Dvadeset prvi vijek / Bosnien-Hercegovina 1995

Kriget rasade vidare men på tv-bolaget i Sarajevo bedrevs ett slags kulturell motståndsrörelse. Man tänkte minsann inte vika sig för omständigheterna och man tänkte minsann skicka ett bidrag till ESC i Dublin. 

Till skillnad från 1994 skulle man ordna en riktig nationell final, sådär som de kunde se ut i ett land som inte drabbats av väpnad konflikt. Man byggde upp en snygg scenbild i sin bästa fungerande studio och lät till och med en orkester sitta på plats och låtsas spela till de förinspelade musikbakgrunderna.

Precis som året innan nominerade man en artist som fick sjunga alla bidragen och den man valde var verkligen inte vem som helst.

Davorin Popović (född 1946 i Sarajevo) hade varit en framstående handbollsspelare i sin ungdom innan han satsade på musiken istället. Redan som tonåring blev han frontman i rockbandet Indexi, ett av alla tiders mest inflytelserika band i det forna Jugoslavien. 

Davorin själv var en sann ikon som även hade en mycket framgångsrik solokarriär vid sidan av bandet. Han var känd under en mängd kärleksfulla smeknamn och ofta kallades han helt enkelt "Pjevač" - "sångaren". Den främste.

Att Davorin nu nominerades att få åka till Dublin var först och främst en hyllning till en monumental karriär. Själv ansåg han att sångtävlingar främst var till för yngre förmågor och att han som 48-åring inte hade så mycket att hämta där, men att få resa bort från kriget ett tag var inget han tackade nej till.

Av de åtta bidragen - inskickade av bosniska låtskrivare i hemlandet såväl som i exil - var Davorins egen favorit "Ti si ruža" ("Du är en ros"). Den var skriven av bröderna Edo and Adi Mulahalilović, båda med ett förflutet i Hari Mata Hari, som vunnit redan året innan med "Ostani kraj mene".

Dessvärre verkar det ha myglats en del bakom kulisserna. Tävlingens musikaliskt ansvariga från 1995 till 1997 - Davorins gamla bandkompis Sinan Alimanović - arrangerade alltid ett par av bidragen och som av en slump vann alltid en av "hans" låtar, varpå han själv uppgraderades till medkompositör inför ESC.

"Dvadeset prvi vijek" ("Det tjugoförsta århundradet") var inte utan poänger och hade framför allt en rätt elegant jazz-poppig vers som stilla promenerade fram mot en underligt abrupt refräng. Verkligen ingen vinnarkandidat i Dublin, och det var synd att Davorin inte fick tävla med den låt han själv tyckte sig kunna stå för.

I Dublin tog man hjälp av fyra irländska körsångare som sjöng för allt tygen höll men poängutdelningen blev som förväntat ganska modest. Åtta av de totalt fjorton poäng man skrapade ihop kom från den i övrigt kraftigt kompisröstande kroatiska juryn.

Bara några år efter finalen i Dublin drabbades Davorin Popović av en cancer i bukspottskörteln och sångaren avled i juni 2001 - bara några veckor före sin 55:e födelsedag. Till hans ära uppkallades Bosnien-Hercegovinas finaste musikpris - landets egen Grammis - efter honom.

Davorin Popović / Dvadeset prvi vijek (Bosnien-Hercegovina 1995)

19:e plats av 23 bidrag i Dublin

Ljubav je / Bosnien-Hercegovina 2016

Trots att man hört till de riktigt framgångsrika länderna - med en väldigt egen och originell profil - drog sig Bosnien-Hercegovinas tv-bolag BHRT ur tävlingen efter finalen i Baku 2012. Bolagets ekonomi hade stadigt försämrats genom åren och nu hade man knappt råd med någonting alls längre.

Valet var förmodligen enkelt. Har man knappt råd att producera dagliga nyhetssändningar kan man inte med ansiktet i behåll sätta stora pengar på att delta i en schlagerfestival.

Efter tre års frånvaro kunde man med glädje konstatera att man nu fått hjälp av sponsorer som var villiga att betala alla kostnader för deltagandet och man anmälde sig till ESC i Stockholm.

Dessvärre nöjde sig inte sponsorn - produktionsbolaget Tempo Production Studio - med att hosta upp en massa pengar. De ville också bestämma det mesta angående själva bidraget. BHRT, som tidigare haft en stram linje i vilken typ av bidrag de valde ut, hade nu bara att tacka och ta emot.

"Ljubav je" ("Kärleken är") var en i grunden trevlig men rätt anonym låt, framförd av två artister utan särdeles mycket kemi sinsemellan. Dels var det Dalal Midhat med ett förflutet i r'n'b-bandet Erato samt Deen som egenligen pensionerat sig från scenen efter att ha representerat Bosnien i Istanbul 2004.

Inte räcker det med bara två artister som tar i från tårna och produktionsbolaget bestämde att även den kroatiska cellisten Ana Rucner - gift med Vlado Kalember som representerat Jugoslavien 1984 - skulle dela på rampljuset. Nu började vagnen redan kännas lätt överlastad och lagom som man tänkte att det enda som saknades nu var ett omotiverat stycke rap så dök Bosniens rapkung Jala Brat - som också var en av låtskrivarna - upp och gjorde sin grej.

Hela det här bidraget är som ett hyperaktivt Kinderägg som bara fortsätter att spruta ur sig fler och fler överraskningar under sina tre minuter tills alla i publiken tappat andan. Som om inte allt detta räckte beslutade man även att ta med värmefiltar på scenen för att anspela på den pågående flyktingkrisen. Att säga att det här bidraget spretar åt alla håll är ändå ganska snällt.

Bristen på fokus och mening lyste tydligt igenom och för första gången missade Bosnien-Hercegovina att ta sig vidare från en semifinal. För enda gången, skulle det visa sig.

Kort tid före ESC i Stockholm kastades Rumänien ut ur startfältet då tv-bolaget TVR hade för stora obetalda skulder till EBU. BHRT var i nästan exakt samma sits och kort tid efter ESC var bolaget en hårsmån ifrån att kollapsa ekonomiskt. Bankrutten undveks i sista sekund men bolaget har fortsatt usel ekonomi och att återvända till ESC har inte varit att tänka på. Det lär dessvärre dröja innan vi ser Bosnien-Hercegovina i tävlingen på nytt.

Dalal & Deen feat Ana Rucner & Jala / Ljubav je (Bosnien-Hercegovina 2016)

11:e plats av 18 bidrag (semi) i Stockholm

Korake ti znam / Bosnien-Hercegovina 2012

Flera år av målmedveten satsning hade gjort Bosnien-Hercegovina till mångas favorit i ESC. Man satsade hårt på att visa upp artister av olika etnicitet från de olika landsändarna och lyckades ofta hitta ett stråk av galenskap eller originalitet att visa upp för världen.

En och annan blev kanske en aning besviken då bosnisk tv visade upp sitt inte särskilt galna bidrag för Baku. "Korake ti znam" ("Jag känner dina steg") var en lågmäld och innerlig sång om hur svår kärleken kan vara när båda kanske inte längre vill samma saker. 

Maja Sarihodžić var en högt utbildad 31-åring från Tuzla, en av de städer som drabbades hårt under det bosniska inbördeskriget under 1990-talet. Maja hade i många år jobbat som musiker och hade varit körsångerska för de bosniska bidragen till ESC 2004 och 2011.

Hon hade startat sin solokarriär på allvar två år tidigare under artistnamnet Maya Sar. Hon hade även grundat en kampanj för att upplysa människor om livmodershalscancer, någon hon flera gånger fått internationella utmärkelser för.

Hon hade själv skrivit musik och text till sitt bidrag och tog sig till final i Baku, där hon sjöng bra men fick nöja sig med en blygsam placering. 

Vad ingen visste där och då var att "Korake ti znam" skulle bli Bosnien-Hercegovinas avsked till tävlingen. När man året efter avstod från att tävla trodde nog de flesta att det skulle bli en kort paus, men åren gick utan att bosnierna återvände. Först 2016 vajade Bosniens flagga i ESC på nytt, men det skulle bli ett kort gästspel.

Maya Sar arbetar som sånglärare vid sidan av den egna karriären och driver även en inspelningsstudio i Sarajevo tillsammans med sin make.

Maya Sar / Korake ti znam (Bosnien-Hercegovina 2012)

18:e plats av 26 bidrag (final) i Baku

Love In Rewind / Bosnien-Hercegovina 2011

Unge Edin "Dino" Dervišhalidović älskade musik och fick sin första gitarr som tolvåring, men hans ensamstående mamma insisterade på att han skulle utbilda sig till ett tryggare jobb. Medan han studerade på tekniska högskolan i Sarajevo spelade han på stadens gator tillsammans med sina vänner och bildade bandet Merlin.

Dino bekostade själv Merlins första inspelningar och på plats i studion upptäcktes bandet av en talangscout från skivbolaget Diskoton. Framgången lät inte vänta på sig: Merlin spelade in fem storsäljande album och turnerade flitigt i flera år. Sedan kom kriget och slog sönder allting.

Diskotons studior och samtliga masterband förstördes under bombningarna av Sarajevo 1992. Flera av Dinos vänner och bandkollegor omkom i strid medan Dino själv drabbades av en djup depression och övervägde att överge musiken helt. 

Dino skrev texten till "Jedna si jedina", Bosnien-Hercegovinas första nationalsång. Dino skrev också landets första bidrag till ESC 1993 och representerade sitt land som artist 1999. För att hylla sin tidigare grupp valde han att kalla sig Dino Merlin som soloartist.

Året efter finalen i Jerusalem spelade Dino in albumet "Sredinom" som skulle visa sig bli hela regionens bäst säljande skiva på trettio år med över två miljoner sålda exemplar. Den påföljande turnén kröntes av fyra utsålda konserter på Sarajevos olympiastadion - den största livepubliken på någon konsert i det forna Jugoslavien.

Självklart ville bosnisk tv att deras största stjärna skulle representera dem på nytt och efter några års övertalning tackade han ja. Han specialskrev och framförde "Love In Rewind" - en sång om allt som gömmer sig inne i en människa i form av sånger, bekymmer och all den kärlek man fått ta emot.

Med hjälp av en synnerligen bubblande och levande kompgrupp - både MayaSar och Edvin Hadžić hade körat för Bosnien 2004 respektive 2010 - genomförde Dino något som närmast påminde om ett tre minuter långt konstverk, som något slags installation, lätt skruvat men varmt. 

Gensvaret blev gott: "Love In Rewind" slog flera större favoriter och blev den enda låt under 2010-talet som haft det notoriskt dåliga startnumret två och sedan ändå placerat sig bland de tio bästa.

Förutom att fortsätta sin otroligt framgångsrika karriär driver Dino Merlin en butik hemma i Sarajevo. De flesta trodde nog att även Bosnien-Hercegovina skulle fortsätta tävla med spännande bidrag i ESC men det skulle inte dröja särskilt länge innan man drog sig ur hela sammanhanget.

Dino Merlin / Love In Rewind (Bosnien-Hercegovina 2011)

6:e plats av 25 bidrag (final) i Düsseldorf

Fairytales About Love / Bosnien-Hercegovina 2002

Bosnien-Hercegovinas final 2001 såg lovande ut på pappret med många bra låtar och lovande artister men slutade i ett riktigt magplask då medlemmarna av expertjuryn struntade i vem som vann och enbart röstade bort de starkaste låtarna framförda av artister med "fel" etnicitet. 

Resultatet i Köpenhamn hade blivit blekt med all rätt och det enda som räddade bosnierna kvar i final var svag konkurrens och ett par snälla grannröster. Efter ett sådant fiasko skulle vem som helst med huvudet på skaft ha tänkt om och ändrat på allt. Skulle man tycka.

På PBS i Sarajevo låtsades man istället som om det regnade och ordnade en final till på precis samma premisser. Bra låtar och artister från hela landet som sjöng sina bidrag i en tv-studio för att raskt bli bortröstade av en kraftigt taktikröstande jury.

Än en gång fick flera starka låtar stryka på foten. En låt av Dino Merlin (Bosnien-Hercegovina 1999, 2011) framförd av Emina Jahović som snart skulle bli stjärna i Serbien. Den heta stjärnan Tinka Milinović med en uppseendeväckande show. Och så kanske den bästa låten av alla med Boris Režak som fick vokalt stöd av Kati Karney (Tyskland 1994).

Istället valde juryn fullständig obegripligt fram en riktigt blek och intetsägande låt, en sann dansbandsschlager av en sort som inte sällan hörts i de jugoslaviska finalerna under 1980-talet. 

"Na jastuku za dvoje" ("På en kudde för två") sjöngs av Maja Tatić, en 32-årig sångerska född i Belgrad. Hon hade sjungit i flera band och tillbringat åtta år på Kanarieöarna där hon sjungit och showat för turister. 

Maja hade en helt okej röst men var kanske inget riktigt fyrverkeri till scenpersonlighet. För att få till lite glitter i rutan skickade man med Tinka som bakgrundssångerka, men det hjälpte föga. I Tallinn sjöng man på engelska men låten blev inte bättre av det.

Bosnien lyckades på något sätt sno ihop tillräckligt med poäng för att få dela en trettondeplats med Belgien och Slovenien. Det här var sista året som några placeringar delades: från och med 2003 skulle EBU:s dator blixtsnabbt separera alla delade poängsummor istället.

Bosnien-Hercegovina hängde kvar i finalen ett år till men nu tyckte till och med PBS att måttet var rågat och året efter ändrade man sin uttagning rejält. Maja Tatić fortsatte att sjunga, delta i festivaler och ge ut ett par skivor de kommande åren utan att bli någon större stjärna. 

Tinka skulle komma att samarbeta med Ralph Siegel och fick representera Schweiz vid ESC i Aten 2006.

Maja Tatić / Fairytales About Love (Bosnien-Hercegovina 2002)

Delad 13:e plats av 24 bidrag i Tallinn

Thunder And Lightning / Bosnien-Hercegovina 2010

Det hade inte riktigt hunnit gå tjugo år sedan Jugoslavien rämnat och fallit i bitar men helt tydligt hade de som tidigare kallats jugoslaver börjat sakna varandra. Inte minst tydligt märktes det inom populärkulturen.

När internationella underhållningsformat som Idol lanserades skapade inte de tidigare jugoslavrepublikerna sina egna versioner, istället ordnades mer påkostade varianter som var öppna för deltagare från hela ex-Jugoslavien. Till en början gick det lite trevande och publiken röstade mest på sina ”egna” deltagare.

I Operacija Trijumf 2008 ändrades allt då den bosnienserbiske rocksångaren Vukašin Brajić charmade alla och fick tittare från alla deltagande republiker bakom sig. I finalen blev han tvåa och tillsammans med ett par medtävlare bildade han OT Bend som ställde upp i den serbiska uttagningen till ESC 2009.

Det måste ha varit lite av en dröm för bosnisk tv att få Vukašin på kroken och till deras stora glädje tackade han ja till att representera sitt hemland i Oslo. ”Munja i grom” (”Blixt och dunder”) presenterades för publiken i ett särskilt program. I efterhand bestämde man sig för att sjunga på engelska istället, men textidén förblev densamma.

Texten handlar på ytan om ett par som har svårt att finna varandra, som har svårt att förlåta det som hänt i det förflutna, som är blixt och dunder som håller varandra i handen. Mellan raderna handlar det naturligtvis om Bosnien-Hercegovina självt, vars båda delrepubliker fungerade allt sämre tillsammans, och behovet av att försöka enas och skapa ett fungerande land.

Sin vana trogen tog sig Bosnien-Hercegovina till final men halkade lite längre ned i resultatet än man vant sig vid. Vukašin Brajić har hållit sig kvar inom musiken men har inte riktigt levt upp till de förväntningar som ställdes på honom efter genombrottet och har de senaste åren släppt ny musik högst sporadiskt.



Vukašin Brajić / Thunder And Lightning (Bosnien-Hercegovina 2010)
17:e plats av 25 bidrag (final) i Oslo

Bistra voda / Bosnien-Hercegovina 2009

Att överge den nationella finalen hade varit ett lyckodrag och nu blomstrade Bosnien-Hercegovina i ESC. Nu kunde man låta landets tre folkgrupper turas om att synas och när de utvalda artisterna fick större frihet att välja sina egna låtar blev resultatet spännande och utmanande bidrag.

Regina hade börjat som ett garageband i Sarajevo 1989 men byggde snabbt upp en popularitet i hela det forna Jugoslavien. När kriget kom flydde bandet till Belgrad och fortsatte karriären där tills man lade ned bandet år 2000.

Sex år senare saknade man varandra - och konstaterade att försöken till solokarriärer kanske inte riktigt burit frukt - och så skakade man liv i sitt band på nytt.

"Bistra voda" ("Klart vatten") presenterades i form av en vansinnigt snygg video som med sina fladdrande röda fanor lånat estetiken från den ryska revolutionen, även om bandet själva hävdade att sången enbart handlade om kärlek.

Även i Moskva bjöd man på ett snygg framträdande och sångaren Davor Ebner sjöng för allt stämbanden var värda. Det var rätt klart att det inte skulle bli en seger - vinnaren var rätt uppenbar på förhand just det året - men de flesta hade nog förväntat sig en betydligt högre placering än den niondeplats det blev till slut.

Regina hade ändå fått det lyft de behövde efter sin comeback och släppte flera framgångsrika album och bandets gemensamma självbiografi "Ljubav nije za nas" ("Kärlek är inget för oss", döpt efter en av deras mest kända låtar) innan deras basist och musikaliske motor Denis Čabrić avled till följd av en hjärtattack i augusti 2016, endast 49 år gammal.



Regina / Bistra voda (Bosnien-Hercegovina 2009)
9:e plats av 25 bidrag (final) i Moskva

Lejla / Bosnien-Hercegovina 2006

Om man gör bort sig riktigt rejält kan det hända att man bränt sina broar för all framtid och att chansen man ville ha aldrig kommer åter. Sedan finns det vissa som blir lättare förlåtna än andra. Om man är en levande legend är chanserna större att man hör till den där andra gruppen.

Hajrudin Varešanović - mer känd under sitt smeknamn Hari - hade börjat sjunga i olika grupper redan som tonåring och bildade 1985 bandet Hari Mata Hari. Det skulle visa sig att de flesta medlemmarna utom Hari själv var tämligen utbytbara och bandet ombildades med ojämna mellanrum.

Störst framgång hade man efter att ha skrivit kontrakt med kroatiska skivbolaget Jugoton 1988 och nu sålde alla deras album i stora upplagor. När kriget bröt ut 1991 föll även gruppen sönder och Hari gick in landsflykt.

Hari arbetade hårt under sina år som flykting. Inte minst i Finland, där han lyckades sälja en hel del låtar. Laura Voutilainen (Finland 2002) spelade in ett stort antal av Hari Mata Haris hits på sin debutskiva 1994.

1999 var Hari tillbaka i Sarajevo och vann den bosniska uttagningen till ESC med "Starac i more" ("Den gamle och havet") men diskades då det visade sig att även den låten spelats in i Finland. De ansvariga på bosnisk tv - som redan hunnit spela in en förhandsvideo - var rasande.

Sju år senare verkar den akuta ilskan ha lagt sig, då Hari Mata Hari internt valdes ut att representera Bosnien-Hercegovina. Istället för att låta Hari skriva sig en egen låt hade man bett den framgångsrike Željko Joksimović (2004, 2008, 2012, 2015) om ett bidrag.

Låten fick titeln "Lejla" - precis som Jugoslaviens bidrag 1981, som även det representerat Sarajevo. Hari var alldeles extatisk och beskrev sången som den bästa han hört i hela sitt liv.

En och annan var beredd att hålla med och Bosnien sågs som en riktigt tung vinnarkandidat som med lätthet tog sig vidare från semifinalen. I finalen hade man däremot otur i lottningen och hamnade att sjunga direkt efter reklampausen, något som förtog en aning av sångens styrka.

Sedan 2013 lottar man inte längre startordningen utan låter producenterna bestämma startordningen så att man ska få ett bättre tv-program där alla låtar ska få en så bra startposition som möjligt. Det systemet hade kanske hjälpt Hari och "Lejla" på traven.

Tredjeplatsen förblir Bosnien-Hercegovinas bästa placering och Hari förblir en av sitt lands stora stjärnor. Det har flera gånger ryktats att han skulle försöka sig på ESC än en gång, men hittills har det inte blivit något med den saken.

Hari Mata Hari / Lejla (Bosnien-Hercegovina 2006)

3:e plats av 24 bidrag (final) i Aten

Pokušaj / Bosnien-Hercegovina 2008

Bosnisk tv hade valt sina representanter internt såväl 2006 som 2007 och efter två vackra och framgångsrika ballader bestämde man sig för att visa en annan sida. Minst sagt. Dags att skicka ett koncentrerat stycke vansinne till ESC.

Elvir Laković var en 36-årig rockpoet från Goražde i sydöstra Bosnien. Som ung hade han studerat musik men blivit uttråkad av skolans inställning till såväl undervisning som till konst och hoppade av. Han studerade också sjukvård under en tid men tog aldrig någon examen.

Kriget drabbade Goražde hårt. De serber som tidigare utgjort en tredjedel av befolkningen lämnade staden, som omringades och besköts hårt av serbiska militären. Elvir stred som soldat i den bosniska armén i flera år.

Efter kriget blev Elvir snart en populär artist i alternativa kretsar och 1998 fick han en första hit på nationell nivå. 2004 flyttade han till New York för att försöka etablera sig där, men kom tillbaka besviken två år senare. Alla dessa erfarenheter tillsammans hjälpte till att forma den nya Laka som fick ett andra stort genombrott med albumet "Zec" 2007. 

Nu valdes han ut att representera Bosnien-Hercegovina vid ESC i Belgrad. Tillsammans med sin 14 år yngre syster Mirela, en höna under armen och en smärre armé av bönder i bakgrunden presenterade han sitt bidrag som inte liknade något som tidigare synts och hörts i tävlingen. Dessutom spelade man in en skojig video som underligt nog inte skickades ut som förhandsvideo.

Till Belgrad fick varken bönderna eller hönan följa med. EBU:s regler förbjuder levande djur på scenen, så Laka berättade på sin presskonferens att han istället gjort frikassé av hönan. Istället satsade man på ett tvättstreck och fyra stickande brudar i varierande åldrar.

NRK:s utmärkta kommentator Hanne Hoftun påpekade under semifinalen att stickningarna blivit lite längre för varje repetition. "Om de går till final blir det kanske en färdig tröja till lördagen."

Laka delade sannerligen åsikter - BBC:s Terry Wogan gjorde inget för att dölja sitt hat inför bidraget - men Bosnien tog sig till final och samlade ihop en del höga poäng där.

Laka och Mirela har fortsatt att göra musik ihop med samma surrealistiska och smått hypnotiska stämning - kolla in den fantastiska videon till "Brko" - även om de inte släpper nytt material så ofta. Bosnisk tv verkade nöjda med sitt påhitt och skulle fortsätta höra till de mest intressanta deltagarländerna under de närmsta åren.

Laka / Pokušaj (Bosnien-Hercegovina 2008)

10:e plats av 25 bidrag (final) i Belgrad

In The Disco / Bosnien-Hercegovina 2004

Fuad Backović hade haft svåra år under det bosniska inbördeskriget då han tillbringat den största delen av tiden gömd i en källare tillsammans med sin familj medan hans far stred vid fronten. För att stå ut med tillvaron började han sjunga och lyckades ändå spela in ett par låtar i en professionell studio under krigsåren.

När kriget tog slut gav sig pappan in i politiken och blev så småningom landets finansminister. Unge Fuad gick istället med i landets populäraste boyband 7Up där han snabbt blev gruppens nya frontfigur. 1999 kom bandet trea i den bosniska uttagningen till ESC med "Daj spusti se" och två år senare ställde Fuad upp som soloartist med "Deset milijona ljubavi".

Efter att ha studerat klassisk sång bröt han sig 2002 loss från pojkbandet och startade en solokarriär under artistnamnet Deen, tagit av det arabiska ordet för "tro". Året efter ställde han upp för tredje gången i den nationella finalen och kom tvåa med "Taxi".

Bosnisk tv tyckte helt klart att ynglingen hade potential och bjöd 2004 in honom att sjunga samtliga låtar i den nationella finalen. Vann gjorde "In The Disco" - skriven av Vesna Pisarović (Kroatien 2002) - som lånat flitigt från Donna Summers gamla hits "Hot Stuff" och "I Feel Love".

I Istanbul gjorde Deen succé med sin vågade och flamboyanta stil och för andra gången någonsin slog sig Bosnien in bland de tio främsta i finalen. De bosniska tidningarna började nu spekulera vilt runt sångarens sexuella läggning, något de skulle fortsätta med långt efter att Deen 2008 lagt sin karriär på is för att istället studera modedesign. När han 2010 flyttade till Milano antog skvallerpressen att det var för att kunna leva mer öppet än i det konservativa Bosnien-Hercegovina.



Deen / In The Disco (Bosnien-Hercegovina 2004)
9:e plats av 24 bidrag (final) i Istanbul

Call Me / Bosnien-Hercegovina 2005

Det hade varit svårt att anordna nationella finaler i det splittrade Bosnien-Hercegovina och det verkade som att det gick bättre i ESC varje gång publiken fick mindre att säga till om.

Man gjorde ett sista försök att ta fram det egna bidraget genom en nationell tävling och fjorton bidrag framfördes i en tv-studio i Sarajevo. Vinnaren valdes ut av tittarna via telefonomröstning samt av en expertjury, som givits halva makten var.

När det blev dött lopp mellan Feminnem och Tinka Milinović (med en låt skriven av Ralph Siegel) var det underligt nog experterna som fick sista ordet. Juryns favorit var den mest traditionella schlager som hörts på många år - som en lätt upphottad variant av Aska (Jugoslavien 1982) ungefär. Tinka fick istället representera Schweiz året efter i en musikalisk främlingslegion av artister hopplockade från olika länder.

Feminnem var en trio sångerskor -  Ivana Marić, Neda Parmać and Pamela Ramljak - som alla deltagit i den kroatiska versionen av Idol och som tillsammans fått en hit med "Volim te, mrzim te" ("Jag älskar dig, jag hatar dig"). Pamela Ramljak var född och uppvuxen i Bosnien-Hercegovina, så det fanns även en länk till landet de representerade.

"Zovi" var en snudd på vansinnigt traditionell gladschlager, signerad den kroatiske ESC-fantasten Andrej Babić. Originaltexten handlade om kärlek och brustna hjärtan, men inför finalen i Kiev skrevs en engelsk version som något lite höll fast vid originalidén men som mest av allt var en hyllning till Eurovision Song Contest som fyllde femtio år. Texten hängde visserligen inte riktigt ihop men det skyldes över rätt bra av trions glada humör.

Förhandsvideon hyllade inte bara ESC utan även Abba - det här var en soppa med väldigt många ingredienser i - och fick en hel del av fansen på plats i Kiev att gå runt och mässa "Hallooo? Kopenhagen?" med gälla röster i tid och otid.

På scenen försvann det mesta av humorn som funnits i videon och allt som fanns kvar i slutändan var en karismatisk grupp som skulle förtjänat en betydligt starkare låt.



Feminnem / Call Me (Bosnien-Hercegovina 2005)
14:e plats av 24 bidrag (final) i Kiev

Hano / Bosnien-Hercegovina 2001

Trots att Bosnien-Hercegovina lyckats bättre än aldrig förr i Jerusalem 1999 tvingades man stå över ett år på grund av de något krångliga och inte helt självklara kvalificeringsreglerna. Ett års frånvaro är tydligen lång tid för den nya nationella sammanhållning som präglat den förra nationella finalen var som bortblåst.

På pappret såg det i och för sig lovande ut. Nitton bidrag från alla håll och kanter av landet tävlade mot varandra i en studio i tv-huset i Sarajevo och en jury bestående av åtta experter satte poäng på varje bidrag direkt efter att de framträtt.

Risken med att avslöja poängen direkt är att programmet kan bli väldigt ospännande, men i just det här fallet var det stora problemet att de så kallade experterna nästan alla taktikröstade och gav höga poäng till de artister de delade etnicitet med, samtidigt som de röstade ned favorittippade bidrag från fel landsända.

Inte minst drabbades unge Fuad Backović - som just brutit sig loss ur pojkbandet Seven-Up men ännu inte tagit sig artistnamnet Deen (Bosnien-Hercegovina 2004 och 2016) - vars förhandstippade "Deset miliona ljubavi" straffades hårt av juryn och bara kom på sjunde plats. Sångaren blev synligt upprörd i direktsändning men inte argare än att han snart skulle tävla på nytt.

När alla fokuserade så hårt på att rösta bort varandra blev det närmast en slump vem som vann i slutändan. Nino Pršeš var en etablerad musiker som flera gånger spelat i den nationella finalens orkester och som nu fick ställa sig längst fram på scenen och sjunga.

"Hano" var en orientaliskt kryddad och rätt experimentell låt som kunde ha blivit riktigt intressant om den inte känts så vinglig och ofärdig. På den enorma scenen i Köpenhamn kändes paketet riktigt tunt och poängutdelningen blev så blygsam som den förtjänade att bli.

Fiaskofinalen till trots upprepade bosnisk tv samma format året efter med ungefär lika mediokert resultat.



Nino Pršeš / Hano (Bosnien-Hercegovina 2001)
14:e plats av 23 bidrag i Köpenhamn

Putnici / Bosnien-Hercegovina 1999

Man hade fått stå över finalen i Birmingham 1998 efter att ha floppat i Dublin året innan (och egentligen mer eller mindre varje år man ställt upp), men trots att man bara varit borta ett år var det som om Bosnien-Hercegovina skulle ha varit ett helt nytt land.

På sätt och vis var man det. I och med Daytonavtalet som i december 1995 lett till vapenstillestånd och fred i landet hade man antagit en ny konstitution som skulle balansera landets tre folkgrupper mer jämlikt mot varandra, och som skulle ta hänsyn till de olika folkgruppernas olika behov.

I samband med att den nya grundlagen implementerades byttes också hela landets flagga ut och den nya designen användes för första gången vid vinter-OS i Nagano 1998.

Landets nystart syntes i allra högsta grad i den nationella finalen som för första gången hölls inför stor publik i en stor konserthall och som nu innehöll bidrag från hela landet. I själva verket hade man skakat liv i "Vaš šlager sezone" - landets största popfestival under jugoslavtiden, där otaliga hits fötts genom åren innan tävlingen somnat in i slutet av 80-talet.

När jurygrupperna släpptes loss och anropade från städer som Mostar och Banja Luka - som bara några år tidigare endast omtalats i samband med grymma nyhetsbilder - kändes det både surrealistiskt och hoppfullt.

Tråkigt nog skulle den ambitiösa finalen stå på näsan då det visade sig att vinnaren "Starac i more" ("Den gamle och havet") med Hari Mati Hari bröt mot reglerna. Under kriget hade gruppens frontfigur Hari Varešanović bott och arbetat i Finland och så småningom visade det sig att vinnarlåten redan fanns inspelad på finska.

Trots att en förhandsvideo redan spelats in och skickats ut fick bosnisk tv lov att diskvalificera Hari Mata Hari och skicka tvåan till Jerusalem istället. Eventuellt groll lade man snabbt bakom sig och gruppen representerade istället sitt land i Aten 2006.

Den bästa låten att skicka iväg skulle helt säkert ha varit trean - pojkbandet 7-up med "Daj spusti se", som lät precis som pop skulle låta 1999. Bandets purunga frontfigur Deen skulle snart göra solokarriär och representera Bosnien i ESC 2004 och 2016.

I Jerusalem försvarades de nya nationella färgerna istället av mångsysslaren Dino Merlin (som skrivit landets debutbidrag 1993) i duett med franska Beatrice Poulot. Originalplanen var att Dino skulle tävlat tillsammans med Amina Annabi (Frankrike 1991) men det satte hennes skivbolag stopp för.

Dino rappade fram verserna på eget språk medan refrängen framfördes på franska. Näppeligen Dinos bästa låt men hela paketet var taktfast och sympatiskt, och fullständigt uträknat på förhand. Många hakor föll när poängen började rasa in - möjligen i hög grad från exil-bosnier men det kan inte vara hela förklaringen - och den tvåspråkiga duon slog sig in bland de tio bästa.

Det nya kvalificeringssystemet visade sig nu dessvärre från sin sämsta sida. Trots att Bosnien-Hercegovina med bred marginal fått sin dittills bästa placering räckte inte den genomsnittliga poängen till och man fick sätta sig i utvisningsbåset ett år till.

Den nya upplagan av "Vaš šlager sezone" slog aldrig rot och tävlingen har aldrig upprepats på nytt.



Dino & Beatrice / Putnici (Bosnien-Hercegovina 1999)
7:e plats av 23 bidrag i Jerusalem

Goodbye / Bosnien-Hercegovina 1997

I flera år hade EBU experimenterat med olika metoder för hur länderna skulle kunna kvala in och turas om att delta i ESC. Alltför många länder ville vara med men maxgränsen för antal deltagare var satt till tjugofem. Inget av det system man provat för utslagning hade visat sig speciellt lyckat. Inför finalen i Dublin 1997 sjösatte man det system som ändå skulle visa sig bli mest långlivat.

Istället för att låta de sämst placerade varje år stå över nästa tävling räknade man istället ut varje lands medelpoäng under de senaste fem åren. På så sätt skulle inte ett enskilt magplask kunna kasta ut någon och sannolikheten för att något av de länder som betalade mest skulle drulla ut minskade rejält.

Däremot gjorde det nya systemet det riktigt svårt för de länder som skrapat ihop modesta poängsummor. Allra risigast till låg Bosnien-Hercegovina som uppskattades behöva i runda slängar 158 poäng för att slippa hamna i utvisningsbåset.

För att ha en chans att lyckas bad man Alma Čardžić att ställa upp en andra gång. Hon var erfaren och omtyckt och hade gjort ett gott intryck då hon representerade landet tillsammans med Dejan Lazarević 1994. Hon ville gärna åka till Dublin en gång till och tackade ja, men ingen på tv-bolaget hade berättat för henne om de nya reglerna. Enligt flera intervjuer skulle hon ha nobbat erbjudandet om hon vetat.

I den nationella finalen sjöng Alma tio låtar varav flera hade internationellt gångbara titlar som "Baybe-bee", "SOS", "Interpol" och så vinnaren "Goodbye" - titeln till trots en glad och lättsam schlager, komplett med fingerknäpp, steel guitar och leksakssaxofon. Enligt det bosniska pressmaterialet var "Goodbye" landets sätt att lämna kriget bakom sig.

Den församlade pressen var inte nådig i sina omdömen och utsåg snabbt Bosnien till solklar jumbo. SVT:s kommentator Jan Jingryd menade att om "Goodbye" skrapade ihop de poäng som behövdes vore det "en större sensation än om man fann intelligent liv på månen".

I slutändan gick det bättre än vad de flesta skulle ha trott - Alma fick dela artondeplatsen med Tysklands mer förhandstippade Bianca Shomburg - men poängskörden var inte i närheten av tillräcklig. Bosnien-Hercegovina fick stå över finalen 1998. När landet kom tillbaka 1999 hade man en ny konstitution, en ny flagga och ett helt nytt team vid spakarna.



Alma Čardžić / Goodbye (Bosnien-Hercegovina 1997)
Delad 18:e plats av 25 bidrag i Dublin

Ostani kraj mene / Bosnien-Hercegovina 1994

Som nationell final betraktat var inte Bosnien-Hercegovinas uttagning 1994 direkt någonting att hänga i julgranen. Istället för att de åtta tävlingslåtarna framfördes fick man se Alma Čardžić och Dejan Lazarević i arbete i Sarajevos delvis förstörda tv-hus.

De sjunger i studion, de tar promobilder och de spelar in den förhandsvideo som skulle skickas ut till de andra deltagarländerna. Publiken fick inte ens höra de åtta bidragen i sin helhet utan man spelade bara upp en minut av varje låt innan vinnaren avslöjades och sjöngs i sin helhet av Alma och Dejan i tv-studion.

Här finns inget spänningsmoment alls. Snarare är det som att bosnisk tv redovisar de låtar man valt emellan innan man presenterar vilket bidrag man fastnat för. Det viktiga var att visa tittarna runt om i landet att det faktiskt arbetades hårt trots att man befann sig i en belägrad stad, ständigt utsatt för beskjutning.

Som dokumentation över hur man finner något slags vardag i en stad och ett land i kaos och krig är den bosniska finalen omistlig.

Att Bosnien-Hercegovina över huvud taget kom till start var något alldeles oerhört. Sedan debuten året innan hade situationen blivit ännu värre i landet och Alma och Dejan möttes av stormande applåder i The Point Theatre i Dublin. Så stormande applåder att Dejan inte hörde musiken och missade att börja sjunga där han skulle.



Alma & Dejan / Ostani kraj mene (Bosnien-Hercegovina 1994)
15:e plats av 25 bidrag i Dublin

Sva bol svijeta / Bosnien-Hercegovina 1993

Världens blickar var riktade mot Sarajevo och dagligen matades vi med bilder av hur stadens höga hus stod i brand och hur den olympiastadion alla andra länders vinteridrottare tävlat på mindre än tio år tidigare förvandlats till en gravplats. Belägringen av Sarajevo träffade de flesta européer som ett knytnävsslag i magen.

På vår kontinent - där det aldrig mer skulle bli krig - utspelade sig nu ett vansinne vi aldrig kunnat föreställa oss. Och mitt i vansinnet dök Bosnien-Hercegovina upp i schlagerfestivalen och tävlade som vilket land som helst. Det var svårsmält och skrämmande. Verkligheten kom plötsligt väldigt nära och trängde sig på.

Inte minst i den bosniska förhandsvideon som kändes mer som en dokumentär om en stad i krig än ett stycke folkmusikinspirerad pop. Gruppen gav sig ut på Sarajevos gator efter att det mörknat, för att minska risken att bli upptäckta av krypskyttar. Kamerorna drevs inte på vanlig elström utan med hjälp av ett aggregat drivet med diesel man fått låna av armén.

Bosnisk tv hade faktiskt anordnat en nationell final i sitt delvis sönderbombade tv-hus som inte längre gick att värma upp. I studion var det minusgrader och ett av de utvalda bidragen framfördes endast i form av en musikvideo då gruppen inte kunde ta sig till Sarajevo.

Flera av tävlingsbidragen handlade om det nya, självständiga Bosnien-Hercegovina och den olycka och ofred som drabbat det egna landet. Den kanske allra mest drabbande framfördes av bröderna Adi och Edi Mulahalilović tillsammans med rocklegenden Davorin Popović.

Vinnarlåten handlade i allra högsta grad om kriget och om hur  tårarna fryser i soldaternas ansikten medan de vägrar ge sig och vägrar sluta sjunga. För text och musik stod stjärnan Dino Merlin som skulle återkomma till ESC under fredligare former.

När gruppen skulle flyga till Millstreet blev de beskjutna på flygplatsen och dirigenten Sinan Alimanović lyckades inte ta sig ombord på planet. Den irländske dirigenten Noel Kelehan fick hoppa in i hans ställe.

När bosnierna på presskonferensen fick frågan varför de utsatte sig för alla dessa faror svarade delegationsledaren Ismeta Krvavac - som tidigare representerat Jugoslavien 1976 som sångerska för gruppen Ambasadori - att kultur också handlade om överlevnad. "Det räcker inte med mat i magen, vi måste ha mat för själen också."

Tyvärr blev den vackra sången stel och distanserad på plats i Millstreet, och den smärta texten talar om anas bara bakom den robotliknande koreografin. Gruppen Fazla kasserade ändå in en tolvpoängare från Turkiet innan de åkte tillbaka hem till kriget.



Fazla / Sva bol svijeta (Bosnien-Hercegovina 1993)
16:e plats av 25 bidrag i Millstreet