Visar inlägg med etikett Belgien. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Belgien. Visa alla inlägg

21 oktober 2023

Would You? / Belgien 2012

Flamländska VRT hade tangerat sin bästa placering någonsin i Oslo 2010 då Tom Dice rott hem en sjätteplats med sin lågmälda gitarrballad. Man kan ana att de ansvariga var ute efter något liknande den här gången: en ung och fräsch artist med ett mer sparsmakat uttryck.

Laura van der Bruel hade gjort en rätt lovande debut som tonårigt stjärnskott under artistnamnet Iris. För att alla skulle förstå att uttala det rätt skrev skivbolaget ibland ut det som Airis. Första singeln "Wonderful" tog sig in på topplistorna och det räckte för att VRT skulle värva henne och ge henne en biljett till Baku.

För att inte hålla publiken helt utanför processen gav man Iris en nationell final dit vem som helst fick skicka in bidrag. Till slut plockade man ut två hela låtar som tittarna skulle få välja mellan.

Unga Iris - som nyligen fyllt 17 år - gjorde sitt bästa men visade sig lite för oerfaren för att kunna skaka liv i någondera av de rätt anonyma låtar VRT satt henne att sjunga. Tittarna hittade ingen självklar stor favorit och till slut vann "Would You?" med smal marginal mot "Safety Net" - 53% mot 47%.

Betydde det jämna resultatet att båda låtarna var lika bra eller betydde det att båda låtarna lät lite för lika? Jag lutar åt det senare och ingendera kandidaten var en lika rak och tydlig poplåt som Iris debut varit.

På den stora scenen i Baku kändes Iris lite ensam och osäker och framstod inte riktigt som en helt färdig artist ännu. Inte fick hon heller någon större hjälp av tävlingslåten som mest bara pågick i tre minuter utan att egentligen ta vägen någonstans. Högst förväntat missade Belgien finalen.

Att ställa upp hade ändå inte varit helt fel. Låten orkade sig upp på de lokala topplistorna och Iris debutalbum gick samma väg. Iris själv gjorde en liten ESC-comeback två år senare då hon satt med i den belgiska juryn.

En av Iris låtskrivare - Nina Sampermans - skulle komma tillbaka till ESC nio år senare och göra betydligt bättre ifrån sig. "Tout l'univers" framförd av Gjon's Tears kom trea i Rotterdam 2021. 

Efter att ha bytt skivbolag 2013 började sångerskan skriva sitt artistnamn som Airis mer permanent. Hon släppte ett par singlar till utan större framgång och verkar inte ha gjort någon ny musik sedan 2016. 


Iris / Would You? (Belgien 2012)
17:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Baku

21 september 2023

Love Power / Belgien 2007

Ett av de mest underliga fenomen man lätt upplever när man bevakar Eurovision Song Contest på plats är att man blir lite lätt repetitionssjuk och tappar sitt omdöme lite grann. När man sett och hört låtarna på nära håll ett par gånger (eller ett par gånger för mycket) genom ett imponerande ljudsystem är det lätt att börja hitta goda sidor i vilken låt som helst.

En av de gånger jag riktigt gick på pumpen var med Belgiens bidrag i Helsingfors 2007: en glittrig och funkig discokaramell, framförd av ett partyband i extravaganta kläder och utstuderat gott humör. Låten var glad och lättfångad men också lite ofärdig och mer än en smula tjatig. Ingen trodde på den. Utom jag, tydligen.

Jag skulle inte behöva låtsas om detta. Artikeln på Svenska Yles ESC-sajt där jag tippade de tio finalisterna från semifinalen är förmodligen arkiverad någonstans på botten av en låda längst ned i internets lägsta regioner. Men efter ett par ganska solida repetitioner trodde jag att Belgiens glada humör och poppiga energi skulle gå genom rutan i slutet av en absurt lång sändning och ta tittarna på ren utmattning. 

The Krazy Mess Groovers - eller the KMG's som de presenterades i programmet - hade visserligen spelat ihop under många år men var långt ifrån någon etablerad akt på den vallonska nöjesscenen. När det väl gällde var deras framträdande i direktsändningen betydligt mer skakigt än vad gruppen levererat tidigare under veckan. Eller åtminstone är det så jag minns det.

I vilket fall som helst bombade Belgien fullständigt i omröstningen, skrapade ihop en handfull små poäng och landade långt bak i listan. Kvar stod mästertipparen Tobias med dumstrut på huvudet. Åtminstone gick "Love Power" till historien som franskspråkiga RTBF:s första bidrag med text på engelska.

"Love Power" är hur som helst djupt representative för hur RTBF förhöll sig till ESC under de närmaste tio åren efter att de - rätt överraskande - nästan vann hela finalen i Riga 2003: att delta utan att delta, att närvara i startlistan utan att på något sätt riskera att vinna eller att behöva arrangera något. 

Vinden vände inte på riktigt förrän en viss Roberto Bellarosa visade RTBF:s chefer att det ändå var ganska trevligt att komma hem med en vettig placering i bagaget.

Krazy Mess Groovers led inte av sitt nederlag - intresset för tävlingen var lågt i Vallonien så det var ingen hög piedestal att falla ifrån - och har fortsatt att spela tillsammans efter floppen i Helsingfors. Bandet lär fortfarande vara aktivt även om flera av medlemmarna som medverkade i ESC lämnat skutan genom åren.


The KMG's / Love Power (Belgien 2007)
26:e plats av 28 bidrag (semifinal) i Helsingfors

3 september 2023

La voix est libre / Belgien 1995

Visserligen hade man fått vänta ett år längre än man var vana vid - Barbara Dex hade kommit allra sist i Millstreet och satt Belgien i utvisningsbåset - men när franskspråkiga RTBF ordnade nationell final i sin stora studio i Bryssel var det mesta sig helt likt.

Tio artister stod redo att slåss om biljetterna till Irland - om man tävlade i en nationell final på 1990-talet var sannolikheten hög att vinnaren fick åka just till Irland - och röstningen blev tät och spännande då ingen låt drog ifrån på riktigt. Segraren fick till slut bara sex poäng fler än tvåan.

Frédéric Etherlinck var en 26-åring från Bryssel med ett imponerande släktträd. Han var släkt i rakt nedstigande led till författaren Maurice Maeterlinck, som 1911 tilldelades Belgiens hittills enda nobelpris i litteratur. Sångarens artistnamn var en blinkning till den berömde släktingen. 

Vinnarlåten "La voix est libre" ("Rösten är fri") var skriven av Pierre Theunis, mer känd som komiker än låtskrivare. En och annan bedömare tyckte sig höra lite väl mycket av den franska stjärnan Patrick Bruels "Alors regarde" i hans komposition (man hör måhända det man vill höra) och den belgiska finalens expertjury hade den slutliga vinnaren först på sin fjärdeplats.

I Dublin - där Alec Mansion dirigerade orkestern precis som han gjort för Luxemburg 1987 - sjöng Frédéric Etherlinck bra men hans låt var i blekaste laget för att imponera på juryn och Belgien fick än en gång nöja sig med en placering nära botten. Sannolikt hade den nationella tvåan Belinda varit ett bättre val.

Apropå bättre val hade Frédéric Etherlinck inför den nationella finalen valt mellan två olika låtar han erbjudits av olika låtskrivare. Låten han valde bort hette skulle i sin tur stå som vinnare nästa gång RTBF valde bidrag till ESC: "Dis oui" fick dessutom en framskjuten placering i Birmingham.

Frédérick Etherlinck fortsatte att sjunga och släppte ett par skivor till. Under en turné i Québec bestämde han sig för att stanna kvar och påbörjade där en framgångsrik karriär som skådespelare. Han skulle bli kvar i Kanada i tjugo år innan han flyttade tillbaka till Belgien igen.

2020 hamnade han i en mindre släktfejd efter att han tillkännagivit att man funnit en ny, aldrig tidigare publicerad, text av Maurice Maeterlinck. Andra av författarens släktingar gick då ut i pressen och påpekade att "den där personen" inte var släkt med nobelpristagaren "på riktigt", då deras släktskap byggde på en adoption.

Samma år fick han ett betydligt mer positivt medialt genomslag då han - nu under namnet Fred Etherlinck - fungerade som programledare för RTL:s framgångsrika realityserie "Les Traîtres". I en intervju i samband med serien berättade han att människor fortfarande minns honom från Eurovision Song Contest: "Särskilt på flygplatser kommer folk fram och frågar om det inte var jag som var med där - trots att det gått tjugofem år glömmer de aldrig!"


Frédéric Etherlinck / La voix est libre (Belgien 1995)
20:e plats av 23 bidrag i Dublin

16 augusti 2023

Me And My Guitar / Belgien 2010

Vi har alla råkat ut för honom: en charmig ung man (som ofta tar sig själv på stort allvar), utrustad med akustisk gitarr, inte sällan iförd hatt, med en otrolig förmåga att liksom dra all uppmärksamhet till sig. Magnus Uggla har skrivit en hel sång om fenomenet.

Tom Eeckhout var i högsta grad den typen av kille. Som 18-åring kom han tvåa i flamländska X-Factor och bytte snart sitt artistnamn till Tom Dice - plockat från gruppen The Dice som han tidigare sjungit i. Hans personliga röst och vinnande sätt gav honom många fans och två år efter talangjakten valde VRT ut honom att representera landet i Oslo.

Alla var inte nöjda med det valet. Inom den flamländska underhållningsbranschen knorrades det en del om att en riktig nationell final med flera artister skulle ha varit bättre.

Tom Dice hade varit med och skrivit sin tävlingslåt och sjöng dessutom om sig själv; om hur man kanske borde skaffa sig ett riktigt jobb men att man hellre var lite skön och härlig och spelade på sin gitarr. Oändligt banalt kan tyckas, men i Oslo framstod bidraget som avskalat, opretentiöst och attraktivt.

Tom och hans gitarr tog sig hela vägen till final - en plats där Belgien senast befunnit sig 2004 - och den slutliga sjätteplatsen är fortfarande Flanderns bästa resultat någonsin (i delat majestät med Bob Benny från 1959). Singeln rusade upp i topp på den belgiska topplistan (på båda sidor språkgränsen) och etablerade unge herr Dice på allvar.

Sedan dess har han varit en ständig närvaro i de flamländska poplandskapen även om hans framgångar gått lite upp och ned genom åren. Underligt nog har han sällan synts på singellistorna medan hans fyra soloalbum alla sålt bra.

Tillsammans med sin fru Kato Callebaut bildar han sedan 2019 duon The Starlings. 2023 ställde de tillsammans upp i den belgiska ESC-uttagningen och kom på andra plats, slagna med en enda poäng av vinnande Gustaph.


Tom Dice / Me And My Guitar (Belgien 2010)
6:e plats av 25 bidrag (final) i Oslo

22 september 2021

Quand tu reviendras / Belgien 1968

I den belgiska finalen 1968 röstade fem regionala jurygrupper fram den unga Claude Lombard till vinnare. Kanske var det ödet att hon skulle bli en del av den belgiska eurovisionshistorien och fortsätta familjetraditionen: hennes föräldrar hade skrivit ett av Belgiens två bidrag i den allra första upplagan av ESC 1956. I den nationella finalen besegrade hon såväl Tonia (Belgien 1966) som Nicole Josy (Belgien 1973).

Claude Lombard - som tagit sitt artistnamn efter sin hemgata i Bryssel - hade släppt sin debutsingel som 20-åring och hade ett nära samarbete med sin make, låtskrivaren Freddy Zegler. Han skrev låtar åt henne och de spelade in en del material tillsammans.

Vinnarlåten "Quand tu reviendras" ("När du återvänder") var inte skriven av maken men var närmast chockerande samtida för att vara ett ESC-bidrag. Folkrock med hippestuk var hett och trendigt, men skulle juryn förstå sig på den?

I varje land satt tio jurymedlemmar som alla hade en poäng att ge till sin favorit. Åtta personer gav sin röst till Belgien, vilket räckte till en delad sjundeplats med Monaco och Jugoslavien. Framgången öppnade nya dörrar och nu ville många jobba med Claude Lombard.

Året efter släppte hon sitt debutalbum "Chante", där hon själv komponerat alla låtarna och Freddy Zegler skrivit texterna. Hon blev även värd för ett musikprogram på belgisk tv. 1973 återvände hon till ESC som körsångare bakom Nicole & Hugo.

Efter Freddy Zeglers död i slutet av 70-talet flyttade Claude Lombard till Paris. Där komponerade hon en musikal och släppte ännu ett soloalbum innan hon alltmer började ägna sig åt barnproduktioner. Hon ledde en barnkör, dubbade film och sjöng ledmotiven till en mängd barnprogram.

Dessutom blev hon god vän med legenden Charles Aznavour och han värvade henne som sin ständiga körsångerska. De turnerade världen runt tillsammans fram till hans död.

2018 satte Claude Lombard upp en barnmusikal på Tahiti, vilket skulle visa sig bli hennes sista stora projekt. Sångerskans egen sida på Facebook offentliggjorde att Claude Lombard avled i Paris den 20 september. 2021.


Claude Lombard / Quand tu reviendras (Belgien 1968)
Delad 7:e plats av 17 bidrag i London

12 juni 2021

O julissi / Belgien 2008

Belgien har inte färre än tre officiella språk: i tillägg till flamländska och franska talas tyska av närmare åttiotusen personer i landets allra östligaste del. Om belgarna skulle ha varit på det humöret skulle de när som helst fått skicka ett bidrag till ESC med tysk text och sedan 1999 får man sjunga på vilket språk som helst i hela världen.

Och ändå verkade det inte riktigt räcka. För andra gången på sex tävlingar ställde Belgien upp med en låt vars text var skriven på ett hittepåspråk. Det hade förstås gått vägen för RTBF i Riga 2003 - kanske skulle det ge framgång till VRT nu?

I gammal god flamländsk tradition hade man ägnat sju veckor åt att välja ut en vinnare bland totalt tjugo kandidater. Lite överkurs kan tyckas, men man fyllde rejält med sändningstid.

Vinnare blev Ishtar, en tidigare okänd folkmusikgrupp som tagit sitt namn efter en mesopotamisk gudinna för krig och mänsklig sexualitet. Ingen av gudinnas egenskaper återspeglades i sången som mest var kysk och trallig i ett musikaliskt landskap som kändes inspirerat av Disneys Mary Poppins.

"O julissi na jalini" (titeln kortades ned till ESC i Belgrad) påstods handla om en promenad genom en förtrollad skog och sades vara skriven på ett påhittat språk men här fanns en hel del identifierbara ord och den första raden är fullt begriplig ukrainska. 

Belgien bjöd på en glad stund i den första semifinalen men till syvende och sist framstod det hela nog som lite väl tramsigt. Ishtar - med sångerskan Soetkin Baptist i spetsen - fick poäng från två länder (Estland och Nederländerna) och kom trea från slutet.

"O julissi" toppade den flamländska hitlistan men Ishtars framgång verkar ha börjat och slutat med den låten. Bandet fortsatte ändå att spela tillsammans och har gett ut ett par skivor.

Vad som inte fick fortsätta var den flamländska uttagningen Eurosong som skrotades till nästa gång VRT skulle välja bidrag.


Ishtar / O julissi (Belgien 2008)
17:e plats av 19 bidrag (semi) i Belgrad

28 maj 2021

September, gouden roos / Belgien 1961

Man skulle kunna trott att Belgien bara hade två artister: vartannat år sjöng Fud Leclerq på franska och vartannat år sjöng Bob Benny på flamländska. Män skulle det visa sig finnas fler av men det efter Mony Marc 1956 skulle det ta fram till Lize Marke 1965 innan Belgien på nytt representerades av en kvinna.

Populära Bob Benny hade lyckats väl i Cannes 1959 och fick förnyat förtroende. Han fick åka till samma stad och tävla i samma lokal (och bli presenterad av samma programledare). 

"September, gouden roos" ("September, gyllne ros") var en prydlig liten sång som gav utrymme åt Bob Bennys röst men som möjligen var aningens anonym. Juryn lät sig inte charmas och nu blev det en enda poäng och en delad sistaplats med Österrike.

Istället för att skylla nederlaget på sin stjärna funderade man hemma i Belgien om man kommit sist på grund av turerna kring Belgiska Kongo - hade juryn hållit ned poängen för att visa missnöje mot landet? Att skylla misslyckanden på politik skulle visa sig vara ett trick som bestått genom tävlingens historia.

Bob Benny förblev en populär figur inom flamländsk showbiz - 1963 fick han sin största hit innan han alltmer satsade på en karriär inom musikal, operett och som underhållare på kryssningsfartyg - och blev den där sångaren som alla tyckte sig känna och vara bekant med.

Det betydde förstås inte att publiken visste allt om honom. Bob Benny drabbades 2001 av en stroke och ville efter det inte ha några fler hemligheter för sin publik. Sjuttiofem år fyllda kom han ut ur skåpet och berättade första gången om sin homosexualitet - något som verkligen inte var varken mainstream eller riskfritt vid den tiden.

Till följd av sin stroke kunde Bob Benny inte jobba och hamnade snart i ekonomiska svårigheter. Då organiserade hans vänner och kollegor en stödkonsert till hans ära för att hjälpa honom med räkningarna. 

Bob Benny avled 2011 på det äldreboende i födelsestaden Sint-Niklaas där han bott sina sista år. Han blev 84 år gammal.


Bob Benny / September, gouden roos (Belgien 1961)
Delad 15:e plats (sist) av 16 bidrag i Cannes

14 maj 2021

Wake Up / Belgien 2019

De tre senaste gångerna RTBF valt ut det belgiska bidraget hade man fiskat bland de talanger som hittats i Valloniens version av The Voice. (Belgien vore ju inte riktigt Belgien om inte talangjakter i tv - i likhet med precis allt annat - vore strikt uppdelade enligt språkgränsen.)

Det hade slagit mycket väl ut, minst sagt. Både Roberto Bellarosa och Loïc Nottet hade imponerat - den senare lyckades dessutom etablera sig på riktigt även i Frankrike - och trots att Blanche länge såg ut att inte riktigt klara pressen samlade hon ihop sig då det väl gällde och slutade precis som Loïc på en fjärdeplats. Fina placeringar var belgarna inte bortskämda med. Succé var ordet.

Pierre Demoulin - som skrivit "City Lights" för Blanche - fick nu fria händer att själv välja artist och han fastnade för 18-årige Eliot Vassamillet som visserligen inte kommit så långt i The Voice men hade ändå något låtskrivare ville utveckla vidare.

Vilka sidor av Eliot det var man ville visa upp förblev något oklart då låten presenterades. "Wake Up" hade en lovande ominös inledning och en suggestiv vers följd av en riktigt platt refräng där hela låten fick pyspunka. 

Kanske hade en riktigt erfaren artist ha skakat lite liv i det här låtbygget, men Eliot var tydligt allt annat än just det. Han framstod som en sympatisk yngling med fin röst men inte mycket mer än det. För första gången slog formulan fel och Belgien missade finalen. Det var Valloniens första misslyckande i ESC sedan 2011.

Eliot tog sig upp på topplistorna både i Flandern och Vallonien men har sedan tagit det lugnare med musiken och fokuserat på sina gymnasiestudier istället.

2020 valde VRT ut Hooverphonic att representera dem med "Release Me" vid den final i Rotterdam som sedan aldrig blev av. I november samma år retade bandet upp sina eurovisionfans då det visade sig att de gett sin sångerska sparken ur bandet under ett videosamtal.


Eliot / Wake Up (Belgien 2019)
13:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Tel Aviv

24 april 2021

Hou toch van mij / Belgien 1959

Belgien skulle med tiden visa sig vara allt annat än en gigant i de här sammanhangen men under de första åren var man stabila och trevliga - möjligen lite anonyma - och landade någonstans i mitten. Ganska mycket som Belgiens position i det verkliga livet.

Till finalen i Cannes 1959 skickade man en relativt färsk flamländsk stjärna. Bob Benny hade sjungit professionellt i flera år men fick sin första stora framgång 1957, då han redan hunnit fylla trettio. Artistnamnet hade han tagit efter att ha samarbetat med en orkesterledare vid namn Robert - "Bob" för de närmsta vännerna - som helst spelat Benny Goodman. I passet stod det något mindre popstjärnelika Emilius Wagemans. 

Att vinna den nationella schlagerfestivalen och få sjunga i Eurovisionens sångfestival förstärkte stjärnglansen ytterligare några grader. I Cannes sjöng Bob Benny med bravur och "Hou toch van mij" - en sång om innerlig kärlek - landade på sjätte plats.

Det skulle ta ända fram till 2010 innan något flamländskt bidrag placerade sig lika högt på nytt och tillsammans med "Me And My Guitar" förblir "Hou toch van mij" Flanderns bästa resultat i ESC.

Två år senare skulle finalen åter gå av stapeln i Cannes och då var sångaren från Sint-Niklaas - som förutom Bob Benny är känt för att ha Belgiens största marknadstorg - tillbaka i startlistan på nytt, nu med mer modest framgång.


Bob Benny / Hou toch van mij (Belgien 1959)
Delad 6:e plats av 11 bidrag i Cannes 

4 januari 2021

Samson / Belgien 1981

Att välja ut en artist på förhand som sedan fick sjunga alla låtarna i den nationella finalen hade inte fungerat alls för BRT 1979 - hela uttagningen blev en enda röra och sistaplatsen i Jerusalem ett pinsamt fiasko. Dags att öppna upp för flera artister igen.

1980 stod RTBF för de belgiska fiolerna (åtminstone på pappret - hela musiken var skapad av synthar och förinspelad på band så här fanns inga stråkar alls) men när BRT fick chansen på nytt satsade man på tre semifinaler med inte färre än 36 bidrag. Tittarna fick välja fram de tio finalisterna genom att rösta via sina lottokuponger.

Det blev ett rätt underhållande startfält i finalen. Där fanns Stella med flera bidrag på sitt samvete (1970, 1977, 1982) såväl som Liliane St Pierre som skulle bli Belgiens bidrag på hemmaplan i Bryssel 1987. Tjejbandet Venus kunde gett Österrike en match om vems nummer som var mest överkoreograferat i Dublin medan jag själv är väldigt svag för den lätt vrickade De Opera.

Nu hade all makt plockats bort från tittarna: en expertjury röstade internt och enbart vinnaren offentliggjordes i programmet.

Vinnaren Marie-Christine Mareels hade redan uppträtt i flera år: först under pseudonymen Heidi, sedan som Emly Star och slutligen Emly Starr (ibland tillsammans med två dansare som Emly Starr Explosion). Året innan hade kommit på åttonde plats i World Popular Song Contest i Tokyo och sågs som en artist med internationell potential. 

Hennes låt "Samson & Delilah" hade fått ett lite oväntat tufft discoinspirerat arrangemang som kanske i sig var aningens mer spännande än själva låten. Till Dublin kortades titeln ned till bara "Samson". Flamländarna hade i vanlig ordning höga förväntningar och än en gång blev placeringen en besvikelse. 

Emly Starr blev aldrig någon riktig kioskvältare på hemmaplan men fortsatte att spela in singlar under ett par år. Dessutom provade hon på att skådespela, bland annat i filmen Springen som var Belgiens bidrag till Oscarsgalan 1986. 

Efter det lade hon den egna karriären på hyllan och ägnade sig istället åt den mer organisatoriska sidan av showbiz tillsammans med sin man Tony Winter (som under pseudonymen Kick Dandy skrivit Emlys tävlingslåt i Dublin).


Emly Starr / Samson (Belgien 1981)
13:e plats av 20 bidrag i Dublin

12 december 2020

Copycat / Belgien 2009

Vissa möten skulle man verkligen vilja avlyssna. Att få vara en fluga i taket som kan höra allting som sägs i ett försök att förstå hur tankebanorna gått innan de landat i det beslut som slutligen togs. Skulle hemskt gärna veta mer om beslutsprocessen som ledde fram till Belgiens bidrag i Moskva 2009.

Att RTBF verkligen inte ville riskera att ens komma i närheten av att vinna var inte direkt någon hemlighet. Efter att ha varit en hårsmån från att bärga segern 2003 med påföljande tvång att sedan arrangera internationell final hade de franskspråkiga belgarna legat minst sagt lågt och skickat riktigt ofarliga låtar.

Men att delta kostar pengar och innan man slänger iväg en icke oansenlig del av sin budget på en schlagerfestival vill man kanske ändå vara säker på att ens ofarliga låt ändå på något sätt representerar landet och dess musik.

Bidraget RTBF kände sig representerade av 2009 var en 42-årig Elvisimitatör från Bryssel. Patrick Ouchène sjöng i rockabillybandet Runnin' Wild men uppträdde nu under namnet Copycat och framförde en låt med samma titel.

Texten handlade om en förvirrad imitatör som tror att han själv är the real thing och att Elvis är en bedragare som kopierar allt han gör. Ett frågetecken för de flesta men låten i sig var handen på hjärtat rätt svängig.

I förhandsvideon kopplades Copycat ihop med en annan kissemiss - Le Chat av Philippe Geluck, ett slagt vallonsk andlig kusin till Jan Berglins seriegubbar om man så önskar. Le Chat var en av de belgiska seriefigurer som syntes i artistvykorten vid ESC i Bryssel 1987, tillsammans med Österrikes Gary Lux.

Tanken var att seriekatten skulle varit mycket synlig också i Moskva men de stora bildskärmarnas placering gjorde att kopplingen gick förlorad för de flesta. Knappast hade det gjort någon skillnad, i slutändan fick belgarna bara en enda poäng och kom näst sist i sin semifinal.

I ett avsnitt från artisternas green room blev en av de belgiska körsångerskorna kladdad på i direktsändning av den ryske intervjuaren i ett ganska obehagligt ögonblick men det här var åtskilliga år före #metoo och passerade utan desto mer uppmärksamhet.


Copycat / Copycat (Belgien 2009)
17:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Moskva

10 november 2020

A Matter Of Time / Belgien 2018

Aldrig någonsin att Belgiens båda tv-bolag - strikt uppdelade enligt språk precis som så mycket annat i landet - skulle ha samarbetat kring deltagandet i ESC. Flandern gjorde sin grej medan Vallonien körde sitt eget race och så hade det alltid varit bra med det. Men när den ena sida plötsligt lyckas riktigt bra är det ju lätt att bli lite nyfiken.

Sedan 2013 hade franskspråkiga RTBF valt ut en ung, lovande artist - varje år någon som deltagit i den lokala varianten av The Voice - som sedan försetts med en passande låt. Medan Roberto Bellarosa varit ett kliv i rätt riktning hade såväl Loïc Nottet som Blanche kommit hem med varsin fjärdeplats i bagaget. I sanning imponerande. Nu ville flamländska VRT upprepa framgången med samma formula.

Artisten man valde ut var Laura Groeseneken, en 28-åring som ägnat sig åt musik på deltid i flera år och som skrivit låtar tillsammans med Alex Callier från det populära bandet Hooverphonic. Till vardags jobbade hon som dekoratör på ett Ikea-varuhus.

Under artistnamnet Sennek skulle hon nu få representera Belgien i Lissabon med "A Matter Of Time" - en suggestiv poplåt med en rejäl dos Bondlåt och dramatik. Sennek stod än en gång för låtskrivandet tillsammans med Alex Callier.

"A Matter Of Time" delade åsikter - ett sömnpiller tyckte vissa medan andra (som jag själv) såg och hörde en personlig favorit och en möjlig toppkandidat i vardande. De flesta verkar ändå ha lutat åt att en finalplats var i det närmaste självskriven.

Åtminstone fram tills repetitionerna började och det visade sig att det belgiska framträdandet saknade allt som krävdes för framgång. I direktsändning framstod Sennek som orutinerad, ofokuserad och med minimal kamerakontakt. Då räcker inte en snygg låt speciellt långt.

Belgien fick respass redan i semifinalen och det blev tämligen tyst runt Sennek. Först ett år senare släppte hon sin nästa singel - den snygga "Endlessly" - som dessvärre gick rätt spårlöst förbi. En av hennes låtar tävlade även i den norska melodifestivalen 2019 utan att gå till guldfinal.

Alex Callier fick ändå förnyat förtroende och 2020 skulle hans band Hooverphonic ha representerat RTBF vid ESC i Rotterdam, som sedan ställdes in.


Sennek / A Matter Of Time (Belgien 2018)
12:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Lissabon

27 oktober 2020

Le plus beau jour de ma vie / Belgien 1956

Precis som de andra sex deltagarländerna i den allra första upplagan av ESC skickade Belgien två bidrag till sångtävlingen i Lugano. Lämpligen skulle belgarna skickat en sång på vardera av sina officiella språk men istället blev det två låtar med fransk text.

Om den första var en något mörk och morbid sak var den andra raka motsatsen. "Den vackraste dagen i mitt liv" handlar om höjdpunkten för en kvinna på 1950-talet: dagen då hon ska gifta sig och alla ser på henne och säger att hon är vacker och klockorna ringer sitt ding-dång.

Efterkrigstidens Belgien präglades av stor social oro där kyrkan fick stort inflytande och kärnfamiljen framhölls som ett starkt och sunt ideal. De belgiska kvinnorna hade inte särskilt mycket annat att hoppas på än att gifta sig någotsånär lyckligt och sedan ägna sig åt hus och hem på heltid.

Mony Marc sjöng bra och hade ett tidstypiskt vibrato på rösten men spelade aldrig in sången på skiva. Efter finalen i Lugano finns det få spår av Mony Marc att finna och i likhet med sin kollega och landsmaninna Solange Berry (Luxemburg 1958) verkar hon idag helt bortglömd.

Lagom som jag accepterat att alla människor och hela internet glömt Mony Marc hittade jag en skiva som sångerskan spelat in 1966 på det lilla bolaget Mary Glasgow & Baker i London. Skivan innehåller sju sånger på franska med mer eller mindre bisarra texter, som exempelvis "La chanson des Martiens" ("Marsmänniskornas sång") om att glatt susa fram genom rymden i sitt flygande tefat.

På omslaget finns en liten biografi över Mony Marc som berättar att sångerskan började studera piano och sång i Liège som 12-åring. Hon har sjungit i radio och på tv - ESC nämns extra tydligt - och givit ut flera skivor. Hon har turnerat i såväl Mellanöstern som Sydafrika men har nu slagit sig ned i London där hon sjungit på BBC, såväl på radio som tv.

Efter det tar spåren slut på nytt men åtminstone kan vi anta att Mony Marc haft ett spännande och internationellt liv - även om det inte lämnat spår i historieböckerna - som de flesta belgiska kvinnor i hennes generation bara kunnat drömma om.


Mony Marc / Le plus beau jour de ma vie (Belgien 1956)
Oplacerad av 14 bidrag i Lugano

29 september 2020

Si tu aimes ma musique / Belgien 1982

Belgien skickade en riktig veteran till Harrogate: Stella Maessen var nu med i den internationella finalen för tredje gången på tolv år. Frågan är om arrangerande RTBF hade någon större koll på det.

Stella hade tävlat tillsammans med sina systrar Bianca och Patricia: först som trion Hearts of Soul för Nederländerna 1970 och sedan i kvartetten Dream Express (tillsammans med Biancas belgiske pojkvän) för Belgien 1977. Efter den relativa besvikelsen i London hade Dream Express snart fallit sönder och nu satsade Stella på en solokarriär.

Hon ställde upp i den flamländska finalen 1981 med "Veel te veel" och nu var hon tillbaka för andra året i rad. Att någon ställde upp på både sidor av språkgränsen hörde verkligen inte till vanligheterna. Endast en gång hade en nederländskspråkig artist representerat det franskspråkiga Vallonien: 1966, då Tonia tog en fjärdeplats i Luxemburg.

Jag har inte själv sett den belgiska finalen 1982, men enligt uppgift utgjordes den av på förhand inspelade framträdanden. Artisterna var inte på plats i studion. Frågan är om den expertjury som valde vinnare förstod att deras favorit Stella bodde och verkade i landets norra halva.

"Si tu aimes ma musique" var en traditionell schlager insvept i tidstypiska synthljud. Stella kämpade en del med sitt franska uttal men använde sina tre minuter väl och övertygade de europeiska jurygrupperna. Belgien blev det enda land som fick poäng från samtliga andra länder, även om det inte blev en enda tolva.

Om Frankrike varit med i tävlingen hade det kanske kunnat bli en ny andraplats, precis som 1978. Nu blev det en flott fjärdeplats istället.

Någon karriär på franska var nog aldrig aktuell och Stellas album spelades istället in på engelska. Skivan gavs även ut i Sverige på Abbas skivmärke Polar.

Stella fortsatte sin solokarriär i några år till men lämnade rampljuset 1988 för att göra andra saker i livet. 2010 återförenades Hearts of Soul - nu med lillasyster Doreen istället för Patricia som avled 1996.


Stella / Si tu aimes ma musique (Belgien 1982)
4:e plats av 18 bidrag i Harrogate

21 juni 2020

Hey nana / Belgien 1979

Man kunde tänka sig att den flamländska tv:n BRT ville göra det lätt för sig när man på förhand utsåg Micha Marah att representera dem vid ESC i Jerusalem. Men att göra det lätt för sig var verkligen inte BRT:s grej och även det här året lyckades man komplicera något som på pappret verkade enkelt.

Micha Marah var ingalunda landets största stjärna men en etablerad artist med ett antal hits på meritlistan. Dessutom hade hon mer än en koppling till ESC då hon deltagit i de nationella finalerna 1971 och 1975 och fått en hit med en nederländskspråkig version av Spanien 1971.

Michas team och BRT valde tillsammans ut sex bidrag och sedan började man koka kubikmetervis med soppa på en enda liten spik. Man ordnade inte färre än fyra semifinaler för att fiska fram tre finalister: vecka efter vecka sjöng Micha igenom tävlingslåtarna och sedan fick tittarna rösta. Varje vecka fick bidraget med minst röster lämna tävlingen.

Varje vecka placerade sig samma tre låtar i toppen och varje vecka vann "Comment ça va" med allt större marginal. Micha gjorde heller ingen hemlighet av att det var låten hon ville ta med sig till Israel.

Kanske stack sångerskans självsäkerhet i ögonen på de ansvariga hos BRT men i finalen bestämdes det att makten skulle flyttas från tittarna till en liten grupp experter, utsedda av tv-bolaget. Micha Marah tappade hakan då de istället röstade fram "Hey nana" - en klämmig men enkel schlager med direkt infantil text - som vinnare.

Micha hade redan från början motsatt sig att ta med "Hey nana" bland de sex låtarna men hade blivit överkörd av BRT. Nu tappade hon humöret fullständigt och gjorde sig osams med upphovsmännen genom att hävda att vinnaren var ett plagiat och borde diskvalificeras.

Micha övervägde att dra sig ur, men BRT hotade i så fall att stämma henne för kontraktsbrott. Samtidigt övervägde tv-bolaget att själva peta sin stjärna och ersätta henne med Nancy Dee som sjungit i kören i den belgiska finalen. Micha Marah har flera gånger beskrivit hela processen som en ren mardröm, men till slut gick hon med på att sjunga "Hey nana" i ESC.

Det kan verka oväntat, men Micha Marah har sagt i flera intervjuer att hon njöt av sin resa till Jerusalem. Av hur proffsigt allt var organiserat och hur väl artisterna togs om hand. Hon tyckte det var synd att hon själv inte skulle ha någon chans i tävlingen men bestämde sig för att vara professionell och krama de sista dropparna ur sin sång.

Belgien fick låga poäng av tre länder och fick dela sistaplatsen med Österrike. Micha var nöjd med sin insats och med resultatet men ville aldrig sjunga "Hey nana" igen och spelade aldrig in den på skiva. Många gånger har hon talat om sitt deltagande som en bortslarvad chans.

Micha Marah har förblivit aktiv och framgångsrik, även som programledare i radio och tv. På senare år har hon sjungit 60-talshits tillsammans med Alana Dante och Sandra Kim i trio Soul DivaZ.



Micha Marah / Hey nana (Belgien 1979)
Delad 18:e plats (sist) av 19 bidrag i Jerusalem

5 april 2020

Euro-vision / Belgien 1980

Från början hade Kraftwerk varit en del av krautrock-rörelsen men rörde sig snart bort från vanliga, analoga instrument och fördjupade sig istället i sina synthar, vocoders och trummaskiner. Bandet fick en oväntad kommersiell framgång med "Autobahn" 1974 och deras elektroniska approach inspirerade en mängd andra musiker.

En som lät sig inspireras var belgaren Marc Moulin som redan var en väl etablerad jazzmusiker med flera band bakom sig. Han ville skapa något riktigt europeiskt - "något som verkligen inte var rock" - och landade i ett elektroniskt musiklandskap. Tillsammans med ljudteknikern Dan Lacksman och sångaren Michael Moers bildade han trion Telex.

Telex lade till en dimension av humor till musiken och fick stor uppmärksamhet för sina udda covers av "Twist à St Tropez", "Rock Around The Clock" och inte minst "Ça plane pour moi" som varit en stor hit för Plastic Bertrand (Luxemburg 1987).

Den egna låten "Moscow diskow" blev också en hit samtidigt som man producerade den sexuellt laddade "Le Banana Split" för den då 16-åriga Lio.

Gruppens manager tyckte av någon anledning att Telex borde ställa upp i ESC och efter en del funderande bestämde man sig för att nappa på idén. Tävlingen ordnades för 25:e gången och belgarna skrev ihop en medvetet banal liten hyllningsvisa som på något sätt vann den nationella finalen.

Gruppen fick uppträda sist av alla i Haag och enligt Marc Moulin var ambitionen att komma allra sist, "men Portugal gav oss poäng och förstörde alltihop". Han menade senare att det inte varit så lyckat att tävla då gruppens gamla fans tyckte att de sålde ut sig medan de som gillade deras bidrag inte förstod något av det andra de gjorde.

Eftersom gruppens sound byggde enbart på elektronik lade man all musik på band och använde sig inte alls av orkestern, precis som Italien gjort året innan.

Telex fortsatte att göra musik vid sidan av andra åtaganden - Marc Moulin etablerade sig bland annat som journalist - och fortsatte som existerande grupp i exakt trettio år.

När Marc Moulin avled 2008 till följd av en cancersjukdom satte de två andra medlemmarna lapp på luckan och avvecklade projektet genom att ge ut en Ultimate Best Of.



Telex / Euro-vision (Belgien 1980)
17:e plats av 19 bidrag i Haag

25 mars 2020

Als het weer lente is / Belgien 1965

Lize Marke hade börjat sin karriär förhållandevis sent i livet. Hennes första skiva kom ut 1962, då sångerskan redan hunnit fylla 25 och enligt den tidens logik snarare borde fokusera på familj och andra mer typiskt kvinnliga sysslor. Hennes riktiga namn var Liliane Coucke men som de flesta andra artister på 60-talet uppträdde hon under pseudonym.

1963 ställde hon upp i Canzonissima - den flamländska uttagningen för ESC som var både lång och invecklad, där låtar via en mängd semifinaler på olika vägar kunde ta sig till final. Lize var framgångsrik och tog sig till final med såväl "Luister naar de wind" och "Saksisch porselein". Till slut blev hon tvåa och fyra och "Luister naar de wind" blev en hyfsad framgång.

Inför Neapel 1965 ställde den flamländska tv:n helt sonika in Canzonissima och nominerade Lize Marke på förhand som landets artist. Det var första gången sedan Mony Marc 1956 som en kvinna representerat Belgien i ESC. Lize fick sjunga sex låtar i en nationell final och jurygrupper runt om Flandern fick rösta fram en vinnare.

"Als het weer lente is" ("När det blir vår igen") vann en övertygande seger. Texten var skriven av journalisten Jaak Dreesen som med tiden mest skulle bli känd för sina barnböcker.

Den belgiska låten var en söt och tidstypisk liten låt som tappade en del av sin personlighet då den mötte den italienska orkestern och det blev inte en enda poäng i omröstningen. För att få poäng var man tvungen att placera sig bland de tre bästa i en jurys interna röstning och "Als het weer lente is" var sannolikt lite för snäll för att stå ut i konkurrensen.

Lize Marke led inte desto mer av nederlaget och senare samma år fick hon en egen tv-show på belgisk tv. 1968 spelade hon in en cover av Jugoslaviens bidrag "Jedan dan". I mitten av 1970-talet började Lize Marke trappa ned på karriären utan att någonsin helt lämna offentligheten.



Lize Marke / Als het weer lente is (Belgien 1965)
Delad 15:e plats (sist) av 18 bidrag i Neapel

1 juni 2019

Geef het op / Belgien 1991

Ibland är en melodifestival allt man behöver för att få fart på karriären. Ibland behöver man inte ens vinna. Popkillarna i Clouseau - med sångaren Koen Wauters i spetsen - hade satts ihop av managern Bob Savenberg för att ta Belgien med storm.

Bandets första singel sålde i föga imponerande 427 exemplar men man skulle snart lyckas åka snålskjuts på någon annans framgång. När Ingeborg (Belgien 1989) ställde upp i popfestivalen Baccarabeker 1988 behövde hon en manlig duettpartner. Koen Wauters kallades in, det blixtrade till i personkemin och "Verlangen" blev en stor framgång.

Följande år ställde såväl Ingeborg som Clouseau upp i den belgiska finalen och de båda slogs om segern in i det sista. Clouseau snubblade på målsnöret men nu smällde det till rejält och "Anne" blev en monsterhit i Flandern. Bandet släppte två album på mindre än ett år och hysterin runt gruppen var total.

Istället för att ordna en vanlig nationell final 1991 bjöd flamländska BRT helt enkelt in Clouseau att representera landet. Man tog fram tre potentiella bidrag som framfördes i ett specialprogram där jurygrupper fick rösta fram vinnaren.

"Geef het op" ("Ge upp") var en energisk och fartfylld poplåt, en sort som skulle visa sig sällsynt vid finalen i Rom där nästan alla deltagarländer ställde upp med ballader. Belgien sågs som något av en dark horse men placerade sig underligt nog långt ned på listan med bara en handfull poäng.

Kanske hade Carola stulit alla poäng från belgarna? Kanske var Koen Wauters något nonchalanta stil lite för mycket för jurygrupperna? Kanske hade det gått bättre om man tagit med sig den tuffa, souliga kör man haft med sig i den nationella finalen till Rom?

Ett roligt sammanträffade är förstås att finalen avgjordes i Cinecittà - Roms anrika filmstudior - där filmerna om den misslyckade kommisarien Clouseau (som gruppen tagit sitt namn efter) spelats in.

En sextondeplats var inget som bekom de flamländska fansen. Clouseau förblev omåttligt populära och likt ett belgiskt Gyllene Tider har bandet fått evigt liv och släpper än idag nytt material även om Clouseau och Koen Wauters alltmer synonyma med tiden.

En internationell satsning under 1991 blev mindre lyckad - "Close Encounters" blev en hit här och där men sedan hände inget mer - och sedan dess har bandet satsat på sin hemmapublik och texter på flamländska.



Clouseau / Geef het op (Belgien 1991)
16:e plats av 22 bidrag i Rom

11 augusti 2018

Le grand soir / Belgien 2005

Allt är naturligtvis spekulationer och vi kommer förmodligen aldrig att få veta om det är sant eller inte, men rykten gör gällande att de ansvariga från RTBF höll på att gå i bitar då Belgien gick upp i ledning i Riga 2003. Att vinna och organisera ESC var ingenting man hade varken budget eller ambition att göra. Att hamna i en slutstrid var ingenting man tänkte göra om i brådrasket.

För att bara vara en skröna verkar den ändå stämma förvånansvärt väl överens med hur RTBF skulle komma att bete sig de närmaste tio åren. Inga risker och inga bidrag som möjligen skulle råka placera sig högt.

Den nationella final man anordnade 2005 var ett riktigt skämt där två svaga låtar ställdes mot varandra i telefonomröstning, möjligen för att skjuta över ansvaret för det kommande misslyckandet på tittarna istället. Vallonerna tyckte att det kunde kvitta vilken låt man skickade och till slut fick ”Le grand soir” 50,2% mot 49,8% för Tiffany Ciely och ”Lost Paradise”. Man undrar hur många telefonröster som egentligen registrerades?

Nuno Resende var en 32-åring med rötterna i Portugal. Han flyttade till Belgien som 12-åring och hade sjungit i en mängd sammanhang och hade deltagit i den belgiska melodifestivalen 2000 som del av gruppen La Teuf.

Att han kunde sjunga var helt klart och tydligt men ”Le grand soir” (”Den stora kvällen”) - skriven av Alec Mansion som tidigare skrivit för Luxemburg 1987 - var en riktigt tråkig låt av den typ som oftast kastas in i musikaler om man misstänker att föreställningen ska bli för kort. I Kiev blev det självklart flopp men Nuno hade fått visa upp sin röst och blev snart ett eftertraktat namn i den franska musikalbranschen.

2013 gick Nuno till final i franska The Voice och kom på tredje plats i finalen. Året därpå bildade han trio Latin Lovers där även Julio Iglesias Jr (självfallet son till Julio Iglesias) ingår.



Nuno Resende / Le grand soir (Belgien 2005)
22:a plats av 25 bidrag (semifinal) i Kiev

4 juli 2018

Fleur de liberté / Belgien 1974

Trots att man kommit näst sist i Edinburgh 1972 behöll RTB samma uttagningsmodus när det åter var dags för ett franskspråkigt bidrag från Belgien och utsåg en artist på förhand som fick framföra samtliga bidrag i den nationella finalen. Varför ändra ett koncept som inte fungerar, liksom?

Helt ärligt hade man gjort sin läxa lite bättre den här gången. Jacques Hustin var en erfaren artist som startat sin bana redan som 15-åring. Några år senare vann han sångtävlingen i belgiska Spa, gav ut sin första LP och flyttade till Paris för att pröva lyckan på den notoriskt svåra kabaretscenen.

I den nationella finalen sjöng Jacques Hustin sex bidrag och sedan fick tittarna rösta fram vinnaren genom att skicka in vykort. Vinnarlåten "Fleur de liberté" ("Frihetens blomma") - skriven av Jacques Hustin själv - hade ett tydligt socialt budskap och var skriven i en dramatisk, berättande stil med långa traditioner i Belgien.

I Brighton gav Jacques och hans kör gav ett själfullt framträdande och imponerade på domarna i tre länder: den grekiska juryn gav hälften av sina tio poäng till Belgien som rusade upp på en andraplats. Sedan tog utdelningen slut och belgarna föll tillbaka i resultatet.

RTB var nöjda ändå och året efter fick Jacques Hustin en egen tv-show som tack för besväret. 1978 ställde han upp på nytt i den belgiska finalen med "L'an 2000, c'est demain" ("År 2000 är imorgon") men blev slagen av Jean Vallée som sedan tog Belgiens dittills bästa placering i Paris.

Jacques Hustin fortsatte att sjunga och uppträda och engagerade sig dessutom för artisters och upphovsmäns rättigheter. 1988 hade han tröttnat på turnélivet och lade sången på hyllan. Istället ägnade han sig åt att måla och att driva ett eget konstgalleri. 2009 avled Jacques Hustin, 69 år gammal.



Jacques Hustin / Fleur de liberté (Belgien 1974)
Delad 9:e plats av 17 bidrag i Brighton