9 maj 2022

Les mots d'amour n'ont pas de Dimanche / Frankrike 1987

Vill man ge sig in i showbiz är det bra att tidigt veta vad man vill. Redan som liten hade Christine Minier dansat balett, sjungit opera och studerat drama. För säkerhets skull hade hon också skaffat sig ett "riktigt" jobb och utbildat sig till hårfrisörska.

Det skadar inte heller att ha släktingar i musikbranschen. Hennes morbror Gérard Curci var sångare och musiker med några skivor utgivna i eget namn i bagaget. När han fick med en låt i den franska finalen 1987 - skriven tillsammans med Christines bror Marc Minier - fick familjens nu 23-åriga frisör lämna saxen på hyllan och pröva vingarna i tv-rutan.

Luften hade fullständigt gått ur de nationella finaler som Antenne 2 ordnade: den här upplagan sändes en tidig söndagseftermiddag då ingen såg på tv och raden av bidrag var långt ifrån oförglömlig. Christine hade åtminstone en rak och tydlig klassisk schlagerballad och vann framför näsan på de två tolvåringarna Marilyne och Marina.

I Bryssel fanns det en och annan som trodde att den franska klassikern kunde gå hem från juryn, inte minst Sveriges Radios kommentator Jacob Dahlin gav fransoserna stora chanser. Christine själv - som riggats i kläder från Dior - kände sig obekväm och tyckte att man klätt ut henne till en karamell.

Under röstningen visade det sig snabbt att juryn inte alls fastnat för Frankrike. "Les mots d'amour n'ont pas de Dimanche" ("Kärlekens ord har ingen vilodag") fick visserligen en tolva från Luxemburg men nobbades av de flesta andra och fick nöja sig med en fjortondeplats.

Skivbolaget Tréma hade lovat att ge ut låten på skiva endast under förutsättning att den placerade sig bland de fem bästa i Bryssel men släppte trots det ett mindre antal efter finalen. Idag hör singeln till de allra svåraste att få tag på och betingar höga belopp bland samlare.

Christine Minier lät sig inte nedslås av resultatet, hon hade uppskattat sin vecka i Bryssel och ville åter satsa på musiken. Hon blev sångerska i La Bande à Basile, ett slags partyorkester Gérard Gurci startat många år tidigare, och 1989 fick de en megahit i Frankrike med "On va faire la java", som gavs ut i samband med 200-årsjubileet av den franska revolutionen.

Christine Minier sjunger än idag med La Bande à Basile och har många spelningar runt omkring landet med dem även om hennes ESC-bidrag hör till de mer bortglömda av Frankrikes försök.

Antenne 2 kastade in handduken och skrotade sin nationella final som ingen ville vara med i. Från och med 1988 valdes de franska bidragen internt varje år fram till 1999


Christine Minier / Les mots d'amour n'ont pas de Dimanche (Frankrike 1987)
14:e plats av 22 bidrag i Bryssel

7 maj 2022

New Tomorrow / Danmark 2011

1995 hade DR försökt att radikalt förnya Dansk Melodi Grand Prix: man fick ett antal riktigt kreddiga låtskrivare och artister att ställa upp och hela programmet såg ut och lät helt annorlunda än tidigare.

Nyordningen var inte alls vad den danska publiken ville ha. Trots att vinnaren fick Danmarks bästa placering på hela 90-talet floppade den på listorna och trots att den blivit något av en klassiker i efterhand var den verkligen ingen hit då.

Låtskrivaren Lise Cabble skulle ändå återvända till den danska finalen många gånger och nischade där in sig som den där som alltid skriver de bra låtarna som visar sig lite för krävande för få de danska tittarna med sig. 

Att vara för snårig för Danmark verkar oss emellan inte kräva så mycket - kolla exempelvis in mina personliga favoriter "Uden dig" (2000) och "Det' det" (2009) - men det må vara Lise Cabble förlåtet om hon vaknade en dag med en vilja att skriva något lite enklare som kunde ta danskarna med storm.

Kanske var det inte alls så det gick till men när Lise Cabble tog sin andra seger var det med en betydligt enklare låt. "New Tomorrow" var ett rakt och tydligt stycke poppig rock som lät tryggt och välbekant. 

Lite väl bekant tyckte vissa som hörde spår av en mängd andra redan existerande låtar i paketet, allt från Andreas Johnsons "Sing For Me" till gammal kinesisk folksång. Lise Cabbles låtskrivarpartner Jakob Glæsner kommenterade saken med att refrängen enbart består av fem olika noter och att en så enkel melodi självklart skulle påminna om något annat.

"New Tomorrow" framfördes av A Friend In London - ett ungt band som spelat ihop i flera år och som bland annat turnerat i Kanada i väntan på det stora genombrottet. Tim Schou vid mikrofonen var snygg och karismatisk och bandet fick snabbt ett stort antal fans inför ESC i Düsseldorf.

När poängen började rulla in lyckades Tim Schou göra en rejäl groda: efter att ha fått tolv poäng från Nederländerna ropade han "I want to f*ck you" till poängavlämnaren och tvingades be om ursäkt efteråt.

"New Tomorrow" landade på en femteplats och blev en stor hit hemma i Danmark men sedan lyckades inte så mycket för A Friend In London. De följande singlarna floppade, deras debutskiva sålde sparsamt och två år efter Düsseldorf hoppade samtliga originalmedlemmar utom sångaren av. Tim Schou försökte hålla liv i bandnamnet med nya medlemmar men ett år senare kastade även han in handduken.

Lise Cabble var sannolikt nöjd med att ha kommit femma än en gång i ESC, men skulle det kanske gå att toppa det och placera sig ännu högre? Två år senare skulle hon göra ett nytt försök.


A Friend In London / New Tomorrow (Danmark 2011)
5:e plats av 25 bidrag (final) i Düsseldorf

5 maj 2022

Alter Ego / Cypern 2016

Efter att ha vunnit hela ESC med en av tävlingens genom alla tider största - möjligen den allra största - kommersiella hitlåtar kunde man ju tänka sig att världen skulle ha legat öppen för Thomas G:son. Att han kunde skriva vad han ville för vem som helst.

Istället fortsatte den gode G:son att hänge sig åt Eurovisionens gamla schlagerfestival. Ibland skrev han helt egna låtar, ibland snyggade han till sådant som någon valt ut men som inte riktigt kändes färdigt. Inget fel med det, alla gör det de själva känner sig mest bekväma med.

När tävlingen än en gång skulle hållas i hans hemland fick Thomas G:son lägga till Cypern på listan över länder han skrivit för. De ville dessutom ha en lite hårdare rocklåt, vilket gissningsvis tilltalade hårdrockaren från Skövde.

Bandet Minus One hade deltagit i den nationella finalen året innan och hamnat på tredje plats, nu valdes de ut internt av tv-bolaget RIK. Gruppen hade bildats 2009 under namnet Gnostoi Agnostoi men då en originalmedlem lämnade skutan bytte man namn till Minus One.

Minus One hade startat sin bana som coverband men började med åren att skriva fler och fler egna låtar. Också tävlingslåten "Alter Ego" hade bandet som upphovsmän tillsammans med Thomas G:son. Hade svensken varit med och skrivit eller hade han än en gång snitsat till någon annans verk?

I Stockholm fick Minus One faktiskt konkurrens i sin semifinal av ett annat rockband - Highway från Montenegro - men gick segrande ur den striden och tog sig till lördagens final. Där framstod rocklåten kanske som lite väl snäll och välkammad och det blev en placering långt ned på listan.

Cypern förstod att glädjas åt en finalplats ändå och Minus One har fortsatt en rätt framgångsrik bana. Två år efter finalen i Stockholm spelade bandet in sitt första album, inspelat och utgivet av ett danskt skivbolag.

Thomas G:son hade än en gjort sitt jobb väl och skulle få en ny påringning från Cypern ett år senare.


Minus One / Alter Ego (Cypern 2016)
21:a plats av 26 bidrag (final) i Stockholm

3 maj 2022

Glorious / Tyskland 2013

Med hjälp av Stefan Raab och den kommersiella tv-kanalen ProSieben hade tysk tv hittat sina bidrag genom en talangjakt à la Idol. Det hade gått väldigt bra - Lena vann, Roman Lob hamnade bland de tio främsta - men talangjakter började kännas lite trötta och konceptet skrotades.

Vad skulle man erbjuda tittarna istället? Man anar att någon på NDR - den regionala avdelningen av ARD med ansvar för ESC - sett en upplaga av den svenska Melodifestivalen och tyckt att det såg lovande ut. 2013 ordnade man en galafinal med tolv bidrag där tittarna skulle få välja den låt som skulle skickas till Malmö.

På förhand såg det ganska lovande ut. Startfältet rymde såväl nya lovande talanger som väletablerade artister och låtarna spände över ett antal genrer, men trots ett påkostat evenemang och trots att man hade den fantastiska Anke Engelke som värd var programmet i sig inte särskilt lyckat.

Precis som den tyska finalen 1979 - som också varit en ambitiös nystart på många sätt - kändes programmet utdraget och avslaget. Efter att låtarna spelats upp kokades det soppa på en spik i vad som kändes som en evighet. 

Minst lyckat av allt i spiksoppan var att nio av ARD:s radiostationer låtit sina lyssnare rösta på förhand efter att låtarna spelats i radio, röster som räknades som en tredjedel av hela resultatet i finalen. Helt tydligt hade en av kandidaterna - LaBrassBanda, som blev tvåa till slut - uppmanat sina fans att rösta flitigt och fick fullpoängare från samtliga distrikt. 

Till slut vann ändå tävlingens i särklass största namn. Cascada var en av den internationella dansmusikens största namn, inte minst tack vare megahiten "Everytime We Touch". I blickfånget stod sångerskan Natalie Horler men gruppen bestod även av producenterna Manuel Reuter och Yann Peifer. 

"Glorious" lät dessutom som en riktig hit. Dessvärre påminde början av refrängen också en hel del om fjolårsvinnaren "Euphoria" - ett helt obegripligt val då allt fokus plötsligt plockades från bandet till huruvida låten var ett plagiat eller inte. Och ett plagiat är det verkligen inte.

I Malmö räknades Tyskland till favoriterna men stod fullständigt på näsan i röstningen. Cascada fick poäng från fem länder och landade femma från slutet. Det som skulle ha blivit en triumf blev istället början på ett decennium då Tyskland skulle samla bottenplaceringar på hög.

För Cascada betydde den svaga placeringen just ingenting alls. Bandet turnerar och släpper nytt material än idag och 2018 passerade "Everytime We Touch" hundra miljoner visningar på YouTube. 


Cascada / Glorious (Tyskland 2013)
21:a plats av 26 bidrag (final) i Malmö

1 maj 2022

Rain of Revolution / Litauen 2017

Litauen hade sakta men säkert fått något slags ordning på sitt tävlande och var inte längre den blåbärsnation man varit i så många år. Numer tog man sig för det mesta till final och året innan i Stockholm hade man för ovanlighetens skull slagit sig in bland de tio främsta.

Så nog var det åtminstone en liten överraskning då Litauen valde ut en låt som fullständigt gick på tvärs med vad som brukade lyckas i tävlingen. "Rain of Revolution" kändes som en fläkt från en svunnen tid då Litauen allt som oftast satsade på hemmastickat, på dansande clowner eller någon oerhört bombastisk ballad.

FusedMarc hade bildats redan 2004 och hade spelat på en mängd festivaler och deltagit i olika musiktävlingar. På scenen var de en duo bestående av sångerskan Viktorija Ivanovskaja och multiinstrumentalisten Denisas Zujevas, men bakom kulisserna ansågs stylisten Stasys Žakas så viktig för gruppens framtoning att även han räknades som bandmedlem.

Vid semifinalen i Kiev studsade nog en och annan till inför det litauiska bidraget - inte minst skilde sig den tredje medlemmens val av styling från det mesta som syntes i rutan - och till få människors förvåning gick FusedMarc inte vidare till final.

Jag vill ändå ta tillfället att försvara det här gänget. Under en period jag själv tycker hör till de tråkigaste i Eurovision Song Contest, med alltför mycket nervöst utslätade dussinlåtar som inte vill irritera eller utmana på något plan, stormar Viktorija in som en ilsket illröd Lilla My och vrålar i mikrofonen. Lätt anarkistiskt och rätt uppfriskande.

"Rain of Revolution" är inte den mest lyckade av låtar men den har energi och driv och framför allt verkar den vilja beröra sin publik på något sätt. Det är värt en liten stjärna i marginalen.


FusedMarc / Rain of Revolution (Litauen 2017)
17:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Kiev

29 april 2022

Stay / Moldavien 2019

För den som följt Moldaviens nationella finaler genom åren skulle 2019 visa sig vara en ganska överraskande upplaga. Mest överraskande av allt var att tävlingen verkar ha gått schysst till och att ingen uppenbarligen betalat sig fram till segern.

Moldavien är ett litet och fattigt land där korruptionen syns överallt och den lokala melodifestivalen är inget undantag. Varje år ställde ett gäng lokala musikanter upp bara för att i slutändan stå där som får, frånåkta av någon deltagare med någon typ av managementbolag i ryggen som köpt telefonröster för glatta livet.

Nog för att tittarnas favorit fick drygt fyra gånger så många telefonröster som tvåan, men siffrorna ser ändå inte suspekta ut. Faktum är att ingen av låtarna fick över tusen röster från folket och om man ville köpa en plats i Tel Aviv hade man förmodligen klämt i med betydligt större siffror för att vara på den säkra sidan.

Dessutom körde juryns resultat över folkets vilja. Vinnarlåten "Stay" var skriven av tysk-grekiske George Kalpakidis - en hängiven låtskrivare och tidigare journalist som skrivit en mängd bidrag till ett stort antal olika länders nationella finalen och nu äntligen vann på trettiosjätte försöket.

Sångerskan Anna Odobescu - ännu en talang från utbrytarrepubliken Transnistrien - sjöng som hon skulle men var kanske inget riktigt fyrverkeri som scenartist. I Tel Aviv fick hon sällskap så scenen av en gimmick som redan setts en gång tidigare i ESC.

Den ukrainska sandkonstnären Kseniya Simonova hade redan skapat suggestiva bilder bakom Mika Newton i Düsseldorf 2011, nu gjorde hon nästan exakt samma sak en gång till bakom Anna Odobescu. Lite osnyggt att återanvända någon annans nummer, även om Simenova än en gång lyckades skänka extra drama till ett bidrag.

Extra drama var precis vad "Stay" behövde - ärligt talat inte den starkaste av låtar - men den här gången föll inte bitarna riktigt på plats och Moldavien missade finalen. Anna Odobescu hade ändå helt tydligt gjort något slags intryck på någon och dök året efter upp i Netflix-filmen "Eurovision Song Contest: The Story Of Fire Saga" i rollen som sig själv.


Anna Odobescu / Stay (Moldavien 2019)
12:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Tel Aviv

27 april 2022

Walk On Water / Malta 2016

Efter att det gått lite upp och ned i resultaten införde Maltas tv TVM en ny spännande nyhet i sitt regelverk i hopp om att det skulle få kurvan att peka uppåt. Den nationella finalen behölls så som den varit men den som vann gavs möjlighet att skriva om eller helt byta ut sin vinnarlåt under förutsättning att låtskrivarna även gav samtycke.

Det förvirrande här var att Malta Eurovision Song Contest fortsatt var en tävling för låtskrivare där låtar valdes ut och tävlade mot varandra. Så vad röstade man egentligen på? Skulle man rösta på den bästa låten och hoppas att den fick stå kvar? Eller skulle man rösta på den bästa artisten oavsett låt och hoppas att de skulle rusta sig med något anslående inför den europeiska finalen?

Valet var säkert ganska lätt för de flesta då en av ögruppens största popstjärnor bestämde sig för att ställa upp på nytt. Ira Losco hade varit en hårsmån från att vinna finalen i Tallinn 2002 och hade förblivit en mycket älskad artist på hemmaplan. De flesta skulle gärna skicka Ira Losco sjungandes precis vad som helst till ESC.

Föga förvånande var Ira Losco favorit hos såväl jury som tittare och vann med sin egen komposition "Chameleon". Knappt hade eftertexterna rullat förrän hon sa sig öppen för att byta låt om det kunde öka Maltas vinstchanser. TVM tillsatte en internationell jury som fick lyssna sig igenom tio potentiella bidrag, ett av dem en ny version av "Chameleon". 

Man kan säga att Malta slog på stort och hade såväl en nationell final som ett internationellt val. Ingen ska säga att öriket inte tar den här tävlingen på allvar.

Efter att juryn överlagt kastades vinnarlåten ut genom fönstret och ersattes med en svensk låt istället. "Walk On Water" var skriven av bland andra Molly Pettersson-Hammar som var rätt i ropet där och då och som deltagit i Melodifestivalen 2015 och 2016

Vid första försöket råkade hon illa ut då tittarna inte riktigt greppat den splitternya röstningsappen än och hennes förhandstippade bidrag åkte ut på öronen. Efter det fick man lätt känslan att SVT gärna hjälpte Molly lite på traven. Nu fick Molly inte bara tävla för Malta, producenterna för ESC i Stockholm (läs: Christer Björkman) gav hennes låt ett riktigt guldläge som sista låt i sin semifinal. 

"Walk On Water" må ha varit en bättre låt men den kändes aldrig riktigt som Iras egen, utan mer som Ira Losco som sjunger en låt designad för Molly Pettersson-Hammars röst. Molly hörs dessutom väldigt tydligt i kören på studioinspelningen.

I finalen - där Malta än en gång fick ett riktigt fint startnummer - öste jurygrupperna poäng över Malta medan tittarna inte alls var särskilt generösa. Till slut blev det en tolfteplats för Ira Loscos comeback.

"Chameleon" verkar ha försvunnit mer eller mindre spårlöst efteråt och den nya förbättrade versionen verkar aldrig ha givits ut officiellt. Regeln att Maltas vinnare får byta ut sin vinnare har fått stå kvar men den har inte använts på nytt förrän 2022.


Ira Losco / Walk On Water (Malta 2016)
12:e plats av 26 bidrag (final) i Stockholm