Missä miehet ratsastaa / Finland 2008

Alltsedan Lordi vunnit den nationella finalen hade Finland fullkomligt badat i Eurovision Song Contest: tävlingen var överallt och helt tiden, på längden och tvären och i alla kanaler. Härligt och överväldigande och lite hedonistiskt. 

Som att äta enbart schwarzvaldtårta under ett drygt år. Underbart på många sätt men förr eller senare infinner sig en mättnadskänsla. Såväl de anställda på Yle som den stora allmänheten var en aning utschasade när den stora finalen i Helsingfors var över.

Inte undra på att 2008 års nationella upplaga kändes lite trött. Det momentum man haft året innan var som bortblåst och det allmänna intresset var häpnadsväckande lågt.

De två tidigare årens koncept - att låta tolv utvalda artister ställa upp med två låtar var och få ett av sina båda nummer utslaget i semifinalen - hade vattnats ur rejält. Nu hade de tolv artisterna var sin låt och i de tre semifinalerna valdes två vidare till finalen medan de utslagna fick en ny chans i Andra Chansen.

Andra Chansen avgjordes i samma program som själva finalen så alla tolv artister fick ändå sjunga där, något som gjorde semifinalerna fullständigt poänglösa och onödiga. Man hade lika gärna kunnat göra en enda stor final med alla bidrag istället.

Bland artisterna fanns såväl ett par etablerade veteraner som ett par lovande nykomlingar, men den skärpa som funnits i startfälten de senaste åren saknades nu. Ingen av deltagarna känns riktigt spännande på det där kittlande sättet. Ingen kändes riktigt här och nu.

Föga förvånande stod slutstriden mellan de två största namnen i tävlingen: den 62-årige schlagerlegenden Kari Tapio mot ett ungt rockband i läderbyxor (men ofta utan skjortor). Finland skulle väl inte varit Finland om inte rockarna dragit det längsta strået men det blev en rätt tunn marginal i slutändan.

Teräsbetoni bildades i Tammerfors 2002 med Jarkko Ahola som solist. De hade två skivor i bagaget varav den senaste - utgiven på finska Warner - sålt guldskiva. Bandnamnet betyder "armerad betong" och valdes för att låta både hårt och starkt på samma gång.

"Missä miehet ratsastaa" ("Där männen rider") var skriven delvis som en blinkning till en annan finsk stjärna och introt bär ekon av "Tsingis Khan" med Frederik. Att den låten var en finsk version av ett ESC-bidrag hade bandet enligt egen utsago ingen aning om.

Väl på plats i Belgrad skilde låten ut sig från de andra bidragen på ett positivt sätt. Teräsbetoni tog sig hela vägen till finalen och nu spreds ett rykte bland finska journalister att Finland skulle ha vunnit sin semifinal. Med ens piskades det upp en viss förväntan på hemmaplan och man kunde ana åtminstone en smula av den festivalfeber som rått året innan.

I finalen kom förhoppningarna på skam och placeringen blev låg. Det spelade ingen roll på hemmaplan där "Missä miehet ratsastaa" blev en stor framgång och Teräsbetonis nya skiva toppade albumlistan.

Trots framgången skulle sagan om Teräsbetoni bli kort. 2011 - efter nio år och fyra fullängdare - tyckte medlemmarna att man kramat allt man kunde ur konceptet och bandet gick skilda vägar.

Teräsbetoni / Missä miehet ratsastaa (Finland 2008)

22:a plats av 25 bidrag (final) i Belgrad

Pe-o margine di lume / Rumänien 2008

Det hade gått bra för Rumänien och sedan 2002 hade man tagit sig in bland de tio bästa varje år utom ett. Det fanns egentligen ingenting som pekade på att den starka trenden skulle vika.

Det som möjligen kunde te sig lite underligt var att hela tre av tolv låtar i den rumänska finalen 2008 var från Sverige. Det var svårt att kvala in till Melodifestivalen förvisso, men om det gått så bra för Rumänien kunde man ju anta att det skulle funnits fullt tillräckligt med lokala stjärnor och att man inte behövde ta emot låtar något annat land ratat?

Rednex feat Ro-Mania, LaGaylia Frazier och trion Biondo (vars låt var skriven av en viss Måns Zelmerlöw) gjorde alla ett visst intryck och de sistnämnda tog till slut silverpengen efter ett stycke inhemskt producerad tvåspråkig popera.

 "Pe-o margine di lume" ("Vid världens ände") var från början skriven som en sololåt för tenoren Vlad Miriță, men när man ville skicka in den till ESC var man tvungna att korta ned och skära bort bitar. För att öka dynamiken tog man in den betydligt mer etablerade sångerskan Nicoleta Matei, som i sin tur föreslog att hennes del borde sjungas på italienska.

Naturligtvis blev det bråk efter den rumänska finalen (det brukade det i princip bli varje år) och vinnarlåten anklagades för att vara ett plagiat. När tv-bolaget TVR kom fram till att den inte var det, anklagades de i sin tur för att ha konspirerat för att ge Vlad & Nico segern. 

Biondos fans startade en petition på nätet och samlade ihop tiotusen underskrifter för att få vinnaren diskad, utan effekt. (När jag ibland tycker att jag själv tar den här tävlingen på för stort allvar brukar jag skänka Biondos fans en tanke.)

Inför Belgrad hörde de flesta ett solitt och stilfullt låtbygge - om man gillade popera eller inte var måhända en smaksak - och de flesta tippade på förhand att den rumänska formkurvan skulle hålla i sig. 

Det hade den kanske kunnat göra men när duon kvalade vidare till finalen lottades de att sjunga allra först där. Måhända hade inte låten räckt till ändå en en ganska stark final men när linjerna öppnade verkar tittarna ha glömt bort Rumänien som fick sin sämsta placering på tio år.

Vlad & Nico har sjungit vidare på var sitt håll och har båda vid sidan av musiken dubbat en del Disneyfilmer till rumänska.

Vlad & Nico / Pe-o margine di lume (Rumänien 2008)

20:e plats av 25 bidrag (final) i Belgrad

Hold On Be Strong / Norge 2008

Att skicka ut Norsk Melodi Grand Prix på turné och göra den till en stor folkfest à la Melodifestivalen hade inte varit någon dålig idé i sig självt men varken 2006 eller 2007 hade gett önskat resultat i ESC. Var det värt att ha en stor och dyr nationell final om man sedan ändå floppade? Nu var det dags att skruva upp ambitionsnivån en aning.

Trots att låtskrivare från hela världen fortfarande var välkomna att skicka in bidrag lyste svenskarna med sin frånvaro från de arton låtar som slutligen valdes ut till semifinalerna. Åren som räddningsplanka för dem som ratats i Melodifestivalen var helt tydligt förbi, åtminstone för stunden.

Istället var det slående att NRK ansträngt sig för att få med ett brett spektrum av intressanta musiker och nivån var betydligt högre än de två tidigare åren. Själv håller jag gärna fram min personliga favorit "Ándagassii" med Ann-Mari Andersen - den första låten helt på samiska i MGP och det första samiska inslaget sedan 1980.

Vann gjorde istället ett samarbete två kvinnor emellan. Mira Craig var en av Norges hetaste r&b-artister med två storsäljande album i ryggen. "Hold On Be Strong" var en låt hon skrivit många år tidigare och som blivit liggande i en byrålåda tills den dammats av och skickats in till MGP. Vid mikrofonen stod Maria Haukaas Storeng som först uppmärksammats i Idol 2004 och som därefter haft en viss framgång med sitt debutalbum.

Tillsammans blev stjärnan och Idol-talangen oemotståndligt godis för den norska pressen och i finalen vann "Hold On Be Strong" med god marginal. 

I Belgrad tävlade Maria Haukaas Storeng i den första semifinalen och när Norge ropades ut - som den sista av tio finalister - utstötte NRK:s utmärkta tv-kommentator Hanne Hoftun ett glädjeskrik som hela landet talade om efteråt. I finalen blev det en mycket hedersam femteplats till slut och tv-cheferna hade all anledning att känna sig nöjda.

När det gått några månader avslöjade såväl Maria Haukaas Storeng som Mira Craig att de aldrig blivit de nära vänner de målats ut som i tidningarna och att de egentligen inte haft någon kontakt med varandra efter ESC.

Maria ställde upp i Melodifestivalen 2009 i duett med Anna Sahlene och på nytt i den norska finalen 2010. Året därpå gifte hon sig och heter sedan dess Maria Haukaas Mittet. Mira Craig ställde upp som artist i MGP 2022 men tog sig inte till final.

Maria Haukaas Storeng / Hold On Be Strong (Norge 2008)

5:e plats av 25 bidrag (final) i Belgrad

Femme fatale / Cypern 2008

Att välja internt hade inte gett önskat resultat 2007 - trots att man fick stjärnan Evridiki på kroken räckte det inte till för att ta sig igenom alla tiders längsta semifinal. RIK beslutade att ordna en nationell final dit vem som helst fick skicka in bidrag.

Av de 67 inskickade låtarna valde man ut tio kandidater och bland dem kunde man notera namn som Marlain (Cypern 1999) och Mike Connaris (Cypern 2004 och 2015). Den unga popkillen Nikolas Metaxas hade fått med hela två bidrag och kom tvåa och femma. Hade han vunnit om han dragit tillbaka den ena av sina låtar?

Juryn gillade Marlains låt "Rejection" bäst av alla tio men när tittarnas röster räknats tog istället Evdokia Kadi hem spelet. Hon var en 27-åring från Larnaca som sjungit i lokala sammanhang i många år och även spelat med i den cypriotiska tv:ns orkester. 

"Femme fatale" var sannerligen inte den smidigaste låt man hört - refrängen var hyfsad men resten kändes ofärdigt och fullt av bitar som inte hängde ihop - men vann på ett sympatiskt framträdande och sannolikt också på att låta väldigt lokal medan de andra toppkandidaterna mest försökte låta internationella.

I Belgrad sjöng Evdokia bra och dansade på bordet omgiven av ett skara koreograferade kavaljerer. Som förväntat räckte det hemsydda shownumret inte långt - även om man faktiskt fick en tolva från Storbritannien - och än en gång fick Cypern stanna i semin.

Evdokia hade ändå fått en del ögon på sig och är idag en väletablerad showartist hemma på Cypern.

Evdokia Kadi / Femme fatale (Cypern 2008)

15:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Belgrad

Irelande, douze pointe / Irland 2008

Irland hade haft en riktig resa inom ESC och under femton intensiva år hade de först utvecklats till tävlingens keltiska tiger som rusade upp från nästan ingenstans till att bli alla tiders mesta vinnare och en riktig tungviktare för att sedan tappa greppet helt.

Sedan man senast stod värd 1997 hade man fått en hel del snytingar: man hade börjat placera sig riktigt illa, fått stå över ett år, skickats ut i semifinalen och blivit utslagna där. I Helsingfors 2007 fick man för första gången smaka på en sistaplats i finalen. Nu fick det vara nog.

Runt den här tiden var det inte helt ovanligt att länder som lyckades illa manifesterade sitt missnöje i sång. Litauen hade lyckats bäst 2006 men även Island 2006 och Estland 2008 spelade på samma tema: protestsånger mot att ingen röstar på våra bidrag.

Naturligtvis är det helt feltänkt. Ingen gillar en gnällspik. Misslyckas man i en tävling för man kanske anstränga sig lite mer nästa gång?

Men inte då. I den irländska finalen fick fem riktiga artister - bland annat Marc Roberts (Irland 1997) - stryk av något slags technolåt framförd av en kalkon i plast.

Dustin The Turkey - som för att vara exakt var hälften kalkon, hälften gam - var en gammal bekant för tittarna. Han hade slagit igenom i en tv-show 1989 och gjort ett stort intryck. Han kallades för det mest utmanande inom irländsk humor och spelade dessutom in ett par låtar genom åren, inte sällan tillsammans med kända artister som Chris de Burgh, Bob Geldof och Boyzone.

I Belgrad satt Dustin på ett slags DJ-bås som John Morrison - hans röst och dockspelare - gömde sig bakom. Trots att Dustin var konstgjord tyckte Europa att låten var en äkta kalkon och poängutdelningen blev snål. Irland åkte ut i semifinalen för andra gången.

Irländarna fortsatte att skratta åt Dustin även efter Belgrad men nu verkade poletten trilla för de flesta att interna skämt säkert har sin plats men att den platsen inte är som tävlande i ESC. Efter 2008 har det synts få gråtlåtar över dåliga placeringar förklädda till humorbidrag. Och det är skönt.

Dustin The Turkey / Irelande, douze points (Irland 2008)

15:e plats av 19 bidrag (semi) i Belgrad

O julissi / Belgien 2008

Belgien har inte färre än tre officiella språk: i tillägg till flamländska och franska talas tyska av närmare åttiotusen personer i landets allra östligaste del. Om belgarna skulle ha varit på det humöret skulle de när som helst fått skicka ett bidrag till ESC med tysk text och sedan 1999 får man sjunga på vilket språk som helst i hela världen.

Och ändå verkade det inte riktigt räcka. För andra gången på sex tävlingar ställde Belgien upp med en låt vars text var skriven på ett hittepåspråk. Det hade förstås gått vägen för RTBF i Riga 2003 - kanske skulle det ge framgång till VRT nu?

I gammal god flamländsk tradition hade man ägnat sju veckor åt att välja ut en vinnare bland totalt tjugo kandidater. Lite överkurs kan tyckas, men man fyllde rejält med sändningstid.

Vinnare blev Ishtar, en tidigare okänd folkmusikgrupp som tagit sitt namn efter en mesopotamisk gudinna för krig och mänsklig sexualitet. Ingen av gudinnas egenskaper återspeglades i sången som mest var kysk och trallig i ett musikaliskt landskap som kändes inspirerat av Disneys Mary Poppins.

"O julissi na jalini" (titeln kortades ned till ESC i Belgrad) påstods handla om en promenad genom en förtrollad skog och sades vara skriven på ett påhittat språk men här fanns en hel del identifierbara ord och den första raden är fullt begriplig ukrainska. 

Belgien bjöd på en glad stund i den första semifinalen men till syvende och sist framstod det hela nog som lite väl tramsigt. Ishtar - med sångerskan Soetkin Baptist i spetsen - fick poäng från två länder (Estland och Nederländerna) och kom trea från slutet.

"O julissi" toppade den flamländska hitlistan men Ishtars framgång verkar ha börjat och slutat med den låten. Bandet fortsatte ändå att spela tillsammans och har gett ut ett par skivor.

Vad som inte fick fortsätta var den flamländska uttagningen Eurosong som skrotades till nästa gång VRT skulle välja bidrag.

Ishtar / O julissi (Belgien 2008)

17:e plats av 19 bidrag (semi) i Belgrad

Hasta la vista / Vitryssland 2008

Vitryssland hade inte bara tagit sig till final för första gången i Helsingfors 2007 utan även svingat sig upp till en fin sjätteplats. Om inte EBU hade ändrat formatet för tävlingen och anordnat två semifinaler istället för en enda så hade Belarus redan varit klara för final i Belgrad.

Man ordnade en nationell final - EuroFest - som avgjordes i två steg. Först en semifinal där femton bidrag fick sjunga upp. Därifrån gick tittarnas favorit samt tre bidrag utvalda av en jury till en final en månad senare.

I finalen hade juryn hela makten men valde ändå tittarnas favorit till vinnare. Vitrysk tv verkade vara nöjd och konstaterade att efter Ruslana kommer nu Ruslan A.

Vitsigt, förvisso, men jämförelsen haltade rejält. Där Ruslana hade varit explosiv och imponerande hade Ruslan Alekhno i princip ingenting. En okej röst men utstrålning som en skärbräda.

Han hade ändå visat framfötterna i flera sångtävlingar på hemmaplan, i Ryssland och i Polen. Inte minst hade han vunnit en tävling där man sjöng patriotiska sånger och var väl sedd av landets ledning.

Till Belgrad hade man designat ett scenframträdande där Ruslan framträdde omgiven av en mängd lysande stenbumlingar. Visuellt obegripligt och låtmässigt undermåligt var det ingen stor överraskning när finalplatsen uteblev.

Ruslan har fortsatt att sjunga och har figurerat i en mängd ryska tv-shower utan att bli något riktigt stort namn. 2019 ställde han upp i ryska The Voice utan att någon ur juryn valde honom. En av domarna kallade honom "en restaurantsångare man kan höra på när man är full", en kommentar som väckte vrede bland tidningarna i Belarus.

En del av den statsstyrda medians vrede orsakades kanske av den nära relationen mellan Ruslan Alekhno och landets diktator Aleksandr Lukasjenko. Sångaren anses tillhöra ledarens inre krets och har på flera sätt visat sig kritisk till de politiska protesterna efter 2020 års presidentval. Det kanske inte gör något att man inte har så många fans om ett av de få är landets auktoritäre ledare?

I november 2019 bestämde det svenska utrikesdepartementet att landet ifråga ska heta Belarus även på svenska men då den här bloggen enbart handlar om bidrag som tävlat före det officiella bytet används Vitryssland istället.

Ruslan Alekhno / Hasta la vista (Vitryssland 2008)

17:e plats av 19 bidrag (semi) i Belgrad

Wolves of the Sea / Lettland 2008

För andra året i rad hade Lettland fått ett antal låtar inskickade till sin nationella final som från början skrivits för och ratats av den svenska melodifestivalen. LTV tackade och tog emot och hoppades kanske att sporra sina egna låtskrivare att anstränga sig lite mer.

"Här mellan himmel och jord" var egentligen skriven för humorgruppen Drängarna som haft en stor hit med "Vill du bli min fru" några år tidigare. För Lettlands räkning skrevs texten om och handlade nu istället om pirater och de svenska upphovsmännen tänkte sig ett kul nummer med självdistans och glimt i ögat.

Istället plockade LTV ihop Pirates of the Sea - ett gäng glada teaterpirater som tog sitt värv på stort allvar. Kärnan i truppen bestod av tv-mannen Jānis Vaišļa, dansaren Aleksandra Kurusova och så Robert Meloni som redan tjänat Lettland väl som tenor i jeans och hög hatt i Helsingfors året innan.

I SVT:s "Inför Eurovision Song Contest" skrattade panelen rått och drog fram motorsågarna. Lena Philipsson artikulerade sin kritik bäst av alla och menade att det här var vuxna människor utan trovärdighet som klätt ut sig i maskeradkostymer för barn. 

Man enades om att det skulle vara oändligt pinsamt om Sverige skulle få stryk av en låt som ratats till Melodifestivalen - inte minst just den här låten - men att den risken var i det närmaste obefintlig.

"Spotta inte i soppan - du kan bli tvungen att äta den" var ett talesätt min farmor ibland använde sig av och vars innebörd illustrerades tydligt i Belgrad där den röstade allmänheten tyckte att Charlotte Perrelli kanske blev lite för kall i rutan och istället lät sig charmas av de lettiska piraterna som placerade sig ett par rejäla pinnhål ovanför Sverige. Man hoppas att letterna gladde sig medan de kunde. Det skulle ta sju år innan man tog sig till final nästa gång.

Piraterna hade bara samlats för den här enda låtens skull och skingrades för vinden efter Belgrad. Låten visade sig få ett längre liv och spelades året efter in på nytt av de skotska hårdrockarna Alestorm.

Pirates of the Sea / Wolves of the Sea (Lettland 2008)

12:e plats av 25 bidrag (final) i Belgrad

Hero / Sverige 2008

Någon storsäljande skivartist hade det inte blivit av Charlotte Nilsson efter segern i Jerusalem 1999, men hårt arbete hade gjort henne till en av Sveriges mest uppskattade och respekterade artister. Hon gjorde företagsspelningar, spelade musikal och testade på att vara programledare i tv, inte minst för Melodifestivalen 2004.

När hon 2003 gifte sig med Nicola Ingrosso tog paret namnet Perrelli som möjligen tog en stund att arbeta in men som på något sätt passade Charlotte och hennes glamourösa framtoning som hand i handske.

Med tiden föddes tanken på att Charlotte skulle försöka sig på ESC en gång till. Själv var hon försiktigt positiv men inte riktigt hur sugen som helst. "Man har ju ingen lust att bara vara med och komma hem med en femtondeplats", sa hon i en intervju.

2008 dök den rätta låten upp. "Hero" - skriven av Fredrik Kempe och Bobby Ljunggren - erbjöds enligt tidningarna först den unge Måns Zelmerlöw som efter en del funderande tackade nej. Sju år senare skulle han lyckas förträffligt med en annan låt med nästan samma titel.

Istället tog sig Charlotte an "Hero" beväpnad med rejält med bling på såväl klänning som mikrofon. SVT hade dessutom gett henne en snygg kameraeffekt som gav en illusion av att Charlotte var i svartvitt trots att resten av scenen var i färg.

Vid finalen i Globen blev det hård kamp mot Sanna Nielsen och "Empty Room" som fick flest röster från tittarna. Jurygruppernas stöd var ändå tillräckligt starkt för att Charlotte skulle ta en andra seger. Nu väntade en intensiv pr-kampanj där "Hero" skulle säljas in i så många länder som möjligt på förhand.

Det höga tempot verkade dessvärre haft sitt pris. Det som kändes snyggt och sofistikerat i Stockholm framstod som trött och lätt tillkämpat i Belgrad. Inte fick man heller specialeffekten att fungera. 

I slutändan var man nära en total flopp: hade tittarna i ensamt majestät bestämt de tio finalisterna hade Sverige åkt ut redan i semin. Nu räddades man vidare av jurygrupperna som fick välja den sista finalisten från varje semifinal.

I finalen fick Charlotte samma startnummer som hon haft i Jerusalem nio år tidigare men det hjälpte inte så värst mycket. För andra året i rad fick svenskarna nöja sig med en artondeplats i ESC.

I efterhand visade det sig ha varit ännu mer drama i kulisserna då Charlottes äktenskap rasade ihop mitt i schlagercirkusen. Svenska tidningar noterade att Nicola Perrelli lämnade Belgrad efter bara några timmar - hemskickad med vändande flyg av Charlotte, skulle det visa sig - och några månader senare ansökte paret om skilsmässa.

Inte heller nu blev det någon internationell karriär för Charlotte men hon har förblivit en klippa inom svensk underhållning, en mångsysslare som klarar det mesta och som står stadigt i vilket storm som helst. Vilket torde ha bevisats bortom alla tvivel av den där veckan i Belgrad.

Charlotte Perrelli / Hero (Sverige 2008)

18:e plats av 25 bidrag (final) i Belgrad

Vodka / Malta 2008

Efter två riktigt kassa resultat i rad 2006 och 2007 ville Maltas tv-bolag stuva om lite i den nationella finalen. Endast låtskrivare med maltesiskt medborgarskap fick ställa upp och samtliga manade hade två dagar på sig att skicka in sina bidrag.

En till största delen internationell jury lyssnade igenom de 225 bidragen och valde ut 36 bidrag; dessa skalades av en ny jury ned till sjutton bidrag som fick tävla i en semifinal om åtta finalplatser. I finalen valdes vinnaren av en jury med 20% av makten medan tittarna stod för resten av resultatet.

Hade juryn fått bestämma själva skulle Claudia Faniello (Malta 2017) fått åka till Belgrad med "Sunrise", juryns solklara favorit. Tittarna ville hellre dra upp tempot och gav segern till Morena.

Morena hette egentligen Margerita Camilleri Fenech var en energisk 24-åring från Gozo, Maltas näst största ö. Hon hade tävlat i den nationella finalen 2006 tillsammans med Paul Giordimaina (Malta 1991) men hade annars en förvånansvärt kort meritlista.

"Vodka" var en högst originell komposition i högt tempo i ett arrangemang som påminde om något slags hemsökt cirkusmanege. Texten var något slags spionhistoria i rysk miljö där vodka är ett hemligt kodord snarare än en destillerad spritdryck. Obegripligt men uppseendeväckande.

Man spelade in en video där Morena fick leka hemlig agent och där man gissningsvis gjorde sig av med en stor del av hela tävlingsbudgeten. ESC-fansen verkade överlag rätt förtjusta men inte helt oväntat blev det flopp i Belgrad och Malta missade finalen för andra året i rad.

Mer oväntat är att Morena verkar ha lagt karriären mer eller mindre på hyllan efter Belgrad. Hon har inte synts till på nytt i de maltesiska finalerna och när man söker på nätet hittar man just ingenting.

Inte heller låtskrivarna Philip Vella och Gerard James Borg - som nu tävlade för femte gången i ESC - har synts till för Maltas räkning på nytt i den internationella finalen.

Morena / Vodka (Malta 2008)

14:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Belgrad

Disappear / Tyskland 2008

Innan Idol slog igenom på riktigt var Popstars det stora konceptet då man skulle göra realityprogram med musik. Formatet som skapats i Nya Zeeland gick ut på att vaska fram hoppfulla unga talanger som sedan fick bilda en fungerande popgrupp tillsammans.

Det sena 1990-talet hade fullkomligt svämmats över av just den typen av grupper - Spice Girls, Backstreet Boys, Steps - och varje ny konstellation hoppades naturligtvis på stor internationell framgång. När varje land hade sin egen serie var det ändå få av de fabricerade grupperna som tog sig över gränserna och de flesta Popstars-vinnare hade relativt kort brinntid.

I Tyskland hade man ändå lyckats lite bättre än de flesta när man plockat ihop sina grupper och de fem sångerskor som plockades ihop till bandet No Angels i den första omgången fick ett enormt genomslag. Med tre listettor och tre framgångsrika album blev de landets mest framgångsrika girl band genom tiderna.

Efter tre år tillsammans tog man en paus - man var trötta på det höga tempot och även på varandra - för att satsa på de egna karriärerna. Det fungerade lagom bra och 2007 återförenades fyra av medlemmarna på nytt. 2008 vann de den tyska finalen med "Disappear" - ett stycke radiovänlig pop som blev bandets största hit på flera år.

Det som förvånade de flesta bedömare i Belgrad var hur en så rutinerad grupp som sjungit ihop i så många år kunde ha så lite personkemi och ge ett så torrt och kallt intryck. Bulgarien gav en tolva - en av gruppmedlemmarna är från Bulgarien - men slutplaceringen var ett fiasko. Endast EBU:s åtskiljningsregler räddade No Angels från en sistaplats då inga placeringar längre delas i tävlingen.

No Angels släppte ett sista album 2009 men nu hade tiden sprungit ifrån medlemmarna och skivan floppade. När Nadja Benaissa tvingades hoppa av efter att ha arresterats och åtalats var gruppens öde beseglat och bandet upplöstes.



No Angels / Disappear (Tyskland 2008)
23:e plats av 25 bidrag (final) i Belgrad

Romanca / Kroatien 2008

I den västerländska kulturen värderas varken ålder eller erfarenhet särskilt högt. Idealen är istället ungdom och skönhet och när man inte längre är ung kastas man bort till fördel för något nytt och fräscht.

Inom underhållningsindustrin hade detta tagits till nya nivåer och endast ett fåtal artister fick någon ordentlig chans att etablera sig och bli långvarig. Särskilt sångerskor hade visat sig ha korta bäst-före-datum men även män sopades i hög utsträckning bort ur rampljuset så snart de börjat bli lite rynkiga och grå.

Kroatiens låt hade förvandlat detta tråkiga faktum till en vemodig sång. Kraljevi ulice (Gatans kungar) hade bildats 1989 i Zagreb och var sannerligen inga tonåringar längre, även om de låtit sig inspireras musikaliskt av hippa Gotan Project.

För att ytterligare understryka sin poäng hade man tagit förstärkning av 75-årige Ladislav Demeterffy - för tillfället under artistnamnet 75 Cents - som ilsket hytte med käppen och skällde ut dagens ungdom efter noter:
Idag säger ni till mig
Att jag inte längre är på banan
Att jag är teknologiskt avfall
Som en apa på en gren

I förhandstipsen fanns det en och annan som trodde att den eleganta kroatiska tangon skulle kunna fungera ganska bra i Belgrad men i slutändan verkar den mest ha förvirrat publiken. 75 Cents blev lite väl uppspelt på scenen och kändes kanske mest som ett försök till humor, textens svartsinne till trots. Gatans kungar tog sig till final men fick en blygsam placering där. Hade man lyckats behålla studioversionens elegans hade det kanske gått bättre.

Ladislav Demeterffy tros vara den dittills äldsta person som tävlat i Eurovision Song Contest men fick fyra år senare stryk av en rysk babusjka. Det fick han däremot själv aldrig veta - han avled i november 2010 på ett sjukhus i Zagreb.



Kraljevi ulice feat 75 Cents / Romanca (Kroatien 2008)
21:a plats av 25 bidrag (final) i Belgrad

Peace Will Come / Georgien 2008

Efter att ha gjort en på många sätt spektakulär och progressiv debut i Helsingfors var möjligen Georgiens andra bidrag en mindre besvikelse. "Peace Will Come" var visserligen en städad och prydlig - om än aningens förutsägbar - önskan om fred framförd av en sångerska med högt tonläge och en distinkt röst.

Diana Gurtskaya föddes i Abchazien i juli 1978 och var blind sedan födseln. Trots att Sovjetunionen knappast var den ideala platsen för ett barn med funktionsnedsättning upptäcktes Dianas musikaliska talanger tidigt och hon flyttade till Tbilisi som väldigt ung för att få en ordentlig musikutbildning.

Året innan hade hon ställt upp i den vitryska uttagningen samt tagit emot ett hederspris utdelat av Vladimir Putin. Då hon vann den georgiska finalen genomförde hon ett rätt spektakulärt klädtrick som förbättrades ytterligare inför Belgrad. Något förvånande tog sig Diana till final och fick där en ännu bättre placering än man fått året innan.

Vädjan om fred hjälpte föga. Den 8 augusti 2008 utbröt krig i Georgien då de ryskspråkiga utbrytarrepublikerna Abchazien (där Diana Gurtskaya föddes) och Sydossetien bröt sig loss med hjälp av ryska trupper. Sedan dess är de båda områdena de facto självständiga även om deras självständighet endast erkänns av ett fåtal länder, däribland Ryssland.

Georgien vägrade först att delta vid ESC 2009 i Moskva men anmälde sig efter en del påtryckningar från EBU. Georgierna valde helt fräckt ut den utstuderat provocerande (och för all del mycket underhållande) "We Don't Wanna Put In" med Stephane & 3G. När EBU underkände texten vägrade man ändra den varpå Georgien uteslöts ur tävlingen.

Diana Gurtskaya är idag gift med en högt profilerad advokat i Moskva och är av allt att döma populär i maktens korridorer. 2014 undertecknade hon en petition till stöd för Vladimir Putin och Rysslands handlande på Krim.



Diana Gurtskaya / Peace Will Come (Georgien 2008)
11:e plats av 25 bidrag (final) i Belgrad

The Fire In Your Eyes / Israel 2008

Utan att ha någon större erfarenhet av att sjunga inför publik hamnade 20-årige Boaz Mauda med i Kokhav Nolad 2007 - den israeliska versionen av Pop Idol. Såväl juryn som tittarna gillade vad de såg och i slutet av augusti stod unge Boaz - vars röst beskrevs som en blandning av David D'Or (Israel 2004) och Dana International (Israel 1998) - som segrare.

Några månader senare beslutade IBA internt att skicka den unge sångaren till ESC i Belgrad för deras räkning. I en privat nationell final fick Boaz sjunga fem låtar som sedan röstades på av tittarna och en mindre skara experter.

Trots att "Parparim" ("Fjärilar") - en duett mellan Boaz och Oshrat Phapir - var den stora favoriten att vinna stod istället "Ke'ilu kan" ("Som här") som segrare. Kanske man föredrog en låt där Boaz sjöng solo, kanske hjälpte det att vinnarlåten var skriven av en viss Dana International.

Inför Belgrad bytte man ut låtens titel till "The Fire In Your Eyes" och kören byttes ut mot ett gäng spralliga och dansglada killar. Det israeliska paketet gjorde ett viss intryck och seglade enkelt in i finalen där man hamnade bland de tio främsta.

Boaz släppte flera framgångsrika låtar under de kommande åren - bland annat ett samarbete med två av sina medtävlare från Belgrad: Sirusho från Armenien och Jelena från Serbien - men verkar med åren ha intresserat sig alltmer för religion och religiösa studier och låtit sångkarriären kommit alltmer i skymundan.



Boaz Mauda / The Fire In Your Eyes (Israel 2008)
9:e plats av 25 bidrag (final) i Belgrad

This Is My Life / Island 2008

Om den egna karriären inte riktigt utvecklas som man skulle vilja finns det flera kreativa sätt att ta hjälp av vad andra åstadkommit tidigare. Man kan imitera Elvis eller Abba eller Beatles eller starta någon typ av mer generellt coverband. 2006 startade Regina Ósk och Friđrik Ómar Eurobandiđ som nästan uteslutande spelade covers på kända låtar som deltagit i Eurovision Song Contest. Det blev snabbt en stor succé som älskades av publiken, men så har Island också i alla år hyst en ovanligt intensiv kärlek till ESC.

Inte för att Regina och Friđrik skulle haft dåliga karriärer på eget håll heller - på egen hand hade de varit nära att vinna Söngvakeppnin såväl 2006 som 2007 - men tillsammans slog det gnistor om dem på ett annat sätt.

När de ställde upp tillsammans i den isländska finalen 2008 gick de hela vägen med ett stycke uppdaterad schlagerpop av ett märke som varit hårdvaluta i de flesta nordiska länders uttagningar de senaste åren. Inför Belgrad fick ”Fullkomiđ líf” engelsk text av självaste Paul Oscar (Island 1997), även om Peter Fenner senare gick in och petade lite med rödpennan bland formuleringarna.

Euroband, som man kallade sig i ESC, lottades att sjunga först i den andra semifinalen - för första gången ordnades två semifinaler istället för en - och för första gången sedan 2004 fick islänningarna sjunga i final. Då gjorde det inte så mycket att låten hamnade strax under mitten av resultatet.

Singeln blev populär hemma på Island och fansajten ESC Today gick i spinn och gav Eurobandiđ sju utmärkelser när de summerade året: bland annat ”bästa låt” och ”bästa framträdande”.



Euroband / This Is My Life (Island 2008)
14:e plats av 25 bidrag (final) i Belgrad

Vrag naj vzame / Slovenien 2008

Gissningsvis finns det tusentals historier och sagor och fabler i världen vars moral går ut på att nör man lastar för mycket på lasset så vinglar det lätt till och rasar omkull rakt ned i diket. Ändå verkar det vara en svår läxa för världen att lära sig.

Rebeka Dremelj valdes till Miss Slovenien 2001 och använde sig av uppmärksamheten för att starta en sångkarriär. Det gick bra och där hon ställde upp i den slovenska uttagningen till ESC 2005 hade hon redan två album i ryggen.

Hennes första eurovisionsförsök 2004 gav mersmak och året efter bjöd hon på ett fullständigt ogenerat stycke glittrig gaydisco med hög campfaktor. Möjligen en aning för mycket av allt i det konservativa Slovenien, men en tredjeplats antydde att hon var något på spåren.

Tre år senare blev det seger för ”Vrag naj vzame” (”Åt helvete med det”) - en samtida och energisk popschlager av ett nästan skandinaviskt snitt. Låten var skriven och producerad av det kroatiska bandet Karma. Trots att den spelades in på både kroatiska och engelska bestämde man att sjunga på eget språk i Belgrad.

Vem som än designat scenframträdandet hade tagit i rejält. Rebeka började sången i en bur bestående av gröna neonrör innan hon promenerade sina glitterdansare i koppel och slängde av sig sin kappa av aluminimfolie. Lite mer fokus på låten hade kanske inte skadat och nu snubblade slovenerna på målsnöret.

Misslyckandet i semifinalen har inte satt stopp för Rebeka som vid sidan av att sjunga vidare även skådespelat, varit programledare i tv och designat kläder.

Uppdaterad och korrigerad 9 januari 2022


Rebeka Dremelj / Vrag naj vzame (Slovenien 2008)
11:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Belgrad

Day After Day / Azerbajdzjan 2008

Efter Armenien 2006 och Georgien 2007 var det nu dags för Azerbajdzjan att göra debut i ESC. Det hade suttit hårt åt: landets statliga tv-bolag hade nekats medlemsskap i EBU då man ansåg att azerbajdzjansk public service hade på tok för täta band till den styrande presidentfamiljen.

Azerbajdzjan var inte riktigt vilket deltagarland som helst. I flera av länderna i det forna östblocket hade demokratin brister och skönhetsfläckar men i Azerbajdzjan fanns demokratin bara på pappret. All verklig makt låg hos presidentfamiljen och president Aliev hade ärvt posten av sin far. De val som hölls var inte fria, all opposition motarbetades och pressen var hårt styrd. Inte underligt om EBU tvekade.

Från början verkar det som om man bara hade tänkt delta en enda gång. Det pratades en del i Belgrad om hur man hade planer på att starta en asiatisk version av ESC som skulle anordnas i Baku varje år. Om man hade tänkt sig något i stil med Türkvizyon eller om man skulle vänt sig till länderna i Mellanöstern är oklart.

Det första bidraget skulle visa sig ovanligt i och med att det var skrivet av inhemska upphovsmän. Deras tjänster skulle verkligen inte komma att efterfrågas särskilt ofta fortsättningsvis.

Elnur Hüseynov var en mångsidig 21-åring som utbildat sig till såväl tandläkare som hårstylist innan han vann en tv-sänd talangjakt. Efter att ha valts ut krävde han att få uppträda tillsammans med den sju år äldre Samir Javadzadeh, något som möjligen inte var helt i enlighet med reglerna men som ändå godkändes.

I Belgrad bjöd man på en galen maskerad där höga toner blandades med änglar och djävlar och en exploderande tron (något bildproducenten lyckades missa i såväl semifinalen som finalen) - en mix som gick hem förvånansvärt väl och resulterade i en första placering bland de tio bästa.

Kort tid efter finalen gick Elnur och Samir skilda vägar och av allt att döma skildes de inte som vänner. De har båda fällt hårda omdömen om varandra och har aldrig uppträtt tillsammans på nytt. Elnur skulle sju år senare bli den första artist som representerat Azerbajdzjan en andra gång.

Azerbajdzjan verkar snabbt ha släppt tanken på en egen tävling utan började istället satsa hårt på att vinna ESC istället, inte alltid med helt renhåriga metoder. Redan på fjärde försöket blev det vinst tack vare låtar inköpta av utländska låtskrivare.



Elnur & Samir / Day After Day (Azerbajdzjan 2008)
8:e plats av 25 bidrag (final) i Belgrad

Casanova / Andorra 2008

Andorra hade varit så förkrossande nära att ta sig genom nålsögat i Helsingfors - en tolfteplats i en förödande lång semifinal var en bragd för ett litet land som lämnade flera större och mer erfarna deltagarländer bakom sig - och verkade ha fyllts av ett riktigt jäklaranamma efter detta. Kanske att allt skulle lösa sig om man bara satsade?

Gisela var dessutom ett litet scoop. Hon hade studerat journalistik i Barcelona då hon blev uttagen att delta i den första omgången av Operación Triunfo 2001 och trots att hon bara kom på åttonde plats fick hon följa med Rosa till Tallinn och köra bakom det spanska bidraget.

Sedan hade Giselas karriär tagit fart på allvar. Hon hade släppt tre album och ett antal singlar, varav två gått upp i topp på den spanska topplistan. Hon spelade dessutom in sina största hits även i katalanska versioner och var därför lämplig för Andorra.

"Casanova" - som visade sig vara en riktig pangschlager av gammaldags snitt - var däremot helt på engelska i hopp om att underlätta en bra placering. För att underlätta för turister att hitta till Andorra spelade man in en påkostad video som även användes i den andorranska turistbyråns reklamfilmer. Dessutom slog man på stort och filmade videon med en helt ny och revolutionerande teknik, så kallad HD-tv.

Alla noggranna förberedelser till trots hade man glömt en riktigt viktig sak. Varje riktig schlager behöver naturligtvis en tonartshöjning som får nackhåren att resa sig. Det saknade "Casanova" som därför inte alls lyfte på slutet.

Istället försökte Gisela kompensera med en massa mindre lyckat vokaliserande i den sista refrängen, vilket inte alls fungerade. Scenkostymerna signalerade också mer maskerad än schlagerfestival och poängutdelningen blev skral. Helt bortkastat var inte besväret ändå - "Casanova" svingade sig upp på den spanska iTunes-listans andraplats, trots den uteblivna finalplaceringen.

Efter Belgrad verkar Gisela har lagt popkarriären lite grann i malpåse och har istället satt mest kraft på en karriär som musikalartist. Dessutom har hon dubbat en mängd filmer och gav Elsa i Frozen sångröst på både spanska och katalanska.

2017 gjorde Gisela comeback på de spanska topplistorna med singeln "Sigue el ritmo".



Gisela / Casanova (Andorra 2008)
16:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Belgrad

Oro / Serbien 2008

Jelena Tomašević skulle redan ha vunnit och representerat sitt land en gång om allting hade gått rätt till, men 2005 var allting galet och uppskruvat. De montenegrinska domarna gav noll poäng till alla starka serbiska kandidater och storfavoriten "Jutro" fick nöja sig med en neslig andraplats.

Kanske var det värt väntan ändå för nu fick Jelena sjunga för sitt land på hemmaplan i Belgrad efter att Serbien vunnit på sitt första försök som självständigt land. Hemmapubliken var patriotisk, entusiastisk och stödjande och vissa bedömare trodde att det kanske kunde bli en hemmaseger för första gången sedan Irlands glansdagar.

"Oro" - en långsam Balkanballad som fått sitt namn av en traditionell dans, tidigare besjungen av Israel 1982 - var skriven av Željko Joksimović (ESC 2004, 2006, 2012, 2015) som kuriöst nog även var programledare för hela finalen.

En mer underligt var att texten innehöll en hundvissla som den serbiska publiken uppfattade men som tydligtvis gick under EBU:s radar. En rad i texten antyder att den älskade man inte längre får vara med inte är en människa utan Kosovo, som tidigare samma år utropat en självständighet de serbiska myndigheterna inte var beredda att erkänna.

Någon seger kom man inte i närheten av med slutplaceringen var klart godkänd och Jelenas debutalbum sålde i stora mängder. Av okänd anledning fortsatte inte samarbetet mellan henne och Željko Joksimović, och utan hans stöd har hennes karriär blivit lite mindre spektakulär med åren.

Jelena Tomašević / Oro (Serbien 2008)

6:e plats av 25 bidrag (final) i Belgrad

Senhora do mar / Portugal 2008

Portugal hade kommit väldigt nära en finalplats i Helsingfors och helt plötsligt fanns en underlig förväntan i luften. Tänk om en av tävlingens eviga förlorare - efter att Finland vunnit i Aten 2006 var Portugal med viss marginal det land som deltagit flest gånger utan att vinna - skulle ha hittat ett flow och vara något på spåren?

Det kanske man var. Att köpa in låtar från utländska låtskrivare var en allt starkare trend i ESC och nu hakade Portugal på. Den vinnande låten - tittarna fick välja vinnare genom att ringa eller skicka SMS och marginalen mellan ettan och tvåan var enorm - var skriven av kroatiske Andrej Babić som nu representerade sitt fjärde land efter Kroatien 2003, Bosnien-Hercegovina 2005 och Slovenien 2007.

Sången lät ändå mer portugisisk än kroatisk, inte minst för att man insisterade på att använda den portugisiska texten - en dramatisk historia om sjömannen som aldrig kommer tillbaka och kvinnan som förgäves väntar på honom - även i Belgrad.

Sångerskan Vânia Fernandes var en rutinerad 23-åring från Funchal. Året innan hade hon fått sitt publika genombrott då hon vann den tredje upplagan av Operação Triunfo.

Ett stort antal eurovisionsfans gick fullständigt i spinn av lycka över den här låten medan panelen i SVT:s "Inför Eurovision Song Contest" var mindre lyriska. Lena Philipsson var den som bäst satte ord på det: "Man ser att för henne är det här stor dramatik. Hon tar i och blickar ut och själv tänker man bara att... jaha?"

I semifinalen - där Portugal sjöng sist av nitton bidrag - gick sången hem med besked. Vânia fick näst mest poäng och dundrade in i finalen men fick där ett sämre startnummer vilket verkar ha påverkat poängskörden rejält och till sist blev det en plats mitt i resultatet. Hur som helst var detta Portugals bästa placering på tio år.

Låten blev en hyfsat stor hit på hemmaplan men Vânia blev aldrig någon riktig popstjärna och bytte snart spår i karriären. 2012 släppte hon sitt första jazzalbum och fick fina recensioner i tidningarna.



Vânia Fernandes / Senhora do mar (Portugal 2008)
13:e plats av 25 bidrag (final) i Belgrad