Superstar / Turkiet 2006

Den nationella finalen 2005 hade inte gett TRT något annat än huvudvärk så hela projektet arkiverades omedelbart och relegerades till förrådet för mindre briljanta idéer. Istället gick man logiskt nog tillbaka till att välja bidrag internt.

Man kan tänka sig att det sågs som ganska viktigt att välja rätt då man skulle skicka en representant till just Grekland av alla ställen. Relationerna mellan Turkiet och Grekland hade genom åren pendlat från "ansträngda" till "direkt fientliga" (läs mer om saken här) och när Turkiet först debuterade i ESC hoppade Grekland av i protest.

Just för tillfället var länderna ovanligt vänskapligt sinnade mot varandra - åtminstone inom ESC, politiskt var det fortfarande ganska skakig terräng - men det var inte läge att göra bort sig just i Aten.

Redan i januari meddelade TRT att de valt ut Sibel Tüzün för uppdraget. Hon var en 34-årig sångerska och låtskrivare som fått ett stort genombrott med sin debutskiva 1992. Sedan dess hade hon varvat ny musik med stora turnéer samtidigt som hon tidvis bodde och verkade utomlands.

Som en liten bonus hade Sibel också deltagit i den turkiska finalen 1990, då hon ännu studerade vid konservatoriet i Istanbul.

Sibel fick föreslå tre potentiella bidrag för en jury som slutligen utsåg en vinnare. Sibel ingick också i juryn och hade sannolikt ganska mycket att säga till om där. Juryn fastnade för "Superstar" - en rätt fräck blandning av disco och orientaliska toner signerad artisten själv - som presenterades för tittarna i början av mars.

Turkiet hörde inte till förhandsfavoriterna - det fanns ganska många uppseendeväckande bidrag i startlistan som kämpade om tittarnas gunst - och det sågs som åtminstone en liten överraskning när Sibel kvalade vidare.

Sibel och hennes fyra dansare gav järnet på scenen och skakade på allt Moder Natur skänkt dem och landade till slut på en elfteplats. Det var ganska bra med tanke på hur det brukade gå för turkiska bidrag före Sertab Erener men samtidigt snöpligt: de tio bäst placerade länderna fick en garanterad plats i nästa års final medan Turkiet än en gång tvingades kvala.

Sibel Tüzün har fortsatt sin karriär och släppt ett antal album och singlar. 2020 flyttade sångerskan till London - mer eller mindre permanent, tydligen - och fortsätter sin bana där. Vid sidan av musiken fungerar hon också som yogainstruktör och - enligt hennes eget instagramkonto - "trauma informed voice professional". 

Sibel Tüzün / Superstar (Turkiet 2006)

11:e plats av 24 bidrag (final) i Aten 

Il était temps / Frankrike 2006

Efter att fransk tv skrotat sitt interna val efter halvdana resultat 2003 och 2004 visade sig två saker väldigt tydligt. Den första: man ville väldigt gärna ordna nationella finaler där tittarna fick välja vinnaren. Den andra: man hade ingen aning hur en framgångsrik nationell final ordnas.

Inför finalen i Aten sydde man ihop "Eurovision: Et si c'était vous?" ("Tänk om det var du?"), en helkväll på France3 där nya, hoppfulla talanger skulle tävla om att få tävla i ESC med en låt skriven av en etablerad stjärna.

Galafinalen föregicks av inte mindre än tre olika urvalstävlingar ordnad av tre olika tv-kanaler. France 3 ordnade castings runt omkring hela landet där tretton kandidater valdes ut bland över femhundra sökande. RFO (som sänder program till de delar av Frankrike som ligger utanför Europa) ordnade en egen uttagning där ytterligare fyra talanger plockades ut. France2 hade en färdigt etablerad talangjakt vid namn "Entrée les artistes" där de fyra bästa helt enkelt fick varsin plats i den nationella ESC-finalen.

I finalen fick samtliga 21 kandidater sjunga varsin cover innan en proffsjury (bestående av Pierre Gage, Natasha St-Pier, Lara Fabian och Charles Aznavour) valde ut sina tio favoriter som fick gå vidare till nästa obegripliga steg: de skulle samtliga tillsammans sjunga ett medley på engelskspråkiga discohits innan juryn och tittarna tillsammans valde ut en topp tre.

Jag har aldrig sett programmet men man undrar ju lite hur lång tid hela den här processen tog i anspråk? Var det verkligen högoktanig underhållning hela vägen?

Till slut fick kvällen sin kulmen då vinnaren - den 25-åriga sjungande hårfrisörskan Virginie Pouchain - ropades ut och äntligen skulle få avslöja tävlingslåten för Aten, skriven av Corneille.

Corneille var en intressant artist som haft stor framgång i den franskspråkiga världen. Född i Tyskland men uppvuxen i Rwanda hade han flytt inbördeskrig och folkmord och slutligen hamnat i Kanada där han etablerat sig som soulsångare. En spännande typ men varför hade man valt ut just honom för uppdraget? Och kunde man inte ha utsett en vinnare först och sedan bett Corneille skriva en passande låt?

Virginie Pouchain och tävlingslåten "Vous, c'est nous" ("Ni är vi") var verkligen inte gjorda för varandra, det stod klart redan i direktsändning. Bara några dagar senare bad Virginie Pouchain offentligt att få byta låt. France3 fick be Corneille att skriva något nytt och med kort varsel rafsade han ihop balladen "Il était temps" ("Det var dags").

Kanske blev stämningen tryckt i det franska lägret efter allt krångel. Kanske var den nya talangen inte riktigt redo för en så stor utmaning. I vilket fall var Virginie Pouchain förfärligt nervös och obekväm på scenen i Aten och sjöng bitvis riktigt illa under repetitionerna. När pressen började spekulera i platt fall svarade hon sturskt att hon minsann skulle visa alla som trodde att Frankrike skulle komma sist.

Det gjorde hon väl på sätt och vis. I finalen träffade hon tonerna betydligt bättre och lyckades i alla fall skrapa ihop fem poäng. Någon sistaplats blev det inte.

Någon stjärnkarriär blev det inte heller, men Virginie Pouchain sjöng vidare och har synts i ett par mindre sammanhang genom åren. 2016 deltog hon i ett lekprogram i tv och berättade där att hennes dröm var att producera eget material i framtiden.

Corneilles karriär tog ingen skada. Efter en kort utflykt med engelskt material satsade han återigen på franska texter. Han har varit domare i The Voice, dansat i Let's Dance och släpper regelbundet nytt material.

2006 års franska final skrotades omgående och ersattes med ett annat koncept som också det såg lovande ut i teorin utan att leverera i slutändan.

Virginie Pouchain / Il était temps (Frankrike 2006)

22:e plats av 24 bidrag (final) i Aten

Alvedansen / Norge 2006

Sveriges Melodifestival var större och längre och mer populär än någonsin medan NRK i över tio års tid förgäves försökt få ordning på sin nationella final. Det må dem vara förlåtet att de sneglade över gränsen och lånade en idé eller två av söta bror.

Skulle det inte vara kul med semifinaler? Och en turné runt landet så fler människor fick sitta i publiken? NRK fixade tre semifinaler (i Alta, Bodø och Bergen), en Andra Chansen-omgång för de låtar som kommit trea och fyra och slutligen final i Oslo Spektrum med de åtta bidrag som överlevt hela vägen.

Om ni tycker att upplägget låter likt Sveriges kan det tilläggas att även SVT tyckte det. Så likt att det skulle komma att bli en del gruff om saken tv-bolagen emellan de närmaste åren.

En annan sak som väckte en hel del negativa reaktioner var att de norska låtskrivarna ganska långt lyste med sin frånvaro och att hela tretton av arton semifinalister hade svenska upphovsmän. Vi kan gissa att ett betydande antal av dessa redan hade ratats av Melodifestivalens urvalsjury innan de skickats till MGP.

När det väl gällde valde norrmännen ändå norskt framom svenskt och i finalen var både ettan och tvåan skrivna av lokala förmågor. Vinnarlåten var dessutom den enda i hela startfältet med norsk text.

Christine Guldbrandsen från Bergen hade debuterat tre år tidigare med albumet "Surfing In The Air" som sålde guld. Man försökte sig även på en försiktig utlandslansering och Christine hade bland annat varit gäst i den finska finalen 2004. Nu hade hon fyllt 21 och hade ännu ett album i ryggen, men hade också brutit med sitt stora skivbolag.

"Alvedansen" var ett ståtligt stycke etnoschlager med en tydligt skandinavisk profil, lite som en uppdaterad version av "Karusell" måhända. Efter framgången med Wig Wam året innan var Norge färdigt i final utan att behöva kvala och många förhandstippare trodde på minst lika stor framgång nu.

Det hade det kanske kunnat bli om inte Norge haft riktig otur i lottningen. De första nio bidragen i finalen var samtliga färdigt kvalificerade och mestadels av en riktigt medelmåttig sort. Norge sjöng mitt i smeten av jämntjocka bidrag och när Ryssland äntrade scenen som tionde land - och höjde temperaturen med ungefär tusen grader - glömde publiken allt de hört tidigare. Norge fick en del artiga poäng men fick nöja sig med en fjortondeplats.

Christine Guldbrandsen släppte två fullängdare till men upprepade aldrig framgången hennes första skivor haft och har istället koncentrerat sig på andra saker. 2008 debuterade hon på musikalscenen som Cosette i Les Misérables och två år senare startade hon gruppen The Nightingales tillsammans med tre andra sångerskor.

Melodi Grand Prix på turné skulle visa sig vara en riktig bergochdalbana som först skulle åka utför för att sedan vända spikrakt uppåt.

Christine Guldbrandsen / Alvedansen (Norge 2006)

14:e plats av 24 bidrag (final) i Aten

Follow My Heart / Polen 2006

En av de mest obekväma saker många kan tänka sig är att man helt plötsligt ska befinna sig öga mot öga med någon man tidigare haft ihop det med, eller - ännu värre - flera stycken av sina ex på samma gång. Inte minst om man står där tillsammans med sin nuvarande kärlek. Michał Wiśniewski - frontfigur i polska Ich Troje - verkar inte haft några betänkligheter alls beträffande sådant.

Den första upplagan av gruppen hade haft Magdalena Pokora som kvinnlig vokalist (under artistnamnet Magda Femme). Hon och Wiśniewski var gifta med varandra och hade ett barn tillsammans, men när skilsmässan var ett faktum lämnade hon bandet.

Också bandets nya sångerska Ania Świątczak var ihop med den manliga frontfiguren, om någon tycker det är kul att leta mönster i tillvaron.

När Ich Troje för andra gången vann den polska finalen hade man bestämt sig för att slå på stort och bjuda in såväl Magda Femme som Justyna Majkowska - bandets sångerska i glappet mellan fruarna som varit med på scenen i Riga 2003 och som såvitt källorna hävdar aldrig varit ihop med sångaren - att delta i bidraget.

För att utnyttja regelverket till fullo och ha maxbesättning på scenen tog man även in den tyske rapparen Olaf "O-Jay" Jeglitza från eurodance-gruppen Real McCoy. Under namnet "Ich Troje featuring Real McCoy" bjöd man på extravaganta kläder, pyroteknik, masker och en mängd människor som sjöng så mycket de bara kunde. Som om det inte räckte slutade framträdandet med att Michał Wiśniewski visade upp den för tillfället aktuella flickvännens stora gravidmage inför kamerorna.

Sannolikt tyckte en och annan tittare hemma i soffan att det blev lite mycket av allt det goda, men det polska landslaget var snubblande nära att ta sig till final. I slutändan blev det stolpe ut och tidig sorti.

Ich Troje har levt vidare med stor framgång men inte heller Ania Świątczak bestod. Även hon gifte sig med Michał Wiśniewski men skilde sig efter bara ett par år och lämnade även hon bandet i samma veva.

Om Michał Wiśniewski skulle vilja förena sina tidigare sångerskor på nytt får han göra det någon annanstans än i ESC - med nuvarande regler som föreskriver max sex personer på scenen skulle inte alla tidigare medlemmar få plats.

Ich Troje feat Real McCoy / Follow My Heart (Polen 2006)

11:e plats av 23 bidrag (semi) i Aten

Why Angels Cry / Cypern 2006

Cypern ville naturligtvis göra ett solitt intryck då deras bästa vän och godaste granne Grekland skulle stå värd för ESC för första gången. Och det såg ut som om man tänkte skapa historia genom att skicka den första artisten som tävlat i både Junior Eurovision och i vuxenvarianten.

Marios Tofi hade kommit på åttonde plats i den andra upplagan av JESC i Lillehammer 2004. Hans "Congratulations" - som sannolikt anspelade på såväl Cliff Richards andraplats 1968 som på den show med samma namn som anordnats i Köpenhamn 2005 för att fira tävlingens 50-årsjubileum - var skyhög förhandsfavorit att vinna.

Men när de cypriotiska tittarna fick telefonrösta fram en vinnare kom popgossen på andra plats. Istället vann Annet Artani, en cypriotättad 29-åring från Flushing, New York, som varit körsångerska åt och skrivit låtar med Britney Spears. 

Annet Artani (egentligen Annette Stamatelatos) hade turnerat tillsammans med Britney och de både blev vänner då stjärnan märkte att Artanis förhållande knakade i fogarna under turnén. Tillsammans skrev de Britneys hitsingel "Everytime".

Artani talade öppet om hur sårad Britney känt sig av Justin Timberlakes "Cry Me A River" och att deras gemensamma låt på sätt och vis var ett svar på hans låt. Britney har aldrig själv uttalat sig om just den saken och det är oklart om vänskapen bestod mellan henne och Annet.

Nu satsade Annet Artani på att erövra den grekiska marknaden och tackade ja till att sjunga den bombastiska "Why Angels Cry", skriven av Peter Yiannakis som tidigare skrivit "Tora zo" 1986 - Cyperns enda sistaplats i tävlingens historia. Nu mötte en stor röst en medioker ballad och resultatet blev det förväntade: den duktiga vokalisten tar i från tårna för att frammana något som bara inte står att finna i själva låten.

I Aten ställdes "Why Angels Cry" än en gång mot en låt med titeln "Congratulations" - Islands bidrag med den oförlikneliga Silvia Night - men den här gången blev ingen av dem en vinnare och Cypern missade finalen.

Annet Artani var en av artisterna grekiska ERT valde emellan då de skulle utse sin representant 2008 men det hela rann ut sanden. Det gjorde också sångerskans försök att erövra den europeiska publiken och hon flyttade tillbaka till New York.

Det senaste decenniet har hon mest fungerat som låtskrivare för andra men sjunger också själv i bandet Identity Crisis. 

Annet Artani / Why Angels Cry (Cypern 2006)

15:e plats av 23 bidrag (semi) i Aten

Through My Window / Estland 2006

Estland hade tappat bettet och hade floppat tre år i rad. Varför gick det plötsligt så illa? Vad gjorde man för fel och kunde man på något sätt rätta till det hela? Senast man fått en bra placering - på hemmabanan i Tallinn 2002 - hade man använt sig av en svensk artist? Var det hemligheten?

Två av landets ledande låtskrivarteam hade åtminstone dragit den slutsatsen och hyrt in sångerskor som utmärkt sig i den svenska tv-serien Fame Factory. Priit Pajusaar (1996, 1999, 2004) hyrde in Carola Szücs medan Pearu Paulus (2000, 2002) bad vinnaren Sandra Oxenryd att sjunga hans låt.

Estlands varma blick mot Sverige var inte någon ny idé. De drygt 150 år då Estland lydde under den svenska kronan kallas i den estniska historieskrivningen för "den gyllene svenska tiden". 

Att tänka svenskt var ändå inte den enda möjligheten. Efter att ha kommit på fjärde plats i Stockholm 2000 hade Ines avvecklat samarbetet med Pearu Paulus, uppfunnit sig själv på nytt och blivit landets hetaste popstjärna. Nu ställde hon upp på nytt med den egenhändigt skrivna "Iseendale" ("För din egen skull") - med en distinkt doft av Coldplay i arrangemanget - och blev genast skyhög favorit att vinna.

Att låta esterna själva välja vinnare med sina telefoner hade inte funkat så bra som man hoppats de två senaste åren och istället hade man återinfört en jury bestående av internationella experter. De såg också ut att välja Ines ända fram till Kobi Oshrat från Israel gav "Iseendale" två poäng och Sandra Oxenryd en tolva. 

Åtskilliga hakor tappades när den blonda svenskan vann och reaktionerna i pressrummet var långt ifrån särskilt hjärtliga. Året efter var telefonröstningen tillbaka igen.

”Through My Window” var byggd på i princip ett enda riff, oblygt plockat rakt ifrån Abbas ”Does Your Mother Know”. Annars var den en logisk fortsättning på Estlands bidrag från 2000 och 2002, men tiden hade gått vidare och formulan började kännas rätt ospännande.

Sandra Oxenryd gjorde ingenting fel och jobbade hårt men till skillnad från Sahlene lyckades hon aldrig övertyga den estniska publiken om att hon var en av dem. Trots ett solitt och energiskt framträdande i Aten blev det ännu en estnisk flopp i semifinalen och nu började hemmapubliken misströsta på allvar.

Sandra Oxenryd lyckades aldrig etablera sig som soloartist, varken i Estland eller i Sverige. Inte heller i Polen - 2008 ställde hon upp även i den polska finalen. Hon har ändå hållits kvar i branschen där hon spelat musikal och körat bakom andra artister.

Estland hade inte tappat tron på Sverige helt och valde 2019 att för tredje gången skicka en svensk artist som representant till ESC.

Sandra Oxenryd / Through My Window (Estland 2006)

18:e plats av 23 bidrag (semifinal) i Aten

Show Me Your Love / Ukraina 2006

En rätt skakig debut. En överlägsen seger. En slät figur på hemmaplan. Vad tänkte Ukraina vara för ett land inom ESC? Helt klart hade man det som krävdes av en framgångsrik deltagare men hade man rätt fokus? Den frågan kändes rätt så relevant ännu efter den ukrainska finalen inför Aten 2006.

Vinnarlåten "I Am Your Queen" var inte direkt dålig, snarare ett stycke jämntjock elektropop som mest bara pågick under tre rätt händelselösa minuter utan dramatisk båge eller klimax. Sångerskan Tina Karol sjöng bra och brände iväg en hög ton i slutet men slutresultatet var mest ljummet.

Det verkar som att fler tyckte samma sak och snart nog erbjöd sig DJ Pasha - en av de två programledarna vid ESC i Kiev 2005 - att hotta upp låten inför den internationella finalen. Och det med besked.

När förhandsvideon kablades ut till deltagarländerna hade man renoverat hela låtbygget: man hade sparat själva melodin men skrivit ett nytt, luftigt arrangemang med gitarr och dragspel och kastat den gamla texten i papperskorgen. 

"Show Me Your Love" kändes betydligt mer attraktiv, nästan som en helt ny låt. I Aten visade man sig ha ytterligare en växel att lägga in: nu bjöd man på ett fartfyllt shownummer med hopprep, folkdans och tamburiner. Mer eller mindre uträknade Ukraina rusade uppför vadslagningslistorna och plötsligt viskades det om möjliga vinstchanser.

I slutändan hade man aldrig häng på den verkliga toppen men nu kändes det ändå som att Ukraina hade hittat sig självt. Glatt, snyggt, proffsigt och överraskande skulle visa sig vara landets linje som oftast.

Framgången satte också bra fart på Tina Karols karriär och 2019 listades hon som en av landets hundra mest inflytelserika personer. Två år tidigare tilldelades hon den finaste utmärkelse en artist kan få i Ukraina. 

Hon kommer från en judisk släkt - hennes egentliga namn är Tetjana Liberman - men säger sig inte identifiera sig med någon specifik religion. 2013 blev hon änka då hennes producent och make Eugeny Ogir avled i cancer, endast 32 år gammal.

Tina Karol / Show Me Your Love (Ukraina 2006)

7:e plats av 24 bidrag (final) i Aten

Hard Rock Hallelujah / Finland 2006

Vad Finland än tog sig till blev det pannkaka. Man hade inte placerat sig bland de tio bästa sedan 1989, man hade tillbringat i princip vartannat år i utvisningsbåset under de år länder tvingades stå över och man hade misslyckats att ta sig vidare från semifinalen såväl 2004 som 2005.

Publiken svek och efter att såväl Laura Voutilainen som Jari Sillanpää misslyckats ville inga andra kända artister ställa upp i den nationella finalen. Skulle man få den sjunkande skutan i skick och vinna tillbaka publiken och proffsen krävdes det nytänk och det illa kvickt.

Lösningen blev en helt ny nationell final utan öppen tävling där de lokala skivbolagen fick nominera tolv artister de var beredda att satsa på. 

Varje artist fick sedan ställa upp med två stycken bidrag och i semifinalerna fick publiken välja vilken av de båda låtarna artisten skulle få sjunga i den final där samtliga deltagare var garanterade plats.

På deltagarlistan fanns en hel del intressanta namn men i särklass mest uppmärksamhet fick rockbandet Lordi. Med en estetik hämtad från äldre skräckfilmer och utstyrda i monsterdräkter och latexmasker hade man haft en stor hit några år tidigare med "Would You Love A Monsterman" och bandets båda skivor hade sålt platina.

Trots allt ståhej kändes den finska finalen förvånansvärt öppen - själv hoppades jag in i det sista på Annika Eklunds "Shanghain valot" - och när Lordi slutligen vann en överlägsen seger verkar många ha börjat skruva på sig. Hur skulle det här bidraget tas emot av världen? Vad skulle alla andra tro om Finland?

Det fanns ingen anledning till oro. Inför europafinalen vässade man till konceptet rejält och gjorde de rockande monstren mer tillgängliga och lät dem för första gången börja tala. På presskonferenserna i Aten höll Mr Lordi hov och svarade rappt och roligt på journalisternas frågor. Finland blev mer och mer hela tävlingens snackis.

För bakom alla masker och all pyroteknik gömde sig en riktigt stark låt. "Hard Rock Hallelujah" var en riktig schlager - med tonartshöjning och allt - förklädd till hårdrock. Poängen smattrade in från hela Europa och snart var sensationen ett faktum: den eviga förloraren Finland stod som segrare.

Jag satt själv på plats i Aten som bisittare till Thomas Lundin som refererade finalen på svenska i finsk tv. När jag slutligen insåg att Finland faktiskt vunnit studsade jag jämfota ut ur kommentatorsbåset och klämde ur mig ett vårskrik á la Ronja Rövardotter. Tur att de andra båsen var ljudisolerade.

I likhet med min egen yra visste den finländska glädjen nu inga gränser. Lordi blev hela nationens favoritmonster och Mr Lordi själv - eller Tomi Putaansuu som han heter bakom masken - fick ett torg uppkallat efter sig i sin hemstad Rovaniemi. När Lordi bjöd på gratiskonsert på Salutorget i Helsingfors för att fira segern samlades runt hundratusen personer.

Alla var ändå inte glada. När Borgå domkyrka brandhärjades en dryg vecka efter vinsten i Aten menade en insändare att detta var resultatet av att släppa ondskan lös - alltså att låta Lordi representera landet.

Trots att den riktigt breda publikens förtjusning dämpades med tiden har Lordi fortsatt sin bana inom hårdrocken och har fram till och med 2020 släppt totalt tio studioalbum. 

När det fiktiva samlingsalbumet "Killection" släpptes i januari 2020 gick det in bland de tio bäst säljande på den finländska topplistan - Lordis största framgång på över tio år.

De kritiker som fruktade att ESC nu var förstört och enbart skulle bli ett forum för spexiga bidrag i monstermask motbevisades raskt redan året därpå då Serbien vann med en innerlig och seriös kärleksballad på eget språk.

Lordi / Hard Rock Hallelujah (Finland 2006)

1:a plats av 24 bidrag (final) i Aten

If We All Give A Little / Schweiz 2006

Det var tuffa tider för Ralph Siegel. Tyskland ville inte längre ha hans låtar och han hade fått nobben i såväl Finland som Malta. Skam den som ger sig - det är liksom inte Ralphs grej att bara ge upp och gå vidare - och inför Aten 2006 lyckades han sälja in sin nya idé till Schweiz.

Att sätta ihop en grupp artister som skulle låta bra tillsammans för en låts skull var nu inte alls någon ny idé för Ralph. Han hade satt ihop Dschinghis Khan, MeKaDo och Sürpriz, samt en närmast oräknelig mängd grupper och band som fått sjunga hans låtar i de tyska finalerna.

Inte ens att sätta ihop artister från olika länder för att sjunga en låt med något slags budskap var ett nytt grepp - Siegel hade gjort exakt just det redan för Luxemburg 1985.

Schweizisk tv lät sig ändå bevekas och via ett antal auditions plockade man ut ett sexmannaband där man prickade in så många nationaliteter man bara kunde. Tanken var helt krasst att de telefonröstande tittarna skulle kasta poäng över "sina" artister i Siegels låt.

Claudia D'Addio från Schweiz fick sällskap av Keith Camilleri från Malta, tyske Marco Matias med rötterna i Portugal, Liel från Israel (en 16-åring som sjungit för Bill Clinton och som helt anspråkslöst presenterades som en ny Céline Dion), tv-stjärnan Tinka Milinović från Bosnien-Hercegovina samt svenske Andreas Lundstedt.

Andreas Lundstedt hade mycket framgångsrika år bakom sig som en del av Alcazar och många höjde på ögonbrynen då han dök upp i det här sammanhanget. Vad publiken inte visste var att Andreas var vilsen i såväl livet som karriären efter att Alczar gått skilda vägar som ovänner och hans eget liv varit en enda röra där han tagit mängder av droger och lekt katt-och-råtta med journalister som ville avslöja honom som hiv-positiv.

Kanske blev Andreas smickrad av att bli tillfrågad, kanske hoppades han att tävlandet kunde öppna nya dörrar och möjligheter. I Andreas Lundstedts frispråkiga självbiografi - där han erkänner bra mycket mer än vad som sannolikt var bekvämt - nämns tävlandet i Aten pikant nog inte med ett ord.

Vanilla Ninja hade säkrat Schweiz en plats i finalen genom att komma bland de tio främsta året innan och Six4One fick inleda hela uppspelningen.

Det här bidraget tar verkligen i från tårna från den första tonen till den sista och blommar ut till ett fullskaligt pekoral där inte ett enda ord klingar trovärdigt och där de sex utvalda uppvisar påfallande lite kemi sinsemellan. 

Malta svalde betet helt och gav en tolva, annars blev det ett par svala ströpoäng och inget mer. Bandets medlemmar skyndade alla vidare mot (i de flesta fallen rätt ospektakulära) solokarriärer.

Ralph Siegel verkade ändå nöjd med sin låt. Så nöjd att han 2015 skrev nästan samma låt en gång till - nu med titeln "Chain of Lights" - och lät den tävla för San Marino.

Six4One / If We All Give A Little (Schweiz 2006)

17:e plats av 24 bidrag (final) i Aten

I Do / Malta 2006

I ganska många år hade Malta skickat sina egna inhemska vinnare till det lilla tyska skivbolaget CAP Sounds i Hofheim, där låtarna fått en ofta välbehövlig vårstädning och ansiktslyftning. När man jobbat med Fabrizio Faniello 2001 blev man så imponerade av hans förmågor att man erbjöd honom ett mer långsiktigt kontrakt.

Under flera års tid spelade man in material tillsammans. Låtar som "Show Me Now" och "Let Me Be Your Lover" spelades en del på olika radiostationer och 2004 bar samarbetet frukt rejält.

"I'm In Love (The Whistle Hit)" skrällde till och blev en riktig hit i Sverige (och en lite mindre hit i Finland och Belgien). Här fanns potential för en riktig lansering, men det påföljande albumet tog aldrig riktigt fart. Vad kunde vara bättre än lite exponering via Eurovision Song Contest?

När Fabrizio ställde upp i den maltesiska finalen 2006 med den schlagerpoppiga "I Do" drabbades han av ljudproblem och fick sjunga en gång till. Trots att han var en av öns största stjärnor med ett visst internationellt rykte och fick sjunga en extra gång vann han "bara" med futtiga 106 telefonrösters marginal.

Tyckte publiken att låten kändes för putsad? Eller att den kändes köpt? Officiellt hade Fabrizio skrivit den själv, men i Aten var det en illa bevarad hemlighet att "I Do" skickats in och ratats för Melodifestivalen. Det hade inte gått för sig om den inte varit skriven av svenska låtskrivare.

Malta sågs ändå som en outsider och möjlig överraskning i förhandstipsen inför Aten. Svenskklingande schlager av den här sorten hade gått bra förr och refrängen var tämligen klistrig. Låten putsades till en aning och Fabrizio fick spela in en kul video. Man hade även öppnat plånboken och hyrt in Alex Panayi (Cypern 1995, 2000) som bakgrundssångare för att ge mer djup åt sången.

Väl på plats i Aten rasade hela korthuset samman. Fabrizio kändes trött och livlös och var helt obegripligt felstylad. Den vokala hjälpen till trots lät sången tunn och sur. Till slut fick Malta en enda poäng från Albanien och kom allra sist i tävlingen. Ett onödigt hårt öde med tanke på att där fanns ett par riktigt gräsliga bidrag i startlistan (Hej, Moldavien).

Trots att den internationella karriären i realiteten drog sin sista suck den där majkvällen i Aten förblev Fabrizio ett stort namn hemma på Malta i några år till men sedan blev det rätt tyst. 2015 skapade Fabrizio rubriker på nytt då han offentligt berätta om kampen att övervinna sitt drogberoende.

2017 representerade hans lillasyster Claudia Malta vid ESC i Kiev och ett år senare släppte Fabrizio sitt första album på sju år.

Fabrizio Faniello / I Do (Malta 2006)

24:e plats av 24 bidrag (final) i Aten

Twist of Love / Danmark 2006

Niels Drevsholt slog igenom rejält som låtskrivare då hans "Gi'r du ett knus" ("Ger du mig en kram") blev tvåa i Dansk Melodi Grand Prix 1983. Singeln sålde 15.000 exemplar och den unga duon Snapshot - som ännu båda var tonåringar - blev ett stort namn över en natt.

Niels Drevsholt jobbade hårt: på fyra år skrev och producerade han fyra album för Snapshot. Vid sidan av två framgångsrika försök i Melodi Grand Prix blev även "Hej smukke" ("Hej snygging") - med Flemming "Bamse" Jørgensen (Danmark 1980) som gästsångare - en stor hit.

Framgången hade sitt pris och efter fyra album hade Niels Drevsholt fått nog. Han slutade helt med musiken och sökte sig till reklambranschen istället. Som småbarnsförälder kändes det tryggare med en fast inkomst och fasta arbetstider.

Snapshot fortsatte som duo ett par år till och halva Snapshot - Lotte Marcussen - vann den danska finalen i duo med Kenny Lübcke 1992.

När sonen Lasse ville ställa upp i den danska finalen med sin grupp Luna Park bad han sin pappa om hjälp att skriva en dansk text till låten. "Sommarregn" kom på delad andra plats i den danska finalen 2002 och Niels Drevsholt fick lust att prova på att skriva låtar igen.

2006 slog han till och vann med "Twist of Love" och den unga sångerskan Sidsel Ben Semmane som med sina 17 år var yngst i startfältet. Jämfört med Snapshots bästa låtar - som kunde beskrivas som schlagerpop med punkattityd - var vinnarlåten ett eko från en annan tid. Nostalgisk och glad och helt befriad från all sorts samtida relevans.

Danmark var färdigt kvalificerade för finalen då de placerat sig bland de tio bästa året innan och det var nog tur. Slutresultatet blev blekt men det bekom inte upphovsmannen desto mer. "Det var roligare att vinna än att höra människor säga att jag borde ha vunnit, för en gångs skull" sa Niels Drevsholt efteråt.

Han sökte sig snart tillbaka till reklambranschen men såg stora likheter mellan reklam och poplåtar: i båda fallen gäller det att berätta en hel historia på väldigt begränsad tid.



Sidsel Ben Semmane / Twist of Love (Danmark 2006)
18:e plats av 24 (final) i Aten

Never Let You Go / Ryssland 2006

Att anordna en tv-sänd final 2005 hade inte riktigt blivit den succé rysk tv hade hoppats på. Vinnaren gjorde en slät figur i Kiev och hela tillställningen skrotades till förmån för ett internt val istället. Rena rama Andra Chansen för en av de artister som gått på pumpen året innan.

Viktor Nikolajevitj Belan hade varit en bubblande popstjärna i vardande i flera år och hade två album under bältet. Han syntes flitigt i medier riktade mot köpstarka ungdomar och trots att han inte vunnit den ryska finalen 2005 hade hans låt blivit en stor hit i sin ryska version. Nu var 25-årige Dima Bilan ett namn på allas läppar och han vann flera priser som årets bästa artist.

Nu satsades det hårt på att få fram en låt som skulle kunna gå hela vägen i Aten. Rysk tv hade en allt starkare lust att vinna - och framför allt stå värd för - Eurovision Song Contest.

”Never Let You Go” var en förkrossande effektiv poplåt, enkel och sofistikerad på samma gång. På scenen fick Dima sällskap av två dansöser från Bolsjojbaletten samt av en flygel bebodd av något slags spöke.

Dima själv gnistrade och strålade som en riktig stjärna och om inte ett gäng monster från Rovaniemi kommit i vägen hade Ryssland sannolikt rusat iväg i toppstriden. Nu blev det istället en andraplats - Rysslands andra - och ett ännu bättre självförtroende inför framtiden för såväl unge herr Bilan som för rysk tv.



Dima Bilan / Never Let You Go (Ryssland 2006)
2:a plats av 24 bidrag (final) i Aten

Invincible / Sverige 2006

Carola hade ett par rätt stökiga år bakom sig. Hon hörde absolut till Sveriges mest kända artister och hennes ”Jul i Betlehem”-projekt hade gått rakt in i folksjälen och blivit en stor framgång, men i övrigt gick karriären inte direkt som på räls.

Flera försök att blåsa nytt liv i skivartisten Carola hade slutat med ljumna halvmesyrer - inte minst då hon ville slå an en rockigare ton med hjälp av Jocke Berg från Kent bara för att tappa modet halvvägs genom inspelningen och göra en betydligt mer slätstruken popproduktion istället.

Dessutom hade den häggkvistska tungan börjat slinta allt oftare i offentligheten och sångerskan gjorde flera uppmärksammade uttalanden - bland annat om sin inställning till homosexualitet - som skulle följa henne i många år.

Flera gånger uppträdde hon irrationellt och okontrollerat, som då hon under ”Allsång på Skansen” 2005 slet en stor blomma med jord och allt ur dekoren och slängde på en tjej i publiken. Här någonstans uppstod ”Cirkus Carola”, där allt uppstyr runt sångerskan tog allt fokus från hennes artisteri.

Kanske var det ett försök att ta tillbaka kontrollen över hur svenskarna uppfattade sin stjärna när Carola nu ställde upp i Melodifestivalen en fjärde gång (efter 1983, 1990 och 1991). I så fall var det bara en halv framgång. Carola stormade in i tävlingen med sin gamla stormvindfläkt uppskruvad på stormstyrka, omgiven av mer mediacirkus än någonsin tidigare.

Trots rejäla röstproblem i finalen vann Carola en sann utklassningsseger i Globen med den svenska versionen ”Evighet” som hon själv skrivit den svenska texten till. Nu slog de svenska tidningarna på trumman rejält - å ena sidan laddade de för en femte svensk seger, å andra sidan ville man exponera varje liten antydan till vansinne eller extravagans hos den egna artisten.

Inför finalen målade man upp en tvekamp mellan Carola och värdlandets Anna Vissi som enda tänkbara scenario och många svenska hakor tappades då Sverige gick igenom röstningen utan att få en enda tolva. Sällan hade en femteplats känts lika blek som den här.

Väl hemma i Sverige hade Carola en framgångsrik sommar men nu hade man en gång för alla etablerat att hon var en kändis man fick säga vad som helst om och som man fick skämta hur grovt som helst om. Det verkade inte längre finnas någon gräns.

Två år senare var Carola tillbaka i Melodifestivalen, nu i duett med Andreas Johnson. Nu blev hela pådraget lite för mycket, tåget spårade ur och ”One Love” tog sig inte ens till final. Det planerade 25-årsjubileumet för Carolas genombrott kom av sig rejält.

Carola Häggkvist har ändå visat sig vara en riktig naturkraft som behållit en trogen publik och som behållit en lyskraft som fascinerar även hennes belackare.



Carola / Invincible (Sverige 2006)
5:e plats av 24 bidrag (final) i Aten

I Hear Your Heart / Lettland 2006

Under medeltiden förbjöds periodvis alla former av musikinstrument från kyrkorummet - utom den eviga orgeln, naturligtvis - och nästan all sång fick framföras utan ackompanjemang. Att sjunga utan komp har ända sedan dess kallats a capella efter italienskans "alla capella" - "som i kyrkan".

På svenska ser man ibland stavningen "acapella", vilket ordagrant skulle betyda att sjunga för en liten get. En och annan av genrens belackare tycker kanske att jämförelsen med getter inte är så dum.

Hur som helst tog det förvånansvärt länge innan genren letade sig in i ESC. Voice Male hade blivit populära i den belgiska finalen 1999 och fick spela in en låt med självaste Sertab Erener (Turkiet 2003). Ba'Six kom tvåa i den danska uttagningen 2001 med "I Australien". Men de första som sjungit a capella i ESC var lettiska Cosmos.

Bandet - som egentligen hette Vocal Group Cosmos - bildades i Riga 2002. Två år senare vann man den stora sångtävlingen i Jurmala och uppmärksammades i hela det forna Sovjet. Påpassligt nog spelades gruppens andra skiva in även i en rysk version, färdig för export.

"I Hear Your Heart" var en käck men bra låt som möjligen tog lite onödigt lång tid på sig att hitta fram till sin refräng för att riktigt fungera i en telefonomröstning. Efter ett fint resultat i Kiev 2005 var Lettland färdigt i final, så det spelade inte så stor roll.

Sjunga kunde killarna i Cosmos helt klart men dessvärre vågade de inte riktigt lita varken på sin egen förmåga eller på sitt bidrag och tog till en helt onödig visuell gimmick där en sångbok förvandlades till en rätt töntig dansande robot.

I sista sekund kom man på att man dessutom ville ha en sista effekt: ett heliumfyllt hjärta som skulle sväva iväg upp i rymden. Man hade inte bett om lov att få använda sig av något sådant, men den lettiska delegationen smugglade helt fräckt in en gastub i arenan på finaldagen. Det säger en hel del om den bristfälliga säkerheten i Aten att man lyckades med detta.

Cosmos sjöng vidare med viss framgång men två av medlemmarna började sakna instrument alltmer och bildade parallellt en ny grupp, vitsigt nog kallad Instrumenti. 2010 upplöstes Cosmos medan Instrumenti lever vidare.



Cosmos / I Hear Your Heart (Lettland 2006)
16:e plats av 24 bidrag (final) i Aten

Tornerò / Rumänien 2006

Precis som 2005 blev den rumänska finalen en tät kamp mellan två jämnstarka kandidater och som en extra kittlande bonus hade den ena av de två potentiella vinnarna skaffat sig en internationell publik.

Fyrmannabandet Akcent hade haft en hit över hela Europa med sin glada - och rätt sexistiska - hyllningssång "Kylie", tillägnad fröken Minogue i egen hög person. Nu hade man skrivit ihop en liknande popdänga, redo att erövra världen.

"Jokero" hade text på spanska - titeln är något slags ordvitsande variant på "Yo quiero" - och man hade hyrt in sångerskan Nico (Rumänien 2008) för att sätta extra fart på bidraget. Trots det fick man smäll på fingrarna till slut och segern gick istället till Mihai Trăistariu.

Mihai hade tidigare varit nära att få representera Rumänien i Stockholm 2000 som en del av duon Valahia. Sedan dess hade han dumpat sin sångpartner och satsat på en solokarriär.

"Tornerò" hade verser på engelska och refrängen på italienska, vilket föll sig ganska naturligt för rumänerna vars eget språk hör till den romanska språkfamiljen. Rumänska lär vara den renaste formen av latin som ännu talas i världen. Efter den rumänska finalen skrevs vissa passager av låten om för att sångaren skulle få visa upp mer av sin röst, som sträcker sig över fem oktaver.

För andra året i rad seglade Rumänien upp som en av de stora förhandsfavoriterna, men det gick rykten om att rumänsk tv själva inte var så nöjda med sin artist och att de ansåg honom vara duktig men lite tråkig. Såväl i förhandsvideon som live i Aten lyckades man dölja hans eventuella brist på star quality rätt bra.

Rumänien tog en ny hög placering och låten blev en betydande hit i flera länder - inte minst i Grekland och Finland där den tog sig in bland de tio bäst säljande singlarna. Trots framgången i Aten och flitig skivutgivning har inte Mihai blivit någon större hitmakare ens på hemmaplan.

Efter tio års frånvaro gjorde han 2016 comeback i den rumänska finalen. Han vann inte, vilket kanske var tur: det året uteslöts Rumänien ur tävlingen med kort varsel efter att TVR under flera år underlåtit att betala sina avgifter till EBU.



Mihai Trăistariu / Tornerò (Rumänien 2006)
4:e plats av 24 bidrag (final) i Aten

Ninanajna / Makedonien 2006

Makedonien hade alltid varit den minst framgångsrika av Jugoslaviens delrepubliker när det gällde Eurovision Song Contest - alla andra republiker vann den jugoslaviska uttagningen åtminstone en gång - och eländet hade fortsatt efter självständigheten.

Efter att semifinalen infördes hade det ändå gått lite bättre och man tog sig till final såväl 2004 som 2005. Inför finalen i Aten verkar de flesta ha skruvat ned förväntningarna en smula. 20-åriga Elena Risteska hade visserligen sjungit i flera år och hade ett framgångsrikt album i bagaget men skulle hon hålla för pressen internationellt?

Om det varit spännande att åka vart som helst blev pressen ännu större i Aten. Den gamla namntvisten mellan Makedonien och Grekland - värdlandet erkänner enbart Makedonien som namn på ett nordgrekiskt landskap - flammade upp på nytt och ledde till ilskna protester från den makedonska delegationen.

"Ninanajna" var en hyfsat dansvänlig sak som nämnde såväl Beyoncè som Shakira i texten. Elena uppträdde tillsammans med tre dansare utrustade med en "kreativ" och utmanande koreografi. Textspråket var än en gång engelska även om man bytte till sitt inhemska i sista refrängen.

I semifinalen hängde det på håret - där blev Makedonien det sista landet som klarade sig över kvalificeringsstrecket. I finalen rann poängen till desto bättre och landet fick sin bästa placering hittills (2017).

Elena Risteska har fortsatt att spela in musik och skriver dessutom låtar till andra artister hemma i Makedonien.



Elena Risteska / Ninanajna (Makedonien 2006)
12:e plats av 24 bidrag (final) i Aten

No No Never / Tyskland 2006

 

Istället för en vanlig nationell final satsade tysk tv på en gala där man uppmärksammade att det gått 50 år sedan den första upplagan i ESC i Lugano. Som extra prydnad på tårtan fick tittarna dessutom utse vilken låt som skulle representera Tyskland i Aten.

Av de tre kandidaterna - det var verkligen ingen överdimensionerad final, det här - var två riktigt tunga namn inom tysk underhållning. Det var en mindre sensation då Thomas Anders (från Modern Talking) och Vicky Leandros (Luxemburg 1967 och 1972) fick stryk av den tredje utmanaren.

Texas Lightning var mest av allt ett hobbyprojekt och hade fått chansen för att komikern Olli Dittrich spelade trummor i bandet.

Tävlingslåten var skriven av sångerskan Jane Comerford - en australiensiska som gjort sig ett namn som studiosångerske i Tyskland. Före Texas Lightning hade hon körat på en mängd skivor med kända artister och spelat in en skiva med egna låtar.

”No No Never” var glad och oväntad och tog Tyskland med storm. Snart nog efter den tydka finalen rusade låten upp på den tyska singellistans förstaplats - en oerhörd prestation och därmed var Texas Lightning det kommersiellt mest framgångsrika bidraget sedan Nicole 1982.

I Aten visade det sig att tysk country och kaktusar i plast inte var vad Europa längtade efter och resultatet blev en stor besvikelse. Trots det etablerade sig Jane rejält hos den tyska publiken och blev ett riktigt känt ansikte. Sedan 2012 turnerar hon som soloartist med eget band även om Texas Lightning fortfarande spelar tillsammans när lusten faller på.



Texas Lightning / No No Never (Tyskland 2006)
14:e plats av 24 bidrag (final) i Aten

We Are The Winners / Litauen 2006

Vad gör man när man har försökt och försökt men ingen någonsin förstår en eller röstar på ens bidrag? Det kan förstås hända att man tappar humöret en aning och bestämmer sig för att visa rumpan åt publiken, om än bildligt talat.

LT United var en grupp som sattes samman enbart med syfte att vinna den litauiska uttagningen 2006. Rocksångaren Andrius Mamontovas samlade ihop ett gäng kända manliga musiker - han jämförde uppställningen med ett nationellt landslag - som alla ville vara med och kanalisera den nationella ilskan över att aldrig lyckas.

Det är ingen våldsam överdrift att påstå att eurovisionsfansen inte direkt var stormförtjusta men hemma i Litauen blev låten en stor framgång och ett stående inslag som hejaklacksång i olika idrottsliga sammanhang.

I Aten bjöd LT United på megafonsång, robotliknande fuldans och en hel del marscherande på stället. Publiken buade men tittarna lät sig roas och smällde till med vad som ännu idag (2017) är Litauens bästa placering.

LT United hade fullgjort sitt syfte och upplöstes i lugn och ro efter att ha sålt platina av sin låt på hemmaplan. Dessutom tog man sig även upp på fjortonde plats på den finländska singellistan.



LT United / We Are The Winners (Litauen 2006)
6:e plats av 24 bidrag (final) i Aten

Lejla / Bosnien-Hercegovina 2006

Om man gör bort sig riktigt rejält kan det hända att man bränt sina broar för all framtid och att chansen man ville ha aldrig kommer åter. Sedan finns det vissa som blir lättare förlåtna än andra. Om man är en levande legend är chanserna större att man hör till den där andra gruppen.

Hajrudin Varešanović - mer känd under sitt smeknamn Hari - hade börjat sjunga i olika grupper redan som tonåring och bildade 1985 bandet Hari Mata Hari. Det skulle visa sig att de flesta medlemmarna utom Hari själv var tämligen utbytbara och bandet ombildades med ojämna mellanrum.

Störst framgång hade man efter att ha skrivit kontrakt med kroatiska skivbolaget Jugoton 1988 och nu sålde alla deras album i stora upplagor. När kriget bröt ut 1991 föll även gruppen sönder och Hari gick in landsflykt.

Hari arbetade hårt under sina år som flykting. Inte minst i Finland, där han lyckades sälja en hel del låtar. Laura Voutilainen (Finland 2002) spelade in ett stort antal av Hari Mata Haris hits på sin debutskiva 1994.

1999 var Hari tillbaka i Sarajevo och vann den bosniska uttagningen till ESC med "Starac i more" ("Den gamle och havet") men diskades då det visade sig att även den låten spelats in i Finland. De ansvariga på bosnisk tv - som redan hunnit spela in en förhandsvideo - var rasande.

Sju år senare verkar den akuta ilskan ha lagt sig, då Hari Mata Hari internt valdes ut att representera Bosnien-Hercegovina. Istället för att låta Hari skriva sig en egen låt hade man bett den framgångsrike Željko Joksimović (2004, 2008, 2012, 2015) om ett bidrag.

Låten fick titeln "Lejla" - precis som Jugoslaviens bidrag 1981, som även det representerat Sarajevo. Hari var alldeles extatisk och beskrev sången som den bästa han hört i hela sitt liv.

En och annan var beredd att hålla med och Bosnien sågs som en riktigt tung vinnarkandidat som med lätthet tog sig vidare från semifinalen. I finalen hade man däremot otur i lottningen och hamnade att sjunga direkt efter reklampausen, något som förtog en aning av sångens styrka.

Sedan 2013 lottar man inte längre startordningen utan låter producenterna bestämma startordningen så att man ska få ett bättre tv-program där alla låtar ska få en så bra startposition som möjligt. Det systemet hade kanske hjälpt Hari och "Lejla" på traven.

Tredjeplatsen förblir Bosnien-Hercegovinas bästa placering och Hari förblir en av sitt lands stora stjärnor. Det har flera gånger ryktats att han skulle försöka sig på ESC än en gång, men hittills har det inte blivit något med den saken.

Hari Mata Hari / Lejla (Bosnien-Hercegovina 2006)

3:e plats av 24 bidrag (final) i Aten

Let Me Cry / Bulgarien 2006

En elegant låt och en bra röst räcker sällan så långt som man skulle hoppas. 28-åriga Mariana Popova från Sofia var en välkänd och etablerad sångerska på hemmaplan - inte minst efter fem år som medlem av den populära gruppen Cocomania. Året innan hade hon vunnit en stor och prestigefylld sångtävling i Burgas, men i ESC tog hon sig inte vidare från semifinalen.

Knappast hjälpte det heller att hon på scenen i Aten fick slåss om uppmärksamheten med en annan bulgarisk stjärna. Mariana Popova hade bjudit med den uppseendeväckande Azis som körsångare och med ens sneglade de flesta utsända journalister mer åt honom än åt den tävlande sångerskan.

Azis - av bulgariskt och romskt ursprung - hade vuxit upp i Tyskland och var en känd chalga-artist. Chalga är en populär genre som blandar pop med balkansk folkmusik. Minst lika känd som för sin musik var Azis uppmärksammad för sin egen person och sin visuella framtoning.

Inte minst väckte Azis okonventionella könsidentitet rabalder i det konservativa Bulgarien. Azis eget uttryck blandade det manligt kodade med det kvinnligt kodade och sångaren uppträdde gärna i traditionellt kvinnliga kläder. På scenen i Aten bar han klänning och högklackade skor samtidigt som han dekorerat sitt skägg med glitter.

Senare samma år gifte sig Azis med sin pojkvän - något bulgarisk lag inte accepterade - och engagerade sig politiskt för att lyfta romernas situation såväl som hbtiq-frågor på den bulgariska dagordningen.

Mariana Popova sjöng vidare på eget håll med gott resultat. Hon har spelat in ett par album, agerat domare i bulgariska X-Factor samt tävlat i den inhemska versionen av Celebrity Big Brother 2012.



Mariana Popova / Let Me Cry (Bulgarien 2006)
17:e plats av 23 bidrag (semifinal) i Aten