1956 - 2019 sändes Eurovision Song Contest årligen utan avbrott. Under de åren har 1564 bidrag framförts i tävlingen. Varje bidrag har sin egen historia. Här bloggar jag om dem alla, ett bidrag i taget.
För en gångs skull hade Jugoslavien ganska höga förväntningar inför ESC. Den nationella finalen i Opatija hade vunnits av ett bidrag på slovenska - ett språk som skiljer sig en hel del från vad majoriteten talade - och hade ändå blivit en stor framgång i hela landet.
Om vinnarlåten var tillräckligt stark för att bryta ned språkbarriären på hemmaplan var den kanske tillräckligt övertygande också för att övertyga hela Europa?
Ett litet problem var förstås att den vinnande gruppen Pepel in kri ("Aska och blod") var lite onödigt stor och hade hela tolv medlemmar - dubbelt fler än vad som var tillåtet vid ESC. Tack vare sponsorer fick hela gänget hänga med till Stockholm även om halva landslaget fick sitta vid sidan av scenen och tittar på.
Då reglerna tillät deltagarna att fritt välja sångspråk sjöng man "Dan ljubezni" ("En dag av kärlek") på engelska under den generalrepetition jurygrupperna lyssnade på men sjöng på slovenska i direktsändning. I tävlingen kallade man sig Ashes and Blood, kanske för att underlätta för de andra ländernas kommentatorer.
Än en en gång blev poängutdelningen snål och reaktionen hemma i Jugoslavien var bestört. Vad var poängen med att delta i en tävling där man aldrig hade en ärlig chans att hävda sig? När det blev flopp även året efter hoppade JRT av tävlingen och stannade hemma i flera år.
"Dan ljubezni" släpptes ändå på skiva i ett par länder och Pepel in kri skulle bli ett långlivat fenomen även om gruppens sammansättning aldrig var särskilt stabil och medlemmar kom och gick som det passade dem.
När ESC avgjordes i Zagreb 1990 kom italienske Toto Cutugno till start utan en egen kör. Han hyrde in delar av Pepel in kri - de flesta i hans kör hade varit med på scenen också i Stockholm femton år tidigare - och nu blev det seger.
Det var fjärde och - skulle det visa sig - sista gången Jugoslavien tävlade med ett bidrag på slovenska. TV Ljubljana fick allt svårare att hävda sig i de jugoslaviska finalerna, där taktikröstning skulle bli alltmer vanligt under 1980-talet. Det skulle ta ändå till 1993 och Sloveniens debut som självständigt land innan sång på slovenska hördes på nytt i Eurovision Song Contest.
Varje år sedan 1964 hade BBC på förhand valt ut en artist som fick sjunga alla låtarna i den nationella finalen. Det hade för det mesta gått bra och hade hittills resulterat i två segrar och fem andraplatser. Men också bra system börjar kännas gamla i något skede.
Att be Cliff Richard göra jobbet en andra gång 1973 var förvisso en framgång men kändes och lite andefattigt. Hade underhållningens stormakt redan fått slut på lämpliga artister? Ännu tröttare kändes det 1975 då den utvalda artisten visade sig vara Cliffans gamla kompgrupp.
Nog för att The Shadows var mer än så. De hade bildats som The Drifters 1958 och när bandets sångare Harry Webb blev stjärna - just under sitt nya namn Cliff Richard - hamnade bandet lite i hans skugga till en början.
Det skulle inte vara så länge och snart började The Shadows - namnbytet kom till efter att amerikanska The Drifters hotat med stämning - få hits i eget namn. Snart var man Storbritanniens mest framgångsrika instrumentalgrupp: "Apache" låg exempelvis etta i fem veckor. Faktum är att The Shadows är den femte mest framgångsrika akten någonsin på den brittiska singellistan.
1975 låg allt det långt tillbaka i tiden. The Shadows hade egentligen gått skilda vägar sju år tidigare men fortsatt att spela ihop då och då. Det fanns inget samtida eller fräscht över att välja The Shadows och tv-publiken - som fick rösta genom att skicka in vykort med sin favorit på - lät sig inte luras. Antalet inkomna röster var alla tiders lägsta i en brittisk final.
Trots att bandmedlemmarna skrivit två av de sex bidragen själva valde tittarna "Let Me Be The One" med text och musik av Paul Curtis som med åren skulle komma att bli den låtskrivare med flest låtar någonsin i de brittiska finalerna.
I Stockholm framstod The Shadows verkligen inte som varken taggade eller inspirerade utan släntrade rätt nonchalant in på scenen och framförde sitt bidrag utan krusiduller. När Bruce Welch sjöng textens andra rad fel kommenterade han förstrött "I knew it" till sina bandkompisar.
Att vara avslappnad kan också ha ett värde och The Shadows tog ännu en av Storbritanniens många andraplatser. "Let Me Be The One" sålde bra även om den aldrig tog sig in bland de tio främsta på Englandslistan.
Nu anade BBC att det var dags att förnya sig en smula. Man skrotade det interna valet och året efter öppnades den nationella finalen upp för flera artister igen.
The Shadows fortsatte sin karriär i samma stil: när lusten fallit på har man samlat ihop sig - Bruce Welch och Hank Marvin är de ständiga medlemmarna medan de andra bytts ut genom åren - för att ge konserter och spela in skivor. Ibland har man till och med tagit sig in på listorna, som 1979 då deras version av "Cavatina" gick hem hos de brittiska skivköparna.
The Shadows / Let Me Be The One (Storbritannien 1975)
Sverige hade vunnit ESC med Abba och "Waterloo" och nu skulle fattiga Sveriges Radio stå värd för hela evenemanget. Om man var glada och stolta över uppgiften var det ingenting man gav sken av i offentligheten.
Tvärtom suckade och pustade man över hur stor del av budgeten som skulle ätas upp av detta. I mer än en artikel uppger chefer av olika grad att Sveriges Radio "nog" skulle sluta tävla efter att man gjort sin plikt och agerat värd. Men dyrt och kommersiellt var det. Och ett dåligt tv-program, det underströk man noga.
Varför SR inte tog tillfället i akt för att experimentera med formen eller försöka lätta upp programmet, det får man inga svar på. Det gick an att klaga på hemmaplan, men cheferna ville förmodligen inte göra någon arg på EBU.
Den stora förändringen i den svenska finalen var att den för första gången avgjordes utanför Stockholm och flyttade in i en tv-studio i Göteborg. Gissningsvis märkte inte tittarna någon större skillnad: hela redaktionen kom från Stockholm och i sändning görs ingen ansats att visa att man är i rikets andra stad.
Karin Falck - Sveriges obestridligen största kvinnliga tv-stjärna - hade utsetts att leda den internationella finalen och fick även leda publiken genom den svenska finalen. Karin hade hastigt och oväntat blivit änka ett par månader tidigare och hennes kollegor ansåg det bäst att hon fick en ordentlig utmaning istället för att enbart sörja.
Precis som 1974 bestod startfältet av tio bidrag från specialinbjudna låtskrivare som sedan fritt fått välja lämpliga artister och standarden var skyhög. Fjolårets vinnare Abba fanns representerade men man lät Svenne & Lotta framföra "Bang en boomerang", som man också själva spelade in.
Att man vunnit året innan genom att tänka nytt och våga gå utanför ramarna verkar inte ha stannat i minnet på juryn som istället valde en riktigt traditionell vinnare. Lasse Berghagen ställde upp för tredje året i rad och vann till slut en riktig utklassningsseger med "Jennie Jennie".
Juryn hade kanske inte riktigt fingret på pulsen: vinnaren blev den minst populära av Lasse Berghagens tre melodifestivalbidrag och i efterhand framstår det som helt barockt att Björn Skifs - som än så länge var betydligt mer framgångsrik internationellt än Abba - inte vann med "Michelangelo".
Väl på plats i S:t Eriksmässan i Stockholm - invigd 1971 och i folkmun kallad Älvsjömässan - var det en del turbulens runt arrangemangen. Det fanns en stark rörelse mot den kommersiella likriktning som skivbolag och Sveriges Radio ansågs bidra till och parallellt med ESC anordnades alternativa melodifestivaler där alla manade fick vara med. Sveriges Radio ansåg sig tvingade att ge alternativfestivalen lika mycket uppmärksamhet som EBU:s tävling.
Säkerhetspådraget var stort och Lasse Berghagen kördes med poliseskort till och från mässhallarna. Det stora hotet var inte demonstranterna: säkerhetspolisen hade indikationer på att Röda armé-fraktionen hade planer på en aktion i Sverige. ESC klarade sig men en månad senare ockuperade terrorgruppen den västtyska ambassaden i Stockholm med blodig utgång.
Karin Falck glittrade varmt i rutan och välkomnade världen på svenska, engelska och franska med sedvanlig elegans, även om det begränsade henne en aning att behöva prata engelska i programmet. Detsamma kan sägas om Lasse Berghagen som inte riktigt kändes hemma i sin engelska version. Han gav ett prydligt men inte särdeles spektakulärt framträdande och hamnade på en åttonde plats till slut.
Lasse Berghagen fick vokal hjälp av Dolls (Kerstin Bagge, Karin Risberg och Kerstin Dahl) som redan hjälpt Sverige på traven i Luxemburg 1973 och som nu även hoppade in som kör för Belgien, Portugal och Schweiz.
Cheferna på Sveriges Radio andades ut. Nu hade man levererat ett program till EBU och nu kunde man hoppa av ESC med gott samvete. 1976 uteblev Sverige ur startlistan till publikens stora förtret.
Sveriges avhopp ledde åtminstone till en regeländring: samtliga deltagarländer skulle fortsättningsvis dela på kostnaderna genom att betala en deltagaravgift istället för att lämna hela arrangemanget i knät på värdlandet.
Allra sist i sändningen från mässans auditorium - som idag inte längre finns kvar utan har gett plats åt Victoriahallen - lämnade Karin Falck sitt manus för ett ögonblick då hon tackat tittarna för uppmärksamheten. Hon tittade rakt in i kameran och sa "Quelque part au fond de nous, nous serons toujours ensemble" ("Någonstans inom oss ska vi alltid vara tillsammans") - en hälsning till hennes nyligen avlidne make Åke Falck.
Lasse Berghagen skulle förbli en av landets allra mest framgångsrika och älskade artister. Detta bevisades inte minst då han var programledare för - och blåste nytt liv i - klassikern "Allsång på Skansen" på SVT under åren 1994-2000.
Lasse Berghagen avled i oktober 2023 efter en tids sjukdom och hyllades i pressen för sitt artisteri, sin varma personlighet och inte minst för alla sånger han lämnat efter sig.
Malta hade deltagit i ESC 1971 och 1972 - båda gångerna hade man sjungit på maltesiska och båda gångerna hade man kommit sist. När man uteblev från finalen i Luxemburg 1973 utgick nog de flesta från att bristen på framgång fått önationen att dra öronen åt sig.
Riktigt så enkelt verkar det inte ha varit. Sistaplatserna till trots hade ESC snabbt blivit ett populärt evenemang - en av få internationella tillställningar där Malta fanns representerat - och publiken verkar ha förväntat sig att landet skulle ställa upp även fortsättningsvis. Istället verkar det som att Malta Song Festival - en lokal sångtävling anordnad sedan 1960 och som använts som nationell final 1971 och 1972 - helt enkelt inte hölls 1973 och att man därför stannade hemma.
Sedan blir allting lite oklart igen. Malta Song Festival var tillbaka i rutan 1974 men vinnaren "Peace To The World" med Enzo Gusman (som finns online i en gräslig nyinspelning) skickade aldrig till Brighton. Den maltesiska publiken verkar in i det sista ha trott att Enzo skulle representera dem i ESC och rasade rejält när sanningen gick upp för dem.
Möjligen av fruktan för folkets vrede lät man 1975 års vinnare åka till Stockholm. Renato Micallef var en söt och sprudlande glad 23-åring som sjungit offentligt redan som barn. "Singing This Song" var en riktigt klämmig schlager och i finalen hyrde man in ett gäng blonda svenska körsångerskor för att sätta extra sprätt på tillställningen.
En tolfteplats var ett klart lyft jämfört med tidigare resultat men det nationella tv-bolaget bestämde sig ändå för att lämna tävlingen för gott. Än en gång lät man bli att kommunicera det offentligt och än en gång blev de maltesiska tittarna besvikna då landet saknades i Haag 1976. Mest besviken blev kanske Enzo Gusman som än en gång vunnit Malta Song Festival och nu för andra gången blev snuvad på en utlandsresa.
Malta skulle återvända först sexton år senare i Rom. Då hade landet moderniserats och ansökt om medlemskap i den Europeiska Gemenskapen. Dessutom hade man sedan länge bytt ut det gamla rundradiobolaget MBA (Maltese Broadcasting Authority) mot dagens PBS Malta.
Renato / Singing This Song (Malta 1975)
12:e plats av 19 bidrag i Stockholm
I början av 1970-talet stod skivbolaget Durium där med två artister som var båda var lovande men vars karriärer aldrig riktigt tagit fart. Dori Ghezzi hade haft en hit med "Casatschok" men sedan hade luften gått ur succén. Amerikanen Wesley "Wess" Johnson hade varit med i en framgångsrik grupp men bröt sig loss för att försöka klara sig på egen hand.
Wess fick idén att spela in "United We Stand" av Brotherhood of Man på italienska och parades ihop med Dori för den sakens skull. Singeln blev en framgång och nu satsade Durium på dem båda tillsammans. Det visade sig vara ett smart drag.
1974 vann man Rai:s stora underhållningsprogram Canzonissima med "Un corpo e un'anima" och nu förvandlades duon till en av Italiens verkliga storsäljare. Deras bidrag till ESC i Stockholm 1975 blev även en stor internationell hit och fler framgångar skulle följa.
De båda var aldrig ett par utanför scenen och när Dori fick barn med sin make - den omåttligt framgångsrike Fabrizio de André - lades duon alltmer på is.
1979 kidnappades Dori och hennes make av en liga på Sardinien och de båda hölls fångna i fyra månader innan de släpptes. Efter det koncentrerade sig Dori enbart på den egna karriären - 1983 fick hon en stor hit i Sanremo - innan hon lämnade scenen 1990 efter långvariga problem med stämbanden.
Wess fortsatte sin bana inom musiken men blev aldrig något stort namn på egen hand. 2009 avled han på ett sjukhus i Winston, USA, till följd av en svår astmaattack.
Efter hans död sade Dori Ghezzi att åren med Wess varit bland de roligaste och mest lärorika i hennes liv: "Han lärde mig allt. När jag ser tillbaka på oss nu ser jag att han var artisten och jag var körsångerskan."
Wess & Dori Ghezzi / Era (Italien 1975)
3:e plats av 19 bidrag i Stockholm
Den auktoritära och lätt fascist-anstrukna portugisiska diktaturen hade städats bort i den fredliga nejlikerevolutionen - där Portugals eurovisionsbidrag från 1974 spelat en viss roll - och nu bubblade hela landet av förväntan och lycka över den nya friheten.
Duarte Mendes var kapten i den portugisiska armén och hade varit direkt inblandad i revolutionen ett knappt år tidigare. Parallellt med det militära hade han också en sångkarriär - han hade spelat in flera singlar och deltagit i Festival da Canção flera gånger. Nu blev det vinst då han gav röst åt hela den nya tiden och representerade alla landets nya förhoppningar.
"Madrugada" ("Gryning") är en totalt obekymrad hyllning till revolutionen som fått landet att födas på nytt och som fått människorna att upptäcka sig själva.
Även i grannlandet Spanien var diktaturen försvagad. Diktatorn Franco var döende och greppet om staten höll på att glida de styrande ur händerna. De ville förmodligen inte visa en hyllningssång till någon revolution på bästa sändningstid och tidningarna spekulerade i huruvida spansk tv skulle gå ned i svart under Portugals bidrag.
Inte nog med att TVE visade den revolutionära sången - den spanska juryn dristade sig dessutom till att ge den två poäng. Bara två länder till släppte till poäng - Turkiet smällde i och för sig till med en tolva - men det blev en låg placering för sången om friheten.
Inte för att det spelade någon roll hemma i Portugal där "Madrugada" blivit evig och som ofta framförs och tolkas av nya artister som inte ens var påtänkta då revolutionen genomfördes.
Duarte Mendes / Madrugada (Portugal 1975)
16:e plats av 19 bidrag i Stockholm
André Popp hade ingen anledning att klaga över sitt deltagande i Eurovision Song Contest. Han hade varit mycket framgångsrik redan tidigare men efter att "L'amour est bleu" (Luxemburg 1967) blivit en världshit som "Love Is Blue" blev han ekonomiskt oberoende.
Trots framgångarna hade André Popp aldrig särskilt mycket gott att säga om de artister som sjungit hans låtar. Rachel (Frankrike 1964) fick godkänt medan han dömde ut såväl Vicky Leandros (Luxemburg 1967 och 1972) och Jacqueline Boyer (Frankrike 1960) som fullständigt mediokra - ointressanta och i total avsaknad av personlighet. Vicky Leandros stora framgångar berodde enbart på hennes pappas goda kontakter, menade han.
Den artist han gillade minst av de han skrev för var ändå med viss marginal Sophie, som tävlade för Monaco i Stockholm 1975. Han menade att hon helt saknade röst och utstrålning och att hon enbart blev utvald för att hon jobbade som programledare på RMC (Radio-Monte-Carlo). När sajten And The Conductor Is frågade honom om saken ville han knappt ens prata om sitt deltagande. "Varför ska man påminna folk om att den där låten ens funnits?"
Låten hade varit ett beställningsuppdrag och texten skrevs av Boris Bergman (Monaco 1973 och Frankrike 2013). André Popp fick själv följa med till Stockholm och dirigera orkestern, något han själv inte hade något minne av i efterhand.
Sophie hette egentligen Arlette Hecquet och skivdebuterade redan 1963 med "Reviens vite et oublie", en cover på The Ronettes "Be My Baby". Före det hade hon spelat rollen som utmanande twistdansare i en scopitone - en sorts musikvideo som visats i speciella jukeboxar med bildskärm. Ibland uppträdde hon också under pseudonymen Jenny Ann.
Med åren lämnade Sophie sångmikrofonen för en annan mikrofon. Hon anlitades som hallåa och radiopratare på RMC där hon blev populär och uppskattad. 1974 hade hon avlämnat Monacos poäng vid ESC i Brighton.
"Une chanson c'est une lettre" ("En sång är ett brev") blev Sophies sista skiva och gissningsvis den sång flest människor skulle förknippa henne med. När succén uteblev i Stockholm satte hon punkt för sångkarriären och fokuserade på media istället.
Efter femton år på RMC flyttade hon över till RTL och arbetade i många år som programledare och producent. På 1990-talet dök hon upp ett par gånger i tv för att sjunga sina gamla sånger.
Den 28 oktober 2012 avled hon på ett sjukhus i Paris efter att ha opererats för ett bråck på aortan. Hon blev 68 år gammal.
Sophie / Une chanson c'est une lettre (Monaco 1975)
Delad 13:e plats av 19 bidrag i Stockholm
I 1970-talets början var Frankrike den verkliga tungviktaren i Eurovision Song Contest med fyra segrar i bagaget och nästan bara bra placeringar. Dessutom levererade man starka bidrag för Monaco och Luxemburg i princip varje år. Men nu hade deras stjärna börjat dala och resultaten blev allt sämre.
1974 var året då allting skulle vända. Internt valde man ut Dani - en spännande artist som mest rört sig i avantgardistiska kretsar - och en riktigt stark låt. Hur "La vie à 25 ans" skulle ha stått sig i konkurrensen får vi dessvärre aldrig veta. Fyra dagar före finalen i Brighton avled republikens president Georges Pompidou, landssorg utlystes och ORTF tvingades dra sig ur tävlingen med rekordkort varsel.
Som lite plåster på såren fick Dani skicka in ett nytt bidrag till 1975 års interna uttagning, men hennes låt "Comme un boomerang" - skriven av Serge Gainsbourg (1965, 1967, 1990) - ansågs på tok för provokativ och refuserades. Istället fick hon tävla med den slätstrukna "Paris Paradis" - skriven av Christine Fontane, som även skrivit hennes låt 1974 - som högst väntat valdes bort.
Till Stockholm skickade man Nicole Rieu - en talangfull 26-åring som efter ett antal singlar lockats över till skivbolaget Barclay som trodde starkt på henne. Hon hade spelat in ett påkostat debutalbum med en del egenhändigt skrivna låtar och ESC sågs som ett utmärkt tillfälle att lansera skivan med buller och bång.
Under repetitionerna i Stockholm var fransmännen missnöjda med hur orkesterns pianist spelade det långa och viktiga solot som inledde låten och till sist slog sig dirigenten Jean Musy själv ned vid flygeln för att få det att låta rätt.
Nicole Rieu har flera gånger berättat i intervjuer om hur nervös hon är och hur besviken hon var på sig själv för att hon inte sjungit bättre. Trots att placeringen var Frankrikes bästa på fem år hade delegationen tydligen förväntat sig mer.
Bidraget blev ändå en succé på många sätt. Nicoles album blev en framgång och hon etablerade sig som ett stort namn på den franska musikscenen medan kompositören Jeff Barnel i sin tur blev kraftigt efterfrågad och skrev ett stort antal framgångsrika låtar, inte minst för stjärnan Dalida.
"Comme un boomerang" skulle förbli bortglömd i många år, men när Dani 2001 spelade in den i duett med Étienne Daho blev den en stor hit och hjälpte till att cementera Danis ställning som kultartist.
Nicole Rieu / Et bonjour à toi, l'artiste (Frankrike 1975)
4:e plats av 19 bidrag i Stockholm
En del artister slår igenom med dunder och brak och blir stjärnor över en natt medan andra tar betydligt längre tid på sig. När Ann Christy - som egentligen hette Christiane Leenaerts - vann den belgiska finalen 1975 hade hon sjungit i drygt tio år och med tiden blivit ett välkänt namn på hemmaplan.
Även om de kommersiella framgångarna till största delen uteblivit visste alla vem hon var. Hon hade personlighet och en egen ton i rösten. Dessutom klädde hon sig enbart i fräcka och avantgardistiska kläder inspirerade av hippierörelsen. 1971 var hon storfavorit att vinna den nationella finalen och fick karriärens dittills största hit med "Dag vreemde man".
"Gelukkig zijn" var skriven av Ann Christys goda väninna Mary Boduin och handlade om den lycka man känner när man är så kär att hela världen ser det på en. Låtskrivaren har själv sagt i flera intervjuer att hon alltid tänkt sig att texten handlar om ett lesbiskt par som kommit ut och som vågar visa sin kärlek inför hela världen.
I Stockholm tvingade tv-bolaget Ann Christy att sjunga halva sången på nederländska och den andra halvan på engelska. Sångerskan tyckte att det förtog känslan och hade föredragit att hålla sig till bara ett språk, men tv-bolaget fick sista ordet. Trots ett starkt framträdande fick belgarnas söta sång bara ströpoänger och landade långt ned i listan.
Ann Christy förblev en populär och älskad sångerska. 1977 spelade hon huvudrollen i en musikalversion av "En midsommarnatts dröm" och tre år senare fick hon karriärens största hit med "De roos" - en cover på Bette Midlers "The Rose".
1984 återvände Ann Christy till rampljuset efter en tids frånvaro då hon genomgått behandling mot den livmodershalscancer hon drabbats av. Den nya singeln "Ik leef voor jou" hade ett nytt och fräscht sound och var tänkt som en nystart men sedan gick allting fel. Cancern kom tillbaka och nu fanns det inget mer att göra. Ann Christy avled senare samma år - endast 38 år gammal.
Hon är långt ifrån bortglömd och hennes sånger upptäcks ständigt att nya generationer. 1996 blev "Gelukkig zijn" åter en stor hit med gruppen Mama's Jasje och 2008 röstades "De roos" fram till den bästa av tusen belgiska hitlåtar genom tiderna.
Uppdaterad 28 januari 2022
Ann Christy / Gelukkig zijn (Belgien 1975)
15:e plats av 19 bidrag i Stockholm
I början av 1970-talet ville nya deltagare vara med i ESC och nya länder gjorde strömhopp in i tävlingen: Malta, Israel, Grekland. Och så Turkiet. En lite oväntad debut, faktiskt.
Turkiet var en demokrati på pappret - medlem av Nato sedan 1952 - men en väldigt skakig statsbildning som varit med om statskupper såväl 1960 som 1971. Det politiska våldet låg hela tiden och bubblade under ytan och landet präglades av starka motsättningar. Vad tänkte turkarna att de skulle få ut av sitt tävlande? Hade de inte annat att tänka på än att tävla i musik eller att visa upp sig i europeisk tv?
Grekland hade debuterat i tävlingen året innan, eftersom landets militärjunta ville visa landet i en positiv dager. Möjligen hade Turkiet samma sak i tankarna. I juli 1974 försökte den grekiska juntan annektera Cypern, vilket slutade med att den turkiska armén invaderade ön och ockuperade den norra sidan. Kanske ville Turkiet visa upp en mjukare sida men deras blotta närvaro blev för mycket för grekisk tv som vägrade tävla vid sidan av sin gamla ärkefiende.
Av 105 insända bidrag valde TRT ut sjutton stycken som skulle få tävla i den nationella finalen, men två av artisterna hoppade av tävlingen. Vinnaren skulle utses av en folkjury och en professionell jury men när det blev dött lopp mellan två låtar drog man helt enkelt lott om vem som skulle få åka till Stockholm.
17-åriga Semiha Yankı drog det längsta strået och blev Turkiets första representant. Låten var en innerlig och passionerad sång om längtan att få tillbringa åtminstone en minute tillsammans med den man älskar.
Ett starkt framträdande till trots fick Semiha bara tre poäng (från Monaco) och kom på allra sista plats. Till råga på allt krånglade resultattavlan och vägrade registrera poängen varpå programledaren Karin Falck uttalade de bevingade orden "Could we have three points on the Turkey?"
Det var nesligt att bli sist på första försöket men sången har fått evigt liv i Turkiet. Trots att Semiha Yankı spelat in åtskilliga skivor och även skådespelat flitigt är det fortfarande "Seninle bir dakika" hon förknippas med.
Det poängmässiga fiaskot gav TRT kalla fötter och Turkiet drog sig ur tävlingen, varpå Grekland kom tillbaka med en politiskt laddad sång om Cypernkrisen med udden riktad just mot Turkiet.
Han hade redan i flera år hört till Spaniens mest efterfrågade producenter och låtskrivare, men den oerhörda framgången med "Eres tú" öppnade en mängd nya dörrar för Juan Carlos Calderón. Inte nog med andraplatsen i Luxemburg - bidraget hade blivit en stor hit i hela världen och slagit sig in bland de tio främsta på den amerikanska Billboard-listan. Än idag har ingen annan låt helt på spanska gjort om den bravaden.
Calderón hade producerat skivor för Mocedades och hade varit med då Sergio Blanco och Estíbaliz Uranga beslöt sig för att lämna gruppen och bilda en egen duo vid sidan av. Juan Carlos tog även den unga duon under sina vingar och gjorde sitt bästa för att få dem att fungera på egen hand.
1975 skrev Juan Carlos Calderón balladen "Tu volverás" till det unga paret och ställde för andra gången upp i ESC som låtskrivare och dirigent. Nog anades ett melodiskt släktskap till "Eres tú" och spansk tv försåg sitt bidrag med en snygg förhandsvideo, men trots att där fanns musikaliska kvalitéer skulle den nya låten få svårt att leva upp till de högt ställda förväntningarna.
I Stockholm visade sig Sergio & Estíbaliz vara prydliga, propra och aningens slätstrukna - och fick nöja sig med en tiondeplats, vilket tillsammans med 1972 var Spaniens sämsta notering de senaste tio åren. Trots den mediokra placeringen blev låten en stor hit såväl på hemmaplan som på den stora latinamerikanska marknaden.
I december samma år firade dessutom Sergio & Estíbaliz framgången genom att gifta sig med varandra hemma i Bilbao. De båda fortsatte att sjunga tillsammans: först som duo, sedan återigen tillsammans med Mocedades i olika sammansättningar.
Jag har personligen omvärderat "Tu volverás" med åren. Den rätt stela framställningen i Stockholm stod länge i vägen för mig men i sin studioversion är det här en riktigt elegant stegrande popballad, en av de bästa låtarna i startfältet 1975.
Vid sidan av musiken var Sergio Blanco en framstående konstnär och skulptör. I februari 2015 avled han, endast 66 år gammal.
Uppdaterad 13 oktober 2023
Sergio & Estíbaliz / Tu volverás (Spanien 1975)
10:e plats av 19 bidrag i Stockholm
När 1975 års norska final sändes från tv-huset i Oslos Marienlyst var det den första utgåvan i färg. Stortinget hade i princip gett klartecken för provsändningar redan tre år tidigare men det hade tagit NRK en stund att förbereda sig för omställningen.
För att uppmärksamma att 1975 var Förenta Nationernas internationella kvinnoår hade man svängt lite på könsrollerna i själva programmet. Värd för tävlingen var en kvinna medan den som ansvarade för att föra upp poängen på den högst manuella resultattavlan samt dela ut blommor till vinnaren var en man. Detta lustiga nytänk gick inte de norska tidningarna förbi.
I själva startfältet var det inte fullt lika mycket nytänk. De fem utvalda bidragen - som fortfarande framfördes två gånger av olika artister - var närmast provocerande gammaldags och fyrkantiga. Låtskrivaren Terje Rypdal, som själv suttit med i urvalsjuryn, tog bladet från munnen och sågade hela tillställningen och menade att norska upphovsmän verkar gå i lås så snart det ska skrivas ESC-bidrag och att de flesta insända bidragen kunde ha tävlat redan på 1950-talet.
Det omdömet stämde i högsta grad in på vinnarlåten "Det skulle ha vært sommer nå", som lät som ett ganska vackert men föga oförglömligt stycke filmmusik. Ellen Nikolaysen - som tävlat i Luxemburg två år tidigare som del av Bendik Singers - hade vunnit pris som bästa artist vid popfestivalen i Tokyo året innan och gjorde vad hon kunde för att få låten att kännas åtminstone en smula intressant.
Kanske kände den norska delegationen på sig att deras bidrag behövde lite kryddning, så i den engelska texten hade den ljuva älskaren inte bara tagit sommaren med sig och försvunnit - han hade dessutom gjort textens jag gravid. Att antyda sex var högst ovanligt i schlagertexter vid den här tiden - kärleken var mestadels ren och kysk i den här tävlingen.
Inte räckte det för att entusiasmera juryn, med undantag för italienarna som gjorde tumme upp. Norge kom näst sist i finalen och för en gångs skull kändes det rätt välförtjänt.
Ellen Nikolaysen sjöng vidare och släppte även ett par singlar i Tyskland innan hon la karriären på is under några år för att bilda familj. Hon gjorde stor comeback på teaterscenen i början av 1990-talet och är numer ännu flitigare som skådespelare än som artist.
Ellen Nikolaysen / Touch My Life (With Summer) (Norge 1975)
18:e plats av 19 bidrag i Stockholm
Israels tredje representant kände sig sannolikt lite stressad när han väl kommit fram till Stockholm. Hans skivbolag på hemmaplan hade gått i taket av glädje då han blev utvald och var nu säkra på stor framgång i tävlingen. Så stor framgång att de pressat sin unge stjärna att spela in ett helt nytt album på bara två veckor, så man skulle kunna profitera på en framskjuten placering.
Shlomo Artzi var inte alls lika säker själv. Han hade slagit igenom som 20-åring som sjungande soldat vid den årliga israeliska sångfestivalen men nu var han inte säker på hur han skulle gå vidare. Och det nya hastverket till album var knappast hans stoltaste stund i rampljuset.
I Stockholm sjöng han bra men inte särskilt avslappnat och trots att låten var en rätt schysst komposition kändes den inte riktigt färdig, med ett ganska tunt arrangemang. Den fick poäng från de flesta länder, men nästan bara riktigt låga summor. Elfteplatsen sågs som ett fiasko och den nya skivan floppade. Shlomo Artzis karriär såg ut att kanske vara över.
Två år efter ESC bestämde sig Shlomo Artzi för att spela in en sista skiva innan han lämnade karriären bakom sig. En sista skiva, inspelad på rätt sätt, med gott om tid och med gott hantverk. Resultatet blev en riktig braksuccé och istället för att vara slutet på hans bana blev den starten på en sällan skådad framgång.
Idag har Shlomo Artzi sålt över 1,5 miljoner skivor - en helt otrolig siffra i lilla Israel - och är en av landets absolut mest älskade artister.
Shlomo Artzi / At ve'ani (Israel 1975)
11:e plats av 19 bidrag i Stockholm
Efter att ha valt internt och kommit på allra sista plats i Brighton 1974 återinförde västtysk tv sin nationella final. I "Ein Lied für Stockholm" tävlade femton bidrag och en professionell jury - med en kraftig överrepresentation av män i övre medelåldern - valde ut den låt de ansåg med lämpad att slå världen med häpnad.
Det var ett imponerande startfält fullt med stjärnor. Inte minst fanns där en rejäl ansamling artister som redan tävlat eller som skulle komma att tävla i ESC: Katja Ebstein (1970, 1971, 1980), Mary Roos (1972, 1984), Peter Horton (1967), Jürgen Marcus (1976) och Séverine (1971).
Dessutom fanns där Marianne Rosenberg och "Er gehört zu mir" som sin bleka tiondeplats till trots skulle bli en riktig kioskvältare och en sann evergreen i den tyska musikvärlden.
En evergreen skulle förvisso även vinnaren bli. Joy Fleming hade harvat runt i musikbranschen i nästan tio år redan och hade byggt upp en karriär som framstående soul- och jazzsångerska även om det kommersiella genombrottet uteblivit.
Hennes bidrag var en sensationellt lössläppt soulsmittad schlagerorgie, bokstavligen igångstampad av dirigenten Rainer Pietsch. Eurovisionen hade aldrig skådat något liknande och skulle nog aldrig förväntat sig något av det här slaget från de annars så strama tyskarna. I sin iver att sätta ord på detta som pågick på scenen kallade en svensk tidning Joy för en "vild Brünnhilde", något sångerskan ännu många år senare skulle fnysa högt åt.
Trots ett fullständigt betagande framträdande - ett av de mest explosiva i tävlingens historia - gjorde juryn tummen ned och Joys soulkaskad blev ett praktfullt fiasko. Hon fortsatte att vara den där sångerskan alla gillar men som inte säljer några skivor medan låten - den snåla poängskörden till trots - fått ett evigt liv på den tyska marknaden. Med all rätt.
Joy Fleming gjorde ett par försök till att få representera Tyskland i ESC (1986, 2001, 2002) och var in i det sista en ofta anlitad artist och en flitig gäst på tysk tv. Joy Fleming avled 27 september 2017 i en ålder av 72 år.
Uppdaterad 28 september 2017
Joy Fleming / Ein Lied kann eine Brücke sein (Västtyskland 1975)
17:e plats av 19 bidrag i Stockholm
Att Sverige skulle stå värd för en så vulgär och anstötlig tillställning i kommersiellt trams som Eurovision Song Contest var inte populärt i mitten av 1970-talet. Medan delegationer från nitton länder repeterade i Älvsjös hårdbevakade mässhallar protesterades och demonstrerades det mot evenemanget på Stockholms gator under paroller som "Slopa EM-schlagern" och "Sjung din egen sång".
Många av demonstranterna menade att musik och texter som i första hand skapats för att vara säljande produkter aldrig kunde vara meningsfulla. Lördagskvällens internationella final skulle ge just de kritikerna hinkvis med vatten på sina kvarnar där vinnare blev Nederländerna med ett glatt grötrim på engelska:
Ding-a-dong every hour When you pick a flower Even when your lover is gone gone gone
Den holländska originaltexten hade ett visst mått av poesi i all enkelhet men den engelska text man skrivit i efterhand var rena rama ordsoppan där ord bara kastats samman för att rimma och låta bra. Man kastade ut originalets "ticke-tack" och "bim bam bom" och lika bra var kanske det.
Om texten var fånig var musiken desto bättre. Det är en kort och klatschig komposition - den är inte ens två och en halv minut lång - men otroligt melodiös och fyllig och känns tilltalande, genomarbetad och lyxig. Framträdandet i rymdinspirerade dräkter bidrog också till att få hela paketet att kännas fräscht och lockande och vinna över en och annan mer anspråksfull kandidat i startfältet.
Teach-In var ett glatt gäng halvproffs som inte alls var beredda på framgången. Ett år senare hoppade sångerskan Getty Kaspers av och gruppen splittrades, för att återbildas med nya sångerskor ett par år senare.
Nederländerna tog sin fjärde seger på tjugo år men tappade sedan formen helt. Det skulle ta hela fyrtiofyra år innan det blev seger på nytt och under den tiden placerade man sig endast fyra gånger bland de fem bästa.
Uppdaterad 1 juni 2019
Teach-In / Ding-A-Dong (Nederländerna 1975)
1:a plats av 19 bidrag i Stockholm
