19 januari 2022

Femme fatale / Cypern 2008

Att välja internt hade inte gett önskat resultat 2007 - trots att man fick stjärnan Evridiki på kroken räckte det inte till för att ta sig igenom alla tiders längsta semifinal. RIK beslutade att ordna en nationell final dit vem som helst fick skicka in bidrag.

Av de 67 inskickade låtarna valde man ut tio kandidater och bland dem kunde man notera namn som Marlain (Cypern 1999) och Mike Connaris (Cypern 2004 och 2015). Den unga popkillen Nikolas Metaxas hade fått med hela två bidrag och kom tvåa och femma. Hade han vunnit om han dragit tillbaka den ena av sina låtar?

Juryn gillade Marlains låt "Rejection" bäst av alla tio men när tittarnas röster räknats tog istället Evdokia Kadi hem spelet. Hon var en 27-åring från Larnaca som sjungit i lokala sammanhang i många år och även spelat med i den cypriotiska tv:ns orkester. 

"Femme fatale" var sannerligen inte den smidigaste låt man hört - refrängen var hyfsad men resten kändes ofärdigt och fullt av bitar som inte hängde ihop - men vann på ett sympatiskt framträdande och sannolikt också på att låta väldigt lokal medan de andra toppkandidaterna mest försökte låta internationella.

I Belgrad sjöng Evdokia bra och dansade på bordet omgiven av ett skara koreograferade kavaljerer. Som förväntat räckte det hemsydda shownumret inte långt - även om man faktiskt fick en tolva från Storbritannien - och än en gång fick Cypern stanna i semin.

Evdokia hade ändå fått en del ögon på sig och är idag en väletablerad showartist hemma på Cypern.


Evdokia Kadi / Femme fatale (Cypern 2008)
15:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Belgrad

17 januari 2022

Warrior / Georgien 2015

Det hade inte blivit någon total fullträff då Thomas G:son kallats in för att skriva Georgiens bidrag till Malmö 2013, men av allt att döma hade den hårdrockande schlagerkompositören och den grusiska tv-underhållningen bytt nummer med varann för framtida bruk. Man vet ju aldrig när det kunde behövas lite hjälp.

Inför finalen i Wien insåg man att det inte varit någon riktig framgång att välja bidrag internt och en nationell final återinfördes. Och kanske att vinnaren där skulle behöva putsas upp och filas till lite grann innan den kastas ut i den internationella hetluften.

Nina Sublatti (egentligen Nina Sulaberidze) var en erfaren 20-åring som jobbat som fotomodell hela sin tonårstid. Hon var född i Moskva men familjen hade tidigt flyttat tillbaka till Tbilisi. Det dröjde inte länge innan modellen Nina också började sjunga med olika band och 2013 vann hon georgiska Idol.

En av låtarna hon framfört i Idol var en rockig version av Britney Spears "Toxic", något som hon möjligen låtit sig inspireras av då hon skrev den låt hon 2015 vann den georgiska finalen med. Nu ringde tv-bolaget upp Thomas G:son och frågade om han kunde snitsa till deras vinnare en aning. I utbyte fick han stå med som upphovsman, ett rätt vanligt förfarande i branschen. 

"Warrior" fick nya kläder men när G:son försökte få Nina Sublatti att skriva om en del i texten blev det kalla handen. Nog för att G:son själv haft ett ganska liberalt förhållande till det engelska språket genom åren, men inte ens han var nöjd med glosor som "oximated" i texten.

"Warrior" - en hyllning till alla georgiska kvinnor och möjligen en liten politisk känga mot grannen Ryssland - visade sig fungera rätt bra och tog sig enkelt till final i Wien. Där hamnade man långt efter de nio låtar i toppen som delade på i princip alla de högsta poängen men en elfteplats var ett bra resultat.

Singeln gick upp listorna i länder som Ukraina, Ryssland och Turkiet men trots det verkar Nina mer eller mindre ha lagt sin sångkarriär på is och har inte släppt ny musik på flera år. Istället har hon fungerat som domare i olika talangprogram i stil med det hon själv fick sitt stora genombrott i.

På georgisk tv hade man all anledning att vara nöjd med samarbetet, och man skulle be Thomas G:son fixa lite med det egna bidraget även året därpå.


Nina Sublatti / Warrior (Georgien 2015)
11:e plats av 27 bidrag (final) i Wien

15 januari 2022

Ven a bailar conmigo / Norge 2007

När BBC sjösatte sitt nya underhållningsprogram "Strictly Come Dancing" 2004 var succén ett faktum. Låt kändisar utan dansvana lära sig dansa sällskapsdans och tävla mot varandra och så får tittarna rösta. Formatet spred sig snabbt över världen med stor framgång.

I Sverige döpte TV4 programmet till "Let's Dance" och den första omgången skänkte ny stjärnglans åt fler av sina deltagare. Inte minst till tävlingens utropstecken - en alldeles purung Måns Zelmerlöw som endast var känd för att ha kommit femma i Idol men som gick hela vägen och vann.

Störst skjuts i karriären fick ändå Arja Saijonmaa - som kom på fjärde plats - och tvåan Anna Book. Hon hade haft en kort men intensiv karriär i mitten av 1980-talet som kurvig tonårsidol i tv-serien "Solstollarna". "Killsnack" från tv-serien och "ABC" från Melodifestivalen 1986 blev hits, sedan missade Anna finalen i Melodifestivalen 1987 och karriären stendog.

Anna Book bet sig ändå kvar i offentligheten och hade gett uttrycket "känd för att vara känd" ett ansikte. Hon var den som ställde upp i alla program och alla sammanhang, helt utan varken urskillning eller självbevarelsedrift. Nu - tjugo år senare - var hon plötsligt i ropet på riktigt igen och SVT ville ha med henne i Melodifestivalen på nytt.

Thomas G:son skrev två låtar för Anna. "Samba Sambero" som hon slutligen tävlade med samt "Ven a bailar conmigo" - en låt som både anspelade på Annas spanska släktgren som på tv-programmet som återlanserat henne. Kanske tyckte man att "Samba Sambero" passade Anna bättre. Kanske ville SVT inte ge draghjälp åt konkurrentens stora underhållning.

I Norge hade NRK inte alls samma betänkligheter. Även de ville ha med en stjärna från "Skal vi danse" och deras tvåa - revy- och musikalskådisen Guri Schanke - var villig att ställa upp om hon fick en låt man kunde bygga ett shownummer kring. "Ven a bailar conmigo" passade perfekt in i beställningen och gick åstad och vann hela den norska finalen tack vare ett massivt stöd från tittarna.

I Helsingfors visade sig problemet med att skicka kändisar från lokala underhållningsprogram till ESC: de hade under flera veckor byggt upp en popularitet hos de egna tittarna men för resten av Europa var de som vem som helst - helt nya och okända. Guri dansade glatt, sjöng rätt och slet av sig klänningen inte färre än två gånger men till ingen nytta. Norges bidrag tände aldrig till, tillförde ingenting till programmet och missade finalen.

Trots det blev låten populär på Norsktoppen där den rusade rakt in på första plats och Guri - som aldrig varit schlagersångerska i första hand - led inte desto mer av nederlaget. NRK skulle däremot anstränga sig lite mer de kommande åren för att hitta mer originella låtar, med stor framgång.

Anna Book spelade in "Ven a bailar conmigo" på svenska men också den nya karriären svalnade rätt snart. Än idag gör hon sitt yttersta för att hållas kvar i det allmänna medvetandet, inte minst via olika sociala medier. 2016 skulle hon delta en fjärde gång i Melodifestivalen men "Himmel för två" visade sig bryta mot reglerna och diskades två dagar före sändning.

Lite väl inspirerade av "Strictly Come Dancing" startade EBU 2007 en helt ny tävling - Eurovision Dance Contest - för pardans. Konceptet var oss emellan ganska otydligt: en del länder skickade professionella dansare medan andra skickade en dansande kändis som i "Strictly Come Dancing". Publiken blev föga imponerad - vem bryr sig om någon dansande svensk brottare eller någon dansande spansk skådis man aldrig hört talas om? - och formatet lades ned efter bara två år.


Guri Schanke / Ven a bailar conmigo (Norge 2007)
18:e plats av 28 bidrag (semifinal) i Helsingfors

13 januari 2022

Diggi-Loo Diggi-Ley / Sverige 1984

När Bert Karlsson började bygga upp sitt skivbolag Mariann Records på 1970-talet höll han ett stadigt öga på Stikkan Andersons Polar. Vad hade Stikkan gjort för att lyckas? Kunde man göra likadant och upprepa samma succé?

Ett trick Bert försökte sig på var att skapa ett låtskrivarpar i stil med Björn och Benny som kunde spotta ur sig hit efter hit. Raskt satte han Lasse Holm och Torgny Söderberg att skriva låtar tillsammans. Det gick inte så förfärligt bra.

När Björn och Benny skrev ihop var Benny den som lät tonerna flöda medan Björn lyssnade kritiskt på vad som funkade. Lasse och Torgny ville båda göra båda sakerna och tyckte att det gick mycket bättre att skriva på var sitt håll. 

Åtminstone gick det bra för Lasse Holm som blev en riktig hitmaskin. Han skrev en mängd uppskattade låtar, vann Melodifestivalen 1982 och 1983 och producerade Carolas ofantligt framgångsrika LP medan Torgnys framgångar var lätt räknade.

Lite förvånande därför att Lasse inte hade med en enda låt då titlarna till Melodifestivalen 1984 offentliggjordes. Faktum är att Torgnys låt inte heller skulle ha varit med.

Bert hade goda kontakter och insyn och när han fick veta att låten han trodde mest på inte fanns bland de utvalda kontaktade han ett par medlemmar av juryn och visade upp smakprov på hur häftiga hans nya artister - de tre bröderna Herrey - såg ut. Hips vips ändrade juryn uppfattning och "Diggo-Loo Diggi-Ley" valdes ut.

Texten var skriven av Britt Lindeborg (Sverige 1969). Själva titeln var en del av den nonsenstext Torgny använt sig av på demokassetten. Britt ville skriva något annat men Torgny insisterade på att låten skulle heta just så och Britt följde beställningen. 

Bert hade haft ögonen på bröderna i flera år. 1981 hade de spelat in en singel för Mariann men då familjen flyttade till USA för ett par år lades samarbetet på is. Nu var stunden kommen för en stor lansering. Per, Richard och Louis skulle bli stjärnor. (Skojigt nog är alla tre bröderna faktiskt döpta till Per: Per Michael, Per Richard och Per Louis.)

De showutbildade bröderna var redo att slå knock på juryn och Sverige men riktigt så lätt skulle det inte gå. Nog för att man vann till sist men det satt hårt åt och den grupp man mest siktat in sig på - de unga jurymedlemmarna - föredrog John Ballard istället.

De äppelkindade bröderna blev snabbt populära bland den breda publiken men var ett rött skynke för journalister och kritiker som nu vässade sina pennor å det grövsta. Plötsligt var inga invektiv för hårda och Herreys målades ut som inget mindre än ett hot med sin präktiga framtoning. Att familjen var aktiv inom mormonrörelsen gjorde saken ännu värre. Att bröderna var väldigt unga - Richard och Louis var fortfarande tonåringar - spelade ingen roll. Nu var bandet lovligt byte för alla.

Vid finalen i Luxemburg hörde Sverige till låtarna det snackades om men flera av de andra ländernas artister har i efterhand beskrivit Herreys som distanserade och inte helt lätta att gilla. På hemmaplan tappades många hakor då "Diggi-Loo Diggi-Ley" samlade ihop fem fullpoängare och segade sig fram till seger, åtta poäng före Irland. 

Idag är det lätt att glömma hur perfekt Herreys prickade in tidsandan. Här fanns en lättillgänglig låt med en löjligt effektiv hook, allt levererat i ett modernt och tufft arrangemang, dekorerat med lite dans och gyllne skor som bröderna sprejfärgat själva. Nu borde vägen till stjärnorna ha stått öppen och Bert trodde sig ha sitt eget Abba framför sig.

Dessvärre hade man slarvat på Mariann och någon riktig plan för utlandslansering fanns inte. Singeln slog an i ett par länder men Herreys album var rätt svagt och fullt av coverversioner och gamla låtar bröderna spelat in många år tidigare.

1985 kunde Herreys ha blivit de första vinnare sedan Corry Brokken 1958 som ställt upp på nytt året efter sin vinst. När ett av bidragen till Melodifestivalen diskades var "Sommarparty" första reserv, men då den redan framförts i tv petades även den.

Samma år vann trion Sopotfestivalen i Polen med just "Sommarparty" och fick turnera i Sovjetunionen medan Västeuropa snabbt glömde bort bröderna. I Sverige förblev Herreys riktigt stora i två år men när man bröt med Mariann efter tre album var karriären i princip slut. 

Även Britt Lindeborgs karriär tog slut. I sin självbiografi berättade hon många år senare att ingen längre ville ha hennes texter efter ESC 1984. Trots tjugofem framgångsrika år i branschen hade hennes rykte reducerats till rimmet "Diggi-Loo Diggi-Ley, alla tittar på mig" - ett rim hon inte ens hade skrivit.

Torgny Söderberg drog vidare och satsade helhjärtat på sitt nya fynd Lena Philipsson - ett samarbete som skulle bli betydligt mer långlivat än att skriva för Herreys.

Bröderna Herrey har återförenats ett par gånger och 1994 försökte de sig på en comeback utan större framgång. Per blev jurist på Svenska musikerförbundet, Louis blev missionär och lärare medan Richard fortsatt en bana som artist. 


Herreys / Diggi-Loo Diggi-Ley (Sverige 1984)
1:a plats av 19 bidrag i Luxemburg

11 januari 2022

Forever / Vitryssland 2018

Regelboken för Eurovision Song Contest har vuxit till sig med åren. Från början fanns det bara ett par få regler men när fler länder anslöt sig fick man lov att bestämma vissa regler för att alla skulle tycka att tävlingen var rolig och så rättvis en schlagerfestival bara kan vara.

En del regler hade skärpts med åren medan andra testats och förkastats eller mjukats upp. Få bestämmelser har förblivit exakt desamma genom hela tävlingens historia.

Borta i Belarus brydde man sig inte så mycket om regler. Inte så förvånande kanske i ett land där de som bestämmer varken värderar demokrati eller mänskliga rättigheter. 

Nikita Vladimirovitj Alekseev var en 25-åring från Kiev som ställt upp i flera tv-sända talangjakter innan han 2015 slog igenom stort med singeln "Pyanoye solntse" ("En berusad sol") som blev en stor hit i både Ukraina och Ryssland. Den fick draghjälp en dramatisk video där sångaren misshandlar och mördar sitt eget alter ego, och som säkert skulle ha skänkt en hel del glädje åt Sigmund Freud. 

Nu snurrade karriären igång på allvar med en mängd priser och en stor turné runt Ukraina. Han anmälde sig till Vidbir - Ukrainas nationella final - men drog sig snabbt ur bara för att visa sig utvald i Vitryssland istället. Bra taktik för att slippa den mördande konkurrensen i hemlandet, kan man tycka.

Snart nog uppstod polemik när det stod klart att tävlingslåten "Forever" framförts redan under Alekseevs turné, långt tidigare än EBU:s regler - som tydligt säger att inga tävlingsbidrag får ha framförts offentligt tidigare än 1 september året före de deltar - tillät. På tv:n i Minsk hade man redan diskat ett par bidrag som framförts för tidigt medan Alekseev fick stå kvar i startlistan. Nu hävdade flera deltagare att tävlingen var avgjord förhand och hotade med att hoppa av finalen.

I slutändan gick det precis som förväntat och Alekseev fick toppoäng från både juryn och tittarna. Man petade en del i låten och ändrade vissa små saker och menade att det på så sätt var en ny låt. Hur EBU bara kunde låta det passera är lite av en gåta. Kanske hoppades man helt enkelt att "Forever" inte skulle placera sig så högt i Lissabon.

I så fall hoppades man helt rätt. Det visade sig rätt snabbt att den färska popstjärnan var en skakig estradör som sjöng riktigt surt och att han dessutom bullat upp med ett för all del spektakulärt men något magstarkt nummer där han blev fullständigt sönderskjuten av rosor i direktsändning. Europa var inte på humör för mördarrosor och Vitryssland blev utan finalplats än en gång.

Alekseev hade ändå vunnit på sitt sätt då han senare samma år skrev kontrakt med den ryska avdelningen av Sony Music. Han har släppt en antal singlar men har ändå haft rätt modest framgång på de ryska listorna.

I november 2019 bestämde det svenska utrikesdepartementet att landet ifråga ska heta Belarus även på svenska men då den här bloggen enbart handlar om bidrag som tävlat före det officiella bytet används Vitryssland istället.


Alekseev / Forever (Vitryssland 2018)
16:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Lissabon

9 januari 2022

No One / Slovenien 2011

Efter tre floppar i rad tyckte Sloveniens tv-bolag att det var dags att skruva till den nationella finalen EMA en smula. Inte ändra för mycket, men se till att höja kvalitetskontrollen på något sätt. Och kanske ta bort en del av makten från tittarna som fattat en del tvivelaktiga beslut genom historien.

Tio bidrag plockades ut för den nationella finalen där de bedömdes av en expertjury bestående av enbart tre personer: Darja Švajger (Slovenien 1995 och 1999), Severina (Kroatien 2006) samt programledaren Mojca Mavec. Deras två favoriter gick vidare till en superfinal där tittarna sedan fick välja den slutliga vinnaren.

Till slut stod det mellan 19-åriga Maja Keuc - som kommit tvåa i den första omgången av slovenska Talent året innan - samt Lady Gaga-kopian April som plockat såväl sound som stil från sin amerikanska förebild. 

Om April vunnit kunde det kanske ha kunnat bli lite svettigt i Düsseldorf. Det är en sak att låta sig inspireras eller låna ett och annat, men här kändes det som ren imitation av en sort såväl fans som journalister brukar ha svårt för. Till all lycka vann Maja Keuc stort i den andra omgången.

Vinnarlåten "Vanilija" var skriven av äkta paret Matjaž och Urša Vlašič som nu representerade Slovenien tillsammans för fjärde gången. Inför Düsseldorf bytte man till text på engelska och Maja fick sällskap på scenen av fyra kvinnliga bakgrundssångerskor, bland andra Martina Majerle.

Maja Keuc imponerade på de flesta under repetitionerna, inte bara med sin sång men också med sin förmåga att alls röra sig i sin metallklänning som vägde flera kilo. På en presskonferens avslöjade Maja att man inte kan sitta då man har klänningen på sig.

Slovenien seglade in i finalen och landade där på en av sina bättre placeringar, men efteråt visade det sig att det kunde ha gått ännu bättre. I semifinalen kom man på tredje plats och om juryn fått bestämma hela resultatet hade man blivit fyra i finalen.

Maja Keuc flyttade till Stockholm och fann kärleken där men fortsätter sin karriär i Slovenien. Hon har gett ut två album och ett stort antal singlar, ibland under artistnamnet Amaya. 


Maja Keuc / No One (Slovenien 2011)
13:e plats av 25 bidrag (final) i Düsseldorf

7 januari 2022

When You Need Me / Irland 1999

I stundens hetta - när det börjar dra ihop sig till tävling - är det lätt att tappa nerverna och säga saker man hamnar att äta upp. Man kan tänka att all uppmärksamhet är god uppmärksamhet med riktigt så lätt är det inte.

Efter att ha tillbringat 1990-talet med att vinna och stå värd för ESC nästan varje år fick Irland nu finna sig i att inte alls räknas till favoriterna inför finalen i Jerusalem. Det pratades om Sverige och Kroatien och framför allt Island, medan den gröna ön förväntades floppa.

Man representerades av The Mullans - systrarna Karen och Bronagh som sjungit tillsammans i många år och som studerat piano, fiol och klarinett i Belfast. De hade gett ut en skiva och försörjde sig på heltid som artister, något som inte är alla sångare förunnat. Bronagh hade även skrivit text och musik till vinnarlåten "When You Need Me".

Då systrarna visade upp sina fotsida och minst sagt heltäckande scenkläder på en repetition mitt i den israeliska majhettan höjde en del journalister på ögonbrynen och ställde frågor om saken på den följande presskonferensen. Någon i delegationen - enligt vissa källor sångerskornas manager - bet ifrån och sa att alla inte behöver klä sig som porrstjärnor. Och så nämnde han Charlotte Nilssons namn.

Kanske var frågan spetsigt ställd, högst sannolikt var det en svensk journalist som ställt den. Men att kasta dynga på en mottävlare som inte hade något med saken att göra var inte ett smart drag. Nu hade samtliga journalister och kommentatorer på plats fått grönt ljus att göra sig lustiga över irländskorna, vilket många också gjorde.

En kort stund såg det ut som om Irland skulle få skratta sist ändå. När Litauen röstade, först av alla, gav de sin toppoäng till The Mullans, varpå de flesta flämtade till av förvåning. Men sedan fick Irland bara sex poäng till och landade på sin dittills näst sämsta placering.

Det har spekulerats i om Litauen helt enkelt redovisade sina poäng fel. Vänder man på deras lista skulle tolvan gått till Estland - ett mycket mer logiskt val - men saken utreddes aldrig och resultatet kvarstår.


The Mullans / When You Need Me (Irland 1999)
17:e plats av 23 bidrag i Jerusalem