1 maj 2021

Un, deux, trois / Frankrike 1976

Någon fri television fanns inte i Frankrike. Under andra världskriget hade etermedia använts för propaganda, nu hade den franska staten tagit stadig kontroll. ORTF hade monopol på att sända radio och tv inom landets gränser och lyssnade noga till vad makten ville.

Inte minst nyhetsredaktionen var noga med att se till att de rapporterade saker så som myndigheterna ville att de skulle rapporteras. Till slut insåg de högsta hönsen i landet att det här inte var någon vidare bra look för en demokrati. Republikens president bestämde 1974 att bolaget skulle upplösas och att televisionen skulle utsättas för konkurrens. Vid nyåret 1974/1975 blev ORTF:s tre kanaler egna, självständiga bolag: TF1, Antenne 2 och FR3. 

Ansvaret att delta i ESC för Frankrikes del föll på TF1. Inför finalen i Stockholm 1975 hann inte nyordningen sätta några spår i hur man valde låt men året därpå öppnade sig en helt ny värld: en nationell final med två semifinaler där tittarna fick välja vinnare genom telefonröstning.

Det franska telefonnätet var ännu inte färdigt automatiserat så olika delar av landet fick rösta på olika sätt, något programledarna förklarade ingående när det var dags att sträcka sig efter luren. 

Den nya uttagningen får sägas ha varit en framgång och lockade till sig en rätt imponerande samling av etablerade artister och lovande nykomlingar. Mest av alla gillade tittarna Catherine Ferry, en 22-åring från Ivry-de-Seine, med en sprittande glad sång som tydligt skilde ut sig från hur franska eurovisionsbidrag brukade låta.

Med sig i kören hade hon sin sjungande pojkvän Daniel Balavoine, som även han snart skulle bli ett av den franska popens största namn. I Haag gick den franska trallen hem med besked och andraplatsen var Frankrikes största framgång sedan segern i Madrid 1969. TF1 verkade nöjda och skulle behålla sin uttagning så länge som kanalen deltog i ESC.

Trots att kärleken till Daniel Balavoine tog slut förblev de båda nära vänner och nära samarbetspartners fram till Balavoines död 1986. Kort därefter drog sig Catherine Ferry undan offentligheten.

Helt bortglömd blev hon aldrig och 2010 hördes hennes eurovisionslåt på nytt i filmen "Potiche" av François Ozon. Samma år spelade hon själv in ett album med nya versioner av ett antal sånger hon gjort i samarbete med Daniel Balavoine.


Catherine Ferry / Un, deux, trois (Frankrike 1976)
2:a plats av 18 bidrag i Haag

30 april 2021

Keep Me In Mind / Malta 1995

Spiteri är ett av de vanligaste efternamnen på Malta. Namnet kommer av italienskans "Ospitalieri" (som anspelar på Johanniterordern) och gavs ofta till övergivna, utomäktenskapliga barn. För andra gången på fyra år representerades Malta nu av en artist som hette Spiteri i efternamn.

Mike Spiteri var född 1955 i Żabbar och drabbades av rockmusiken redan i tidig ålder. Han sjöng på nattklubbar och olika hotell runt omkring landet och var vokalist i flera olika band. 1984 vann han Malta International Song Contest med gruppen Mirage och den underbart blipp-bloppiga "Kompjuter", skriven av Ray Agius och Alfred C Sant.

Elva år senare blev det seger i den nationella ESC-uttagningen för samma team av låtskrivare och artist. "Keep Me In Mind" hade en helt schysst melodi gömd någonstans under ett halvdant arrangemang - och en sedvanligt medioker insats av den maltesiska orkestern - men vann nog mest på ett engagerat framförande.

Bäst i den nationella finalen var de fyra piffiga körsångarna och deras inspirerade koreografi, men de fick inte följa med till Dublin där man istället hyrde in ett gäng irländska körsångare.

I Dublin ställde Kåge Gimtell - som producerat ESC i Malmö 1992 och nu var en del av den svenska delegationen - till med en del förvirring på den maltesiska presskonferensen då han bad Mike Spiteri att "hälsa hem till Mary". Han var helt säker på att de båda artisterna var gifta med varandra.

Under röstningen visade sig Malta ha spelat samma fula spel som året innan och fick merparten av sina poäng från fyra länder man hade goda relationer till. Tar man bort poängen från Bosnien-Hercegovina, Kroatien, Spanien och Turkiet blir det inte så värst mycket kvar på det maltesiska poängkontot. Det skulle ändå ta flera år innan EBU satte ned foten mot kompisröstandet.

Mike Spiteri sjunger ännu och har vunnit fler tävlingar hemma på ön och internationellt. Idag fungerar han som mentor för yngre artister och lär dessutom vara en skicklig tecknare vid sidan om.


Mike Spiteri / Keep Me In Mind (Malta 1995)
Delad 10:e plats av 23 bidrag i Dublin

29 april 2021

Rise Up / Grekland 2014

Grekland borde ha firat fyrtioårsjubiléet av sitt första deltagande i ESC men ingenting var som det skulle och feststämningen ville inte infinna sig. I juni 2013 hade regeringen bryskt och utan förvarning lagt ned det nationella rundradiobolaget ERT med mindre än 24 timmars varsel och missnöjet var utbrett.

Det hade inte ens funnits någon plan för vad man skulle ersätta ERT med. I väntan på den nya organisationen hade man ett tillfälligt bolag - DT - som skötte radio och tv. EBU kritiserade tilltaget i kraftiga ordalag och vägrade ge medlemsskap innan det nya bolaget ens börjat sända. Grekland fick delta i ESC på nåder.

Tillfälliga DT ville ha en nationell final och bad den privata musikkanalen MAD TV om hjälp. De plockade ihop "Eurosong - A MAD Show" där fyra bidrag tävlade om biljetten till Köpenhamn. Skivbolaget Panik Records var en viktig samarbetspartner och samtliga deltagande artister hade kontrakt med dem.

Vinnare blev Freaky Fortune, en ung duo bestående av sångaren Nicolas Raptakis och producenten Theofilos Pouzboris - en uppdaterad version av Bang! om man så ville. De hade släppt ett par singlar med viss framgång på en del lokala radiostationer och ansågs mogna för de stora sammanhangen.

Med sig på scenen hade de den ännu yngre RiskyKidd (Shane Schuller), en 19-årig rappare med rötterna i Jamaica och Tyskland, uppvuxen i London och Berlin innan familjen flyttade till Grekland.

"Rise Up" kändes som en bubblig sommarplåga och blev snabbt en hit i Grekland. En och annan trodde nog att grekerna hade ännu en bra placering på gång - sedan semifinalen infördes 2004 hade man bara hamnat utanför topp tio vid ett enda tillfälle - men i Köpenhamn hopade sig molnen på himlen.

Inte nog med att RiskyKidd visade sig ha rejält med nerver under den tuffa ytan så hade någon bestämt att det var en bra idé att ta in en trampolin på scenen som de båda vokalisterna skulle studsa runt på under den sista refrängen. Det lät förfärligt och gav ett amatörmässigt intryck. 

En finalplats blev det men på lördagen tangerade gossarna den lägsta placering Grekland någonsin fått i en final. "Rise Up" förblev Freaky Fortunes enda hit - duon upplöstes senare samma år - medan RiskyKidd lyckats göra sig ett namn i lokala rapkretsar.

Greklands nya statliga broadcaster NERIT började sända 4 maj 2014 men skulle få svårt att övertyga den grekiska publiken om sin förträfflighet.


Freaky Fortune feat RiskyKidd / Rise Up (Grekland 2014)
20:e plats av 26 bidrag (final) i Köpenhamn

28 april 2021

Mysterious Woman / Irland 1997

Irland hade genomgått en otrolig förändring under de senaste åren. Landet - som alltid hört till Västeuropas allra fattigaste - hade fått luft under vingarna och ekonomin blomstrade. Man talade om det irländska undret och "den keltiska tigern".

Nu hade man dessutom vunnit ESC för fjärde gången på fem år - ett alldeles oerhört rekord. Trots att RTÉ alltid haft skral budget var det verkligen inte läge att tacka nej och avböja värdskapet. Irländare klarade det mesta, det ville man visa.

Den nationella finalen anordnades i Waterford - republikens äldsta stad - och i det lilla auditorium man valt rymdes ingen orkester. Nästan all musik låg på band - endast en stråksektion spelade på riktigt i direktsändningen.

Vinnare blev den rätt okände Marc Roberts - en 28-åring från Crossmolina som egentligen hette Seán Hegarty då han inte stod på scenen.

"Mysterious Woman" - skriven av John Farry med ett långt förflutet i olika band - var en typiskt inställsam irländsk schlagerballad med en ovanligt dum kärlekstext om en man som för ett ögonblick får se en vacker kvinna som han inte vet något om och som han aldrig talar med men som han vet att han för alltid ska älska hela sitt liv. Som ett första kapitel i den sämre sortens Harlekinroman, ungefär.

Själv föredrog jag tvåan "Suddenly" med Darren Holden, en rak och tydlig poplåt med betydligt mindre sirap i framtoningen.

I den snygga och högteknologiska final RTÉ bjöd på i Dublin framstod hemmalagets bidrag möjligen som lite väl gammaldags. Eller som något välbekant och lättidentifierat. Mer vågade och ambitiösa bidrag fick nöja sig med blygsamma placeringar medan Europas jurygrupper öste poäng över Marc Roberts. Efter att ha vunnit tävlingen sönder och samman var nog irländarna - och de flesta andra - nöjda med en andraplats.

Värt att notera är kanske att man nu lagt också stråkarna på band och inte alls använde den orkester som fanns på plats. Noel Kelehan - en av orkesterns varmaste förespråkare - lär inte ha varit helt nöjd och missade här sin sista chans att dirigera ett irländskt bidrag på hemmaplan.

"Mysterious Woman" blev en hit hemma på Irland och såväl Marc Roberts som Darren Holden har haft långa och framgångsrika karriärer, men under de kommande åren skulle RTÉ helt tappa greppet om den melodifestival de dominerat och slagit vinstrekord i. Efter 1997 har Irland inte placerat sig bland de fem bästa en enda gång.

Marc Roberts ställde upp i den irländska finalen på nytt 2008 där han än en gång blev tvåa - nu efter en skränig kalkon gjord av plast.


Marc Roberts / Mysterious Woman (Irland 1997)
2:a plats av 25 bidrag i Dublin

27 april 2021

You / Sverige 2013

"Euphoria" hade varit en makalös seger: en magnifik vinnare med en alldeles oerhörd genomslagskraft även utanför tävlingen. För första gången på över ett decennium skulle Sveriges Television få stå värd för en tävling som växt rejält sedan det begav sig senast.

Christer Björkman och hans medarbetare hade längtat så länge och ville det här så mycket. Men det skulle visa sig övermäktigt att jonglera såväl Europas största underhållningsprogram som den mastodontapparat som den svenska melodifestivalen förvandlats till. En hel ansvar för den svenska uttagningen fick lämnas över på andra.

De svenska låtskrivarna hade kanske inte i första hand låtit sig inspireras av "Euphoria" utan snarare förlamas. Den genomgående standarden var om inte dålig så åtminstone lite avslagen, vilket kanske bäst illustreras av att vinnaren för första gången blev ett bidrag från Andra Chansen.

Robin Stjernberg - som startat sin bana i pojkbandet What's Up tillsammans med Eric Saade för att sedan komma tvåa i Idol - hade bara kommit trea i sin semifinal men förvaltade sin andra chans väl och tvålade slutligen till förhandsfavoriten - och tittarnas överlägsna etta - Yohio

"You" var en självbiografisk sång tillägnad artistens pappa. skriven av Robin själv tillsammans med bland andra de relativa nykomlingarna Linnea och Joy Deb som skulle komma att göra ett stort avtryck i tävlingen de kommande åren.

Inför ESC i Malmö låg ansvaret för det svenska numret på den nya delegationschefen Rennie Mirro. Den första repetitionen blev kaotisk, varpå Christer Björkman blev rasande och krävde bättring ögonblickligen. 

Även om numret fick bättre styrfart i tid för finalen var det ganska tydligt att värdlandet var långt ifrån att ha häng på hemmaseger. En fjortondeplats kändes riktigt blek året efter "Euphoria".

Robin Stjernberg blev aldrig något särskilt stort namn som soloartist men har fortsatt spela in musik såväl som att skriva och producera musik för andra. 2017 vann han Melodifestivalen en gång till som låtskrivare åt Robin Bengtsson.


Robin Stjernberg / You (Sverige 2013)
14:e plats av 26 bidrag (final) i Malmö

26 april 2021

Beautiful Song / Lettland 2012

Det må vara Lettland förlåtet om Eurovision Song Contest inte låg överst på listan av saker man prioriterade. Finanskrisen hade slagit hårt och sopat bort en hel del av det välstånd man uppnått sedan självständigheten återupprättades 1991.

Faktum är att LTV varit en hårsmån från att hoppa av hela tävlingen några år tidigare innan Ventspils stad gick in och garanterade grundfinansiering. Ett litet land som i hög grad lever på turism har inte råd att hållas borta från Europas största tv-program, menade man.

Så man ordnade nationella finaler och skickade iväg bidrag till den internationella finalen trots att det inte fanns någon budget för själva scennumret. Vinnaren var ganska långt utlämnad till sitt eget kunnande. Ingen större överraskning att intresset för att ställa upp var ljummet.

Ljummen var också vinnarlåten 2012. "Beautiful Song" var en liten sång i maklig halvtakt om att vilja vinna ESC - precis som Johnny Logan gjort det år sångerskan Anmary föddes - och hur man sedan ska lägga världen för sina fötter och få sin sång spelad i alla radiokanaler som finns.

Anmary (Linda Amantova) var ingen novis: hon hade sjungit i närmare tio år och hade tre år tidigare tävlat i den nationella finalen som en del av Policistas - en rätt fjompig trio i polisuniformer. "Beautiful Song" var väl också rätt fjompig för all del, men när man bärgat segern gjorde man sitt bästa för att ge ett gott intryck.

Man putsade upp låten rejält och med hjälp av en påse sponsorpengar från Turkish Airlines spelade man in en charmig video som framställde såväl Anmary som låten i god dager.

I Baku var allt det spralliga och glada borta. Anmary och hennes fyra körsångerskor struttade runt på den gigantiska scenen och liknade mest ett cocktailparty för Rigas societet - eller ett mer uppklätt Tupperware-party - där alla närvarande blivit på humör för lite spontandans efter några drinkar för mycket. Den charm Anmary ändå besatt räckte inte alls över scenkanten och högst förväntat tog resan slut redan i semifinalen.

Anmary fortsatte att sjunga efter Baku. Dels undervisar hon i sång, dels sjunger hon i gruppen Promenāde.


Anmary / Beautiful Song (Lettland 2012)
16:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Baku

25 april 2021

Über die Brücke geh'n / Västtyskland 1986

Bland alla de låtskrivare och bandledare som befolkade den västtyska lättsammare musikscenen var det få som kunde matcha den framgång som Hans Blum hade. Tre gånger vann han Deutsche Schlagerfestspiele på kommersiella ZDF och 1969 vann han den stora melodifestivalen i Rio de Janeiro med den klatschiga "Zucker im Kaffee" framförd av Erik Silvester.

Ibland sjöng han också på egen hand med viss framgång - ibland under eget namn, ibland under pseudonymen Henry Valentino - och skrev otaliga hits som blivit oförglömliga och eviga i Tyskland.

Den enda scen han aldrig riktigt lyckats på var Eurovisionens Grand Prix där han skrivit Västtysklands bidrag 1965, 1967 och 1969. Sjutton år efter finalen i Madrid skulle den tyska publiken ge honom förnyat förtroende.

Systrarna Linda och Ingrid Probst från Saarland hade båda satsat på sång under varsitt artistnamn under 1970-talet. Linda Bergen lyckades aldrig riktigt etablera sig medan lillasyster Ingrid Peters fick ett par rejäla hits. 1979 ställde hon upp i den tyska ESC-uttagningen med "Du bist nicht frei".

Fyra år senare skrev hon kontrakt med Ralph Siegels skivbolag Jupiter records. Hon kom tvåa i den nationella finalen samma år med "Viva la mamma" i duett med July Paul - ett synnerligen oblygt lån av "Sarà perché ti amo" som Ricchi e Poveri haft stor framgång med - och fick en framgång med den tyska versionen av Rose Laurens hit "Africa". (Knappast hade skivomslaget med Ingrid Peters i blackface tagits emot särskilt varmt idag.)

Hans Blum har i intervjuer berättat hur lycklig Ingrid Peters var då "Über die Brücke geh'n" vann den nationella finalen 1986. Erfarna schlagersångerskor behövde alltid ny fart i karriären för att inte ratas och åkas förbi i konkurrensen och här hade hon en riktig pärla till låt i sina händer.

Musiken kändes här och nu och även texten andades en verklighet man sällan märkte av i tyska schlager: här antyddes att det var dags att bygga broar och försöka se det som finns bakom de murar som står mellan oss. Det skulle inte ens ta fyra år innan Berlinmuren föll en gång för alla.

Här fanns energi och kraft och en luftig refräng. Måns Ivarsson i Expressen utsåg "Über die Brücke geh'n" till årets bästa bidrag men misstänkte att den skulle få svårt att hävda sig mot belgiska Sandra Kim.

Men hur svårt tyskarna skulle få det i omröstningen kunde nog ingen förutspå. Man fick en tolva från London men hela nio länder gav Ingrid Peters nollpoängare. Hela 80-talets bästa tyska bidrag hamnade på en häpnadsväckande blek åttondeplats.

Singeln blev också en rätt modest framgång på hemmaplan och nu rev Ingrid Peters sitt skivkontrakt. Istället satsade hon på en karriär som programledare i både radio och tv, med stor framgång. Det skulle ta tio år innan hon släppte en skiva på nytt.

Idag ses "Über die Brücke geh'n" med all rätt som en klassiker och Ingrid Peters är ett etablerat namn som regelbundet åker på turné och som framträtt i över tusen tv-program. 2007 tilldelades hon "Saarlands förtjänstorden" för sin insats som ambassadör för Saarland. 


Ingrid Peters / Über die Brücke geh'n (Västtyskland 1986)
8:e plats av 20 bidrag i Bergen