Spirit Of The Night / San Marino 2017

Valentina Monetta hade faktiskt - på sitt eget lilla sätt - åstadkommit en ganska fantastisk bana inom ESC. Hon hade genom att representera San Marino tre år i rad (2012, 2013, 2014) lyckats bygga sig en smått osannolik fanbase som älskade henne och stöttade henne.

Hon hade dessutom en utmärkt dramatisk båge då hon gått från chanslöst Ralph Siegel-fynd till att hitta en egen ton och slutligen - mot alla odds - lyckas ta sitt pyttelilla land till final för allra första gången. En perfekt historia och ett perfekt ställe att sätta punkt på. Om någon av de inblandade hade haft vett nog att faktiskt sätta punkt någonsin.

Ralph Siegel klarade inte att hålla sig borta ens ett år innan han lyckades floppa på nytt i ESC. Valentina Monetta verkade länge ha ett snäppet bättre omdöme ändå men kunde slutligen inte låta bli att ställa upp en fjärde gång - nu i en poppig duett med en amerikansk sångpartner.

Jimmie Wilson var en musikalskådis från Detroit som spelat med i "Sisterella" - en musikal, baserad på Askungen och producerad av Michael Jackson, som aldrig riktigt tog fart - innan han flyttade till Tyskland för att spela titelrollen i "Hope! - Das Obama Musical".

Om Valentina Monetta och Ralph Siegel med åren verkade ha hittat något slags samklang där han alltmer skrev låtar hon verkade vara bekväm med så hade alla sådana tendenser regnat bort sedan det sista försöket. 

"Spirit Of The Night" kändes minst sagt daterad och verkade inte synka med någondera av de två artisterna som i sin tur inte verkade ha någon vidare kemi sinsemellan. SVT:s kommentator Edward af Sillén formulerade det bäst: "det känns som när man var på skoldisko och ens föräldrar plötsligt började dansa". 

Europas tittare skruvade på sig och röstade på någon annan istället. När siffrorna offentliggjordes visade det sig att San Marino kommit på allra sista plats i sin semifinal med en enda poäng från Ralph Siegels hemland Tyskland.

Högst sannolikt kommer "Spirit Of The Night" att förbli Ralph Siegels sista bidrag i ESC. Jag skulle faktiskt ha önskat honom ett värdigare avslut än så på sitt tävlande.

Värdigt kändes det inte heller då två italienska artister - först Tony Maiello, sedan Arisa - berättade i offentligheten att de båda erbjudits att tävla för San Marino i Kiev under förutsättning att de betalade en rejäl slant ur egen ficka till tv-bolaget. SMRTV förnekade att de skulle ha kontaktat Maiello men verkar inte ha kommenterat Arisas uppgifter alls.

Valentina Monetta & Jimmie Wilson / Spirit Of The Night (San Marino 2017)

18:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Kiev

If We All Give A Little / Schweiz 2006

Det var tuffa tider för Ralph Siegel. Tyskland ville inte längre ha hans låtar och han hade fått nobben i såväl Finland som Malta. Skam den som ger sig - det är liksom inte Ralphs grej att bara ge upp och gå vidare - och inför Aten 2006 lyckades han sälja in sin nya idé till Schweiz.

Att sätta ihop en grupp artister som skulle låta bra tillsammans för en låts skull var nu inte alls någon ny idé för Ralph. Han hade satt ihop Dschinghis Khan, MeKaDo och Sürpriz, samt en närmast oräknelig mängd grupper och band som fått sjunga hans låtar i de tyska finalerna.

Inte ens att sätta ihop artister från olika länder för att sjunga en låt med något slags budskap var ett nytt grepp - Siegel hade gjort exakt just det redan för Luxemburg 1985.

Schweizisk tv lät sig ändå bevekas och via ett antal auditions plockade man ut ett sexmannaband där man prickade in så många nationaliteter man bara kunde. Tanken var helt krasst att de telefonröstande tittarna skulle kasta poäng över "sina" artister i Siegels låt.

Claudia D'Addio från Schweiz fick sällskap av Keith Camilleri från Malta, tyske Marco Matias med rötterna i Portugal, Liel från Israel (en 16-åring som sjungit för Bill Clinton och som helt anspråkslöst presenterades som en ny Céline Dion), tv-stjärnan Tinka Milinović från Bosnien-Hercegovina samt svenske Andreas Lundstedt.

Andreas Lundstedt hade mycket framgångsrika år bakom sig som en del av Alcazar och många höjde på ögonbrynen då han dök upp i det här sammanhanget. Vad publiken inte visste var att Andreas var vilsen i såväl livet som karriären efter att Alczar gått skilda vägar som ovänner och hans eget liv varit en enda röra där han tagit mängder av droger och lekt katt-och-råtta med journalister som ville avslöja honom som hiv-positiv.

Kanske blev Andreas smickrad av att bli tillfrågad, kanske hoppades han att tävlandet kunde öppna nya dörrar och möjligheter. I Andreas Lundstedts frispråkiga självbiografi - där han erkänner bra mycket mer än vad som sannolikt var bekvämt - nämns tävlandet i Aten pikant nog inte med ett ord.

Vanilla Ninja hade säkrat Schweiz en plats i finalen genom att komma bland de tio främsta året innan och Six4One fick inleda hela uppspelningen.

Det här bidraget tar verkligen i från tårna från den första tonen till den sista och blommar ut till ett fullskaligt pekoral där inte ett enda ord klingar trovärdigt och där de sex utvalda uppvisar påfallande lite kemi sinsemellan. 

Malta svalde betet helt och gav en tolva, annars blev det ett par svala ströpoäng och inget mer. Bandets medlemmar skyndade alla vidare mot (i de flesta fallen rätt ospektakulära) solokarriärer.

Ralph Siegel verkade ändå nöjd med sin låt. Så nöjd att han 2015 skrev nästan samma låt en gång till - nu med titeln "Chain of Lights" - och lät den tävla för San Marino.

Six4One / If We All Give A Little (Schweiz 2006)

17:e plats av 24 bidrag (final) i Aten

Just Get Out Of My Life / Montenegro 2009

I några dagar försökte Montenegros tv-bolag RTCG hålla det hemligt vem som skrivit landets bidrag för Moskva. Att man sökt sig utomlands för att hitta en låt var ingen hemlighet och ingen blev särskilt överraskad när det visade sig att en viss Ralph Siegel stod bakom "Just Get Out Of My Life".

De senaste åren hade tysk tv varit tydligt ointresserade av hans allt mindre inspirerade låtar så Ralph hade sökt sig till nya jaktmarker. Han hade skrivit för Schweiz 2006 samt skickat in låtar till en mängd mindre länder utan nämnvärd framgång.

Som så många andra Siegellåtar lät "Just Get Out Of My Life" aningens bekant. Som något man hört förut. Om man hade följt med de olika ländernas nationella finaler extra noga så hade man faktiskt gjort det.

I vanlig ordning hade Ralph skickat in låtar till de maltesiska semifinalerna och fått med två stycken. Båda framförda av Ruth Portelli, ingen av dem stark nog att ta sig till final. Nu hade man helt fräckt plockat refrängen från en av låtarna - "Innocent Heart" - och byggt en ny låt runt omkring den.

Någon kränkning av upphovsrätten var det inte frågan om, man kan inte plagiera sig själv. Men tävlingsreglerna kräver att tävlingsbidragen ska vara nyskrivna originalkompositioner vilket det här uppenbarligen inte var.

Någon borde ha satt ned foten - som man gjort med Litauen 2002, exempelvis - men ingenting hände.  Tänkte man att låten ändå inte skulle ha någon chans? Insåg man att Montenegro inte skulle hinna välja en ny låt? Ville man vara snäll mot en gammal trotjänare som tappat skärpan?

Sångerskan Andrea Demirović hade slagit igenom vid Sunčane Skale-festivalen 2002. Hon hade gjort lycka vid många regionala sångtävlingar sedan dess och släppt en skiva för ett stort serbiskt skivbolag.

I Moskva öppnade hon den första semifinalen och fick sällskap på scenen av en Travoltakopia med kvällens mest väloljade höftparti. Det räckte ändå inte hela vägen och för tredje året i rad gjorde Montenegro tidig sorti. 

Nu tyckte man i Podgorica att tävlingen kostade mer än den smakade. RTCG drog sig ur tävlingen och skulle återvända först 2012.

Ralph Siegel skulle fortsätta att jobba sig nedåt och samma år som Montenegro gjorde comeback i Baku ställde han upp med ett riktigt lågvattenmärke till bidrag, nu för San Marino.

Andrea Demirović / Just Get Out Of My Life (Montenegro 2009)

11:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Moskva

Zeit / Tyskland 1997

Doktor Jürgen Meier-Beer skulle komma att grabba tag i Eurovision Song Contest och skaka om hela institutionen våldsamt i ett försök att se om man kunde få den gamla apparaten att börja fungera igen. Ingen kunde få de mer traditionella eurovisionsfansens blod att koka på samma sätt som Dr Meier-Beer.

Han var underhållningschef på NDR - ARD:s regionala avdelning i Hamburg - och hade fått det tyska deltagandet mer eller mindre kastat i ansiktet då ingen annan ville ta hand om eländet. Tyskland hade pinsamt nog kommit sist året innan och nu ville ingen befatta sig med tävlingen längre.

Meier-Beer tog inte heller emot uppgiften med entusiasm. I en intervju för EuroSongNews kallade han ESC för "någonting som ruttnar nere i källaren", ett program som för länge sedan överlevt sig självt och som redan borde lagts ned. Men ett sista försök kunde det kanske vara värt.

1996 anordnade man en nationell final av rätt tveksam kvalitet men med en vinnare som åtminstone låtsades vara modern. "Blauer Planet" framförd av den sjungande frisören Leon var ett slags schlager-techno-hybrid och ansågs ha stora chanser vid finalen i Oslo.

Många hakor föll då de länder som klarat sig igenom den interna semifinalen presenterades och det visade sig att Tyskland - det enda landet som deltagit i varje årgång av ESC - åkt ut på öronen.

De utslagna länderna betalade bara en reducerad deltagaravgift och när en stor del av de tyska pengarna försvann ur budgeten blev det svettigt för arrangörerna. Tyskarna insåg plötsligt hur viktiga de var för att ESC skulle kunna genomföras. Kanske kunde man sätta lite press på EBU?

Inför 1997 års tävling kom NDR med en lång lista krav för att tysk tv skulle hållas kvar. Ingen behövde längre använda orkestern och man fick lägga all musik - men ingen sång - på band. Tittarna får välja vinnare genom att ringa in och rösta. Och på sikt ville man ta bort regeln som tvingar länder att sjunga på egna språk. EBU accepterade och fans skrev rasande protestbrev till Meier-Beer.

Den tyska finalen var flera snäpp bättre än året innan men de musikaliska försöken till modernisering hade ingen chans i omröstningen. Storfavorit var fjolårsvinnaren Leon som fått en riktigt svag och fånig variant av Michael Jacksons "They Don't Care About Us" på sin lott och distanserades rejält av en av Ralph Siegels två låtar.

"Zeit" var en ovanligt seriöst menad låt. Ralph Siegel hade tänkt sig att Esther Ofarim (Schweiz 1963) skulle sjunga den - en judinna som tävlar för Tyskland med en sång om att tiden alltid drar vidare och att allt förändras och all symbolik som skulle följt med på köpet.

Esther Ofarim var intresserad men ville ha rejält betalt för att ställa upp. I ett anfall av en allt mer sällsynt självinsikt förstod Siegel hurdana rubriker det skulle leda till om han köpt sig en sångerska och istället gavs låten till Bianca Shomburg.

"Sikta mot stjärnorna" eller "Soundmix Show" - där okända människor fick chansen att sjunga som kända artister - var det hetaste heta på tv i mitten av 90-talet och 1996 hade man anordnat en internationell final där tio länders vinnare fick tävla mot varandra. Bianca Shomburg vann med sin Céline Dion-imitation trots våldsamt överspel och fick nu med "Zeit" chansen att knocka Europa en andra gång.

Många tippade Tyskland högt upp i resultatet men Bianca fortsatte att mest bjuda på Céline-poser och kunde inte gjuta in något av den tyngd Ralph Siegel hade tänkt sig att hans bidrag skulle ha. Poängutdelningen blev mycket blygsam och en delad artondeplats var inget annat än ett fiasko. Året efter skulle Ralph komma att släppa alla ambitioner att vara seriös i den nationella finalen.

Tysk tv ansåg sig ändå var något spåren - inte minst kände sig Dr Jürgen Meier-Beer uppmuntrad av Islands bidrag i Dublin - och skulle de närmaste åren sätta stora avtryck i publikens syn på ESC. Och de traditionella fansen skulle fortsätta att rasa i flera år ännu.



Bianca Shomburg / Zeit (Tyskland 1997)
Delad 18:e plats av 25 bidrag i Dublin

Chain Of Lights / San Marino 2015

Att man kommit trea från slutet i finalen spelade ingen som helst roll. San Marino hade tagit sig igenom semifinalen och det var en bragd. På det tredje försöket tyckte Valentina Monetta (2012, 2013, 2014) att hon gjort sitt och att hon kunde avsluta ESC-karriären med den blåvita flaggan i topp och nöjde sig med att lämna San Marinos poäng i finalen. Tråkigt nog kände inte hennes tyske låtskrivare Ralph Siegel samma sak.

San Marino hade känt vinden i håret och hade deltagit två gånger i Junior Eurovision Song Contest, EBU:s melodifestival för barn och nu hade man siktet på att knuffa in ett par av de unga talangerna man använt sig av där även i de vuxnas strålkastarljus.

Michele Perniola var en genuint begåvad ung artist som representerade San Marino vid JESC i Kiev 2013. Han skulle ha behövt mer coachning och en bättre låt men trots detta visade han sig besitta såväl röst som karisma. Han hade egentligen ingen koppling till San Marino men man hade fått dispens från de annars rätt strikta reglerna i barntävlingen.

Till ESC parades han ihop med Anita Simoncini som ingått i gruppen The Peppermints - tillsammans med Micheles lillasyster Rafaella - som representerat mikrostaten i JESC 2014.

Att bidraget plötsligt var en duett kom som en överraskning för Michele Perniola, som fick veta att han fått en sångpartner först på väg till den sanmarinesiska televisionens presskonferens. Landets ledning skulle helst vilja ha en lokal artist och kanske hade de påverkat beslutet.

Ralph Siegel och Valentina Monetta verkade ha upprättat någon form av kommunikation med åren och låtarna hade passat henne allt bättre. Nu slog Siegel klorna i två oerfarna barn som inte kunde försvara sig och slutresultatet blev återigen en enda soppa om fred på jorden och ro i sinnet. De unga artisterna verkade inte tro ett ord av vad de sjöng och verkade inte ens speciellt förtjusta i varann. Poängutdelningen blev precis så svag som den förtjänade att bli.

Michele lät sig inte nedslås och dök två år senare upp i det italienska talangprogrammet Amici di Maria de Filippi, där han visade upp en helt ny stil och för första gången fick lite användbar feedback.
Det räckte inte till seger men han tog sig åtminstone en god bit genom tävlingen.

Vad beträffar Valentina Monetta skulle hon snart nog visa sig ha samma grumliga omdöme som Ralph Siegel och återkom till tävlingen en fjärde gång 2017.



Michele Perniola & Anita Simoncini / Chain of Lights (San Marino 2015)
16:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Wien

Let's Get Happy / Tyskland 2003

Nog skulle det ha smakat bra att få fira 20-årsjubileet av "Ein bißchen Frieden" med en ny seger men Corinna May hade misslyckats grovt i Tallinn. En mindre självsäker låtskrivare hade kanske tagit det som en vink att det var dags att dra sig tillbaka men Ralph Siegel kunde inte låta bli att ställa upp på nytt.

Vid sidan av att skriva låtar utifrån visuella koncept hade Siegel fått smak för att hitta artister som på något sätt skulle vara iögonfallande eller speciella. Corinna May hörde definitivt till den kategorin - att sångerskan var blind hade i det närmaste reducerats till en gimmick - och det gjorde även Lou.

Siegel hade försökt matcha fram Lou redan i den nationella finalen 2001 med den lätt hysteriska "Happy Birthday Party". Då uppträdde hon som Lou + Band, tillsammans med ett gäng musiker hon uppträtt med i många år.

Nu hade hon tilldelats en betydligt mer energisk låt, en smattrande poplåt som lät förvånansvärt uppdaterad. Retro men på ett bra sätt. Som förhandsvideo använde man en skojig tecknad film där även Stefan Raab gjorde ett gästspel - kanske som ett tjuvnyp tillbaka efter att Raab använt pseudonymen Alf Igel 1998.

Det blev en del diskussion runt texten också. "Let's get happy and let's be gay!" var helt tydligt en blinkning till de många homosexuella eurovisionsfansen men båda upphovsmännen förnekade kategoriskt att så skulle vara fallet. Textförfattaren Bernd Meinunger satt i tysk tv med en engelsk ordbok och förklarade att "gay" betyder "glad" och inget annat.

I Riga var allt det fräscha borta. Lou var måhända en sprallig liveartist men hon passade inte hemskt bra ihop med sin låt och dessutom hade hon - precis som Corinna - tvingats ihop med en outhärdligt käck grupp bakgrundssångare som ständigt hotade att ta över showen. Placeringen blev mycket bättre än året innan men ändå en besvikelse.

Lou spelade in en skiva med Ralph Siegel utan framgång och gick sedan tillbaka till att turnera med sitt eget band igen. För sin del hade tysk tv nu tröttnat på Siegels kalkylerade låtar och började från och med 2004 allt tydligare visa att han inte längre var så välkommen i de nationella finalerna.



Lou / Let's Get Happy (Tyskland 2003)
12:e plats av 26 bidrag i Riga

I Can't Live Without Music / Tyskland 2002

Det var åtminstone en liten överraskning då Corinna May - en 29-åring från Bremen som varit blind sedan födseln - gick åstad och vann den tyska finalen 1999. Hon hade sjungit i olika körer och hade just släppt sitt andra album och strålade av lycka efter segern.

Lyckan skulle bli kort. Redan under finalen ringde tittare in till tv och tyckte att de hade hört Corinnas låt förut och snart nog bestämde sig arrangörerna för att undersöka saken. Det visade sig snabbt att vinnarlåten givits ut på skiva två år tidigare som "Where Have All The Good Times Gone" med gruppen Number Nine.

Här fanns inget att göra och vinnarlåten diskades. Corinna May grät floder och sade sig vara redo att strypa sin producent men fick ändå åka med den tyska delegationen till Jerusalem som tröstpris.

Ett andra tröstpris blev att Ralph Siegel - vars låt fick åka istället för Corinna - fattade sympati för sångerskan och ville skriva låtar till henne. Året efter ställde hon upp med den kanske inte så värst subtila "I Believe In God" och 2002 blev det seger på nytt för Ralph och Corinna.

I ungefär femton sekunder låter "I Can't Live Without Music" som en lovande discopastisch men sedan börjar Corinna sjunga och man inser snabbt hur illa artisten och låten passar ihop. Den fyrkantiga discon får Corinna att framstå som stel och borttappad, inte minst som de outhärdligt käcka körsångerskorna ständigt hotar att ta över hela showen.

Allt detta till trots räknades Tyskland som en av de riktiga storfavoriterna i Tallinn men när det väl gällde blev det en omild kraschlandning i de nedre regionerna av resultatet. Med all rätt. Ingen av de låtar Corinna och Ralph Siegel gjorde tillsammans blev någon större framgång och projektet avslutades.

Corinna har fortsatt sjunga och hade viss framgång med singeln "Jetzt wie noch nie" 2006. Numer sjunger hon i duon OneKiss tillsammans med "Claus mit C".



Corinna May / I Can't Live Without Music (Tyskland 2002)
21:a plats av 24 bidrag i Tallinn

Maybe / San Marino 2014

För tredje året i rad stod den före detta hitmakaren Ralph Siegel och den lokala förmågan Valentina Monetta som representanter för den högst fridfulla republiken San Marino ("Serenissima Repubblica di San Marino") och nu verkade det som om de båda vågade slappna av i varandras sällskap.

"Maybe" var ingen särskilt märkvärdig låt, men till skillnad från alla andra bidrag signerade Ralph Siegel de senaste femton åren eller så var det en rak och tydlig komposition utan konstigheter. Inga publikfriande visuella idéer, inga egendomliga försök till "aktuella" eller berörande texter, inga påklistrade tempobyten. Bara en enda låt från början till slut.

Att Valentina Monetta var den svaga länken i paketet blev tydligare när hon hade en bättre låt att jobba med. Såväl i förhandsvideon som i Köpenhamn visade hon tydliga tendenser till att spela över och tappa bort sin låt. När det väl gällde lyckades hon ändå övertyga tillräckligt många och för första gången lyckades San Marino kvala in till finalen.

På lördagkvällen var "Maybe" precis så chanslös som de flesta trott att den varit redan i semifinalen men lite rörande var det ändå att få se Ralph Siegel kompa sin artist i en final.

Detta kunde ha fått vara en sober och värdig punkt för både Valentina Monetta och Ralph Siegel i Eurovision Song Contest, men ingen av dem skulle ha förstånd att hålla sig borta. Ralph var tillbaka redan året därpå och Valentina skulle sjunga för sitt lilla land på nytt 2017.



Valentina Monetta / Maybe (San Marino 2014)
24:e plats av 26 bidrag (final) i Köpenhamn

Wir geben 'ne Party / Tyskland 1994

Det hade inte varit så lätt för nybildade Mitteldeutscher Rundfunk (MDR) - som grovt förenklat var den gamla östtyska statstelevisionen i nya kläder - efter att de fått ta över det tyska ESC-deltagandet 1992.

Efter två svaga placeringar hade man lagt pannorna i djupa veck och kommit på ett riktigt genidrag. Nu skulle man förnya och vitalisera hela tävlingen genom att bjuda in Nina Hagen att tävla för Tyskland. Nina hade slagit igenom redan som tonåring hemma i DDR - schlagerparodin "Du hast den Farbfilm vergessen" är en riktig evergreen - innan hon lämnade sitt hemland och drog till väst där hon blev en av den europeiska punkens absolut tyngsta frontfigurer.

Nina Hagen kunde ha landat som ett explosivt UFO vid finalen i Dublin men dessvärre tackade sångerskan nej till erbjudandet. Möjligen att Nina Morato - som representerade Frankrike samma år och som lånat en grej eller två av Nina Hagen - hade anledning att andas ut en smula men det skulle varit spännande att se vad "punkmormor" kunde ha ställt till med i ESC.

Istället gjorde MDR det som de flesta skulle ha gjort i samma situation: de ringde Ralph Siegel och frågade om han kunde tänka sig att skriva en låt till tävlingen. Han förelog att Tyskland skulle representeras av trion MeKaDo - Melanie Bender, Kati Karney och Dorkas Kiefer.

Alla tre hade jobbat med Ralph Siegel tidigare. Dorkas hade ställt upp i den tyska finalen 1989 med Ralph Siegels "Ich hab Angst" och Melanie Benders pappa hade varit en del av Dschinghis Khan 1979.

"Wir geben 'ne Party" var en hyfsat samtida poplåt även om den kortlivade tidningen The European satte huvudet på spiken när de skrev att den lät som att den remixats av ett gäng farmödrar. Den tyska titeln var tänkt att låta så lik den engelska "We're Giving A Party" som möjligt för att tänja på den regel som tvingade alla länder att sjunga på egna språk.

Inför finalen i Dublin räknades MeKaDo som storfavoriter tillsammans med Storbritanniens Frances Ruffelle, men framträdandet var i plastigaste laget - särskilt den töntiga kompgruppen där arma Rhonda Heath från Silver Convention (Västtyskland 1977) låtsades spela keyboards - och i röstningen halkade man snabbt långt efter vinnande Irland.

En tredjeplats var inget att skämmas över men låten blev ingen framgång på topplistorna. MeKaDo släppte en singel till - "Together In Blue Jeans" - men upplöstes kort tid efteråt. Den fina placeringen till trots fortsatte ESC att tappa i popularitet på hemmaplan. Hur skulle man kunna vända utvecklingen?

Kati Karney dök upp i Bosnien-Hercegovinas uttagning 2002 där hon agerade körsångerska åt Boris Režak, som kom på femte plats till slut.



MeKaDo / Wir geben 'ne Party (Tyskland 1994)
3:e plats av 25 bidrag i Dublin

Theater / Västtyskland 1980

Katja Ebstein hade blivit en riktig institution inom den tyska underhållningen och stod stadigt med ena benet inom schlager och med det andra i en mer anspråksfull och seriös ådra. Under slutet av 1970-talet skulle hon ägna sig alltmer åt projekt med hög kvalitet och konstnärliga ambitioner men som kanske inte drog riktigt samma publik som de enklare refrängerna.

Tidigt hade Katja Ebstein insett att man kunde köpa sig artistisk frihet genom att spela in mer publikfriande material som publiken ville köpa och som höll skivbolagen på gott humör. I slutet av decenniet skrev hon kontrakt med jätten Ariola och påbörjade ett fruktbart samarbete med den omåttligt framgångsrike Ralph Siegel.

Tillsammans gjorde de skivan "Glashaus" som blev en stor succé. Singeln "Dann heirat doch dein Büro" blev populär och krattade i arenan för Katjas comeback i den tyska finalen.

Det blev strid på kniven mellan Katjas "Theater" och Costa Cordalis "Pan" - en annan av Siegels låtar. I en av alla tiders mest pinsamma tv-ögonblick ropade programledarna dessutom ut fel vinnare.

För att göra telefonomröstningen mer spännande gavs flera mellanresultat. När det sista av dessa lästes upp glömde programledarna bort att man ännu inte hade räknat alla röster utan ropade ut Costa Cordalis till vinnare. Misstaget korrigerades snabbt men skadan var redan skedd och Cordalis var förkrossad.

Inför finalen i Haag seglade Katja upp som en av storfavoriterna och än en gång förbättrade hon sitt lands bästa placering. Ända in i det sista hade hon chans att vinna innan Belgiens jury gav segern till Johnny Logan och Irland.

Låten spelades in på flera språk och skivan blev populär i flera länder med en av de bästa låtarna från "Glashaus" som B-sida, även den inspelad även på engelska och franska.

Katja hade lyckats med sitt uppsåt och fortsatte arbeta till och från med Ralph Siegel för att däremellan bjuda publiken på material med mer tuggmotstånd. Med åren har hon alltmer utvecklats till att skådespela vid sidan av sången och är en av alla tiders mest framgångsrika kvinnliga artister i Tyskland.



Katja Ebstein / Theater (Västtyskland 1980)
2:a plats av 19 bidrag i Haag

Crisalide (Vola) / San Marino 2013

San Marinos lilla tv-bolag kallade till tv-sänd presskonferens för att avslöja sin satsning inför ESC i Malmö 2013. Det visade sig snabbt att planen man hade var exakt densamma som året innan: den lokala sångerskan Valentina Monetta skulle skickas ut i den internationella hetluften med ännu en låt skriven av den tyske hitsnickaren Ralph Siegel.

Den här gången verkade maestron ha lyssnat lite mer på sin artist och skapat något som faktiskt skulle passa henne. Till de flestas stora förvåning bjöd de båda på en något gammaldags men fullt fungerande och melodiös ballad på italienska. Valentina sjöng åtskilliga klasser bättre än året innan och levererade med betydligt större inlevelse. Dessvärre orkade Siegel bara hålla måttet i två minuter innan han lät sin ljuva lilla sång byta tempo och slå över i den värsta sortens daterade disco.

Låten hade ändå sina fans som höll tummarna ända in i kaklet för att Valentina åtminstone skulle ta sig till final. Det var nära att gå vägen. På sätt och viss gick det vägen för Valentina som fick spela in ett helt album på Ralph Siegels bolag och som raskt ropades ut på nytt som sanmarinsk artist även 2014.



Valentina Monetta / Crisalide (Vola) (San Marino 2013)
11:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Malmö

The Social Network Song / San Marino 2012

Ralph Siegels storhetstid var över sedan länge. Det fanns ingen efterfrågan på hans låtar och hans en gång blomstrande skivbolag fanns numer mest i teorin med ett par marginella utgåvor varje år. Tysk tv hade sedan många år signalerat att de inte längre behövde hans tjänster och det blev allt svårare att sälja in sig till andra länder.

San Marino satt i en lite annorlunda situation än de flesta andra länder. De deltagande tv-bolagen får tillbaka en rejäl del av sin deltagaravgift när tittarna telefonröstar. Ju fler som röstar, desto mer av de investerade stålarna kommer tillbaka.

San Marino - vars hela befolkning uppgår till drygt 32.000 människor - kan aldrig arrangera en telefonröstning som skulle godkännas av EBU. Det finns ett minimiantal röster som måste registreras för att resultatet ska anses acceptabelt och dit når sanmarineserna aldrig. De får med andra ord ingenting tillbaka finansiellt den vägen.

Då lockar det naturligtvis med ett bidrag som bekostar sig självt. Ralph Siegels bolag kunde betala inspelningskostnader, video och promomaterial. Vad spelar det då för roll att låten är horribel?

Inte nog med att låten är den i särklass sämsta Siegel någonsin tävlat med i ESC: i ett fåfängt försök att vara hipp och trendig och tilltala kidsen hade han bestämt att låten skulle handla om något så lockande som Facebook.

EBU gjorde tummen ned. Man ska helst inte nämna registrerade varumärken i texten över huvud taget (det fick Sverige erfara redan 1987) och framför allt får man inte exponera en kommersiell aktör så skamlöst. Texten diskades och San Marino fick ett par dagar på sig att bättra på poesin.

Slutversionen var minst lika frånstötande. Manisk, påträngande och faktiskt lite obehaglig i tonen med alla sina sexanspelningar. Man undrar vad Siegel och hans textförfattare egentligen gör när de är på nätet?

Sångerskan Valentina Monetta var åtminstone en tvättäkta sanmarines, vilket kanske förlät något lite av det usla i bidraget. Hon var egentligen jazzsångerska men gick glatt med på att styra ut sig som något slags förvuxen tonåring.

Det blev ingen finalplacering - tacka alla högre makter för det - men Ralph och Valentina skulle ta varandra i handen och samarbeta fler gånger.



Valentina Monetta / The Social Network Song (San Marino 2012)
14:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Baku

Träume sind für alle da / Tyskland 1992

Den tyska finalen 1992 är lite av ett mysterium. I den allmänna glädjen över återföreningen hade den nationella uttagningen ramlat i knät på nybildade tv-distriktet Mitteldeutscher Rundfunk (MDR) som i princip var det gamla östtyska rundradiobolaget i nya kläder. De var nya och entusiastiska, men deras kunnande om schlagerfestivaler var kanske något begränsat.

Exempelvis verkar inte något offentligt upprop ha gått ut till landets låtskrivare. Startfältet i Stadthalle Magdeburg bestod av sex bidrag varav fem hade något slags koppling till Ralph Siegels skivbolag Jupiter. Hur hade urvalet gått till egentligen?

Det sjätte bidrag framfördes av Blaue Engel, en grupp som haft viss framgång i DDR och som hade startfältets mest intressanta bidrag, "Licht am Horizont".

Programledare för sändningen var Carmen Nebel - en av Östtysklands mest älskade tv-personligheter och en av få vars karriär överlevde den tyska återföreningen. Än idag är hon en stor stjärna och har en egen show på ZDF.

I den underliga röstningen hade inte det östtyska bandet någon chans. I vart och ett av de elva ARD-distrikten satt en jury med tio medlemmar. De röstade internt inom juryn och gav en enda poäng till sin gemensamma favorit. Blaue Engel var favorit i de distrikt som tidigare varit Östtyskland medan de västtyska distrikten röstade på de tidigare vinnarna Wind (Västtyskland 1985 och 1987).

Efter sin utflykt till Bryssel fem år tidigare hade Wind fört en tynande tillvaro och blivit en liten schlagerorkester som alla andra. Nu såg de sin chans att exponera sig för en stor publik på nytt, men låten Ralph Siegel skrivit åt dem - vars titel gissningsvis anspelade på deras genombrottslåt - var svag och obetydlig. I Malmö var man långt ifrån sin gamla form och landade på en undanskymd placering långt ned på listan.

Wind dumpades nu ganska snabbt av skivbolaget men är än idag en existerande grupp, även om man gått igenom fler medlemsbyten än någon klarar av att hålla reda på. 1998 och 1999 ställde man upp på nytt i de tyska finalerna, med blygsam framgång.



Wind / Träume sind für alle da (Tyskland 1992)
16:e plats av 23 bidrag i Malmö

Frei zu leben / Västtyskland 1990

Muren hade rämnat och hela världen såg annorlunda ut. För den som inte varit insatt i den östtyska statsapparatens nedgång och sönderfall kom kollapsen som en överraskning. Den 9 november 1989 öppnades muren och sedan fanns det ingen väg tillbaka. De båda Tyskland som funnits sedan det andra världskrigets slut skulle återförenas.

I det ännu socialistiska värdlandet Jugoslavien satte ändå det tyska tävlandet myror i huvudet på arrangörerna som mycket noggrant ville skriva ut överallt att det faktiskt var den tyska förbundsrepubliken - FR Germany - som tävlade och ingen annan. EBU satte ned foten och plockade bort preciseringen åtminstone från resultattavlan.

Socialismens fall lämnade rejäla spår i nästa års schlagerfestival, där flera länder ställde upp med sånger om fred och frihet och rivna murar. Det var inte mer än rätt att ett av murbidragen skulle bli den sista låt som representerade Tyskland före återföreningen.

Daniel Kovac var född i värdlandet och hade kommit till Västtyskland som 12-åring och redan året efter bildade han sitt första rockband. Han arbetade som programledare på en musikkanal och som studiomusiker, och på så sätt fick han kontakt med Ralph Siegel.

Siegel gillade säkert idén att skicka en jugoslav att tävla i Jugoslavien och såg säkert det kittlande i att tävla med en sång om muren. Istället för att be sin vanliga parhäst Bernd Meinunger om sångbara ord beställde han en text från den välrenommerade Michael Kunze.

Daniel Kovac ansågs kanske lite kort i rocken för att bära låten på egna axlar och parades ihop med sångerskan Christine "Chris" Kempers. De båda var ett underligt slarvigt sammansatt par med tanke på vilken perfektionist Ralph Siegel ännu var. Deras röster passade inte så hemskt bra ihop och någon större kemi uppvisade de inte heller. Trots det var de en av de stora favoriterna till segern.

Kanske tyckte juryn att det var ett billigt trick att sjunga om muren och kanske tyckte de att låten var i svalaste (och tråkigaste?) laget. Placeringen blev en besvikelse och duettparet avslutade sitt samarbete omgående efter finalen i Zagreb.

Daniel Kovac fortsatte som programledare i tv och på radio medan Chris Kempers avslutade sin karriär några år senare efter några musikalroller och efter att ha sjungit i ett rockband utan framgång.

Den 3 oktober 1990 slutade den tyska demokratiska republiken att existera och uppgick istället i den tyska förbundsrepubliken.

Redigerad 16 april 2020



Chris Kempers & Daniel Kovac / Frei zu leben (Västtyskland 1990)
9:e plats av 22 bidrag i Zagreb

Lied für einen Freund / Västtyskland 1988

Det hade varit ett styrkebesked för Ralph Siegel: 1987 hade han kommit både etta och tvåa i den västtyska finalen och i Bryssel hade Wind tagit hans låt hela vägen till silverplats. Än hade han inte tappat greppet. Än hade han mer att ge.

Tvåa i den nationella ligan 1987, slagna med en riktigt tunn marginal, blev en ovanlig duo bestående av en mamma och hennes unga dotter. Ralph Siegel och Bernd Meinunger hade skrivit den inte särskilt märkvärdiga "Frieden für die Teddybären" för duon och tänkte möjligen att de båda skulle ha en chans med en bättre låt.

På det andra försöket funkade det bättre. "Lied für einen Freund" var en betydligt bättre låt och framför allt den unga Meike Gärtners utstrålning gick hem hos tittarna. Hon hade ännu inte fyllt fjorton och var den yngsta artisten som deltagit sedan Sandra Kim vann två år tidigare.

I Dublin visade det sig att bara ungdom i sig självt inte räckte för att övertyga juryn. I finalen fallerade tekniken: i konsertsalen var ljudet så högt uppskruvat att högtalarna nästan sprack och mamma Chris mikrofon var inte påslagen. Olyckligt, men det räcker knappast som förklaring till den knappa poängskörden. För andra gången på tre år hade Ralph Siegel misslyckats i den internationella finalen.

Själv tycker jag att det tråkigaste med det här bidraget är att den magnifika Cindy Berger (Västtyskland 1974) bara blev tvåa i den västtyska finalen med den likaledes magnifika "Und leben will ich auch" och att vi aldrig får veta hur den skulle placerat sig i Dublin.

Meike Gärtner växte upp och skaffade sig en rejäl musikutbildning. Hon har haft flera roller i större musikaluppsättningar och fick 2005 en stor hit i Österrike med "Ich kann dich heilen" som del av gruppen Aschenputtel.

Uppdaterad 8 september 2020



Maxi & Chris Garden / Lied für einen Freund (Västtyskland 1988)
14:e plats av 21 bidrag i Dublin

Laß die Sonne in dein Herz / Västtyskland 1987

Wind hade lyckats bra på första försöket - deras bidrag hade blivit en hit och de såg länge ut att kunna riva åt sig segern i Göteborg. Nu var de tillbaka för att se om de kunde toppa sin framgång och placera sig ännu högre. Man hade ändrat om lite i gruppens sammansättning sedan sist. Sångaren Rainer Höglmeier hade flyttat till USA och ersatts av Andreas Lebbing, och nu hade Wind bara fem medlemmar.

Gruppens nya låt - ett tillbakalutat stycke pseudo-reggae - var skriven av Peter Elversen och Bernd Bastino. När Wind hade vunnit för andra gången och upphovsmännen kallades upp på scenen visade sig vara inga mindre än Ralph Siegel och Bernd Meinunger.

För att utnyttja EBU:s regler till fullo hyrde man in den gitarrspelande körsångaren Rob Pilatus för att få en sångröst till och kanske för att få lägga ytterligare ett instrument på band.

Paketet fungerade och Wind rodde hem en ny andraplats, även om de aldrig på riktigt var i närheten att kunna hota vinnaren Johnny Logan. Även den här singeln blev en hit här och där och något av en signaturmelodi för bandet som nu skulle börja få svårt att följa upp sina succéer.

Åtminstone var låten ett kraftbevis för Ralph Siegel som nu fick sin första framskjutna placering i ESC sedan segern fem år tidigare. Än kanske den gamle demonkompositören hade något att ge?

Rob Pilatus skulle bli en stor stjärna året efter som ena halvan av Milli Vanilli - en omåttligt populär grupp som snart skulle kraschlanda i offentligheten efter att deras producent Frank Farian erkänt att ingen av medlemmarna sjungit på skivorna. Rob Pilatus och bandkollegan Fab Morvan blev till allmänt åtlöje och skrattades ut av en hel värld.

Efter ett par misslyckade försök att starta om karriären fick Rob Pilatus problem med droger och alkohol och satt en kort tid i fängelse. 1998 hittades han död, endast 32 år gammal, efter vad som antogs vara en överdos alkohol och receptbelagda tabletter.

Winds karriär saktade in alltmer och i ett försök att ta sig tillbaka in på listorna skulle bandet ställa upp i ESC en tredje gång. Skam den som ger sig.



Wind / Laß die Sonne in dein Herz (Västtyskland 1987)
2:a plats av 22 bidrag i Bryssel

Children, kinder, enfants / Luxemburg 1985

När Nicole sjöng hem en brakseger i Harrogate med hans fredsvisa lovade Ralph Siegel den församlade pressen att han nu nått sitt mål som låtskrivare och att han aldrig mer skulle ställa upp i Eurovision Song Contest. Nu hade han nått fram och skulle bara njuta av segerns sötma.

Det dröjde inte hemskt länge innan han bröt löftet till sig själv och världen. Tre år senare var han tillbaka i den västtyska finalen med "Die Glocken von Rom" men fick trots stort favoritskap se sig slagen av sexmannabandet Wind.

Ralph Siegel skulle ändå få tävla i Göteborg då luxemburgska RTL hörde av sig och frågade om han än en gång skulle vilja skriva en låt för dem. Om beställningen 1980 hade varit något piggt och ungdomligt verkar de ha velat ha något helt annat den här gången.

"Children, kinder, enfants" var en inställsam liten sak i halvtempo där det sjungs om hur underbara barn är. Man hade plockat ihop en supergrupp - ibland kallad The Internationals - bestående av sex halvkända artister från fyra länder, däribland Ireen Sheer som nu ställde upp i ESC för tredje gången.

Originalplanen var att sången konsekvent skulle framförts på tre språk - engelska, tyska och franska - men det tillät inte tävlingens språkregler. Istället sjöng man mestadels på franska och tillgrep de andra språken först i sista refrängen, då hela låten förvandlades till något slags kakofoni i kanon.

Paketet var charmigt och sympatiskt men också rätt anonymt och succén uteblev. En trettondeplats var knappast godkänt för någon som krossat allt motstånd bara tre år tidigare och Ralph Siegel visade sig fast besluten att åter visa världen att han kunde bättre.

För första gången hade Ralph Siegel visat den sida som med åren skulle bli hans dominerande: att låta en kul idé - den här gången en internationell samling sångare - vara viktigare än att skriva en riktigt stark låt att tävla med.



Margo, Franck Olivier, Chris Roberts, Malcolm Roberts, Ireen Sheer & Diane Solomon / 
Children, kinder, enfants (Luxemburg 1985)
13:e plats av 19 bidrag i Göteborg

Telefon Telefon / Västtyskland 1957

Ett par av de moderna uppfinningar som kommit den europeiska allmänheten tillhanda under 1900-talet var minst sagt världsomstörtande och förändrade sättet människan såg hela världen på. Radion. Televisionen. Telefonen. Och så med tiden internet. Alla dessa skulle vara väl värda en sång eller två.

Vid finalen i Frankfurt am Main passade det extra bra med en sång om telefoner. Vid den allra första tävlingen året innan hade hela juryn funnits på plats i Lugano, men nu trodde man sig ha löst alla nödvändiga tekniska aspekter och alla deltagarländer skulle utan problem kunna rapportera in sina poäng via hypermoderna telefonledningar.

Helt problemfritt gick det kanske inte men man fick åtminstone kontakt med alla länders talespersoner. Reglerna har i alla år sagt att om man trots upprepade kontaktförsök inte når fram till ett land så ska den juryns siffror räknas bort ur resultatet, men den paragrafen har aldrig behövt användas.

Jag har ingen aning om kompositören Ralph Maria Siegels då 11-årige son fick följa med far på jobbet och titta bakom kulisserna på den europeiska schlagerfestivalen, men om han var där verkar det som om tävlingen gjort ett stort intryck. Idag har Ralph Siegel junior deltagit med fler bidrag än någon annan låtskrivare genom historien.

Sångerskan Margot Hielscher arbetade som kläddesigner vid den tyska filmen då hon själv upptäcktes och lanserades på vita duken och blev en av krigsårens största tyska stjärnor. Hennes teatraliska sida utnyttjades fint i tävlingsbidraget där hon hanterade sin telefon som om den varit helt riktig. Hennes insats imponerade och hon skulle återkomma som tysk representant också 1958, då med ny rekvisita.



Margot Hielscher / Telefon Telefon (Västtyskland 1957)
Delad 4:e plats av 10 bidrag i Frankfurt am Main

Papa pingouin / Luxemburg 1980

Efter den helt makalösa framgången med Dschinghis Khan 1979 hade Ralph Siegel rejält vind i seglen. Inte nog med att han blev både etta och tvåa i Västtyskland, dessutom hade Luxemburg bett honom skriva något poppigt och hitvänligt för en ung publik.

Han tog fram en riktigt snabbfästande trall om en pingvin som ledsnat på is och kyla och som längtade efter solsemester vid Medelhavet. Allt som krävdes nu var rätt artist och efter en del letande hittade man två glada franska tvillingsystrar som gärna sjöng och dansade.

16-åriga Sophie och Magaly Gilles hade jobbat som fotomodeller och hade en viss scenvana sedan tidigare. De sjöng kanske inte klockrent men utstyrda i färgglada rymdinspirerade dräkter såg de precis lika rätt ut som Dschinghis Khan gjort året innan.

För att riktigt understryka textens tema fick de sällskap på scenen av tre kvinnliga körsångerskor i frack och en manlig körsångare i pingvindräkt. Man undrar vad systrarna Gilles själva tyckte om maskeraden. Kändes det kanske lite väl barnsligt?

Juryn svalde inte karamellen och Luxemburg hamnade på en sval mittenplacering, men låten blev snabbt en riktig monsterhit i den tänkta målgruppen. Det var varken första eller sista gången som juryn ignorerat en låt med hitpotential.

Hiten till trots blev Sophie och Magaly kortlivade i rampljuset. Efter att uppföljaren "Arlequin" floppat rev Ralph Siegel kontraktet. Kanske tyckte han att flickornas talang var för begränsad, kanske var det för bökigt att jobba över språkgränsen. Systrarna släppte ett par singlar till på ett annat bolag, utan framgång.

Några år senare drabbades systrarna av en personlig tragedi, då en pojkvän smittade Magaly med HIV. 1996 avled hon i en AIDS-relaterad sjukdom och Sophie, drabbad av svåra depressioner, drog sig undan från världen. I många år levde hon ett tillbakadraget liv ensam utan att komma över förlusten av sin syster, något hon för några år sedan lät sig intervjuas om i fransk tv. Sophie Gilles avled i januari 2019.

"Papa pingouin" skulle visa sig ha ett långt liv. 2006 blev den åter en stor hit, ackompanjerad av en söt video full av dansande dataanimerade pingviner, än en gång lanserad av RTL.

Uppdaterad 16 april 2020



Sophie & Magaly / Papa pingouin (Luxemburg 1980)
9:e plats av 19 bidrag i Haag

Dschinghis Khan / Västtyskland 1979

Trots att han var en av Västtysklands allra mest framgångsrika låtskrivare och skivbolagsdirektörer hade Ralph Siegel haft svårt att ta sig in i Eurovision Song Contest. Inget av hans två bidrag (Luxemburg 1974 och Västtyskland 1976) hade blivit några större framgångar på skivmarknaden och hans mer kommersiella alster verkade ha svårt att imponera på dem som valde ut bidragen.

Allting skulle förändras dramatiskt då tv-stationen i Ralph Siegels hemstad München fick i uppdrag att skapa en stor och publikvänlig nationell final. De senaste årens västtyska uttagningar hade antingen varit interna val eller halvdana tillställningar publiken struntat i. 1978 hade den tyska finalen enbart sänts i radio.

Nu slog man på trumman rejält och anordnade påkostad galafinal inför storpublik. Den allra största nyheten var att ett statistiskt urval av tittarna skulle få välja vinnare och garantera att rätt låt vann.

Ralph Siegel anade morgonluft och måste ha insett vilket utmärkt tillfälle det här var att lansera nya låtar. Hans skivbolag Jupiter Records satsade hårt och fick med inte färre än fyra låtar bland de tolv finalisterna.

Siegels huvudnummer var en riktigt taktfast pangschlager med klistrig refräng och en skojig om än inte helt historiskt korrekt text om den mongoliske krigsherren Djingis Khan. För att uppnå total effekt hade han plockat ihop sex studiomusiker med rätt look för låten. Det blev en internationell trupp bestående av två tyskar, två ungrare, en holländare och en sydafrikan.

Alla var inte förtjusta. Efter segern fylldes de tyska tidningarna av negativa artiklar som förfasades över att Tyskland - med nutidshistorien i bakspegeln - skulle sjunga glatt om en av världens värsta krigsherrar. Dessutom att detta skulle ske i Jerusalem av alla ställen gjorde ingenting bättre.

I Israel togs låten däremot emot med förtjusning av publiken som förmodligen såg den som den glada klackspark den var tänkt att vara och inget annat. Låten blev en stor hit, Västtyskland fick sin bästa placering på många år och den nya nationella finalen var en succé.

Dschinghis Khan skulle dessutom visa sig förvånansvärt långlivade som grupp med flera stora hits på sitt samvete. Året efter låg de etta i Australien med "Moscow" som australiensisk tv använt flitigt i samband med de olympiska spelen i Moskva.

Nu hade Ralph Siegel fått ett kvitto på att han visst kunde lyckas internationellt bara han fick fritt spelrum och satsade nu stenhårt på den internationella finalen. Tre år senare skulle han träffa mitt i prick och ta Västtysklands första seger.



Dschinghis Khan / Dschinghis Khan (Västtyskland 1979)
4:e plats av 19 bidrag i Jerusalem