Anledningen var att man dragit en övre gräns vid tjugotvå deltagare, längre fick inte programmet bli. Oss emellan inte någon dålig idé alls. Man skulle önskat sig en liknande ambition andra år, exempelvis i Wien 2015 där finalen hade hela tjugosju bidrag.
Däremot fick Malta sin chans i Rom 1991, då Nederländerna drog sig tillbaka. Finalen hölls 4:e maj, samma dag som Nederländerna sörjer de som föll under andra världskriget och då passar det inte att delta i schlagerfestivaler. Malta fick ta Nederländernas plats men skulle bara få vara med denna enda gång, var det sagt.
För mig som 15-åring var det en stor händelse att Malta gjorde comeback. Jag var inte bara förtjust och fascinerad av de europeiska mikrostaterna men hade också haft en maltesisk brevvän under ett par år.
Till Rom skickade man två rutinerade sångare som bildat duo tillfället till ära. Georgina Abelas man hade dessutom skrivit musiken och dirigerade orkestern. Georgina och Paul sjöng snyggt och deras röster imponerade gissningsvis mer på juryn än själva låten, som visserligen var elegant men en smula anonym.
Dessutom fick Georgina illustrera ett av tv-världens mysterier, nämligen det att kamerorna inte alltid klarar av att förmedla färg. När hon äntrade scenen i sin lila klänning såg den blå ut i rutan.
Bra gick det i vilket fall, mycket bättre än något Malta någonsin tidigare varit i närheten av. Sverige och Irland gav tolvor och malteserna landade på en imponerande sjätteplats. Nu hade inte EBU hjärta att sparka ut dem i kylan igen och året efter hade finalen för första gången tjugotre bidrag. Då skulle Georgina Abela vara tillbaka i tävlingsfållan, men nu som kompositör.
Paul Giordimaina & Georgina / Could It Be? (Malta 1991)
6:e plats av 22 bidrag i Rom
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar