Sufi (Hey-ya-hey) / Turkiet 1988

Mazhar Alanson, Fuat Güner och Özkan Uğur hade verkligen inte varit i närheten av att vinna finalen i Göteborg 1985 - en delad fjortondeplats hade varit en stor besvikelse efter de förväntningar som byggts upp under repetitionerna - men man kan som bekant vinna på fler sätt än att samla flest poäng.

SVT hade på eget bevåg kortat ned trions namn Mazhar-Fuat-Özkan till det snärtiga MFÖ i programmets grafik och det nya namnet fastnade. Dessutom inledde man ett samarbete med Peter Schön, den nederländske producent som arrangerat om "Didai didai dai" för eurovisionsbruk. 

Trions två följande album spelades in i Peter Schöns studio: det första av dem bestod till hälften av låtar med engelsk text i hopp om en internationell karriär som aldrig tog fart. Inte för att de behövde den heller. På hemmaplan var de tre herrarna nu superstjärnor med en stor och entusiastisk publik.

Att tävla på nytt i ESC verkar ha varit en tanke de lekte med tidigt. 1987 gjorde de ett nytt försök i den nationella ligan med "No Problem" och året efter blev det seger på nytt med "Sufi" som i vanlig ordning fick nya kläder av ett internationellt team inför ESC.

Samarbetet med Peter Schön var avslutat så en annan holländare fick uppdraget på sitt bord. Albert Boekholt hade producerat en mängd låtar för inhemska artister såväl som för internationella stjärnor som Tina Turner och Iron Maiden. Boekholt gav den nya versionen ett helt annat flow och fläskade på med orientaliska detaljer. 

I Dublin var Turkiets bidrag ett av få som lät samtida och uppdaterat, med ekon av den musik som faktiskt låg på listorna runt om i Europa. Än en gång vågade ett par bedömare hoppas på en skräll i omröstningen men de svenska kvällstidningarna noterade lakoniskt att den här typen av bidrag sällan brukar gå hem hos juryn.

De svenska journalisterna hade alldeles rätt. En femtondeplats var allt den orientaliska poplåten mäktade med med två åttapoängare (en från Västtyskland, en från Israel) som högsta noteringar. "Sufi (Hey-ya-hey)" togs aldrig med på något av MFÖ:s album men fanns med på deras storsäljande samlingsalbum som släpptes året därpå.

1989 deltog trion en sista gång i den turkiska finalen med "Adı Naim" - en sång tillägnade den turkiske tyngdlyftaren Naim Süleymanoğlu - men kanske ville de visa upp sig för tv-publiken snarare än att vinna. Låten gavs aldrig ut efter tävlingen.

I början av 1990-talet dalade bandets popularitet en smula och MFÖ tog en paus från varandra för att fokusera på de egna karriärerna. Mazhar Alanson och Fuat Güner satsade solo medan Özkan Uğur blev en uppskattad skådespelare. 

De tre medlemmarna hade starka viljor och starka temperament och inte sällan uppstod konflikter inom bandet. Trots det fortsatte man att jobba ihop och släppte även efter pausen flera album tillsammans. Så sent som 2019 gav MFÖ ut ny musik.

Trion decimerades oåterkalleligen till en duo i juli 2023, då Özkan Uğur avled (69 år gammal) efter en längre tids sjukdom. Mazhar Alanson och Fuat Güner fortsätter att föra gruppens arv vidare på tu man hand.

MFÖ / Sufi (Hey-ya-hey) (Turkiet 1988)

15:e plats av 21 bidrag i Dublin

Origo / Ungern 2017

Den alltmer auktoritära ungerska regeringen hade jobbat hårt för att ta kontrollen över landets radio- och tv-bolag och nu hade man så gott som lyckats helt. Ett nytt moderbolag - Duna média - hade tagit över samtliga landets public service-kanaler.

Regeringen menade att nyordningen skulle skapa tydligare strukturer medan kritikerna hävdade att det här bara var ett sätt att stärka den politiska kontrollen över vad som fick sägas i media. Det visade sig ganska snabbt att kritikerna hade rätt.

Det dröjde inte innan tv-nyheterna togs på bar gärning med att vinkla eller direkt förvanska händelser. Flera rapporter visar att oppositionen inte syns, att sändningarna har en tydlig politisk agenda samt att frågor gällande flyktingar endast får diskuteras på vissa sätt och frågor om minoriteter helst inte alls.

Men hur mycket kontroll man än har slinker det ibland igenom saker ledningen inte skulle önska sig. Vinnaren av 2017 års ungerska melodifestival A Dal, till exempel.

József "Joci" Pápai var en 35-åring som redan harvat på i musikbranschen i över tio år. Han hade först uppmärksammats i en talangjakt och hade efter det jobbat på i den tysta ett par år i väntan på det stora genombrottet. 2010 fick han sin första hit och hade sedan dess varit framgångsrik både som rappare, sångare och låtskrivare.

Vinnarlåten "Origo" handlade klart och tydligt om Jocis egna erfarenheter av att vara rom i Ungern: texten talar om rasism, diskriminering och att sätta sin tillit till Gud. Också musikaliskt fanns här tydliga romska influenser. Undrar om de ansvariga på Duna média var nöjda med valet?

Till råga på allt gick bidraget hem med besked även internationellt och i Kiev tog Joci Ungerns genom tiderna tredje bästa placering. Också på hemmaplan blev sången en stor hit och spelades flitigt. Ingen i Ungern missade sången om diskriminering av romer den sommaren.

Joci Pápai följde snart upp sin framgång med en ännu större hit. Två år senare skulle han försöka sig på ESC ännu en gång.

Joci Pápai / Origo (Ungern 2017)

8:e plats av 26 bidrag (final) i Kiev

Halo halo / Jugoslavien 1982

Den jugoslaviske författaren Ivo Andrić - född 1892 i det som idag är Bosnien-Hercegovina - är mest känd för sina historiska romaner och tilldelades nobelpriset i litteratur 1961. 

Ibland skrev han också berättelser för barn, som fabeln "Aska och vargen" där ett litet lamm vid namn Aska undslipper att bli uppätet av en hungrig varg då hon dansar så vackert. Det dansande fåret fick ge namn till den trio damer som med knapp marginal vann den jugoslaviska finalen 1982 framför näsan på femton andra kandidater.

"De här damerna verkar kanske mer intresserade av att äta än att dansa" sa Ulf Elfving med ett snett leende innan han spelade upp förhandsvideon i svensk tv.

Den glada låten var skriven av Aleksandar "Sanja" Ilić, en 31-årig musiker som skrivit sin första låt redan som 12-åring. 1971 startade han rockbandet San som gav ut ett antal singlar och spelade på flera festivaler innan katastrofen slog till. Mitt under en konsert fick bandets sångare Predrag Jovičić en elchock och avled. Sanja Ilić upplöste sitt band och bestämde sig för att aldrig uppträda igen. Att skriva musik för andra och arbeta i studion gick bra ändå och flera jugoslaviska artister sjöng in hans alster.

"Halo halo" var en riktig schlager av den gamla skolan, komplett med en riktigt fin tonartshöjning före den sista refrängen. De flesta jurymedlemmar tyckte kanske att det hela framstod som lite gammaldags men den svenska juryn i Stockholm jublade och smällde i med en tolva - mer än hälften av låtens slutpoäng. 

"Man får ju skämmas" morrade skivbolagsdirektören Bert Karlsson efteråt medan hans kollega och konkurrent Stikkan Anderson istället köpte rättigheterna och gav ut singeln på den svenska marknaden.

Aska höll inte ihop särskilt länge. Så snart man kom hem från Harrogate hoppade Snežana Stamenković av och då gruppens andra LP släpptes 1984 var även Izolda Barudžija utbytt. Hon hade vunnit den nationella finalen på nytt och var fullt upptagen på annat håll.

Snežana Mišković fortsatte i Aska tills gruppen formellt upplöstes 1987. Hon satsade på en karriär som rocksångerska under namnet Viktorija - från början namnet på hennes grupp - och gjorde inte minst ett stort intryck då hon kom femma i den nationella finalen 1990 med "Rat i mir" ("Krig och fred").

Sanja Ilić skulle övervinna sin motvilja att stå på scenen och bildade arton år efter Harrogate ensemblen Balkanika. Tillsammans med dem skulle han representera Serbien i ESC 2018.

Asko / Halo halo (Jugoslavien 1982)

14:e plats av 18 bidrag i Harrogate

Love Power / Belgien 2007

Ett av de mest underliga fenomen man lätt upplever när man bevakar Eurovision Song Contest på plats är att man blir lite lätt repetitionssjuk och tappar sitt omdöme lite grann. När man sett och hört låtarna på nära håll ett par gånger (eller ett par gånger för mycket) genom ett imponerande ljudsystem är det lätt att börja hitta goda sidor i vilken låt som helst.

En av de gånger jag riktigt gick på pumpen var med Belgiens bidrag i Helsingfors 2007: en glittrig och funkig discokaramell, framförd av ett partyband i extravaganta kläder och utstuderat gott humör. Låten var glad och lättfångad men också lite ofärdig och mer än en smula tjatig. Ingen trodde på den. Utom jag, tydligen.

Jag skulle inte behöva låtsas om detta. Artikeln på Svenska Yles ESC-sajt där jag tippade de tio finalisterna från semifinalen är förmodligen arkiverad någonstans på botten av en låda längst ned i internets lägsta regioner. Men efter ett par ganska solida repetitioner trodde jag att Belgiens glada humör och poppiga energi skulle gå genom rutan i slutet av en absurt lång sändning och ta tittarna på ren utmattning. 

The Krazy Mess Groovers - eller the KMG's som de presenterades i programmet - hade visserligen spelat ihop under många år men var långt ifrån någon etablerad akt på den vallonska nöjesscenen. När det väl gällde var deras framträdande i direktsändningen betydligt mer skakigt än vad gruppen levererat tidigare under veckan. Eller åtminstone är det så jag minns det.

I vilket fall som helst bombade Belgien fullständigt i omröstningen, skrapade ihop en handfull små poäng och landade långt bak i listan. Kvar stod mästertipparen Tobias med dumstrut på huvudet. Åtminstone gick "Love Power" till historien som franskspråkiga RTBF:s första bidrag med text på engelska.

"Love Power" är hur som helst djupt representative för hur RTBF förhöll sig till ESC under de närmaste tio åren efter att de - rätt överraskande - nästan vann hela finalen i Riga 2003: att delta utan att delta, att närvara i startlistan utan att på något sätt riskera att vinna eller att behöva arrangera något. 

Vinden vände inte på riktigt förrän en viss Roberto Bellarosa visade RTBF:s chefer att det ändå var ganska trevligt att komma hem med en vettig placering i bagaget.

Krazy Mess Groovers led inte av sitt nederlag - intresset för tävlingen var lågt i Vallonien så det var ingen hög piedestal att falla ifrån - och har fortsatt att spela tillsammans efter floppen i Helsingfors. Bandet lär fortfarande vara aktivt även om flera av medlemmarna som medverkade i ESC lämnat skutan genom åren.

The KMG's / Love Power (Belgien 2007)

26:e plats av 28 bidrag (semifinal) i Helsingfors

Reflection / Österrike 1999

Vid en första lyssning var Expressens Måns Ivarsson förvånansvärt säker på sin sak: Österrike vinner ESC i Jerusalem. Ivarsson hade bevakat tävlingen i över tio år redan utan att vara någon riktigt vän av den musik som brukade höras där. Men nu var han säker på att den österrikiska poplåten skulle ta hem spelet.

"Reflection" (som från början presenterats som "Reflection In Your Eyes" innan titeln kortades ned) var skriven av Dave Moskin - en amerikansk sångare och skådespelare med säte i Wien - och framfördes av den blott 18-åriga Bobbie Singer.

Tävlingslåten var ett stycke luftig, gitarrdriven tjejpop av en sort som låg i tiden och som härjat på listorna i form av Mejas "All About The Money" eller Lene Marlins "Unforgiveable Sinner".

Bobbie Singer - föga förvånande ett artistnamn, hon hette egentligen Tina Schosser - hade släppt sin första singel redan som 15-åring och drömde nu om det stora genombrottet. "Jag förväntar mig ingenting men hoppas på seger" sa hon till journalisterna.

Väl på plats i Jerusalem hade även Måns Ivarsson sansat sig och konstaterade att den här typen av låt sällan har något att hämta i sådana här tävlingar. I likhet med nästan alla trodde han nu istället att Island skulle vinna. 

I omröstningen - för andra året i rad fick tittarna välja vinnare genom att ringa sin favorits telefonnummer - plockade Österrike solida poäng men var ingens favorit. De högsta poäng man noterade var två åttapoängare - en från Estland och en från Island - och slutligen landade man återigen på en tiondeplats; precis som man gjort 1990, 1992 och 1996.

Bobbie Singer släppte ett par singlar till kommande åren men "Reflection" blev hennes enda notering på de lokala topplistorna. 2005 avslutade hon sin karriär som scenartist men lämnade inte branschen. Sedan dess har hon arbetat som producent, låtskrivare, studiomusiker och - inte minst - som röst. Hon har hörts i många reklamfilmer och är stationsröst på radiokanalen Ö3.

Dave Moskin skulle få förnyat förtroende och skrev Österrikes låt till ESC i Stockholm året därpå.

Bobbie Singer / Reflection (Österrike 1999)

10:e plats av 23 bidrag i Jerusalem

A chacun sa chanson / Monaco 1968

Under de två årtionden Monaco regelbundet deltog i ESC var de - oavsett vilket syfte Radio Monte Carlo hade avsett - i realiteten ännu ett franskt bidrag. En flagga till som den franska musikindustrin kunde låta sig representeras under.

Furstendömets bidrag i London 1968 var så franskt att det nästan gränsade till parodi. Här fläskade man på med svepande fioler, känsligt dragspel och så mycket vibrato på sångrösterna att det kunde ha satt hela Eiffeltornet i självsvängning. 

Det enda som saknades var en basker på huvudet och en baguette under armen för att bilden skulle vara helt komplett.

"A chacun sa chanson" ("En sång för var och en") framfördes av Line & Willy (Line van Menen och Claude Boillod), ett äkta par som slagit igenom för den stora publiken två år tidigare och som varit fullt sysselsatta på scenen och i skivstudion sedan dess.

Någon liten ledig stund då och då hade paret helt tydligt lyckats hitta, då Sveriges Radios kommentator Christina Hansegård kunde avslöja att de båda hade en fyra månader gammal bebis väntades därhemma. De framförde sin låt effektivt och proffsigt och belönades för besväret med en helt okej placering strax ovanför mitten.

De fortsatte att spela in framgångsrika singlar under några år till och gjorde sedan ett par skivor riktade till en barnpublik. Publiken drog vidare och hittade nya favoriter och så småningom gick även Line & Willy skilda vägar, såväl privat som professionellt. Line satsade på en solokarriär och fortsatte att ge konserter upp i hög ålder.

Willy avled i december 2018, Line i april 2023. Det verkar inte som om någon samling med deras gamla låtar någonsin skulle ha getts ut, vilket är underligt i ett land som Frankrike där skivindustrin älskar att paketera gamla framgångar igen och igen på nya sätt.

Line & Willy / A chacun sa chanson (Monaco 1968)

Delad 7:e plats av 17 bidrag i London

La venda / Spanien 2019

Att använda talangsåpan Operación Triunfo som uttagning till ESC för första gången på fjorton år hade inte alls fungerat som man hoppats i Lissabon 2018. Nog för att man fick mycket uppmärksamhet hemma i tidningarna, men "Tu canción" hade landat på näsan långt ned i resultatet.

Skam den som ger sig: konceptet fick en ny chans och man bestämde att även landets bidrag till Tel Aviv skulle tas fram i samarbete med OT. 

Än en gång bestämde man sig helt obegripligt för att inte automatiskt ge vinnaren biljetten till ESC. Istället ordnade man en nationell final där de tävlande i OT fick tävla med låtar som skickats in via en öppen final. Tre av de sexton kandidaterna bestämde sig dessutom för att inte ställa upp i ESC-tävlingen.

Nu underströk man hur viktigt det var att tittarna röstade på sin favoritlåt och inte nödvändigtvis på sin favorit i OT. Kanske tog tittarna arrangörerna på orden och vinnare blev 23-årige Miki Núñez från Barcelona, som sedan "bara" blev sexa i OT.

Vinnarlåten "La venda" ("Ögonbindeln") var skriven av Adrià Salas, känd från gruppen La Pegatina som i mer än femton år spelat en blandning av ska och rumba, och som nyligen nominerats för en Latin Grammy. Texten handlade om att se livet klart och tydligt: när ögonbindeln väl fallit av dig kan du vara den du vill vara. I slutändan fick "La venda" hela 34% av tittarrösterna och vann en klar seger.

I den nationella finalen gav Miki ett livligt framträdande men studsade runt så mycket att sången blev lidande. Till Tel Aviv verkar RTVE ha önskat sig något mer strukturerat och kallade in grekiske Fokas Evangelinos som tidigare iscensatt bidrag för Ryssland, Ukraina, Belarus, Azerbajdzjan samt - inte minst - Greklands enda vinnare 2005.

Evangelinos placerade Miki och hans körsångare (en av dem var Mikel Hennet som tävlat i ESC 2007 som en del av D'Nash) i något slags dockhus där de ett tag fick sällskap av något slags robot. Inget av det som hände på scenen verkade på något sätt ha något som helst med själva låten att göra och under den sista refrängen fick Miki lik eländigt springa sig lika andfådd som i den nationella ligan. Än en gång fick Spanien åka hem med en blek placering i bagaget.

Miki blev ändå populär hemma i Spanien. Hans två första album sålde i stora mängder och sedan dess har han skrivit en självbiografi och profilerat sig som programledare i tv. 2022 släppte han "Electricitat" - en sång på katalanska i duett med Alfred Garcia (Spanien 2018).

För Operación Triunfo som ESC-uttagning var klockan nu slagen. Inför Rotterdam 2020 valde RTVE internt ut Blas Cantó med låten "Universo", men tävlingen ställdes in till följd av coronapandemin.

Miki / La venda (Spanien 2019)

22:a plats av 26 bidrag (final) i Tel Aviv

Non, à jamais sans toi / Schweiz 1965

Schweiz final hade blivit ett riktigt tillhåll för utländska artister och även 1965 fick de inhemska förmågorna se sig slagna. Efter att ha låtit tyska, franska och israeliska artister göra jobbet gick turen nu till grekiska Ioanna Fassou Kalpaxi, som blivit känd under namnet Yovanna.

I likhet med sin landsmaninna Nana Mouskouri hade hon pluggat klassisk sång vid Atens konservatorium men hamnat i strid med lärarna då hon ägnat sig åt mer världsliga toner vid sidan om. Efter att ha blivit nekad stipendier för fortsatta studier blev det populärmusik för hela slanten.

Hon vann första pris vid den andra upplagan av Sopotfestivalen 1962, vilket blev den verkliga starten på hennes internationella karriär. Yovanna blev populär i Sovjetunionen och allra särskilt i Georgien - en kärlek som bestått genom åren.

Att hon tävlade för just Schweiz var ganska passande: hon jobbade regelbundet för radion i Genève och representerade dem ofta i olika sammanhang. Så varför inte även i ESC?

Tävlandet i Neapel var helt tydligt ett jobb i mängden för Yovanna. "Non, à jamais sans toi" ("Nej, för alltid utan dig") var en stilfullt stegrande chanson som var välskriven om än inte uppseendeväckande och fick endast poäng från två av Schweiz grannländer: Österrike och Frankrike. Den franska juryn gav sin fullpoängare till Yovanna samtidigt som de på ett minst sagt suspekt vis inte gav någonting alls till vinnande France Gall från Luxemburg.

Den franska juryn var mer entusiastisk än Yovanna själv. Tävlingslåten gavs aldrig ut på skiva och sångerskan tillbringade närmare trettio år övertygad om att ingen inspelning någonsin gjorts. Först då hennes karriär skulle sammanfattas i en box 1995 hittade man en studioversion av "Non, à jamais sans toi" som då såg dagens ljus för första gången.

Då hade Yovanna redan mer eller mindre avslutat sin sångkarriär och ägnade sig istället åt skrivande. Hon har gett ut fem diktsamlinger och tolv romaner, och hennes verk har också haft framgång i dramatiserad form.

Hon har inte helt kategoriskt lagt stämbanden på hyllan och uppträder ibland, om än sparsamt, som sångerska. Inte minst då hon 2011 upplyftes som hedersmedborgare i Tbilisi eller då hon sex år senare fick ett hedersomnämnande av den georgiska staten för sin långa insats för att stärka banden mellan Georgien och Grekland.

Yovanna / Non, à jamais sans toi (Schweiz 1965)

8:e plats av 18 bidrag i Neapel

Só sei ser feliz assim / Portugal 2001

För många svaga placeringar hade till slut skjutit den portugisiska statistiken i sank och RTP fick stå över finalen i Globen 2000. Trots det valde man att ordna den nationella tävlingen i alla fall trots att vinnaren - "Sonhos mágicos" med fadosångerskan Liana - inte skulle få åka någonstans.

Det klart att det är roligare att få tävla på riktigt och året därpå tog man i från tårna för att underhålla den egna publiken. Man ordnade inte färre än fem semifinaler: femtio kandidater skulle decimeras till tio bidrag som alla skulle få tävla i den stora finalen. Äntligen skulle det bli gala igen.

Galafinal blev det men den direktsändes aldrig i tv. Tre dagar före finalen omkom femtionio personer då en trafikbro rasade i Entre-os-Rios, till följd av hårt väder. Landssorg utlystes omedelbart i flera dagar. Att tävla i musik var inte att tänka på.

RTP bestämde sig för att genomföra sändningen som planerat men istället för att sända direkt bandade man hela programmet och sände det "live on tape" några dagar senare. Gissningsvis var intresset för tävlingen ganska lågt just där och då. Åtminstone läckte inte resultatet ut på förhand.

Om publikens intresse var lågt från början ökade det knappast då de såg vilken låt de regionala jurygrupperna valt fram: en struttig liten trudelutt framförd av två farbröder med en hemmagjord koreografi à la knattedisco.

Tony Jackson var född i Angola och hade egentligen kommit till Portugal för att studera medicin men hann ändå sjunga mellan varven. Marco Quelhas var en etablerad musiker, känd från olika band men också som soloartist. 1993 hade han skrivit Portugals låt till Millstreet. Tillsammans kallade de sig MTM, som skulle läsas ut som Marco, Tony och Musik.

I Köpenhamn fick tittarna rösta på låtarna för fjärde gången och i länder där intresset var lågt syntes det tydligt hur olika grupper lätt kunde svänga resultatet. För andra gången på fyra år fick Portugal en tolva från Frankrike, där det bor många portugiser som tydligen är villiga att rösta på vad som helst. Sex artiga poäng från grannen Spanien kompletterade hela poängskörden.

De båda herrarna må ha varit på gott humör på scenen och sjungit helt godkänt men detta bottennappens glada år hörde MTM till de allra blekaste i uppställningen. Jag vill sticka ut hakan och säga att det här - möjligen i slipsbrytning med 2006 - är det svagaste Portugal någonsin skickat till ESC.

Inte ens MTM verkar ha trott på vad de höll på med och gruppen upplöstes omedelbart efter ESC. Låten togs istället med på Marco Quelhas följande soloskiva.

Tack vare kompispoängen i Köpenhamn fick Portugal ändå en plats i startfältet 2002 men de många dåliga resultaten hade fått de ansvariga på RTP att tappa sugen. Efter en del funderande drog man sig ur Tallinnfinalen och lämnade istället plats för Lettland som egentligen borde ha stått över.

De kommande åren skulle Portugal experimentera lite med hur de egna bidragen valdes ut, men det skulle ta många år innan man fick någon framskjuten placering på nytt.

MTM / Só sei ser feliz assim (Portugal 2001)

17:e plats av 23 bidrag i Köpenhamn

La voix est libre / Belgien 1995

Visserligen hade man fått vänta ett år längre än man var vana vid - Barbara Dex hade kommit allra sist i Millstreet och satt Belgien i utvisningsbåset - men när franskspråkiga RTBF ordnade nationell final i sin stora studio i Bryssel var det mesta sig helt likt.

Tio artister stod redo att slåss om biljetterna till Irland - om man tävlade i en nationell final på 1990-talet var sannolikheten hög att vinnaren fick åka just till Irland - och röstningen blev tät och spännande då ingen låt drog ifrån på riktigt. Segraren fick till slut bara sex poäng fler än tvåan.

Frédéric Etherlinck var en 26-åring från Bryssel med ett imponerande släktträd. Han var släkt i rakt nedstigande led till författaren Maurice Maeterlinck, som 1911 tilldelades Belgiens hittills enda nobelpris i litteratur. Sångarens artistnamn var en blinkning till den berömde släktingen. 

Vinnarlåten "La voix est libre" ("Rösten är fri") var skriven av Pierre Theunis, mer känd som komiker än låtskrivare. En och annan bedömare tyckte sig höra lite väl mycket av den franska stjärnan Patrick Bruels "Alors regarde" i hans komposition (man hör måhända det man vill höra) och den belgiska finalens expertjury hade den slutliga vinnaren först på sin fjärdeplats.

I Dublin - där Alec Mansion dirigerade orkestern precis som han gjort för Luxemburg 1987 - sjöng Frédéric Etherlinck bra men hans låt var i blekaste laget för att imponera på juryn och Belgien fick än en gång nöja sig med en placering nära botten. Sannolikt hade den nationella tvåan Belinda varit ett bättre val.

Apropå bättre val hade Frédéric Etherlinck inför den nationella finalen valt mellan två olika låtar han erbjudits av olika låtskrivare. Låten han valde bort hette skulle i sin tur stå som vinnare nästa gång RTBF valde bidrag till ESC: "Dis oui" fick dessutom en framskjuten placering i Birmingham.

Frédérick Etherlinck fortsatte att sjunga och släppte ett par skivor till. Under en turné i Québec bestämde han sig för att stanna kvar och påbörjade där en framgångsrik karriär som skådespelare. Han skulle bli kvar i Kanada i tjugo år innan han flyttade tillbaka till Belgien igen.

2020 hamnade han i en mindre släktfejd efter att han tillkännagivit att man funnit en ny, aldrig tidigare publicerad, text av Maurice Maeterlinck. Andra av författarens släktingar gick då ut i pressen och påpekade att "den där personen" inte var släkt med nobelpristagaren "på riktigt", då deras släktskap byggde på en adoption.

Samma år fick han ett betydligt mer positivt medialt genomslag då han - nu under namnet Fred Etherlinck - fungerade som programledare för RTL:s framgångsrika realityserie "Les Traîtres". I en intervju i samband med serien berättade han att människor fortfarande minns honom från Eurovision Song Contest: "Särskilt på flygplatser kommer folk fram och frågar om det inte var jag som var med där - trots att det gått tjugofem år glömmer de aldrig!"

Frédéric Etherlinck / La voix est libre (Belgien 1995)

20:e plats av 23 bidrag i Dublin