San Marino satt i en lite annorlunda situation än de flesta andra länder. De deltagande tv-bolagen får tillbaka en rejäl del av sin deltagaravgift när tittarna telefonröstar. Ju fler som röstar, desto mer av de investerade stålarna kommer tillbaka.
San Marino - vars hela befolkning uppgår till drygt 32.000 människor - kan aldrig arrangera en telefonröstning som skulle godkännas av EBU. Det finns ett minimiantal röster som måste registreras för att resultatet ska anses acceptabelt och dit når sanmarineserna aldrig. De får med andra ord ingenting tillbaka finansiellt den vägen.
Då lockar det naturligtvis med ett bidrag som bekostar sig självt. Ralph Siegels bolag kunde betala inspelningskostnader, video och promomaterial. Vad spelar det då för roll att låten är horribel?
Inte nog med att låten är den i särklass sämsta Siegel någonsin tävlat med i ESC: i ett fåfängt försök att vara hipp och trendig och tilltala kidsen hade han bestämt att låten skulle handla om något så lockande som Facebook.
EBU gjorde tummen ned. Man ska helst inte nämna registrerade varumärken i texten över huvud taget (det fick Sverige erfara redan 1987) och framför allt får man inte exponera en kommersiell aktör så skamlöst. Texten diskades och San Marino fick ett par dagar på sig att bättra på poesin.
Slutversionen var minst lika frånstötande. Manisk, påträngande och faktiskt lite obehaglig i tonen med alla sina sexanspelningar. Man undrar vad Siegel och hans textförfattare egentligen gör när de är på nätet?
Sångerskan Valentina Monetta var åtminstone en tvättäkta sanmarines, vilket kanske förlät något lite av det usla i bidraget. Hon var egentligen jazzsångerska men gick glatt med på att styra ut sig som något slags förvuxen tonåring.
Det blev ingen finalplacering - tacka alla högre makter för det - men Ralph och Valentina skulle ta varandra i handen och samarbeta fler gånger.
Valentina Monetta / The Social Network Song (San Marino 2012)
14:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Baku
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar