Sì / Italien 1974

Ville Italien vinna Eurovision Song Contest i Brighton 1974? Det är svårt att säga helt säkert men högst sannolikt hade man inga sådana ambitioner. För det mesta skötte RAI sitt tävlande med vänsterhanden och man gjorde inget för att sälja in ESC till den egna publiken.

Att man bad sin enda vinnare Gigliola Cinquetti att ställa upp på nytt handlade förmodligen mest om att hon var rutinerad, erfaren och van att tävla i olika festivaler på hemmaplan och internationellt. Hon förstod vad jobbet gick ut på och var professionell och pålitlig.

Ville Gigliola Cinquetti vinna i Brighton, då? Det kan vi nog vara ganska säkra på att hon ville. Sedan sin seger i Köpenhamn tio år tidigare hade hon förblivit ett känt namn men hennes framgångar gick upp och ned. 

1973 hade hon visserligen fått en stor hit då hon vann Canzonissima med "Alle porte nel sole" men i Sanremofestivalen hade hon inte ens gått till final med "Mistero". En ny ESC-seger skulle blåsa nytt liv i den internationella karriären och ingen annan artist hade vunnit två gånger.

"Sì" ("Ja") var ett mästerligt nummer där en verkligt långsam vers sakta fick bygga upp till en förlösande refräng där textens jag slutligen kommer över sina tvivel och äntligen vågar ge sig hän åt kärleken. Låtskrivaren Mario Panzeri hade tidigare skrivit "Non ho l'età" 1964 och en rad hits sedan dess och visste verkligen vad han höll på med.

Det såg verkligen ut som att finalen var vikt för Gigliola. Inget annat land ställde upp med en lika klassisk ballad och Italien hade lottats att sjunga sist av alla. Det helt nya röstningssystemet såg också ut att spela italienarna i händerna.

De tre senaste åren hade juryn bestått av två ledamöter från varje deltagarland som suttit på plats i värdstaden och bedömt samtliga mottävlare med poäng på skalan 1-5. Tittarna hade haft svårt att hänga med bland siffrorna, så systemet skrotades. 

Istället bestämde man att varje land skulle ha en jury bestående av tio personer som bedömde samtliga mottävlare med poäng på skalan 1-5. Poängen skulle läggas ihop och sedan läsas upp i direktsändning, och varje bidrag kunde få mellan tio och femtio poäng från varje land. 

Kort tid före finalen bestämde sig arrangerande BBC för att skrota det nya systemet. Det ansågs bökigt och obegripligt, och att rabbla alla dessa nummer i direktsändning skulle ta en evighet. Istället bestämdes att de tio jurymedlemmarna i varje land skulle få ge en enda poäng var till sin favorit och i samma stund kan man säga att Abba slet segern ur händerna på Italien.

Gigliola gjorde ett strålande framträdande och belönades med en andraplats. Även i Abbas skugga slog hon an väl och låtens engelska version slog sig in bland de tio främsta på den brittiska singellistan.

Hemma i Italien märkte just ingen något av det, då tävlingen inte ens sändes i tv. Mitt i förberedelserna inför Brighton hade nämligen "Sì" satts i politisk karantän. 

Italien hade legaliserat skilsmässa i december 1970, men den nya lagen var kontroversiell och motarbetades aktivt av kyrkan. Nu bestämde man att saken skulle avgöras i folkomröstning i maj 1974, där invånarna kunde rösta ja eller nej till att avskaffa den nya lagen. Att framföra en sång där det ena alternativet i den stundande omröstningen sjöngs inte färre än sexton gånger ansågs kunna styra resultatet och låten bannlystes från italiensk media.

Den 12 maj 1974 röstade Italien för att behålla rätten till skilsmässa och när saken var klar kunde RAI äntligen visa ESC. Då var ingen så intresserad längre och "Sì" förblev en högst modest framgång. 

1987 blev istället Johnny Logan första artist att vinna ESC två gånger. Fyra år senare var Gigliola programledare för ESC i Rom tillsammans med Italiens andre vinnare Toto Cutugno.

Gigliola Cinquetti / Sì (Italien 1974)

2:a plats av 17 bidrag i Brighton

Long Live Love / Storbritannien 1974

Olivia Newton-John hade börjat sjunga redan som mycket ung hemma i Australien. När hon vann en resa till London i en talangtävling ville hon egentligen inte åka men hejades på av sin mamma som insåg att chanserna att bli något stort var betydligt större i Europa.

Mamma hade alldeles rätt och 1971 fick Olivia sina första stora hits i Storbritannien och USA. Den amerikanska karriären rann snabbt ut i sanden men britterna gillade sin nya stjärna och flera av hennes låtar slog. 1974 frågade BBC om hon ville representera dem i Eurovision Song Contest.

Som vanligt valdes sex låtar ut för den nationella finalen och tittarna fick välja vinnaren genom att skicka in vykort. Likaledes i vanlig ordning hade den utvalda kvinnliga artisten i princip ingenting att säga till om och som många före henne stod Olivia där med en låt hon själv avskydde.

"Long Live Love" var en riktigt fyrkantig låt med en mässande refräng och en högtravande text som hyllade Frälsningsarmén. Nog för att Olivia hade en snäll image men så präktig hade hon knappast lust att vara i offentligheten.

Naturligtvis hörde Storbritannien till favoriterna - det gjorde man varje år oavsett låt - men det blev "bara" en fjärdeplats, vilket var svagt med brittiska mått mätt. Terry Wogan, som ännu "bara" var kommentator i radio, var säker på att Olivias karriär nu var över.

Det var den inte. En av låtarna Olivia spelade in till sin LP - "I Honestly Love You" - skulle sparka nytt liv i hennes amerikanska karriär och ett år senare flyttade hon till USA i jakt på bättre möjligheter.

Om Olivia hade sitt på det torra redan innan skulle huvudrollen i "Grease" 1978 göra henne till en global superstjärna med en imponerande samling hits på meritlistan. När man idag sammanfattar hennes långa karriär nämns "Long Live Love" sällan som mer än en parentes och sannolikt är Olivia Newton-John väldigt nöjd med att ha det så.

Olivia Newton-John / Long Live Love (Storbritannien 1974)

Delad 4:e plats av 17 bidrag i Brighton

Canta y se feliz / Spanien 1974

Över hela Europa hade romer förföljts och motarbetats i hundratals år. Romer har misstänkliggjorts och hindrats från att bli en del av samhället, i likhet med många andra minoriteter. Romerna i Spanien - ofta kallade gitanos - är inget undantag.

Även om det inte förbättrat romernas ställning har deras musik och kultur genom åren setts som en omistlig del av det spanska kulturarvet och under Francotiden användes romska musiker flitigt i marknadsföringen av Spanien som ett spännande turistmål.

Den förste gitano (om jag inte missat något i någon annans biografi)  som fick tävla för Spanien i Eurovision Song Contest - det mest självklara fönstret för kulturell marknadsföring vid den här tiden - blev Peret som valdes ut internt av spansk tv 1974.

Pedro Pubill Calafat Moya (det namn som stod i alla officiella papper) spelade in sin första skiva redan som 12-åring och jobbade på som ganska anonym musiker i många år. I slutet av 1960-talet gjorde han sensation med sin rumbamusik och "Una lágrima" blev en stor hit på de diskotek där man i regel bara spelade pop på engelska.

"Canta y se feliz" ("Sjung och var glad") väckte stor uppmärksamhet på förhand i Brighton och sågs som ett exotiskt glädjepiller. Peret, uppbackad av en livlig samling bakgrundssångare, sjöng och spexade med sin gitarr och hade sin sångmikrofon fastknuten i slipsen.

Jurygrupperna - som aldrig varit hemskt pigga på att premiera något som lät eget eller inhemskt - gav ändå förvånansvärt många poäng till rumban. Om inte den lika lokalt färgade låten från Grekland konkurrerat om samma poäng hade det kanske kunnat bära ännu längre.

Peret pensionerade sig från musiken 1982 och engagerade sig istället i en frikyrka med en stor mängd romska medlemmar. När han lämnade rörelsen nästan tio år senare var han inte nådig i sitt omdöme och menade sig ha slösat bort många år på meningslöst nonsens.

Peret återvände till musiken där han fått efterföljare som Gipsy Kings och Azúcar Moreno (Spanien 1990). Han uppträdde vid OS-avslutningen i Barcelona 1992 och förblev en älskad och uppskattad artist.

2014 meddelade Peret sin publik att han drabbats av lungcancer och att han skulle dra sig tillbaka i väntan på ett tillfrisknande som aldrig kom. Bara en månad senare avled Peret i en ålder av 79 år.

2016 visade en undersökning att 49 % av spanjorerna har en negativ bild av romer. Idag lever 98 % av Spaniens romer under fattigdomsgränsen.

Peret / Canta y se feliz (Spanien 1974)

Delad 9:e plats av 17 bidrag i Brighton

Waterloo / Sverige 1974

"Fantastiskt! Helt otroligt... var det kanske inte. Man hoppas ju alltid. Men nu har det faktiskt hänt...!" Sveriges Radios tv-kommentator Johan Sandström blev känslosam och lät orden flöda då det stod klart att Sverige och Abba hade segrat i Brighton.

Kanske inte helt otroligt men näst intill. Svensk musik hade haft påfallande svårt att ta sig utanför landets gränser. Ett exklusivt litet gäng svenskar - som exempelvis Siw Malmkvist, Lill-Babs och Anna-Lena Löfgren - hade parallella karriärer i Tyskland, men väldigt få skivor skrivna och producerade i Sverige fick någon som helst uppmärksamhet utanför Skandinavien.

Att det skulle bli just Abba som sprängde vallen och lyckades måste också ha setts som rätt osannolikt. Abba - ett namn man använde för första gången i den svenska melodifestivalen 1974 efter att snällt frågat lov av fiskkonservtillverkaren med samma namn - bestod visserligen av fyra väletablerade och framgångsrika artister, men de var inte riktigt framgångsrika på rätt sätt.

På den här tiden fanns två viktiga topplistor man kunde hamna på: Tio i topp som var ungdomlig och hipp, och Svensktoppen som var den trygga och vuxna listan - föräldralistan - och mellan dessa fanns en avgrund. Abborna hörde absolut till gruppen Svensktoppsartister, som inte hade något att hämta på den unga, häftiga listan alla ville ligga på.

Agnetha Fältskog var den självklara stjärnan som slagit igenom redan som 17-åring med en egenhändigt skriven låt. Björn Ulvaeus och Benny Andersson hade varit med i varsin mycket framgångsrik grupp - Hootenanny Singers respektive Hep Stars - men var inte riktigt lika starka som duo även om de var skickliga låtskrivare. Anni-Frid Lyngstad var den flitiga sångerskan som aldrig riktigt nådde över scenkanten och som hade svårt att få hits.

I backspegeln ser allting så lätt ut. Björn och Agnetha blir kära i varandra, Benny och Frida likaså. När Björn och Benny hyr in Agnetha och Frida att sjunga kör på "Hej, gamle man" borde bitarna falla på plats men krogshowen "Festfolket" - de fyras första försök att jobba ihop - blev ett avskräckande praktfiasko.

Björn Ulvaeus har flera gånger sagt att Abba skulle ha erövrat världen förr eller senare oavsett om man vunnit Eurovision Song Contest eller inte. Jag är inte lika säker. När "Waterloo" blev en stor internationell hit tvingades Abba att snabbt höja sitt eget kunnande. När man skulle ut i hetluften räckte det inte att vara stjärna på Svensktoppen.

Här kan man inte nog understryka hur viktig Stig "Stikkan" Anderson var för Abbas succé. Under femton år hade han gått från låtskrivare till förläggare till skivbolagsdirektör till att bli ett slags Gudfader inom svensk underhållning. Han hade lyckats med allt utom en riktigt framgångsrik utlandslansering och med Abba såg han plötsligt möjligheten inom räckhåll.

Stikkan hade ett smått otroligt kontaktnät: han knackade på alla sina dörrar och drog i alla sina trådar och krattade färdigt i managen. När "Waterloo" vann hade ingen annan ESC-vinnare - varken före eller efter - en lika ambitiös och färdig marknadsföringsplan klar.

Resten är historia. Ingen annan som vunnit ESC har lyckats använda tävlingen som språngbräda på samma sätt (möjligen med undantag för Céline Dion) och nästan alla faller på samma snubbeltråd: det finns inget material att följa upp vinnarlåten med och när man väl fått fram det har publiken glömt och gått vidare.

Segern visar också upp en annan av Abbas starkaste sidor: att hela tiden vara beredd att ändra sig och lita på sina instinkter. In i det sista tänkte man ställa upp i melodifestivalen med "Hasta mañana" som kändes mer som en typisk eurovisionslåt. Bert Karlsson - en av många som fick provlyssna på förhand - beskrev den första versionen av "Waterloo" som stökig och ofärdig.

Det var ändå det otypiska man ville vara framom det typiska och det var naturligtvis rätt beslut. Dessutom sågs "Hasta Mañana" lite för mycket som ett solonummer för Agnetha och mindre som ett gruppframträdande.

Sedan kan man heller inte understryka hur mycket tur Abba hade. 1973 avgjordes tävlingen genom att två domare från varje land bedömde bidragen med poängen 1-5, ett system som inte riktigt fungerade i tv och som inbjöd till omfattande taktikröstning. 1975 infördes den nuvarande poängskalan där juryn röstar internt och sedan ger poängen 1-12 till sina tio favoritlåtar.

1974 hade EBU tänkt ut en ny variant. I varje land skulle tio jurymedlemmar bedöma samtliga bidrag med siffrorna 1-5 och sedan skulle samtliga poäng läsas upp i direktsändning. Arrangerade BBC insåg att det skulle bli både utdraget och krångligt och man skrotade systemet utan att ens fråga EBU om lov.

Istället återinförde man en gammal favorit i repris: varje lands tio jurymedlemmar fick en enda poäng var att ge till sin personliga favorit. Ingen behövde diskutera eller kompromissa. Otypiska Abba fick "bara" tjugofyra poäng av 160 möjliga och man kan gissa att "Waterloo" knappast skulle ha vunnit varken med 1973 eller 1975 års system.

Det är svårt att skriva om Abba utan att skriva en halv roman. Idag är de en av musikhistoriens allra bäst säljande akter och en av få globalt framgångsrika som inte kommer från det engelska språkområdet. Att Stikkans och Abbas vägar skildes åt efter en rättsprocess om royalty kan få förbli en solkig plump i protokollet.

Tack vare Abba och Stikkan är Sverige idag i en helt annan position och lär vara det land i världen som exporterar mest musik per capita. Värt att notera är att samma dag som Abba vann i Brighton - 6 april 1974 - gick Björn Skifs & Blue Swede upp på den amerikanska singellistans förstaplats med "Hooked On A Feeling". Världen förändrades och skulle aldrig bli sig lik igen.

Abba / Waterloo (Sverige 1974)

1:a plats av 17 bidrag i Brighton

Natati la khaiai / Israel 1974

Ibland, när du är för ambitiös och pretentiös för ditt eget bästa, är det bra att ha någon som säger dig sanningen rakt i ansiktet så du kan lägga om kursen och förenkla det du gör. Men bara om du fått vara tillräckligt ambitiös och pretentiös först.

Kaveret ("Bikupan") var ett gäng musiker som träffats under militärtjänsten och som spelat ihop på lösa grunder och i olika konstellationer under flera år. De hade skrivit en rockopera tillsammans som de planerade att sätta upp.

I samma veva skrev de kontrakt med en framgångsrik producent som gillade dem men som ogillade idén med en rockopera. På hans inrådan skrotade bandet hela planen och bröt istället ut de bästa låtarna och byggde en mer traditionell show runt dem. Det visade sig vara en bra plan.

Deras låt "HaMagafayim shel Barukh" ("Barukhs stövlar") blev en enorm framgång och blev årets största hit i Israel 1973. Även gruppens turné blev en riktig kioskvältare och det låg säkert nära till hands för IBA att välja ut Kaveret att representera dem vid ESC i Brighton.

Möjligen satt Ilanit hemma framför sin tv och muttrade: hon hade varit tvungen att gneta ihop hela kostnaden för att skicka sin lilla delegation till Luxemburg 1973 och nu valde IBA ut ett sjumannaband för uppgiften.

Sju personer var en för mycket för EBU:s regler, så bandets keyboardist Yoni Rechter fick dirigera orkestern istället. Det mesta av musiken låg på band så det var kanske ingen enorm utmaning, men med sina 23 år är Rechter en av de yngsta dirigenterna i tävlingens historia.

"Natati la khaiai" ("Jag gav henne mitt liv") var ännu en svängig och underfundig låt som snabbt blev en stor hit i Israel. Internationellt kallade man sig alltid Poogy - så även i Brighton - vilket var trummisen Meir Fenigsteins smeknamn. 

En delad sjundeplats var inget pjåkigt resultat och Poogy gav ut sin låt även i engelsk version. B-sidan på singeln var "Morris And His Turtle", en engelsk version av "HaMagafayim shel Barukh".

I backspegeln kan man konstatera att "Natati la khaiai" är ett ovanligt organiskt bidrag från Israel: ofta har man tävlat med låtar skrivna efter något sorts formula för att passa in i ESC medan Kaveret helt enkelt gjorde en låt i sin vanliga stil.

Det skulle vara svårt att leva upp till de första monumentala framgångarna och efter ett misslyckat försök till USA-lansering upplöstes gruppen 1976 och gick vidare till nya projekt.

Idag räknas Kaveret som verkliga pionjärer och en av hörnstenarna inom israelisk musik. Bandet har återförenats ett par gånger med stor framgång, senast 2013.

Poogy / Natati la khaiai (Israel 1974)

Delad 7:e plats av 17 bidrag i Brighton

Celui qui reste et celui qui s'en va / Monaco 1974

Romuald hade gjort det mesta: han hade tävlat vid den stora schlagerfestivalen i Rio, han hade tävlat i ESC 1964 och 1969, han hade spelat in ledmotivet till en fransk film och han hade släppt ett stort antal singlar. Och ändå kom aldrig det stora genombrottet i hemlandet.

Gissningsvis var det Romuald själv som var problemet. Hans stora röst och bombastiska sätt att sjunga - han liksom vräkte ur sig stora kaskader av kraftfulla toner utan att låta lika spännande som en Tom Jones eller en Engelbert Humperdinck - uppfattades säkerligen som ganska gammaldags redan i slutet av 1960-talet. Efter drygt tio år av lanseringsförsök kan man förstå om skivbolaget tappat intresset en smula.

Turligt nog ville tv-bolaget i Monaco ge honom en ny chans efter att han representerat dem med den äran tio år tidigare. Utrustad med en riktigt svulstig och bombastisk ballad om ett hjärta som inte bara brustit utan formligen sprängts i luften åkte han till Brighton och hoppades på det bästa.

Texten handlar om en dramatisk skilsmässa där han absolut förstår och inte alls är arg men där "vi" redan förvandlats till "du och jag". Vid varje avsked finns den som blir lämnad och den som ger sig av, den som bedrar och den som inget vet, den som snart går vidare och den som ska förbli ensam för evigt.

Det blev en klart godkänd delad fjärdeplats till slut men i skivbutikerna överskuggades låten totalt av Sverige, Italien och Nederländerna. Om inte Frankrike tvingats hoppa av finalen hade kanske poängskörden blivit ännu större men nu fick inte den för hans karriär så viktiga franska publiken ens se ESC i direktsändning.

För skivbolaget var saken därmed klar. "Celui qui reste et celui qui s'en va" blev Romualds sista singel på ett stort bolag.

Han kanske aldrig blev någon stor stjärna men helt bortglömd är Romuald inte. 2011 gavs det ut en dubbel-CD med de låtar han spelat in 1963-1974.



Romuald / Celui qui reste et celui qui s'en va (Monaco 1974)
Delad 4:e plats av 17 bidrag

Fleur de liberté / Belgien 1974

Trots att man kommit näst sist i Edinburgh 1972 behöll RTB samma uttagningsmodus när det åter var dags för ett franskspråkigt bidrag från Belgien och utsåg en artist på förhand som fick framföra samtliga bidrag i den nationella finalen. Varför ändra ett koncept som inte fungerar, liksom?

Helt ärligt hade man gjort sin läxa lite bättre den här gången. Jacques Hustin var en erfaren artist som startat sin bana redan som 15-åring. Några år senare vann han sångtävlingen i belgiska Spa, gav ut sin första LP och flyttade till Paris för att pröva lyckan på den notoriskt svåra kabaretscenen.

I den nationella finalen sjöng Jacques Hustin sex bidrag och sedan fick tittarna rösta fram vinnaren genom att skicka in vykort. Vinnarlåten "Fleur de liberté" ("Frihetens blomma") - skriven av Jacques Hustin själv - hade ett tydligt socialt budskap och var skriven i en dramatisk, berättande stil med långa traditioner i Belgien.

I Brighton gav Jacques och hans kör gav ett själfullt framträdande och imponerade på domarna i tre länder: den grekiska juryn gav hälften av sina tio poäng till Belgien som rusade upp på en andraplats. Sedan tog utdelningen slut och belgarna föll tillbaka i resultatet.

RTB var nöjda ändå och året efter fick Jacques Hustin en egen tv-show som tack för besväret. 1978 ställde han upp på nytt i den belgiska finalen med "L'an 2000, c'est demain" ("År 2000 är imorgon") men blev slagen av Jean Vallée som sedan tog Belgiens dittills bästa placering i Paris.

Jacques Hustin fortsatte att sjunga och uppträda och engagerade sig dessutom för artisters och upphovsmäns rättigheter. 1988 hade han tröttnat på turnélivet och lade sången på hyllan. Istället ägnade han sig åt att måla och att driva ett eget konstgalleri. 2009 avled Jacques Hustin, 69 år gammal.



Jacques Hustin / Fleur de liberté (Belgien 1974)
Delad 9:e plats av 17 bidrag i Brighton

Generacija '42 / Jugoslavien 1974

Trots att Serbien var den på många sätt dominerande delstaten i Jugoslavien så hade inte TV Beograd vunnit de jugoslaviska melodifestivalerna en enda gång förrän ett gäng långhåriga rockare slutligen knep en seger vid uttagningen i Opatija 1974.

Korni grupa hade bildats 1968 runt Kornelije Kovač, som också gett gruppen dess namn. De blev snabbt ett av de första riktigt kommersiellt framgångsrika rockbanden i Jugoslavien och köpte sig artistisk frihet genom att spela in publikfriande och lättillgängliga låtar. När de väl hade publiken i sin hand varvade de repertoaren med mer krävande låtar inspirerade av jazz, progg och symfonisk rock.

Succén till trots var bandet aldrig någon särskilt tydligt sammanhållen enhet. Medlemmarna kom och gick i rasande takt. När man kom trea i den jugoslaviska finalen 1973 med "Etida" fick man stryk av sin tidigare vokalist Zdravko Čolić.

"Moja generacija" ("Min generation") handlade om de barn som fötts 1942 då kriget kom. Hur de grät sig till sömns och drömde om mjölk och hur de ändå växte upp och blev som alla andra.

Inför Brighton döptes låten om och gjordes både kortare och snabbare. Den nya versionen användes enbart internationellt och släpptes aldrig på skiva i Jugoslavien.

På plats i Brighton verkar man ha gjort ett glatt och humoristiskt intryck, vilket fick BBC:s kommentator David Vine att missförstå hela den rätt seriösa sången. "Det är mycket humor i det här numret" sa han i sin påannons.

Man sjöng på engelska för juryn på generalrepetitionen men föredrog att sjunga på eget språk i finalen. Med en jury som dels lockades av vinnande Abbas glittriga glamrock och som dessutom bara hade en enda röst per person att dela ut hade Korni grupa inte mycket att hämta. Sex poäng var allt som bjöds.

När nästa skiva dessutom sålde under förväntan tog Kornelije Kovač tjuren vid hornen och upplöste bandet. Korni grupa återförenades tillfälligt 1987 och anses idag vara ett av de viktigaste banden i ex-Jugoslavien.



Korni grupa / Generacija '42 (Jugoslavien 1974)
12:e plats av 17 bidrag i Brighton

I See A Star / Nederländerna 1974

Början av 1970-talet var en kreativ period inom Nederländernas musikliv. Många begåvade människor möttes och skapade musik som nådde långt utanför landets gränser. Låtskrivaren och producenten Hans van Hemert hörde till de mest framgångsrika. Han hade gott påbrå - hans pappa Willy van Hemert skrev Nederländernas bidrag till ESC 1957 och 1959 och var sålunda den första deltagaren som vann tävlingen två gånger.

1971 plockade Hans van Hemert ihop två soloartister - Willem Duyn och Sjoukje van 't Spijker - och skapade duon Mouth & MacNeal. Det ovanliga gruppnamnet kom av de bådas artistnamn: Duyn var känd som Big Mouth och hans nya sångpartner använde namnet Maggie MacNeal.

Två tydliga personligheter och två starka röster i kombination med ett par riktigt slagkraftiga låtar visade sig vara ett recept på framgång. "How Do You Do?" och "Hello-A" blev stora hits inte bara i Europa utan även på den amerikanska marknaden.

1974 blev duon inbjuden att sjunga samtliga bidrag i den nationella finalen till ESC och "Ik zie en ster" vann en fullständigt förkrossande seger. I sin engelska version blev även "I See A Star" en stor internationell framgång.

På ytan handlar låten om kärlek men enligt Willem Duyn handlade den lika mycket om cannabis och dess effekter.

I Brighton hörde man till storfavoriterna men kom anmärkningsvärt långt efter vinnande Abba (Sverige fick 24 poäng - Nederländerna "bara" 15). Kanske blev det glada paketet - med visslande och positivspelande - lite för glatt i slutändan. Kanske kändes det hela inte helt äkta.

Det var det inte heller. Bara några månader senare - mitt i framgången - splittrades duon och gick åt skilda håll. I efterhand har det kommit fram att Mouth och MacNeal fullkomligt avskydde varandra och vägrade att träffas utanför arbetstid. Vet man vad man ska titta efter så märks det rätt väl i det korta vykort som föregick gruppens bidrag i Brighton.

De båda återgick till att vara soloartister - Mouth uppträdde en tid med sin fru som "Big Mouth & Little Eve" - och hade båda framgång utan att nå upp till de höjder de nått tillsammans.

Maggie MacNeal representerade Nederländerna en gång till i ESC 1980. Willem Duyn avled 2004 i sviterna av ett hjärtstillestånd. Han blev 66 år gammal.



Mouth & MacNeal / I See A Star (Nederländerna 1974)
3:e plats av 17 bidrag i Brighton

Mein Ruf nach dir / Schweiz 1974

Pepe Ederer hade börjat sin bana som amatörsångare hemma i Österrike innan hans grupp - trion Nielsen Brothers - slog igenom stort och blev en sensation på den tyska marknaden. Deras version av den populära men rätt morbida hitlåten "Tom Dooley" blev en storschlager som låg etta i flera veckor på den tyska hitlistan 1958.

De tre österrikarna blev snabbt kändisar och spelade in såväl ett stort antal skivor som flera populära ungdomsfilmer. Efter några år slog de sig ned i Schweiz och tappade allt mer intresset för att sjunga tillsammans. Pepe sjöng in ett par låtar på egen hand men började framför allt att skriva och producera låtar åt andra.

Bland annat skrev han åt Piera Martell - en lokal stjärna i vardande - och tillsammans vann de den nationella finalen 1974 med den pampiga "Mein Ruf nach dir" ("Mitt rop till dig").

Piera siktade högt och citerade Liza Minnelli och Barbra Streisand som sina inspirationskällor, men de brittiska journalisterna hakade mest upp sig på att hon ett tag jobbat som murare. Att man kunde vara såväl glammig schlagersångerska som hantverkare var helt omöjligt för dem att processa.

Bara ett par dagar före sändning skrotade BBC på eget bevåg det röstningssystem som skulle ha använts - en variant på formulan man haft 1971-1973 som nu aldrig såg dagens ljus. Istället gick man tillbaka till systemet att varje jurymedlem fick ge en enda poäng till sin favoritlåt, något som sannolikt beseglade Schweiz öde.

"Mein Ruf nach dir" fick bara tre poäng men skulle gissningsvis ha belönats betydligt rikligare om jurymedlemmarna graderat bidragen istället. Nu fick man högst oförtjänt dela sistaplatsen med Norge, Portugal och Västtyskland.

Piera Martell lyckades ändå etablera sig som en känd sångerska i hemlandet. Hon hade flera framgångsrika singlar - och kom näst sist i den västtyska uttagningen 1976 - innan hon drog sig tillbaka ur offentligheten i början av 1980-talet.

1981 var det nära att Piera skulle ha representerat Schweiz en andra gång, nu som en del av gruppen Swiss Union där man dessutom kan skåda såväl Marc Dietrich från Peter, Sue & Marc som Frank Müller från Rainy Day. Låten "San Gottardo" var en blinkning till den nya biltunnel som byggts under Sankt Gotthardsmassivet och som vid öppnandet 1980 var världens längsta i sitt slag.

Uppdaterad 12 oktober 2019



Piera Martell / Mein Ruf nach dir (Schweiz 1974)
Delad 14:e plats (sist) av 17 bidrag i Brighton

Cross Your Heart / Irland 1974

Det hade utbrutit ett klassiskt sandlådekrig i den irländska delegationen i Luxemburg 1973: alla blev osams med alla och tjugofyra timmar före tävling diskvalificerade RTÉ sin egen sångerska och lät flyga in Tina Reynolds för att sjunga istället.

När Tina landade i storfurstendömet hade lugnet redan lagt sig och originalartisten var tagen till heders på nytt. Tina fick se på från kulisserna men som plåster på såren fick hon sjunga alla låtarna i den irländska finalen året därpå.

Tina var ett välkänt namn i den irländska republiken. Hon hade redan i flera år varit frontfigur i flera av de showbands som dominerade det inhemska musiklivet och hon hade toppat de lokala listorna med sin version av "I Don't Know How To Love Him" från Jesus Christ Superstar.

Tina föddes som Philomena Quinn i en fattig familj, hårt drabbad av sjukdom. Hon tillbringade sina första år på sjukhus, sedan på ett barnhem. Efter att mamman dött då Tina ännu var väldigt ung växte hon upp hos sin äldre syster och började sjunga i ett showband redan som tonåring.

Att sjunga i showband var ett slitigt jobb och inte utan risker. Irland var ett fattigt land med dåliga vägar och två gånger var Tina med om svåra trafikolyckor som nästan satte stopp för hennes karriär. En del av tiden mellan Luxemburg och Brighton tillbringade hon i konvalescens efter en våldsam krasch med en turnébuss.

"Cross Your Heart" var en comeback som hette duga och singeln blev snabbt Tinas andra lokala listetta. Förväntningarna var högt uppskruvade inför finalen i Brighton, men där framstod låten förmodligen som lite väl vanlig i jämförelse med topptrion från Sverige, Italien och Nederländerna.

För Tina betydde den uteblivna segern väldigt lite. Hon forsatte att turnera men efter en andra allvarlig bussolycka lämnade hon showbandscenen helt och några år senare drog hon sig helt undan rampljuset. Man kan läsa mer om Tinas karriär här.


Tina / Cross Your Heart (Irland 1974)
Delad 7:e plats av 17 bidrag i Brighton

Die Sommermelodie / Västtyskland 1974

Få genrer har genom åren varit lika bespottade och förlöjligade som den tyska schlagern, men det är skillnad på lort och pannkaka även i detta sammanhang. Cindy & Bert hörde till de artister som definitivt hade ambitionen att vara något mer än bara lättsmält och trallvänlig underhållning.

Norbert Berger och Jutta Gusenburger hade sjungit ihop i nästan tio år och varit gifta sedan 1967. Deras stjärna hade stigit stadigt och redan tidigt hade de visat prov på egensinne då en av deras första framgångar var en tyskspråkig cover av Black Sabbaths "Paranoid".

Duons riktigt stora genombrott kom då de snubblade på mållinjen i den tyska finalen 1972 och fick en stor hit och evergreen med sitt bidrag "Geh' die Straße". Nu stod alla dörrar öppna och året därpå fick paret hela karriärens största hit med "Immer wieder Sonntags".

Möjligen som plåster på såren valde ARD internt ut Cindy & Bert att representera Förbundsrepubliken vid ESC i Brighton 1974. Den tyska pressen jublade inte direkt över valet och under repetitionsveckan visade en omröstning att ingen av de ditresta tyska journalisterna trodde att det egna bidraget skulle ha en chans.

"Die Sommermelodie" var en snygg men kanske något anonym låt, underligt nog nästan helt befriad från det egensinne som så många andra av Cindy & Berts inspelningar hade. I Brighton hade man dessutom dragit upp tempot en aning och slarvade bort en hel del av elegansen i verserna.

Bidragets öde beseglades då EBU kort tid före finalen ändrade på röstningssystemet: istället för att gradera de tävlande låtarna fick jurymedlemmarna ge en enda poäng till sin favoritlåt. De flesta kunde gilla "Die Sommermelodie" men få tyckte att den var bäst. Exakt tre personer i juryn gav sin röst till Västtyskland som fick dela sistaplatsen med Norge, Schweiz och Portugal.

Sistaplatsen påverkade inte paret Berger i någon större utsträckning - tyskarna hade fått däng i den här tävlingen förut och var rätt vana - och tillsammans förblev de en populär akt ända fram till slutet av 1980-talet. 1988 skilde de sig från varandra och Cindy satsade på en solokarriär.

1988 ställde hon upp i den tyska finalen med den magnifika "Und leben will ich auch" och kom tvåa än en gång. 1991 var hon storfavorit men kom till studiopublikens ilska bara på sjundeplats med "Nie allein". Det var synd att en så lysande artist aldrig fick sin upprättelse i ESC.

Med åren hittade Cindy och Bert tillbaka till varandra och började på nytt uppträda tillsammans. 2011 var de med i den tyska versionen av "Så mycket bättre" och fick en ny vår i karriären, innan Bert året efter avled till följd av en svår lunginflammation.



Cindy & Bert / Die Sommermelodie (Västtyskland 1974)
Delad 14:e plats av 17 bidrag (sist) i Brighton

Keep Me Warm / Finland 1974

Det var bara en liten överraskning att blott 20-åriga Carita Holmström vann den finska finalen - den sista som sändes i svartvitt - framför näsan på ett helt batteri av stora och aktade sångstjärnor. Året innan hade hon släppt sin första LP, med låtar hon skrivit och arrangerat själv, och blivit kritikernas älskling.

Genombrottet hade legat runt hörnet i flera år redan. Som 15-åring hade hon fått sitt första skivkontrakt, men bolaget Scandia visste inte vad de skulle göra med det begåvade flickebarnet och lät henne sjunga samma översatta schlagerlåtar som de flesta andra artister också hade på repertoaren.

"Älä mene pois" ("Gå inte bort") hade Carita inte skrivit själv men den passade bra in i hennes repertoar. Den var ingen typisk schlager utan ett mer sofistikerat stycke som framför allt levde högt på sitt eleganta arrangemang.

I Brighton såg många Finland som en outsider men när det väl gällde blev det snålt på poängkontot. Den engelska texten av Frank Robson satt kanske inte riktigt lika bra som det finska originalet och orkestern fick inte till arrangemanget lika bra som på skivversionen.

Carita släppte ännu en kritikerrosad året efter men blev aldrig någon storsäljare bland de breda folklagren. Hon är en mångsidig och begåvad musiker som släppt åtskilliga album, ofta med en viss prägel av jazz, och som skrivit två musikaler och en kammaropera.


Carita / Keep Me Warm (Finland 1974)
13:e plats av 17 bidrag i Brighton

The First Day Of Love / Norge 1974

Stärkt av framgången året innan ville Arne Bendiksen fortsätta experimentera och testa gränserna för hur ett ESC-bidrag kunde låta och se ut. Han skrev den funkiga och rytmbaserade "Afrotid" för Bendik Singers och tänkte prova hur en låt helt utan stråkar kunde tänkas ta emot.

Ett spännande projekt i allra högsta grad men den nyskapande låten blev inte utvald att delta i Norsk Melodi Grand Prix. Arne Bendiksen själv hävdade att tongivande chefer på NRK fått nog av honom och önskade se andra deltagare istället. Om man vill höra hur "Afrotid" låter finns den i det här klippet med start 16:16.

Bendik Singers skulle ändå få representera Norge vid finalen i Brighton. När Anne-Karine Strøm vann den norska finalen som soloartist skickades resten av gruppen - som nu innehöll Anne Lise Gjøstøl istället för Ellen Nikolaysen - med som bakgrundskör.

"Hvor er du" var också det en ganska intressant komposition med en svängig refräng, närmast karnevalinspirerad, med en mer stillsam och mer melankolisk vers. Det glada arrangemanget lyckades nästan dölja den bitska och politiska texten - skriven av Bendik Singers egen Philip Kruse - riktad till någon som låtsas vara engagerad men som inte syns till när man verkligen skulle kunna göra skillnad. En väldigt träffsäker iakttagelse under det högpolitiska 1970-talet.

I den norska finalen framfördes fortfarande de tävlande bidragen två gånger med olika artister. Den andra versionen av vinnarlåten gjordes av en viss Jahn Teigen, som också skulle låta sig talas om i ESC några år senare.

När man översatte låten till engelska verkar man dessvärre ha tappat modet och det politiska fick ge plats för en högst ordinär kärlekstext som många andra. Efter tre år med ett mer intrikat röstsystem hade EBU gått tillbaka till det gamla: varje jury hade tio ledamöter med en enda poäng var att fördela. Exakt tre av dessa ledamöter hade Norge som favorit och Bendik Singers fick dela sistaplatsen med Portugal, Västtyskland och Schweiz.



Anne-Karine Strøm & Bendik Singers / The First Day Of Love (Norge 1974)
Delad 14:e plats (sist) av 17 bidrag i Brighton

Krasi, thalassa ke t'agori mou / Grekland 1974

I april 1967 skulle det politiskt oroliga Grekland gå till val. Istället grep ett antal högt uppsatta militärer makten vid en kupp. Landets ledande politiker arresterades och kungafamiljen tvingades så småningom i exil. Militärjuntan styrde med hård hand och brotten mot mänskliga rättigheter var lika många som vettlösa.

En stark internationell opinion motsatte sig juntan och visade solidaritet med det grekiska folket och de grekiska sångarna och konstnärerna. Mikis Theodorakis visor fick större spridning än någonsin och det fanns en stor press på europeiska politiker att frysa ut de grekiska generalerna.

Efter att militären slagit till hårt och blodigt mot en demonstation vid Atens universitet - med tjugofyra döda till följd - ansåg landets regim att man måste vidta åtgärder för att förbättra landets skamfilade rykte, för att uppmuntra turism och handel. Grekland var tvunget att visa upp sig i ett positivt ljus och man lät den statliga tv:n anmäla sig till Eurovision Song Contest i Brighton.

ERT valde först ut Nostradamus - en kvartett specialiserad på mer psykedelisk rock - men valet föll inte den militära ledningen på läppen. Juntan fabricerade en sexskandal runt en av gruppens medlemmar och beslagtog deras pass så de inte kunde resa.

Istället skickade man Marinella - en rutinerad artist som hört till landets mest populära i nästan femton år. Hon utrustades med en mycket grekiskklingande melodi dränkt i bouzouki, tänkt att locka de europeiska tittarna att turista i den grekiska övärlden med hjälp av en text om lite hav, lite vin och lite kärlek. Underligt nog bjöd Marinella och hennes kör på ett obegripligt stelt och livlöst framträdande av sin sprittande glada låt och slutresultatet blev inte direkt lysande.

Bara ett par månader senare iscensatte den grekiska juntan ett kuppförsök på Cypern med syfte att införliva ön som en del av Grekland. Det slutade med turkisk invasion - Cypern är än i denna dag en delad ö - och juntans slutliga undergång. Nästa gång grekisk tv deltog var landet åter en demokrati.

Marinella har ikonstatus inom den grekiska populärmusiken. Hon anses vara en av de första som lanserat den moderna scenshowen och som lagt stor vikt vid kläder, image och belysning. Hon har spelat in minst 66 album och har fått i princip alla utmärkelser en grekisk artist kan få. Idag har hon i princip lämnat rampljuset men uppträder sporadiskt då lusten faller på.



Marinella / Krasi, thalassa ke t'agori mou (Grekland 1974)
11:e plats av 17 bidrag i Brighton

E depois do adeus / Portugal 1974

En gammal god journalistisk regel lyder att man aldrig ska kontrollera en bra historia för noga då alltför bra historier ofta vid lite efterforskning visar sig vara för bra för att stämma.

En av de där riktigt fantastiska historierna är hur Portugals bidrag till Brighton 1974 användes som startskott för den revolution som skulle avsluta den portugisiska diktaturen och bana vägen för dagens moderna och demokratiska Portugal. Tråkigt nog räcker det med en snabb sökning på internet för att konstatera att revolutionen startade den 25 april - flera veckor efter att Paulo de Carvalho slutat på en delad sistaplats långt efter Abba.

Det som däremot stämmer är att skivinspelningen av låten var en av två som användes i en radiosändning som signal för att sätta revolutionen i rörelse. En häftig detalj även det, men om det omstörtande skedet skulle dragit igång mitt under pågående schlagerfestival hade det varit bra mycket mer spännande.

I Portugal har låten status som klassiker, inte minst för dess politiska betydelse, och ingen bryr sig över hävan över att Europa inte förstod sig på den. Paulo de Carvalho skulle dyka upp som portugisisk representant en gång till 1977 innan han senare i karriären skulle fokusera sig på att sjunga fado istället för populärmusik.



Paulo de Carvalho / E depois de adeus (Portugal 1974)
Delad 14:e plats (sist) av 17 bidrag i Brighton

Bye Bye I Love You / Luxemburg 1974

Luxemburg hade vunnit tävlingen två år i rad och det är oklart huruvida det lilla tv-bolaget såg möjligheten till att ta en trippel som lockande eller förfärande. Åtminstone hade man bett att få avstå från att arrangera finalen två år i rad, så 1974 års tävling hölls i Brighton istället.

Alltför rädda kan luxemburgarna knappast ha varit, då de kallade in en låtskrivare som etablerat sig på bred front inom den västtyska underhållningsindustrin de senaste åren. Ralph Siegel hade nog försökt sig på att få representera sitt hemland också men det hade inte gått något vidare.

Äpplet föll inte långt från päronträdet då båda föräldrarna varit aktiva inom musikbranschen: hans mamma var operettsångerska och hans pappa var framgångsrik låtskrivare och förläggare som dessutom skrivit Västtysklands bidrag till ESC 1957.

Inspirerad av fadern startade Ralph 1974 eget skivbolag - Jupiter Records - som snart skulle röna stora framgångar både på den tyska marknaden och internationellt.

Ireen Sheer var en glittrande glad tysk-engelska som fått sitt stora genombrott året innan med låten "Goodbye Mama". Att hon sjöng tyska med riktigt bred accent var inget problem på den västtyska marknaden där artister från hela världen skapat sig framgångsrika karriärer genom att försöka slå tungan på rätt sätt runt de tyska fonemen.

Ireen hade en ännu bredare accent på franska, något man snyggt anspelade på i texten där man låter sångerskan konstatera att hon knappt kunde prata franska alls då kärleken slog till.

Låten placerade sig bra men blev ingen riktig braksuccé på skivmarknaden. Tävlandet skulle åtminstone visa sig ge mersmak för samtliga inblandade och både Ireen och Ralph skulle snart återkomma till ESC. Ralph fler gånger än någon annan.



Ireen Sheer / Bye Bye I Love You (Luxemburg 1974)
Delad 4:e plats av 17 bidrag i Brighton