Horoscopes / Irland 1981

Blygsamhet är för amatörer. Om man vill erövra världen får man satsa hårt och sikta högt och inte hymla med sina ambitioner. När trion Sheeba lanserades på allvar berättade deras management att bandet inte var särdeles intresserat av Irland - man vill slå internationellt istället.

Den ursprungliga planen hade varit att representera Irland vid ESC i Paris 1978 och bli stjärnor den vägen, men man hade slutat på en neslig sjätteplats i den nationella finalen. Kanske fick man lov att fokusera lite på hemlandet till en början.

De tre medlemmarna var Frances Campbell, Marion Fossett och Irene McCoubrey. Marion hade börjat sin bana som cirkusartist medan Irene sjungit i många år och tävlat för Irland i ESC 1973 under sitt artistnamn Maxi. 

Värt att notera är att Maxi först nobbades av gruppens producenter. Hon hade redan hunnit fylla 27 vilket de tyckte var alldeles för gammalt för det de kallade "Irlands första sexiga tjejband".

Att Sheeba var ett ambitiöst projekt märktes inte minst på att bandet verkade ha en oändlig mängd olika pressbilder där medlemmarna poserade i olika kläder och med olika frisyrer. De flesta grupper som turnerade runt Irland hade på sin höjd en eller två proffsbilder att tillgå. Tillsammans med en grupp bakgrundsmusiker spelade trion flitigt runt ön och sågs som en av landets populäraste akter.

1981 kom chansen de väntat på och de vann den nationella ligan med poppiga "Horoscopes". Utstyrda i spektakulärt glittriga kreationer sågs Sheeba som en mycket möjlig vinnare av ESC-finalen i Dublin där de fick agera hemmalag.

Förhandsvideon visade intressanta kontraster: i några bilder vandrar Sheeba runt i något slags glammiga superhjältedräkter för att i nästa scen posera i sina finaste hemmastickade tröjor. Hade de inspirerats av Fridas framtoning i Abbas video till "Super Trouper" året innan?

Förväntningarna var skyhöga men trots att Sheeba länge hängde med i toppstriden blev de "bara" femma till slut. Besvikelsen var stor - inte minst för att vinnande Storbritannien inte givit dem en enda poäng.

"Horoscopes" blev ändå en stor kommersiell hit på Irland - Sheebas enda framgångsrika singel under hela karriären trots att de hela tiden sågs som en av landets ledande grupper. Det är en bra påminnelse om att hitlistor inte berättar hela sanningen om vem som är populär eller inte.

Sheeba jobbade vidare och skulle ställa upp två gånger till i National Song Contest: 1982 kom man sist med "Go Raibh Maith Agat" och 1984 blev man fyra med "My Love And You" som Maxi varit med och skrivit (och som i praktiken var ett solonummer för Maxi med Frances och Marion som körsångerskor).

Åtminstone två gånger gjordes försök att lansera Sheeba internationellt utan större framgång. I oktober 1982 kunde hela karriären ha fått ett abrupt slut då deras turnébuss kraschade på väg hem från en spelning. Två personer ombord på fordonet omkom och alla tre sångerskorna skadades allvarligt och tvingades ta en sju månader lång paus för att återhämta sig.

Olika uppgifter gör gällande att Sheeba hade spelat in en hel LP i Nederländerna för internationell lansering men att skivbolaget rev kontraktet då gruppens tillfrisknande tog för lång tid. Ett smakprov av skivan som aldrig blev får man av singlarna "The Next Night" och "Coming To You".

1984 genomförde man en stor turné på Irland innan man gick åt skilda håll. Maxi hade blivit erbjuden jobb på RTÉ och kände sig redo för nya utmaningar. Hon skulle med tiden bli en uppskattad radiopratare och skulle hållas kvar på radiovågorna fram till sin pensionering 2015. Det är lite skönt att notera att medlemmen som ansågs för gammal för gruppen blev dess i särklass mest kända medlem.

Frances Campbell fortsatte att sjunga i betydligt mindre sammanhang och Marion Fossett gick tillbaka till familjens cirkus. 1985 och 1996 ställde hon upp som soloartist i den irländska finalen.

Läs mer om Sheeba här. 

Sheeba / Horoscopes (Irland 1981)

5:e plats av 20 bidrag i Dublin

Reggae OK / Finland 1981

Finland hade haft ett ganska lyckat 1970-tal i Eurovision Song Contest: man hade tagit sig in bland de tio främsta vid fyra tillfällen, räknats som favorit ett par gånger och även om tonvikten legat på inhemskt schlager hade man visat upp en förhållandevis stor musikalisk mångfald.

Den stora genre som lyst med sin frånvaro var naturligtvis rockmusiken. Det spelades inte rock i ESC vid den här tiden. Måhända tyckte någon på Yle:s underhållningsavdelning att det var dags för lite nyordning och bland de femton låtskrivare som bjöds in att delta i 1981 års nationella final fanns flera etablerade rockmusiker.

De inbjudna kompositörerna - som samtliga tackade ja till utmaningen - fick själva välja textförfattare och artister till sina bidrag. De femton låtarna spelades först upp i en semifinal där åtta gick vidare och sju slogs ut.

Bland de utslagna kan man notera Leevi and the Leavings som snart skulle bli ett av Finland mest älskade och bäst säljande band, trots att de var en ren studiosättning som aldrig gav konserter. Semifinalen lär vara bandets enda offentliga live-framträdande någonsin.

Finalen skulle man kunna skriva en hel bok om då den var sprängfull av såväl stjärnor som låtar som fått evigt liv i Finland. En av de största framgångarna fick Frederik med sin discohumppa "Titanic", tydligt inspirerad av tyska "Dschinghis Khan", trots att den kom näst sist i tävlingen. Hela finalen kan beskådas i sin helhet på YouTube. 

Den höga standarden till trots var expertjuryn i studion rörande överens om vilken låt som skulle vinna. "Reggae OK" fick full pott av samtliga domare utom två och samlade mer än dubbelt så många poäng som tvåan.

Reggaen hade spridit sig över världens hitlistor under 70-talet men det var nog inte många som trodde att just Finland skulle bli först med att ta genren in i ESC. Texten förklarar glatt att när man bara vant sig lite är det här säkert ett beat som alla vill ha.

Upphovsmannen Jim Pembroke hade flyttat från London till lilla Varkaus för att jobba som aupair. Han väckte snabbt uppseende bland finska musiker och blev snart nog en hörnsten inom den finska rocken, inte minst som sångare i bandet Wigwam. Att han ställde upp i - och vann - den nationella schlagerfestivalen var en stor överraskning för de flesta, kanske också för honom själv.

Sångaren Richard "Riki" Sorsa såg The Who live i Helsingfors ishall 1966 och visste redan då som fjortonåring att det var artist han skulle bli. Först sjöng han i bandet The Zoo men att vinna Euroviisut 1981 var den verkliga starten på hans solokarriär. Nu skulle han se till att fastna rejält i minnet på publiken och det får man säga att han lyckades med.

Inte minst reagerades det kraftigt på de scenkläder han själv designat till finalen i Dublin. Ett stort antal förfärade tittare rasade efter sändning och fruktade att Europa skulle tro att Finland inte tog den här viktiga tillställningen på allvar.

På så himla stort allvar tog varken Riki Sorsa eller Jim Pembroke ESC i sig självt, men det var en fin arena att marknadsföra sig på. Trots att slutresultatet blev knapert lämnade "Reggae OK" spår efter sig på flera sätt och gick inte minst in på den norska topplistan efteråt.

I Dublin hade veteranen Ossi Runne - som dirigerat alla finska bidrag sedan 1966 - övergivit pinne och dirigentpult. Han sade sig vara färdig med ESC och lämnade över uppgiften till Otto Henrik Donner, en annan välmeriterad musiker som varit med och startat Love records - ett av Finlands mest inflytelserika skivbolag genom tiderna. 

Ossi Runne fick resa till Dublin i alla fall och fungerade som kommentator i Yle TV1. Att sitta vid sidan av ett år var kanske var maestro Runne behövde. Året därpå var han tillbaka och dirigerade sedan alla Finlands bidrag till och med 1989.

Den lilla folkstormen till trots hade Riki Sorsa nu sitt på det torra och allt han tog i skulle bli till guld de närmsta åren. Efter två album på engelska bytte han sångspråk till finska och blev om möjligt ännu mer populär. Hans album "Kellot ja peilit" från 1984 blev det första finska album som gavs ut på CD.

Jim Pembroke verkar ha fått smak på att tävla i musik och skulle vinna den nationella finalen på nytt året därpå, nu med ännu större storm i tidningarna som följd.

Riki Sorsa höll sig kvar på toppen av topplistorna i ett drygt decennium men förblev en uppskattad artist som ofta syntes i tv och allehanda sammanhang där man behövde en bra sångare. 

När han 2006 drabbades av cancer i struphuvudet verkade det som att karriären var slut för alltid. Riki Sorsa klarade sig med rösten oväntat intakt - bland annat spelade han in "Gabriellas sång" på både svenska och finska - och funderade som talesperson för Cancerföreningen i Finland. Sjukdomen kom tillbaka några år senare och då fanns inget mer att göra. Riki Sorsa avled i maj 2016, endast 63 år gammal.

Riki Sorsa / Reggae OK (Finland 1981)

16:e plats av 20 bidrag i Dublin

C'est peut-être pas l'Amérique / Luxemburg 1981

Att vinna Grand Prix Eurovision de la Chanson i Cannes 1961 hade varit Jean-Claude Pascals stora stund och "Nous les amoureux" blev en stor framgång i de franskspråkiga länderna. Trots det blev sångarens storhetstid kort och andra stjärnor tog hans plats på musikhimlen.

Kanske var Jean-Claude Pascal helt enkelt svår att sälja in till publiken. Under 60-talet skulle de flesta stjärnor komma att bjuda på mer än sitt artisteri och låta fansen dela åtminstone en del av deras kärlekar och privatliv. Jean-Claude Pascal satt fast i skåpet utan möjlighet att komma ut. 

Även om den stora succén klingade av fortsatte han att både sjunga och skådespela, och behöll sina största fans genom 60- och 70-talen. Tjugo år efter segern i Cannes bjöd RTL in Jean-Claude Pascal att tävla på nytt, nu med en sång han själv varit med om att skriva.

Den största delen av bidraget var skriven av Sophie Makhno, som själv var en framgångsrik sångerska och låtskrivare för åtskilliga stora namn i den franska musikvärlden. Inte minst hade hon ett nära förhållande till den legendariska Barbara och hade i flera år fungerat som hennes privata sekreterare.

"C'est peut-être pas l'Amérique" (ungefär "Det kanske inte är som Amerika") var en sång som ställde den gamla världens Frankrike mot allt det nya och moderna i Amerika för att konstatera att det man har nära inte är så illa, det heller.

Sophie Makhno visste inte hur hon skulle avsluta sin låt och bad om hjälp från Jean-Claude Petit, som dirigerat Monacos vinnarlåt 1971 och blivit en av Frankrikes mest efterfrågade arrangörer. Petit ville inte dirigera själv och följde inte ens med delegationen till Dublin.

Det stod ganska klart från början att det inte skulle bli någon ny seger. Melodin var visserligen vacker och Jean-Claude Pascal besatt en tidlös elegans, men paketet låg verkligen inte i tiden. Österrikes jury - som röstade först - tyckte Luxemburgs bidrag var näst bäst men sedan sinade poängskörden med besked.

Bland körsångarna kan man notera Carole Fredericks, en amerikanska som startat en karriär i Frankrike två år tidigare. Hon skulle snart bli en av landets allra mest anlitade studiomusiker och bakgrundssångare. Hon blev även framgångsrik på egen hand tillsammans med Jean-Jacques Goldman och Michael Jones, och släppte två uppmärksammade soloalbum de sista åren före sin alltför tidiga död 2001.

Efter Dublin lämnade Jean-Claude Pascal sången alltmer och skrev istället böcker, bland annat en bitvis självbiografisk roman. När han avled till följd av en magcancer 1992 - endast 64 år gammal - var han i det närmaste helt bortglömd av den stora publiken. 

Trots att han de sista åren talade mer öppet om sin homosexualitet i de få intervjuer han ändå gav nämns inget av detta i sångarens offentliga biografier, där man endast konstaterar att han aldrig gifte sig och inte fick några barn. Som så många andra hbtiq-personer i sin generation har han knuffats tillbaka in i skåpet efter sin död.

Den första riktigt kända franska artisten som berättade offentligt om sin homosexualitet var Hervé Vilard som kom ut i en direktsänd radiointervju 1967, men det skulle ta många år innan attityderna började ändras i Frankrike.

Jean-Claude Pascal / C'est peut-être pas l'Amérique (Luxemburg 1981)

Delad 11:e plats av 20 bidrag i Dublin

Samson / Belgien 1981

Att välja ut en artist på förhand som sedan fick sjunga alla låtarna i den nationella finalen hade inte fungerat alls för BRT 1979 - hela uttagningen blev en enda röra och sistaplatsen i Jerusalem ett pinsamt fiasko. Dags att öppna upp för flera artister igen.

1980 stod RTBF för de belgiska fiolerna (åtminstone på pappret - hela musiken var skapad av synthar och förinspelad på band så här fanns inga stråkar alls) men när BRT fick chansen på nytt satsade man på tre semifinaler med inte färre än 36 bidrag. Tittarna fick välja fram de tio finalisterna genom att rösta via sina lottokuponger.

Det blev ett rätt underhållande startfält i finalen. Där fanns Stella med flera bidrag på sitt samvete (1970, 1977, 1982) såväl som Liliane St Pierre som skulle bli Belgiens bidrag på hemmaplan i Bryssel 1987. Tjejbandet Venus kunde gett Österrike en match om vems nummer som var mest överkoreograferat i Dublin medan jag själv är väldigt svag för den lätt vrickade De Opera.

Nu hade all makt plockats bort från tittarna: en expertjury röstade internt och enbart vinnaren offentliggjordes i programmet.

Vinnaren Marie-Christine Mareels hade redan uppträtt i flera år: först under pseudonymen Heidi, sedan som Emly Star och slutligen Emly Starr (ibland tillsammans med två dansare som Emly Starr Explosion). Året innan hade kommit på åttonde plats i World Popular Song Contest i Tokyo och sågs som en artist med internationell potential. 

Hennes låt "Samson & Delilah" hade fått ett lite oväntat tufft discoinspirerat arrangemang som kanske i sig var aningens mer spännande än själva låten. Till Dublin kortades titeln ned till bara "Samson". Flamländarna hade i vanlig ordning höga förväntningar och än en gång blev placeringen en besvikelse. 

Emly Starr blev aldrig någon riktig kioskvältare på hemmaplan men fortsatte att spela in singlar under ett par år. Dessutom provade hon på att skådespela, bland annat i filmen Springen som var Belgiens bidrag till Oscarsgalan 1986. 

Efter det lade hon den egna karriären på hyllan och ägnade sig istället åt den mer organisatoriska sidan av showbiz tillsammans med sin man Tony Winter (som under pseudonymen Kick Dandy skrivit Emlys tävlingslåt i Dublin).

Emly Starr / Samson (Belgien 1981)

13:e plats av 20 bidrag i Dublin

Fångad i en dröm / Sverige 1981

Att svensk tv ändrar på formatet på melodifestivalen har verkligen inte hört till vanligheterna. Med undantag för 1971 hade programmet haft samma upplägg varje år sedan 1966 och publiken verkade nöjd med det.

Av någon anledning bantades 1981 års upplaga ned till bara fem bidrag utan någon öppen tävling. Istället bjöds de fem låtskrivare in som haft mest framgång på Svensktoppen under det senaste året. Tävlingen var ännu ett bra skyltfönster: ingen rynkade på näsan och samtliga fem tackade ja.

Mest uppmärksamhet väckte Agnetha Fältskogs medverkan. Hon hade haft en stor hit med "När du tar mig i din famn" 1979 men lät 19-åriga Kicki Moberg sjunga hennes tävlingsbidrag. "Men natten är vår" - med text av en debuterande Ingela "Pling" Forsman - hamnade på en högst oförtjänt sistaplats.

Björn Skifs hade tyckt att ESC i Paris 1978 varit en trist tillställning för artisterna som mest satt inlåsta på hotellet eller i artistlogerna och fick få tillfällen att umgås. Han gav inget intryck av att vilja ställa upp på nytt men blir man specialinbjuden kan man alltid överväga att tänka om.

Dessutom hade Björn Skifs något att marknadsföra. Tillsammans med vännen Bengt Palmers hade han skrivit en spökmusikal som skulle sättas upp i Stockholm under hösten 1981 och nu tänkte de båda att man kunde lansera en av låtarna därifrån genom Melodifestivalen.

Det blev en hård strid in i det sista mellan tre låtar: Björn Skifs, Janne "Lucas" Persson och så Sweets 'n Chips, som just det här året bestod av Kikki Danielsson, Elisabeth Andreasson, Britta "Tania" Johansson och Lasse Holm. Precis som 1978 fick Kikki och Lasse stryk av Skifs på mållinjen.

I Dublin uppmärksammades Björn för sin uppseendeväckande klädsel men gav ett starkt framträdande tillsammans med sin kompgrupp. Den mesta musiken låg på band, något dirigenten Anders Berglund med åren skulle bli allt mindre positiv till.

Björns nya mantra var att låtar på små språk aldrig funkade - det var säkert smart att skruva ned de svenska tittarnas förväntningarna en aning - men Sverige blev bäst i Norden och kasserade rätt oväntat in en tolva från Frankrike.

"Spök!" hade premiär på Maximteatern i Stockholm 1 oktober 1981. Den fick lysande recensioner och blev en stor publikframgång som spelades fyra säsonger och som också spelades in på LP. Vid sidan av Björn Skifs kan man notera Elisabeth Andreasson (1982, 1985, 1994, 1996), Monica Dominique (1973) och Kerstin Bagge (1973, 1975) i viktiga roller.

"Spök!" sattes upp på nytt i en uppdaterad version 2013 med bland andra Lena Philipsson (2004) och Måns Zelmerlöw (2015) i rollerna.

"Fångad i en dröm" blev något överraskande signaturmelodi - med modifierad text - till den finlandssvenska televisionens allsångsprogram "Fångad av en sång" 2002.

Björn Skifs / Fångad i en dröm (Sverige 1981)

10:e plats av 20 bidrag i Dublin

Het is een wonder / Nederländerna 1981

Att välja ut en enda artist som sjöng samtliga låtar i den nationella finalen hade inte lyckats så bra som man hoppats 1979 och istället öppnade man upp för flera artister på nytt. Fem artister fick framföra två låtar var och det systemet skulle användas nästan varje år fram till 1987 då man på nytt satsade på en enda artist.

Fem artister och tio låtar hade valts ut men kort tid före finalen hoppade Oscar Harris av. NOS tyckte att det var för lite med åtta bidrag och sökte på kort tid fram en ny kandidat.

Henriëtte Willems hade gett ut en enda singel under artistnamnet Linda Williams och var tämligen okänd. Hennes två låtar var de enda i den nationella finalen som framfördes till förinspelad musik och ingendera låten hade något färdigt slut utan tonades ut.

Storfavorit att vinna var Maribelle (Nederländerna 1984) med någon av sina låtar "Marionette" eller "Fantasie" och förvåningen var stor då "Het is een wonder" ("Det är ett under") drog förbi och vann. Lindas andra låt kom på sjunde plats och var B-sida på singeln.

"Het is een wonder" blev bara en mindre hit på hemmaplan där det mest spekulerades i vem som egentligen skrivit den. När programledaren läste upp Bart van der Laar som en av upphovsmännen fnissades och buades det i publiken. Bart van der Laar var en välkänd musikproducent men också ägaren av skivbolaget TTR. Försökte han kapa åt sig royalties genom att sätta sig själv som textförfattare?

I Dublin fanns det ändå ett visst intresse för det nederländska bidraget och inte minst för den engelska versionen "I Am The Lady" som oväntat nog handlar om äktenskapsbrott och hur underbart det är att vara älskarinna åt en gift man: "Alla gifta kvinnor ser minsann inte så glada ut".

Med på scenen i Dublin fanns Francis Goya - den andra av låtens två producenter - som tio år senare skulle återvända till ESC som dirigent för Luxemburgs bidrag.

Linda Williams skulle bara ge ut en singel till som soloartist men fortsatte arbeta som studiomusiker. 1993 agerade hon körsångerska i den belgiska finalen och 1999 fick hon och hennes dotter följa med Vanessa Chinitor till Jerusalem.

Bart van der Laar mördades i sitt hem i Hilversum i november 1981. Fallet, som allmänt kallades "showbizmordet", fick stor uppmärksamhet under många år i nederländsk media.



Linda Williams / Het is een wonder (Nederländerna 1981)
9:e plats av 20 bidrag i Dublin

Lejla / Jugoslavien 1981

I fem långa år hade den jugoslaviska televisionen surat och vägrat delta i ESC trots att publiken på hemmaplan saknade sin sångtävling och de regionala tv-tidningarna kampanjade för att man skulle ge sig in i leken på nytt.

1979 ombads tidningarna ligga lågt i frågan då finalen gick i Israel, ett land som Jugoslavien inte hade diplomatiska förbindelser med. 1980 överskuggades såväl ESC som allt annat av president Titos sjukdom och död men året därpå sprakade det till i de jugoslaviska tv-rutorna när JRT hoppade på tåget på nytt.

Man införde en ny nationell final - ofta kallad Jugovizija - och för första gången uppstod en kontinuitet som tidigare saknats. Med tiden skulle också Jugoslavien nå större framgångar än någonsin tidigare och slutligen vinna hela den internationella finalen 1989.

Finalen hölls i Belgrad och landets åtta regionala tv-bolag ställde upp med två bidrag var. De flesta trodde att Zagreb skulle gå vinnande ur striden men i slutändan vann Seid Memić - mer känd under sitt artistnamn Vajta - från Sarajevo.

"Lejla" var ett snyggt stycke folkinspirerad pop som genomgick en del förändringar på vägen till Dublin. Ursprungsversionen tätades till inför förhandsvideon och man spelade dessutom in en mindre akustisk version som släpptes på singel i flera länder efter finalen.

I Dublin var Vajta - som backades upp av en kör bestående av stjärnan Neda Ukraden samt Ismeta Dervoz (Jugoslavien 1976) - en snackis och sedd som en möjlig överraskning. I den väldigt jämna omröstningen hamnade låten ändå någon form av bakvatten och slutplaceringen blev än en gång en besvikelse.

Den här gången stannade JRT ändå kvar i tävlingen: den nya nationella finalen var uppskattad och flera tävlingslåtar blev stora hits, inte minst vinnaren. Snart nog skulle dessutom lyckan vända.

Vajta i all ära - det de flesta minns Jugoslavien för i Dublin var fadäsen när programledaren anropade Belgrad under omröstningen. Ledningarna krånglade, kommunikationen fallerade och när värdinnan efterfrågade det jugoslaviska resultatet svarade Helga Vlahović med de numer bevingade orden "I don't have it!". När ESC avgjordes i Zagreb 1990 var Helga Vlahović tillbaka, nu som programledare med något bättre koll på poängen.



Seid Memić Vajta / Lejla (Jugoslavien 1981)
15:e plats av 20 bidrag i Dublin

Halaila / Israel 1981

Hakol Over Habibi kunde redan ha varit vinnare. Den populära vokalgruppen hade haft första tjing på "Hallelujah" som vann hela ESC på hemmaplan i Jerusalem 1979, men när de provsjöng den tyckte sångerskan Shlomit Aharon så illa om den att hon hotade att lämna gruppen om de tackade ja till den.

Gruppen lyckades bra ändå och hörde till de mest framgångsrika akterna i Israel. Kompositören och arrangören Eldad Shrem hade satt ihop gruppen och har själv sagt att de var briljanta men att de förvandlades till ett monster tillsammans. Stämningen i gruppen var intensiv och emellanåt hätsk, men utåt lyckades man hålla upp en fin fasad.

Två år efter "Hallelujah" ställde man upp i den nationella finalen - som för första gången gick under sitt sedermera klassiska namn Kdam Erovizion - med en låt man köpt in av en israelisk låtskrivare i USA. Shlomit Aharon skrev en hebreisk text och gruppen hade segern i en liten ask.

I Dublin kallade man sig bara Habibi - "älskling" på arabiska - och man omgavs av rätt höga förväntningar. Enligt Eldad Shrem bråkade medlemmarna mest med varandra och var missnöjda med det mesta och han tvingades ständigt medla mellan de starka viljorna i truppen. De andra ländernas delegationer - som inte förstod hebreiska - verkade ändå förtjusta och det viskades en del om en möjlig tredje seger.

I slutändan räckte poängen inte alls till. Visserligen är en sjundeplats inte så illa, men Israel hamnade långt bakom låtarna i topp. Inte så lysande för ett land som vunnit på de två senaste försöken.

Sina inre stridigheter till trots blev Hakol Over Habibi en långkörare inom israelisk showbiz. Även om de hade sin storhetstid under 1980-talet fortsatte de att uppträda tillsammans i många år och ger fortfarande konserter när lusten faller på.



Hakol Over Habibi / Halaila (Israel 1981)
7:e plats av 20 bidrag i Dublin

Krøller eller ej / Danmark 1981

"Disco Tango" och framgången i Jerusalem hade öppnat alla dörrar för Tommy Seebach. Hans efterföljande album blev en storsäljare och etablerade hans redan framgångsrika solokarriär än mer, men han var långt ifrån färdig med Dansk Melodi Grand Prix.

1980 hade han skrivit "Bye Bye" för systrarna Lecia & Lucienne - Lecia skulle några år senare få internationell framgång som ena halvan av popduon Laban - och var själv tillbaka i elden 1981. 

Till följd av att den danska ekonomin var ansträngd lagade man en fattigmansversion av den nationella finalen med riktigt låg budget och bara fem tävlande bidrag. Mellan dessa fem talades det mycket pengar och kristider och programmet saknade helt röstningssekvens: när resultatet var klart ropades vinnaren ut helt enkelt.

Debbie Cameron hade varit med och sjungit kör redan i Jerusalem och fick nu träda fram som Tommys duettpartner. Hon hade kommit till Danmark från Miami som 17-åring och snabbt etablerat sig som ett yrväder i dansk showbiz. Hennes mamma Etta Cameron hade hamnat i Danmark efter att ha smugglats ut ur Östtyskland, där hon tvingats stanna i flera år efter att ha förlorat sitt pass i samband med en konsert i Östberlin.

"Krøller eller ej" var en hyllningssång till alla barn - de egna och andras - som man älskar oavsett de har rakt hår eller lockigt. Ett ganska oväntat tema på en låt med tydliga discoinfluenser, kan tyckas. Och där ligger bidragets stora svaghet: en total oförmåga att bestämma sig för vad man vill vara.

Debbie Cameron - flankerad av två hurtiga dansare - gör ett snyggt och internationellt shownummer medan Tommy å sin sida tillsammans med syskonen Michael och Ianne Elo mer kändes som en dansktoppsorkester, lätt inspirerad av Frälsningsarmén.

På samma sätt bäddar det dramatiska introt och den fångande versen för något helt annat än den lättviktiga refräng som följer. Inte dåligt men förvirrande och poängen i Dublin blev därefter. Hade det hela fungerat bättre om Debbie Cameron fått göra låten på egen hand? Och kanske med en annan text?

Debbie Cameron har i efterhand berättat hur hon hört representanter för BBC erkänna att man skulle ha saboterat andra länders framträdande i direktsändning för att säkra en brittisk seger. Det är svårt att bevisa om det stämmer eller inte, men ingenting hade nog hjälpt Danmark särskilt mycket högre upp i resultatlistan.

Efter närmare tio år i rampljuset drog sig Debbie Cameron tillbaka och satsade på en betydligt mindre karriär under ett par år. På senare år har hon åter uppträtt på större scener - inte minst som del av en hyllningskonsert med Tommy Seebachs material - och har lånat sin röst till såväl techno som hårdrock. Dessutom har hon undervisat i sångteknik och engagerat sig i Copenhagen Jazz Festival.

Uppdatering 30 september 2018
Tidigare stod det i texten att de danska dansarna var systrarna Lei och Lupe Moe, som med åren skulle bli en riktig institution inom den danska melodifestivalen, men det har visat sig inte stämma. Systrarnas första utflykt i den internationella hetluften var bakom Gry Johansen 1983.



Tommy Seebach & Debbie Cameron / Krøller eller ej (Danmark 1981)
Delad 11:e plats av 20 bidrag i Dublin

Making Your Mind Up / Storbritannien 1981

Från 1964 till 1975 hade BBC på förhand valt ut en artist som fått sjunga alla låtarna i den nationella finalen. Med tiden hade det blivit allt svårare att hitta etablerade namn som var intresserade av att ställa upp och från och med 1976 hade man öppnat upp A Song For Europe och låtit en mångfald av artister vara med. Det hade funkat till en början.

Det skulle visa sig minst lika svårt att få intressanta artister att ställa upp i de nationella finalerna som det varit att få dem att ta på sig hela jobbet, så att säga. Snabbt befolkades uttagningarna av hoppfulla men okända förmågor och - framför allt - grupper sammansatta enbart för att sjunga en enda låt.

Sådana grupper hade vunnit såväl 1978 och 1980 och även om ingen verkar ha formulerat det så på den tiden måste det ha varit här som resten av Europa så småningom fick en känsla av att Storbritannien inte längre tog ESC på allvar. Kanske tog de inte heller Europa på allvar?

Bucks Fizz var exakt den typen av hastigt sammansatt grupp. "Making Your Mind Up" var från början inskickad av låtskrivarna Andy Hill och John Danter för att Hills flickvän Nichola Martin skulle framföra den som del av en ny grupp. När man istället hittade fyra sångare med bra kemi tog Nichola Martin ett steg tillbaka och ägnade sig istället åt gruppens image och koreografi.

Mike Nolan hade funnits med i bilden redan då den första demoversionen spelades in. Nu fick han sällskap av Bobby G, Jay Aston och Cheryl Baker. Den senare hade redan varit med i Co-Co och var inte särskilt sugen på att vara med igen. Enligt egen uppgift gillade hon inte låten men lät sig övertalas av Andy Hill som hävdade att "Making Your Mind Up" inte hade en chans att vinna.

Bucks Fizz vann inte bara - de slog också en av de få etablerade och "riktiga" akter som letat sig in i tävlingen. Liquid Gold hade haft stora framgångar, främst med "Dance Yourself Dizzy", och skulle ha varit ett spännande inslag även om "Don't Panic" kanske inte skulle varit en vinnare i Dublin.

Där tog istället Bucks Fizz ännu en seger med hjälp av sin energiska koreografi och sitt klädtrick där pojkarna rev av flickornas kjolar efter mellanspelet. I ett jämnt startfält lyckades Storbritannien vinna tack vare ett högt medeltal - faktum är att bara två länders jurygrupper haft Bucks Fizz som etta.

Många bedömare var kritiska till segern och menade att en hel armada av billiga tricks fick en svag låt att framstå som aptitlig, och att en sådan vinnare knappast gjorde något för att förstärka tävlingens image eller ställning. "Making Your Mind Up" blev ändå en stor hit och blev något av en dansbandsfavorit i Sverige där den spelades in av Ingmar Nordströms, Curt Haagers och Thorleifs.

Underligt nog gjorde Bucks Fizz sedan det ingen förväntat sig - och vad ingen annan av de för tillfället sammansatta grupperna lyckades med - när de lyckades följa upp framgången, få fler hits och bli en av 1980-talets mest framgångsrika popgrupper, åtminstone på hemmaplan, med singlar som "Piece of the Action", "Land of Make Believe" och "My Camera Never Lies".

En förödande bussolycka, som nästan kostade Mike Nolan livet, och Jay Astons avhopp - till viss del triggat av att hon haft en affär med Andy Hill - satte stopp för gruppens egentliga storhetsperiod även om de lyckades ta sig tillbaka till topplistorna 1986 med "New Beginning".

Precis som med Baccara finns det idag två uppsättningar Bucks Fizz - en med Bobby Gee och en med de tre andra originalmedlemmarna - som turnerar Storbritannien runt.

I september 2017 gav Cheryl Baker, Mike Nolan och Jay Aston ut en ny skiva under namnet The Fizz, nu med Bobby McVay (Storbritannien 1983) som fjärde medlem. "The F-Z of Pop" tog sig upp till plats 25 på den brittiska albumlistan, men McVay lämnade gruppen bara några månader senare.

Uppdaterad 20 april 2018



Bucks Fizz / Making Your Mind Up (Storbritannien 1981)
1:a av 20 bidrag i Dublin

Io senza te / Schweiz 1981

Peter, Sue & Marc var inte bara oerhört populära och älskade, de lyckades också skriva in sig i eurovisionshistorien på sitt alldeles egna sätt. De deltog fyra gånger i den internationella finalen och varje gång sjöng de på ett nytt språk: franska 1971, engelska 1976, tyska 1979 och slutligen italienska 1981.

Om den språkliga variationen var en medveten strategi eller inte verkar ingen kunna svara på. Kanske hade de identifierat att det var dags att sjunga på italienska för att komplettera språkpaletten? Kanske tyckte de bara att något i melodin gjorde att den skulle passa bra på italienska? 

I vilket fall kallade man in en textförfattare som skulle bli mycket framgångsrik och leverera flera av Schweiz bästa bidrag någonsin i ESC.

Nella Martinetti föddes i kantonen Ticino - Schweiz italienskspråkiga hörn - och hade börjat sin bana som schlagersångerska på 1970-talet innan hon alltmer sadlade om och ägnade sig åt Volksmusik, en trallvänlig blandning av schlager och tyrolsk folklore. Dessutom skrev hon gärna texter åt andra.

Efter två mer lättsamma och vimsiga bidrag var "Io senza te" en återgång till det mer sofistikerade stuk trion visat upp vid sin debut 1971: en elegant och förförisk ballad med en stor dos panflöjt i arrangemanget. Nu var Peter, Sue & Marc en av de allra största favoriterna till slutsegern och i röstningen hade man chans att vinna ändå fram tills Sverige som sist röstande land bara gav en enda poäng och grusade förhoppningarna.

Sett i backspegeln borde nog "Io senza te" ha vunnit, men föll kanske på det något präktiga och ospännande framträdandet. Låten blev ändå populär på många håll och en av gruppens mest framgångsrika och älskade.

Istället för att försöka bygga vidare på framgången beslutade man sig för att avrunda den gemensamma karriären och senare samma år upplöstes trion. Peter Reber fortsatte sin bana som låtskrivare och producent, medan Sue och Marc satsade på mindre framgångsrika solokarriärer.

2015 hamnade Peter, Sue & Marc återigen i rampljuset då musikalen Io senza te - byggd på deras gemensamma hitkatalog - gjorde succé och sågs av drygt 120.000 människor.



Peter, Sue & Marc / Io senza te (Schweiz 1981)
4:e plats av 20 bidrag i Dublin

Monika / Cypern 1981

Cypern hade blivit självständigt från Storbritannien redan 1960, men krig och politisk instabilitet hade präglat landets första tjugo år. Sedan 1974 stod den norra delen av landet under turkisk ockupation medan den södra delen gjorde sitt bästa för att etablera sig som ett internationellt turistmål.

Ett steg i rätt riktning var helt klart att börja delta under egen flagg i Eurovision Song Contest och påminna hela Europa att man fanns. Dessutom missade man sällan ett tillfälle att späcka sina förhandsvideor med attraktiva bilder av soliga stränder och allehanda andra platser som kunde tänkas locka turister.

Nog för att Cypern funnits med i sammanhanget tidigare på sätt och vis. 1976 hade Grekland sjungit om invasionen av Cypern och fyra år senare hade Grekland representerats av cypriotiska Anna Vissi.

Det cypriotiska tv-bolaget hade inte börjat med färgsändningar än, så man sände finalen från Dublin i svartvitt. Dit skickades en grupp särskilt hopplockad för tillfället och som fått det passande namnet Island. Tävlingslåten hade faktiskt skickats in till den grekiska finalen året innan, med en annan artist, men ratats där.

Island bestod av rutinerade musiker och låtskrivare som Aristos Moschovakis och Doros Georgiadis, såväl som sångerskorna Areti Kassapi och Alexia Vassiliou. Alexia var bara sjutton år gammal och gick fortfarande i skolan men skulle med tiden komma att bli en av den grekiska musikvärldens största popstjärnor. 1987 representerade hon Cypern som soloartist.

I Dublin talades det varmt om debutanten och dess chanser men i början av röstningen såg det mörkt ut och det tog en lång stund innan man ens spräckte nollan. Efter hand rullade poängen ändå in - inte minst i form av den nu så förväntade fullpoängaren från Grekland - och till slut blev det en klart godkänd sjätteplats i protokollet. En bravad Cypern med tiden skulle visa sig ha svårt att leva upp till.



Island / Monika (Cypern 1981)
6:e plats av 20 bidrag i Dublin

Wenn du da bist / Österrike 1981

Österrikiska ORF hade valt sina bidrag internt varje år sedan man debuterat i ESC 1957. Ett par gånger hade man lyckats ganska bra men för det mesta rasade Österrike långt, långt ner i resultatlistan. Kanske kunde det vara en bra idé att ge makten åt folket istället?

1982 skulle man för första gången slå på stort och anordna en "riktig" nationell final med stor publik och många bidrag att välja ibland, men redan året innan lät man tittarna välja vinnare vid en betydligt mer blygsamt tillställning där Marty Brem sjöng tre låtar som publiken sedan fick rösta på genom att skicka in vykort.

Marty hade redan representerat Österrike som del av den kortlivade gruppen Blue Danube i Haag 1980 och hade nu fått äran att spela huvudrollen i den nationella finalen. De tre låtarna - "Wenn du da bist", "Und ich singe" och "Der Clown" - framfördes inte på traditionellt eurovisionsvis utan bildsattes med flit och energi för att underhålla tittarna.

Inför den nationella finalen hade man rådfrågat ett antal personer som arbetade på olika ambassader i Wien vilken låt de trodde skulle ha störst chanser i Dublin och de röstade alla överväldigande på "Der Clown", men när slutresultatet räknades ihop fick inte de utländska rösterna vara med.

Kanske tyckte tittarna att den charmige men lite blyge Marty försvann bakom allt hokus pokus man fyllt rutan med i "Der Clown" och istället vann låten med mest fokus på sångaren själv. Nog för att den visuella inramningen av vinnarlåten var nog så psykedelisk, även den.

Åtminstone faller pusselbitarna på plats när man sett framförandet från den nationella finalen, där man ser grunderna till vad som skulle bli ett av de mest förvånande och förvirrande uppträdande man sett i ESC, där Marty sjunger sin ballad medan fyra dansare struttar runt i bakgrunden som om de hörde en helt annan och betydligt snabbare låt.

Än en gång verkar Marty Brem ha kommit i skymundan av sin egen scenshow och europajuryns utdelning blev snål. Själv tycker jag att det här är en riktigt fin låt som gärna skulle ha fått placera sig åtminstone bland de tio bästa. Men vad rugbyhjälmen har med låten att göra har jag aldrig riktigt förstått.



Marty Brem / Wenn du da bist (Österrike 1981)
17:e plats av 20 bidrag i Dublin

Dönme dolap / Turkiet 1981

Det hade varit dramatiska år i Turkiet. Den politiska oreda som rått i flera år hade lett till omfattande oroligheter och våldsamheter och under den senare delen av 1970-talet hade landet närmast befunnit sig i ett lågintensivt inbördeskrig.

Den 12 september 1980 slog militären till och grep makten i en statskupp. Hundratusentals människor arresterades, över en miljon svartlistades, hundratals dog under oklara omständigheter. Demokratin avskaffades och det skulle ta många år innan Turkiet åter genomförde någon form av någorlunda fria val.

Underligt nog reagerade inte omvärlden med bestörtning. Kuppen verkar ha skett med NATO:s tysta medgivande och den tidigare så sargade turkiska ekonomin stärktes under den nya hårda ledningen. Den ilska som funnits mot tidigare diktaturer i Grekland eller Spanien syntes väldigt lite av.

Den som letade efter spår av kalabaliken i det bidrag Turkiet skickade till ESC året efter letade förgäves. Här fanns bara en glad och behaglig lite schlager i ett discoinspirerat arrangemang, framfört av en populär trio och en ung sångerska som senare skulle göra sig ett namn även som skådespelare.

Vill man hitta något litet spår - och då ska man leta riktigt noga och med rätt glasögon på näsan - kan man kanske hitta den annars ganska allmänt hållna texten:

"Livet är som ett pariserhjul
Ibland går det upp, ibland går det ned
Lyckliga är de som åker uppåt"



Modern Folk Üçlüsü & Ayşegül Aldinç / Dönme dolap (Turkiet 1981)

Delad 18:e plats av 20 bidrag (näst sist) i Dublin

Playback / Portugal 1981

Kanske kan du inte sjunga? Kanske kan du inte ens vissla? Det spelar ingen roll: så länge du kan öppna och stänga munnen på rätt ställen och inte glömmer att andas så kommer publiken att jubla och skrika efter mer.

Satiren mot den nya vågen av popartister som inte sjunger något vidare om de inte får mima till förinspelade band var ändå ganska snäll. Avsändaren var en glad spelevink som ganska nyligen gett sig in i musikbranschen och som snart nog skulle kliva fram som en av Portugals allra största stjärnor under de kommande åren.

Carlos Paião studerade medicin och hade egentligen tänkt sig att bli läkare men musiken tog snart över helt och blev ett heltidsjobb. Trots att det bara blev nio poäng i Dublin blev den poppiga och lätt uppkäftiga låten en stor succé på hemmaplan och följdes av fler stora framgångar.

I augusti 1988 hade Carlos Paião just slutfört sitt nya album - som skulle visa sig bli en monumental framgång - och var på väg hem från en konsert då hans bil frontalkrockade med ett annat fordon. Hela Portugal chockades av nyheten att en av landets största stjärnor ryckts bort, endast 30 år gammal, och hans död omgärdades snart av underliga rykten. Än idag nämns hans namn med respekt och samlingsskivor med hans musik säljer i stora upplagor. 

De tre minuterna på scenen i Dublin är dessutom helt fantastiska när Carlos och hans kör dansar omkring, skakar på sina huvuden och stoppar mikrofoner i öronen. Portugal har sällan varit poppigare i den här tävlingen och juryn borde ha vetat bättre. I vanlig ordning.

Carlos Paião / Playback (Portugal 1981)

Delad 18:e plats av 20 bidrag i Dublin

Aldri i livet / Norge 1981

Under 1970-talet hade Norge mer och mer börjat utmärka sig som hela tävlingens jumbo och eviga förlorare. Från början hade alla de nordiska länderna varit riktiga blåbär men det var norrmännen som ständigt gick på pumpen och hamnade i slutändan av resultatet år efter år.

När det nuvarande poängsystemet infördes 1975 var det bland annat för att det ansågs garantera att alla bidrag skulle få poäng. När Norge blev det första landet att hålla nollan var ingen särskilt förvånad och hela Europa skrattade med norrmännen. Och åt dem. Det ska sägas i ärlighetens namn.

Tre år senare var det dags igen och Europa skrattade på nytt. De flesta inblandade i det norska bidraget kunde däremot hålla sig för skratt.

När Finn Kalvik vann den norska finalen var han landets bäst säljande artist. Han hade precis spelat in sin andra LP för Stikkan Anderssons skivbolag Polar, båda producerade av Benny Andersson under Abbas mest hektiska år, och sålde snabbt guld på hemmaplan.

När han blev inbjuden att delta i norska finalen tyckte Stikkan att han skulle ställa upp med något av LP:ns rockigare spår. En del källor hävdar att låten Stikkan ville ha var titelspåret "Natt og dag", i den svenska kvällspressen nämner Stikkan själv "Velkommen farvel" som även Kicki Moberg (Polars fynd i Melodifestivalen 1981) spelat in på sin skiva.

Finn Kalvik själv insisterade på att tävla med sin ballad. Han fick stöd av Benny, som tyckte att Finn skulle delta med den låt han själv kände sig mest bekväm med. På skivversionen var Abba-influenserna tydliga och i kören hördes Agnetha och Frida tydligt.

Trots allt detta ville det sig inte alls i Dublin. Norge fick ännu en nolla i protokollet, alla skrattade och Finn Kalviks karriär fick sig en rejäl smäll som skulle ta många år att reparera. Inte såg det hemskt bra ut för Stikkan och Polar heller. Hade Team Abba tappat stinget?

Sanningen å säga hade nog Finn Kalvik snarare gett sig in i fel tävling. Hans lågmälda utstrålning räckte inte för att märkas i konkurrensen. Liveframträdandet i finalen är blekt och kraftlöst och saknar helt skivversionens finess.

Finn Kalvik och Benny Anderssons samarbete tog slut efter nollpoängaren men återupptogs nitton år senare, då Finn spelade in Benny Anderssons "Tröstevisa" i duett med Cajsastina Åkerström.

Uppdaterad 20 april 2020



Finn Kalvik / Aldri i livet (Norge 1981)
20:e plats av 20 bidrag i Dublin