a plats av 23 bidrag i Dublin

Prisluhni mi / Slovenien 1995

Slovenerna hade ofta känt sig besvikna efter de jugoslaviska schlagerfestivalerna, där de inte sällan röstades bort eller drabbades av andra taktiska hänsyn. Nog för att TV Ljubljana vann den inhemska ligan sex gånger - 1961, 1962, 1966, 1967, 1970 och 1975 - men många gånger åkte man hem med svansen mellan benen.

Inte heller vid debuten under egen flagg hade det gått vägen. Trots att man vunnit den speciella kvalomgången för tävlingens nya östländer hade man placerat sig nära botten och fått stå i skamvrån ett år.

Därför tänker man att hela Slovenien måste gnuggat sig i ögonen inför finalen i Dublin då landets bidrag plötsligt toppade vadslagningslistorna. Skulle det lilla landet mellan alperna och Balkan slå till och vinna hela tävlingen på andra försöket?

Attraktionen låg nog främst i den utvalda artisten Darja Švajger och hennes vokala förmågor. Hon var en rutinerad 30-åring från landets andra stad Maribor. Hon hade en gedigen musikutbildning från universitetet i Graz i bagaget och hade de senaste åren etablerat sig som en av Sloveniens främsta sångerskor. 1993 hade hon kommit tvåa i den nationella finalen.

"Prisluhni mi" ("Lyssna på mig") var en elegant ballad som gav Darja stort utrymme för att visa upp sin fina röst. Kanske var det också låtens svaghet - att den var duktig snarare än passionerad - och när jurygrupperna började läsa upp sina siffror var förhandsfavoriten aldrig i närheten av någon seger.

Typiskt nog kan man notera att den irländska orkestern som hade så förskräckligt svårt att få de mer samtida bidragen att låta som popmusik kämpade minst lika förgäves med att få den slovenska balladen att låta stor, luftig och bombastisk.

Sjundeplatsen var bara en liten besvikelse och än idag (2017) har slovenerna aldrig placerat sig högre än så. Även om det inte blev någon vinst befästes Darja Švajgers position inom den lokala underhållningen och hon valdes till årets artist såväl 1995 som 1996.



Darja Švajger / Prisluhni mi (Slovenien 1995)
7:e plats av 23 bidrag i Dublin

Se på mig / Sverige 1995

Under 1980-talet skedde stora förändringar i det europeiska tv-landskapet och till följd av nya, mer liberala lagar fick alltfler länder en mängd nya och spännande och reklamfinansierade kanaler att välja mellan såväl i rutan som i radion. Allt det nya och fria lockade och allt det gamla framstod som dammigt och tappade i popularitet.

Under de åren tappade också Eurovision Song Contest i popularitet och slutade vara den hitfabrik man varit tidigare. Inte ens vinnarlåtarna blev några större succéer och tittarsiffrorna dalade.

Sverige låg ganska långt efter i den här utvecklingen och kanske var det en del av förklaringen till att tävlingen aldrig tappade lika mycket kraft på den svenska marknaden. Melodifestivalen förblev populär och de svenska bidragen blev lokala hits, men inte ens här kunde man ta framgången för given. Tidningarna skrev varje år att standarden på låtarna blev sämre och sämre och 1994 års svenska final hade varit svag och hitfattig.

SVT Malmö bestämde sig för att hjälpa tävlingen på traven och införde en ny, viktig regel. Man valde bara ut hälften av bidragen från den öppna tävlingen och bjöd sedan in fem låtskrivarteam vars låtar alla fick en garanterad plats bland de tio i finalen.

Tricket fungerade - intresset för tävlingen ökade, vinnarlåten blev en stor hit och den vinnande artisten Jan Johansen blev ett hett namn som spåddes en stor karriär. Ett tag efter tredjeplatsen i Dublin trodde många att han skulle ha en stor internationell karriär inom räckhåll.

Efter sommaren fick SVT Malmö ännu en fjäder i hatten då ännu en av de tävlande låtarna tog fart på topplistorna. "Det vackraste" med Cecilia Vennersten - skriven av Nanne och Peter Grönvall, kända från grupperna Sound of Music och One More Time - blev även den en brottarhit och Cecilias debutalbum sålde i imponerande mängd.

På följande års Grammisgala fanns både "Se på mig" och "Det vackraste" med bland de fyra låtar som nominerats som Bästa låt och nu vann Cecilia Vennersten istället.

Dessvärre visade sig de båda låtarnas framgång vara större än sina respektive artisters och såväl Jan Johansen som Cecilia Vennersten skulle snart slarvas bort av sina skivbolag. Jan Johansen förblev åtminstone ett känt namn men någon lika stor hit som "Se på mig" har det aldrig blivit.



Jan Johansen / Se på mig (Sverige 1995)
3:e plats av 23 bidrag i Dublin

Núna / Island 1995

Islands minimelodifestival 1994 hade inte varit någon större succé varken hos presskåren eller hos tittarna, och när vinnarlåten togs emot ljummet av Europa gjorde RÚV det enda rätta och lade ner hela tävlingen. Istället skulle de själva välja ut ett passande bidrag internt.

Björgvin Halldórsson var i sanning rutinerad och mångsidig nog för uppgiften. Som 18-åring hade han korats till Årets popstjärna hemma på Island och hade sedan sjungit i ett antal band i olika genrer. Inte minst var han älskad för ett antal julskivor där han bland annat sjöng duett med sin dotter Svala.

Låten man fastnat för var dessvärre inte så särskilt spännande - ett habilt stycke vit soulballad där en lätt gospelinspirerad kör höjer temperaturen på slutet. Oklanderligt men redan på en andra lyssning lite väl ointressant. Island fick sina flesta poäng från Norden och det kulturellt besläktade Irland och fick nöja sig med en ganska blek placering.

Bo Halldórssons karriär haltade inte det minsta efter Dublin - han hade ju bevars sjungit helt prickfritt - och är en aktiv artist än idag även om han gör andra saker vid sidan av att uppträda. 2011 tilldelades han riddargraden av den Isländska falkordern för sina insatser för isländsk populärkultur.

2017 representerarade hans dotter Svala Björvinsdóttir Island vid Eurovision Song Contest i Kiev.



Bo Halldórsson / Núna (Island 1995)
15:e plats av 23 bidrag i Dublin

Fra Mols til Skagen / Danmark 1995

Det gamla schlagergardet - representerat och personifierat av Tommy Seebach (Danmark 1979, 1981 och 1993) - hade åkt på pumpen rejält och förnedrats vid finalen i Millstreet och Danmark tvingades stå över tävlingen året därpå. Dags att städa ut det gamla och satsa på nytt och fräckt och modernt istället.

Istället för Dansk Melodi Grand Prix anordnade man Musik Event '95 och sökte med ljus och lykta efter en ny generation musiker som inte skulle ha tagit i den gamla tävlingen med tång. Bland de elva utvalda låtarna fanns det åtminstone fem som representerade en mer organisk musik, mer förankrad i den samtida danska musikscenen. För de danska tittarna - som var vana vid raskt, glatt och käckt - måste det ha känts som en revolution. Eller en provokation.

Låtarna var bättre än på flera år - personligen vill jag slå ett slag för "Du kysser som en drøm", skriven av Anne Linnet för skådespelerskan Ulla Henningsen (känd från "Matador" - alla tiders danska tv-succé), samt Master Fatman och hans rundmagade körsångerskor i "Jordisk kærlighed".

Vinnaren utsågs av en pytteliten jury bestående av enbart fem medlemmar. De valde helt klart den bästa låten men tv-publiken var missnöjd med både vinnaren och hela programmet.

Aud Saskia Wilken var född i Östberlin och kom till Danmark som nioåring. Hon hade spelat med i flera band men var långt ifrån ett känt namn. Iförd folkdräkt framförde hon "Fra Mols til Skagen", skriven av Lise Cabble och Mette Mathiesen - båda med rötterna i rockbandet Miss B Haven.

Dansk media förutspådde en ny flopp, men i Dublin räknades det danska bidraget som en av favoriterna. Under den första halvan av röstningen slogs Danmark med Sverige och Norge om segern och det slutliga resultatet - med tre nordiska länder bland de fem bästa - var strålande. Aldrig tidigare hade de nordiska länderna dominerat så ordentligt. Inte minst imponerande med tanke på hur mycket röstfusk som florerade i övrigt det året.

Aud Wilken var den enda av Danmarks representanter på 1990-talet som letade sig in bland de fem bästa i ESC. Trots det blev låten ingen hit och glömdes snabbt bort. Året efter skrotade man Musik Event och tog tillbaka det gamla namnet, men det skulle ta många år innan danskarna återfann sin kärlek till tävlingen. Då skulle även "Fra Mols til Skagen" komma att omvärderas.

Aud ställde upp på nytt i den danska finalen 2007 utan att gå till final och flyttade till USA senare samma år, medan Lise Cabble blev något av en hovleverantör av starka låtar till Dansk MGP.

Avståndet mellan Mols och Skagen är inte så förfärligt långt - tar man bilen tar det ungefär två timmar att åka emellan och med cykel tar det nästan ett halvt dygn.



Aud Wilken - Fra Mols til Skagen (Danmark 1995)
5:e plats av 23 bidrag i Dublin

Il me donne rendez-vous / Frankrike 1995

Frankrike hade varit ganska bra på att ta ut svängarna musikaliskt och man hade bjudit på exotiska toner från sina forna kolonier (1990, 1991, 1992) såväl som något slags schlagerpunk (1994) och kanske den höga ambitionsnivån hade tröttat ut de ansvariga på France 2. I vilket fall överraskade man världen genom att skicka ett förvånansvärt konventionellt bidrag till Dublin.

Låtskrivarna François Bernheim och Didier Barbelivien var ett scoop - de var väletablerade och framgångsrika och hade inte minst hjälpt till att starta Patricia Kaas (Frankrike 2009) karriär med hits som "Mon mec à moi" och "Mademoiselle chante le blues". Tävlingslåten påminde kanske lite onödigt mycket om "Mon mec à moi" såväl musikaliskt som textmässigt, vilket antydde att de både rullade på i gamla hjulspår.

Faktum är att refrängen dessutom påminner förbryllande mycket om Belgien 1992, men det beror knappast på något annat än en slump.

Egentligen hade de velat tävla med "On est tous une île" i Dublin och "Il me donne rendez-vous" var tänkt som singelns B-spår. Skivbolaget skickade in båda och kommittén föll för reservlåten istället. Sångerskan var densamma på båda låtarna - 22-åriga Nathalie Santamaria från Ajaccio på Korsika.

I Dublin slog Nathalie på strömmen rejält och trots en inte särdeles lyckad styling sjöng hon som om det gällde livet. Trots att hon inte fick en enda tolva samlade hon ihop höga poäng och lyckades glida in på en hedrande fjärdeplats - en placering Frankrike inte skulle ta sig tillbaka till förrän 2001.

Allt detta till trots tog Nathalies karriär aldrig fart. Hon spelade in ett album och försvann sedan in i anonymiteten igen.



Nathalie Santamaria / Il me donne rendez-vous (Frankrike 1995)
4:e plats av 23 bidrag i Dublin

Nostalgija / Kroatien 1995

Varken 1993 eller 1994 hade Kroatiens placeringar imponerat på någon och nu var det dags att lägga i en ny växel. Under ledning av den kraftfulla delegationsledaren Ksenija Urličić byggdes den nationella finalen upp till en kulturell manifestation som skulle visa upp den kvalitet och mångfald som man kunde uppbåda.

Det handlade inte bara om att vilja hitta snygga poplåtar - för den nya och färska före detta jugoslavrepubliken var det av högsta vikt att man skulle visa upp sig inför världen i ett så positivt ljus det bara gick. Tjugo låtar valdes ut för tävlingen och jurygrupper runt om landet valde ut vinnaren.

Magazin hade blivit ett av Jugoslaviens allra mest populära popband under 1980-talet med ett pärlband av hits komponerade av bandets keyboardist Tonči Huljić, oftast med text av hans hustru Vjekoslava. När gruppens sångerska Ljiljana Nikolovska flyttade till USA under jugoslavkrigen tog man istället in den unga Danijela Martinović.

Vinnarlåten "Nostalgija" blandade schlagerpop med operasång och Danijela sjöng duett med inhyrda operadivan Lidija Horvat-Dunjko. De kroatiska tittarna kände igen konceptet - Magazin hade redan haft en stor framgång med den väldigt likartade "Simpatija". Onödigt mycket återvinning kunde man tycka, men sången blev populär både på de kroatiska listorna och i Dublin, och ackompanjerades av en charmig video inspelad i Split.

Ganska snart tyckte Tonči Huljić att Danijela var värd en egen solokarriär. Han såg Magazin som något av en plantskola där de kvinnliga vokalisterna fick utrymme att växa och blomma ut till scenpersonligheter. Han handplockade den unga balettdansösen Jelena Rozga, som faktiskt skulle sätta betydligt mer egen prägel på bandet än vad Danijela gjorde.

Gruppen har ställt upp flera gånger i den kroatiska finalen utan att vinna (även om man hade rätt fantastiska låtar 1997, 1998, 1999 och 2000) medan Danijela vann på egen hand 1998.

"Nostalgija" spelades även in på svenska i en kanske inte helt gravallvarlig duett mellan Siwan & Sivan - Siw Malmkvist och Siv "Sivan-Divan" Wennberg.



Magazin & Lidija / Nostalgija (Kroatien 1995)
6:e plats av 23 bidrag i Dublin

Új név egy régi ház falán / Ungern 1995

Ungerns debut hade i sanning varit imponerande - nu gällde det att visa att man faktiskt var en stor musiknation som kunde göra sig gällande i europeisk konkurrens. Det borde inte ha varit så svårt egentligen med tanke på att ESC 1995 skulle visa sig vara en av de svagaste upplagor tävlingen skådat.

Istället för att använda sig av sin gamla sångfestival som gett fin utdelning året innan valde man ut såväl låt som artist internt på tv-huset i Budapest. Kanske lät man sig hänföras av den suggestiva texten då man valde ut sin vinnare?

Medvetet diffus berättar texten om en gammal vän som håller på att försvinna. På det gamla numret svarar ingen, på det gamla husets vägg hänger ett nytt namn. Textens jag lurpassar på sin vän i mörkret på en teater i hopp om att få se det välbekanta ansiktet. Om de inte träffas nu kanske ingen mer chans ges.

Ett litet drama på tre minuter som tyvärr går helt förlorat för den som inte förstår ungerska. Den långa, mörka versen hänger dessutom ihop ganska dåligt med den förvånansvärt glada refräng som ändå följer.

Csaba Szigeti var mest känd som musiker i olika band och var kanske inget direkt unikum till scenpersonlighet. När irländsk tv filmade hans vykort för programmet tog de honom till kusten en sällsynt kall och blåsig dag, varpå sångaren drabbades av en svår förkylning och knappt klarade av de högre tonerna i sin sång.

Valet att uppträda iförd mörka glasögon fick flera kommentatorer - bland annat Claes-Johan Larsson och Lisa Syrén på Sveriges Radio - att undra om sångaren möjligen var synskadad, vilket han inte är.

Tre poäng och näst sista plats blev facit. Csaba fortsatte sin bana som musiker och kompositör och har bland annat skrivit musiken till flera ungerska tv-program. Värt att notera är att låten levt sitt eget liv hemma i Ungern och är en välkänd och omtyckt sång än idag, även om få förknippar den med ESC.

Redigerad 30 mars 2020



Csaba Szigeti / Új név egy régi ház falán (Ungern 1995)
22:a plats av 23 bidrag i Dublin

Sti fotia / Cypern 1995

Det hade varit stökigt inför den cypriotiska finalen när en av förhandsfavoriterna drog sig ur tävlingen med kort varsel. Stjärnan Bessy Argyraki (Grekland 1977) skulle ha framfört en av de åtta låtarna, men hennes låtskrivare hade surnat till rejält på de lokala reglerna.

Vinnaren skulle utses av ett antal experter som röstade anonymt i sändning: man fick se deras siffror men man fick inte veta vem som röstat hur. Bessys upphovsmän menade att Cypern var för litet för att inte ha full transparens. När alla känner alla är risken väldigt stor att man röstar på sina kompisar istället för på den bästa låten.

Med Bessy ur vägen borde det ha varit öppet mål för det 19-åriga stjärnskottet Michalis Hadjiyannis som vunnit flera stora sångtävlingar och skaffat sig en betydande fanbase och som nu ställde upp med två låtar. Det var kanske ett taktiskt misstag - hans låtar blev tvåa och trea och stal kanske poäng av varandra. Hadjiyannis fick vänta ett par år till på att få representera sitt land.

Istället vann Alexandros Panayi som tidigare fungerat som körsångare för Cyperns bidrag 1989 och 1991. Han hade skrivit en sång baserad på den lokala folkmusiken och precis som Greklands bidrag samma år handlade texten om rätten att försvara det grekiska kulturarvet. Låten var inte oäven men gav ett stökigt intryck i den nationella finalen och den lokala pressen skruvade ner förväntningarna ordentligt.

Inför finalen hade man kallat in George Theophanous (Cypern 1992, 1993, 1994) som dirigent än en gång. Han styrde upp arrangemanget och lyckades förvandla hela bidraget till något mer energiskt och genuint.

I Dublin bjöd man på ett färgsprakande och betydligt mer fungerande framträdande än man gjort hemma på ön och publiken på plats jublade. Underligt nog höll flera jurygrupper ned sina poäng och Alex Panayi och hans trupp tog sig precis in bland de tio bästa. Det är ingen särskilt vågad gissning att det här paketet hade placerat sig mycket högre om det varit telefonröstning.

Den gode Alex gav sig inte och skulle snart vara tillbaka på nytt, med högst varierat resultat.



Alex Panayi / Sti fotia (Cypern 1995)
9:e plats av 23 bidrag i Dublin

Kolybelnaya dlya vulkana / Ryssland 1995

Christer Björkman (Sverige 1992) är inte den enda framgångsrika inom ESC som börjat sin karriär med ett magplask. Även Rysslands starke man Filipp Kirkorov - som gjort det mesta man bara kan göra och som varit inblandad i bidrag även för Moldavien, Vitryssland och Ukraina - började sin eurovisionsbana som sångare med blygsam framgång.

Filipp var en lovande 28-åring, född i Bulgarien med armeniskt påbrå, med en distinkt stil och en distinkt röst. Kanske var han allra mest känd för att vara gift med den många år äldre superstjärnan Alla Pugatjova (Ryssland 1997) som upptäckt honom och turnerat med honom i flera omgångar.

När hans bidrag presenterades - en vaggsång för den vulkan (en metafor för kriget) som hotar få ett utbrott och förstöra allting i sin väg - hette det att Alla komponerat musiken, en uppgift som senare ändrades. Redan videon visade upp Kirkorovs något säregna klädstil och på repetitionerna uppträdde han i en stor, rosa kavaj med stora ordnar av den typ operettdiktatorer i alla tider varit svaga för.

I finalen bjöd Filipp Kirkorov på en ståtlig sånginsats men låten var i snårigaste laget och endast Norges jury gav den höga poäng.

Filipp Kirkorov sjöng vidare men har med tiden utvecklats mer till att vara något slags nöjesmogul snarare än sångare. Alltsedan skilsmässan från Alla Pugatjova 2005 har han skapat sig en mer vild image och har varit inblandad i en mängd skandaler där han misshandlat medarbetare och antastat journalister.

Filipp Kirkorov har också engagerat sig politiskt. Inte minst har han livligt kritiserat den lag som förbjuder "gay-propaganda" i Ryssland. Däremot har han flera gånger försvarat såväl Rysslands annektering av Krim som den ryska invasionen av Ukraina 2022.

Många år senare visade det sig att Kirkorovs tävlingslåt ingalunda varit ny: i själva verket hade den givits ut så tidigt som 1985 som "Buna seara stelelor" av den moldaviska sångerskan Anastasia Lazariuc. Detta bröt solklart mot alla regler och i likhet med Luxemburg 1979 och Italien 1988 borde det ha lett till diskvalificering.

Uppdaterad 5 mars 2023



Filipp Kirkorov / Kolybelnaya dlya vulkana (Ryssland 1995)
17:e plats av 23 bidrag i Dublin

Amen / Israel 1995

Om det finns en sanning utan undantag är det att samtliga idéer i världen - oavsett hur bra de är - har ett sista förbrukningsdatum. Hur populärt någonting än är kommer det förr eller senare att framstå som gammalt och dammigt och trist. Det stämmer inte minst i Eurovision Song Contest.

Israel hade funnit ett riktigt guldkorn när de vann tävlingen i Paris 1978 och det skulle visa sig att en glad grupp som sjunger och dansar synkroniserat skulle vara ett riktigt succérecept. Med åren förfinade man konceptet och snodde åt sig mestadels höga placeringar med sina glada låtar och sin allmänt positiva framtoning.

Moshe Datz visste hur bra det kunde gå - han hade själv representerat Israel tillsammans med sin fru Orna och en typiskt glad israelisk danstrupp, och kommit trea i Rom 1991. Nu hade han skrivit en stämningsfull och stegrande typiskt israelisk schlager - som påminde en hel del om den italienska hiten "Soleado" - och precis som vid hemmasegern i Jerusalem 1979 hade man ett välkänt religiöst uttryck som titel. Vad kunde gå fel?

Risken fanns ju förstås att något mer nyskapande skulle vinna över juryn på sin sida. Kdam Erovizion 1995 var en stark upplaga, full av betydligt mer samtida tongångar.

Starkast motstånd bjöd en viss Dana International, som gjort sensation på den inhemska musikscenen några år tidigare. När den värsta uppståndelsen över att Dana var transkönad hade lagt sig visade sig fröken International besitta charm och star quality och hade haft ett antal stora hits i Israel.

"Laila tov Eropa" var också en schlager men i betydligt modernare skrud, överöst med trummaskiner och taktfasta rytmer. Dessvärre var låten lite för svårsjungen för den inte helt tonsäkra Dana och med ens var segern borta med vinden. Några år senare skulle Dana få en ny chans.

"Amen" fick toppoäng av samtliga jurygrupper utom en och 25-åriga Liora Simon fick åka till Dublin och bära ett ganska stort favoritskap där. Hennes debutskiva hade sålt bra året innan och nu väntade sig många en tredje seger för Israel.

Det gick inte alls vägen. En åttondeplats var på inget sätt någon katastrof, men en ganska tydlig fingervisning om att det gamla konceptet med glad sång och dans inte längre var vad någon önskade sig.

Liora skulle få svårt att få ordning på karriären och är idag relativt bortglömd i sitt hemland. Däremot bodde hon under några år i Argentina, där hon uppträdde med flera etablerade stjärnor och där hon fortfarande har viss framgång.



Liora / Amen (Israel 1995)
8:e plats av 23 bidrag i Dublin

Love City Groove / Storbritannien 1995

För all del - BBC hade dragit sitt strå till stacken för att förbättra det alltmer skamfilade rykte Eurovision Song Contest drogs med i början av 1990-talet. Först skickade man Michael Ball som var en stor stjärna inom musikalvärlden, följd av Sonia som varit en hyfsat stor tonårsidol några år tidigare. Frances Ruffelle var kanske inget stort namn men hennes låt var samtida och relevant.

Nu tog man ett steg till. När det ändå visade sig vara svårt att övertyga en etablerad stjärna att sjunga samtliga bidrag i den nationella finalen öppnade man åter upp tävlingen så fler akter fick vara med. Den framgångsrike men kontroversielle Jonathan King hade ännu mer att säga till om än han haft året innan och den nya finalen drog för ovanlighetens skull till sig ett par intressanta namn.

Bland de tävlande fanns gamla bekanta som Samantha Fox och LondonBeat - båda väldigt framgångsrika men med glansdagarna bakom sig. Ännu mer intressanta var Deuce - ett retropoppigt band i Abba-sättning som specialiserat sig på kitschig musik och en ännu kitschigare estetik. Ett slags prototyp till Steps, om man så vill.

De hade tagit sig till en elfteplats på englandslistan med sin debutsingel och ställde upp i den brittiska finalen med "I Need You" - en snyggt producerad dansvänlig hit som dessutom lät som en potentiell ESC-vinnare. Problemet för Deuce var att finalen tydligt sökte efter något mer nyskapande.

Låten Jonathan King talade sig varm för på längden och tvären var istället startfältets rap, något som varit sparsamt förekommande i tävlingen tidigare. Spanien hade rappat ett par rader 1993, annars var det outforskat land.

Love City Groove var ett tufft gäng - originalsångerskan Q-Tee hoppade av gruppen då hon inte tyckte ESC var tillräckligt häftigt - men deras låt var förvånansvärt välkammad och tillrättalagd. Det störde inte tv-tittarna och den nya tidens musik tog hem en brakseger i den nationella finalen.

I Dublin lyckades orkestern plocka den sista gnuttan häftighet ur paketet samtidigt som en och annan medlem visade sig vara mindre tonsäker i refrängen och den tuffa nysatsningen slutade med en ny tiondeplats. Deuce kunde möjligen ha varit ett smartare val men jag vågar inte tänka på vilken röra orkestern skulle ställt till med när de satt tänderna i den låten.

På hemmaplan fick både Love City Groove och Deuce stora hits med sina respektive bidrag men hade sedan stora problem att följa upp framgången. Deuce släppte ett par framgångsrika singlar till men 1997 hade båda grupperna splittrats.

Jonathan King gav sig inte utan var säker på att kunna sniffa rätt på en vinnare för Storbritannien. Året efter skulle han komma närmre och framför allt skulle den utvalda låten storma rakt upp på försäljningslistans förstaplats.



Love City Groove / Love City Groove (Storbritannien 1995)
Delad 10:e plats av 23 bidrag i Dublin