23 januari 2021

Love Song / Polen 2004

Alltför många länder ville vara med och inga kvalsystem hade fungerat på riktigt. När EBU 2004 införde en tv-sänd semifinal fick alla länder som ville vara med och tävla för första gången på över tio år. 

Det var på tiden - att tvingas stå över vartannat år hade allvarligt skadat publikens intresse för tävlingen i flera länder. 

I semin plockades tio låtar ut som i finalen fick möta de fyra länder som betalade mest samt de tio länder som lyckats bäst året innan. 

Det vanligtvis poängfattiga Polen hade imponerat i Riga med sin bombastiska rockmusikalballad om fred - chockerande, enligt den församlade svenska pressen - och hade en färdig finalplats. Med tanke på polackernas tidigare brist på framgång var det säkert skönt att slippa kvala.

För andra året i rad ställde Blue Café upp i den polska finalen. De hade flera framgångsrika singlar i ryggen och "You May Be In Love" som kom trea 2003 hade rusat rakt upp på singellistans förstaplats.

Det borde alltså ha varit krattat i managen för en riktig promenadseger när de nu ställde upp på nytt men omröstningen blev tät och i slutändan skilde det bara ett par tusen telefonröster mellan Blue Café och tvåan. Men en knapp seger är också en seger.

"Love Song" var en rak och tydlig (och aningens repetitiv) låt med text av sångerskan Tatiana Okupnik. Den hörde knappast till de stora favoriter men Per Bjurman i Aftonbladet höjde ett varnande finger. Han menade att det alltid kommer en låt från ingenstans och skräller till och hans tips var att det skulle bli Polen.

Skrällen uteblev, placeringen blev blygsam och Blue Cafés nya album blev en något mindre framgång än den föregående även om det blev guldskiva till slut. 

Året därpå gick Tatiana Okupnik vidare till en solokarriär medan Blue Café fortsatte med en ny sångerska. Även den nya sättningen har haft stora framgång men på senare år har hitsinglarna uteblivit.

Polen och semifinalen skulle komma att ha ett komplicerat förhållande till varandra och polackerna skulle många gånger snubbla helt på mållinjen. Polen skulle inte synas i en final på nytt förrän 2008.


Blue Café / Love Song (Polen 2004)
17:e plats av 24 bidrag (final) i Istanbul

20 januari 2021

La voix / Sverige 2009

I det folkliga Sverige är finkulturen långt ifrån allmängods och det är relativt få operasångare som med blivit folkkära på allvar. Birgit Nilsson, Kjerstin Dellert, Loa Falkman och några till. Malena Ernman hade i flera år närmat sig den skaran allt mer.

Sara Magdalena Ernman (född 1970 i Uppsala) slog igenom i slutet av 1990-talet och blev snabbt en internationellt efterfrågad solist med såväl framträdande roller som solokonserter över hela världen, oftast i samarbete med ytterst namnstarka dirigenter. 

Vackert så, men Malena hade fler strängar på sin lyra och dök ofta upp i oväntade sammanhang. Inte minst fick hennes crossover mellan opera och hejaramsa på Idrottsgalan 2008 stor uppmärksamhet. Till slut fick även Christer Björkman upp ögonen för henne och tänkte att hon skulle platsa i Melodifestivalen.

En jury valde ut 28 av de 32 tävlingsbidragen medan SVT fick utse fyra stycken jokerbidrag som skulle komplettera startfältet. Malena fick en av platserna med "La voix", skriven av Fredrik Kempe. Låten hade varit inskickad till juryn med en annan text men fått nobben där. Den nya franska refrängen hade Malena skrivit själv.

Finalen i Globen bjöd på stor dramatik: jurygrupperna hade Måns Zelmerlöws "Hope and Glory" på första plats med Malena först som åtta innan tittarnas röster ställde hela tillställningen på huvudet. Malena var tittarnas favorit och rusade upp i topp och fick representera Sverige i Moskva.

Melodifestivalen hade fått nya regler som tillät förinspelad körsång och åtta personer på scenen. Nu fick man stuva om en hel del i numret för att det skulle passa in i EBU:s regelverk istället.

Sverige, som redan i flera år haft dalande framgång i tävlingen, hörde rakt inte till favoriterna i Moskva. Man tog sig visserligen lätt vidare i semifinalen men landade sedan som femma från slutet i finalen. Det skulle ta ett riktigt magplask året efter innan svenskarna fann formen på nytt.

Malena blev visserligen inte Nattens Drottning i ESC men vann nu svenskarnas kärlek på allvar. Hon drog en helt ny och ung publik till operan och syntes i de flesta sammanhang samtidigt som hon fortsatte sin framgångsrika internationella karriär.

2014 satte Malena Ernman en punkt för sina internationella engagemang och fokuserade istället på en karriär i Sverige. Först senare berättade hon att hon avvecklade sitt internationella resande efter att hennes dotter Greta Thunbergs miljöengagemang djupnat och hon bett sin mamma att avstå flygresor.

2018 släpptes Malena Ernmans självbiografi "Scener ur hjärtat" för första gången. Senare utgåvor krediterar hela familjen som författare.

"La voix" har levt vidare, sin modesta eurovisionsframgång till trots, och spelades in på ryska av Filipp Kirkorov (Ryssland 1995) i duett med en annan operastjärna: Anna Netrebko som 2020 tilldelades Polarpriset.


Malena Ernman / La voix (Sverige 2009)
21:a plats av 25 bidrag (final) i Moskva

18 januari 2021

On My Own / Norge 2001

I alla tider har journalister som bevakat ESC utan att egentligen vilja ha något med tävlingen att göra varit snabba att dra "falsksång"-kortet och hävda att ingen som är med egentligen kan sjunga speciellt bra. Nog för att man fått sig en och annan riktigt sur ton till livs genom åren, men de allra flesta deltagarna kan faktiskt sjunga.

Dessutom finns det en sak jag ofta tycker blir sju resor värre i det här sammanhanget: röststarka deltagare med väl tilltagna stämband som dessvärre inte fått något meningsfullt material att använda sina färdigheter till och istället försöker skyla över svaga låter med enorma mängder röst.

Ett av historiens värsta exempel kommer från Norge. Efter att ha anordnat sin nationella final i studio under flera års tid var det dags att försöka hotta upp tillställningen lite och hela härligheten fick flytta till Oslo Spektrum.

Bland de tolv bidragen fanns dessvärre väldigt lite att glädjas åt och tittarna röstade helt sonika fram någon som åtminstone kunde sjunga. Haldor Lægreid var utbildad på Balettakademien i Göteborg och hade spelat musikalroller i både Norge och Tyskland. Nu var 31-åringen från Tromsø redo att välta såväl Spektrum som Europa.

Röstresurser fanns men bidraget "On My Own" var dessvärre närmast chockerande tunt. Bakom en fasad av musikalballad fanns ingenting alls och med ens började Haldor att gapa istället för att sjunga. Av någon anledning trodde de norska tidningarna att man funnit en vinnarkandidat och skruvade upp förväntningarna rejält.

I Köpenhamn tog Haldor i så man fruktade att alla sömmar i scenkostymen skulle spricka. I ett av alla tiders mest mediokra startfält landade Norge allra sist med tre oförklarliga poäng från Portugal på kontot. NRK fick stå över ett år och tänka igenom sin final grundligt.

Fiaskot var dessutom helt onödigt. Den enda riktigt fungerande låten i den norska finalen - "You've Got The Motion" med Mocci Ryen - kunde ha blivit den popexplosion tillställningen i Köpenhamn var i ett sådant skriande behov av men visade sig lite för mycket för den norska publiken, som placerade den på en tredje plats. Kanske skulle Norge bara behöva våga lite mer i framtiden?

Haldor led inte desto mer av nederlaget. Han packade åter väskorna, flyttade till Stuttgart och förblev en hårt arbetande musikalartist.



Haldor Lægreid / On My Own (Norge 2001)
Delad 22:a plats (sist) av 23 bidrag i Köpenhamn

16 januari 2021

Yamma yamma / Finland 1992

Efter att de släppt sitt tredje album "Joyride" 1991 stod Roxette på den absoluta toppen. De spelades överallt, låg etta över nästa hela världen och var inget mindre än ett globalt fenomen. Alla ville bli lika stora som Roxette.

Det är faktiskt rätt underligt att inte särskilt många bidrag i ESC försökte låta som Roxette. Kanske var det orkesterns fortsatt dominerande närvaro som fick deltagarna att avstå från att kopiera de trender som låg på hitlistorna? Orkestern hade ju flera gånger visat sig mer än kapabel att totalt kvadda mer moderna ljudbilder när det väl gällde.

En och annan hade jämfört Finlands bidrag 1991 med "Fading Like A Flower" men det var bara en mild bris jämfört med det Roxette-marinerade paket finnarna skulle bjuda på året därpå.

För andra året i rad hölls den finländska finalen i Typhoon-hallen i Åbo inför storpublik och standarden på bidragen var hög. Här fanns tidigare vinnare som Sonja Lumme (1985), Kirka (1984) och Riki Sorsa (1981) samt landets ledande popstjärna Kikka.

Kikka var ett slags lokal mix av Sabrina, Samantha Fox och den tidiga Madonna. Hon visade generösa mängder hud på sina skivomslag och pressbilder och sjöng sånger vars texter flitigt anspelade på sex. Finland hade sällan skådat något liknande och hennes skivor sålde i stora upplagor.

"Parhaat puoleni" ("Mina bästa sidor") hörde kanske inte till hennes starkaste låtar men det var svårt att skaka av sig känslan av att expertjuryn satt sig på sina höga hästar då Kikka inte ens tog sig in bland de fyra bidragen i superfinalen.

Istället gav samtliga juryledamöter sina fullpoängare till veteranen Pave Maijanen. Han hade varit musiker i många år (bland annat som körsångare för Finlands bidrag 1982 och 1983) innan han gjorde sig ett namn på egen hand. Under det sena 80-talet sålde hans album platina men sedan dess hade populariteten planat ut. Nu gällde det att skaka liv i framgången igen.

"Yamma yamma" - oblygt garnerad med samma gitarrsound som Roxette använt i "The Look" - handlade om hur Pave som liten pojke lyssnat på en gammal transistorradio full av rör och pryttlar och förundrats hur all musik kan rymmas i en så liten låda. 

"Se soi kuin stadion, vaikka niin snadi on" ("Den låter som en hel stadion fast den är så liten") är ett av mina favoritrim någonsin. Yamma yamma yamma är ljudet radion ger ifrån sig när man snurrar på ratten och panorerar mellan kanalerna.

Studioversionen lät rätt snärtig och förhandsvideon var kul men på plats i Malmö fick Finland ingenting att fungera. Ljudet var tunt och mjäkigt och sånginsatsen oförklarligt medioker. Än en gång parkerade Finland sist i resultatet och nu skar Paves solokarriär ihop fullständigt. Under de närmsta åren ägnade han sig enbart åt att vara studiomusiker och producent åt andra.

Med åren glömdes eurovisionsdebaclet bort och Pave turnerade framgångrikt land och rike kring som en del av Mestarit Areenalla, ett paket där flera populära manliga artister uppträdde som ett paket: Pave, Kirka, Pepe Willberg och Hector, som skrev texten till "Yamma yamma".

I samband med sin 70-årsdag i september 2020 berättade Pave Maijanen i en intervju att han lider av långt framskriden ALS och därför varken kan sjunga eller spela gitarr längre. Den 16 januari 2021 meddelade finska medier att Pave Maijanen avlidit till följd av sin sjukdom.


Pave Maijanen / Yamma yamma (Finland 1992)
23:e plats av 23 bidrag i Malmö

15 januari 2021

Why Do I Always Get It Wrong / Storbritannien 1989

SVT:s kommentator Jacob Dahlin var i vanlig ordning syrligt elegant då han introducerade det brittiska bidraget: "I England bryr man sig inte så mycket om den här tävlingen. Vore det inte för min kollega Terry Wogan i båset intill skulle knappast engelsmännen märka att tävlingen fortfarande fanns."

Att det saknades engagemang hade varit påfallande i många år. Den som hoppats på en nytändning efter andraplatsen i Dublin 1988 hoppades förgäves. Den brittiska finalen var trött och ospännande tv, ful i murriga färger och i total avsaknad av bidrag att brinna för. 

En panel - där bland annat den tidigare vinnaren Lulu ingick - försökte så gott de kunde att kommentera tävlingsbidragen utan att dra fram motorsågen och sannolikt skulle tv-chefer i vilket land som helst skruvat på sig och frågat sig om det här verkligen var det bästa man förmådde. 

Men Storbritannien var inte vilket land som helst utan en supermakt inom underhållning och BBC var ett av världens ledande tv-bolag. Hur kunde det gå så fel?

Tvåan Julie Coulson gav ut sin låt på en skiva med ett klistermärke på omslaget: "Too Good For Eurovision". Självförtroendet var det inget fel på men vinnarlåten fick mer än dubbelt så många röster av tittarna.

Vinnarlåten hade från början hetat "No More Sad Songs" framförd av gruppen Midnight Blue men bådadera bytte namn före finalen. Bandledaren Brian Hodgson hade ett förflutet i framgångsrika Matchbox men i centrum stod sångaren Ray Caruana.

Caruana var född på Malta men kom till England som sexåring. Han sjöng redan som mycket liten och flyttade som 18-åring till London för att göra sig en karriär. Istället rumlade han runt i showbiz och gjorde av med en smärre förmögenhet på heroin under ett mångårigt missbruk.

I Lausanne hörde inte Live Report till de största favoriterna medan de svenska tidningarnas recensenter öste lovord över den. "Den enda av låtarna som kan bli en hit" skrev Lasse Anrell i Aftonbladet. "En snyftare mitt mellan Leo Sayer och Demis Roussos framförd av en Hesa Fredrik med ring i örat" kontrade Lars Lindström i Expressen.

De hörde helt klart någonting som jag missar. Allt jag hör är en elegant men väldigt sval och rätt likgiltig låt, en sån där låt som musiker ofta går igång på. Sånt som inte sällan kallas "riktig musik".

Jag gissar att den dessutom framstod som en antites till Dieter Bohlen som tävlade för Västtyskland och Österrike med låtar som beskrevs som "iskalla" och "tillgjorda", inte minst kritiserade för att ha lagt all sin bakgrundsmusik på band. Faktum är att Live Report gjorde nästan exakt samma sak och veteranen Ronnie Hazlehurst stod framför orkestern för att dirigera två keyboardister som fyllde i kompet.

Live Report kom tvåa till slut - Storbritanniens standardplacering - men var aldrig i närheten av en seger. Efter tävlingen blev det flopp och singeln låg en enda vecka på Englandslistans sjuttiofemte plats. Bandet splittrades och gick åt skilda håll efter bara en låt.

Ray Caruana fortsatte sjunga och har haft en framgångsrik karriär som sångare på olika företagsspelningar. 1994 kom han tvåa i den maltesiska uttagningen med "Scarlet Song".


Live Report / Why Do I Always Get It Wrong? (Storbritannien 1989)
2:a plats av 22 bidrag i Lausanne

13 januari 2021

Für zwei Groschen Musik / Västtyskland 1958

En ständigt återkommande kritik mot ESC under de första decennierna är att programmet inte är särskilt visuellt och mest känns som filmad radio. Det finns visst fog för kritiken, under många år stod de flesta artister rakt upp och ned och sjöng. De flesta men inte alla.

Margot Hielscher hade studerat modedesign och började sin bana inom showbiz som kostymtecknare för filmbranschen. Då hon både kunde sjunga och agera fick hon snart nog plats framför kameran och var under andra krigsåren en av Tysklands mest älskade filmskådespelerskor och fältartister.

Efter krigsslutet fick karriären fortsätta och nu underhöll hon amerikanska soldater istället. 1949 spelade hon huvudrollen i "Hallo fräulein", en populär musikalkomedi vars främsta syfte var att sälja in de amerikanska soldaternas närvaro till den västtyska allmänheten. Margot hade skrivit manuset och gifte sig sedermera med Friedrich Meyer, som skrev filmens musik.

Nu satsade Margot främst på sången med sin röst som kallats "en mix av jazz och operett". Två år i rad representerade hon Tyska förbundsrepubliken i ESC - 1957 i Frankfurt och 1958 i Hilversum - och båda gångerna vaknade filmmänniskan i henne till liv och bidrog till det visuella i sammanhanget.

1957 hade hon med den telefon sången handlade om på scenen - nu tog hon textens dröm om att få vara Miss JukeBox på allvar och klädde ut sig till skönhetsmiss som viftade med olika sorters vinylskivor inför kameran.

Jukeboxen hade uppfunnits redan i slutet av 1800-talet men hade sin absoluta storhetstid under 1950- och 60-talen då människor gärna slängde en slant i springan för att få höra de hetaste hitsen på allmän plats.

Vinylskivan hade redan funnits i tjugo år men hade tagit tid på sig att övertyga publiken. Nu, i slutet av femtiotalet, skulle den koppla greppet om marknaden och en gång för alla konkurrera ut stenkakan. Inte minst lämpade sig de nya skivorna i plast ypperligt för att spelas i jukeboxar världen runt.

Margot fick även med sig den strikta orkestern som vackert fick hojta med i ett par av textraderna och det hela var glatt och uppsluppet på ett sätt som få väntade sig av tyskarna. Liksom året innan var det den blivande maken som skrivit musiken.

Ordet "Groschen" hade fungerat som term för ett tjockt mynt ända sedan Romarriket och även om ingen myntenhet hade det som officiellt namn i någon del av Tyskland vid den här tiden gällde det som slangord för ett mynt värt tio pfennig. 

Margot Hielscher skulle hinna prova på det mesta under ett långt liv: hon hade en egen show på tv, spelade med i en mängd filmer och tv-serier och spelade ännu som 89-åring komedi på teaterscenen. 

Efter hennes död 2017 instiftade Münchens filmfestival ett pris till hennes minne: tiotusen euro tilldelas årligen en konstnär som utmärkt sig inom flera olika delar av kulturvärlden.


Margot Hielscher / Für zwei Groschen Musik (Västtyskland 1958)
7:e plats av 10 bidrag i Hilversum

11 januari 2021

Katinka / Nederländerna 1962

Det är inte alltid låtarna som funkar bäst i tävlingen som sätter störst spår hos publiken. En hel del av de bidrag som kommit allra sist i ESC har stannat kvar i det kollektiva medvetandet, som exempelvis Sverige 1963, Italien 1966 eller Norge 1978. Sånger kan ha andra kvaliteter än att övertyga jurymedlemmar, kan man tänka.

"Katinka" - Nederländernas bidrag i Luxemburg 1962 - fick inte en enda poäng i omröstningen men sålde som smör i hemlandet och förblir än idag en av de låtar som människor allra tydligast förknippar med tävlingen.

Sången handlar om den koketta lilla flickan som vandrar genom staden tillsammans med sin mor utan att någonsin le mot de pojkar som visslar efter henne. Idag framstår texten som mossig och rätt sexistisk. Och hur gammal är flickan som får ta emot pojkarnas oönskade uppmärksamhet egentligen? 

Förmodligen är hon inte så ung. Mammans närvaro markerar att hon ännu inte är förlovad - ärbara flickor rörde sig sannerligen inte hur som helst på egen hand i Västeuropa vid den här tiden, jämför Belgien 1958.

Duon vid sångmikrofonen - vid den här tiden delade man naturligtvis på samma mikrofon - var populära De Spelbrekers (ungefär "Glädjedödarna"). Gissningsvis hade någon översatt det som "wet blankets" i någon presstext för en del svenska medier översatte gruppnamnet som "Våta filtarna" vilken kanske för tankarna mer till sängvätare.

Glädjedödarna hade slagit igenom året innan med "Oh wat ben je mooi" och bestod av Theo Rekkers och Huug Kok. Idag gissar jag att någon vid namn Huug Kok skulle orsaka viss muntration bland kommentatorer och journalister men vid den här tiden var ESC ännu ett stramt och värdigt sammanhang där man inte flamsade i onödan och där de allra flesta ännu inte talade engelska särskilt bra.

De båda sångarna hade träffats under exceptionella omständigheter då de båda var krigsfångar under andra världskriget och sattes i tvångsarbete vid en ammunitionsfabrik i München. Här grundlades en livslång vänskap och efter krigets slut började de sjunga tillsammans.

Efter de två hitlåtarna planade framgången ut och i slutet av 1960-talet lade de båda sången på hyllan för att istället ägna sig åt management för andra artister, däribland Saskia & Serge (Nederländerna 1971) och Ben Cramer (Nederländerna 1973). 

De båda herrarna fick långa liv och avled med bara några månaders mellanrum: Huug Kok i oktober 2011 (93 år gammal) och Theo Rekkers i april 2012 (fyra dagar före sin 88-årsdag). 

Uppdaterad 11 januari 2021


De Spelbrekers / Katinka (Nederländerna 1962)
Delad 13:e plats (sist) av 16 bidrag i Luxemburg