Unsubstantial Blues / Ungern 2007

Ungerska MTV hade lite svårt att bestämma sig: skulle man vara med eller inte? Man hade gjort en ganska lyckad comeback i Kiev 2005, uteblivit från Aten 2006 av ekonomiska orsaker men hoppade på tåget på nytt inför Helsingfors 2007.

Istället för att ordna en nationell final bestämde man att vinnaren av "Årets nykomling" vid den nationella Grammygalan Fonogram skulle få biljetten till ESC. Vinnaren utsågs helt genom telefonröstning och det hela var ett ganska fiffigt sätt att låta tittarna delta i urvalsproceduren.

Tittarnas val föll på Magdolna "Magdi" Rúzsa, som fått ett magnifikt genombrott då hon vunnit den tredje omgången av ungerska Idol ("Megasztár"). På kort tid släppte hon två album - ett med låtar hon sjungit i programmet, ett med eget material - som blev det årets två bäst säljande skivor i Ungern.

Trots att tittarna var nöjda trummade den nationella pressen upp en skandal där man ansåg att Magdi inte var tillräckligt ungersk för att representera landet i ESC. 21-åringen var född av ungerska föräldrar i provinsen Vojvodina (då en del av Jugoslavien, numer del av Serbien) och tidningarna frågade sig högljutt varför "en serb" skulle tävla för dem. Den starka ungerska nationalismen - som bara några år senare skulle ta ett allt starkare grepp om landet - bubblade redan under ytan och var tacksamt clickbait.

Magdi verkar själv ha fått välja tävlingslåt och valet föll på "Aprócska Blues" ("En obetydlig blues") -  skriven av sångerskan i samarbete med Imre Mózsik och lyft från hennes storsäljande album.

Praktiskt nog hade låten redan en rasande snygg och fyndig video där Magdi syntes utan att sjunga. Därmed var det lätt att lägga på den nya engelska versionen och vips hade man den perfekta förhandsvideon klar.

Det enda kruxet var att Magdi sjungit en del av låten i tv redan under sin tid i Megasztár - något som egentligen bröt mot EBU:s regler - men bidraget fick kvarstå i tävlingen.

När Ungern testat blues förut (1998) hade det inte gått något vidare men nu hade man många fans i förhandsspekulationerna. På scen gav Magdi ett kraftfullt framträdande och spelade upp ett avskalat litet drama med hjälp av väska och en vägskylt som rekvisita. Att hennes stora idol var Janis Joplin kunde nog tittarna ana sig till. 

I den rekordlånga semifinalen knep man en andraplats. I finalen tog sig Ungern för andra gången in bland de tio främsta och tilldelades Marcel Bezençon-priset för bästa komposition. Nu verkar tidningarna ha haft betydligt mindre att klaga på.

Magdolna Rúzsa har fortsatt en mycket framgångsrik karriär i Ungern men använder numer sällan sitt gamla smeknamn i offentligheten. Idag har hon åtta studioalbum under bältet och har belönats med totalt fjorton platinaskivor och börjar därmed ha ganska fullt på väggarna i sitt hem. 2022 blev hon mamma till trillingarna Lujza, Keve och Zalán.

Magdi Rúzsa / Unsubstantial Blues (Ungern 2007)

9:e plats av 24 bidrag (final) i Helsingfors

Love Power / Belgien 2007

Ett av de mest underliga fenomen man lätt upplever när man bevakar Eurovision Song Contest på plats är att man blir lite lätt repetitionssjuk och tappar sitt omdöme lite grann. När man sett och hört låtarna på nära håll ett par gånger (eller ett par gånger för mycket) genom ett imponerande ljudsystem är det lätt att börja hitta goda sidor i vilken låt som helst.

En av de gånger jag riktigt gick på pumpen var med Belgiens bidrag i Helsingfors 2007: en glittrig och funkig discokaramell, framförd av ett partyband i extravaganta kläder och utstuderat gott humör. Låten var glad och lättfångad men också lite ofärdig och mer än en smula tjatig. Ingen trodde på den. Utom jag, tydligen.

Jag skulle inte behöva låtsas om detta. Artikeln på Svenska Yles ESC-sajt där jag tippade de tio finalisterna från semifinalen är förmodligen arkiverad någonstans på botten av en låda längst ned i internets lägsta regioner. Men efter ett par ganska solida repetitioner trodde jag att Belgiens glada humör och poppiga energi skulle gå genom rutan i slutet av en absurt lång sändning och ta tittarna på ren utmattning. 

The Krazy Mess Groovers - eller the KMG's som de presenterades i programmet - hade visserligen spelat ihop under många år men var långt ifrån någon etablerad akt på den vallonska nöjesscenen. När det väl gällde var deras framträdande i direktsändningen betydligt mer skakigt än vad gruppen levererat tidigare under veckan. Eller åtminstone är det så jag minns det.

I vilket fall som helst bombade Belgien fullständigt i omröstningen, skrapade ihop en handfull små poäng och landade långt bak i listan. Kvar stod mästertipparen Tobias med dumstrut på huvudet. Åtminstone gick "Love Power" till historien som franskspråkiga RTBF:s första bidrag med text på engelska.

"Love Power" är hur som helst djupt representative för hur RTBF förhöll sig till ESC under de närmaste tio åren efter att de - rätt överraskande - nästan vann hela finalen i Riga 2003: att delta utan att delta, att närvara i startlistan utan att på något sätt riskera att vinna eller att behöva arrangera något. 

Vinden vände inte på riktigt förrän en viss Roberto Bellarosa visade RTBF:s chefer att det ändå var ganska trevligt att komma hem med en vettig placering i bagaget.

Krazy Mess Groovers led inte av sitt nederlag - intresset för tävlingen var lågt i Vallonien så det var ingen hög piedestal att falla ifrån - och har fortsatt att spela tillsammans efter floppen i Helsingfors. Bandet lär fortfarande vara aktivt även om flera av medlemmarna som medverkade i ESC lämnat skutan genom åren.

The KMG's / Love Power (Belgien 2007)

26:e plats av 28 bidrag (semifinal) i Helsingfors

They Can't Stop The Spring / Irland 2007

Inte sällan tar livet underliga vägar och oväntade vändningar. Ibland kan helt små saker avgöra. I en alternativ tidslinje kunde det irländska bandet Dervish ha vunnit Eurovision Song Contest och gått till historien som ett gäng vinnare.

När låtskrivaren Brendan Graham skickade in sin låt "The Voice" till den irländska finalen 1996 var det Dervish som framförde den på demotejpen. Graham tyckte ändå att något saknades och lät i slutändan Eimear Quinn sjunga i tävlingen. Det blev succé och i Oslo tog låten hem Irlands sjunde seger.

Inte för att det gick någon nöd på Dervish ändå. Sedan sångerskan Cathy Jordan kommit med i bandet 1991 - och man bytt namn från The Boys of Sligo - hade de gett ut fem album och turnerat flitigt och byggt upp ett gott rykte inom den moderna folkmusiken.

Att välja artist internt och sedan låta tittarna välja låten hade funkat bra för RTÉ 2006 och nu ville man lyckas med samma trick en gång till. Dervish tackade ja till utmaningen och fick framföra fyra kandidatlåtar i en tv-sänd final.

Vinnare blev "They Can't Stop The Spring", en hoppfull sång om politisk förändring, ett musikaliskt jubel över en fallen Berlinmur och ett enat Europa. Som Ketil Stokkans "Brandenburger Tor" fast sjutton år senare. Och kryddad med en rejäl dos dragspel, fiol och flöjt.

Otidsenligt måhända men det största problemet var nog snarare att låten tog evigheter på sig att komma igång på riktigt. Sekunderna tickade iväg på ett sätt de telefonröstande tittarna verkligen inte hade tålamod med. Slutfacit blev fem poäng - från Albanien som använde jury i finalen - och allra sista plats.

Istället för att bli vinnare står Dervish i historieböckerna som Irlands första jumboplacering. Inte för att det skulle spela någon som helst roll för ett band av den här typen eller för deras fans. Karriären har snurrat vidare med oförminskad fart: 2019 spelade man in sitt första album för ett amerikanskt bolag och tilldelades ett "lifetime achievement award" av BBC.

För Irland hade det stora raset bara börjat. Sedan Dervish kom sist i Helsingfors har Irland endast en gång placerat sig bland de tio främsta i ESC och missat fler finaler än de flesta (2023). 

I första versionen av texten fanns ett faktafel att Irland inte kommit bland de tio främsta någon gång sedan 2007, det är korrigerat nu.

Dervish / They Can't Stop The Spring (Irland 2007)

24:e plats av 24 (final) i Helsingfors

Ven a bailar conmigo / Norge 2007

När BBC sjösatte sitt nya underhållningsprogram "Strictly Come Dancing" 2004 var succén ett faktum. Låt kändisar utan dansvana lära sig dansa sällskapsdans och tävla mot varandra och så får tittarna rösta. Formatet spred sig snabbt över världen med stor framgång.

I Sverige döpte TV4 programmet till "Let's Dance" och den första omgången skänkte ny stjärnglans åt fler av sina deltagare. Inte minst till tävlingens utropstecken - en alldeles purung Måns Zelmerlöw som endast var känd för att ha kommit femma i Idol men som gick hela vägen och vann.

Störst skjuts i karriären fick ändå Arja Saijonmaa - som kom på fjärde plats - och tvåan Anna Book. Hon hade haft en kort men intensiv karriär i mitten av 1980-talet som kurvig tonårsidol i tv-serien "Solstollarna". "Killsnack" från tv-serien och "ABC" från Melodifestivalen 1986 blev hits, sedan missade Anna finalen i Melodifestivalen 1987 och karriären stendog.

Anna Book bet sig ändå kvar i offentligheten och hade gett uttrycket "känd för att vara känd" ett ansikte. Hon var den som ställde upp i alla program och alla sammanhang, helt utan varken urskillning eller självbevarelsedrift. Nu - tjugo år senare - var hon plötsligt i ropet på riktigt igen och SVT ville ha med henne i Melodifestivalen på nytt.

Thomas G:son skrev två låtar för Anna. "Samba Sambero" som hon slutligen tävlade med samt "Ven a bailar conmigo" - en låt som både anspelade på Annas spanska släktgren som på tv-programmet som återlanserat henne. Kanske tyckte man att "Samba Sambero" passade Anna bättre. Kanske ville SVT inte ge draghjälp åt konkurrentens stora underhållning.

I Norge hade NRK inte alls samma betänkligheter. Även de ville ha med en stjärna från "Skal vi danse" och deras tvåa - revy- och musikalskådisen Guri Schanke - var villig att ställa upp om hon fick en låt man kunde bygga ett shownummer kring. "Ven a bailar conmigo" passade perfekt in i beställningen och gick åstad och vann hela den norska finalen tack vare ett massivt stöd från tittarna.

I Helsingfors visade sig problemet med att skicka kändisar från lokala underhållningsprogram till ESC: de hade under flera veckor byggt upp en popularitet hos de egna tittarna men för resten av Europa var de som vem som helst - helt nya och okända. Guri dansade glatt, sjöng rätt och slet av sig klänningen inte färre än två gånger men till ingen nytta. Norges bidrag tände aldrig till, tillförde ingenting till programmet och missade finalen.

Trots det blev låten populär på Norsktoppen där den rusade rakt in på första plats och Guri - som aldrig varit schlagersångerska i första hand - led inte desto mer av nederlaget. NRK skulle däremot anstränga sig lite mer de kommande åren för att hitta mer originella låtar, med stor framgång.

Anna Book spelade in "Ven a bailar conmigo" på svenska men också den nya karriären svalnade rätt snart. Än idag gör hon sitt yttersta för att hållas kvar i det allmänna medvetandet, inte minst via olika sociala medier. 2016 skulle hon delta en fjärde gång i Melodifestivalen men "Himmel för två" visade sig bryta mot reglerna och diskades två dagar före sändning.

Lite väl inspirerade av "Strictly Come Dancing" startade EBU 2007 en helt ny tävling - Eurovision Dance Contest - för pardans. Konceptet var oss emellan ganska otydligt: en del länder skickade professionella dansare medan andra skickade en dansande kändis som i "Strictly Come Dancing". Publiken blev föga imponerad - vem bryr sig om någon dansande svensk brottare eller någon dansande spansk skådis man aldrig hört talas om? - och formatet lades ned efter bara två år.

Guri Schanke / Ven a bailar conmigo (Norge 2007)

18:e plats av 28 bidrag (semifinal) i Helsingfors

On Top Of The World / Nederländerna 2007

Efter att ha åkt i semifinalen två år i rad bestämde sig NOS för att ta det säkra före det osäkra. Helt tydligt kunde inte tittarna plocka fram något som kunde klara sig hela vägen till en ESC-final och det enda raka var att ta makten ur deras händer.

Istället skulle NOS välja ut en artist för jobbet som sedan i sin tur skulle få fria händer att välja ut en stark låt. Man bestämde sig för att kasta ett öga i backspegeln och ge en ny chans till den senaste av deras artister som gjort ett ordentligt intryck på Europa och denna någon var Edsilia Rombley.

Edsilia hade verkligen inte legat på latsidan sedan framgången i Birmingham nio år tidigare. Hon hade spelat in flera album, turnerat och deltagit i ett antal välgörenhetsprojekt men "Hemel en aarde" var fortfarande hennes enda hitsingel. Nu skulle hon för första gången släppa ett album helt på nederländska och lite extra exponering var säkert välkommet.

I en show presenterad av Paul de Leeuw, som envist bet sig fast i rollen som lokal eurovisionsguru, sjöng Edsilia tre nya sånger från sitt album - samtliga förmodade kandidater för ESC - innan Edsilia meddelade att "Nooit meer zonder jou" var den hon skulle tävla med. Samtliga tre låtar var skrivna av Edsilias make Tjeerd Oosterhuis, själv känd från duon Total Touch där han sjungit med sin syster Trijntje (Nederländerna 2015). 

Den utvalda låten blev en hyfsad hit på hemmaplan i sin originalversion men det bestämdes snabbt att Edsilia skulle sjunga på engelska i Helsingfors. Detta trots att sångerskan sagt i intervjuer att hon helst skulle ha sjungit på eget språk.

Väl på plats sjöng hon uppflugen på ett podium, omgiven av fyra dansande körsångerskor. Edsilia fick knata både ned och uppför sin lilla trappa men trots energi och röstresurser lyfte aldrig paketet riktigt. Än en gång missade Nederländerna finalen och när alla siffror offentliggjordes visade det sig att de var en bra bit ifrån finalplats.

Hemma i Nederländerna var missnöjet stort men Edsilia själv var nöjd och sade sig ha njutit av upplevelsen, men att hon inte var särskilt sugen på att tävla en tredje gång.

Istället fick Edsilia återkomma till ESC fjorton år senare i en helt annat roll - som en av fyra programledare då tävlingen avgjordes i Rotterdam.

Edsilia Rombley / On Top Of The World (Nederländerna 2007)

21:a plats av 28 bidrag (semi) i Helsingfors

Vampires Are Alive / Schweiz 2007

Ett av de underligaste fenomen man kan skåda i ESC är de som kopierar det som funkat tidigare. De flesta år hittar man ett eller flera bidrag som tydligt låtit sig inspireras av fjolårets vinnare. Och det de alla har gemensamt är att de aldrig vinner. Blixten slår aldrig ned på samma ställe två år i rad.

Visserligen vann dramatiska ballader på franska tre år i rad 1971, 1972 och 1973, men de är inte särskilt lika varandra annat än möjligen på ytan. Man kan möjligen se Teach-In som en förlängning av Abba men "Ding-A-Dong" är också en stark låt som vann av egen kraft istället för att komma virvlande i vinddraget efter "Waterloo".

Man kan fortsätta resonemanget men faktum kvarstår: kopiorna vinner inte. Ibland placerar de sig högt men ju tydligare man lånar, desto större är risken att poängen blir låg.

Att ställa upp med en sång om vampyrer året efter att de finska rockmonstren i Lordi vunnit en jordskredsseger var verkligen inte den bästa idén. Men knappast var det ett så kalkylerat drag som det kunde verka vid första anblicken.

DJ BoBo (Peter René Baumann) hörde till Schweiz allra största musikexporter - det finns handen på hjärtat inte så hemskt många av dem - ända sedan genombrottshiten "Somebody Dance With Me" 1992. Med åren hade han lyckats hålla sig kvar på toppen trots att den eurotechno han var mest känd för tappat mark rejält. 2003 fick han karriärens största hit med "Chihuahua", som användes i en reklamfilm för Coca-Cola.

2005 - ett drygt år innan världen visste vilka Lordi var - gav han ut albumet "Pirates of Dance" som också blev en stor framgång på kontinenten. "Vampires Are Alive" - låten han tävlade med i ESC - var helt tydligt en fortsättning på samma tema.

BoBo avslöjade att han ansökt om att få representera Schweiz redan innan han blivit utvald. Han menade att schweizarnas licenspengar skulle användas till att visa upp inhemska artister istället för att köpa in någon från utlandet (som man gjort 2005 och 2006). 

SRG förstod vinken och föga förvånande utropades DJ BoBo som landets representant. Helt rätt tänkt, dessutom. Har man en stjärna som vill tävla borde de absolut få göra det. Åtminstone om låten håller måttet.

"Vampires Are Alive" gjorde kanske inte riktigt det. En helt okej låt i sin genre, med en hyfsat stark refräng, men året efter Lordi framstod den bara som en trött och andefattig kopia. Trots att DJ BoBo nämnts som en favorit på förhand hamnade han långt bak i resultatet i semifinalen.

Med sig på scenen hade han sin fru Nancy Baumann som tidigare varit dansare för Haddaway och sångerska i flera olika technoband. 1998 var hon med i den tyska finalen som en av medlemmarna i oförglömliga Ballhouse.

Det var naturligtvis snopet för en så stor stjärna att floppa redan i semifinalen men fansen brydde sig inte så mycket om det. Karriären rullade vidare och DJ BoBo är en idag en publikmagnet i Centraleuropa.

DJ BoBo / Vampires Are Alive (Schweiz 2007)

20:e plats av 28 bidrag (semi) i Helsingfors

Vjerujem u ljubav / Kroatien 2007

Dado Topić hade varit en av Jugoslaviens största stjärnor sedan början av 1970-talet då han först varit sångare i Korni grupa (Jugoslavien 1974) och sedan som grundare av progrockbandet Time.

Hans egentliga namn är Adolf - något som väckte uppseende redan då han döptes 1949 och då namnet av förklarliga skäl inte stod särskilt högt i kurs. Dados fars bästa vän var en judisk man som hette Adolf och vars högsta önskan var att hans bästa vän skulle föra hans namn vidare om han fick en son. En fin historia men alltför jobbig att berätta överallt och hela tiden, så gossen fick snart smeknamnet Dado.

När det allmänna intresset för progrock falnade i slutet av 70-talet sökte sig Dado in på nya vägar och blev mer mainstream. 1984 tävlade han för TV Belgrad i Jugovizija och sjöng "Negde izvan planeta" tillsammans med Slađana Milošević. Låten lyckades halvdant i tävlingen men under namnet "Princeza" blev skivinspelningen en av årets största hits i Jugoslavien.

2007 ställde han upp på nytt i den kroatiska finalen Dora, nu tillsammans med bandet Dragonfly. De behövde draghjälp i marknadsföringen och Dado hade en Greatest Hits-samling att sälja och tillsammans sjöng de "Vjerujem u ljubav" ("Jag tror på kärleken").

Trots att verkligen inte alla toner landade där de skulle gick denna den mjukaste av mjuka rockballader hela vägen till segern i Dora och den 58-årige legendaren blev den dittills äldsta deltagaren i tävlingens historia - ett rekord Lale Andersen hållit sedan 1961. Kroatien skulle slå samma rekord på nytt året därpå.

Inte för att det hjälpte. Nu satt tonerna något bättre men för första gången rasade det forna Jugoslaviens riktiga popfabrik ut redan i semifinalen. Man hade lyckats förträffligt under sina första år i ESC men sedan dalat lägre och lägre i placeringerna och har inte placerat sig bland de tio bästa sedan 2001. 

Hemmapubliken förlät snabbt sin rocklegend medan Dragonfly verkar ha förblivit en högst anonym akt.

Dragonfly feat Dado Topić / Vjerujem u ljubav (Kroatien 2007)

16:e plats av 28 bidrag (semi) i Helsingfors

'Ajde, kroči / Montenegro 2007

Bara för att man skrivit en bra låt betyder inte det nödvändigtvis att allt man totar ihop blir briljant. Slaven Knezović hade skrivit "Zauvijek moja" - en låt som visserligen vann sin nationella final på ett skandalöst sätt men som gav Serbien-Montenegro en sjundeplats i Kiev 2005.

Nu när Montenegro för första gången skulle tävla som eget land och under egen flagga vann han den nationella finalen på nytt, nu som låtskrivare till den 20-årige Stevan Faddy jr.

Stevan Faddy hade visat upp sig i flera sångtävlingar tidigare och kommit trea i Serbien-Montenegros ännu mer kontroversiella final 2006 där Montenegros domare enbart röstade på sina egna låtar och sändningen slutade med kravaller, att landet drog sig ur finalen i Aten och - om man vill vara lite onödigt dramatisk - att unionen mellan Serbien och Montenegro upplöstes.

Stevan Faddy må ha haft en del erfarenhet men var inte så hemskt mycket mer än en stöddig ung man med en okej röst och begränsat med scenpersonlighet. "'Ajde, kroči" (ungefär "Kom igen") var verkligen inte heller någon höjdare: en tjatig rocklåt om killen som ser världens snyggaste tjej och automatiskt anser sig ha rätt till henne.

Den föga imponerande texten var skriven av Milan Perić som tidigare gjort betydligt bättre ifrån sig då han skrivit "Ciao amore" (Jugoslavien 1984) eller "Zauvijek moja". Hans son Marko Perić hade spelat trummor i No Name 2005 och syntes nu på scenen bakom Stevan Faddy tillsammans med kompositören Slaven Knezović.

Montenegro imponerade inte direkt på sin debut, varken på scenen eller utanför. Min minnesbild är att den montenegrinska delegationen var ett arrogant litet gäng som inte direkt spred glädje omkring sig där de dök upp. 

Stevan Faddy åkte ut så det sjöng om det men verkar ha fortsatt att uppträda på hemmaplan och bor idag i Podgorica.

Stevan Faddy / 'Ajde, kroči (Montenegro 2007)

23:e plats av 28 bidrag (semi) i Helsingfors

Partners In Crime / Estland 2007

Året efter att Tanel Padar vunnit hela ESC i Köpenhamn - och gett Estland lika delar nationella yra, stolthet och panik inför uppgiften att arrangera Europas största tv-program - ville hans storasyster Gerli också försöka sätta ett avtryck i eurovisionshistorien.

"Need A Little Nothing" hade finska upphovsmän - som samma kväll skulle vinna Finlands final med "Addicted To You" - och kom på tredje plats i Eurolaul, distanserad av svenska Sahlene som tog segern. Gerli - som tidigare kommit sist i den nationella finalen 1999 - tog en liten paus i sitt tävlande och ägnade sig åt musikaler och sitt nya band Glive. 

2006 syntes hon flitigt i tv då hon dels var programledare för den estniska melodifestivalen, dels tävlade i Tantsud tähtedega - den nationella versionen av Let's Dance. Där kom hon tvåa i finalen men fann kärleken i sin danspartner Martin Parmas.

Stärkt av framgången ställde Gerli Padar upp en tredje gång med ett bidrag som passande nog innehöll en hel del dansande, en del av stegen stod Martin Parmas för. Musiken var skriven av Hendrik Sal-Saller, frontfigur i Smilers - ett av landets mest populära rockband. Efter misslyckandet i Aten 2006 hade den internationella experterna fått foten och när esterna själva fick välja vinnare gick Gerli hela vägen.

Hela vägen till Helsingfors, vill säga. I den rekordlånga semifinalen med tjugoåtta bidrag sjönk Estland ned i massan och placerade sig än en gång nära den absoluta botten. Hemmapubliken surnade till på allvar och året därpå skickade man ett humorlöst humorbidrag i protest - men i protest mot vad? I protest mot att de egna låtarna inte höll måttet?

Gerli klarade sig igenom besvikelsen med äran i behåll och har förblivit en populär och efterfrågad artist och musikalskådis. Martin Parmas lade dansskorna på hyllan och engagerade sig politiskt i det liberala Reformpartiet, vars ledare Kaja Kallas 2021 blev Estlands premiärminister.

Gerli Padar / Partners In Crime (Estland 2007)

22:a plats av 28 bidrag (semifinal) i Helsingfors

Leave Me Alone / Finland 2007

Ett gammalt skämt som var populärt på nätet - och i Finland - hade som punchline att när temperaturen sjunker till minus trehundra grader fryser helvetet till is och Finland vinner Eurovision Song Contest. I Aten 2006 frös helvetet hela vägen ned till botten och Lordi vann finalen med den dittills högsta poängsumman någonsin.

Att säga att Finland tappade koncepterna räcker inte riktigt till. Den här segern utmanade på ett plan hela landets självbild: Finland var bra på vissa saker men saknade ganska långt det självförtroende som krävdes för att ta plats inom internationell showbiz. Att förlora ESC hade blivit en del av landets DNA och nu när man var etta visste man inte riktigt hur man skulle förhålla sig till det.

Finsk tv var redan från början uppdelad mellan TV1 i Helsingfors och TV2 i Tammerfors och nu startade en lång dragkamp om var den internationella finalen skulle hållas: huvudstaden mot resten av landet. In i det sista övervägde man att lägga tävlingen i Åbo, men där fanns helt enkelt inte tillräckligt med hotellrum.

Istället fick Åbo stå värd för den nationella finalen som följde samma modus som året innan. Skivbolagen fick nominera tolv artister som i semifinalerna fick framföra två låtar var innan publiken bestämde vilken av de båda de fick med sig till finalen.

Uppställningen var stark, både vad gäller låtar och artister. Johanna Kurkela skulle bli årets genombrott och få framgång med båda sina låtar ("Olet uneni kaunein" gick till final medan min favorit "Jossain metsäin takana" blev kvar i semin). 

Bland de tävlande syntes också Laura Voutilainen (Finland 2002) som modigt gav sig in i leken på nytt och hamnade på fjärde plats. Underligt nog fick hon större framgång med sin utslagna låt.

Vinnare blev ändå startfältets i särklass hetaste namn. Hanna Pakarinen hade vunnit den första omgången av finska Idol och hade haft långa rader av hitlåtar sedan dess. "Leave Me Alone" lät både bekant och annorlunda - en rockstänkare i valstakt med en för sammanhanget ovanligt besk text.

För Helsingforsborna blev ESC 2007 en enda lång fest som satte tydlig prägel på stadsbilden men ingen vågade riktigt tro på ny framgång på hemmaplan. I slutändan verkade de flesta nöjda med en sjuttondeplats: Hanna fick två tolvor, blev bäst i Norden och slog The Ark som var ett stort namn på den finländska marknaden.

Som en riktig bonus slog Hanna Sverige med häpnad och i början av juni gick hon upp på Trackslistans förstaplats. Med tanke på Hannas katalog av tidigare hits borde det ha varit lätt att lansera henne på bred front i Norden men på skivbolaget verkar dessvärre alla ha sovit eller varit på semester tills chansen flytt bort.

För arrangerande Yle hade ESC 2007 blivit en stor triumf på många sätt och tävlingen hade nu en popularitet och ett momentum man inte skådat på många år. Precis som Hannas skivbolag skulle man lyckas slarva bort allt detta på en närmast imponerande kort tid. Helvetet förblev inte fruset särskilt länge.

Hanna / Leave Me Alone (Finland 2007)

17:e plats av 24 bidrag (final) i Helsingfors

Questa notte / Lettland 2007

Det svenska musikundret under 1990-talet hade gjort svensk musik ryktbar och eftertraktad. Framgången inspirerade fler och fler att ge musiken en chans och snart satt det ett låtskrivarteam i princip bakom varje buske och hoppades på det stora genombrottet. 

Trots att Melodifestivalen 2002 öppnat upp för betydligt fler deltagare än tidigare så räckte inte platserna till. Antalet nyskrivna popschlager var översvallande stort och de svenska började skicka ut sina demokassetter till andra länder i sin jakt på framgång. Svenska låtar började dyka upp i nationella finaler i flera länder.

"Tonight" hade skickats in till Melodifestivalen 2007 med Sandra Oldenstam som artist, utan att passera nålsögat. Låtskrivarna Kjell Jennstig och Torbjörn Wassenius skickade då helt sonika vidare sin låt till Lettland där man gick igång på samtliga cylindrar. Men letterna hade en helt annan vision.

Istället för en schlagertjej ville man ha en smärre armé av män med någon typ av operaröster, helst utstyrda i blåjeans och hög hatt. Texten skrevs om till italienska och bonaparti.lv plockades ihop av sex mer eller mindre kända sångare.

Resultatet blev anslående, kan man väl säga. I den nordiska förhandsvisningen gav Danmarks Adam Duvå Hall först bottenpoäng men ändrade sig i nästa andetag till en fullpoängare. "Vad vet jag? Kanske är det här genialiskt?"

Så var han knappast ensam att känna. Var det här ett humorbidrag? Men här fanns ju ändå en rätt bra refräng? Och farbröderna kunde ju sjunga, åtminstone när de släppte sina värsta operamaner. 

Att få sjunga sist i den evighetslånga semifinalen med 28 bidrag visade sig tursamt och tenorerna trallade sig hela vägen till final. Där blev framgången mer blygsam och bonaparti.lv fortsatte sina karriärer på skilda håll.

Roberto Meloni - den enda av tenorerna som faktiskt kunde italienska på riktigt - skulle snart nog vara tillbaka i tävlingen med en annan låt som nobbats av Melodifestivalen och återigen slå världen med viss häpnad.

bonaparti.lv / Questa notte (Lettland 2007)

14:e plats av 24 bidrag (final) i Helsingfors 

Drama Queen / Danmark 2007

Det hade gått lite upp och ned för Danmark efter bröderna Olsens seger i Stockholm 2000 men publiken hålls troget kvar framför tv-rutorna även om musiken de bjöds på i den inhemska finalen allt mindre lät som det radion spelade eller som det som låg på topplistorna.

2007 hoppade man på samma tåg som alla andra nordiska länder och införde semifinaler i Dansk Melodi Grand Prix. Sexton låtar delades upp på två semifinaler och sedan fick tittarna välja fyra finalister från vardera semin.

Bland de utslagna i semifinalerna fanns tidigare vinnare som Aud Wilken (Danmark 1995) med den förtjusande "Husker du" såväl som Jørgen Olsen med den något mindre förtjusande "Vi elsker bare danske piger". 

Jørgen Olsen fick ändå ett frikort till finalen. De utslagna låtarna fick en andra chans i radio: fyra av låtarna spelades upp i vuxenkanalen P4 medan de fyra andra spelades upp i ungdomskanalen P3. Vardera kanalens lyssnare fick sedan välja en lucky loser till finalen.

P3-publiken valde något förvånande ut den klassiska schlagerlåten "Drama Queen", framförd av en drag queen som kallade sig DQ. Bakom pseudonymen dolde sig Peter Andersen, en sjungande frisör som redan uppträtt i drag i tio år. Nog borde den danska ungdomen ha gått igång på något lite mer utmanande?

Förvåningen blev inte direkt mindre då DQ i finalen seglade förbi alla motkandidater och vann. Från utslagen i semifinal till vinnare - hur gick det till?

"Drama Queen" saknade verkligen inte glitter och paljetter men själva låten var förvånansvärt befriad från just drama. Den strök publiken så medhårs den bara kunde och hade inte ens någon tonartshöjning. Kul att se på men rätt ointressant för örat.

Ville man spela kitsch-kortet fanns det en betydligt starkare låt i startfältet. Obegripligt nog fick Annette Heick inte en enda poäng för "Copenhagen Airport".

I den samnordiska förhandsvisningen sammanfattade nog DR:s kommentator Adam Duvå Hall det hela bäst: ett modernt och progressivt land som Danmark borde kanske inte tycka att en låt som "Drama Queen" var varken något nytt eller kittlande. På en skala från noll till fem satte han en artig trea.

I Helsingfors var de europeiska tittarna långt ifrån lika artiga som Adam Duvå Hall och för andra gången på fyra år åkte danskarna ur tävlingen redan i semifinalen. Precis som DQ gjort från början hemma i Danmark.

DQ / Drama Queen (Danmark 2007)

19:e plats av 28 bidrag (semifinal) i Helsingfors

The Worrying Kind / Sverige 2007

Så snart SVT meddelade att The Ark - ett av landets mest ikoniska och mest framgångsrika band - ställde upp i Melodifestivalen var spelet i princip slut. Allt annat än en brakseger skulle ha varit en av tävlingens största skrällar någonsin.

"The Worrying Kind" vann mycket riktigt och blev snabbt en stor hit. Nu skulle bandet bara åka till Helsingfors och mest som en formalitet, lite grann i förbifarten, plocka hem en seger och sedan fokusera på en europeisk karriär. Men det var ett försvagat The Ark som tävlade.

Smålänningarna hade slagit igenom stort sju år tidigare med singlarna "Let Your Body Decide" och "It Takes A Fool To Remain Sane" och gjort sensation med sin uppkäftiga stil och glamrock-image. Man fortsatte att skapa ett pärlband av hitsinglar och 2005 började man satsa på en lansering i USA.

Man byggde upp en liten men hängiven amerikansk publik och turnerade flitigt under ett drygt år och allt såg mycket lovande ut. 

När The Ark spelade vid invigningen av den nya svenska ambassaden i Washington 2006 kläckte sångaren Ola Salo ur sig ett skämt som anspelade på terroristattackerna den 11 september 2001. Bandet bad omedelbart om ursäkt men skadan var redan skedd. Dörren slog igen med en smäll och alla datum utom ett av The Arks inplanerade turné ställdes in. En sann karriärkatastrof.

Ola Salo - som beskrivit sig själv som utbränd efter skandalen - berättade dessutom i intervjuer att de inte ens tänkt släppa "The Worrying Kind" från början eftersom den inte var tillräckligt bra. Men den kunde visst få duga för Melodifestivalen?

Det var ett oväntat drag av ett band som framstått som kaxigt och kompromisslöst att ställa upp med en tillrättalagd låt de inte ens själva verkade stå hela bakom. Tänk om de tävlat med någon av de andra låtarna från sin nya skiva istället? "Absolutely No Decorum" eller "Little Dysfunk You", exempelvis?

Inte ens de svenska tidningarna som för det mesta helhjärtat ställde sig bakom allt The Ark gjorde kunde avhålla sig från att påpeka hur opassande lik deras tävlingslåt var den gamla hiten "Love Grows (Where My Rosemary Goes)". 

I Helsingfors framstod bandet som rätt blasé och lite för viktiga för att satsa sin fulla energi på ett dylikt sammanhang. I direktsändning började inte den gigantiska skiva Ola Salo låg på att snurra som den skulle och inte gick det som det skulle i röstningen heller. Europa snålade med poängen och placeringen blev chockerande låg för dem som väntat sig seger.

Kanske blev besvikelsen av att på sju månader gå från att ha en USA-karriär inom räckhåll till att få schlagerstryk av artister från Moldavien och Finland för stor men nu lät The Ark tungorna slinta igen. Efter finalen framstod de i tidningarna som tillplattade, snarstuckna och bittra. 

The Ark fortsatte att ha några framgångsrika år till i Sverige och Finland - inte minst med den fantastiska "Breaking Up With God" - innan man 2011 beslöt sig för att dra ned ridån och avveckla bandet.

The Ark / The Worrying Kind (Sverige 2007)

18:e plats av 24 bidrag (final) i Helsingfors

Liubi, Liubi, I Love You / Rumänien 2007

Efter en trög start hade Rumänien fått upp farten i ESC. 2002 hade de mest visat att de minsann kunde byta kompispoäng lika bra som många andra, men sedan började det gå bra på riktigt. De flesta år skickade man poppiga och fräscha låtar och placerade sig i den absoluta toppen såväl 2005 som 2006.

Skulle man hålla fast i sin nya ställning som stormakt och kanske till och med ro hem en seger? Om man hade några sådana planer lät man dem stå i träda ett år och till Helsingfors skickade man istället ett litet stycke humor. 

Det hade varit en stökig nationell final där tre bidrag drogs tillbaka redan före de två semifinalerna. En låt diskades precis före sin semi och när det väl blev dags till final fick man diska ytterligare fyra bidrag, däribland svenska Rednex. 

För att röra till tingen ännu lite till visade det sig att vinnaren Locomondo inte ägde rätten till sitt namn som istället tillhörde en lokal resebyrå. Raskt bytte man namn till Todomondo istället.

Todomondo var sex spralliga karlar som alla skulle representera varsin nationalitet - brittisk, fransk, italiensk, spansk, rysk och rumänsk. Sångens budskap var att var man än befinner sig och vem man är är så betyder "Jag älskar dig" samma sak på alla språk.

Gruppens ryss var egentligen inte sångare utan hade bara översatt textsnutten till ryska. Men här dög det inte att vara knusslig, alla ska med. Oavsett de kan sjunga eller inte.

Om den här låten är bra eller inte kan väl alla få avgöra på egen hand men framförandet var trots allt rätt sympatiskt. Kanske skulle rumänerna vara glada ändå att man var färdigt inkvalade till finalen just det här året.

Otur hade man däremot i lottningen där man fick komma som tredje humorbidrag i rad efter den briljanta Verka Serduchka som kom tvåa och de aningens mindre briljanta Scooch som kom helt i botten. Todomondo blev som en kompromiss mellan dessa båda och hamnade helt i mitten med god hjälp av grannen Moldavien och ett par andra länder där det bor många rumäner.

Humor var kanske ändå inte Rumäniens grej och i framtiden skulle man snabbt styra tillbaka mot popfåran igen.

Todomondo / Liubu, liubi, I Love You (Rumänien 2007)

13:e plats av 24 bidrag (final) i Helsingfors

Song #1 / Ryssland 2007

Efter att Islands Paul Oscar framträtt sittandes på en vitt skinnsoffa blev det allt vanligare att ländernas delegationer önskade sig rekvisita av olika slag till sina nummer. Genom åren har det blivit en hel del smått och gott i form av hamsterhjul, brinnande flyglar eller bara en rad gatlampor.

Den ryska delegationen hade något mer ambitiösa planer för sitt framträdande i Helsingfors och bad EBU om lov att ta med sig trettio vita katter på scenen. Trettio högst levande vita katter. Dresserade och väluppfostrade. Inga problem i sikte. EBU tänkte kanske inte så många minuter innan de sade nej. 

EBU sa inte bara nej utan skrev en helt ny regel om att ingen får ha levande djur med sig på scenen. Så året efter fick Bosnien-Hercegovinas Laka lämna sin höna hemma.

Rysslands bidrag skapade möjligen ännu mer huvudbry än så. Texten var minst sagt frispråkig och innehöll en del intressanta glosor man aldrig fick lära sig i skolan. Styrgruppen för ESC hade gjort en stor affär av att man tvingat Island att ta bort ett fult ord ur sin text året innan men den ryska texten fick stå kvar som den var utan att rödpennan togs fram. Mycket märkligt.

Serebro ("Silver") var ett helt nytt band som aldrig uppträtt live tidigare. Rysk tv hade varit lite tveksam till en början men lät sig övertygas efter att Elena, Marina och Olga kommit in på redaktionen och visat sina sångfärdigheter. 

"Song #1" var utmanande på många plan - inte bara textmässigt - och visade upp Ryssland som ett spännande och dynamiskt musikland. Efter ett starkt framträdande kom silverflickorna på bronsplats, trots att de inte fick ta katterna med sig.

Låten blev en hit medan gruppens album blev en rätt moderat framgång. Man mixtrade lite med formulan och började snart producera hits i snabb takt. Att vara med i Serebro verkar ha varit ett hårt jobb och medlemmarna har bytts ut med ojämna mellanrum. Fram till 2019 har totalt elva olika sångerskor varit med i bandet.

Tråkigt nog skulle inte Ryssland hålla kvar i sin vågade stil och skulle framöver oftast lägga sig i en ganska slätstruken och inställsam musikalisk fåra.

Serebro / Song #1 (Ryssland 2007)

3:e plats av 24 bidrag (final) i Helsingfors

Frauen regier'n die Welt / Tyskland 2007

Tyskland hade jobbat hårt på att höja profilen på ESC på den tyska marknaden och det hade överlag gått ganska bra. Såväl Max 2004 som Texas Lightning 2006 hade blivit stora hits på hemmaplan men placeringarna internationellt hade lämnat en del övrigt att önska.

Precis som 2006 omfattade den nationella finalen enbart tre bidrag så i direktsändningen fick samtliga kandidater också sjunga egna versioner av tidigare tyska bidrag. Tittarna fick välja vinnare utan inblandning av några experter och sjuttio procent av rösterna gick till Roger Cicero.

Roger Cicero var född 1970 i Västberlin och hade studerat musik i Hilversum och sakta med säkert gjort sig ett namn i Tyskland. Hans musik hade rötterna i swing och jazz och de tyska texterna hade oftast någon form av underfundighet i sig. 2006 blev hans album "Männersachen" en stor hit och sålde med tiden trippel platina.

"Frauen regier'n die Welt" ("Kvinnorna styr världen") blev ännu en stor hit och Tyskland seglade upp i förhandstipsen som en mycket möjlig vinnare i Helsingfors. Många hakor slog i golvet då Roger floppade totalt och fick en högst medioker placering i finalen.

Allt sedan telefonomröstningen införts på allvar 1998 hade varje land för säkerhets skull haft en jury som röstat i händelse av tekniska fel eller nedbrunna telefonväxlar och nu visade det sig att 2007 års jurygrupper skulle ha placerat Roger etta i finalen. Slog man ihop folkets och juryns vilja hade Tyskland fått en betydligt mer lysande sjätteplats. Skulle man få ett bättre resultat om man kombinerade de båda gruppernas tyckande? De närmaste åren skulle juryn få ett större inflytande igen.

Roger for inte illa av den låga placeringen. Vid sidan av en mycket framgångsrik musikkarriär fick han prova på filmroller och att dubba Disneyfilmer till tyska. Däremot började sångaren lida av allt sämre hälsa och diagnosticerades 2015 med kroniskt trötthetssyndrom.

I mars 2016 drabbades Roger Cicero av ett slaganfall som han inte återhämtade sig från. Sångaren avled på toppen av sin karriär, endast 45 år gammal.



Roger Cicero / Frauen regier'n die Welt (Tyskland 2007)
19:e plats av 24 bidrag (final) i Helsingfors

Get A Life - Get Alive / Österrike 2007

Österrike hade ryckt i nödbromsen efter ESC i Kiev 2005 där man missat finalen och stått över året efter i Aten. Ett års paus kunde få vara nog - säkert hade Europa längtat tillräckligt efter ett nytt österrikiskt bidrag - och ORF beslutade att skicka en kandidat till Helsingfors.

Man beslutade sig också för att slå ett slag för en god sak: Life Ball i Wien är Europas största välgörenhetsevenemang till förmån för människor drabbade av hiv och aids. Varje år valde Life Ball ut en officiell temasång och 2007 fick den utvalda låten även äran att representera landet vid ESC.

Eric Papilaya - som visat upp sig som karismatisk och röststark deltagare i talangjakten Starmania - valdes ut att sjunga "Get A Life - Get Alive". Det hävdades från officiellt håll att låten från början var skriven för den amerikanska stjärnan Anastacia, vilket ju kan ha varit sant. Men man förstår också varför hon i så fall tackade nej till den här riktigt svaga låten.

Arma Eric kämpade tappert och i förhandsvideon lät det visserligen tunt men okej. I Helsingfors hade man nappat på Life Balls klädkod - extravagant glitter - och i början bildade sångaren och hans dansare det röda bandet som markerar medvetenhet om aids.

Vackert tänkt men inget i den kitschiga maskeraden passade ihop med den skramliga låten och tittarna gjorde tummen ned. Med fyra fattiga poäng kom Österrike näst sist i semifinalen medan ett start antal tidigare socialistiska länder tog plats i finalen.

Nu såg ORF rött och drog sig ur på nytt. Man krävde regeländringar för att "rädda" tävlingen men när EBU genomförde en del av dessa ändringar hävdade ORF att man omöjligt kunde delta i en tävling som skriver om reglerna hela tiden. Helt tydligt hade någon inflytelserik på tv-bolaget tröttnat på ESC  och gjorde allt för att hålla landet borta.

Eric Papilaya har sjungit vidare i sammanhang som av allt att döma passat honom bättre, bland annat har han turnerat Österrike runt med gruppen The Rats Are Back. Han har också varit programledare på tv-kanalen Servus TV.



Eric Papilaya / Get A Life - Get Alive (Österrike 2007)
27:e plats av 28 bidrag (semifinal) i Helsingfors

Molitva / Serbien 2007

Serbien-Montenegro hoppade av finalen i Aten 2006 med kort varsel efter att de båda landsändarna blivit oförsonligt osams om vilken låt som borde skickas iväg. EBU visade sig från sin allra mest förstående sida och lät ändå landet delta i telefonomröstningen.

När Jovana Janković anropade från Belgrad för att läsa upp de serbiska rösterna - Montenegro fick inte alls vara med och rösta - lovade hon Europa att nästa år skulle serberna minsann vara tillbaka och då skulle de också ha den bästa låten av alla. Dagen efter finalen röstade Montenegro för att utropa sig självständigt och upplösa unionen med Serbien.

2007 ställde Serbien för första gången upp i ESC som ett eget land. Trots att man varit den största av Jugoslaviens delrepubliker hade man inte varit särskilt framgångsrika och vann bara den gemensamma jugoslaviska uttagningen tre gånger: 1974, 1982 och 1991. Nu slog man på stort och använde sig av popfestivalen Beovizija för att välja ut sitt bidrag.

Av tjugo uppställda kandidater avgick 22-åriga Marija Šerifović med segern. Hon var redan ett bekant namn - också hennes mamma var en känd sångerska - och hade två framgångsrika album på sin meritlista.

Hon var utrustad med en stark röst och en stark låt, men framträdandet i Beovizija - som också sändes ut som förhandsvideo - förvirrade många. Marija hade sällskap på scenen av ett gäng distraherande dansare. Skulle tittarna kunna koncentrera sig på själva låten?

Ingen skulle ha behövt oroa sig. I Helsingfors hade man stramat upp scenshowen rejält och bakom Marija fanns fem anslående körsångerskor i herrkostymer. Det serbiska bidraget blev en riktig snackis som lätt tog sig vidare från semifinalen och som till slut vann hela finalen.

Serbien blev därmed det enda landet som vunnit med sitt första bidrag till tävlingen. 1956 deltog varje land med två bidrag och vinnaren var Schweiz andra bidrag. Å andra sidan var inte Serbien någon riktig nykomling utan en gammal bekant.

Marija Šerifović hade inte bara uppmärksammats för sin starka rösts skull. Det hade även spekulerats en hel del kring hennes privatliv och sexuella läggning. I finalen 2008 från Belgrad spädde hon på ryktena ytterligare då hennes öppningsnummer var en riktigt genderqueer historia där hennes dansare var klädda som hälften brudgum, hälften brud.

2013 gjordes en dokumentär om Marijas liv och karriär och i samband med premiären kom hon ut som lesbisk.



Marija Šerifović / Molitva (Serbien 2007)
1:a plats av 24 bidrag (final) i Helsingfors

Work Your Magic / Vitryssland 2007

Dzmitry Kalduns mamma älskade prinsessan Diana mest av allt och startade en fan-club tillägnad henne hemma i vitryska SSR. När hon blev gravid önskade hon sig en dotter som helst av allt skulle vara lik Diana.

Dima var förvisso en pojke, men den eventuella besvikelsen gav snabbt med sig när alltfler påtalade att gossen faktiskt också liknade den brittiska prinsessan. Dessutom var han en duktig elev i skolan med fina betyg i den mesta. När han representerade Vitryssland i Helsingfors underströks allt detta med besked i den officiella biografin.

Koldun - så transskriberas hans namn från ryska till engelska - satsade sina många talanger till trots slutligen på musiken. Efter att ha tävlat i flera populära talangjakter på rysk tv ställde han upp i den vitryska uttagningen, understödd av ingen mindre än Filipp Kirkorov (Ryssland 1995).

De tre populäraste bidragen i semifinalen - ett valt av tittarna, två av en expertjury - gick vidare till en final några veckor senare. Koldun bestämde sig för att byta ut sin låt mot en helt ny, något reglerna egentligen inte alls tillät. Hans första val var "Get Up" som dessvärre visade sig vara inspelad och utgiven på skiva i Finland, så den fick kalla handen.

Istället lanserade man "Work Your Magic" - en fyndig titel med tanke på att "kaldun" betyder trollkarl på vitryska. Låten försågs med en vansinnigt snygg och påkostad video och seglade upp som något av en favorit inför ESC.

Under repetitionerna sjöng Koldun ganska surt och skakigt. Trots att inte alla toner satt riktigt där de skulle gick låten hem och Vitryssland tog sig till final för allra första gången.

Framgången till trots avbröt Koldun samarbetet med Kirkorov och bildade så småningom eget skivbolag istället. Där gav han förmodligen bort sin chans till en riktigt stor karriär på den ryska marknaden. Han har lyckats bra ändå med många hits, men han tar sig aldrig allra längst upp på hitlistorna.

Koldun berättade i en intervju att han lider av vad han själv kallar mutationer: hans hår förändras och byter färg av sig självt. Sångaren är övertygad att det är en effekt av nedfallet efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986. 70 procent av det radioaktiva nedfallet från Tjernobyl landade i Vitryssland, men landets auktoritära ledning ignorerar riskerna än idag.

I november 2019 bestämde det svenska utrikesdepartementet att landet ifråga ska heta Belarus även på svenska men då den här bloggen enbart handlar om bidrag som tävlat före det officiella bytet används Vitryssland istället.



Koldun / Work Your Magic (Vitryssland 2007)
6:e plats av 24 bidrag (final) i Helsingfors

Dança Comigo / Portugal 2007

Portugal hade verkligen oddsen emot sig. Man hade inte tagit sig till final en enda gång sedan semifinalen införts 2004 och inte placerat sig bland de tio bästa sedan 1996. Till råga på allt var semifinalen i Helsingfors en riktig mardröm där tjugoåtta bidrag gjorde upp om tio futtiga finalplatser.

"Dança Comigo" hade verkligen inte varit en het kandidat i förhandstipsen heller. Det var en glad bagatell - snygg och prydlig och tydlig och trevlig - som visserligen dansade fram på ett behagligt sätt men utan att någonsin bränna till och kännas angelägen.

Rent musikaliskt kan den kallas en "pimba" - det rätt nedsättande ord portugiserna använder om en sorts lättsmält dansbandsschlager korsad med folkmusik, gärna med banala texter med en rejäl dos sexuella anspelningar mellan raderna.

I den nationella finalen hade den ändå varit populär och fått mer än dubbelt så många telefonröster som tvåan. Kanske berodde det på den charmiga unga sångerskan Sabrina, som var i princip helt okänd. Hon hade börjat tävla i lokala karaoke-mästerskap vid sexton års ålder och hade vid sidan av sina studier i musik tagit modellkurser för en tidigare miss Portugal.

Om ingen blev förvånad då Portugal missade finalen tappades betydligt fler hakor sent på lördag kväll då placeringarna från semifinalen blev offentliga och det visade sig att Sabrina landat på elfte plats, bara tre poäng ifrån att kvala in. Ett år då länder från östra Europa dominerade semifinalen totalt blev den lättfotade schlagern från Portugal den högst placerade låten från den västra delen av kontinenten.

Sabrina skyndade långsamt efter Helsingfors och släppte 2012 ny musik med ny stil och en helt ny image under sitt riktiga namn Maria Teresa. "Faltam-me as Palavras" valdes ut som ledmotiv till en populär tv-serie och blev snart en riktigt stor hit.



Sabrina / Dança Comigo (Portugal 2007)
11:e plats av 28 bidrag (semifinal) i Helsingfors