Better Love / Grekland 2019

Under ett drygt decennium (sedan 2001 om man vill vara generös men mer sanningsenligt sedan 2004) hade Grekland klivit fram som en av Eurovision Song Contests stormakter som nästan alltid hörde till favoriterna och som nästan enbart belönades med framskjutna placeringar. 

Nu var det 2019 och framgången befann sig allt längre bort i backspegeln. Grekland hade missat finalen 2016 och 2018 och hela tävlingen hade svalnat rejält på hemmaplan, något som kanske inspirerade ERT till en ny taktik då de skulle välja ut sina bidrag.

"Better Love" lät verkligen inte som de grekiska bidragen brukade. Här fanns inga lokala toner och inget försök att inkorporera folklore. Istället fanns här en stilfullt pulserande låt med tydliga influenser av artister som Annie Lennox och Kate Bush, elegant insvept i uppdaterade elektroniska ljudmattor.

Katerine Duska hade grekiska föräldrar men var född och uppvuxen i Montreal, Kanada. Under några års tid hade hon bott i Aten och försökt starta sig en karriär där - 2015 hade hon släppt ett album på ett stort bolag - men var i princip helt okänd för den breda publiken.

Själv var jag mycket entusiastisk inför Tel Aviv och tänkte att Grekland äntligen hittat framgångsformen på nytt. Dessvärre visade sig "Better Love" vara den sortens snygg studioproduktion som är svår att flytta över till scenen på ett bra sätt.

Scenshowen lyckades vara spretig och överlastad men samtidigt aningens stel och teatralisk. En del av Katerines toner i semifinalen gav dessutom SVT:s kommentator Charlotte Perrelli en smula ont i öronen. Det blev en finalplats men slutplaceringen måste ha varit en stor besvikelse för alla inblandade.

"Better Love" mötte en viss framgång i Grekland - som bäst låg den fyra på den nationella singellistan - men Katerine Duska lyckades inte etablera sig på riktigt. Hon är ännu aktiv och har släppt en handfull singlar utan större lycka.

Trots att det egentligen ligger utanför den här bloggens tidsram kan man konstatera att ERT fortsatt på samma linje: att välja ut grekiska artister ur den stora diasporan istället för att försöka övertala någon lokal stjärna att göra jobbet. 

2020 skulle ERT representerats i Rotterdam av Stefania - som tidigare representerat sitt egentliga hemland Nederländerna i Junior Eurovision 2016 - med låten "Supergirl", men tävlingen ställdes in till följd av covid-pandemin.

Katerine Duska / Better Love (Grekland 2019)

21:a plats av 26 bidrag i Tel Aviv

Keep The Faith / Georgien 2017

Georgien hade testat lite olika sätt att välja bidrag på: något år valde man internt, något år hade man en öppen nationell final, något år valde man ut en enda artist som fick sjunga alla låtar i den nationella tävlingen. Inför Kiev 2017 satsade man på en stor nationell uttagning med betoning på stor.

Hela 25 bidrag hade den georgiska tv-publiken att ta ställning till. Lite svårt att bena ut så många låtar serverade på en gång, så tittarna fick hjälp av en internationell jury bestående av fyra experter. För att riktigt försäkra sig om att tittarna inte skulle välja galet så hade juryn 80% av makten medan de resterande rösterna tillföll folket.

De fyra experterna var Tali Eshkoli, Ralf Reinink, Sacha Jean-Baptiste och bulgariske Boris Milonov som skrivit inte färre än tre av de låtar vinnaren sedan skulle möta i Kiev (Bulgarien, Makedonien och Serbien). Var han verkligen rätt person att bedöma eller ville han förbättra sina egna bidrags chanser? I slutändan hade ändå juryn och tittarna till all lycka samma favorit.

Den favoriten var en kombination av två artister som redan vunnit varsin gång tidigare. Sångerskan Tako Gatjetjiladze (på engelska transskriberat som Gachechiladze) hade varit en av medlemmarna av Stephane & 3G i den glada anti-Putin discon "We Don't Wanna Put In" som Georgien helt kallt valde ut som sitt bidrag till finalen i Moskva 2009.

EBU - som bara några år tidigare skrivit in i regelverket att inga bidrag får innehålla politiska budskap eller något som överhuvudtaget kan äventyra tävlingens rykte - fick frossbrytningar av blotta tanken och beordrade Georgien att byta text. Upphovsmännen vägrade och landet avlägsnades från startlistan. 

Även den här gången hade Tako ett budskap med sig i texten, men uppmaningen att tro på sig själv även när världen är hård ansågs inte vara något problem. Sångerskan hade själv skrivit texten till en melodi av ingen mindre än Anri Djochadze - den första georgiska representanten som missat final i ESC (2012).

Den här gången hade den gode Anri - som numer jobbade mer som producent och låtskrivare än artist - fått ihop ett mer melodiskt nummer. "Keep The Faith" var en bombastisk och allvarsam ballad med stor tyngd och kanske var det därför sångerskan i slutändan valde att uppträda under sitt riktiga namn Tamara istället för att använda det smeknamn hon för det mesta använt sig av.

I Kiev sjöng Tamara bra men hade fått startnummer två i semifinalen - ett startnummer som historiskt sett varit en favoritdödare men som numer i allt högre grad blivit platsen producenterna dumpar låtar de inte tror på - och Georgien missade än en gång finalen. Att det startnumret till trots blivit en elfteplats var kanske en klen tröst.

Men man kan vinna på olika sätt här i världen. Boris Milonov, som varit med och valt i Tbilisi, hade fått upp ögonen för Tamara på mer än ett sätt. De träffades på nytt i Kiev och blev snart ett par. Redan ett år senare gifte de sig och bor idag i Wien och har två barn tillsammans.

Tamara Gatjetjiladze / Keep The Faith (Georgien 2017)

11:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Kiev

Lost And Found / Makedonien 2018

I det forna Jugoslavien hölls en mängd musikfestivaler av olika slag och de flesta delrepubliker höll sig med minst en lokal variant. 1968 startade Skopje Fest där makedonska stjärnor fick glänsa i sällskap av stora namn från hela landet.

Skopje Fest blev mycket populär men ordnades oregelbundet och lades ned officiellt 1980. Fjorton år senare - då Makedonien blivit ett eget land - återupplivades festivalen, på nytt med stor succé. 1996, 1998, 2000 och 2002 användes Skopje Fest som nationell final för Eurovision Song Contest.

Den hittills sista upplagan av Skopje Fest hölls 2015 och vanns av duon Eye Cue - bestående av vokalisterna Marija Ivanovska och Bojan Trajkovski - och låten "Ubava". Gruppen hade bildats redan 2008 och hade ett par stor hits på sitt samvete.

Inför ESC i Lissabon 2018 anordnades ingen nationell final, istället fick intresserade akter skicka in lämpliga låtar till MRT för intern bedömning. Eye Cue gick segrande ur bataljen med en låt de skrivit i samarbete med Darko Dimitrov, som nu tävlade för sitt land för fjärde gången.

"Lost And Found" var ett ovanligt stycke där versen och refrängen lät som två olika låtar. Under tre minuter växlade man flera gånger fram och tillbaka mellan pop och något slags reggae. 

All heder till den som vill och vågar lite mer men det här låtbygget skulle visa sig fungera bättre i en studioversion eller musikvideo. Live på scenen i Lissabon blev det hela lite ofokuserat och lite anonymt och verkar ha gått både tittare och jury förbi. Än en gång tog äventyret slut i semifinalen.

Värt att notera är att 2018 var sista året landet tävlade under det provisoriska namnet Former Yugoslav Republic of Macedonia. Efter en överenskommelse med Grekland bytte landet officiellt namn till Nordmakedonien i februari 2019.

Eye Cue / Lost And Found (Makedonien 2018)

18:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Lissabon 

Cake To Bake / Lettland 2014

2013 hade Malta dykt upp ifrån ingenstans och blev en liten minisnackis inför finalen: avslappnad, avskalad, lättsam och till synes inte så värst kalkylerad på vad publiken kunde tänkas förvänta sig slog sig den enkla lilla trallen in bland de tio bästa.

Kunde blixten tänkas slå ned två gånger på samma ställe? Kunde det vara så att Den Okonstlade Trallen var vad publiken längtade efter mitt i det hav av allt mer koreograferade och stiliserade framträdanden? 

Någon som helt klart trodde att så kunde vara fallet var Christer Björkman. I "Inför Eurovision Song Contest 2014" flaggade han för att Lettlands glada sång runt lägerelden eventuellt kunde bli årets överraskning.

"Cake To Bake" var ett sprittande stycke om hur textens jag klarat av att göra de mest ofattbart omöjliga saker - som att få det att regna i öknen, att upphäva gravitationen och att lära sig tala lettiska - men när man ställs inför något så grundläggande som att baka en kaka har man ingen aning om hur det ska gå till.

Det spekulerades en del vad texten egentligen betydde; Christer Björkmans tolkning var att kakan som skulle bakas var en metafor for att uppfostra ett barn.

Gruppen Aarzemnieki - en medveten felstavning av ārzemnieki ("utlänningar") - hade startats av tyske Jöran Steinhauser och brittiske Nick Massey men hade med tiden förstärkts också med två infödingar och var nu en kvartett. 

De gav ett glatt och älskvärt framträdande men den danska producenten verkar inte alls ha trott på Lettland. Aarzemnieki fick sjunga som andra land i den första semifinalen och när telefonlinjerna öppnade hade många redan hunnit glömma den lettiska allsången. Lettland missade finalen för sjätte året i rad och skulle styra om sin nationella uttagningen rejält året därpå.

Får man tro det som står på internet så har Aarzemnieki aldrig upplösts som grupp rent formellt och fortsatte att ge ut musik ett par år till efter utflykten till Köpenhamn, inte minst en låt tillägnad fotbollslaget Riga United FC.

Aarzemnieki / Cake To Bake (Lettland 2014)

13:e plats av 16 bidrag (semifinal) i Köpenhamn

Cours après le temps / Luxemburg 1982

Som de allra flesta år valde Luxemburg sitt bidrag för Harrogate internt utan någon nationell final. Men hur valde man? Bad man skivbolagen om förslag? Närmade man sig en lovande låtskrivare? Frågade man en artist man gärna ville ha? Idag är det svårt att hitta någon information om saken.

Just det här året är det möjligt att ett entusiastiskt litet skivbolag lyckades sälja in en ny artist man trodde på. Svetlana - egentligen Claire de Loutchek - var en fransyska med ryskt påbrå (Svetlana är den ryska varianten av hennes namn Claire), utrustad med en säreget hög sångröst. Hon hade turnerat med Ivan Rebroff, varit med i flera kabaretgrupper och släppt en enda singel i eget namn.

"Quand ta lettre est arrivée" kom ut 1981 på Les 3 Oranges Bleues, en liten label som ingick i den stora gruppen PhonoGram som även ägde etiketter som Philips och Mercury.

Bidraget "Cours après le temps" ("Spring ikapp med tiden") var signerat Cyril Assous som tidigare skrivit låtar åt stjärnor som Dalida, Mireille Mathieu och Jeane Manson. Singeln gavs ut på Philips istället för Les 3 Oranges Bleues, kanske för att de hade bättre muskler då det gällde marknadsföring.

I Harrogate sjöng Svetlana snyggt i stämmor med sina rutinerade körsångare och hamnade på en sjätteplats till slut, kanske något lägre än vad förhandstipsen förväntat sig. 

Senare samma år sjöng Svetlana på det franska soundtracket till den tecknade filmen "Brisby och Nimhs hemlighet" och gav året efter ut ytterligare två singlar (varav den något udda "Je suis blonde... et alors?" är väl värd en smula uppmärksamhet). Sedan blev det tyst i många år tills hon 1990 gav ut en skiva med ryska sånger, ackompanjerad av sin bror Pascal de Loutchek.

1999 sjöng hon en än gång musiken till en film - "La Bûche" med bland andra Charlotte Gainsbourg i rollistan - men verkar efter det helt ha lämnat musiken och offentligheten bakom sig.

2013 gavs en samling ut digitalt med samtliga låtar hon spelade in under sin korta popkarriär - 12 spår inalles inklusive en spansk version av hennes eurovisionsbidrag.

Svetlana / Cours après le temps (Luxemburg 1982)

6:e plats av 18 bidrag i Harrogate

Gözlerinin hapsindeyim / Turkiet 1990

Kayahan Açar var ingen späd debutant då han vann den turkiska finalen: han hade hunnit fylla 41 och aktiv som artist i minst femton år. Han skrev låtar till andra - exempelvis till stjärnan Nilüfer (Turkiet 1978) - och hade sedan mitten av 1980-talet börjat få ett visst erkännande också som soloartist.

När han nu stod som segrare var det på sjätte försöket (efter att ha varit med 1981, 1984, 1987, 1988 och 1989) hade han en stigande kurva bakom sig: han kom sist på första försöket men hade senast kommit på andra plats efter gruppen Pan.

Vinnarlåten "Gözlerinin hapsindeyim" ("Fångad i dina ögon") var en dramatisk sak där Kayahan - precis som 1989 - fick betydande vokal hjälp av sångerskan Demet Sağıroğlu. I den nationella finalen hade de presenterats som en duo men vid ESC stod Kayahan ensam i fokus.

TRT hade en särskild budget för att snitsa till sina vinnarlåtar och göra dem mer tillgängliga för en europeisk publik. Kayahans manager föreslog att den fransk-algeriske Jean Claudric (som tidigare dirigerat fyra bidrag i ESC: Luxemburg 1971, Frankrike 1973, Marocko 1980 och Luxemburg 1982) skulle vara rätt person att skriva ett nytt arrangemang. Jean Claudric var måttligt intresserad men lät sig flygas in till Istanbul för att jobba på låten.

Vad som hände i Istanbul råder det delade meningar om. Jean Claudric menar att han skrev ett snyggt arr som alla varit nöjda med, och att Kayahan glatt kramat om honom efteråt. Den turkiska dirigenten Ümit Eroğlu säger att Jean Claudric passade på att ha semester och plocka på sig den turkiska televisionens pengar för att enbart lämna efter sig ett grovt utkast till en ny version.

Det alla är överens om är att Jean Claudric var den som föreslog att den ursprungliga refrängen skulle bytas ut, något Kayahan själv inte alls var nöjd med. Han accepterade den nya lösningen men skrev aldrig någon text till det nya stycket utan sjöng bara "hai la la la la" genom refrängen.

I Zagreb fick Ümit Eroğlu slita lite med att få orkesterns blåsare att hänga med i svängarna i låtens övre register men annars var samtliga medverkande nöjda med slutresultatet. Att poängen i vanlig ordning blev låg brydde man sig inte så mycket om - hemma i Turkiet var det ingen som längre förväntade sig något annat.

Ett år senare släppte Kayahan ett album som slutligen skulle befästa hans plats bland landets mest populära artister. Även Demet Sağıroğlu startade en framgångsrik solokarriär, så det hade helt klart varit mödan värt att tävla i Zagreb.

Samma år som Kayahan tävlade i ESC diagnosticerades han för första gången med mjukdelssarkom - en relativt ovanlig typ av cancer - som han aldrig skulle bli helt kvitt. När sjukdomen återkom för tredje gången fanns det inget mer att göra: i februari 2015 gav Kayahan en avskedskonsert för sin publik och avled två månader senare.

Kayahan hyllades efter sin död som en de största: landets popelit spelade in en skiva med hans bästa låtar och sångarens begravning bevistades av Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan.

Stort tack till And The Conductor Is för fantastisk info om Jean Claudrics äventyr i Istanbul. 

Kayahan / Gözlerinin hapsindeyim (Turkiet 1990)

17:e plats av 22 bidrag i Zagreb

Les mots d'amour n'ont pas de Dimanche / Frankrike 1987

Vill man ge sig in i showbiz är det bra att tidigt veta vad man vill. Redan som liten hade Christine Minier dansat balett, sjungit opera och studerat drama. För säkerhets skull hade hon också skaffat sig ett "riktigt" jobb och utbildat sig till hårfrisörska.

Det skadar inte heller att ha släktingar i musikbranschen. Hennes morbror Gérard Curci var sångare och musiker med några skivor utgivna i eget namn i bagaget. När han fick med en låt i den franska finalen 1987 - skriven tillsammans med Christines bror Marc Minier - fick familjens nu 23-åriga frisör lämna saxen på hyllan och pröva vingarna i tv-rutan.

Luften hade fullständigt gått ur de nationella finaler som Antenne 2 ordnade: den här upplagan sändes en tidig söndagseftermiddag då ingen såg på tv och raden av bidrag var långt ifrån oförglömlig. Christine hade åtminstone en rak och tydlig klassisk schlagerballad och vann framför näsan på de två tolvåringarna Marilyne och Marina.

I Bryssel fanns det en och annan som trodde att den franska klassikern kunde gå hem hos juryn, inte minst Sveriges Radios kommentator Jacob Dahlin gav fransoserna stora chanser. Christine själv - som riggats i kläder från Dior - kände sig obekväm och tyckte att man klätt ut henne till en karamell.

Under röstningen visade det sig snabbt att juryn inte alls fastnat för Frankrike. "Les mots d'amour n'ont pas de Dimanche" ("Kärlekens ord har ingen vilodag") fick visserligen en tolva från Luxemburg men nobbades av de flesta andra och fick nöja sig med en fjortondeplats.

Skivbolaget Tréma hade lovat att ge ut låten på skiva endast under förutsättning att den placerade sig bland de fem bästa i Bryssel men släppte trots det ett mindre antal exemplar till försäljning efter finalen. Idag hör singeln till de allra svåraste att få tag på och betingar höga belopp bland samlare.

Christine Minier lät sig inte nedslås av resultatet, hon hade uppskattat sin vecka i Bryssel och ville åter satsa på musiken. Hon blev sångerska i La Bande à Basile, ett slags partyorkester Gérard Gurci startat många år tidigare, och 1989 fick de en megahit i Frankrike med "On va faire la java", som gavs ut i samband med 200-årsjubileet av den franska revolutionen.

Christine Minier sjunger än idag med La Bande à Basile och har många spelningar runt omkring landet med dem. Även om hennes ESC-bidrag hör till de mer bortglömda av Frankrikes försök blev sångerskan i Dior-karamellen en erfaren artist till slut.

Antenne 2 kastade in handduken och skrotade sin nationella final som ingen ville vara med i. Från och med 1988 valdes de franska bidragen internt varje år fram till 1999. 

Christine Minier / Les mots d'amour n'ont pas de Dimanche (Frankrike 1987)

14:e plats av 22 bidrag i Bryssel