1956 - 2019 sändes Eurovision Song Contest årligen utan avbrott. Under de åren har 1564 bidrag framförts i tävlingen. Varje bidrag har sin egen historia. Här bloggar jag om dem alla, ett bidrag i taget.
Det har inte varit helt ovanligt i den schweiziska eurovisionshistorien att artister passat på och sjungit på ett annat språk än sitt egna när man ställer upp i ESC. Sandra Simò, Paola och självaste Lys Assia hade gjort just detta medan exempelvis Peter, Sue & Marc sjungit på nästan alla språk som finns.
Francine Jordi var hemma från kantonen Bern och sjöng för det mesta på tyska, men tyckte att franska var ett bättre språk i ESC. Statistiken höll med: överlag lyckades Schweiz mycket bättre på franska än på tyska.
Francine hade uppträtt i stora sammanhang redan som barn men fick sitt stora genombrott då hon 21 år gammal vann Grand Prix des Volksmusik 1998. Hon blev ett känt ansikte, gav ut två album och var det största namnet som ställde upp i 2002 års schweiziska final.
Hon hade själv skrivit text och musik till "Dans le jardin de mon âme" ("I min själs trädgård"), ett oklanderligt stycke standardballad som den franska texten till trots kändes mycket tysk. Francine spelade passande nog in även en tysk version som fick ge titel till hennes tredje fullängdare.
Trots att Francine gjorde allt rätt och sjöng bra framstod tävlingslåten som förkrossande gammaldags och nattstånden i Tallinn och hamnade trea från slutet. Schweiz fick stå över finalen i Riga året därpå men det påverkade inte sångerskan desto mer. Hennes popularitet bara ökade på hemmaplan.
Hon bjöd skvallerpressen på rubrikkalas då hon lämnade sin man för sångaren Florian Ast. Tillsammans spelade de in skivan "Lago Maggiore" som toppade den nationella albumlistan innan Ast efter ett drygt år lämnade henne för en annan kvinna.
Francine Jordi har med åren också blivit en uppskattad programledare i tv. 2018 meddelade hon att hon genomgått kemoterapi efter att ha drabbats av bröstcancer. Två år senare släppte hon ett nytt album och toppade för andra gången den schweiziska topplistan.
Francine Jordi / Dans le jardin de mon âme (Schweiz 2002)
När saken var klar i Köpenhamn och Estland stod som vinnare visste glädjen på hemmaplan inga gränser. I något skede blandades lyckan med något slags panik. Inte sedan 1984 hade ett så litet land - sett till befolkningsmängden - stått värd för tävlingen och till skillnad från Luxemburg hade Estland ingen särskilt välfylld pengabinge. Hur skulle det här gå till?
Snabbt beslutade man att tillsätta en estnisk planeringsgrupp som planerade och utformade projektet innan man kallade in hjälp utifrån - inte minst från Sverige och Finland - som fick hjälpa det lokala tv-bolaget med allt det praktiska.
Den lokala finalen Eurolaul flyttades för tredje gången ut ur tv-studion och in i betydligt större Linnahall. Där tävlade tio bidrag om äran att få representera Estland på hemmaplan, men de lokala tittarna fick fortfarande inte något ord med i laget. Hela resultatet bestämdes av en internationell jury, precis som tidigare år.
Skyhög vinnarfavorit var Nightlight Duo med den medvetet kitschiga och klatschiga "Another Country Song" men en sen rekrytering skulle ställa alla tips på ända.
Teamet bakom "Once In A Lifetime" hade skrivit en ny poplåt men efter en del funderande bestämde sig Ines (Estland 2000) för att tacka nej. Nu gällde det att på kort tid hitta en annan artist som kunde hålla måttet.
Klockan tickade och man frågade runt även i Sverige. Bert Karlsson föreslog Nina från Friends (Sverige 2001) men esterna fastnade istället för Anna Sahlin. En gång i tiden hade hon spelat Anna i Bullerbyn, nu satsade hon på popkarriär under artistnamnet Sahlene med singlar som "The Little Voice" och "House" på sin meritlista.
Dessutom hade hon två gånger tidigare varit med i ESC som körsångerska, för Sverige 1999 (när Charlotte Nilsson vann hela finalen i Jerusalem) och för Malta 2000.
Låtarna skulle spelas in för den internationella juryns skull och Sahlene tackade ja mindre än ett dygn före inspelningen. Med ett textblad i handen gav hon järnet inför kamerorna och juryn tände till rejält. I finalen några veckor senare regnade poängen in och segern var ett faktum.
Alla i Estland var inte överlyckliga av att representeras av en utländsk artist. En och annan påpekade hur lik vinnarlåten var "I Believe I Can Fly" av R. Kelly och tvåorna Nightlight Duo spelade in en cover av just den låten arrangerad som "Runaway". Inte blev glädjen större när Sahlenes estniska körsångare ersattes av en nästan helsvensk kompgrupp.
Trots underläget jobbade Sahlene hårt på att lägga sitt nya land för sina fötter och så småningom smälte esterna för "sin" svenska artist. När det var dags för final i nybyggda Saku Suurhall hoppades de flesta på seger. Nu visste man ju att man kunde ordna melodifestivaler.
Till slut blev det en delad tredjeplats med Storbritannien, ännu till denna dag Estlands näst bästa placering. "Runaway" blev en stor hit i Estland och i Sverige där Sahlene spåddes en lysande framtid.
Dessvärre blev aldrig Sahlene den stjärna hon skulle haft potential att bli. Hon har tävlat tre gånger i Melodifestivalen utan att någonsin ta sig till final. Sedan 2006 kallar hon sig Anna Sahlene på scenen. Två gånger har hon körat på nytt i ESC: för Australien 2016 och för Storbritannien 2019.
Ena halvan av Nightlight Duo - Tatjana Mihhailova - representerade Estland vid ESC 2014.
Om Antique varit relativt okända i Grekland då de vann den grekiska finalen året innan var 2002 års vinnare Michalis Rakintzis både känd och väletablerad. I sin ungdom hade han studerat till ingenjör i London men satsade sedan på en bana som musiker i rockgruppen Scraptown. De hann ge ut tre album tillsammans innan de splittrades 1985.
1989 kom han på allra sista plats i den grekiska finalen men två år senare utsågs han till årets manliga artist av tidningen Popcorn. Han spelade in egna skivor med stor framgång men skrev även låtar åt andra framstående grekiska artister.
Han skrev musiken till flera tv-serier och samarbetade med internationella stjärnor som Bonnie Tyler (Storbritannien 2013) och Ian Gillian från Deep Purple.
"S.A.G.A.P.O" var ett elektroniskt stycke new wave där titeln är det magiska lösenord som öppnar dörren till sångarens hjärta, passligt nog grekiska för "Jag älskar dig". Titeln var det enda ordet på grekiska i hela texten, något som väckte en del diskussioner på hemmaplan.
I Tallinn hade ingen tid att fundera på något sådant. Där förundrades de flesta istället över den grekiska truppens robotkoreografi och hysteriskt osmidiga och tunga scenkläder. På en av repetitionerna lyckades man dessutom dansa sönder scengolvet.
Grekland blev snabbt repetitionen ingen ville missa och likaså en av de tyngsta kandidaterna till att komma allra sist i finalen. När Cypern som första röstande land gav Michalis Rakintzis sin tolva buade publiken i Saku Suurhall.
När röstningen var slut hade man också fått poäng av de inte alls taktikröstande jurygrupperna i Moskva och Bukarest och landade på behörigt avstånd från den tippade sistaplatsen.
Michalis Rakintzis har fortsatt sin karriär men med åren har det blivit allt längre mellan skivorna.
Efter ett riktigt blekt 90-tal med få framgångar och lågt intresse från såväl artister som den stora publiken uppgraderade Danmark sin nationella final rejält år 2000 för att se om det var möjligt att skaka liv i den popularitet som en gång funnits. Det visade sig mer än möjligt.
Bröderna Olsen vann hela finalen i Stockholm och då ESC hölls i Köpenhamn 2001 såg Rollo & King länge ut att kunna ställa till med en lika stor sensation och ta hem en andra dansk seger i rad. Publiken var lyrisk, låtarna sålde stort på nytt, den danska finalen blev åter ett evenemang att ta på allvar.
Den nya hypen till trots kändes den danska finalen 2002 något dämpad, som om något av en schlagerns baksmälla lagt sig över DR. I startfältet fanns helt okej låtar men ingen riktig raket. Dessutom uppstod en viss polemik runt vinnarlåten "Vis mig hvem du er".
Vid sidan av telefonröstning bedömdes låtarna av en expertjury där bland andra Keld Heick och Gry Johansen (Danmark 1983) ingick. I superfinalen gav de sin allra lägsta poäng till tittarnas solklara favorit och efter finalen sågade flera av jurymedlemmarna vinnaren som de tyckte var banal och hade "världens sämsta text".
Om den danska texten var hafsig var det ingen stor sak. Låtskrivaren Michael Ronson - en rumän boende i Danmark - hade egentligen skrivit låten på engelska och slängt ihop lite danska ord då reglerna för den danska finalen krävde det. "Helt säkert får vi tolv poäng från Rumänien" skrev de danska tidningarna glatt.
Malene Mortensen - som firade sin 20-årsdag under repetitionsveckan i Tallinn - kom från en musikalisk familj och hade tidigare kommit tvåa i DR:s talangjakt Stjerne for en aften. Hon hade bevisligen en bra röst men verkade obekväm i rollen som popstjärna. Repetitionerna gick allt sämre och fredagens genrep imponerade inte på någon.
I direktsändning gick det bättre men trots att låten tippats högt i förhandsdiskussionerna blev det total flopp. Danmark fick nöja sig med sju små poäng - någon tolva från Rumänien blev det aldrig - och för första och hittills enda gången landade Danmark på allra sista plats i finalen.
Med de gällande reglerna fick Danmark sedan stå över tävlandet 2003. En pinsam stjärnsmäll för fjolårets värdland.
För Malene var det förmodligen rena rama turen. Popstjärneplanerna skrinlades och istället påbörjade hon en framgångsrik bana som jazzsångerska. Idag har hon tio album på meritlistan och har turnerat runt omkring hela jorden.
Även Malenes bror Carl Winther är en framstående jazzmusiker.
Malene Mortensen / Tell Me Who You Are (Danmark 2002)
Bosnien-Hercegovinas final 2001 såg lovande ut på pappret med många bra låtar och lovande artister men slutade i ett riktigt magplask då medlemmarna av expertjuryn struntade i vem som vann och enbart röstade bort de starkaste låtarna framförda av artister med "fel" etnicitet.
Resultatet i Köpenhamn hade blivit blekt med all rätt och det enda som räddade bosnierna kvar i final var svag konkurrens och ett par snälla grannröster. Efter ett sådant fiasko skulle vem som helst med huvudet på skaft ha tänkt om och ändrat på allt. Skulle man tycka.
På PBS i Sarajevo låtsades man istället som om det regnade och ordnade en final till på precis samma premisser. Bra låtar och artister från hela landet som sjöng sina bidrag i en tv-studio för att raskt bli bortröstade av en kraftigt taktikröstande jury.
Än en gång fick flera starka låtar stryka på foten. En låt av Dino Merlin (Bosnien-Hercegovina 1999, 2011) framförd av Emina Jahović som snart skulle bli stjärna i Serbien. Den heta stjärnan Tinka Milinović med en uppseendeväckande show. Och så kanske den bästa låten av alla med Boris Režak som fick vokalt stöd av Kati Karney (Tyskland 1994).
Istället valde juryn fullständig obegripligt fram en riktigt blek och intetsägande låt, en sann dansbandsschlager av en sort som inte sällan hörts i de jugoslaviska finalerna under 1980-talet.
"Na jastuku za dvoje" ("På en kudde för två") sjöngs av Maja Tatić, en 32-årig sångerska född i Belgrad. Hon hade sjungit i flera band och tillbringat åtta år på Kanarieöarna där hon sjungit och showat för turister.
Maja hade en helt okej röst men var kanske inget riktigt fyrverkeri till scenpersonlighet. För att få till lite glitter i rutan skickade man med Tinka som bakgrundssångerka, men det hjälpte föga. I Tallinn sjöng man på engelska men låten blev inte bättre av det.
Bosnien lyckades på något sätt sno ihop tillräckligt med poäng för att få dela en trettondeplats med Belgien och Slovenien. Det här var sista året som några placeringar delades: från och med 2003 skulle EBU:s dator blixtsnabbt separera alla delade poängsummor istället.
Bosnien-Hercegovina hängde kvar i finalen ett år till men nu tyckte till och med PBS att måttet var rågat och året efter ändrade man sin uttagning rejält. Maja Tatić fortsatte att sjunga, delta i festivaler och ge ut ett par skivor de kommande åren utan att bli någon större stjärna.
Tinka skulle komma att samarbeta med Ralph Siegel och fick representera Schweiz vid ESC i Aten 2006.
Maja Tatić / Fairytales About Love (Bosnien-Hercegovina 2002)
De flesta av oss lärde oss redan som barn att de flesta lekar har regler som man måste försöka förstå. Om man bryter mot reglerna får man inte vara med. Kanske är det annorlunda i Litauen men hur som helst verkade inte de ansvariga på LRT ha läst regelboken särskilt noga.
En av EBU:s regler - som har hängt med nästan ända sedan tävlingen startades - är att tävlingslåtarna ska vara nya. Inför finalen i Tallinn formulerades det som att inget av de tävlande bidragen fick ha framförts offentligt före 1 januari 2002.
Det visade sig snart att vinnande B’Avarija - som närmast kan beskrivas som Backstreet Boys inte särskilt dansanta litauiska storebrorsor - bröt regeln rätt ordentligt. Vinnarlåten ”We All” hade givits ut i en litauisk version redan under hösten 2001.
LRT menade att då texten nu var på engelska var det i princip en ny låt. EBU lät sig inte bevekas utan tryckte på diskvalificeringsknappen. När litauisk media nu började nysta i saken visade det sig att ganska många av de nationella kandidaterna bröt mot samma regel. Hade LRT alls nämnt regeln då de öppnade upp för bidrag? Hade de själva förstått att regeln fanns?
Till all lycka kunde man skicka tävlingens tvåa - 30-åringen Aivaras Stepukonis från Kaunas. Hur illa skulle det inte ha sett ut om man fått skicka fyran eller femman till slut?
Aivaras hade studerat filosofi och teologi - både hemma i Litauen och i USA - och hade även sjungit i ett band i flera år. ”Happy You” var en lycklig och lättsam liten sång, dränkt i synthiga ljud, framförd sist i startfältet i Tallinn.
Låten var en glad bagatell men Aivaras själv visade sig alldeles för tafatt och bortkommen för att sälja in sig. Litauen placerade sig än en gång i den absoluta botten och fick stå över finalen 2003.
Aivaras har ändå sjungit vidare och har gett ut flera skivor men verkar själv ha insett sina begränsningar och lämnade scenen bakom sig för att bara fungera som studiomusiker. Han har också fortsatt sin akademiska bana och driver även en musikstudio i hemstaden Kaunas.
Aivaras / Happy You (Litauen 2002)
23:e plats av 24 bidrag i Tallinn
De nya regler som gällt i olika versioner sedan 1993 - där de minst framgångsrika länderna fick stå med dumstrut och hoppa över tävlandet ett år - hade slagit hårt mot Finland som varit frånvarande ur tävlingen i princip vartannat år. Vad man än hittade på räckte poängen aldrig till för att hållas kvar i finalen.
Nu började effekterna synas tydligt. Trots att de finländska resultaten sällan varit något att jubla över hade publikens intresse alltid varit skyhögt, och tittarsiffrorna hade matchat intresset. Nu började började alla siffror att dala. Ingen orkade helt enkelt hålla reda på om Finland var med i år eller inte och så valde man en annan kanal.
För att väcka publiken satsade Yle på en stor nationell final i Tammerfors och bland de tolv kandidaterna - utplockade av en internationell jury där bland andra yours truly ingick - återfanns en och annan lokal stjärna. Den kanske allra största av dem tog dessutom en promenadseger i röstningen.
Laura Voutilainen från Jyväskylä hade slagit igenom som 18-åring med singeln "Kerran" ("En gång"). Hennes debutalbum - till stora delar bestående av låtar Hari Mata Hari (Bosnien-Hercegovina 2006) tidigare spelat in - blev 1994 års bäst säljande skiva i Finland.
Nu ville Laura uppfinna sig själv på nytt och styra bort från schlagerfållan - iskelmä, som man säger på finska - och bli en riktig popstjärna med hjälp av Make Kolehmainen från gruppen Aikakone (under namnet Aika kom de tvåa efter Laura i den finska finalen). Tillsammans hade de gett ut albumet "Puolet sun auringosta" ("Halva din sol") 2001, men trots ett par radiohits hade försäljningen inte motsvarat förväntningarna.
Planen var att "Addicted To You" inte bara skulle sätta fart på albumförsäljningen men även förbättra den finska statistiken vid ESC rejält. Under repetitionerna i Tallinn seglade Finland upp som en stor favorit, ständigt tippad bland de fem bästa i delegaternas egen tippning.
Den finska delegationen jobbade hårt på att få den rätt spontana Laura att hitta kamerorna och följa samma rörelsemönster från en genomgång till nästa. Ingenting hjälpte och i en av tidernas mest korrupta omröstningar blev det ännu en placering nära slutet.
Lauras popkarriär tog sig aldrig riktigt. Först då hon återvände till sina schlagerrötter 2007 fick hon ny luft under vingarna och fick sin första guldskiva på tio år. Samma år ställde hon upp på nytt i den finska finalen och kom fyra med "Take A Chance" medan den magnifika "Kosketa mua" ("Rör mig") - som fick ge namn åt hennes framgångsrika album - slogs ut i semifinalen.
Laura / Addicted To You (Finland 2002)
20:e plats av 24 bidrag i Tallinn
Det var åtminstone en liten överraskning då Corinna May - en 29-åring från Bremen som varit blind sedan födseln - gick åstad och vann den tyska finalen 1999. Hon hade sjungit i olika körer och hade just släppt sitt andra album och strålade av lycka efter segern.
Lyckan skulle bli kort. Redan under finalen ringde tittare in till tv och tyckte att de hade hört Corinnas låt förut och snart nog bestämde sig arrangörerna för att undersöka saken. Det visade sig snabbt att vinnarlåten givits ut på skiva två år tidigare som "Where Have All The Good Times Gone" med gruppen Number Nine.
Här fanns inget att göra och vinnarlåten diskades. Corinna May grät floder och sade sig vara redo att strypa sin producent men fick ändå åka med den tyska delegationen till Jerusalem som tröstpris.
Ett andra tröstpris blev att Ralph Siegel - vars låt fick åka istället för Corinna - fattade sympati för sångerskan och ville skriva låtar till henne. Året efter ställde hon upp med den kanske inte så värst subtila "I Believe In God" och 2002 blev det seger på nytt för Ralph och Corinna.
I ungefär femton sekunder låter "I Can't Live Without Music" som en lovande discopastisch men sedan börjar Corinna sjunga och man inser snabbt hur illa artisten och låten passar ihop. Den fyrkantiga discon får Corinna att framstå som stel och borttappad, inte minst som de outhärdligt käcka körsångerskorna ständigt hotar att ta över hela showen.
Allt detta till trots räknades Tyskland som en av de riktiga storfavoriterna i Tallinn men när det väl gällde blev det en omild kraschlandning i de nedre regionerna av resultatet. Med all rätt. Ingen av de låtar Corinna och Ralph Siegel gjorde tillsammans blev någon större framgång och projektet avslutades.
Corinna har fortsatt sjunga och hade viss framgång med singeln "Jetzt wie noch nie" 2006. Numer sjunger hon i duon OneKiss tillsammans med "Claus mit C".
Corinna May / I Can't Live Without Music (Tyskland 2002)
21:a plats av 24 bidrag i Tallinn
Säg den kärlek som varar för evigt. Evridiki (Cypern 1992, 1994, 2007) och George Theophanous hade haft ett nära samarbete och var ett av den grekiska musikvärldens mest strävsamma par då de ansökte om skilsmässa 2000. De båda gick vidare på olika vägar i livet och inom musiken.
George hade 1999 satt samman ett första grekiskt boyband, ett faktum som snyggt underströks av gruppnamnet One. Stommen i bandet utgjordes av två cypriotiska sångare som både tidigare deltagit i ESC: Philippos Constantinos hade körat bakom Alex Panayi 1995 och Constantinos Christoforou hade representerat Cypern i Oslo 1996.
Gruppen blev snabbt populär - pojkband var ju tidens melodi - och när Cypern fick göra comeback i ESC 2002 efter ett år i utvisningsbåset frågade RIK om inte pojkarna kunde tänka sig att representera dem. Det kunde de och George Theophanous skrev ihop ett energiskt stycke pop på engelska som skulle passa i sammanhanget.
Ett omdöme som kastades omkring gällande de flesta pojkband vid den här tiden var att de ofta dansade bättre än de sjöng. I Tallinn visade sig pojkarna i One ha svårt med såväl toner som med danssteg, men i det rätt jämntjocka startfältet stod deras låt ut som pigg och energisk.
Under de tidigaste repetitionerna testade de att riva av sig ett par klädesplagg men övergav de planerna före finalen. Istället vann ett annat klädtrick hela tillställningen.
Att delta i ESC var precis vad One behövde i sin karriär och nu började deras skivor sälja platina både på Cypern och i Grekland. All framgång till trots lämnade Constantinos gruppen ett år senare för att ersättas av Dimos van Beke (Cypern 1993). När bandet upplöstes 2005 hade de sålt mer än 700.000 skivor.
One / Gimme (Cypern 2002)
6:e plats av 24 bidrag i Tallinn
Sverige hade verkligen inte gjort bort sig, tvärtom. De flesta år placerade man sig bland de tio bästa, man hade arrangerat en av de snyggaste finalerna någonsin i Globen 2000, och jämfört med många andra länder förblev ESC förhållandevis populärt också under det magra 1990-talet.
Men nu klämtade klockan även på svensk tv. SVT hade under de senaste åren genomgått en stor modernisering och gamla flaggskepp fick inte längre grönt ljus bara för att de varit populära någon gång för länge sedan. Och nu började Melodifestivalen vara i farozonen.
Framför allt var det svårt att få etablerade låtskrivare och artister att vilja ställa upp. Nytända Team Mariann i Skara satsade hårt men nästan ingen annan brydde sig över hävan.
Dessutom hade systemet som varit i kraft sedan 1982 - att Stockholm, Göteborg och Malmö turades om att arrangera tävlingen vart tredje år - spelat ut sin roll. Innehåll och startfält blev alltför spretiga och annorlunda från år till år och särskilt Malmö hade visat sig ha allt svårare att producera bra program.
Nu fanns det två alternativ: lägga ned eller växla upp. Nöjeschefen Svante Stockselius bestämde att man skulle stampa plattan i golvet. Efter en del sondering av terrängen beslutade man att lägga ut melodifestivalen på turné: fyra semifinaler spridda över landet med stor final i Globen. Totalt 32 bidrag i Sveriges största underhållningsprogram.
Helt ärligt tog det ett par veckor att få med tittarna helt på tåget men finalen i Globen höll en sällan skådad kvalitet och samtliga tio finalister gick in på den svenska försäljningslistan. Dessutom blev skivan med alla bidragen en storsäljare.
Också vinnaren pekade med hela armen i en ny riktning på flera sätt. Låtskrivaren Marcos Ubeda hade skrivit den engelska texten till Sveriges vinnarlåt 1999 men hade inte ens fått följa med till Jerusalem. Det här var en riktig revansch för honom.
Bert Karlsson hade inte alls velat ha låten från början och han var ännu mindre entusiastisk över Afro-Dite som artister. Så snart segern var i land ändrade han tonläge och sa sig istället för första gången vara säker på att kunna sälja sin låt internationellt.
Afro-Dite var en grupp sprungen ur föreställningen Hot 'n Tot och bestod av Gladys del Pilar (som tidigare kommit tvåa i Melodifestivalen 1994), Kayode "Kayo" Shekoni och Blossom Tainton. För första gången representerades Sverige av en artist som inte var vit, vilket ledde till en del svallvågor i media. Inte minst då Svensktoppens programledare Kent Finell kallade dem "pepparkaksgummor".
Under repetitionerna i Tallinn provade Afro-Dite nya scenkläder och snart hade kvällspressen - som hade våldsamt uppskruvade förväntningar på svensk seger - lanserat ordet "nakenchock". Till slut tyckte man inte att kläderna passade och bytte tillbaka till desamma man haft i Globen.
Om det berodde på kläderna eller inte kan få vara osagt, men på finalkvällen levde Afro-Dite inte alls upp till förväntningarna. Istället för den sofistikerade elegans de visat upp i den svenska finalen bjöd man på tre skrikiga och övertända minuter och de svenska chanserna var med ens borta med vinden.
Länge såg det ut som om Sverige inte ens skulle hållas kvar i nästa års final men tack vare snälla poäng från Norden och Litauen samt en tolva från Bosniens jury som röstat efter genrepet tog man sig till slut in bland topp tio.
Afro-Dite tog knappast nederlaget med fattning utan framstod som onödigt bittra efter finalen och klagade över "östländer som bara röstar på varandra" trots att de själva fått sina högsta poäng från det gamla öst.
Gruppens album blev inte den stora hit man skulle ha hoppats på men trion finns fortfarande kvar och uppträder tillsammans, även om Kayo sedan 2015 bytts ut mot Jessica Folcker. De ställde upp på nytt i Melodifestivalen 2003 och 2012 med mer blygsamma resultat.
Den nya melodifestivalen var ändå en stor succé som skulle rulla på i många år framöver.
Afro-Dite / Never Let It Go (Sverige 2002)
8:e plats av 24 bidrag i Tallinn
Repetitionerna i Tallinn hade inte gjort det lättare att tippa någon vinnare. Startfältet var förvånansvärt jämnstarkt (eller jämntjockt, om man så vill) och inga framträdanden stod ut på riktigt. Inte ens de stora förhandsfavoriterna kändes längre givna.
Någonstans i mitten av veckan slog det mig att Lettland - som sjöng näst sist av tjugofyra bidrag - var de enda som utnyttjade hela scenen och som dessutom hade en ambitiös scenshow. Om det ser bra ut i rutan kan nog Lettland komma mycket högre än någon räknat med, tänkte jag.
Marija Naumova hörde till Lettlands stora ryskspråkiga minoritet men var mångsidig och sjöng på flera olika språk. Hon hade kommit tvåa i de nationella finalerna såväl 2000 som 2001 innan hon till slut vann med den egenhändigt komponerade "I Wanna" (som kuriöst nog kallats "I Wonna" i den lettiska finalen).
Scenshowen där Marija - som nu kallade sig Marie N - kom in klädd i vit kostym för att så småningom förvandlas till en femme fatale i långklänning visade sig bära frukt. Europa gillade vad de såg så mycket att de struntade i att låten var i svagaste laget och till de flestas totala överraskning stod Lettland som vinnare, tolv poäng före Malta.
Vid vinnarreprisen, där man inte hunnit rigga upp klädtricket på nytt, syntes det tydligt hur svag vinnarlåten var och efter finalen blev den inte ens en hit i hemlandet.
Däremot hade Lettland och Marie N startat en trend i ESC. Här föddes det moderna och ambitiösa shownumret som i kombination med starkare låtar skulle visa sig svårslaget. Samtliga vinnare mellan 2003 och 2009 hade alla anslående visuella uttryck.
Dessutom startade Marie N ännu en trend: hon var den första kvinnliga ESC-vinnaren som skrivit musiken till sitt eget bidrag. Såväl 2003 som 2004 vanns tävlingen av kvinnliga artister som också skrivit sina egna låtar.
Marija Naumova fick äran att vara programledare för finalen i Riga året efter, och i sällskap med Renārs Kaupers från BrainStorm (Lettland 2000) gjorde hon ett bra jobb. Karriären fortsatte med framgång fram till 2012, då Marija tryckte på paus och la sången på is för att fokusera mer på sin familj.
Marie N / I Wanna (Lettland 2002)
1:a av 24 bidrag i Tallinn
Inte hemskt många trodde att Storbritannien skulle ha någon riktig chans vid finalen i Tallinn. Man hade hållit fast vid sin nationella final som fortfarande sändes på en riktigt tittarovänlig tid och där antalet registrerade telefonröster bara var strax över hundratusen.
Låten som en del fans känt en viss entusiasm över - "Never In A Million Years" med Zee - diskvalificerades före finalen då den visade sig ha givits ut på en samlingsskiva i Ungern ett par år tidigare.
Det de flesta ändå verkar ha varit överens om var att vinnarlåten "Come Back" var en välskriven sak. Kanske inte tillräckligt spännande för att hålla i tävlingen, men ändå objektivt sett en bra låt. 21-åriga Jessica Garlick från Wales - med ett förflutet i Pop Idol - hade dessutom en bra röst och bra utstrålning, men de tre senaste årens fiaskon hade satt sina spår och trots lyckade repetitioner trodde ingen på Jessica och hennes låt.
I röstningen blev det revansch - Storbritannien fick poäng från arton länder och fick i slutändan dela på tredjeplatsen. Från och med 2003 delades inte längre några placeringar i det officiella resultatet och ibland uppges "Come Back" ha fått en fjärdeplats, vilket alltså inte stämmer.
Singeln sålde rätt bra på hemmaplan och låg som bäst på trettondeplats på den brittiska singellistan. Trots det fick aldrig Jessica Garlick någon fart på karriären och försvann ganska snabbt ur rampljuset.
2009 sade hon sig vara redo för att satsa på musiken på nytt - att göra en comeback, om man så vill. Hon släppte singeln "Hard Not To Fall" men det utlovade albumet gavs aldrig ut.
Jessica Garlick / Come Back (Storbritannien 2002)
Delad 3:e plats av 24 bidrag i Tallinn
Det var bara en tidsfråga innan Vesna Pisarović skulle vinna den kroatiska melodifestivalen. Hon var en stor stjärna, älskad och hyllad såväl av den lokala pressen som av publiken. Dessutom var hon backad av ett skivbolag som gärna ville göra henne framgångsrik i hela regionen.
Egentligen var hon född i Bosnien-Hercegovina men hade levt i princip hela sitt liv i Kroatien. Då familjen flyttade brydde sig ännu ingen så hemskt mycket om lokala gränser eller var någon var född.
Bakom hennes framgång stod ovanligt nog en kvinnlig låtskrivare och producent. Milana Vlaović hade spelat keyboards bakom Tajči (Jugoslavien 1990) och hade sedan jobbat sig upp till en ansenlig position inom den kroatiska musikindustrin. Tillsammans med henne hade Vesna kommit nära att vinna den inhemska ligan såväl 2000 som 2001.
"Sasvim sigurna" var en snärtig poplåt som kändes representativ för den inhemska produktionen såväl som för Vesnas karriär. Tråkigt nog skrev man ett nytt arrangemang för den engelska versionen och det nya - något rockigare soundet - slarvade bort en del av popkänslan i låten.
I Tallinn hade Vesna svårt att få till den intensitet som funnits i den kroatiska originalversionen - var det den engelska texten som kom i vägen? - och verkade mer upptagen av att leka med sin accesoir av glitterstavar än av att sjunga övertygande. Poängen blev mestadels blygsamma men tack vare en tolva från goda grannen Slovenien blev slutplaceringen ändå godkänd till slut.
Vesna och Milana gjorde bara en gemensam skiva till efter Tallinn och med åren har Vesna börjat söka sig allt längre bort från popmusiken. Några år senare flyttade hon till Berlin där hon främst ägnar sig åt jazz och improvisation. 2004 skrev hon Bosnien-Hercegovinas bidrag till ESC.
Vesna Pisarović / Everything I Want (Kroatien 2002)
11:e plats av 24 bidrag i Tallinn
Att Estland skulle få stå värd för Eurovision Song Contest var en stor och viktig sak, värd att fira och uppmärksamma så mycket som det bara gick. Ett par veckor före finalen ordnade den estniska ambassaden i Stockholm ett cocktailparty med pompa och ståt, dit man bjöd in alla tänkbara som hade med den kommande tävlingen att göra.
Jag var aningens blyg och stod mest och observerade vad de andra gjorde, men pratade med de personer jag redan kände och hade en på det hela taget väldigt spännande och intressant eftermiddag.
Svante Stockselius hade producerat finalen i Stockholm 2000 med den äran och var inkallad som hedersproducent också i Tallinn. "Vet du vilket land som skulle vinna hur enkelt som helst om de bara försökte?" frågade han mig. "Turkiet! Vilken fantastisk musikkultur de har! Vilka popartister! De vinner så fort de bara vill."
Turkiet var fortfarande en riktigt svag deltagare som mest hade svaga placeringar, men Svante skulle visa sig ha rätt. Redan året efter slog Turkiet till och tog en sensationell seger.
Än var vi inte riktigt där. TRT hade anordnat en sällsynt svag nationell final med fem halvdana kandidater och även om vinnarlåten hade putsats upp och blivit ett ganska tilltalande stycke etnopop kunde inget fixande och trixande i världen skyla över artisternas totala brist på erfarenhet.
Under veckan gick repetitionerna allt skakigare och det slutliga framträdande påminde mer om en lokal talangafton än en eurovisionsfinal. Möjligen behövde turkisk tv ett fiasko för att slutligen lägga ned den nationella finalen och välja internt istället och då var sången om syrenerna som vissnat i ditt hjärta helt klart värd besväret.
Buket Benghisu & Grup Safir / Leylaklar soldu kalbinde (Turkiet 2002)
16:e plats av 24 bidrag i Tallinn
Monica Anghel hade väntat i många år på att få representera Rumänien i Eurovision Song Contest. 1996 hade hon vunnit den nationella finalen tillsammans med gruppen Sincron men låten kom på allra sista plats i den interna semifinal som EBU anordnade det året. Två år tidigare hade hon sjungit i kören bakom vinnarlåten i den inhemska finalen men fick inte följa med till Dublin. Nu var hennes stora stund kommen.
Tillsammans med den klassiskt skolade folksångaren Marcel Pavel framförde hon nu en riktigt bombastisk kärleksduett av den gamla skolan, där man tog i från tårna för att vokalt understryka känslorna man förtärdes av.
De flesta bedömare var rätt säkra på sin sak då de sågade den rumänska låten. Just inget trodde att de båda skulle ha en chans, men själv uppträdde de som stora stjärnor i Tallinn och vägrade öva på kameravinklar och annat trivialt.
Åtskilliga hakor tappades under röstningen då Rumänien inte bara tog två tolvpoängare utan även slog sig in bland de tio bästa - landets dittills i särklass bästa placering.
Tittar man på poängflödet med lite mer kritisk blick ser man snabbt att rumänsk tv varit ute och bytt poäng med andra länder, främst Ryssland och Makedonien. Om tävlingen gått rätt till skulle nog den pompösa balladpastejen hamnar betydligt länge ner på listan.
Monica Anghel (som för övrigt inte verkar vara släkt med Luminița Anghel, som tävlade för Rumänien 2005) har fortsatt att spela in skivor och dubba en och annan Disneyfilm. Marcel Pavel har mer siktat in sig på klassisk musik och tilldelades 2013 pris som bästa liveartist för sin konsertturné "Very Classic".
Monica Anghel & Marcel Pavel / Tell Me Why? (Rumänien 2002)
9:e plats av 24 bidrag i Tallinn
Framgång föder framgång. Frankrikes bidrag i Köpenhamn 2001 hade blivit en enorm framgång och gjort kanadensiska Natasha St-Pier till en stor stjärna. Det var rimligen ganska lätt att hitta ett skivbolag som gärna ville pröva att ge en ny talang samma resa.
Sandrine François hade blivit upptäckt av ett tv-program som berättade om hur olika stjärnor startat sin bana och som gärna skulle vilja kontrastera med en ny lovande artist. Efter programmet fick hon snart skivkontrakt och en av landets ledande producenter - Erick Benzi - ville göra en skiva med henne och ESC verkade vara ett bra sätt att lansera den.
Tävlingslåten handlade om fred, men på ett mer elegant och mindre uppenbart sätt än de flesta andra bidragen på samma tema. Låtskrivarna var rutinerade och namnkunniga: Rick Allison hade skrivit stora hits tillsammans med sin forna flickvän Lara Fabian (Luxemburg 1988) och Patrick Bruel hade varit en av Frankrikes största stjärnor sedan slutet av 1980-talet.
Man spelade in en snygg video i Casablanca, men var tvungna att korta ner låten med nästan en hel minut för att klara EBU:s treminutersregel.
Under finalveckan i Tallinn repeterade Sandrine på ett ovanligt sätt. Istället för att träna sången hade hon en man med sig på scenen som hjälpte henne med kameravinklar och överhuvudtaget olika sätt att förhålla sig till kameran på. Först på genrepen syntes resultatet och det visade sig väl värt mödan.
Sandrine gick genom rutan och fick en femteplats för besväret. Om röstningen varit mer renhårig och mindre nedlusad med röstbyten åt höger och vänster hade Frankrike lätt hamnat ytterligare ett par pinnhål högre upp.
"Il faut du temps" blev en mindre hit i Frankrike men Sandrines stora genombrott uteblev. Debutskivan "Et si le monde" är fortfarande hennes enda. Hon sjunger ännu men oftare bakom andra artister. Inte minst körade hon på flera av låtarna på Céline Dions (Schweiz 1988) skiva "D'elles" från 2007.
Sandrine François / Il faut du temps (Frankrike 2002)
5:e plats av 24 bidrag i Tallinn
Karolina Gočeva hade sakta men säkert byggt upp en solid karriär i hemlandet. Hon hade börjat uppträda redan som tioåring och hade under de kommande tolv åren sjungit i alla viktigare festivaler och sammanhang en ung artist bara kunde dyka upp i.
1995 hade hon vunnit Skopje-festivalen och skulle ha fått representera sitt land vid ESC i Dublin, men Makedonien hölls utanför tävlingen av den segdragna konflikten gällande landets namn.
Nu hade hon skrivit kontrakt med ett stort skivbolag och som på beställning vann hon den nationella finalen på sitt fjärde försök (om man bara räknar de år Makedonien faktiskt fick skicka bidrag till ESC). Vinnarlåten var en något exotisk och trumbaserad schlager med en invecklad och svårsjungen - men bra - refräng.
I förhandsvideon var Karolina stylad som en Balkansk hybrid av Björk och Kate Bush, men i Tallinn bar hon en spektakulär klänning med en topp som såg ut att vara gjuten i guld. Dessutom innehöll framträdandet ett klädtrick á la Bucks Fizz, men ett annat liknande knep skulle visa sig gå hem bättre hos de som röstade.
Faktum är att det makedonska bidraget inte gick hem alls. Man fick visserligen en tolva, men den kom från Rumänien som Makedonien redan tidigare bytt poäng med och som inte helt slumpartat fick en tolva tillbaka. Om man plockar bort alla poäng Karolina fick från misstänkta länder detta myglandets stora år verkar det rätt sannolikt att "Od nas zavisi" skulle hamnat på allra sista plats.
Det stoppade inte Karolinas karriär på hemmaplan det minsta. Hennes nya skiva gick åt som smör i solsken och året efter spelade hon in sitt första album på serbiska för att erövra en ännu större publik i det forna Jugoslavien.
När delegationerna anlände till Tallinn för att börja repetera var det inte speciellt många som trodde på Maltas bidrag. En trevlig liten låt med enkel refräng och en rätt halvdan text, framförd av en likaledes trevlig artist. Behagligt men oförargligt. Knappast något som skulle tampas i toppen med favoriter som Sverige, Spanien, Tyskland och värdlandet Estland.
Ira Losco var en sprudlande 20-åring från Sliema som deltog i den maltesiska finalen för tredje året i rad. Året innan hade hon kommit tvåa med "Spellbound" och hennes nya låt kunde ses som en vidareutveckling av samma idé, både vad gäller låt och presentation. Hon hade börjat sin bana i bandet Tiara, men äventyret i Tallinn var den verkligen starten på hennes solokarriär.
Tillsammans med sina fem inhyrda estniska körsångerskor - där man framför allt kan notera den alltigenom fantastiska Kaire Vilgats - gjorde Ira väl ifrån sig under repetitionerna och vartefter repetitionsveckan framskred började det viskas och mumlas om en möjlig skräll.
Nog blev det en skräll, alltid. Att röstningen skulle bli en tät strid mellan Malta och Lettland var det inte många som räknat med. I slutändan skilde det bara tolv poäng mellan Ira och vinnande Marie N.
Med en silvermedalj i bagaget var Ira Loscos ställning som stjärna hemma på Malta säkrad. Med tiden skulle hon utvecklas bort från den lättsamma popschlagerstil hon visat upp tidigare och satsa på mer en mer egen inriktning.
Till skillnad från många andra maltesiska artister skulle hon dessutom hålla sig borta från de nationella finalerna. Åtminstone tills hon var redo att vinna på nytt fjorton år senare.
Ira Losco / 7th Wonder (Malta 2002)
2:a plats av 24 bidrag i Tallinn
Efter ett par riktigt magra år hade intresset för ESC börjat stiga kraftigt igen och flera länder började fundera på hur man kunde förnya sättet att hålla en nationell final på. Spansk tv stod för en riktig revolution då man beslutade att göra dokusåpa av hela förfarandet.
Dokusåpan var en ny och kittlande form som spritt sig som en löpeld över världen efter framgångar som Expedition Robinson och Big Brother. Nu lät spansk tv sexton unga talanger flytta in i en artistskola för att filmas dygnet runt och göra upp sinsemellan om vem som skulle representera Spanien i Tallinn.
Formatet hade hämtats från nederländska Endemol - deras namn var Star Academy - och hade anpassats en smula för att fungera som ESC-uttagning. Den franska versionen (utan koppling till ESC) hann börja starta ett par dagar före den spanska och är därför den allra första versionen av programmet.
Hur höga förväntningarna än var på Operación Triunfo måste man ha tagits på sängen av succén. Vecka efter vecka satt spanjorerna klistrade framför rutan och de tre artister som placerade sig i toppen blev alla stora stjärnor.
Vinnaren Rosa López fick ett närmast Carola-artat genombrott och tittarna älskade den blyga och överviktiga bröllopssångerskans kamp mot kilona och sig själv. Över fjorton miljoner spanjorer följde finalen i Tallinn på tv och programmet blev det dittills mest sedda i spansk tv sedan det statliga monopolet bröts.
Rosa verkade tycka att repetitionerna var jobbiga - vem skulle inte tyckt det med en så massiv pressbevakning konstant hängandes över axeln - men sjöng utmärkt när de väl gällde, med stöd av fem av sina mottävlare i kören. Bland dem kan man notera David Bisbal som snart blev en gigantisk stjärna i Sydamerika samt Gisela som senare skulle representera Andorra i ESC 2008.
Vad som inte riktigt höll var låten som visserligen var glad och klatschig men kanske inte helt oförglömlig, och vad texten egentligen handlar om förstår nog ingen. Till skillnad från många andra talangjaktsvinnare har Rosa däremot lyckats hålla sig kvar i rampljuset och är fortfarande en välprofilerad artist hemma i Spanien.
Uppdaterad 15 augusti 2023
Rosa / Europe's Living A Celebration (Spanien 2002)
7:e plats av 24 bidrag i Tallinn
Det finns skandaler och så finns det SKANDALER. Den slovenska finalen 2002 kvalar definitivt in i den senare kategorin. Allting hade börjat bra med en semifinal där en expertjury fick välja hälften av finalisterna medan tv-tittarna fick välja den andra halvan. Alla verkade nöjda och en av låtarna, framförd av Karmen Stavec, fick tre gånger så många telefonröster som tvåan.
I finalen gjorde experterna uppror och röstade istället upp Sestre - tre drag queens i flygvärdinneutstyrsel - i klar ledning. En obekväm stämning spred sig bland artisterna i väntan på resultatet från telefonröstningen. Ingenting blev bättre av att resultatet dröjde.
Den korta stund man skulle väntat blev raskt tjugo svettiga minuter och stämningen i artistrummet blev allt mer uppjagad. Varför dröjde resultatet? Försökte någon fuska ute i kulisserna?
När poängen till slut kom in visade det sig att Karmen vunnit en jordskredsseger men att det ändå inte räckte för att svänga om resultatet. Flygvärdinnorna utropades till vinnare, Karmen lämnade studion i tårar och handgripligt slagsmål bröt ut mellan två personer i artistfoajén så blodvite uppstod.
Att det katolska och konservativa Slovenien skulle representeras internationellt av män utklädda till kvinnor fick känslorna att svalla och en våldsam debatt rasade på i veckor. När den värsta ilskan fått pysa ut visade det sig att de flesta tyckte att Sestre var ganska skojiga och låten helt okej.
I Tallinn fick bidraget inte så många poäng i slutändan men desto mer uppmärksamhet. Miss Marlena, Daphne och Emperatrizz mottogs med öppna armar och det verkade som om slovenerna lärt sig något slags läxa om tolerans.
Hur djupt den läxan satte sig kan kanske diskuteras. I december 2015 förkastade Slovenien i folkomröstning en ny lag om könsneutrala äktenskap.
Sestre / Samo ljubezen (Slovenien 2002)
Delad 13:e plats av 24 bidrag i Tallinn
