Tant de peine / Luxemburg 1957

De första åren fanns det inte så många regler och de som fanns ignorerades friskt av deltagarna. I början sa reglerna till exempel att ländernas bidrag skulle tas fram genom nationella finaler som skulle hjälpa till att popularisera själva tävlingen såväl som televisionen som medium.

Luxemburg hade sannolikt ett sjå att hitta passande bidrag utan att plocka ihop en hel nationell liga och struntade glatt i finalkravet. Man frågade en lämplig artist och beställde sedan en låt.

Danièle Dupré var ingen stor stjärna men hon uppträdde regelbundet, spelade in skivor och verkar ha haft ett gott rykte. Luxemburgs tv engagerade henne att sjunga deras låt och enligt sångerskan var det som vilket jobb som helst.

Tävlingslåten hörde hon för första gången på vägen till Frankfurt där hon repeterade in den. I en intervju många år senare berättade hon hur dålig hon tyckte att den var, att den var henne helt likgiltig och att den inte väckte en enda känsla hos henne.

Den eleganta och glamourösa Daniele lyckades ändå ladda sitt framträdande med en del glöd och juryn gav henne en fjärdeplats till slut.

I likhet med Paule Desjardins (Frankrike 1957) kände Danièle att tidsandan höll på att rinna ifrån henne och hon lämnade underhållningen bara några år senare för att ge plats åt en ny generation. Paule och Danièle var dessutom goda vänner - vissa källor menar att de träffades för första gången i Frankfurt - och höll kontakten livet ut.

Efter musiken ägnade sig Danièle åt en karriär som inredare med stor framgång. Bland annat har hon inrett en del av flygplatsen i São Paolo. Hon avled 2015 i en ålder av 88 år.

Ganska ofta anges tävlingslåten som ”Amours mortes” (”Slocknad kärlek”) men vid finalen i Frankfurt hette den ”Tant de peine” och inget annat. Danièle Dupré gjorde aldrig någon skivinspelning av låten.



Danièle Dupré / Tant de peine (Luxemburg 1957)
Delad 4:e plats av 10 bidrag i Frankfurt

L'enfant que j'étais / Schweiz 1957

Schweiz hade i sanning satt färg på den första upplagan av Eurovision Song Contest - ett namn programmet ännu inte hade - genom att föreslå formatet, stå värd för själva tävlingen och sedan också vinna hela rasket i Lugano.

Att Schweiz skulle arrangera även året därpå var däremot aldrig aktuellt. Tävlingen var från början tänkt som en engångshändelse, som en extraordinär programpunkt och inget mer. Televisionen var så ny och få människor tänkte i långa linjer. Anledningen att en andra omgång över huvud taget ordnades var - enligt legenden - att västtysk tv så gärna ville stå värd och visa sitt kunnande.

I den schweiziska finalen vann i princip samma låt som året innan. "L'enfant que j'étais" lät inte bara som en variant på historiens första ESC-vinnare, den hade samma upphovsmän och framfördes även den av Lys Assia. Faktum var att Lys sjungit fem av elva bidrag i den nationella finalen så rent statistiskt borde hon ju ha vunnit.

Men redan i Frankfurt am Main kunde man se konturerna av en sanning som ofta skulle gälla genom programmets historia: blixten slår sällan ned på samma ställe två år i rad och det lönar sig inte att kopiera fjolårets vinnande koncept. Fjolårets vinnande team fick bara fem poäng och kom trea från slutet.

I likhet med Italien och vinnaren från Nederländerna struntade man glatt i den nya regel som rekommenderade att inga tävlingsbidrag fick vara längre än tre och en halv minut - "L'enfant que j'étais" klockar in på strax över fyra minuter.

Det relativa misslyckandet spelade ingen som helst roll för Lys Assias karriär. Tävlingen var inte på något sätt etablerad varken hos publiken eller hos tidningarna. Tävlingen var inte på riktigt en tävling än utan mer en musikstund i tv. Ett tydligt steg mot ökade tävlingsinstinkter var att man från och med 1957 såg tävlingen som årligen återkommande och förväntade sig att det vinnande landet också skulle ta hand om arrangemanget följande år.



Lys Assia / L'enfant que j'étais (Schweiz 1957)
Delad 8:e plats av 10 bidrag i Frankfurt am Main

Net als toen / Nederländerna 1957

Så mycket hinner hända på ett enda år. I Lugano hade Corry Brokken känt sig grön och bortkommen och helt i skuggan av den magnifika Lys Assia som lyst och strålat som den stjärna hon var.

Corry hade fått ögonen på sig efter sitt internationella gästspel och nu öppnades en mängd dörrar för den unga sångerskan som snabbt blev efterfrågad och skaffade sig betydligt mer erfarenhet än hon tidigare haft.

Hon ställde upp på nytt i den nationella finalen, där fyra artister sjöng två låtar var innan tittarna fick rösta genom att skicka in vykort. Intresset var mycket större än året innan - då man använt samma modus - och vinnarlåten fick fler röster än alla fjolårets bidrag tillsammans. Corry blev etta och tvåa, Marcel Thielemans trea och fyra, John de Mol femma och sexa och Hea Sury kom näst sist och sist.

Nu var det Corrys tur att imponera på sina medtävlare - Storbritanniens Patricia Bredin berättade i en intervju många år senare vilket intryck Corry gjort - och nu gav hon dessutom Lys Assia storstryk i omröstningen. Nederländerna tog ledningen i första omgången och stannade kvar i ledningn hela vägen.

”Net als toen” (”Precis som då”) är dessutom den enda låt som fått poäng från samtliga andra deltagarländer under de år man använt det poängsystem där varje lands jury har tio medlemmar som var och en får ge en enda poäng till sin favorit.

Idag skulle vinnarlåten nog fått sina fiskar varma i tidningarna efter finalen då man bröt mot en av de få regler som fanns uppställda. EBU hade bestämt att inget tävlingsbidrag fick vara längre än tre och en halv minut, och det är den längden "Net als toen" har på skiva.

I Frankfurt hade man av någon anledning kastat in ett långt fiolsolo av Sem Nijveen och man bröt tidsregeln med råge, dock inte lika mycket som Italien vars låt är alla tiders längsta bidrag.

Trots segern blev låten ingen kommersiell hit, varken hemma i Nederländerna eller utomlands. Corry fick ändå spela in den på såväl franska som tyska - vid den här tiden kändes det ännu inte så viktigt att sjunga på engelska - och nu började det tyska skivbolaget satsa på henne rejält. Några år senare skulle det börja ge utdelning på riktigt.



Corry Brokken / Net als toen (Nederländerna 1957)
1:a plats av 10 bidrag i Frankfurt am Main

Skibet skal sejle i nat / Danmark 1957

Redan från början insåg artisterna att det kunde bli lite mastigt för publiken och juryn att skilja många nya låtar åt. 1957 tävlade ju hela tio bidrag och då var det bäst att göra något lite extra som gjorde att man fastnade i minnet lite bättre. Det skulle debuterande Danmark göra med besked.

Legenden säger att Danmarks Radio skulle ha velat vara med redan vid den första finalen i Lugano 1956 men att man skulle ha missat tidsfristen för att anmäla sig. Ingen verkar veta om det stämmer eller inte, men som första nordiska land kastade man sig ut i den internationella hetluften vid tävlingens andra upplaga i Frankfurt am Main.

De danska tidningarna var inte så entusiastiska - de tyckte att hela den nationella finalen var gräslig och att det vinnande bidraget var extra förfärligt. Såväl Gustav Winckler som Birthe Wilke sågades med fotknölarna. Reaktionen var knappast oväntad - danska journalister hade i regel ingenting till övers för lättare populärkultur, en inställning som ledde till att Danmark drog sig ur tävlingen under åren 1967 - 1977.

I Frankfurt var Gustav och Birthe ändå på hugget och spelade upp sin lilla sång om sjömannen med smak för haven och hans flickvän som blir kvar på kajen som ett litet skådespel. Birthe Wilke har i intervjuer sagt hur underligt det kändes att gå omkring bakom kulisserna i kappa och med handväskan i högsta hugg när alla andra damer bar tjusiga galakreationer.

För att göra det hela extra trovärdigt skulle de älskande tu avsluta numret med en kort kyss som skulle avslutas så snart studiomannen gav tecken. I stundens hetta glömde någon bort sig - oklart om det var studiomannen eller regissören - och något tecken gavs aldrig. Danskarna kysstes på i många långa sekunder och kyssen är ännu den längsta som utdelats under ett ESC-bidrag.

Det har spekulerats i om de katolska länderna i tävlingen blivit upprörda över att två människor som inte var gifta stod och slätade av varandra i direktsändning, men poängen flödade ändå in och danskarna belönades med en bronsplats.

Låten lanserades även på den tyska marknaden, men där låg Gustav och Birthe på olika skivbolag och istället sjöng Bibi Johns (som skulle leda den svenska melodifestivalen 1983) den kvinnliga stämman.

Birthe Wilke vann den danska finalen på nytt två år senare. Gustav ställde upp fler gånger - inte minst med den remarkabla "Salami" 1966 - utan att vinna på nytt. Han avled i en bilolycka 1979, 53 år gammal.



Birthe Wilke & Gustav Winckler / Skibet skal sejle i nat (Danmark 1957)
3:e plats av 10 bidrag i Frankfurt am Main

Corde della mia chitarra / Italien 1957

I begynnelsen fanns det nästan inga regler. Det viktiga var att man fick sända tv ut över eurovisionsnätet och allt annat bedömdes som mindre viktigt, något deltagarländerna fick sköta efter eget huvud. Det skulle exempelvis ta ända fram till 1966 innan någon regel infördes om vilket språk man fick sjunga på.

Redan till den andra omgången hade man ändå plitat ned ett par riktlinjer som de tävlande skulle hålla sig till. Varje bidrag fick framföras av max två solister - inga bakgrundssångare var tillåtna - och man rekommenderade att de tävlande sångerna inte skulle vara längre än tre minuter och trettio sekunder.

Det skulle åtminstone två länder strunta glatt i. Både vinnaren Nederländerna och Italien hade stoppat in riktigt långa instrumentala partier i sina låtar och det italienska bidraget är den längsta låt som någonsin tävlat i ESC - över fem minuter lång.

Ironiskt nog framfördes alla tiders längsta låt direkt efter den låt som ända fram till 2015 var den allra kortaste som någonsin deltagit.

Sångaren Nunzio Gallo var en populär sångare som sålda hundratusentals skivor i slutet av 1950-talet men som med tiden alltmer lämnade musiken för en framgångsrik bana som skådespelare. Han avled 2008 i sviterna av ett svårt slaganfall ett år tidigare.

EBU tyckte inte om att deltagarna nonchalerade regelverket - EBU:s huvudkontor låg ju i Geneve och schweizare tycker om ordning och reda - och från och med 1958 har man hållit mycket hårt på reglerna om hur långa bidragen får vara. Någon gång i början av 1960-talet justerades tidsgränsen dessutom ned till tre minuter blankt - den regeln gäller än idag.



Nunzio Gallo / Corde della mia chitarra (Italien 1957)
6:e plats av 10 bidrag i Frankfurt am Main

Straatdeuntje / Belgien 1957

Redan från början valde det tvåspråkiga Belgien att dela upp sitt tävlande och låta de två stora språkområdena turas om att utse det nationella bidraget vartannat år. Det kan verka självklart att båda språken ska vara representerade men frågan är hur självklart det var i slutet av 1950-talet.

Vid självständigheten 1830 var den belgiska staten enspråkigt fransk och det skulle ta nästan sjuttio år innan nederländska fick någon form av officiell status. Landets konstitution fick inte en officiell nederländsk version förrän 1967. Kungahuset representerade den franskspråkiga överklassen. Allt detta underblåste de tilltagande motsättningarna språkgrupperna emellan.

Om det nu var så viktigt att Belgiens båda huvudsakliga grupper skulle representeras internationellt, varför framfördes de båda belgiska bidragen på franska 1956? Varför inte en låt på vardera språket?

När det nu blev Flanderns tur att stå för fiolerna valde man ut Bobbejaan Schopen - en mycket populär entertainer och professionell visslare - som fick sjunga tre bidrag som en jury fick välja bland. Tävlingsmomentet kanske inte var så starkt betonat i den nationella finalen, då Bobbejaan enligt legenden inte visste vilken låt han skulle sjunga då han anlände till Frankfurt.

"Straatdeuntje" ("Slagdänga") blev ingen stor hit men Bobbejaan själv hörde till Flanderns mest framgångsrika artister i nästan tjugo år. Vid millenieskiftet hörde han till de tvåhundra rikaste personerna i Belgien.

1961 grundade han temaparken Bobbejaanland där man blandade in kultur bland alla attraktioner. Än idag fungerar parken och hör till Belgiens mest populära. Bobbejaan drev parken fram till 2004 och bodde kvar på området till sin död 2010.

1977 delades belgisk public service upp i två skilda bolag - BRT (idag VRT) och RTBF - som sedan dess delar på landets medlemsskap i EBU.



Bobbejaan Schoepen / Straatdeuntje (Belgien 1957)
Delad 8:e plats av 10 bidrag i Frankfurt am Main

La belle amour / Frankrike 1957

Fransk tv slog på stort inför den andra upplagan av Grand Prix Eurovision de la Chanson, som skulle hållas i Frankfurt am Main. Man anordnade inte färre än sex semifinaler med sex låtar i vardera. Varje låt framfördes av två olika artister och när samtliga semifinaler hållits verkar man helt sonika bara ha valt ut en vinnare. Hur detta gått till är dessvärre höjt i dunkel.

I likhet med många andra länder ville fransmännen framhäva låtarna och inte fokusera så mycket på artisten. Den vinnande låten "La belle amour" blev därför framförd i Frankfurt av en helt annan artist än de båda som delat på den i semifinalen.

Paule Desjardins var en av de många sjungande mannekänger som fransk populärmusik verkade vimla av vid den här tiden. Hon hade en bra röst och gjorde sig i tv och var ganska populär hemma i hexagonen.

Låten var komponerad av Guy Lafarge som skrivit flera operetter innan han efter kriget alltmer började skriva chansons åt diverse artister. Texten var skriven av Francis Carco som vid sidan av sångtexter skrivit flera romaner och belönats med ett tungt pris av Franska akademien.

Paule Desjardins framförde sången med lätthet och elegans och belönades rikligt av domarna. Då endast vinnaren hade tillkännagivits 1956 blev "La belle amour" tävlingens första officiella tvåa.

Paule Desjardins spelade in ett antal skivor i slutet av 1950-talet men insåg snart att tiden var på väg ifrån henne. Ny ungdomlig musik började ta över och publiken ville ha nya sorters idoler. Hon lämnade rampljuset och ägnade sig åt andra saker istället. Hon gifte sig med en man som tillverkade damunderkläder och Paule startade en framgångsrik karriär som designer i hans rörelse.

Textförfattaren Francis Carco avled ett drygt år efter finalen i Frankfurt efter att i många år lidit av Parkinsons sjukdom.



Paule Desjardins / La belle amour (Frankrike 1957)
2:a plats av 10 bidrag i Frankfurt am Main

Wohin, kleines Pony? / Österrike 1957

Österrike lär ha kommit lite för sent till start för att få vara med i den allra första utgåvan av ESC och debuterade istället året efter i Frankfurt am Main.

Det moderna Österrike var en riktigt färsk statsbildning. I likhet med resten av den tyska riket - Österrike hade anslutits till Nazityskland 1938 och utgjorde där provinsen Ostmark - hade man ockuperats av det andra världskrigets segermakter och inte återfått sin suveränitet förrän 1955. Samma år antog det nya österrikiska parlamentet en grundlag som förbinder landet till evig neutralitet.

Vinnaren av den första österrikiska finalen hette egentligen Leo Heppe och var född i sibiriska Krasnojarsk. Hans far hade varit rysk krigsfånge under det första världskriget för att sedan stanna kvar av egen vilja som språklärare. Snart fick han och hans ryska fru nog av oroligheterna i den nybildade Sovjetunionen och lämnade landet för att slutligen slå sig ned i Wien.

Under artistnamnet Bob Martin framförde han den vinnande sången "Wohin, kleines Pony?" där sångaren frågar sin häst varthän man ska bege sig idag. Oavsett riktning kan han lova att sången följer dem vart de än styr kosan.

Det är intressant att notera det kulturella inflytande den amerikanska närvaron hade på de tyskspråkiga länderna vid den här tiden. Ett av de västtyska bidragen 1956 var en renodlad rocklåt och Österrikes debut har en distinkt smak av prärie och countrymusik.

Helt klart ställde sig resten av Europa frågande inför de amerikanska influenserna och när alla röster var räknade kom Bob Martin på allra sista plats. Det gjorde inte så mycket för hans egen del - han fortsatte sjunga schlager när andan föll på medan hans huvudsakliga stil var opera och operettmusik.

Leo Heppe avled 1998 vid 76 års ålder och ligger begravd på Ottakringer Friedhof i Wien.



Bob Martin / Wohin, kleines Pony? (Österrike 1957)
10:e plats av 10 bidrag i Frankfurt am Main

All / Storbritannien 1957

Storbritannien kom in snett i ESC redan från allra början. Enligt legenden hade man försökt anmäla sig till den allra första tävlingen i Lugano 1956 men i likhet med Danmark och Österrike så missade man sista anmälningsdatumet och lämnades ute i kylan. Det var knappast så britterna ville behandlas av européerna på kontinenten.

Till all lycka anordnades en andra upplaga av tävlingen som BBC kunde skicka ett bidrag till. Hur förtjusta de var i att tävla just i Tyskland av alla ställen vet vi ingenting om, men man arrangerade en nationell final där flera kända namn ställde upp. Dessvärre fanns det en av de utvalda låtarna som ingen artist ville ställa upp och sjunga: en söt men ruskigt gammaldags liten sång även med 1957 års mått mätt.

Efter lite letande hittade man Patricia Bredin - en ung och charmig musikalskådis - som gärna ville sjunga i tv och visa upp sig för en större publik. Hon måste ha sjungit väldigt övertygande eftersom de regionala jurygrupperna röstade fram henne som vinnare.

Såväl skivbolag som radiostationer drog öronen åt sig och Patricia Bredin fick aldrig spela in sitt tävlingsbidrag på skiva. I Frankfurt ignorerades hon av sin etablerade dirigent Eric Robinson - i en intervju för EuroSong News beskrev hon honom som en stroppig och arrogant typ, fullt upptagen av att hitta människor att imponera på - men var nöjd med sin insats och tyckte själv att hon sjöng bra.

Det tyckte orkestern också. Efter den första repetitionen applåderade musikerna hennes insats och hon blev så rörd att hon började gråta. Då kunde det kvitta lika om placeringen blev låg och att låten snart glömdes bort.

Låten var inte bara gammaldags, den var också väldigt kort - endast 1:52 - och förblev det kortaste bidraget genom tiderna fram tills Finland 2015 slog rekordet. "All" är dessutom den första låten som framförts på engelska i ESC.

Patricia Bredin blev kanske aldrig någon stjärna men var ett lovande stjärnskott i många år och spelade flera stora roller såväl på filmduken som på scen. Hon gifte sig senare med den kanadensiske miljonären Charles MacCulloch och fick ta hand om en mängd kossor på hans ägor efter att han avlidit under deras smekmånad. 1989 släppte hon boken "My Fling on the Farm" där hon berättar om sina tio år som boskapsuppfödare.

2017 tog EBU död på ryktet om att Storbritannien skulle ha missat anmälningsdatumet för den första upplagan av Eurovision Song Contest. Enligt dem var det aldrig aktuellt att BBC skulle ha deltagit i Lugano, men att den inhemska sångfestival de anordnade samma år till stor del inspirerade framtida årgångar av ESC.

Patricia Bredin avled i Nova Scotia, Kanada, den 13 augusti 2023. Hon blev 88 år.

Uppdaterad 15 augusti 2023



Patricia Bredin / All (Storbritannien 1957)
7:e plats av 10 bidrag i Frankfurt am Main

Telefon Telefon / Västtyskland 1957

Ett par av de moderna uppfinningar som kommit den europeiska allmänheten tillhanda under 1900-talet var minst sagt världsomstörtande och förändrade sättet människan såg hela världen på. Radion. Televisionen. Telefonen. Och så med tiden internet. Alla dessa skulle vara väl värda en sång eller två.

Vid finalen i Frankfurt am Main passade det extra bra med en sång om telefoner. Vid den allra första tävlingen året innan hade hela juryn funnits på plats i Lugano, men nu trodde man sig ha löst alla nödvändiga tekniska aspekter och alla deltagarländer skulle utan problem kunna rapportera in sina poäng via hypermoderna telefonledningar.

Helt problemfritt gick det kanske inte men man fick åtminstone kontakt med alla länders talespersoner. Reglerna har i alla år sagt att om man trots upprepade kontaktförsök inte når fram till ett land så ska den juryns siffror räknas bort ur resultatet, men den paragrafen har aldrig behövt användas.

Jag har ingen aning om kompositören Ralph Maria Siegels då 11-årige son fick följa med far på jobbet och titta bakom kulisserna på den europeiska schlagerfestivalen, men om han var där verkar det som om tävlingen gjort ett stort intryck. Idag har Ralph Siegel junior deltagit med fler bidrag än någon annan låtskrivare genom historien.

Sångerskan Margot Hielscher arbetade som kläddesigner vid den tyska filmen då hon själv upptäcktes och lanserades på vita duken och blev en av krigsårens största tyska stjärnor. Hennes teatraliska sida utnyttjades fint i tävlingsbidraget där hon hanterade sin telefon som om den varit helt riktig. Hennes insats imponerade och hon skulle återkomma som tysk representant också 1958, då med ny rekvisita.



Margot Hielscher / Telefon Telefon (Västtyskland 1957)
Delad 4:e plats av 10 bidrag i Frankfurt am Main