My Number One / Grekland 2005

Att välja en känd artist internt hade funkat bra 2004 (även om det egentligen inte varit ERT's plan från början utan en ren panikåtgärd i ett sent skede). Inför 2005 meddelade man att man skulle välja ett välkänt namn internt. Men vem skulle man välja? Det visade sig vara svårare än väntat att få någon att nappa.

Först frågade man Sakis Rouvas om han ville tävla ett andra år i rad. Han tyckte att någon annan skulle få chansen. Då frågade man Anna Vissi som nog var intresserad men som inte hade tid. Despina Vandi var osäker på om tävlingen var rätt forum för henne och ERT kunde inte komma överens med hennes management.

Högst överraskande frågade ERT även det skotska rockbandet Franz Ferdinand vars sångare hade en grekisk pappa. Även de förhandlingarna strandade, enligt ERT då bandet inte förstod hur ESC fungerade och insisterade på att tävla med en av sina gamla låtar.

Den som till slut valdes ut var svensk-grekiska Helena Paparizou som redan representerat Grekland 2001 som ena halvan av Antique. Duon hade satt lapp på luckan ett år tidigare och nu sökte Helena sin identitet som soloartist. Hennes första solosingel hade blivit en hit men det påföljande albumet hade bara sålt sådär.

Paparizou, Sony BMG och ERT valde tillsammans ut fyra låtar som skulle tävla i en nationell final. "The Light In Our Soul", skriven av Kostas Bigalis (Grekland 1994, 1996) diskvalificerades då den funnits inspelad och utgiven tidigare.

I den grekiska finalen hade såväl tittarna som expertjuryn "My Number One" som solklar favorit och Helena gav sig ut på promoturné runt hela Europa för att sälja in sin låt. Det kunde kanske behövas - även om responsen överlag var positiv hörde inte Grekland till de hetaste vinnarkandidaterna på förhand.

Allting ändrades då Helena och hennes dansare äntrade scenen i Kiev för sina första repetitioner. De bjöd på en snygg och avancerad scenshow som ändå hade en lätthet och lekfullhet som de flesta andra saknade. Jag minns själv hur stämningen skiftade på ett ögonblick. Helt plötsligt visste alla att det måste bli Grekland som vinner.

Ändå blev omröstningen förvånansvärt dramatisk. Länderna röstade i samma ordning som de framträtt och de länderna som blivit utslagna i semifinalen var inte särskilt imponerade av Helena som länge låg och skvalpade i de nedre regionerna av topp tio. Först en bra bit in i röstningen började de grekiska poängen smattra in och till slut blev det en ren utklassningsseger.

Vinnarlåten blev en hit och nu borde världen legat öppen för Helena Paparizou men någonstans på vägen slarvades hennes internationella lansering bort. 

Efter några mycket framgångsrika år i Grekland vände hon tillbaka hem till Sverige, där hon bland annat kom fyra i Melodifestivalen 2014. När hon aldrig riktigt fick fart på den svenska karriären satsade hon åter på sin grekiska publik med stor framgång.

Den grekiska pressen har ofta rapporterat flitigt om Helena Paparizous utseende och skrev spaltmetrar då hon vid ett tillfälle gick upp i vikt, vilket fick sångerskan att kraftfullt kritisera hur kvinnor behandlas i offentligheten. Hon har också talat öppet om hur hon drabbades av en depression efter att hennes far avlidit 2008.

Helena Paparizou / My Number One (Grekland 2005)

1:a plats av 24 bidrag (final) i Kiev

Vivo cantando / Spanien 1969

Att det auktoritära Spanien skulle stå värd för ESC var en het potatis för många av de andra deltagarländerna. De nordiska länderna tvekade in i det sista och tog ett gemensamt beslut om deltagande först ett par veckor före finalen i Madrid.

Att Österrike stannade hemma från finalen hade av allt att döma ingenting att göra med värdlandet Spanien. Däremot stannade Nederländernas dirigent Dolf van der Linden hemma i protest medan Pekka Langer som varit programledare för den svenska finalen vägrade åka till Spanien som kommentator.

Värdlandets representant Salomé hade valts ut internt och sedan vid en nationell final tilldelats en låt hon inte alls förstod sig på. "Vivo cantando" ("Jag lever sjungandes") lät inte alls som den musik hon normalt sett sjöng och hade hon fått välja fritt bland låtarna som stod till buds så hade hon valt att tävla med "Palabras" ("Ord") istället.

Salomé - egentligen María Rosa Marco Poquet - hade varit en flitig artist som det senaste året deltagit i en mängd internationella sångtävlingar. 1968 hade hennes namn nämnts som en tänkbar kandidat då Serrat diskvalificerades mindre än två veckor före finalen i London.

Salomé tog sitt tävlande på största allvar - trots bristande entusiasm inför tävlingslåten - och hade skaffat sig en minst sagt anslående scenklädsel: en turkos byxdress med mängder av små hängen i porslin. Kreationen som var designad av Manuel Pertegaz vägde fjorton kilo, dessutom bar Salomé tre halsband som tillsammans vägde tre kilo till.

Det här året fanns ingen kamera som följde artisternas reaktioner under omröstningen och Salomé har berättat att hon i likhet med flera andra artister - däribland Lulu - inte brydde sig om poängen alls. Salomé hade ingen aning om poängställningen förrän en scenarbetare kom rusande för att få henne till scenen.

Salomé berättar gärna i intervjuer hur mycket hon jobbade runt om i Europa efter sin seger men en populär coverversion stal en stor del av hennes chanser. Franska stjärnan Rika Zaraï fick en stor hit med "Alors je chante" - en underligt modifierad version där man skrivit en helt ny refräng. 

Att vinna ESC är något Salomé är stolt över men idag är det i princip det enda man associerar henne med. Än i denna dag ligger hon i fejd med Massiel - 1968 års vinnare - som i en intervju ansåg sig vara Spaniens enda riktiga vinnare, då Salomé delade sin vinst med tre andra länder.

2019 uttalade hon sig kritiskt om ESC som hon tyckte blivit en kall och teknisk tillställning som handlar mer om ljus och bild än om musik. Spaniens Miki hade inte imponerat på henne: "Är det bara en tävling i att vara charmig så kan jag lika gärna tävla en gång till, jag är rätt sympatisk..."

Salomé / Vivo cantando (Spanien 1969)

Delad 1:a plats av 16 bidrag i Madrid

'n Beetje / Nederländerna 1959

Hanne Krogh sa en gång i en intervju apropå Bobbysocks: Ibland känns det som att det här huset som är jag har en stor rosa neonskylt på taket som tar all uppmärksamhet och lägger resten av huset i skugga. 

Många är de vinnare av ESC som någon gång då och då känt sig riktigt trötta på att alltid främst förknippas med en tävling de själva kanske känner sig ha ett minimalt personligt förhållande till. Den första vinnaren som troligen upplevde sin seger som en belastning - åtminstone emellanåt - var Teddy Schoelten.

Dorothea Margaretha Scholten-van Zwieteren var en erfaren och väletablerad sångerska då hon 1959 sjöng två låtar i den nederländska finalen och vann med "'n Beetje" ("Lite grann") - en lättfotad och humoristisk sång om att alla väl förälskar sig då och då, och om man inte kan vara hundra procent trogen i tanken räcker det att man är det för det mesta.

Vid den internationella finalen i Cannes blixtrade det till rejält och Teddy tog hem Nederländernas andra seger. Den första versionen som spelades in hade floppat på skivmarknaden och nu kostade skivbolaget Philips på en ny inspelning med riktig orkester som slog an bättre. 

En andra seger var det också för textförfattaren Willy van Hemert som tidigare vunnit 1957 med texten till "Net als toen" och därmed är den första person som vunnit ESC mer än en gång.

Någon stor kommersiell hit blev det inte utanför hemlandet men vinnarlåten signalerade att Eurovisionens schlagerfestival inte behövde vara så förfärligt allvarlig hela tiden. På hemmaplan öppnade segern nya dörrar och Teddy fick en egen tv-show. 1965 och 1966 var hon själv programledare för de nationella finalerna.

1974 lade Teddy sången på hyllan och jobbade resten av sitt yrkesverksamma liv för Röda Korset och nu började den gamla vinsten lägga sig lite i vägen för det hon egentligen ville prata om. 

- Det förvånar mig att av allt jag gjort i mitt liv vill alla bara prata om de där tre minuterna i Cannes, sa hon i en intervju ett par år efter att hon pensionerat sig.

Teddy Scholten avled 2010, en dryg månad före sin 84:e födelsedag.

Teddy Scholten / 'n Beetje (Nederländerna 1959)

1:a plats av 11 bidrag i Cannes

Dio, come ti amo / Italien 1966

Det hade tagit tid för jurygrupperna runt omkring Europa att förstå sig på publikens vurm för italiensk schlager men nu hade vinden vänt och Rai hade placerat sig bland de fem bästa tre år i rad. 1964 blev det seger och 1965 stod man värd för hela tävlingen.

Ingenting tydde på att det skulle bli något annat än en topplacering på nytt. Sin vana trogen skickade italienarna vinnaren från Sanremo-festivalen och den låten brukade för det mesta få global framgång och åtskilliga italienska artister hade fått internationellt renommé.

"Dio come ti amo" ("Gud, vad jag älskar dig") framfördes i Sanremo av två olika artister: Gigliola Cinquetti (som vunnit ESC två år tidigare) och av upphovsmannen Domenico Modugno själv. En del källor hävdar att de båda framförde sången i duett men enligt reglerna skulle samtliga bidrag framföras i två olika versioner. 

Man ansåg nog att låten var mest Domenicos och därför fick han nu för tredje gången representera Italien (efter 1958 och 1959).

Kanske hade Domenicos stjärna stigit honom åt huvudet men under den snålt tilltagna repetitionstiden i Luxemburg hann sångaren med att göra sig osams med orkestern samt hoppa av hela tävlingen. 

Exakt hur turerna gick verkar få minnas idag vilket inte är så konstigt med tanke på att färre personer fanns på plats under repetitionerna. Enligt Aftonbladet hade Modugno lagom till genrepet låtit flyga in två egna musiker, något arrangörerna motsatte sig. Modugno hade då helt enkelt lämnat repetitionen utan att sjunga.

Olika källor på nätet hävdar att Rai och EBU övervägde att kalla in Gigliola i sista sekunden men det stämmer knappast. Gigliola var en påpassad och uppbokad stjärna som näppeligen satt hemma och väntade på att få vara en nödlösning. Dessutom briserade konflikten enbart timmar före sändning. Blandar man med Irland 1973?

Nu visste ingen om italienarna tänkte dyka upp till finalen eller inte. I slutändan framträdde Domenico Modugno utan orkester men med sina egna musiker och med sin dirigent Angelo Giacomazzi vid flygeln. Ett känsloladdat framträdande till trots blev det inte en enda poäng i protokollet och Italien fick sin till dags dato enda sistaplats, delad med Monaco.

Straffade de andra länderna Italien för att de ställt till besvär? Troligen låg problemet mer i att Italiens låt var den enda som jurygrupperna runt om i Europa inte fick höra vid genrepet, då den helt enkelt inte framfördes då. Jurymedlemmarna hade säkert redan bestämt sig för sina favoriter när de hörde Domenico sjunga för första gången.

"Dio come ti amo" var det då inget fel på som låt och och är högst sannolikt den mest kommersiellt framgångsrika sistaplatsen i tävlingens historia.

Däremot blev den inte den största hiten från Sanremo. Det skulle varit mycket intressant att se hur det skulle gått för den betydligt mer progressiva "Nessuno mi può giudicare" ("Ingen kan döma mig") med Caterina Caselli i Luxemburg.

Den italienska oredan fick direkta påföljder för hur ESC organiserades och i fortsättningen skulle varje land skicka med en delegationsledare - head of delegation - som sköter kommunikationen med arrangörerna, medlar vid konflikt och som vid behov fattar eventuella snabba beslut på plats.

Domenico Modugno sjöng vidare men ägnade sig med åren allt mer åt skådespeleri. Efter att ha drabbats av en stroke engagerade han sig politiskt och satt en tid i det italienska parlamentet. 1994 avled han i en ålder av 66 år till följd av en hjärtinfarkt.

När ESC hölls i Rom 1991 sjöng samtliga deltagare en italiensk schlager i sina vykort före bidragen. Portugals Dulce Pontes sjöng "Dio, come ti amo" i sitt vykort.

Uppdaterad 25 december 2020

Domenico Modugno / Dio come ti amo (Italien 1966)

Delad 17:e plats (sist) av 18 bidrag i Luxemburg

Chanteur de charme / Frankrike 1988

Sedan Antenne 2 tagit över Frankrikes deltagande i ESC 1983 hade standarden på de franska finalerna rasat ihop fullständigt och nu hade tv-bolaget fått nog. För att få ordning på torpet skulle man välja sin bidrag internt och få artister som höll måttet.

Gérard Lenorman fick verkligen anses hålla måttet. Han var en av andra världskrigets många tyskungar som aldrig skulle få träffa sin far. Då hans mor var dominerande och kanske hade hoppats på något annat i livet sökte sig Gérard redan som mycket ung hemifrån och mot en karriär inom musiken.

I början av 1970-talet slog Gérard Lenorman igenom stort och under det kommande decenniet skulle han bli en av den franskspråkiga världens största stjärnor med en mängd stora hits på sitt samvete. Tidningarna kallade honom för "den lille prinsen" av fransk sång och 1983 sålde han ut den stora salen i Palais des Congrès i Paris - där ESC avgjordes 1978 - fem veckor i rad.

Men det var de gamla hitsen publiken ville höra och populariteten hade börjat sakta in rejält. Gérard pausade den egna karriären och drev istället produktionsbolag och producerade musik för många andra framgångsrika franska akter.

När han 1988 ställde upp för Frankrikes räkning i ESC antog de flesta att det var ett försök till en stor comeback men riktigt så var det inte. Lenorman hade bara tackat ja till att skriva låten och var fast besluten om att låta någon annan sjunga. Först efter en del övertalning gick han med på att ställa sig själv bakom mikrofonen.

"Chanteur de charme" (ungefär "Smörsångare") var en aningens gammaldags men elegant arrangerad visa om alla de som sjunger fåniga kärlekssånger som gör människor lyckliga och får dem att förälska sig. Jugoslaviens jury tyckte att den var hela startfältets bästa låt medan övriga länder tog en betydligt svalare inställning. Comebacken gick om intet och Gérard Lenorman förblev först och främst producent.

Idag har han en betydligt starkare ställning inom musikbranschen än då han lät sig övertalas att resa till Dublin. Numer är hans låtskatt älskad och uppskattad, och han ses som en viktig förebild som samarbetat med unga stjärnor som Anggun (Frankrike 2012) och Zaz.

Gérard Lenorman / Chanteur de charme (Frankrike 1988)

10:e plats av 21 bidrag i Dublin

Coming Home / Island 2011

Sigurjón Brink - mest känd under sitt smeknamn Sjonni - var en välkänd och flitig artist. En profilerad singer/songwriter som även skådespelat en hel del och varit med och startat en teatergrupp som vunnit pris internationellt. 

Just nu hade han fullt upp: han spelade en viktig roll i Buddy Holly-musikalen i Reykjavik och om bara någon vecka skulle han för fjärde gången tävla i Söngvakeppnin, den isländska ESC-uttagningen.

Då hände det oförklarliga. Den 17 januari 2011 drabbades Sjonni av ett slaganfall och avled hastigt, endast 36 år gammal. Islands musikscen tog emot nyheten med bestörtning och Buddy Holly-musikalen lades omedelbart ned.

Däremot var Þórunn Erna Clausen - Sjonnis änka och textförfattare till hans bidrag till Söngvakeppnin - säker på att Sjonni skulle ha velat ha sin låt kvar i tävlingen. Snabbt plockade man ihop Vinir Sjonna (Sjonnis vänner) - ett gäng musikanter Sjonni ofta spelat ihop med - som fick framföra "Aftur heim" ("Tillbaka hem").

Med all respekt tittarna hade för Sjonni kunde det kanske bara gå på ett sätt i tävlingen. Inte ens Yohanna (Island 2009) hade någon chans med sin låt och Sjonni's Friends fick åka till Düsseldorf med en engelskspråkig version av sin låt.

Här kan man kanske stanna upp och fundera över var gränsen går: när tar en gripande historia över och ger sin låt en för stor fördel i tävlingen? Även om Island verkligen inte räknades till vinnarkandidaterna pratades det mycket om vad låten betydde för samtliga inblandade. Ska man rösta på en låt för att den är bra eller för att den betyder något för någon?

Kanske spelar det i slutändan ingen roll. Det finns större värden i livet än att en sångtävling i tv ska vara rättvis i alla avseenden.

I semifinalen gick Island hem rejält och landade på en fjärdeplats för att sedan placera sig betydligt mer blygsamt i finalen. Men då spelade det inte så stor roll längre - Sjonnis sång var bärgad hela vägen, som ett monument över en god kamrat som lämnat festen alldeles för tidigt.

Sjonni's Friends / Coming Home (Island 2011)

20:e plats av 25 bidrag (final) i Düsseldorf

Hero / Sverige 2008

Någon storsäljande skivartist hade det inte blivit av Charlotte Nilsson efter segern i Jerusalem 1999, men hårt arbete hade gjort henne till en av Sveriges mest uppskattade och respekterade artister. Hon gjorde företagsspelningar, spelade musikal och testade på att vara programledare i tv, inte minst för Melodifestivalen 2004.

När hon 2003 gifte sig med Nicola Ingrosso tog paret namnet Perrelli som möjligen tog en stund att arbeta in men som på något sätt passade Charlotte och hennes glamourösa framtoning som hand i handske.

Med tiden föddes tanken på att Charlotte skulle försöka sig på ESC en gång till. Själv var hon försiktigt positiv men inte riktigt hur sugen som helst. "Man har ju ingen lust att bara vara med och komma hem med en femtondeplats", sa hon i en intervju.

2008 dök den rätta låten upp. "Hero" - skriven av Fredrik Kempe och Bobby Ljunggren - erbjöds enligt tidningarna först den unge Måns Zelmerlöw som efter en del funderande tackade nej. Sju år senare skulle han lyckas förträffligt med en annan låt med nästan samma titel.

Istället tog sig Charlotte an "Hero" beväpnad med rejält med bling på såväl klänning som mikrofon. SVT hade dessutom gett henne en snygg kameraeffekt som gav en illusion av att Charlotte var i svartvitt trots att resten av scenen var i färg.

Vid finalen i Globen blev det hård kamp mot Sanna Nielsen och "Empty Room" som fick flest röster från tittarna. Jurygruppernas stöd var ändå tillräckligt starkt för att Charlotte skulle ta en andra seger. Nu väntade en intensiv pr-kampanj där "Hero" skulle säljas in i så många länder som möjligt på förhand.

Det höga tempot verkade dessvärre haft sitt pris. Det som kändes snyggt och sofistikerat i Stockholm framstod som trött och lätt tillkämpat i Belgrad. Inte fick man heller specialeffekten att fungera. 

I slutändan var man nära en total flopp: hade tittarna i ensamt majestät bestämt de tio finalisterna hade Sverige åkt ut redan i semin. Nu räddades man vidare av jurygrupperna som fick välja den sista finalisten från varje semifinal.

I finalen fick Charlotte samma startnummer som hon haft i Jerusalem nio år tidigare men det hjälpte inte så värst mycket. För andra året i rad fick svenskarna nöja sig med en artondeplats i ESC.

I efterhand visade det sig ha varit ännu mer drama i kulisserna då Charlottes äktenskap rasade ihop mitt i schlagercirkusen. Svenska tidningar noterade att Nicola Perrelli lämnade Belgrad efter bara några timmar - hemskickad med vändande flyg av Charlotte, skulle det visa sig - och några månader senare ansökte paret om skilsmässa.

Inte heller nu blev det någon internationell karriär för Charlotte men hon har förblivit en klippa inom svensk underhållning, en mångsysslare som klarar det mesta och som står stadigt i vilket storm som helst. Vilket torde ha bevisats bortom alla tvivel av den där veckan i Belgrad.

Charlotte Perrelli / Hero (Sverige 2008)

18:e plats av 25 bidrag (final) i Belgrad

Never Let You Go / Grekland 2003

Den komplicerade och ofta bottenfrusna relationen mellan Grekland och Turkiet tinade upp betänkligt i slutet av 1990-talet, något som tog sig olika uttryck också inom populärkulturen. Exempelvis lät de grekiska och turkiska grenarna av Sony music två stora stjärnor - en från vardera landet - spela in en gemensam duett.

Sertab Erener var ett turkiskt stjärnskott med stort vokal omfång. Den som sattes att matcha henne var Mando (Adamantia Stamatapoulou) som redan varit en stjärna att räkna med i många år och som skivbolaget satsat hårt på.

Hon släppte sin första singel under artistnamnet Mandy 1985 och tillbringade sedan flera år i USA där hon utvecklade sin sång med hjälp av namnkunniga sånglärare. 1989 ställde hon upp i den grekiska finalen med "Mono esi" och förlorade med en enda poäng mot Marianna Efstratiou. 

Efter det följde en mycket framgångsrik karriär där Mando släppte mycket framgångsrika skivor, först för EMI-Minos och sedan för Sony. Under hela 1990-talet hörde hon till de artister de grekiska ESC-fans allra helst ville se representera Grekland men de väntade förgäves.

Först 2003 ställde Mando på nytt upp i den grekiska finalen. Då hade det tidigare så framgångsrika samarbetet med Sony music tagit slut och sångerskan behövde kanske en liten nytändning. "Never Let You Go" var hennes egen komposition - en elegant men något anonym låt som kändes mycket amerikansk och inte särskilt grekisk. 

Kanske var det gamla meriter som vägde tyngst men Mando segrade i den nationella ligan och vann biljetten till Riga.

I Skontohallen fick hon möta sin forna duettpartner Sertab som tävlade för Turkiet, men den som hade förväntat sig en duell dem emellan blev besviken. Medan Sertab vann hela tävlingen hamnade Mando långt ned i listan. Nytändningen uteblev och Mando tog en paus på ett par år från rampljuset.

2013 ställde Mando upp i den grekiska versionen av "Your Face Sounds Familiar". Hennes medverkan var mycket uppskattad men också kontroversiell så hon en vecka uppträdde i blackface som Stevie Wonder.

Mando / Never Let You Go (Grekland 2003)

17:e plats av 26 bidrag i Riga

Go / Storbritannien 1988

Det hade gått sju år sedan BBC senast vann ESC med Bucks Fizz och sedan dess hade Storbritanniens bidrag bokstavligt talat åkt kana utför. Placeringarna blev allt sämre internationellt (med Rikkis trettondeplats i Bryssel året innan som ett riktigt lågvattenmärke) och hemmapublikens intresse var synnerligen lågt.

Sedan Belle & The Devotions 1984 hade inget brittiskt bidrag gjort något kommersiellt avtryck alls och nu behövdes det nya tag för att återta greppet och återvända till fornstora dar. Det första steget var att städa ut de regionala jurygrupper som valt bidragen tidigare. Säkerligen skulle publiken engagera sig mer i en vinnare de själva valt ut?

Låten tittarna ville ha var "Go" - en ballad skriven av Julie Forsyth. Hon hade ett förflutet i gruppen Guys 'n' Dolls som haft flera stora hits under 1970-talet - inte minst den storsäljande singeln "There's A Whole Lot Of Loving".

Den vinnande sångaren hade också ett förflutet på topplistorna. Scott Fitzgerald från Glasgow hade fått skivkontrakt i början av 70-talet och spelade in ett antal låtar innan han fick en stor hit i duett med Yvonne Keeley. "If I Had Words" blev en framgång i Storbritannien, Australien, Nederländerna och Skandinavien.

Trots framgången blev det inga fler hits och när han segrade i den brittiska finalen hade nog rätt många hunnit glömma vem Scott Fitzgerald var. Fanns här chansen till en comeback? Singeln doftade hastverk och hade inte ens en bild av sångaren på omslaget. B-sidan på den brittiska utgåvan var överraskande nog en liveversion från den nationella finalen.

I Dublin fick Scott sällskap på scenen av sin låtskrivare, hennes make Dominic Grant (som också varit med i Guys 'n' Dolls) samt Des Dyer från det hyfsat framgångsrika bandet Jigsaw. Mellan repetitionerna hann Scott Fitzgerald dessutom fira sin 40-årsdag två dagar före finalen.

I finalen gav Scott ett stabilt om än lite tråkigt intryck men sjöng bra och det uppskattade juryn. När nitton av tjugoen länder röstat såg "Go" ut att dra ifrån i täten innan Portugal och Jugoslavien vände upp och ned på hela tillställningen och gav segern till Céline Dion med en enda poängs marginal.

Ännu en andraplats imponerade inte så värst på britterna och singeln orkade aldrig högre upp än till plats 52 på topplistan. Scott Fitzgeralds karriär hamnade åter i skuggan.

"If I Had Words" fick en ny vår då den dök upp i den populära filmen "Babe - den modiga lilla grisen" 1995. Där kan man faktiskt höra Scott Fitzgeralds röst med uppskruvad hastighet för att han ska låta som sjungande möss.

Ki Fitzgerald - Scotts yngste son - är också musiker och var med i den kortlivade första upplagan av bandet Busted. 2018 var han en av upphovsmännen bakom "Monsters" med Saara Aalto - Finlands bidrag till ESC i Lissabon.

Scott Fitzgerald / Go (Storbritannien 1988)

2:a plats av 21 bidrag i Dublin

Copycat / Belgien 2009

Vissa möten skulle man verkligen vilja avlyssna. Att få vara en fluga i taket som kan höra allting som sägs i ett försök att förstå hur tankebanorna gått innan de landat i det beslut som slutligen togs. Skulle hemskt gärna veta mer om beslutsprocessen som ledde fram till Belgiens bidrag i Moskva 2009.

Att RTBF verkligen inte ville riskera att ens komma i närheten av att vinna var inte direkt någon hemlighet. Efter att ha varit en hårsmån från att bärga segern 2003 med påföljande tvång att sedan arrangera internationell final hade de franskspråkiga belgarna legat minst sagt lågt och skickat riktigt ofarliga låtar.

Men att delta kostar pengar och innan man slänger iväg en icke oansenlig del av sin budget på en schlagerfestival vill man kanske ändå vara säker på att ens ofarliga låt ändå på något sätt representerar landet och dess musik.

Bidraget RTBF kände sig representerade av 2009 var en 42-årig Elvisimitatör från Bryssel. Patrick Ouchène sjöng i rockabillybandet Runnin' Wild men uppträdde nu under namnet Copycat och framförde en låt med samma titel.

Texten handlade om en förvirrad imitatör som tror att han själv är the real thing och att Elvis är en bedragare som kopierar allt han gör. Ett frågetecken för de flesta men låten i sig var handen på hjärtat rätt svängig.

I förhandsvideon kopplades Copycat ihop med en annan kissemiss - Le Chat av Philippe Geluck, ett slagt vallonsk andlig kusin till Jan Berglins seriegubbar om man så önskar. Le Chat var en av de belgiska seriefigurer som syntes i artistvykorten vid ESC i Bryssel 1987, tillsammans med Österrikes Gary Lux.

Tanken var att seriekatten skulle varit mycket synlig också i Moskva men de stora bildskärmarnas placering gjorde att kopplingen gick förlorad för de flesta. Knappast hade det gjort någon skillnad, i slutändan fick belgarna bara en enda poäng och kom näst sist i sin semifinal.

I ett avsnitt från artisternas green room blev en av de belgiska körsångerskorna kladdad på i direktsändning av den ryske intervjuaren i ett ganska obehagligt ögonblick men det här var åtskilliga år före #metoo och passerade utan desto mer uppmärksamhet.

Copycat / Copycat (Belgien 2009)

17:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Moskva

Genesis / Cypern 1998

Ibland bara vet man att en ung talang kommer att gå långt. En oslipad diamant som med rätt stöd och rätt satsning kan lägga åtminstone en del av världen för sina fötter. De som upptäckte Carola Häggkvist sa precis det. Samma sak med Lena Philipsson. Agnetha Fältskog. Det här kan bära väldigt långt.

Michalis Hatzigiannis var en späd 15-åring då han började ställa upp i olika talangjakter och sångtävlingar hemma på Cypern. Snart nog fick han mångas ögon på sig och som 17-åring ställde han för första gången upp i den nationella ESC-uttagningen. Hans låtar kom tvåa och trea efter Alex Panayi och det hela lovade gott för fortsättningen.

Två år senare ställde han upp med den egenhändigt komponerade "Genesis" - ett pampigt låtbygge där en riktigt snygg vers bygger upp mot en stor refräng. Kanske att en mer erfaren låtskrivare skulle ha satsat lite mer tid på refrängen men de lokala juryledamöterna tyckte att paketet var toppen och gav segern till den unge talangen.

I Birmingham talades det en del om Cypern - mest för att artisten var så uppenbart talangfull. (En del av uppmärksamheten bestod också i spekulationer om en eventuell romans mellan cyprioten och Dawn Martin från Irland.) 

Det blev rätt snålt med poäng jämfört med vad förhandstipsen trott men det skulle spela väldigt lite roll. Nu stod alla dörrar vidöppna.

Han hade redan tre platinasäljande album i ryggen men fick nu arbeta med toppskiktet av grekiska musiker och låtskrivare och det närmaste årtiondet skulle hans karriär bli fullständigt storslagen. 2010 listade den amerikanska affärstidningen Forbes honom som den femte mest inflytelserika sångaren i Grekland.

Sedan dess har Michalis Hatzigiannis kostat på sig att ta det lite lugnare och har producerat nytt i ett långsammare tempo än tidigare men hör fortfarande till de absolut största stjärnorna i den grekiska musikvärlden.

Michalis Hatzigiannis / Genesis (Cypern 1998)

11:e plats av 25 bidrag i Birmingham

Questa notte / Lettland 2007

Det svenska musikundret under 1990-talet hade gjort svensk musik ryktbar och eftertraktad. Framgången inspirerade fler och fler att ge musiken en chans och snart satt det ett låtskrivarteam i princip bakom varje buske och hoppades på det stora genombrottet. 

Trots att Melodifestivalen 2002 öppnat upp för betydligt fler deltagare än tidigare så räckte inte platserna till. Antalet nyskrivna popschlager var översvallande stort och de svenska började skicka ut sina demokassetter till andra länder i sin jakt på framgång. Svenska låtar började dyka upp i nationella finaler i flera länder.

"Tonight" hade skickats in till Melodifestivalen 2007 med Sandra Oldenstam som artist, utan att passera nålsögat. Låtskrivarna Kjell Jennstig och Torbjörn Wassenius skickade då helt sonika vidare sin låt till Lettland där man gick igång på samtliga cylindrar. Men letterna hade en helt annan vision.

Istället för en schlagertjej ville man ha en smärre armé av män med någon typ av operaröster, helst utstyrda i blåjeans och hög hatt. Texten skrevs om till italienska och bonaparti.lv plockades ihop av sex mer eller mindre kända sångare.

Resultatet blev anslående, kan man väl säga. I den nordiska förhandsvisningen gav Danmarks Adam Duvå Hall först bottenpoäng men ändrade sig i nästa andetag till en fullpoängare. "Vad vet jag? Kanske är det här genialiskt?"

Så var han knappast ensam att känna. Var det här ett humorbidrag? Men här fanns ju ändå en rätt bra refräng? Och farbröderna kunde ju sjunga, åtminstone när de släppte sina värsta operamaner. 

Att få sjunga sist i den evighetslånga semifinalen med 28 bidrag visade sig tursamt och tenorerna trallade sig hela vägen till final. Där blev framgången mer blygsam och bonaparti.lv fortsatte sina karriärer på skilda håll.

Roberto Meloni - den enda av tenorerna som faktiskt kunde italienska på riktigt - skulle snart nog vara tillbaka i tävlingen med en annan låt som nobbats av Melodifestivalen och återigen slå världen med viss häpnad.

bonaparti.lv / Questa notte (Lettland 2007)

14:e plats av 24 bidrag (final) i Helsingfors 

Hard Rock Hallelujah / Finland 2006

Vad Finland än tog sig till blev det pannkaka. Man hade inte placerat sig bland de tio bästa sedan 1989, man hade tillbringat i princip vartannat år i utvisningsbåset under de år länder tvingades stå över och man hade misslyckats att ta sig vidare från semifinalen såväl 2004 som 2005.

Publiken svek och efter att såväl Laura Voutilainen som Jari Sillanpää misslyckats ville inga andra kända artister ställa upp i den nationella finalen. Skulle man få den sjunkande skutan i skick och vinna tillbaka publiken och proffsen krävdes det nytänk och det illa kvickt.

Lösningen blev en helt ny nationell final utan öppen tävling där de lokala skivbolagen fick nominera tolv artister de var beredda att satsa på. 

Varje artist fick sedan ställa upp med två stycken bidrag och i semifinalerna fick publiken välja vilken av de båda låtarna artisten skulle få sjunga i den final där samtliga deltagare var garanterade plats.

På deltagarlistan fanns en hel del intressanta namn men i särklass mest uppmärksamhet fick rockbandet Lordi. Med en estetik hämtad från äldre skräckfilmer och utstyrda i monsterdräkter och latexmasker hade man haft en stor hit några år tidigare med "Would You Love A Monsterman" och bandets båda skivor hade sålt platina.

Trots allt ståhej kändes den finska finalen förvånansvärt öppen - själv hoppades jag in i det sista på Annika Eklunds "Shanghain valot" - och när Lordi slutligen vann en överlägsen seger verkar många ha börjat skruva på sig. Hur skulle det här bidraget tas emot av världen? Vad skulle alla andra tro om Finland?

Det fanns ingen anledning till oro. Inför europafinalen vässade man till konceptet rejält och gjorde de rockande monstren mer tillgängliga och lät dem för första gången börja tala. På presskonferenserna i Aten höll Mr Lordi hov och svarade rappt och roligt på journalisternas frågor. Finland blev mer och mer hela tävlingens snackis.

För bakom alla masker och all pyroteknik gömde sig en riktigt stark låt. "Hard Rock Hallelujah" var en riktig schlager - med tonartshöjning och allt - förklädd till hårdrock. Poängen smattrade in från hela Europa och snart var sensationen ett faktum: den eviga förloraren Finland stod som segrare.

Jag satt själv på plats i Aten som bisittare till Thomas Lundin som refererade finalen på svenska i finsk tv. När jag slutligen insåg att Finland faktiskt vunnit studsade jag jämfota ut ur kommentatorsbåset och klämde ur mig ett vårskrik á la Ronja Rövardotter. Tur att de andra båsen var ljudisolerade.

I likhet med min egen yra visste den finländska glädjen nu inga gränser. Lordi blev hela nationens favoritmonster och Mr Lordi själv - eller Tomi Putaansuu som han heter bakom masken - fick ett torg uppkallat efter sig i sin hemstad Rovaniemi. När Lordi bjöd på gratiskonsert på Salutorget i Helsingfors för att fira segern samlades runt hundratusen personer.

Alla var ändå inte glada. När Borgå domkyrka brandhärjades en dryg vecka efter vinsten i Aten menade en insändare att detta var resultatet av att släppa ondskan lös - alltså att låta Lordi representera landet.

Trots att den riktigt breda publikens förtjusning dämpades med tiden har Lordi fortsatt sin bana inom hårdrocken och har fram till och med 2020 släppt totalt tio studioalbum. 

När det fiktiva samlingsalbumet "Killection" släpptes i januari 2020 gick det in bland de tio bäst säljande på den finländska topplistan - Lordis största framgång på över tio år.

De kritiker som fruktade att ESC nu var förstört och enbart skulle bli ett forum för spexiga bidrag i monstermask motbevisades raskt redan året därpå då Serbien vann med en innerlig och seriös kärleksballad på eget språk.

Lordi / Hard Rock Hallelujah (Finland 2006)

1:a plats av 24 bidrag (final) i Aten

Change / Rumänien 2011

Om man får tro medlemmarna i Hotel FM var det betydligt viktigare med bra kontakter än en bra låt om man ville ha framgång i Rumänien. De hade spelat ihop i ett par år på lösa grunder - medlemmarna hade kommit och gått i strid ström - men samlade ihop sig på nytt för att ställa upp i den rumänska finalen 2010.

Till allas stora överraskning - inklusive deras egen - lyckades "Come As One" ta en fjärdeplats i ett startfält där de slog flera betydligt större stjärnor. Det kunde vara värt ett nytt försök och året därpå vann de hela klabbet och fick åka till Düsseldorf som Rumäniens representanter.

Gruppens sångare och naturliga blickfång var den brett leende David Bryan från grevskapet Durham i norra England. Han hade blivit skickad till Rumänien av sin lokala arbetslöshetsbyrå några år tidigare och hade jobbat hårt inom byggbranschen, inte minst med att renovera barnhem, innan han börjat sjunga i Hotel FM.

Han var också orsaken till den sexskandal som briserade runt bandet. När han videochattat med ett ungt fan hade den unge engelsmannen fått feeling och visat upp kronjuvelerna i bild. Videon letade sig snabbt ut på nätet där den kunde beskådas av en hel värld.

I Düsseldorf gjorde man sitt bästa för att bättra på sin skamfilade image. Rumänien hade tagit för vana att vara i finalen men det här året lär de ansvariga för TVR varit allt annat än säkra på sin sak.

En finalplats blev det förvisso men Hotel FM etablerade sig aldrig på riktigt och blev aldrig särskilt kända för en rumänsk publik. David Bryan lämnade bandet, flyttade tillbaka hem till England och fortsatte att sjunga där, om än i lite mindre sammanhang.

Hotel FM / Change (Rumänien 2011)

17:e plats av 25 bidrag (final) i Düsseldorf

Only The Light / Storbritannien 1987

Dagen efter finalen i Bryssel skrev Aftonbladets Lasse Anrell att det började vara dags för EBU att ta tag i problemet med Storbritanniens halvhjärtade deltagande, något han ansåg hotade tävlingens existens. "Popens hemland skickar numer alltid ett b-lag - eller som igår snarare ett c-lag - och det är säkert en tidsfråga innan England drar sig ur."

Det c-lag som tävlat kvällen innan - bestående av Rikki och hans dansanta körsångare - hade också mycket riktigt fått nöja sig med Storbritanniens dittills sämsta placering någonsin. "Only The Light" låg bara en vecka på den brittiska topplistan - på 96:e plats - och trillade ur samma vecka som tävlingen gick av stapeln.

Rikki hette egentligen Richard Winters Peebles och var en inte helt oerfaren 31-åring från Glasgow. Som 20-åring hade han skrivit Middle of the Roads sista hitsingel och hade sedan gett ut ett par singlar i eget namn utan att slå igenom stort.

Att vinna den brittiska finalen hade varit ett gott försök och singeln gavs ut av ett stort skivbolag, men efter floppen i Bryssel blev det ingen fortsättning av kontraktet. Året efter gav Rikki ut ett album med dansgolvsanpassad pop på ett mindre bolag men kom aldrig i närheten av hitlistorna.

BBC tänkte möjligen lite i samma banor som Lasse Anrell och insåg att det var lite pinsamt att låta kontinenten sopa golvet med en år efter år. Året efter fick de regionala jurygrupperna respass i den nationella finalen och de brittiska tittarna fick välja bidrag med telefonröstning.

Rikki / Only The Light (Storbritannien 1987)

13:e plats av 22 bidrag i Bryssel

One Day Love / Irland 1971

Det var en stor utmaning för det fattiga Irland att stå värd för Eurovision Song Contest 1971 - den i särklass största produktion man någonsin arrangerat. Tv-bolaget RTÉ sände ännu enbart i svartvitt och fick nu göra sin första färgsändning som hela världen skulle se på.

Intresset var stort för vem som skulle få representera Irland på hemmaplan i Dublin. Det fanns många starka förhandsfavoriter men vinnaren Angela Farrell - som var tämligen okänd för de flesta - hörde inte till dem. Inför den nationella finalen hade tidningen Spotlight flera av deltagarna på sitt omslag men Angela var inte med.

19-åriga Angela beskrevs som en Askunge som jobbade som i ett apotek på dagarna och sjöng i en kabaret på kvällarna. För tredje året i rad vann en sångerska från Nordirland den irländska finalen (efter Muriel Day och Dana) men Angela var faktiskt född i den Irländska republiken innan hennes familj flyttade norrut.

"One Day Love" - en sång om en karlslok som sätter hjärtan i brand och sedan drar vidare i väntan på att själv bli bränd - var skriven av en tandläkare från Donegal och en hemmafru från Dublin.

Irland hörde knappast till favoriterna och i direktsändning tappade arma Angela nerverna helt och sjöng andfått och skakigt. Enligt svenska tidningar hade unga fröken Farrell dessutom dragit på sig en halsåkomma vid sämsta tänkbara tillfälle. För första gången placerade sig Irland utanför de tio bästa men skivan gick upp på de lokala topplistorna ändå.

Angela hade ett par hits till men visade sig vara en svår talang att marknadsföra på Irland där man helst skulle sjunga i ett showband för att ha en karriär. Efter en andra LP verkar hon ha avvecklat sin karriär i tysthet.

Tyst var hon däremot inte 1973 då hon skrev ett öppet brev till RTÉ och kritiserade dem skarpt för hur de behandlat Maxi vid ESC i Luxemburg. Kanske var det inte så lätt att fortsätta karriären om man väl gjort sig osams med cheferna på det nationella rundradiobolaget?

Var Angela sedan tagit vägen är höjt i dunkel. I likhet med många andra irländare verkar hon ha emigrerat, först till USA och sedan till Australien där hon av allt att döma ännu bor.

Angela Farrell / One Day Love (Irland 1971)

11:e plats av 18 bidrag i Dublin

This Is The Night / Malta 2012

Maltas final såg ut att kunna bli rena familjefejden när syskonen Claudia och Fabrizio Faniello båda ställde upp men slutstriden dem emellan skulle utebli. Istället kom en relativt okänd talang in i rampljuset och snodde åt sig bucklan.

Kurt Calleja var en sprudlande 23-åring från Hamrun. På Malta har invånarna i Hamrun olika öknamn som anspelar på hur farliga och fruktade de är men unge Kurt med det stora leendet skrämde gissningsvis inte slag på särskilt många som kom i hans väg. 

Som 19-åring hade han flyttat till London för ett år och bland annat arbetat som steward innan han flyttade hem och satsade på musiken. Att vinna den nationella finalen var en stor chans för Kurt som tidigare bara hade några låtar och en musikvideo på meritlistan.

"This Is The Night" var en glad men lite ofärdig och outvecklad poplåt av en sort man oftare hör i Junior Eurovision än i vuxentävlingen. Här fanns en lättfångad hook i refrängen medan resten av låten mest skvalade förbi.

I Baku visade sig Kurt Calleja själv vara en fungerande specialeffekt med sitt smittande glada humör och sina halvtöntiga danssteg. Det var lätt att smälta för maltesernas positiva energi och i slutändan belönade Europa Kurt och hans kompgrupp med Maltas första finalplats på tre år. I finalen blev framgången blygsam men det gjorde ganska lite.

Framgången till trots lossnade det aldrig på allvar för Kurt som aldrig riktigt följt upp sin låt med någon ny hit. Han sjunger ändå och är lokalt ansikte för ett internationellt whiskymärke, något man snabbt blir varse om man följer sångaren Instagramkonto.

Kurt Calleja / This Is The Night (Malta 2012)

21:a plats av 26 bidrag (final) i Baku

Runaway / Estland 2002

När saken var klar i Köpenhamn och Estland stod som vinnare visste glädjen på hemmaplan inga gränser. I något skede blandades lyckan med något slags panik. Inte sedan 1984 hade ett så litet land - sett till befolkningsmängden - stått värd för tävlingen och till skillnad från Luxemburg hade Estland ingen särskilt välfylld pengabinge. Hur skulle det här gå till?

Snabbt beslutade man att tillsätta en estnisk planeringsgrupp som planerade och utformade projektet innan man kallade in hjälp utifrån - inte minst från Sverige och Finland - som fick hjälpa det lokala tv-bolaget med allt det praktiska.

Den lokala finalen Eurolaul flyttades för tredje gången ut ur tv-studion och in i betydligt större Linnahall. Där tävlade tio bidrag om äran att få representera Estland på hemmaplan, men de lokala tittarna fick fortfarande inte något ord med i laget. Hela resultatet bestämdes av en internationell jury, precis som tidigare år.

Skyhög vinnarfavorit var Nightlight Duo med den medvetet kitschiga och klatschiga "Another Country Song" men en sen rekrytering skulle ställa alla tips på ända.

Teamet bakom "Once In A Lifetime" hade skrivit en ny poplåt men efter en del funderande bestämde sig Ines (Estland 2000) för att tacka nej. Nu gällde det att på kort tid hitta en annan artist som kunde hålla måttet.

Klockan tickade och man frågade runt även i Sverige. Bert Karlsson föreslog Nina från Friends (Sverige 2001) men esterna fastnade istället för Anna Sahlin. En gång i tiden hade hon spelat Anna i Bullerbyn, nu satsade hon på popkarriär under artistnamnet Sahlene med singlar som "The Little Voice" och "House" på sin meritlista.

Dessutom hade hon två gånger tidigare varit med i ESC som körsångerska, för Sverige 1999 (när Charlotte Nilsson vann hela finalen i Jerusalem) och för Malta 2000.

Låtarna skulle spelas in för den internationella juryns skull och Sahlene tackade ja mindre än ett dygn före inspelningen. Med ett textblad i handen gav hon järnet inför kamerorna och juryn tände till rejält. I finalen några veckor senare regnade poängen in och segern var ett faktum.

Alla i Estland var inte överlyckliga av att representeras av en utländsk artist. En och annan påpekade hur lik vinnarlåten var "I Believe I Can Fly" av R. Kelly och tvåorna Nightlight Duo spelade in en cover av just den låten arrangerad som "Runaway". Inte blev glädjen större när Sahlenes estniska körsångare ersattes av en nästan helsvensk kompgrupp.

Trots underläget jobbade Sahlene hårt på att lägga sitt nya land för sina fötter och så småningom smälte esterna för "sin" svenska artist. När det var dags för final i nybyggda Saku Suurhall hoppades de flesta på seger. Nu visste man ju att man kunde ordna melodifestivaler.

Till slut blev det en delad tredjeplats med Storbritannien, ännu till denna dag Estlands näst bästa placering. "Runaway" blev en stor hit i Estland och i Sverige där Sahlene spåddes en lysande framtid.

Dessvärre blev aldrig Sahlene den stjärna hon skulle haft potential att bli. Hon har tävlat tre gånger i Melodifestivalen utan att någonsin ta sig till final. Sedan 2006 kallar hon sig Anna Sahlene på scenen. Två gånger har hon körat på nytt i ESC: för Australien 2016 och för Storbritannien 2019.

Ena halvan av Nightlight Duo - Tatjana Mihhailova - representerade Estland vid ESC 2014.

Sahlene / Runaway (Estland 2002)

Delad 3:e plats av 24 bidrag i Tallinn

Take Me To Your Heaven / Sverige 1999

Charlotte Nilsson hade marscherat framåt i karriären med bestämda kliv. Redan som nioåring hade hon förklarat för sina vänner att hon minsann en dag skulle vinna melodifestivalen och fyra år senare började hon sjunga i ett lokalt dansband.

Att vara dansbandsvokalist är en bra skola där man får sjunga mycket och jobba hårt, och i Charlottes fall skulle slitet snart ge utdelning. Hon värvades av Anders Engbergs nya dansband 1994 och flyttade vidare till väletablerade Wizex (där Kikki Danielsson och Lena Pålsson tidigare sjungit) några år senare.

Charlotte var definitivt en del av dansbandens uppsving i slutet av 1990-talet och fick stor uppmärksamhet för sin stil och sitt modeintresse. Hon spelade också en uppmärksammad roll i tv-såpan Vita lögner.

27 februari 1999 gick Charlottes dröm i uppfyllelse då hon vann Melodifestivalen med bred marginal i ett starkt startfält fullt av poppiga kandidater. De svenska tidningarna jublade inte direkt över vinnarlåtens traditionella stuk men tittarna - som för andra gången fått telefonrösta fram en vinnare - var desto mer nöjda.

Charlotte visade sig däremot ha en ren osannolik tur. I början av april hade musikalen "Mamma Mia", baserad på Abbas hitkatalog, världspremiär i London och ledde till att en ny våg av Abbamusik sköljde över världen. I det ljuset framstod "Tusen och en natt" som trendig snarare än traditionell.

Bakom kulisserna verkar det ha varit ganska stökigt. Den engelska versionen blev klar i ett sent skede, en musikvideo spelades in i all hast och det verkar ha rått ett spänt förhållande mellan skivbolaget Mariann och delegationen från SVT.

Om det var spänt mellan Mariann och SVT var det en lätt bris i jämförelse med vad som skulle komma. Charlotte såg framför sig hur hon skulle kunna balansera två karriärer på samma gång - att sjunga med Wizex i Sverige och att sjunga pop på engelska i Europa - och skrev kontrakt med BMG för ett internationellt album.

Nu blev det riktigt rörigt. Bert Karlsson for i taket och stämde Charlotte för kontraktsbrott, varpå sångerskan slutade i Wizex som i sin tur stämde henne för kontraktsbrott. En karusell som skulle snurra en lång tid tog sin början.

Kalabaliken till trots verkar det svenska lägret haft en behaglig vecka i Jerusalem och när det väl gällde lyckades den spektakulärt utstyrda Charlotte sno åt sig Sveriges fjärde seger i en tät och spännande omröstning.

När svenskarna intog scenen möttes de av rätt svala reaktioner från publiken som troligtvis hoppats på Island som vinnare. Dessutom lyckades textförfattaren Gert Lengstrand fälla fjolårsvinnaren Dana International i direktsändning.

Ingenting kunde rubba Charlotte som sjöng tvåspråkig vinnarrepris full av självförtroende. Lugn och säker mitt i stormen. 

Svenskarna gladde sig förvisso åt sin seger men i tidningarna överskuggades segern dessvärre av de omskakande Malexandermorden och när det internationella albumet var klart hade BMG tappat intresset. Framgången blev blygsam trots att singeln sålt bra i flera länder.

Trots att festivaläventyret knappast gett den utdelning man skulle hoppats på fortsatte arbetshästen Charlotte att jobba på och skulle med åren bygga upp ett solitt rykte som en av Sveriges bästa och hårdast arbetande sångerskor. En som skulle visa sig beredd att pröva lyckan i ESC på nytt med tiden.

Charlotte Nilsson / Take Me To Your Heaven (Sverige 1999)

1:a plats av 23 bidrag i Jerusalem

Hullu yö / Finland 1991

Att man råkat komma sist vid i Zagreb året innan var inget att hänga läpp över. Intresset för den nationella finalen var stort och Yle bestämde sig för att satsa på allvar och förlägga Euroviisut till landets största inomhusarena.

Typhoon i Åbo var en splitterny arena - byggd för världsmästerskapen i ishockey - och det första inomhuskomplexet i Finland med kapacitet för mer än tiotusen åskådare. Att flytta Euroviisut dit var fullt jämförbart med när SVT ordnade Melodifestivalen 1989 i Globen.

Publiken bjöds på ett startfält fullt av välkända namn: vid sidan av tidigare vinnare som Kirka (Finland 1984) och Riki Sorsa (Finland 1981) fanns etablerade stjärnor som Arja Koriseva och Anna Hanski samt två stjärnor i vardande: Samuli Edelmann och Kaija Kärkinen.

De två sistnämnda hade det gemensamt att de främst var skådespelare som sjöng vid sidan om. I slutändan gjorde de upp om segern: även om Samuli Edelmanns "Peggy" blev den större hiten och en sann evergreen fick Kaija åka till Rom.

Kaija Kärkinen var född 1962 i Sodankylä, Finlands till ytan näst största kommun, belägen i finska Lappland. 1990 hade hon påbörjat ett samarbete med rocklegenden Ile Kallio, med ett förflutet i internationellt framgångsrika bandet Hurriganes. Samarbetet hade gett mersmak och när de båda vann den finska finalen var de ett par även privat.

"Hullu yö" ("En galen natt") var en otypiskt rivig rockballad för ESC vid den här tiden. Texten berättar om två främlingar som möts utan avsikt att ge något eller ens låtsas vilja ha varandra, men hjärtat kan man inte styra över.

Många såg Finland som en outsider i Rom - en och annan tyckte sig höra ett släktskap med Roxettes senaste hit "Fading Like A Flower" - och SVT:s kommentator Harald Treutiger utropade Finland till sin personliga favorit.

I direktsändning kämpade programledaren Toto Cutugno med sitt finska uttal ("Ulu joe!"), orkestern kämpade med att få elgitarren att låta häftig och juryn kämpade med att höra något värt att rösta för. Sex poäng blev slutfacit och de flesta bedömare verkar ha ansett att Finland skulle förtjänat mer än så.

Kaija Kärkinen och Ile Kallio skulle fortsätta samarbetet och spela in flera album tillsammans, ibland med stor framgång. De ställde upp på nytt i den finska finalen 1998, den här gången som duo.

Kaija Kärkinen syntes även på svensk tv 1992, då hon spelade hyttstäderskan Pirjo i den första säsongen av "Rederiet". 2002 spelade hon rollen som Laila Kinnunen (Finland 1961) i en föreställning på Komediteatern i Helsingfors. Hon och Ile Kallio är gifta och har två barn tillsammans.

Kaija / Hullu yö (Finland 1991)

20:e plats av 22 bidrag i Rom

Canta y se feliz / Spanien 1974

Över hela Europa hade romer förföljts och motarbetats i hundratals år. Romer har misstänkliggjorts och hindrats från att bli en del av samhället, i likhet med många andra minoriteter. Romerna i Spanien - ofta kallade gitanos - är inget undantag.

Även om det inte förbättrat romernas ställning har deras musik och kultur genom åren setts som en omistlig del av det spanska kulturarvet och under Francotiden användes romska musiker flitigt i marknadsföringen av Spanien som ett spännande turistmål.

Den förste gitano (om jag inte missat något i någon annans biografi)  som fick tävla för Spanien i Eurovision Song Contest - det mest självklara fönstret för kulturell marknadsföring vid den här tiden - blev Peret som valdes ut internt av spansk tv 1974.

Pedro Pubill Calafat Moya (det namn som stod i alla officiella papper) spelade in sin första skiva redan som 12-åring och jobbade på som ganska anonym musiker i många år. I slutet av 1960-talet gjorde han sensation med sin rumbamusik och "Una lágrima" blev en stor hit på de diskotek där man i regel bara spelade pop på engelska.

"Canta y se feliz" ("Sjung och var glad") väckte stor uppmärksamhet på förhand i Brighton och sågs som ett exotiskt glädjepiller. Peret, uppbackad av en livlig samling bakgrundssångare, sjöng och spexade med sin gitarr och hade sin sångmikrofon fastknuten i slipsen.

Jurygrupperna - som aldrig varit hemskt pigga på att premiera något som lät eget eller inhemskt - gav ändå förvånansvärt många poäng till rumban. Om inte den lika lokalt färgade låten från Grekland konkurrerat om samma poäng hade det kanske kunnat bära ännu längre.

Peret pensionerade sig från musiken 1982 och engagerade sig istället i en frikyrka med en stor mängd romska medlemmar. När han lämnade rörelsen nästan tio år senare var han inte nådig i sitt omdöme och menade sig ha slösat bort många år på meningslöst nonsens.

Peret återvände till musiken där han fått efterföljare som Gipsy Kings och Azúcar Moreno (Spanien 1990). Han uppträdde vid OS-avslutningen i Barcelona 1992 och förblev en älskad och uppskattad artist.

2014 meddelade Peret sin publik att han drabbats av lungcancer och att han skulle dra sig tillbaka i väntan på ett tillfrisknande som aldrig kom. Bara en månad senare avled Peret i en ålder av 79 år.

2016 visade en undersökning att 49 % av spanjorerna har en negativ bild av romer. Idag lever 98 % av Spaniens romer under fattigdomsgränsen.

Peret / Canta y se feliz (Spanien 1974)

Delad 9:e plats av 17 bidrag i Brighton

Je suis l'enfant soleil / Frankrike 1979

Först hade Anne-Marie David fått stor uppmärksamhet för sin roll som Maria Magdalena i den franska uppsättningen av "Jesus Christ Superstar" - en ofantligt stor mediehändelse i början av 1970-talet - och sedan hade hon vunnit ESC 1973 med "Tu te reconnaîtras". Nu borde vägen till stjärnorna ha legat klar och utstakad.

Men någonting gick galet i satsningen. Anne-Marie gjorde bara två album för skivbolaget Epic/CBS innan samarbetet avslutades. Med undantag för en skiva inspelad för den turkiska marknaden blev det väldigt tyst runt sångerskan. Hon förblev att känt namn för den franska publiken men ingen verkade veta vad hon gjorde.

1979 hade hon skrivit kontrakt med franska Polydor istället och ställde upp i den franska nationella finalen. Två semifinaler spelades in på förhand innan de franska tv-teknikerna gick i strejk och de franska tv-kanalerna gick ned i svart. Semifinalerna sändes aldrig och finalen ställdes in.

Istället tillsattes en intern jury som fick välja en vinnare bland de fjorton bidrag som skulle tävlat. Föga förvånande föll deras val på Anne-Marie och hennes dramatiska ballad.

"Je suis l'enfant soleil" ("Jag är solens barn") hade en medvetet ambivalent text om en man från det kalla nord, en eldig tös från södern och den förbjudna kärlek som uppstår mellan dessa båda. Han - som verkar vara på rymmen från något - fångas in och förs bort och kvar står flickan med all sin kärlek.

I Jerusalem verkar Anne-Marie David ha varit oerhört fokuserad, närmast besatt av att vinna på nytt. Var seger en förutsättning för ett fortsatt kontrakt med skivbolaget? I vilket fall har dirigenten Guy Matteoni berättat att artisten var otrevlig och lynnig och att han undvek den egna delegationen så långt han kunde.

Under en repetition brände det till rejält. Guy Matteoni hade åkt med på en utflykt för delegater och kom försenad till Binyanei Hauma där tävlingen arrangerades. Anne-Marie David hade skällt ut honom efter noter inför alla närvarande trots att arrangörerna lät Frankrike genomföra sin övning som planerat.

När det under omröstningen stod klart att hon inte skulle vinna ska Anne-Marie David i det närmaste ha brutit samman. Efter finalen kritiserade hon sina mottävlare från Israel, Spanien och Västtyskland och framstod som en riktigt dålig förlorare. (Samtliga dessa låtar blev dessutom betydligt mer kommersiellt framgångsrika än den franska låten.)

Anne-Marie David fortsatte sin karriär i några år till men drog sig sedan bort totalt från rampljuset. I många år verkade ingen veta var hon fanns eller vad hon gjorde tills hon i början av 2000-talet dök upp på nytt. Idag är hon en flitig och uppskattad gäst på olika fanträffar Europa runt. 

Men den glada och charmiga Anne-Marie får fortfarande något vasst i rösten då Jerusalem 1979 kommer på tal. Var det ögonblicket då det stod klart att hon aldrig skulle leva upp till de förväntningar som fanns på henne i början av karriären?

2013 skickade hon in "Je manque de toi" till den interna franska urvalskommittén för ESC utan att bli utvald.

Anne-Marie David / Je suis l'enfant soleil (Frankrike 1979)

3:e plats av 19 bidrag i Jerusalem

Korake ti znam / Bosnien-Hercegovina 2012

Flera år av målmedveten satsning hade gjort Bosnien-Hercegovina till mångas favorit i ESC. Man satsade hårt på att visa upp artister av olika etnicitet från de olika landsändarna och lyckades ofta hitta ett stråk av galenskap eller originalitet att visa upp för världen.

En och annan blev kanske en aning besviken då bosnisk tv visade upp sitt inte särskilt galna bidrag för Baku. "Korake ti znam" ("Jag känner dina steg") var en lågmäld och innerlig sång om hur svår kärleken kan vara när båda kanske inte längre vill samma saker. 

Maja Sarihodžić var en högt utbildad 31-åring från Tuzla, en av de städer som drabbades hårt under det bosniska inbördeskriget under 1990-talet. Maja hade i många år jobbat som musiker och hade varit körsångerska för de bosniska bidragen till ESC 2004 och 2011.

Hon hade startat sin solokarriär på allvar två år tidigare under artistnamnet Maya Sar. Hon hade även grundat en kampanj för att upplysa människor om livmodershalscancer, någon hon flera gånger fått internationella utmärkelser för.

Hon hade själv skrivit musik och text till sitt bidrag och tog sig till final i Baku, där hon sjöng bra men fick nöja sig med en blygsam placering. 

Vad ingen visste där och då var att "Korake ti znam" skulle bli Bosnien-Hercegovinas avsked till tävlingen. När man året efter avstod från att tävla trodde nog de flesta att det skulle bli en kort paus, men åren gick utan att bosnierna återvände. Först 2016 vajade Bosniens flagga i ESC på nytt, men det skulle bli ett kort gästspel.

Maya Sar arbetar som sånglärare vid sidan av den egna karriären och driver även en inspelningsstudio i Sarajevo tillsammans med sin make.

Maya Sar / Korake ti znam (Bosnien-Hercegovina 2012)

18:e plats av 26 bidrag (final) i Baku

I Didn't Know / San Marino 2016

Efter fyra år i rad med Ralph Siegel vid spakarna verkar San Marinos tv-bolag ha önskat sig något annat. Eller var det den tyske legendaren själv som ville ha en paus? Det låter väldigt olikt honom, men varför inte?

De riktigt elaka tungorna menade att San Marino hade något slags budgivningstävling på gång: den som kunde visa upp den bästa budgeten vann äran att få tävla för den lilla republikens räkning.

Det som talade för den teorin var väl att den utvalde Ahmet Serhat Hacıpaşalıoğlu hade ordentligt med pengar. Serhat var en 52-årig mångsysslare från Istanbul som egentligen var tandläkare men som ägnat sig åt i princip allt annat än rotfyllningar.

Han startade eget produktionsbolag 1994 som först och främst producerat program Serhat själv kunde vara programledare för. Bland annat vann han ett tv-pris som programledare för turkiska Jeopardy.

Vad han mest av allt ville var att ändå att sjunga. Han hade satt upp ett par shower med sig själv i fokus men hans försök i skivbranschen hade den inte varit så mycket bevänt med. Nu fick han sin stund i rampljuset som representant för San Marino - ett land han för övrigt inte hade några som helst band till.

"I Didn't Know" var skriven av den legendariske Olcayto Ahmet Tuğsuz, en flitig turkisk låtskrivare som tidigare representerat Turkiet i ESC 1982 och 1987, och visade sig vara en rätt ovanlig läckerbit. En långsam och smäktande melodi där Serhat bjöd på mumlande pratsång som något slags turkisk Barry White, komplett med en underbar video där artisten framstår som en galen vetenskapsman i en gamla tiders matinéfilm. 

Till min stora besvikelse anade Team Serhat att de kanske inte träffat helt rätt i sina val och bytte till en discoversion istället. Den var kanske objektivt bättre, men betydligt mindre knasig. Tyvärr.

Med San Marinos mått mätt funkade ändå den nya versionen med sin glittriga inramning och även om man inte direkt var nära att kvala in till finalen fick man en bättre placering än de flesta tidigare år. 

Uppmuntrad av den relativa medvinden spelade Serhat in sin låt på nytt i duett med Martha Wash från Weather Girls. Han spelade också in en av sina gamla låtar på nytt i duett med Helena Paparizou (Grekland 2005) och tog sig in på de grekiska topplistorna den vägen.

I likhet med nästan alla som tävlat för San Marino skulle Serhat också visa sig ha fått blodad tand och skulle snart nog vara tillbaka i tävlingen på nytt.

Serhat / I Didn't Know (San Marino 2016)

12:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Stockholm

Tvoj dječak je tužan / Jugoslavien 1971

Läser man reglerna är Eurovision Song Contest en tävling för upphovsmän, låtskrivare som kämpar ädelt om vem som skrivit den bit flest gillar mest. Det är låtarna som tävlar och artisterna ska inte spela någon roll för hur bidragen bedöms.

Att låtsas som om artisterna inte hade något inflytande alls vore ju ändå direkt fånigt. Genom alla år har en bra artist kunnat höja en medioker låt och en dålig artist har ofta sänkt något som kunde slagit bättre med en annan vokalist. Och vilken låt som helst kan få draghjälp om artisten är populär.

Krunoslav "Kićo" Slabinac vann den jugoslaviska finalen 1971 blott och bart på sin stora popularitet. Han hade sjungit i olika rockband under 60-talet och blivit stor stjärna som soloartist efter att ha vunnit sångtävlingen i Opatija 1970.

När journalisterna frågade honom efter segern vad han trodde om sina chanser i Dublin svarade han att han inte hade någon chans alls. Det var han som vunnit, knappast låten.

"Tvoj dječak je tužan" ("Din pojke är ledsen") var en mollig sång i ett rätt fräckt och samtida arrangemang. Någon måste ha haft synpunkter på originaltexten - där pojken är ledsen för att hans älskade har drunknat - och innan sången spelades in hade texten skrivits om så att flickan farit iväg med en annan istället. "Nu är du en ros i någon annans trädgård" sjöng Kićo med darr på stämman.

Musiken var skriven av Ivica Krajač som själv sjungit för Jugoslavien i Madrid 1969. Året efter skulle han komplettera ett ovanligt hat-trick genom att skriva texten till det jugoslaviska bidraget.

I Dublin hade man av någon anledning dragit upp tempot i låten och Krunoslav gav ett rätt stressat och blygt intryck då han konsekvent undvek att titta in i kameran. Dessutom ser hans snygga jacka väldigt varm ut i strålkastarljuset. I vanlig ordning fick Jugoslavien nöja sig med en blygsam placering.

Krunoslav Slabinac stjärna fortsatte att stiga med många framgångsrika låtar men karriären blev lidande när han flyttade utomlands i mitten av 1970-talet. Inte mer lidande än att han förblev en av regionens mest kända sångare även efter att Jugoslavien brutits upp i smådelar.

Krunoslav Slabinac avled 13 november 2020 i Zagreb efter en längre tids sjukdom, 76 år gammal.



Krunoslav Slabinac / Tvoj dječak je tužan (Jugoslavien 1971)
Delad 14:e plats av 18 bidrag i Dublin

Kärleken är / Sverige 1998

Att låta Melodifestivalen ge sig ut och röra på sig hade varit ett genidrag på 1980-talet. När tävlingen turvis ordnades av Stockholm, Göteborg och Malmö skänkte det nerv och nytänk och gav ny energi till ett program som stelnat med tiden då samma människor fått ta hand om det år ut och år in.

Inte minst hade SVT Malmö visat sig värdiga uppgiften och hade producerat minnesvärda finaler 1988, 1991 och 1995. 1992 stod man även värd för hela den internationella upplagan efter att ha valt fram Carolas vinnarlåt 1991.

Egentligen var det kanske producentveteranen Kåge Gimtell som lärt sig hur slipstenen skulle dras. När han gick i pension gick det utför med Malmös melodifestivaler och 1998 års upplaga såg riktigt billig och trött ut i rutan.

Till all lycka fanns åtminstone två låtar i startfältet som tittarna skulle komma att lägga märke till. Den som i långa loppet gjorde det största intrycket var Nanne Grönvall, som efter att ha figurerat i grupperna Sound of Music, Peter's Pop Squad och One More Time (Sverige 1996) för första gången uppträdde solo.

"Avundsjuk" liknade inget som tidigare hörts och synts i Melodifestivalen. Iförd en utstuderad peruk och med öron som Mister Spock sjöng Nanne fränt om sin snygga men korkade kompis som har all tur och som får alla killar. "Varje gång vi ses berättar du nåt POSITIVT som hänt" fräste hon ur sig och publiken drog efter andan.

"Avundsjuk" blev en rejäl hit och Nanne skulle visa sig ha ett långt liv som soloartist men för de konservativa jurygrupperna blev det för mycket. De föredrog något mer stillsamt och klassiskt.

Bobby Ljunggren, Håkan Almqvist och Ingela "Pling" Forsman hade vunnit senast det begav sig i Malmö. Nu vann de en andra gång med "Kärleken är" - en sång om att livet fortsätter efter sorgen, inspirerad av såväl prinsessan Diana som Ted Gärdestad (Sverige 1979) som båda mött olyckliga slut under året som gått.

Jill Johnson hade spelat in duetten "Kommer tid, kommer vår" med Jan Johansen men var ett rätt okänt ansikte för de flesta. Kanske anade de svenska tidningarna en brist på erfarenhet och började analysera det unga stjärnskottet sönder och samman: hennes kläder, hennes hår, allt.

I Birmingham hade man lagt en del av musiken på band i enlighet med reglerna men under Anders Berglunds högljudda protester. Upphovstrojkan gav sig inte - de tyckte att framför allt kompet varit bedrövligt i Dublin tre år tidigare och ville inte ta några risker.

Om kompet var rätt hade Jill själv landat fel och mer eller mindre försvunnit i ett moln av styling som kallats in efter pressrösternas kritik. Hela paketet blev onödigt anonymt och svalt och i röstningen såg det länge ut att bli kraschlandning då Sverige höll nollan fram till sjunde jurygruppen.

En tiondeplats var långt sämre än svenskarna väntat sig och under de kommande åren glömdes Jill Johnson ganska långt bort. Först då hon lät sig övertalas att ställa upp i Melodifestivalen på nytt 2003 med Shania Twain-pastischen "Crazy In Love" fick hon sitt stora publika genombrott. 

Idag hör hon till Sveriges allra största stjärnor även om människor ofta verkar glömma bort att hon faktiskt tävlat i ESC. Numer glittrar hon med all den pondus och det självförtroende hon skulle behövt inför ESC, inte minst i sitt eget tv-program Jills veranda.

"Kärleken är" blev den sista stora framgången för radarparet Bobby Ljunggren och Håkan Almqvist som avslutade sitt långa samarbete en tid efter tävlingen i Birmingham.

Jill Johnson / Kärleken är (Sverige 1998)

10:e plats av 25 bidrag i Birmingham