13 juni 2021

Qami / Armenien 2018

Armeniska är ett indoeuropeiskt språk med långa traditioner tillbaka i tiden. Av de nu talade språken är det förmodligen närmast (om än avlägset) släkt med grekiskan och bär sannolikt spår av flera språk som dött ut utan att lämna skrivna texter efter sig.

Armeniskan skrivs med ett alfabet som omfattar 38 tecken och som inte används för något annat språk. Idag talas armeniska av minst 11,7 miljoner människor världen över.

Det skulle hur som helst ta en rund stund för detta anrika språk att leta sig in på allvar i Eurovision Song Contest. När Armenien debuterade 2006 var sångspråket redan fritt och man valde år efter år att sjunga på engelska. 2007, 2008 och 2009 hade man visserligen sjungit lite grann på den egna språket men först 2018 skickade man en låt framförd helt på armeniska.

Sevak Chanaghjan hade flyttat till Ryssland som tonåring med sin familj och hamnade så småningom i Moskva där han studerade och sjöng vid sidan om. När examen var klar började han söka sig till olika talangprogram i tv och hade synts i såväl ryska The Voice som X-Factor innan han slutligen vann X-Factor i Ukraina 2016.

Han verkar ha trivts i den miljön och året därpå flyttade han hem till Armenien för att själv vara domare i den inhemska varianten. Dessutom skickade han in ett egenhändigt komponerat bidrag till den lokala melodifestivalen.

"Qami" ("Vind") var en pampig popballad med gospelkör och gott om plats för en stark röst, men trots bra röst och dramatiskt rött ljus gick bidraget tittarna förbi. Kanske blev Sevak onödigt ensam och stillastående på scenen då körsångarna gömts undan i kulissen. För andra gången missade Armenien finalen och känner sig kanske inte så förfärligt uppmuntrade till att sjunga på eget språk igen.

Sevak släppte 2019 sitt första ryskspråkiga album men fortsätter också en parallel karriär i hemlandet med delvis annat material. Notera att hans namn transskriberas olika på svenska och engelska.


Sevak Chanaghjan / Qami (Armenien 2018)
15:e plats av 19 bidrag (semi) i Lissabon

12 juni 2021

O julissi / Belgien 2008

Belgien har inte färre än tre officiella språk: i tillägg till flamländska och franska talas tyska av närmare åttiotusen personer i landets allra östligaste del. Om belgarna skulle ha varit på det humöret skulle de när som helst fått skicka ett bidrag till ESC med tysk text och sedan 1999 får man sjunga på vilket språk som helst i hela världen.

Och ändå verkade det inte riktigt räcka. För andra gången på sex tävlingar ställde Belgien upp med en låt vars text var skriven på ett hittepåspråk. Det hade förstås gått vägen för RTBF i Riga 2003 - kanske skulle det ge framgång till VRT nu?

I gammal god flamländsk tradition hade man ägnat sju veckor åt att välja ut en vinnare bland totalt tjugo kandidater. Lite överkurs kan tyckas, men man fyllde rejält med sändningstid.

Vinnare blev Ishtar, en tidigare okänd folkmusikgrupp som tagit sitt namn efter en mesopotamisk gudinna för krig och mänsklig sexualitet. Ingen av gudinnas egenskaper återspeglades i sången som mest var kysk och trallig i ett musikaliskt landskap som kändes inspirerat av Disneys Mary Poppins.

"O julissi na jalini" (titeln kortades ned till ESC i Belgrad) påstods handla om en promenad genom en förtrollad skog och sades vara skriven på ett påhittat språk men här fanns en hel del identifierbara ord och den första raden är fullt begriplig ukrainska. 

Belgien bjöd på en glad stund i den första semifinalen men till syvende och sist framstod det hela nog som lite väl tramsigt. Ishtar - med sångerskan Soetkin Baptist i spetsen - fick poäng från två länder (Estland och Nederländerna) och kom trea från slutet.

"O julissi" toppade den flamländska hitlistan men Ishtars framgång verkar ha börjat och slutat med den låten. Bandet fortsatte ändå att spela tillsammans och har gett ut ett par skivor.

Vad som inte fick fortsätta var den flamländska uttagningen Eurosong som skrotades till nästa gång VRT skulle välja bidrag.


Ishtar / O julissi (Belgien 2008)
17:e plats av 19 bidrag (semi) i Belgrad

11 juni 2021

'Ajde, kroči / Montenegro 2007

Bara för att man skrivit en bra låt betyder inte det nödvändigtvis att allt man totar ihop blir briljant. Slaven Knezović hade skrivit "Zauvijek moja" - en låt som visserligen vann sin nationella final på ett skandalöst sätt men som gav Serbien-Montenegro en sjundeplats i Kiev 2005.

Nu när Montenegro för första gången skulle tävla som eget land och under egen flagga vann han den nationella finalen på nytt, nu som låtskrivare till den 20-årige Stevan Faddy jr.

Stevan Faddy hade visat upp sig i flera sångtävlingar tidigare och kommit trea i Serbien-Montenegros ännu mer kontroversiella final 2006 där Montenegros domare enbart röstade på sina egna låtar och sändningen slutade med kravaller, att landet drog sig ur finalen i Aten och - om man vill vara lite onödigt dramatisk - att unionen mellan Serbien och Montenegro upplöstes.

Stevan Faddy må ha haft en del erfarenhet men var inte så hemskt mycket mer än en stöddig ung man med en okej röst och begränsat med scenpersonlighet. "'Ajde, kroči" (ungefär "Kom igen") var verkligen inte heller någon höjdare: en tjatig rocklåt om killen som ser världens snyggaste tjej och automatiskt anser sig ha rätt till henne.

Den föga imponerande texten var skriven av Milan Perić som tidigare gjort betydligt bättre ifrån sig då han skrivit "Ciao amore" (Jugoslavien 1984) eller "Zauvijek moja". Hans son Marko Perić hade spelat trummor i No Name 2005 och syntes nu på scenen bakom Stevan Faddy tillsammans med kompositören Slaven Knezović.

Montenegro imponerade inte direkt på sin debut, varken på scenen eller utanför. Min minnesbild är att den montenegrinska delegationen var ett arrogant litet gäng som inte direkt spred glädje omkring sig där de dök upp. 

Stevan Faddy åkte ut så det sjöng om det men verkar ha fortsatt att uppträda på hemmaplan och bor idag i Podgorica.


Stevan Faddy / 'Ajde, kroči (Montenegro 2007)
23:e plats av 28 bidrag (semi) i Helsingfors

10 juni 2021

Love? / Irland 2005

"You're A Star" - skojigt nog uttalat som "Eurostar" - var RTÉ:s eget försök att göra dokusåpa av sin ESC-uttagning, precis som Spanien gjort med stor framgång. Irländarna hade mest sneglat på "Idol" när de skapat sin variant som - handen på hjärtat - inte varit någon monumental succé.

I Istanbul 2004 hade man kommit på näst sista plats och nu fick den gröna ön - hela tävlingens mesta vinnare och tidigare tungviktare - lov att ta sig igenom en semifinal för att vara i final. Nu behövde man verkligen visa framfötterna.

Vinnare av den inhemska ligan blev de två syskonen Donna och Joseph McCaul från Athlone mitt på Irland. De var unga och oerfarna men tog tittarna med storm, och med sina 16 år blev lillebror McCaul den yngsta som dittills representerat Irland i ESC.

Donna & Joe är förtjusande att skåda i sin naiva entusiasm men "Love?" var verkligen ingen smidig låt och framträdandet i den nationella finalen var riktigt amatörmässigt. Riverdance-biten före tonartshöjningen är en riktig rysare och de flesta spådde total flopp i Kiev.

RTÉ anade kanske vartåt vinden blåste och bestämde sig för att snygga till paketet en smula. Man kallade in stylister och koreografer och lät fyra dansare ta hand om steppdansandet medan syskonen fick fokusera på att hitta rätt toner.

Någon finalplats blev det inte men slutresultatet blev bättre än de flesta skulle ha trott på förhand. Det räckte inte för att etablera syskonen på musikscenen och inte hjälpte det att de flesta program som bjöd in syskonen efteråt mest ville göra sig lustiga över dem. De båda försvann snabbt in i den relativa anonymiteten igen.

Inte för att de haft för avsikt att stanna där. Donna - som kom ut som lesbisk efter framträdandet i Kiev - ställde upp på nytt i den nationella finalen 2012 där hon kom på tredje plats. 2015 syntes hon på The Voice i USA medan Joe tog sig en bit i brittiska X-Factor samma år.


Donna & Joe / Love? (Irland 2005)
14:e plats av 25 bidrag (semi) i Kiev

9 juni 2021

Aina mun pitää / Finland 2015

Eurovision Song Contest borde vara en tävling där låtar - och om man så vill framträdanden och artister - tävlar mot varandra. Alla låtar spelas upp och så röstar man på den man gillar mest. Den med flest poäng vinner, den med minst poäng kommer sist. Men ibland letar sig andra bevekelsegrunder in och grumlar sikten en aning.

Ibland förväntas man gilla saker och rösta saker för att vara En Bra Person eller En God Människa. Då låtar inte borde vinna för att de är bra utan för att de har rätt budskap eller skickar rätt signaler.

UMK 2015 borde enligt alla konstens regler ha varit vikt åt Satin Circus - ett finlandssvenskt popband som i flera år bubblat under ytan och som spelats flitigt på Yle svenskspråkiga ungdomskanal X3M i väntan på att brejka stort. "Crossroads" var om inte deras allra starkaste låt ändå ett fungerande paket likafullt.

I finalen fick de dessvärre möta Den Goda Saken i form av punkbandet Pertti Kurikan Nimipäivät ("Pertti Kurikkas namnsdagar"), eller PKN i kort form. Bandet hade bildats efter en workshop för vuxna personer med olika sorters funktionsnedsättning och bandets medlemmar har Downs syndrom och/eller autism. 

PKN hade spelat på allvar tillsammans sedan 2009 och 2012 gjordes dokumentären The Punk Syndrome som fick en del uppmärksamhet utanför Finland och gav bandet en internationell publik. 

2014 spelade man på samma välgörenhetskonsert som Lordi och där verkar idén ha fötts att PKN skulle ställa upp i den finska finalen, med syfte att ge uppmärksamhet till personer med Downs syndrom. Det får väl sägas ha lyckats då man tog en överlägsen seger i UMK trots att juryn föredrog Satin Circus.

"Aina mun pitää" ("Alltid måste jag") var en punkig protestsång om hur man måste göra en massa tråkiga saker som att diska eller städa medan man aldrig får träffa sina kompisar eller ens dricka alkohol. Kort och kärnfull, och med sina 87 sekunder alla tiders kortaste ESC-bidrag (ett rekord "All" med Patricia Bredin hållit sedan 1957).

I Finland uppstod en diskussion efter UMK om huruvida det över huvud taget var okej att tycka att fel låt vann. Vad spelade låten i sig för roll när man skickade ett så positivt budskap till ESC? Personligen tycker jag nog att man främst ska skicka en så bra låt som möjligt till en låtskrivartävling och att alla budskap - om än hur positiva - måste backas upp av en stark komposition.

Europa verkar ha varit mer på min linje och i den första semifinalen kom Finland på allra sista plats. Det spelade in så stor roll för PKN som ändå hade slutet av karriären i kikarsiktet. Den 26 december 2016 - Pertti Kurikkas 60:e födelsedag - spelade bandet sin sista konsert och upplöstes efter det.

Möjligen blev det ytterligare lite svårare för Yle att få etablerade artister att vilja ställa upp i UMK och löpa risken att bli utklassade av någon som haussats upp i pressen av andra orsaker än just tävlingslåtens förträfflighet.


Pertti Kurikan Nimipäivät / Aina mun pitää (Finland 2015)
16:e plats av 16 bidrag (semi) i Wien

8 juni 2021

Firefly / Cypern 2009

Nikolas Metaxas var en lovande ung talang, född av cypriotiska föräldrar i New York. Tjugo år gammal fick han med hela två bidrag i den cypriotiska uttagningen och imponerade stort på både tittare och jury. 

Men så gick det som det så ofta går när man tävlar med två bidrag och de båda tog ut varandra och stal poäng från varandra. I slutändan hade "I Can't Be" fått fyra små poäng färre än vinnaren Evokia Kadi och högst sannolikt hade Nikolas vunnit om han dragit tillbaka "Butterfly" (som kom på femte plats) ur tävlingen. 

Troligen kände han sig ändå uppmuntrad av framgången och sökte till den första omgången av grekiska X-Factor. Även där blev han tvåa, efter en annan cypriot - Loukas Giorkas skulle tävla för Grekland i Düsseldorf 2011.

2009 fick Nikolas på nytt med en låt i den cypriotiska finalen men nu gissar man att hans nya skivbolag hade synpunkter på var han syntes och medverkade. Istället fick hans yngre syster ställa sig bakom mikrofonen istället. Det visade sig inte vara något direkt genidrag.

Christina Metaxa hade en fin röst men var av allt att döma synnerligen oerfaren av att uppträda. På hemmaplan vann hon en jordskredsseger men det kan ju ha varit storebrorsan namn tittarna röstade på.

I Moskva sjöng lillasyster Metaxa förfärligt nervöst och vingligt. På juryrepet lät det direkt förfärligt och även om det gick något bättre i direktsändning hamnade Cypern till få människors förvåning utanför finalen för fjärde året i rad.

Wikipedia kallar Christina för sångerska och låtskrivare men "Firefly" förblir den enda skiva hon gett ut. Däremot syntes hon i rutan på nytt 2010 då hon gav Cyperns poäng vid ESC i Oslo. 

Nikolas skriver, producerar och ger ut musik under namnet Metaxas och både syskonen bor idag i USA.


Christina Metaxa / Firefly (Cypern 2009)
14:e plats av 19 bidrag (semi) i Moskva

7 juni 2021

Rusinka / Makedonien 2011

För en gångs skull var juryn och tittarna helt överens: trots att de hade tjugo kandidater att välja på fick Vlatko Ilievski full poäng från båda lägren. Inte så underligt med tanke på att allt han tog i verkade bli till guld.

Vlatko hade börjat sjunga offentligt redan som 15-åring och hade i flera år varit vokalist i rockbandet Moral som bland annat var förband till Deep Puple då de gav en konsert i Skopje. 2007 hade han startat en mycket framgångsrik solokarriär och 2010 fyllde han Skopjes största största konsertlokal med plats för 10.000 åskådare. Han var inte bara en populär artist utan även en efterfrågad skådespelare med examen från den lokala skådespelarhögskolan.

"Rusinka" ("Ryska flicka") var en hookig (om möjligen lite väl repetitiv) slagdänga om den makedonske pojken som möter en betagande rysk flicka och blir förälskad trots att han inte förstår vad hon säger. Texten nämner såväl vodka som raki, något som kanske hjälpte kommunikationen på traven. Bakom låten stod namn som Grigor Koprov - en av landets mest kända popsnickrare - såväl som Ivan Ivanov, som var son till landets premiärminister. 

Trots ett livligt framförande i Düsseldorf missade Makedonien målet för tredje året i rad. Trenderna hade förändrats på bara några år och den här typen av glad låt med en tydlig textmässig idé hade förmodligen lyckats bättre några år tidigare. 

Själv fick jag byta några ord med Vlatko Ilievski på en tillställning Finlands och Makedoniens artister bjudits in till i Düsseldorf och fick ett väldigt gott intryck med mig hem.

Desto sorgligare var det då nyheten kom att sångaren hittats död i sin bil i juli 2018 - endast 33 år gammal - till följd av en överdos. Trots att Makedonien debuterade så sent som 1998 blev Vlatko Ilievski den tredje av landets representanter i ESC som avlidit, efter Toše Proeski och Esma Redžepova.


Vlatko Ilievski / Rusinka (Makedonien 2011)
16:e plats av 19 bidrag (semi) i Düsseldorf

6 juni 2021

Goodbye / Rumänien 2018

Med åren hade Rumänien skaffat sig en ganska underlig profil i ESC. Man hade varit i final varje år sedan semifinalerna införts 2004 men trots en stark lokal popscen räckte aldrig de rumänska bidragen riktigt till. De flesta år tog de sig över kvalgränsen för att sedan placera sig rätt blygsamt i finalen.

Den nationella finalen 2018 hade åtminstone storslagna ambitioner då den anordnades under namnet "ESC förenar Rumänien". För att uppmärksamma hundraårsjubileet av Rumäniens union med Transsylvanien - som gjorde landets yta större än den någonsin tidigare varit i fredstid - höll man fem semifinaler runt om i Rumänien för att slutligen ordna stor final i Bukarest.

I semifinalerna fick tv-publiken bara se på då en jury valde tre finalister vidare till finalen. I finalen fick sedan juryn foten och tittarna fick hela makten, men om domarna sparkat ut någon publikfavorit fanns ingen chans att fiska tillbaka den.

Det blev en tät kamp mellan ettan och tvåan men flest röster fick rockbandet The Humans med ett stycke radiorock helt i stil med hur Heart eller Bonnie Tyler låtit under slutet av 1980-talet. The Humans var ett ganska nytt band med bara en tidigare singel i bagaget.

I Lissabon hade bandet släpat med sig en ansenlig samling provdockor med sig på scenen. De skulle representera en brist på personlighet i dagens värld men som de visuella påhitt som med åren blivit alltmer populära ofta gjorde så distraherade dockorna mer än de hjälpte och gjorde framträdandet onödigt rörigt.

För första gången missade Rumänien finalen, endast fem försmädliga poäng bort från att ta tiondeplatsen. Hur hade det gått om man satsat på kamerorna och ett fokuserat framträdande istället? Nu gick botten ur det rumänska tävlandet och man missade finalen även 2019 och 2021. 

The Humans verkar inte ha blivit någon större succé och har inte ens en sida på rumänska Wikipedia. Åtminstone valdes sångerskan Cristina Caramarcu ut att sjunga på soundtracket till den rumänska dubbningen av Tim Burtons "Dumbo" 2019.


The Humans / Goodbye (Rumänien 2018)
11:e plats av 18 bidrag (semi) i Lissabon

5 juni 2021

Hasta la vista / Vitryssland 2008

Vitryssland hade inte bara tagit sig till final för första gången i Helsingfors 2007 utan även svingat sig upp till en fin sjätteplats. Om inte EBU hade ändrat formatet för tävlingen och anordnat två semifinaler istället för en enda så hade Belarus redan varit klara för final i Belgrad.

Man ordnade en nationell final - EuroFest - som avgjordes i två steg. Först en semifinal där femton bidrag fick sjunga upp. Därifrån gick tittarnas favorit samt tre bidrag utvalda av en jury till en final en månad senare.

I finalen hade juryn hela makten men valde ändå tittarnas favorit till vinnare. Vitrysk tv verkade vara nöjd och konstaterade att efter Ruslana kommer nu Ruslan A.

Vitsigt, förvisso, men jämförelsen haltade rejält. Där Ruslana hade varit explosiv och imponerande hade Ruslan Alekhno i princip ingenting. En okej röst men utstrålning som en skärbräda.

Han hade ändå visat framfötterna i flera sångtävlingar på hemmaplan, i Ryssland och i Polen. Inte minst hade han vunnit en tävling där man sjöng patriotiska sånger och var väl sedd av landets ledning.

Till Belgrad hade man designat ett scenframträdande där Ruslan framträdde omgiven av en mängd lysande stenbumlingar. Visuellt obegripligt och låtmässigt undermåligt var det ingen stor överraskning när finalplatsen uteblev.

Ruslan har fortsatt att sjunga och har figurerat i en mängd ryska tv-shower utan att bli något riktigt stort namn. 2019 ställde han upp i ryska The Voice utan att någon ur juryn valde honom. En av domarna kallade honom "en restaurantsångare man kan höra på när man är full", en kommentar som väckte vrede bland tidningarna i Belarus.

En del av den statsstyrda medians vrede orsakades kanske av den nära relationen mellan Ruslan Alekhno och landets diktator Aleksandr Lukasjenko. Sångaren anses tillhöra ledarens inre krets och har på flera sätt visat sig kritisk till de politiska protesterna efter 2020 års presidentval. Det kanske inte gör något att man inte har så många fans om ett av de få är landets auktoritäre ledare?

I november 2019 bestämde det svenska utrikesdepartementet att landet ifråga ska heta Belarus även på svenska men då den här bloggen enbart handlar om bidrag som tävlat före det officiella bytet används Vitryssland istället.


Ruslan Alekhno / Hasta la vista (Vitryssland 2008)
17:e plats av 19 bidrag (semi) i Belgrad

4 juni 2021

Stop / Slovenien 2005

Man visste aldrig riktigt var man hade Slovenien eller vilken typ av bidrag man kunde förvänta sig från dem i ESC. 2005 vann ännu en oväntad genre den nationella finalen EMA då de slovenska tittarna fick säga sitt. Möjligen överraskade de även sig själva.

De tre kandidater som röstades till en superfinal - Rebeka Dremelj, Saša Lendero och Omar Naber - var tämligen överlägsna i den första omgången (tidigare vinnaren Nuša Derenda hamnade på en snöplig fjärdeplats). Men i superfinalen hände det grejor: topptrion vändes upp och ned och den tidigare trean Omar Naber vann hela tävlingen.

Omar Naber var en 24-årig tandtekniker med större intresse för Green Day än för bettskenor. Han hade spelat i band och deltagit i olika talangtävlingar och hade fått sitt publika genombrott året innan.

"Stop" var en nervig ballad med en ovanligt svärtad text av Urša Vlašič som nu vann den den slovenska finalen för tredje gången. Kanske tyckte man att låten saknade sting och inför ESC skrev man om arrangemanget rejält. "Stop" blev en oväntat tung rocklåt istället för den rätt städade låt den varit först.

Personligen blev jag hemskt förtjust i den här låten någonstans längs resans gång och blev besviken när den inte nådde fram till final i Kiev, även om det visade sig ha varit ganska så nära ändå.

"Stop" blev ingen stor hit i Slovenien men Omar Naber förblev ett känt namn. 2011 ställde han upp på nytt i EMA men det blev ingen resa till Düsseldorf.

Istället blev det svarta rubriker då han senare samma år dömdes till sju månaders fängelse för att ha förgripit sig sexuellt på en kvinna på en nattklubb i Ljubljana. Det skulle ha kunnat vara slutet på karriären men Omar Naber skulle dyka upp på nytt.


Stop / Omar Naber (Slovenien 2005)
12:e plats av 25 bidrag (semi) i Kiev

3 juni 2021

You And Me / Schweiz 2013

Många etablerade artister har genom året förklarat att de inte vill ställa upp i Eurovision Song Contest - eller att de inte vill ställa upp på nytt - eftersom de anser att det framför allt är en tävling för yngre artister. Sådana som behöver uppmärksamheten, sådana som kan dra nytta av rampljuset.

Till viss del är det ett svepskäl. Ju mer etablerad man är, desto större risk att ett dåligt resultat skulle skada ens popularitet. Men med åren har ESC alltmer utvecklats till ett slags maratonlopp som tar stort fokus och kräver stor uthållighet från artisternas sida.

När Kroatien 2008 ställde upp med den dittills äldsta deltagaren genom tiderna (och slog Lale Andersens rekord från 1961) verkar något ha förändrats och det ser ut som om flera länder aktivt velat sno åt sig just den titeln.

Lys Assia ställde upp på nytt i den nationella finalen 2011 och året därpå skulle Engelbert Humperdinck ha slagit rekordet om det inte varit för en udmurtisk babusjka i bakartagen.

Rekordet slog istället - troligen för gott - av Schweiz bidrag till Malmö 2013. Vinnare av den nationella finalen blev Heilsarmée - ett klämmigt band bestående av sex medlemmar av varierande ålder ur Frälsningsarmén - där basisten Emil Ramsauer hunnit fylla 95 år.

Däremot hade EBU invändningar mot gruppen som helhet. Reglerna tillåter inte religiösa budskap och att då ha frälsningssoldater i uniform som uppträder under namnet Frälsningarmén var otänkbart. Medlemmarna som raskt blev av med sin gimmick lär ha grumsat en stund men döpte sedan om sig till Takasa inför Malmö.

"Takasa" skulle vara ett verb på swahili som betyder "att rena", men kan också läsas ut som The Artist Known As Salvation Army". Möjligen en referens till såväl The Artist Formerly Known As Prince som till Spots (Sex Pistols On Tour, Secretly). En oväntat hipp referens för Frälsis, kan tyckas.

I Malmö fick man som väntat en hel del uppmärksamhet för Emil Ramsauers aktningsvärda ålder såväl som för kopplingen till Frälsningsarmén, men minst lika väntat var det att låten inte skulle räcka till för att avancera till finalen. Schweiz åkte ur i den andra semin och sedan upplöstes bandet relativt snabbt efter ett par gemensamma spelningar.

I februari 2018 blev Emil Ramsauer den första ESC-deltagaren som fyllt 100 år. I skrivande stund (3 juni 2021) är han den äldsta levande deltagaren genom tiderna.


Takasa / You And Me (Schweiz 2013)
13:e plats av 17 bidrag (semi) i Malmö

1 juni 2021

One Last Breath / Grekland 2015

Greklands nya statliga tv-bolag NERIT hade sänt i mindre än ett år och hade levt i ständig motvind. Tittarna var inte imponerade och saknade sitt gamla bolag och sina gamla program. Inte heller EBU var särskilt förtjusta och funderade i det sista på om NERIT skulle beviljas medlemskap eller inte.

EBU gjorde tummen upp i ett sent skede men grekerna han åtminstone anmäla sig till ESC i Wien. Någon nationell final vågade man sig inte på och för andra året i rad lät man privata MAD TV stå för fiolerna: de fick välja bidrag och arrangera programmet som utsåg vinnaren.

2014 hade samma skivbolag bidragit med alla fyra kandidater, i år hade man mobiliserat fyra kandidater från konkurrerande bolag.

Vann gjorde Maria Elena Kyriakou, som föreslagits av EMI Minos. Hon var en 31-åring från Cypern som året innan vunnit grekiska The Voice med stjärnan Despina Vandi som coach. Trots segern och uppenbar talang hade inte karriären tagit fart och nu hoppades man att deltagandet i ESC skulle kunna driva upp försäljningen av hennes skiva.

"One Last Breath" var en solid ballad som ändå aldrig riktigt sprakade till. I SVT:s "Inför Eurovision Song Contest" slog Christer Björkman huvudet på spiken då han sa att det känns som om hon sjunger på fel språk. Kanske att man skulle ha tävlat med en grekisk version istället?

I Wien klarade man kvalgränsen i semifinalen men i den rekordlånga och balladtunga finalen sjönk det grekiska bidraget som en sten och fick bara poäng från tre länder. Högst anmärkningsvärt är att inte ens Maria Elenas hemland Cypern - som brukar vara ohemult generösa mot Grekland - gav en tolva.

Låten blev ingen större framgång och Maria Elenas stora genombrott uteblev än en gång. Familjens största stjärna är istället lillebror Kyriakos Pavlou som är fotbollsspelare i det cypriotiska landslaget.

Inte heller NERIT lyckades övertyga någon. Den nya grekiska regeringen dömde ut hela företaget som ett stort misslyckande och den 11 juni 2015 återuppstod ERT som grekiskt rundradiobolag efter drygt två års tystnad.


Maria Elena Kyriakou / One Last Breath (Grekland 2015)
19:e plats av 27 bidrag (final) i Wien