15 juli 2020

Maman / Monaco 1969

Lille Jean-Jacques Bortolaï hade sjungit på gatorna i Toulon för att samla ihop pengar till en klassresa då någon skivbolagsmänniska kommit förbi och låtit sig imponeras av gossens klara och starka stämma. Det dröjde inte länge innan en första skiva hade spelats in, men utgivningen fick vänta då det snart erbjöds ett riktigt fint marknadsföringstillfälle.

Toulon låg i Radio-Monte-Carlos sändningsområde och de tyckte säkert att det kändes fiffigt att för en gångs skull kunna tävla i ESC med en artist som var i det närmaste lokal istället för att bara hyra in franska stjärnor. Jean-Jacques fick frågan om han ville representera Monaco i Madrid och det ville han gärna.

I Madrid gjorde Jean-Jacques sensation som den yngste deltagaren någonsin. I hela tävlingens historia har bara två solister varit yngre: Gili Netanel (Israel 1989) och Nathalie Pâque (Frankrike 1989). Underligt nog uppges Jean-Jacques vara 12 år gammal i alla tidningsuppgifter och allt pressmaterial trots att han är född i januari 1956 och därmed 13 år.

Aftonbladets reporter träffade den unge sångaren inför finalen och artikeln ger ett självsäkert och inte särskilt sympatiskt intryck: Jean-Jacques beskrivs som lätt ointresserad, tvärsäker på såväl seger som framtida stjärnstatus och berättar att ingen lärt honom hur man ska uppträda då han inte har något att lära. I bakgrunden tronar hans stolta mamma som ibland fyller i och avslutar hans meningar.

Var Jean-Jacques en riktig snorunge eller var han bara ett lydigt barn som upprepade det de vuxna lärt honom att säga? Var han faktiskt så där dryg eller är det journalistens förväntningar som lyser igenom?

Tävlingslåten "Maman" är en snabb och sentimental sång om barnet som drömmer att han blivit stor och gör saker som ska imponera på hans mamma - som att vara soldat eller styra en stor båt - och är lycklig tills han inser att när han blir vuxen blir hans älskade mamma gammal. Vips vill ha glömma sin dröm och förbli ett barn i sin mammas famn för evigt. Sigmund Freud skulle säkert ha kunnat skriva en rätt intressant uppsats om den här sångtexten.

Jean-Jacques gav ett rätt teatraliskt men kraftfullt intryck på scenen - sjunga kunde han faktiskt - och fick en sjätteplats för besväret, men det enda alla mindes efteråt var fiaskot med fyra vinnare. "Maman" blev ändå populär i Spanien och släpptes även i en spansk version som även verkar ha haft viss framgång i Sydamerika.

Sedan blev det ändå inte mycket med sångkarriären. Jean-Jacques spelade in en singel till - "Tout seul au monde" - som marknadsfördes via RMC och sedan blev det tyst. Lyssnar man på den andra singeln anar man att målbrottet väntade runt hörnet och att karriären fick ta en paus.

Inte särskilt mycket senare började det cirkulera falska rykten att den unga artisten hade dött i en bilolycka. Slutet av 1960-talet var de vilda ryktenas glada tid - jämför med Paul is dead, en konspirationsteori om att Paul McCartney dött i en olycka och ersatts av en skådespelare.

Några år senare försökte sig Jean-Jacques på en comeback - nu under namnet Jean-Jacques Delarive - men "Oublier ton nom" blev hans sista singel. Istället väntade en tillvaro som rugbytränare och familjefar. Han har alltid fortsatt att sjunga, bara inte professionellt.



Jean-Jacques / Maman (Monaco 1969)
6:e plats av 16 bidrag i Madrid

13 juli 2020

Hemel en aarde / Nederländerna 1998


Nederländerna hade åkt kana mellan topp tio och den absoluta botten på sina senaste försök. Så kunde det inte fortsätta: med de nya kvalificeringsreglerna - baserade på ländernas genomsnittliga poäng beräknat på de senaste fem åren - riskerade man att åka ur om det blev två fiaskon i rad.

NOS bestämde sig för att öppna plånboken och ordna en rejäl galafinal för första gången på flera år. Man skakade fram åtta bidrag framförda av åtta olika artister och satte de båda tv-stjärnorna Paul de Leeuw och Linda de Mol att leda programmet och bidra med stjärnglans och temperament.

Nivån på bidragen var närmast chockerande hög. Några år senare, då Nederländerna skulle tappa fart och riktning och bli ett av de svagaste deltagarländerna i ESC, skulle man se tillbaka på finalen 1998 och undra var det egentligen gick fel.

Den höga nivån till trots blev det närmast en promenadseger för 20-åriga Edsilia Rombley som tidigare vunnit den europeiska finalen av Sikta mot stjärnorna som Oleta Adams. Även tvåan Nurlaila applåderades flitigt och vann senare OGAE:s Second Chance Contest.

"Hemel en aarde", skriven av samma team som tidigare skrivit "Vrede" för Ruth Jacott 1993, gav rejält utrymme åt Edsilias röst och var ett populärt val. Den enda kritik som hördes till en början kom från landets radiostationer som tyckte studioinspelningen lät plastig och spelade liveversionen från den nationella finalen istället.

I Birmingham hörde Edsilia till toppfavoriterna och visade sig ha en extra växel att lägga i när det väl gällde. Vartefter tittarrösterna flödade in från runtom Europa låg Nederländerna flera gånger i ledning och var närmare en viktoria än man varit någon gång sedan Teach-In vann i Stockholm 1975.

Flera tyckare - inte minst i de svenska tidningarna - spekulerade i om Nederländerna kanske skulle ha vunnit om sångspråket varit fritt och Edsilia hade fått sjunga på engelska istället. Året efter fick alla delegationer välja vilket språk de ville sjunga på.

"Hemel en aarde" blev en hit som Edsilia skulle visa sig ha svårt att följa upp. Hon förblev ett känt ansikte - men mest som tjejen från melodifestivalen - och hade inga större kommersiella framgångar de följande åren. När NOS frågade om hon ville representera dem på nytt 2007 tackade hon ja.



Edsilia / Hemel en aarde (Nederländerna 1998)
4:e plats av 25 bidrag i Birmingham

11 juli 2020

Lisa Mona Lisa / Österrike 1988

En av de viktigaste sakerna att minnas i alla sammanhang är att äga sina egna misslyckanden och inte försöka hitta svepskäl till att något gått åt skogen. Lätt att säga, svårt att minnas i stundens hetta. Det skulle Österrikes representant Wilfried bittert få erfara.

Trots att det inte gått något vidare för de något mer svårmodiga och inåtvända bidrag Österrike skickat till ESC 1986 och 1987 fastnade ORF än en gång för en melankolisk och mollbetonad ballad då de internt valde sitt bidrag till Dublin.

"Lisa Mona Lisa" var sången om en svårfångad nattfjäril som sover sig genom dagen och dansar hela natten. Lyssnar man noga hör man att hon egentligen gråter då hon skrattar, och skrattar gör hon hela tiden. En vacker dag kanske hon ska förstå att någon faktiskt kan älska henne.

Från början var bidraget på franska, men då reglerna krävde sång på ländernas officiella språk fick man i all hast skriva en tysk text istället. Det skulle dröja tills 2016 innan Österrike sjöng på Voltaires språk i ESC.

Wilfried Scheutz - som även var en av upphovsmännen - hade en lång och färgstark karriär bakom sig. Under 1970-talet hade han varit en av de mest kända under austropop-paraplyet, det vill säga de artister som sjöng pop och rock på österrikisk tyska. 

Han hade doppat sina tår i nästan varje genre som fanns och radat upp framgångar utan att någonsin framstå som särdeles allvarlig eller alltför seriös. Musik var kul och väl värt att ta med en klackspark. Vid sidan av musiken skådespelade han också och hade synts i en mycket liten roll i den uppmärksammade tv-serien "Förintelsen"

"Lisa Mona Lisa" hann bli populär på hemmaplan före Dublin, men där gick det så illa som det kunde gå: allra sista plats och inte en enda poäng att ta med sig hem. Och i den allmänna besvikelsen slant tungan illa.

Wilfried sa till de österrikiska tidningarna att hans sistaplats var politisk och inte musikalisk: att ingen ville rösta på Österrike efter Waldheim-affären. Nu såg folk på hemmaplan rött: där stod den tidigare spelevinken och muntergöken och skyllde sitt eget fiasko på den största och sårigaste nationella skandalen efter kriget. Wilfried sågades i pressen, hans låt åkte kana ut från den österrikiska topplistan och karriären fick sig en rejäl knäck.

Efter att ha legat lågt en tid återvände Wilfried till scenen: mest som skådespelare men även som musiker i olika projekt. 

När Wilfried Scheutz 2017 avled i cancer - 67 år gammal - låg såväl Waldheimaffären som Dublinfiaskot långt bak i tiden. Han hann få en viss revival och flera samlingsskivor med hans gamla hits gav ut i handeln. 2018 fick han postumt en Amadeus - en österrikisk Grammy - för sitt livsverk.



Wilfried / Lisa Mona Lisa (Österrike 1988)
21:a plats av 21 bidrag i Dublin 

9 juli 2020

Junger Tag / Västtyskland 1973

Dansk tv hade hoppat av ESC efter finalen 1966 och hölls nu borta för sjunde året i rad. Programmet förblev ändå populärt bland danska tittare som kunde se EBU:s schlagerfestival på svensk eller tysk tv, beroende på var i landet de bodde. 1973 hade de dessutom en egen artist att hålla tummarna för. Man kan undra om någon alls såg på dansk tv på kvällen den sjunde april?

Gitte Hænnings pappa var musiklärare och dottern hade tidigt börjat att uppträda och blev snart en stor barnstjärna i hela Skandinavien.

1962 var hon storfavorit att vinna den danska melodifestivalen, men "Jeg snakker med mig selv" diskades bara minuter före sändning efter att textförfattaren visslat melodin i danska radions matsal mellan repetitionerna. 

Året efter var ett viktigt steg på vägen bort från att "bara" vara barnstjärna: hon låg etta i Danmark med "Ta med ud og fisk", fick en brottarhit i Sverige (där hennes namn skrevs "Henning" för enkelhetens skull) med "Kom ned på jorden igen" och - viktigast av allt - så vann hon Deutsche Schlagerfestspiele och fick sitt stora genombrott i Tyskland.

"Ich will 'nen Cowboy als Mann" var en kul och fartfylld låt som flirtade vilt med västtyskarnas fäbless för allt amerikanskt. Den låg etta på den tyska topplistan i två månader och sålde över en miljon exemplar inom två år. 

Nu blev Gitte ett av de största namnen inom den tyska schlagerindustrin - en minst lika stor stjärna som Siw Malmkvist (Sverige 1960, Västtyskland 1969) och Wenche Myhre (Västtyskland 1968). 

Men när Gitte ställde upp i den västtyska finalen 1973 - där sex artister sjöng två låtar var - brändes det kanske lite under fötterna. Hon hade inte haft någon riktig hit på två år och kvinnliga schlagerstjärnor satt aldrig särskilt säkert i sadeln: om man inte längre sålde åkte man ut i kylan, oavsett hur populär man en gång varit.

Det måste ha varit en lättnad för henne att vinna den lite halvtrista tyska finalen - all pompa och ståt och extravagans publiken bjudits på året innan var som bortblåst - och den enda riktigt svåra konkurrensen bjöds av Tonia (Belgien 1966) som kom på andra plats.

Gitte var måttligt förtjust i "Junger Tag" - hon hade hoppats att hennes andra låt skulle ha vunnit istället - men singeln slog an väl och tog henne tillbaka upp på listorna. Trots att resultatet i Luxemburg blev ljummet lyckades Gitte hänga kvar i rampljuset och förbli en relevant artist.

1978 ställde hon upp i Luxemburgs final men "Rien qu'une femme" hade ingen chans mot Baccara.

På 1980-talet satsade hon på mer krävande material för en vuxnare publik - en satsning som även den gick hem. 2014 firade hon 60 år som scenartist och konstaterade att hennes Cowboy från 1963 fortfarande var hennes allra största hit.



Gitte / Junger Tag (Västtyskland 1973)
Delad 8:e plats av 17 bidrag i Luxemburg

7 juli 2020

Penso em ti / Portugal 1985

Det var ingen stor överraskning att Adelaide Ferreira vann Festival da Canção 1985. Hon hade så att säga jobbat upp sig mot det under ett helt år och hade i princip öppet mål i den nationella finalen. 

Från början var hon rocksångerska - "Baby Suicida" gjorde ett stort intryck på publiken 1981 - men i den portugisiska finalen 1984 visade hon för första gången upp sig som balladsångerska.

"Quero-te, choro-te, odeio-te, adoro-te" gick hem hos både juryn och publiken och kom på andra plats efter Maria Guinot, som fick åka till Luxemburg.

Adelaide fick åka till Mexiko istället. RTP valde ut henne att representera Portugal vid Festival OTI - de latinamerikanska ländernas motsvarighet till ESC - i november 1984. Trots att "Vem no meu sonho" inte var någon personlig favorit för Adelaide gav hon järnet då det gällde och landade på andra plats i tävlingen.

Det var verkligen inte varje år som Portugal visade framfötterna i någon internationell sångtävling och så högt hade man aldrig placerat sig i OTI tidigare. 

"Penso em ti" ("Jag tänker på dig") - ibland med tillägget "Eu sei" ("Jag vet") - var om man så vill en vidareutveckling av låten Adelaide tävlat med i Mexiko och vann Festival da Canção tämligen överlägset.

En och annan trodde att Adelaide kanske skulle kunna skrälla till en aning även i Göteborg. Inte minst var Christer Lindarw förtjust och utsåg henne till tävlingens i särklass snyggast klädda artist, även om han tyckte att SVT inte riktigt kunde filma så exklusiva kläder - de glittrade inte som de borde i rutan.

Kanske får man skylla på att det var för många ballader i startfältet men i omröstningen klappade Portugal ihop totalt och räddades av Grekland - som röstade sist av alla - från att komma allra sist. 

Det var bara en halv chock för Adelaide som senare sade sig ha blandade känslor inför sitt deltagande. Hon var nöjd med den egna insatsen men besviken över hur dåliga man varit på att göra promotion och sälja in sin låt. Man kan inte förvänta sig framgång om man inte kan spela spelet, menade hon.

Besvikelsen till trots hade hon nu etablerat sig rejält som sångerska och skulle skörda stora framgångar de kommande åren. Vid sidan av sången skådespelade hon också i flera portugisiska tv-serier.

2015 ställde hon upp på nytt i Festival da Canção med "Paz" utan att gå vidare till finalen.



Adelaide / Penso em ti (Portugal 1985)
18:e plats av 19 bidrag i Göteborg

5 juli 2020

I Do / Malta 2006

I ganska många år hade Malta skickat sina egna inhemska vinnare till det lilla tyska skivbolaget CAP Sounds i Hofheim, där låtarna fått en ofta välbehövlig vårstädning och ansiktslyftning. När man jobbat med Fabrizio Faniello 2001 blev man så imponerade av hans förmågor att man erbjöd honom ett mer långsiktigt kontrakt.

Under flera års tid spelade man in material tillsammans. Låtar som "Show Me Now" och "Let Me Be Your Lover" spelades en del på olika radiostationer och 2004 bar samarbetet frukt rejält.

"I'm In Love (The Whistle Hit)" skrällde till och blev en riktig hit i Sverige (och en lite mindre hit i Finland och Belgien). Här fanns potential för en riktig lansering, men det påföljande albumet tog aldrig riktigt fart. Vad kunde vara bättre än lite exponering via Eurovision Song Contest?

När Fabrizio ställde upp i den maltesiska finalen 2006 med den schlagerpoppiga "I Do" drabbades han av ljudproblem och fick sjunga en gång till. Trots att han var en av öns största stjärnor med ett visst internationellt rykte och fick sjunga en extra gång vann han "bara" med futtiga 106 telefonrösters marginal.

Tyckte publiken att låten kändes för putsad? Eller att den kändes köpt? Officiellt hade Fabrizio skrivit den själv, men i Aten var det en illa bevarad hemlighet att "I Do" skickats in och ratats för Melodifestivalen. Det hade inte gått för sig om den inte varit skriven av svenska låtskrivare.

Malta sågs ändå som en outsider och möjlig överraskning i förhandstipsen inför Aten. Svenskklingande schlager av den här sorten hade gått bra förr och refrängen var tämligen klistrig. Låten putsades till en aning och Fabrizio fick spela in en kul video. Man hade även öppnat plånboken och hyrt in Alex Panayi (Cypern 1995, 2000) som bakgrundssångare för att ge mer djup åt sången.

Väl på plats i Aten rasade hela korthuset samman. Fabrizio kändes trött och livlös och var helt obegripligt felstylad. Den vokala hjälpen till trots lät sången tunn och sur. Till slut fick Malta en enda poäng från Albanien och kom allra sist i tävlingen. Ett onödigt hårt öde med tanke på att där fanns ett par riktigt gräsliga bidrag i startlistan (Hej, Moldavien).

Trots att den internationella karriären i realiteten drog sin sista suck den där majkvällen i Aten förblev Fabrizio ett stort namn hemma på Malta i några år till men sedan blev det rätt tyst. 2015 skapade Fabrizio rubriker på nytt då han offentligt berätta om kampen att övervinna sitt drogberoende.

2017 representerade hans lillasyster Claudia Malta vid ESC i Kiev och ett år senare släppte Fabrizio sitt första album på sju år.



Fabrizio Faniello / I Do (Malta 2006)
24:e plats av 24 bidrag (final) i Aten

3 juli 2020

Contigo hasta el final / Spanien 2013

Att välja ut Pastora Soler och sedan låta henne sjunga samtliga låtar i den nationella finalen hade gett god utdelning 2012. Hon fick stor uppmärksamhet i spanska medier, bidraget blev en kommersiell framgång och en snackis inför finalen i Baku.

Även om man hoppats på lite mer generös poängutdelning tog man sig ändå in bland de tio bästa för första gången på åtta år. Självklart skulle upplägget upprepas - frågan var bara vem som var den rätta artisten? RTVE letade efter någon som både var etablerad på hemmaplan och hade internationell potential.

Valet föll på El sueño de Morfeo - en trio som blandade lite rockigare pop med influenser från den keltiska folkmusik som traditionellt funnits i gruppens hemregion Asturien. Man hade slagit igenom stort efter ett gästspel i tv-serien Los Serrano och hade släppt fyra album tillsammans, varav det senaste inte sålt fullt lika bra som de tidigare.

I den nationella finalen sjöng gruppen tre bidrag. Tittarna hade halva makten, den andra halvan låg hos en trehövdad jury bestående av den spanska ESC-kommentatorn José María Íñigo, Rosa López (Spanien 2002) och Marco Mengoni (Italien 2013) som den spanska gruppen skulle tävla emot i Malmö.

Samtliga hade samma favoritlåt och "Contigo hasta el final" vann i stor stil. Den var ingen dålig låt egentligen men var full av underliga tempoväxlingar och krumsprång som gjorde att den aldrig riktigt kom loss. Gruppen spelade in en snygg video hemma i Asturien och låten blev en mindre hit i Spanien.

Det vore synd att kalla Spanien för en förhandsfavorit men det lilla hopp som ändå kunde ha funnits grusades rejält när repetitionerna började. Att El sueño de Morfeo - eller ESDM som de kallade sig för att göra livet lättare för alla journalister - var ett rutinerat gäng märktes det plötsligt väldigt lite av. 

Sångerskan Raquel del Rosario flängde hit och dit över scenen och tappade såväl kamerorna som andan och tonsäkerheten. Till slut fick man poäng enbart från Albanien och Italien och slapp undan en pinsam sistaplats med blotta förskräckelsen.

El sueño de Morfeo gav ut ett album till, där man samarbetade med en mängd andra kända artister, men ansåg sig sedan ha gjort allt man kunde göra och gick skilda vägar innan året var slut.



ESDM / Contigo hasta el final (Spanien 2013)
25:e plats av 26 bidrag (final) i Malmö