13 juni 2021

Qami / Armenien 2018

Armeniska är ett indoeuropeiskt språk med långa traditioner tillbaka i tiden. Av de nu talade språken är det förmodligen närmast (om än avlägset) släkt med grekiskan och bär sannolikt spår av flera språk som dött ut utan att lämna skrivna texter efter sig.

Armeniskan skrivs med ett alfabet som omfattar 38 tecken och som inte används för något annat språk. Idag talas armeniska av minst 11,7 miljoner människor världen över.

Det skulle hur som helst ta en rund stund för detta anrika språk att leta sig in på allvar i Eurovision Song Contest. När Armenien debuterade 2006 var sångspråket redan fritt och man valde år efter år att sjunga på engelska. 2007, 2008 och 2009 hade man visserligen sjungit lite grann på den egna språket men först 2018 skickade man en låt framförd helt på armeniska.

Sevak Chanaghjan hade flyttat till Ryssland som tonåring med sin familj och hamnade så småningom i Moskva där han studerade och sjöng vid sidan om. När examen var klar började han söka sig till olika talangprogram i tv och hade synts i såväl ryska The Voice som X-Factor innan han slutligen vann X-Factor i Ukraina 2016.

Han verkar ha trivts i den miljön och året därpå flyttade han hem till Armenien för att själv vara domare i den inhemska varianten. Dessutom skickade han in ett egenhändigt komponerat bidrag till den lokala melodifestivalen.

"Qami" ("Vind") var en pampig popballad med gospelkör och gott om plats för en stark röst, men trots bra röst och dramatiskt rött ljus gick bidraget tittarna förbi. Kanske blev Sevak onödigt ensam och stillastående på scenen då körsångarna gömts undan i kulissen. För andra gången missade Armenien finalen och känner sig kanske inte så förfärligt uppmuntrade till att sjunga på eget språk igen.

Sevak släppte 2019 sitt första ryskspråkiga album men fortsätter också en parallel karriär i hemlandet med delvis annat material. Notera att hans namn transskriberas olika på svenska och engelska.


Sevak Chanaghjan / Qami (Armenien 2018)
15:e plats av 19 bidrag (semi) i Lissabon

12 juni 2021

O julissi / Belgien 2008

Belgien har inte färre än tre officiella språk: i tillägg till flamländska och franska talas tyska av närmare åttiotusen personer i landets allra östligaste del. Om belgarna skulle ha varit på det humöret skulle de när som helst fått skicka ett bidrag till ESC med tysk text och sedan 1999 får man sjunga på vilket språk som helst i hela världen.

Och ändå verkade det inte riktigt räcka. För andra gången på sex tävlingar ställde Belgien upp med en låt vars text var skriven på ett hittepåspråk. Det hade förstås gått vägen för RTBF i Riga 2003 - kanske skulle det ge framgång till VRT nu?

I gammal god flamländsk tradition hade man ägnat sju veckor åt att välja ut en vinnare bland totalt tjugo kandidater. Lite överkurs kan tyckas, men man fyllde rejält med sändningstid.

Vinnare blev Ishtar, en tidigare okänd folkmusikgrupp som tagit sitt namn efter en mesopotamisk gudinna för krig och mänsklig sexualitet. Ingen av gudinnas egenskaper återspeglades i sången som mest var kysk och trallig i ett musikaliskt landskap som kändes inspirerat av Disneys Mary Poppins.

"O julissi na jalini" (titeln kortades ned till ESC i Belgrad) påstods handla om en promenad genom en förtrollad skog och sades vara skriven på ett påhittat språk men här fanns en hel del identifierbara ord och den första raden är fullt begriplig ukrainska. 

Belgien bjöd på en glad stund i den första semifinalen men till syvende och sist framstod det hela nog som lite väl tramsigt. Ishtar - med sångerskan Soetkin Baptist i spetsen - fick poäng från två länder (Estland och Nederländerna) och kom trea från slutet.

"O julissi" toppade den flamländska hitlistan men Ishtars framgång verkar ha börjat och slutat med den låten. Bandet fortsatte ändå att spela tillsammans och har gett ut ett par skivor.

Vad som inte fick fortsätta var den flamländska uttagningen Eurosong som skrotades till nästa gång VRT skulle välja bidrag.


Ishtar / O julissi (Belgien 2008)
17:e plats av 19 bidrag (semi) i Belgrad

11 juni 2021

'Ajde, kroči / Montenegro 2007

Bara för att man skrivit en bra låt betyder inte det nödvändigtvis att allt man totar ihop blir briljant. Slaven Knezović hade skrivit "Zauvijek moja" - en låt som visserligen vann sin nationella final på ett skandalöst sätt men som gav Serbien-Montenegro en sjundeplats i Kiev 2005.

Nu när Montenegro för första gången skulle tävla som eget land och under egen flagga vann han den nationella finalen på nytt, nu som låtskrivare till den 20-årige Stevan Faddy jr.

Stevan Faddy hade visat upp sig i flera sångtävlingar tidigare och kommit trea i Serbien-Montenegros ännu mer kontroversiella final 2006 där Montenegros domare enbart röstade på sina egna låtar och sändningen slutade med kravaller, att landet drog sig ur finalen i Aten och - om man vill vara lite onödigt dramatisk - att unionen mellan Serbien och Montenegro upplöstes.

Stevan Faddy må ha haft en del erfarenhet men var inte så hemskt mycket mer än en stöddig ung man med en okej röst och begränsat med scenpersonlighet. "'Ajde, kroči" (ungefär "Kom igen") var verkligen inte heller någon höjdare: en tjatig rocklåt om killen som ser världens snyggaste tjej och automatiskt anser sig ha rätt till henne.

Den föga imponerande texten var skriven av Milan Perić som tidigare gjort betydligt bättre ifrån sig då han skrivit "Ciao amore" (Jugoslavien 1984) eller "Zauvijek moja". Hans son Marko Perić hade spelat trummor i No Name 2005 och syntes nu på scenen bakom Stevan Faddy tillsammans med kompositören Slaven Knezović.

Montenegro imponerade inte direkt på sin debut, varken på scenen eller utanför. Min minnesbild är att den montenegrinska delegationen var ett arrogant litet gäng som inte direkt spred glädje omkring sig där de dök upp. 

Stevan Faddy åkte ut så det sjöng om det men verkar ha fortsatt att uppträda på hemmaplan och bor idag i Podgorica.


Stevan Faddy / 'Ajde, kroči (Montenegro 2007)
23:e plats av 28 bidrag (semi) i Helsingfors

10 juni 2021

Love? / Irland 2005

"You're A Star" - skojigt nog uttalat som "Eurostar" - var RTÉ:s eget försök att göra dokusåpa av sin ESC-uttagning, precis som Spanien gjort med stor framgång. Irländarna hade mest sneglat på "Idol" när de skapat sin variant som - handen på hjärtat - inte varit någon monumental succé.

I Istanbul 2004 hade man kommit på näst sista plats och nu fick den gröna ön - hela tävlingens mesta vinnare och tidigare tungviktare - lov att ta sig igenom en semifinal för att vara i final. Nu behövde man verkligen visa framfötterna.

Vinnare av den inhemska ligan blev de två syskonen Donna och Joseph McCaul från Athlone mitt på Irland. De var unga och oerfarna men tog tittarna med storm, och med sina 16 år blev lillebror McCaul den yngsta som dittills representerat Irland i ESC.

Donna & Joe är förtjusande att skåda i sin naiva entusiasm men "Love?" var verkligen ingen smidig låt och framträdandet i den nationella finalen var riktigt amatörmässigt. Riverdance-biten före tonartshöjningen är en riktig rysare och de flesta spådde total flopp i Kiev.

RTÉ anade kanske vartåt vinden blåste och bestämde sig för att snygga till paketet en smula. Man kallade in stylister och koreografer och lät fyra dansare ta hand om steppdansandet medan syskonen fick fokusera på att hitta rätt toner.

Någon finalplats blev det inte men slutresultatet blev bättre än de flesta skulle ha trott på förhand. Det räckte inte för att etablera syskonen på musikscenen och inte hjälpte det att de flesta program som bjöd in syskonen efteråt mest ville göra sig lustiga över dem. De båda försvann snabbt in i den relativa anonymiteten igen.

Inte för att de haft för avsikt att stanna där. Donna - som kom ut som lesbisk efter framträdandet i Kiev - ställde upp på nytt i den nationella finalen 2012 där hon kom på tredje plats. 2015 syntes hon på The Voice i USA medan Joe tog sig en bit i brittiska X-Factor samma år.


Donna & Joe / Love? (Irland 2005)
14:e plats av 25 bidrag (semi) i Kiev

9 juni 2021

Aina mun pitää / Finland 2015

Eurovision Song Contest borde vara en tävling där låtar - och om man så vill framträdanden och artister - tävlar mot varandra. Alla låtar spelas upp och så röstar man på den man gillar mest. Den med flest poäng vinner, den med minst poäng kommer sist. Men ibland letar sig andra bevekelsegrunder in och grumlar sikten en aning.

Ibland förväntas man gilla saker och rösta saker för att vara En Bra Person eller En God Människa. Då låtar inte borde vinna för att de är bra utan för att de har rätt budskap eller skickar rätt signaler.

UMK 2015 borde enligt alla konstens regler ha varit vikt åt Satin Circus - ett finlandssvenskt popband som i flera år bubblat under ytan och som spelats flitigt på Yle svenskspråkiga ungdomskanal X3M i väntan på att brejka stort. "Crossroads" var om inte deras allra starkaste låt ändå ett fungerande paket likafullt.

I finalen fick de dessvärre möta Den Goda Saken i form av punkbandet Pertti Kurikan Nimipäivät ("Pertti Kurikkas namnsdagar"), eller PKN i kort form. Bandet hade bildats efter en workshop för vuxna personer med olika sorters funktionsnedsättning och bandets medlemmar har Downs syndrom och/eller autism. 

PKN hade spelat på allvar tillsammans sedan 2009 och 2012 gjordes dokumentären The Punk Syndrome som fick en del uppmärksamhet utanför Finland och gav bandet en internationell publik. 

2014 spelade man på samma välgörenhetskonsert som Lordi och där verkar idén ha fötts att PKN skulle ställa upp i den finska finalen, med syfte att ge uppmärksamhet till personer med Downs syndrom. Det får väl sägas ha lyckats då man tog en överlägsen seger i UMK trots att juryn föredrog Satin Circus.

"Aina mun pitää" ("Alltid måste jag") var en punkig protestsång om hur man måste göra en massa tråkiga saker som att diska eller städa medan man aldrig får träffa sina kompisar eller ens dricka alkohol. Kort och kärnfull, och med sina 87 sekunder alla tiders kortaste ESC-bidrag (ett rekord "All" med Patricia Bredin hållit sedan 1957).

I Finland uppstod en diskussion efter UMK om huruvida det över huvud taget var okej att tycka att fel låt vann. Vad spelade låten i sig för roll när man skickade ett så positivt budskap till ESC? Personligen tycker jag nog att man främst ska skicka en så bra låt som möjligt till en låtskrivartävling och att alla budskap - om än hur positiva - måste backas upp av en stark komposition.

Europa verkar ha varit mer på min linje och i den första semifinalen kom Finland på allra sista plats. Det spelade in så stor roll för PKN som ändå hade slutet av karriären i kikarsiktet. Den 26 december 2016 - Pertti Kurikkas 60:e födelsedag - spelade bandet sin sista konsert och upplöstes efter det.

Möjligen blev det ytterligare lite svårare för Yle att få etablerade artister att vilja ställa upp i UMK och löpa risken att bli utklassade av någon som haussats upp i pressen av andra orsaker än just tävlingslåtens förträfflighet.


Pertti Kurikan Nimipäivät / Aina mun pitää (Finland 2015)
16:e plats av 16 bidrag (semi) i Wien

8 juni 2021

Firefly / Cypern 2009

Nikolas Metaxas var en lovande ung talang, född av cypriotiska föräldrar i New York. Tjugo år gammal fick han med hela två bidrag i den cypriotiska uttagningen och imponerade stort på både tittare och jury. 

Men så gick det som det så ofta går när man tävlar med två bidrag och de båda tog ut varandra och stal poäng från varandra. I slutändan hade "I Can't Be" fått fyra små poäng färre än vinnaren Evokia Kadi och högst sannolikt hade Nikolas vunnit om han dragit tillbaka "Butterfly" (som kom på femte plats) ur tävlingen. 

Troligen kände han sig ändå uppmuntrad av framgången och sökte till den första omgången av grekiska X-Factor. Även där blev han tvåa, efter en annan cypriot - Loukas Giorkas skulle tävla för Grekland i Düsseldorf 2011.

2009 fick Nikolas på nytt med en låt i den cypriotiska finalen men nu gissar man att hans nya skivbolag hade synpunkter på var han syntes och medverkade. Istället fick hans yngre syster ställa sig bakom mikrofonen istället. Det visade sig inte vara något direkt genidrag.

Christina Metaxa hade en fin röst men var av allt att döma synnerligen oerfaren av att uppträda. På hemmaplan vann hon en jordskredsseger men det kan ju ha varit storebrorsan namn tittarna röstade på.

I Moskva sjöng lillasyster Metaxa förfärligt nervöst och vingligt. På juryrepet lät det direkt förfärligt och även om det gick något bättre i direktsändning hamnade Cypern till få människors förvåning utanför finalen för fjärde året i rad.

Wikipedia kallar Christina för sångerska och låtskrivare men "Firefly" förblir den enda skiva hon gett ut. Däremot syntes hon i rutan på nytt 2010 då hon gav Cyperns poäng vid ESC i Oslo. 

Nikolas skriver, producerar och ger ut musik under namnet Metaxas och både syskonen bor idag i USA.


Christina Metaxa / Firefly (Cypern 2009)
14:e plats av 19 bidrag (semi) i Moskva

7 juni 2021

Rusinka / Makedonien 2011

För en gångs skull var juryn och tittarna helt överens: trots att de hade tjugo kandidater att välja på fick Vlatko Ilievski full poäng från båda lägren. Inte så underligt med tanke på att allt han tog i verkade bli till guld.

Vlatko hade börjat sjunga offentligt redan som 15-åring och hade i flera år varit vokalist i rockbandet Moral som bland annat var förband till Deep Puple då de gav en konsert i Skopje. 2007 hade han startat en mycket framgångsrik solokarriär och 2010 fyllde han Skopjes största största konsertlokal med plats för 10.000 åskådare. Han var inte bara en populär artist utan även en efterfrågad skådespelare med examen från den lokala skådespelarhögskolan.

"Rusinka" ("Ryska flicka") var en hookig (om möjligen lite väl repetitiv) slagdänga om den makedonske pojken som möter en betagande rysk flicka och blir förälskad trots att han inte förstår vad hon säger. Texten nämner såväl vodka som raki, något som kanske hjälpte kommunikationen på traven. Bakom låten stod namn som Grigor Koprov - en av landets mest kända popsnickrare - såväl som Ivan Ivanov, som var son till landets premiärminister. 

Trots ett livligt framförande i Düsseldorf missade Makedonien målet för tredje året i rad. Trenderna hade förändrats på bara några år och den här typen av glad låt med en tydlig textmässig idé hade förmodligen lyckats bättre några år tidigare. 

Själv fick jag byta några ord med Vlatko Ilievski på en tillställning Finlands och Makedoniens artister bjudits in till i Düsseldorf och fick ett väldigt gott intryck med mig hem.

Desto sorgligare var det då nyheten kom att sångaren hittats död i sin bil i juli 2018 - endast 33 år gammal - till följd av en överdos. Trots att Makedonien debuterade så sent som 1998 blev Vlatko Ilievski den tredje av landets representanter i ESC som avlidit, efter Toše Proeski och Esma Redžepova.


Vlatko Ilievski / Rusinka (Makedonien 2011)
16:e plats av 19 bidrag (semi) i Düsseldorf