Nur in der Wiener Luft / Österrike 1962

ESC är en tävling som först och främst ska visa de olika ländernas musikaliska särart. 

Det är en idé som kastats fram många gånger genom åren och som inte minst slog rot rejäl i Sverige där tidningar och kommentatorer ofta kritiserade tävlingen så fort något bidrag inte klingade av folkton.

Åtminstone så snart som Jugoslavien, Grekland eller Turkiet inte lät tillräckligt exotiska i bedömarens öron. Få tyckare anmärkte på ifall "Waterloo" hade tillräckligt med hambo i sig för att kvala in som exempel på svensk särart.

Om ESC startades av någon specifik anledning var det snarast för att den nya västeuropeiska radiounionen EBU skulle ha något att sända över sitt nya nätverk för programutbyte. Alla ädlare anledningar som brukar nämnas är ganska långt efterhandskonstruktioner. Reglerna har aldrig sagt särskilt mycket om vilken typ av musik de deltagande tv-bolagen borde ställa upp med.

Men om vi för en stund leker med tanken på att länderna först och främst skulle visa upp sin allra mest egna musik: vad skulle vara mer logiskt för Österrike att tävla med än en operettmelodi, inspirerad av Wienervalsen - det mest österrikiska man kan tänka sig bredvid strudel och Sachertårta?

"Nur in der Wiener Luft" ("Endast i Wienerluften") var skriven av den etablerade Bruno Uher som skrivit framgångsrika låtar såväl före som efter det andra världskriget. Sedan 1950-talet ledde han ett eget danskapell och skrev låtar till inhemska filmer.

Eleonore Schwarz var en erfaren 26-åring som mest uppträdde på Wiener Volksoper och som också haft ett par mindre filmroller. I Luxemburg sjöng hon rent och rätt och klanderfritt medan upphovsmannen dirigerade orkestern.

Om EBU faktiskt velat att länderna skulle ställa upp med den här typen av bidrag kan man tänka att även jurymedlemmarna skulle uppmuntrats att rösta på dem. Istället blev Österrikes lilla kuplett ett av fyra bidrag som lämnade tävlingen utan att ha fått en enda poäng. Inte heller på hemmaplan blev skivan med bidraget någon framgång. "Nur in der Wiener Luft" glömdes snabbt bort.

Schwarz och Uher fortsatte sina karriärer som om ingenting hänt. Hon fortsatte att sjunga på olika scener under 1960- och 70-talen och verkar senare ha dragit sig tillbaka en smula från offentligheten. Han fortsatte att komponera och leda orkestrar fram till sin död i oktober 1976.

Eleonore Schwarz / Nur in der Wiener Luft (Österrike 1962)

Delad 13:e plats (sist) av 16 bidrag i Luxemburg

Reflection / Österrike 1999

Vid en första lyssning var Expressens Måns Ivarsson förvånansvärt säker på sin sak: Österrike vinner ESC i Jerusalem. Ivarsson hade bevakat tävlingen i över tio år redan utan att vara någon riktigt vän av den musik som brukade höras där. Men nu var han säker på att den österrikiska poplåten skulle ta hem spelet.

"Reflection" (som från början presenterats som "Reflection In Your Eyes" innan titeln kortades ned) var skriven av Dave Moskin - en amerikansk sångare och skådespelare med säte i Wien - och framfördes av den blott 18-åriga Bobbie Singer.

Tävlingslåten var ett stycke luftig, gitarrdriven tjejpop av en sort som låg i tiden och som härjat på listorna i form av Mejas "All About The Money" eller Lene Marlins "Unforgiveable Sinner".

Bobbie Singer - föga förvånande ett artistnamn, hon hette egentligen Tina Schosser - hade släppt sin första singel redan som 15-åring och drömde nu om det stora genombrottet. "Jag förväntar mig ingenting men hoppas på seger" sa hon till journalisterna.

Väl på plats i Jerusalem hade även Måns Ivarsson sansat sig och konstaterade att den här typen av låt sällan har något att hämta i sådana här tävlingar. I likhet med nästan alla trodde han nu istället att Island skulle vinna. 

I omröstningen - för andra året i rad fick tittarna välja vinnare genom att ringa sin favorits telefonnummer - plockade Österrike solida poäng men var ingens favorit. De högsta poäng man noterade var två åttapoängare - en från Estland och en från Island - och slutligen landade man återigen på en tiondeplats; precis som man gjort 1990, 1992 och 1996.

Bobbie Singer släppte ett par singlar till kommande åren men "Reflection" blev hennes enda notering på de lokala topplistorna. 2005 avslutade hon sin karriär som scenartist men lämnade inte branschen. Sedan dess har hon arbetat som producent, låtskrivare, studiomusiker och - inte minst - som röst. Hon har hörts i många reklamfilmer och är stationsröst på radiokanalen Ö3.

Dave Moskin skulle få förnyat förtroende och skrev Österrikes låt till ESC i Stockholm året därpå.

Bobbie Singer / Reflection (Österrike 1999)

10:e plats av 23 bidrag i Jerusalem

Du hast mich so faszinert / Österrike 1960

Österrikes bidrag till London var en stilfull och oklanderlig ballad med en fungerande refräng och ett säreget pianoklinkande i arrangemanget. Här skulle inte funnits så mycket att säga om det inte var för att alla inblandade hade minst sagt intressanta historier i bagaget.

Upphovsmannen Robert Stolz - som även dirigerade orkestern - var ingen ungdom längre och fyllde 80 år senare samma år. Han är en av alla tiders äldsta tävlande men även den först födda av samtliga personer som någonsin deltagit i Eurovision Song Contest. När första världskriget startade hade han redan arbetat som dirigent i minst femton år och efter kriget bosatte han sig i Berlin.

1930 skrev han musiken till den första ljudfilm som gjordes i Tyskland. Samma film blev den första utländska film som visades textad på amerikanska biografer.

När nazisterna tog makten började han pendla mellan Berlin och Wien och passade på att smuggla ut judar och politiska flyktingar i bakluckan på sin limousine. Minst 21 personer flydde landet i Robert Stolz bil. När Österrike annekterades av Tyskland 1938 gick han i exil i New York.

Att tävla i en schlagerfestival var en tämligen liten sak i Robert Stolz långa karriär som långt ifrån var slut. Han fortsatte att dirigera och komponera verk för scenen och på sin 90-årsdag utsågs han till hedersmedborgare i Wien samt tilldelades stadens stora hedersmedalj. Den enda musiker som tidigare fått samma utmärkelse var en viss Richard Strauss.

Vid sidan av sin namnkunnige upphovsman framstod artisten som rena gröngölingen men även han hade varit med en stund i branschen. Horst Winter hade mer eller mindre tvingats börja uppträda för att försörja familjen efter föräldrarnas skilsmässa. Som 16-åring kallades han "den yngste jazzkungen" och tio år senare hade han sin egen orkester.

1948 spelade han in "Und jetzt ist es still", en låt som skulle leva ett långt liv och så småningom bli modifierad och inspelad av Björk som "It's Oh So Quiet". 

I London uppträdde den 46-årige sångaren som Harry Winter, kanske i hopp om att få lite fler internationella jobb i kalendern, men trots Robert Stoltz samlade kunnande (även textförfattaren Robert Gilbert var ett känt namn) blev det en slutplacering exakt i mitten av resultatet.

Horst Winter skulle fortsätta att sjunga i några år till men sadlade senare om till att bli kapellmästare för Original Hoch- und Deutschmeister - en högst traditionell militärorkester med främst marschmusik på repertoaren.

Horst Winter blev 87 år och avled i december 2001 i Wien. I samma stad finns idag såväl en minnessten som ett promenadstråk uppkallat till hans ära.

Harry Winter / Du hast mich so faszinert (Österrike 1960)

7:e plats av 13 bidrag i London 

Die ganze Welt braucht Liebe / Österrike 1958

Det kanske inre direkt vimlade av artister som höll internationell klass i Österrike i slutet av 1950-talet så det är inte underligt att ORF ville att Liane Augustin skulle representera dem i ESC. Hon var framgångsrik som sångerska och skådespelare och hade visat sig vara en på det hela taget driftig typ.

Hon föddes i Berlin 1927 som dotter till en österrikisk skådespelare och en tysk konsertsångerska. När bombningarna av Berlin intensifierades i slutet av andra världskriget lämnade fadern sin karriär och tog med sig familjen till sin hemstad Wien, där Liane skulle finna sig tillrätta ordentligt.

Hon studerade sång och muntlig framställning och då hon sjöng för de amerikanska soldaterna efter krigsslutet visade hon sig vara en riktig språkbegåvning. Hon kunde sjunga på sex språk - tyska, franska, engelska, italienska, ungerska och svenska - vilket ledde till ännu fler jobb. Om hon förstod vad hon sjöng på alla språken är oklart men bollen var i rullning och karriären tog fart.

Liane Augustin spelade in en mängd skivor som märket Vanguard även gav ut i USA. Hon gjorde succé i studion, på scen och på vita duken. Hennes första make var en rik affärsman som köpte henne en egen bar där hon kunde producera sina egna scenprogram. Paret fick en dotter men skilde sig efter bara några år.

1958 skickade ORF henne till ESC i Hilversum med sången "Die ganze Welt braucht Liebe" ("Hela världen behöver kärlek"). Att komma på femte plats av tio bidrag låter kanske inte så imponerande men till dags dato har endast fyra österrikiska bidrag placerat sig högre än så (1964, 1966, 2014 och 2018). Att delta i ESC var inget annat än en liten parentes i Liane Augustins karriär och hon spelade aldrig in sitt bidrag på skiva.

På julafton samma år var både karriären och livet nära att ta slut. Det flyg hon reste hem med från Paris landade för häftigt och fattade eld på Wiens flygplats. Några minuter senare exploderade planet men då hade samtliga ombordvarande mirakulöst lyckats lämna vraket, endast med lättare skador.

Framgångarna fortsatte under det kommande decenniet med inspelningar och turnéer, men i början av 1970-talet började sångerskan uppträda alltmer sällan. 

Då Liane Augustin i slutet av april 1978 genomgick en relativt enkel operation tillstötte oväntade komplikationer och hennes liv gick inte att rädda. 2008 uppkallades ett torg i Wien - Augustinplatz - efter henne.

Liane Augustin / Die ganze Welt braucht Liebe (Österrike 1958)

Delad 5:e plats av 10 bidrag i Hilversum 

Der K und K Kalypso aus Wien / Österrike 1959

I mitten av 1950-talet hade calypson slagit knock på publiken och blivit en enorm global succé. Inte minst efter att Harry Belafonte spelat in ett helt album med calypsotoner och fått en megahit med "Banana Boat Song". Det publiken förmodligen inte visste var att calypson från början fyllde ett helt annat syfte.

Calypson uppstod på Trinidad och Tobago under 1700-talet och blev snabbt ett sätt för örikets slavar att driva med sina herrar och berätta sina historier vidare då de oftast var förhindrade att tala med varandra. 

Långt in på 1900-talet var genren i mångt och mycket ett forum för satir, samhällskritik och skvaller - något som städades bort då skivbolagen såg potentialen i musiken. Snart var calypson allmängods som verkade tillhöra alla.

Kanske kunde man också tänka sig att en calypso kunde uppstå någonstans i Österrike? Till Cannes skickade ORF en skämtsam version där calypson hade rötter ändå tillbaka till dubbelmonarkin Österrike-Ungern - ett av Europas största länder från 1867 till 1918.

Alla institutioner som var gemensamma för de båda landsändarna benämndes "k und k" - kaiserlich und königlich ("kejserlig och kunglig") - oftast förkortat k.u.k., vilket säkert kan få en och annan läsare att dra på munnen. 

Nu dukade man fram en kejserlig och kunglig calypso med ekon av såväl polka som Strauss, och som dessutom bar en pikant bismak av paprika. Enligt texten är den så populär att vissa joddlar den i sömnen.

Den som sattes att framföra detta oväntade stycke var Ferry Graf - en närmast okänd 27-åring från Niederösterreich. Han visade sig vara en charmknutte som varken verkade ta sig själv eller sin besynnerliga tävlingslåt på alltför stort allvar. 

Den europeiska juryn visade sig inte ha särskilt mycket till övers för ett Österrike på skämthumör - en inställning som bestått genom åren. Trots att österrikarna skojat till det oftare än de flesta har poängen nästan alltid förblivit blygsam. 

Det skulle dröja ända till 2005 innan Österrike provade på att joddla på eurovisionsscenen på nytt, men inte heller Global Kryner lyckades övertyga resten av kontinenten.

Ferry Graf blev aldrig något stort namn på hemmaplan men flyttade senare till Finland där han bland annat sjöng Elvis på tyska. Med åren fick han finländskt medborgarskap och bodde i många år i Jyväskylä. En del uppgifter gör gällande att Ferry Graf skulle ha avlidit 2017 men det verkar inte vara en bekräftad uppgift.

Calypson levde vidare och inspirerade en mängd andra genrer och stilar, som reggae, ska och soca.

Ferry Graf / Der K und K Kalypso aus Wien (Österrike 1959)

Delad 9:e plats av 11 bidrag i Cannes

I Am Yours / Österrike 2015

Trots att Österrikes seger med Conchita Wurst - och landets bästa placering sedan 1966 - var resultatet av ett internt val bestämde sig ORF för att använda all uppmärksamhet runt värdskapet till att lansera en ny nationell final där tittarna skulle få välja vinnare.

I ärlighetens namn hade de österrikiska tittarna aldrig varit speciellt bra på att välja ut sina egna bidrag. Den bästa placering en vinnare av en tv-sänd final i Österrike var komikern Alf Poier och hans lilla visa om alla djuren som kommit sexa i Riga 2003, men skam den som ger sig.

Före finalen sändes tre förinspelade program. I det första sorterade en jury ned sexton hoppfulla kandidater till sex, i det andra fick de sex kvarvarande artisterna sjunga två coverversioner för att visa upp sin bredd och sitt kunnande.

I program tre fick de sex kandidaterna sjunga två potentiella ESC-bidrag var innan juryn gav en låt per artist tumme upp. Efter tre veckor hade tittarna ännu inte tillfrågats om sin åsikt på något meningsfullt sätt och om de börjat tappa intresset må det vara dem förlåtet.

I finalen valde en ny, internationell jury tillsammans med tittarna ut två superfinalister: The Makemakes och Dawa. På tredje plats kom tonåriga Zoë Straub som skulle lyckas lite bättre året därpå.

I superfinalen hade tittarna hela makten och gav en solklar seger till The Makemakes som redan haft två hits på de lokala listorna. Österrikiska tidningar spekulerade i om sångaren Dodo Muhrer i själva verket var en utomäktenskaplig son till skådespelaren Christoph Waltz som nyligen nominerats till en Golden Globe för sin roll i filmen "Big Eyes", något som gav lite extra publicitet.

Bandnamnet var taget från 136472 Makemake, vårt solsystems tredje största dvärgplanet som i sin tur fått sitt namn efter en av Påsköns skapelsegudar.

"I Am Yours" anklagades för att vara ett plagiat av Coldplays "The Scientist" - saken utreddes faktiskt av skivbolagets jurister och slutade med friande dom - men gick också den hem bland alptopparna och klättrade upp till andraplatsen på den österrikiska singellistan.

Vid finalen i Wiener Stadthalle funkade den inte alls. Trots att bandet satte eld på sin flygel och fick stormande applåder av hemmapubliken blev det inte en enda poäng i protokollet. För första och hittills enda gången har värdlandet tilldelats noll poäng.

Också Tyskland fick noll poäng i det rekordstora startfältet och enligt den kanske minst logiska paragrafen i regelverket - som kräver att samtliga delade placeringar måste rangordnas oavsett det finns något att ordna efter eller inte - fick startordningen svara på vem som kom sist. Den med det högre startnumret fick den sämre placeringen och tyska Ann Sophie fick bita i gräset.

Regelparagrafen kunde kanske försvaras på den tiden startordningen lottades men känns nu högst tveksam då den bestäms av producenterna. Dessutom, handen på hjärtat: att få noll poäng utan att ens få komma sist känns verkligen väldigt ljummet.

Att få noll poäng i det här startfältet var också mer otur än något annat. Det kunde lika gärna ha blivit Cypern, Poland, Storbritannien eller Frankrike som landat på en nolla. Hade jurygrupperna fått bestämma på egen hand hade värdlandet landat på trettonde plats.

Nollpoängaren i Wien satte punkt för The Makemakes framgångar på de österrikiska topplistorna men 2019 hade bandet två hitsinglar i Skottland. "The Beach" och "Heyo" tog sig även in på de brittiska listorna.

The Makemakes / I Am Yours (Österrike 2015)

26:e plats av 27 bidrag (final) i Wien

Merci, chérie / Österrike 1966

"Om ni så står på huvudet så är svaret nej!" Udo Jürgens var verkligen inte intresserad av att tävla en tredje gång i ESC (efter 1964 och 1965) trots att de ansvariga på ORF bönade och bad och stod på sig. Nog för att hans tidigare bidrag öppnat nya dörrar och möjligheter men två gånger fick vara nog.

När ORF inte gav sig lovade Jürgens att kanske åtminstone skriva något de kunde använda. När han knåpat ihop det som skulle bli "Merci, chérie" och sjöng den för sig själv vid pianot fick han gåshud. Kanske skulle han låta sig övertalas i alla fall. Här fanns en sång med potential som fick vara värd ett tredje försök.

I Luxemburg var Udo förlamande nervös. Han förstod mycket väl att han riskerade att framstå som en evig förlorare om han inte vann nu. Hans manager gjorde sitt bästa för att hålla sin stjärna lugn.

När en tysk tidning på finaldagen skrev att Udo Jürgens var chanslös i tävlingen gick managern runt hela Luxemburg och köpte upp alla tillgängliga exemplar för att hindra att hans artist skulle få syn på artikeln före sändning.

Den tyska tidningen visade sig ha helfel. "Merci, chérie" krossade allt motstånd i omröstningen och fick nästan dubbelt så många poäng som tvåan Sverige. När Udo Jürgens satte sig vid flygeln för att sjunga vinnarreprisen fann han sig och tackade juryn med orden "Merci, jury".

"Merci, chérie" blev en stor internationell framgång, inspelad i en mängd olika versioner på många olika språk. Udo Jürgens skulle fortsätta en exceptionell karriär ändå fram till sin död 2014 och är den tyskspråkiga artist med flest noteringar på den tyska albumlistan någonsin. 

2007 hade en jukeboxmusikal baserad på hans låtar premiär i Hamburg med stor framgång. Musikalen filmatiserades 2019.

Min egen favorit av alla Udo Jürgens låtar är "Was ich dich sagen will", inte minst i den magnifika finska version som blev en enorm framgång och evig signaturmelodi för Carola Standertskjöld.

Udo Jürgens är en av enbart fyra artister som tävlat i ESC tre år i rad: de andra är Lys Assia, Corry Brokken och Valentina Monetta. Efter Udo Jürgens seger skulle det ta fram till 2019 innan en manlig solist vid en flygel skulle vinna ESC på nytt.

Udo Jürgens / Merci, chérie (Österrike 1966)

1:a plats av 18 bidrag i Luxemburg

Heute in Jerusalem / Österrike 1979

Varför ställer man ens upp i en tävling om man inte försöker vinna den? Ibland är svaret kanske att det är roligt att visa upp sig för en stor publik. Ibland är svaret kanske att man vill erbjuda publiken något den inte efterfrågat, bara för att visa att det finns andra uttryck och andra sorters kultur.

Christina Simon hade varit en del av Wiens bubblande och expanderande popscen under 1970-talet. Hon hade synts en hel del i tv och i olika konsertprojekt och hade dessutom släppt två singlar skrivna av Giorgio Moroder under artistnamnet Anne Christie. 1977 ville hon prova på något nytt och drog till USA med sin partner Peter Wolf.

När ESC skulle hållas i Jerusalem ansåg tongivande personer på ORF att situationen krävde mer allvar och mindre lättsinne och valde ut "Heute in Jerusalem" - en sång om att låta klokskapen segra över vansinnet och att låta freden blomstra - med text av poeten André Heller.

Vem som skrev musiken är mer oklart. Först användes pseudonymen Josef Dermoser och på skivan står Peter Wolf som upphovsman, trots att han flera gånger hävdat att han inte skrivit den.

Några dagar före final undertecknade Israel ett fredsavtal med Egypten, något som fick vissa kritiker att skratta åt österrikarnas ambitioner. Nu var det redan fred i Israel och för sent att sjunga fredssånger. Tiden skulle visa att Israel skulle komma att behöva fredsönskningar många år ännu.

Christina Simon imponerade på de flesta under repetitionerna men alla verkade rörande överens om att hon inte skulle ha en chans i tävlingen. Kobi Oshrat - låtskrivaren som skulle komma att vinna hela finalen - bjöd med Christina till Jerusalems gamla stadskärna och klagomuren. Sångerskan var djupt tacksam: "Nu vet jag åtminstone själv vad det är jag sjunger om".

Förhandstipsen fick rätt och Österrike fick dela sistaplatsen med Belgien. Samtidigt är det underligt att desamma jurygrupper som ofta rynkade på näsan åt kommersiella hitlåtar (som Silver Convention eller Baccara) även gjorde tummen ned för mer ambitiösa och kulturellt högstående bidrag.

Christina Simon gifte sig med Peter Wolf och kallade sig fortsättningsvis Ina Wolf. Paret rotade sig i Kalifornien och etablerade sig snabbt som låtskrivare för många stora namn. Deras största hit blev "Sara" med Starship som toppade Billboards lista 1986.

Efter att Kalifornien drabbats av en stor jordbävning 1994 omvärderade Ina Wolf sitt liv, lämnade Peter Wolf och flyttade tillbaka till Österrike med sina två barn. Än idag är hon en flitigt efterfrågad låtskrivare, sångerska och sånglärare.

Christina Simon / Heute in Jerusalem (Österrike 1979)

Delad 18:e plats (sist) av 19 bidrag i Jerusalem

Lisa Mona Lisa / Österrike 1988

En av de viktigaste sakerna att minnas i alla sammanhang är att äga sina egna misslyckanden och inte försöka hitta svepskäl till att något gått åt skogen. Lätt att säga, svårt att minnas i stundens hetta. Det skulle Österrikes representant Wilfried bittert få erfara.

Trots att det inte gått något vidare för de något mer svårmodiga och inåtvända bidrag Österrike skickat till ESC 1986 och 1987 fastnade ORF än en gång för en melankolisk och mollbetonad ballad då de internt valde sitt bidrag till Dublin.

"Lisa Mona Lisa" var sången om en svårfångad nattfjäril som sover sig genom dagen och dansar hela natten. Lyssnar man noga hör man att hon egentligen gråter då hon skrattar, och skrattar gör hon hela tiden. En vacker dag kanske hon ska förstå att någon faktiskt kan älska henne.

Från början var bidraget på franska, men då reglerna krävde sång på ländernas officiella språk fick man i all hast skriva en tysk text istället. Det skulle dröja tills 2016 innan Österrike sjöng på Voltaires språk i ESC.

Wilfried Scheutz - som även var en av upphovsmännen - hade en lång och färgstark karriär bakom sig. Under 1970-talet hade han varit en av de mest kända under austropop-paraplyet, det vill säga de artister som sjöng pop och rock på österrikisk tyska. 

Han hade doppat sina tår i nästan varje genre som fanns och radat upp framgångar utan att någonsin framstå som särdeles allvarlig eller alltför seriös. Musik var kul och väl värt att ta med en klackspark. Vid sidan av musiken skådespelade han också och hade synts i en mycket liten roll i den uppmärksammade tv-serien "Förintelsen". 

"Lisa Mona Lisa" hann bli populär på hemmaplan före Dublin, men där gick det så illa som det kunde gå: allra sista plats och inte en enda poäng att ta med sig hem. Och i den allmänna besvikelsen slant tungan illa.

Wilfried sa till de österrikiska tidningarna att hans sistaplats var politisk och inte musikalisk: att ingen ville rösta på Österrike efter Waldheim-affären. Nu såg folk på hemmaplan rött: där stod den tidigare spelevinken och muntergöken och skyllde sitt eget fiasko på den största och sårigaste nationella skandalen efter kriget. Wilfried sågades i pressen, hans låt åkte kana ut från den österrikiska topplistan och karriären fick sig en rejäl knäck.

Efter att ha legat lågt en tid återvände Wilfried till scenen: mest som skådespelare men även som musiker i olika projekt. 

När Wilfried Scheutz 2017 avled i cancer - 67 år gammal - låg såväl Waldheimaffären som Dublinfiaskot långt bak i tiden. Han hann få en viss revival och flera samlingsskivor med hans gamla hits gav ut i handeln. 2018 fick han postumt en Amadeus - en österrikisk Grammy - för sitt livsverk.

Wilfried / Lisa Mona Lisa (Österrike 1988)

21:a plats av 21 bidrag i Dublin 

Für den Frieden der Welt / Österrike 1994

Får man tro på rykten hade inte ORF alls tänkt att hålla någon nationell final 1994. Man hade fått sig ett par lovande låtar tillhanda och tänkte välja internt, men redaktionen hade svårt att enas kring vilken låt som skulle funka bäst i Dublin.

Därför kastade man på kort varsel ihop en nationell final med de två kandidaterna och sex andra låtar och lät sedan regionala jurygrupper rösta.

Den som tror att Österrike är ett konservativt, på gränsen till bakåtsträvande, land får rejält med vatten på kvarnen när jurygrupperna kallas in och väljer ut den låt som mest av allt påminner om "Ein bisschen Frieden" som vunnit hela tävlingen tolv år tidigare.

Under hela 1980-talet var det en vanlig tanke bland de journalister som bevakade ESC att någon låt skulle bli det årets "Ein bisschen Frieden" och vinna i storstil trots att ingen låt i samma stil vunnit igen efteråt.

Kanske hoppades österrikarna ändå på en Nicole-effekt med den blott 15-åriga Petra Frey från Innsbruck. Hon hade redan släppt ett par skivor men hennes unga röst var ännu lite ostadig och skvalpig. Vilket Nicoles röst också varit, för all del.

Gissningsvis hade det bästa valet varit "Radio" med Simone (Österrike 1990), skriven av Ralf-René Maué som komponerat för Johnny Logan, Samantha Fox och London Boys. Kanske var låten lite för vild för juryn som av allt att döma föredrog något mer städat och konservativt.

"Für den Frieden der Welt" var skriven av schlagerduon Brunner und Brunner som vid sidan av den egna karriären även skrev låtar åt andra. Tre år tidigare hade de skrivit vinnarlåten i Grand Prix der Volksmusik för Alpentrio Tirol.

I Dublin fick Petra Frey flera gånger säga till journalister att hon inte tyckte att hennes låt alls påminde om Nicoles.

I omröstningen blev hela paketet lite för snällt och harmlöst för att sticka ut och då det gällde att placera sig sämst på sextonde plats för att få vara med året därpå stod Österrike där som första land i utvisningsbåset. När Italien och Luxemburg drog sig ur av egen vilja fick ORF ändå vara med men strunta då i att ordna någon nationell final.

Petra Frey fick en lokal hit med sin låt och har hållit sig kvar i rampljuset. 2003 och 2011 har hon på nytt försökt representera sitt land i ESC utan att gå hela vägen.



Petra Frey / Für den Frieden der Welt (Österrike 1994)
17:e plats av 25 bidrag i Dublin

Die Zeit ist einsam / Österrike 1986

En åttondeplats hade varit en mild besvikelse men ORF hade fått mycket positiv uppmärksamhet för sitt internt utvalda bidrag i Göteborg 1985. Inte minst hade man fått mycket beröm för artisten Gary Lux som de flesta verkar ha ansett höjde sin låt flera grader.

Kanske ville ORF ha mer beröm av samma sort och satsade på en ung och högutbildad sångerska. Timna Brauer var kanske inte särskilt känd men hon hade visat sig mångsidig och ambitiös. 25-åringen från Wien hade studerat piano och sång vid hemstadens universitet och senare specialiserat sig på indisk sång och operasång vid Sorbonne i Paris.

Låten man fastnat för hette "And When The Night Comes" och var på inget sätt någon anpassad ESC-trall utan ett musikaliskt högstående stycke med text på engelska. För att klara regelverket fick man klippa bort nästan fyrtiofem sekunder av slutet och skriva en ny text på tyska. ORF försåg sitt bidrag med en snygg förhandsvideo med en bitvis rätt avancerat bildspråk.

Om Gary Lux glada låt hjälpt honom att framstå som glad och sprallig blev effekten nu den motsatta då den seriösa Timna Brauer blev alltmer seriös allt eftersom repetitionerna framskred. I finalen lät hon spänd på rösten och jurygrupperna lät sig inte imponeras. Österrike var raskt tillbaka i bottenplaceringarna på nytt.

Timna Brauer lät sig inte nedslås. Pop och schlager var ändå inte något hon tänkt viga sitt liv åt. Idag är hon en uppskattad sångerska som spelat lite musikal och operett vid sidan av mer anspråksfulla projekt där hon lyfter fram klezmer och annan judisk folkmusik tillsammans med sin make Elias Meiri.

En varm och expressiv artist väl värd att uppmärksammas mer och som bara inte riktigt kom till sin rätt i ESC.



Timna Brauer / Die Zeit ist einsam (Österrike 1986)
18:e plats av 20 bidrag i Bergen

Rise Like A Phoenix / Österrike 2014

Direkt efter segern kunde Conchita Wurst inte riktigt tro att det hänt på riktigt. ”Jag är ju bara en drag queen från Österrike” sa hon i en intervju direkt efter sändning. Österrikiska drag queens vinner inte internationella sångtävlingar. Särskilt inte icke-binära drag queens med skägg.

Faktum är att de inte ens vinner nationella finaler hemma i Österrike. 2012 hade Conchita tagit sig hela vägen till superfinal i ”Österreich rockt den Song Contest” för att där få stryk av Trackshittaz och ett vansinnigt heteronormativt bidrag. Kanske var det bättre så - karaktären Conchita Wurst var inte riktigt färdig och behövde mer tid på sig för att göra intryck.

Publiken var bättre bekant med Thomas ”Tom” Neuwirth, mannen bakom Conchita. Han hade studerat mode och klädskapande innan han satsade på musik. 2007 kom han tvåa i talangjakten Starmania, slagen av Nadine Beiler (Österrike 2011), och var en kort tid med i pojkbandet Jetzt anders! innan han satsade på drag.

Att han gillade klänningar hade Tom vetat sedan han var riktigt liten. Han hade ett par gånger haft kjol på sig till skolan men insett att det inte var så kul i en liten by på landsbygden. ”De flesta som är hbtiq har liknande erfarenheter. I ett litet samhälle är det inte positivt att vara annorlunda.”

2014 bestämde sig ORF för att satsa fullt ut på Conchita och valde internt ut henne och låten ”Rise Like A Phoenix” slog ned som en smärre bomb när den offentliggjordes sist av alla bidrag inför Köpenhamn. Där gick Österrike hela vägen för första gången sedan 1966 och Conchita utropades till vinnare. När segern stod klar utbrast ORF:s kommentator Andi Knoll: ”In your face, haters!”

Att påstå att hela Österrike stod bakom sin vinnare vore inte hela sanningen men segern tillförde åtminstone nya nyanser till landets komplicerade förhållande till allt som är annorlunda.

Conchita blev ett internationellt fenomen snarare än en popstjärna efter sin seger och bjöds in att tala inför såväl EU-parlamentet som Förenta Nationerna. 2014 var Conchita Wurst den sjunde mest sökta termen på Google i hela världen. Alla var inte förtjusta - inte minst attackerades Conchita hårt av olika kyrkliga företrädare (vilket åtminstone gav världen ett mycket underhllande meme) och av politiska aktörer som motarbetade hbtiq-rättigheter.

Med åren har Thomas Neuwirth antytt att karaktären Conchita möjligen börjat nå vägs ände och att hon så småningom kommer att försvinna ur rampljuset.

2018 berättade Thomas Neuwirth att han är HIV-positiv efter att en tidigare pojkvän hotat att gå ut och ”avslöja” stjärnan i offentligheten.



Conchita Wurst / Rise Like A Phoenix (Österrike 2014)
1:a plats av 26 bidrag (final) i Köpenhamn

Kinder dieser Welt / Österrike 1985

Österrikes final hade varit både populär - alla tre vinnarna hade blivit hits på hemmaplan - och relativt framgångsrik då det gällde att lyckas i ESC, men efter ett enda misslyckande gav ORF upp och lade ned programmet. Nu skulle bidragen väljas internt istället.

Artisten man föll för var varken någon överraskning eller någon nykomling. Gerhard ”Gary” Lux var född i Kanada men kom till Österrike som riktigt liten och utbildade sig till eltekniker samtidigt som han ägnade sig åt musik, både som sångare och studiomusiker.

1983 vann han den österrikiska finalen som del av gruppen Westend, 1984 kom han på andra plats i duett med Gitti och fick följa med vinnaren Anita till Luxemburg.

”Kinder dieser Welt” (”Barnen i vår värld”) var en mycket internationell produktion, skriven av en amerikan, en engelsman samt tyske Michael Kunze. Förhandspresentationen kryddades med en mängd söta barn med olika hudfärg och Gary framställdes som en mycket prydlig och familjevänlig ung man. 

I kompgruppen kunde den med falkblick dessutom hitta Rhonda Heath som 1977 tävlat för Västtyskland som en del av Silver Convention.

För fjärde året i rad blev det egna bidraget en hit på de österrikiska listorna och trots att en åttondeplats var framgång för Österrike hade de flesta nog förväntat sig mer. Inte minst svenska tidningar hade höjt Gary Lux till skyarna hela veckan och utnämnt honom till en av finalens bästa artister. Åtminstone spelades låten in på svenska av dansbandet Schytts.

Gary spelade in en hel LP med titeln ”Dreidimensional” men ingen av de andra låtarna slog an som ”Kinder dieser Welt” hade gjort. Snart nog skulle han vara tillbaka i ESC på nytt.

Uppdaterad 30 april 2020



Gary Lux / Kinder dieser Welt (Österrike 1985)
8:e plats av 19 bidrag i Göteborg

Shine / Österrike 2013

För alla de som hoppades att Österrike skulle hållas kvar i Eurovision Song Contest efter att ha hoppat av åtskilliga gånger under de senaste tio åren fanns det all anledning till oro. Landets comeback i Düsseldorf hade gått ganska bra men året efter i Baku hade man kommit på allra sista plats i sin semifinal.

ORF hade en tradition av att surna till när det inte gick bra och något som kunde tolkas som en fingervisning i det här fallet var att man lät den nationella finalen inför Malmö krympa ihop till bara fem bidrag istället för de tio man haft 2011 och 2012.

Vann gjorde en ung veteran. Trots att hon bara var 18 år hade Natália Kelly hunnit med en hel del. Denna unga brasiliansk-amerikanska hade kommit till Österrike som sexåring och hade börjat studera musik i samma veva. Hon hade spelat med i en barnmusikal, vunnit såväl en poptävling som en tävling i klassisk sång. Dessutom hade hon varit en av medlemmarna i barnpopgruppen Gimme 5.

2011 vann hon en tv-sänd talangjakt som förvirrande nog hette "The Voice" utan att vara det internationella format som började erövra världen vid samma tid.

"Shine" var en trevlig men rätt lättglömd låt som visserligen blev en mindre hit hemma i Österrike men som inte var i närheten av att kvalificera sig för lördagens final. Natália släppte ett album i samma veva men verkar inte ha gjort något större väsen av sig som artist sedan dess.

Glädjande nog drog inte ORF öronen åt sig den här gången heller men skrotade den nationella finalen för att istället välja 2014 års representant internt. Inte alls en dum idé, skulle det visa sig.



Natália Kelly / Shine (Österrike 2013)
14:e plats av 16 bidrag (semifinal) i Malmö

Einfach weg / Österrike 1984

Den österrikiska finalen var en riktig succé. Man hade landat på övre halvan av resultatet såväl 1982 som 1983 och när man nu för tredje gången lät 250 statistiskt utvalda österrikare välja vinnare i direktsändning blev segerlåten en riktig brottarhit på hemmaplan.

Singeln rusade upp på den nationella hitlistans förstaplats och låg kvar bland de tjugo främsta i tjugo veckor.

"Einfach weg" ("Helt enkelt borta") var en sång om när livet står en upp i halsen och man flyr hals över huvud med bara det som får plats i två resväskor. Den var skriven av Gitte Seuberth som även kom tvåa i finalen som artist. Hon sjöng "Kumm hoit mi" i duett med Gary Lux från Westend (Österrike 1983) och även den låten låg länge på de österrikiska listorna.

Gary fick också följa med till Luxemburg för att sjunga och klappa i händerna bakom Anita Spanner. Kanske var det taktfasta klappandet inspirerat av Jugoslaviens framgångsrika bidrag året innan?

Dessvärre hörde inte den europeiska juryn något av det österrikarna själva hört och låtit sig förtjusas av. Dels var discofox en genre som aldrig räckte sträckt sig utanför den tyska kultursfären, dels var det österrikiska paketet en visuell katastrof av episka proportioner.

Anita framstod som ganska späd och fragil och kunde inte riktigt ge tyngd åt låtens text. Körsångarna var stela och närmast löjeväckande, och den som tyckte att texten om att vara stark och självständig framhävdes av Anitas puttenuttiga rosa klänning förtjänar en utskällning. (Anita berättade i en intervju många år senare att hon inte hade något att säga till om själv vad gällde kläderna.)

Fem poäng blev det på poängkontot och Österrike hamnade sist, rejält akterseglade av samtliga motkandidater. Trots att både den nationella finalen och den egna låten varit populära på hemmaplan fick ORF kalla fötter och återgick till att välja bidrag internt.

Anita fortsatte att spela in skivor men fick aldrig någon mer hit som kunde matcha "Einfach weg" som än idag är en lokal klassiker. 1991 ställde hon på nytt upp i den nationella finalen med "Land in Sicht". Några år senare pausade hon karriären för att ägna sig åt hus och hem men är åter aktiv som artist under sitt nya namn Anita Wagner.



Anita / Einfach weg (Österrike 1984)
19:e plats av 19 bidrag i Luxemburg

The Secret Is Love / Österrike 2011

Österrikiska ORF hade envist hållit sig borta från ESC sedan fiaskot i Helsingfors 2007. Man angav en del olika anledningar till att man inte ville vara med, men en röd tråd var att länderna i öst tagit över hela tävlingen och att ett tydligt västland som Österrike aldrig skulle ha en chans att göra bra ifrån sig.

Förmodligen hade någon enskild chef surnat till och bestämt sig för att man inte skulle vara med. Så har det nästan alltid varit när ett land hoppat av tävlingen. Tråkigt nog för dem så vann först Norge 2009 och sedan Tyskland 2010. Nu hade man slut på ursäkter och hoppade på tåget igen när finalen skulle hållas i Düsseldorf.

Man beslutade att välja ut sitt bidrag via en stor, tv-sänd final - Düsseldorf, wir kommen! - och nivån på låtarna visade sig vara förvånansvärt hög. I superfinalen gjorde tre starka kandidater upp om segern: Klimmstein, Trackshittaz och Nadine Beiler.

I slutändan tog de två mer ovanliga bidragen ut varann och de österrikiska tittarna satsade på det trygga alternativet med den souliga 20-åringen Nadine Beiler som några år tidigare vunnit talangjakten Starmania. Hon hade en klassisk och stilig, om möjligen lite förutsägbar, ballad som snabbt blev populär på de österrikiska topplistorna.

I Düsseldorf fungerade paketet väl och Österrike tog sig till final för första gången sedan 2004. Dessutom fick Nadine en del oönskad uppmärksamhet då de österrikiska tidningarna började spekulera i om hon kanske hade en romans på gång med Finlands kandidat Paradise Oskar.

Även om "The Secret Is Love" blev en hit på hemmaplan blev Trackshittaz "Oida taunz" ännu större och bäddade för att de skulle vinna den inhemska finalen året efter med en svagare låt.

Nadine Beiler har provat många olika saker sedan Düsseldorf: hon sjöng i studioprojektet Dice Mora, hon spelade Maria Magdalena i Jesus Christ Superstar och sjöng 2016 den officiella sången för VM i backhoppning. "Let Them Fly" toppade den österrikiska airplaylistan.



Nadine Beiler / The Secret Is Love (Österrike 2011)
18:e plats av 25 bidrag (final) i Düsseldorf

Get A Life - Get Alive / Österrike 2007

Österrike hade ryckt i nödbromsen efter ESC i Kiev 2005 där man missat finalen och stått över året efter i Aten. Ett års paus kunde få vara nog - säkert hade Europa längtat tillräckligt efter ett nytt österrikiskt bidrag - och ORF beslutade att skicka en kandidat till Helsingfors.

Man beslutade sig också för att slå ett slag för en god sak: Life Ball i Wien är Europas största välgörenhetsevenemang till förmån för människor drabbade av hiv och aids. Varje år valde Life Ball ut en officiell temasång och 2007 fick den utvalda låten även äran att representera landet vid ESC.

Eric Papilaya - som visat upp sig som karismatisk och röststark deltagare i talangjakten Starmania - valdes ut att sjunga "Get A Life - Get Alive". Det hävdades från officiellt håll att låten från början var skriven för den amerikanska stjärnan Anastacia, vilket ju kan ha varit sant. Men man förstår också varför hon i så fall tackade nej till den här riktigt svaga låten.

Arma Eric kämpade tappert och i förhandsvideon lät det visserligen tunt men okej. I Helsingfors hade man nappat på Life Balls klädkod - extravagant glitter - och i början bildade sångaren och hans dansare det röda bandet som markerar medvetenhet om aids.

Vackert tänkt men inget i den kitschiga maskeraden passade ihop med den skramliga låten och tittarna gjorde tummen ned. Med fyra fattiga poäng kom Österrike näst sist i semifinalen medan ett start antal tidigare socialistiska länder tog plats i finalen.

Nu såg ORF rött och drog sig ur på nytt. Man krävde regeländringar för att "rädda" tävlingen men när EBU genomförde en del av dessa ändringar hävdade ORF att man omöjligt kunde delta i en tävling som skriver om reglerna hela tiden. Helt tydligt hade någon inflytelserik på tv-bolaget tröttnat på ESC  och gjorde allt för att hålla landet borta.

Eric Papilaya har sjungit vidare i sammanhang som av allt att döma passat honom bättre, bland annat har han turnerat Österrike runt med gruppen The Rats Are Back. Han har också varit programledare på tv-kanalen Servus TV.



Eric Papilaya / Get A Life - Get Alive (Österrike 2007)
27:e plats av 28 bidrag (semifinal) i Helsingfors

Y así / Österrike 2005

Alf Poier hade varit konstig men älskvärd och rivit åt sig en av Österrikes bättre placeringar i Riga 2003. När han nu var tillbaka i den nationella finalen hade han inga planer på att vara älskvärd längre. Snarare raka motsatsen.

Finalen bestod av fem artister som alla ställde upp med två låtar var. Alf avfärdade sin ena låt som total dynga och fullständig utfyllnad, och hotade ORF mellan raderna med att ställa till en skandal om den vann. Den andra låten - "Good Old Europe Is Dying" - ställde till skandal på egen hand då en österrikisk tidning publicerade delar av texten och anklagade den för att vara främlingsfientlig.

Tittarna kanske tappade tålamodet och röstade istället fram en sång med betydligt snällare humor istället. "Y así" ("Och på det här viset") berättade om den eldiga kubanskan som landat bland Alperna och upptäckt hur långsamt österrikare dansar. Snart nog har hon fått sitt nya hemland att skaka på höfterna samt funnit kärleken i en joddlare. Faktum var att Österrike inte joddlat en enda gång i ESC sedan 1959, så det kunde kanske vara på tiden?

Global Kryner hade faktiskt en guldskiva i bagaget men var framför allt ett populärt liveband - ett Tyrolens svar på Benny Anderssons Orkester - som främst var kända för att göra poplåtar i folkversioner. Inte minst hade de gjort en sensationell version av Madonnas "Like A Virgin" och ställde nu upp för att visa upp sin nya sångerska Sabine Stieger för en större publik.

Här fanns värme och glädje men spelmansgänget hade ordentligt med otur i lottningen och fick sjunga först i semifinalen. Istället för att få komma in och bryta av och vara något helt eget någonstans i mitten blev man en trevlig men snabbt bortglömd inledning och Österrike var långt ifrån att ta sig till final. Någonstans på ORF surnade någon till och nästa år drog man sig ur tävlingen.

Global Kryner fortsatte att spela ihop med stor framgång tills gruppen upplöstes 2013. Då hade den joddlande trombonisten Sebastian Fuchsberger redan gått vidare och satsat på en karriär som tenor.



Global Kryner / Y así (Österrike 2005)
21:a plats av 25 bidrag (semifinal) i Kiev

Mrs Caroline Robinson / Österrike 1978

Om man har möjlighet att skicka det hetaste man har inom popmusiken till ESC, visst skulle man ta vara på det tillfället då? Kanske var det lite lättare i Österrike - popscenen är traditionellt ganska liten och landet har inte gjort sig känt som någon större exportör av popstjärnor - att locka de största namnen att vilja vara med?

Man hade lyckats förr - inte minst 1976 då oerhört populära Waterloo & Robinson kommit på femte plats i Haag - och nu lyckades man övertala Springtime at ställa upp. En av medlemmarna - Norbert Niedermayer - hade redan tävlat i ESC som en del av The Milestones 1972, så han borde ju ha vetat vad de gav sig in på. Trio fullbordades av bröderna Walter och Gerhard Merkel.

Gruppen hade blivit radions älsklingar redan med genombrottssingeln "Jingle Me, Jingle You" 1976 och även uppföljaren "Mr Captain" hade blivit mycket populär. När deras bidrag "Mrs Caroline Robinson" presenterades för publiken rusade även den snabbt uppför de lokala hitlistorna.

Texten berättar om något slags modern häxa som lockar och charmerar hela världen med hjälp av telepati och television. Mestadels en samling fullständigt nonsens, men det spelade mindre roll i sammanhanget. Häxtemat illustrerades tydligt i den påhittiga förhandsvideon och bidraget måste ha framstått som rätt samtida och fräscht i startfältet.

I Paris hade man otur i dubbel bemärkelse. Dels fick man sjunga direkt efter två favoriter - superstjärnorna Baccara och Israels energiska vinnarlåt - och dels hade man problem med ljudet. Minst en av mikrofonerna fungerade inte och den franska symfoniorkestern plockade bryskt och effektivt bort all den lättsamma popkänsla som funnits i studioversionen.

Dessutom var själva scenshowen minst sagt loj och avslagen, och fick låten att kännas väldigt mycket som ännu en sång i mängden. Poängutdelningen blev blygsam och placeringen likaså.

Dirigenten Richard Österreicher - som debuterade i Paris och som skulle komma att dirigera tolv österrikiska bidrag, av vilka han ansåg de flesta vara minst sagt undermåliga - var inte förvånad över bristen på framgång. Han tyckte att trion var valpiga och oprofessionella och en pina att ha att göra med.

Springtime släppte ett par singlar till men deras storhetstid tog slut i och med den relativa floppen i ESC. Nu skulle det snart visa sig allt svårare för österrikisk tv att övertyga de lokala stjärnorna att riskera sin framgång på eurovisionsscenen.

Springtime må ha varit en kortvarigt fenomen men deras låtar lever kvar och spelas än i denna dag flitigt på österrikisk radio.

Uppdaterad 18 januari 2021



Springtime / Mrs Caroline Robinson (Österrike 1978)
15:e plats av 20 bidrag i Paris

Sag ihr, ich lass sie grüßen / Österrike 1965

Sjätteplatsen i Köpenhamn 1964 och den massiva internationella framgång hans bidrag haft efter tävlingen hade öppnat en mängd dörrar för Udo Jürgens. Nu blev han än mer efterfrågad som artist och fick skriva låtar för riktigt stora namn, inte minst Frank Sinatra. Att delta framgångsrikt i ESC hade varit ett riktigt lyckodrag.

Gissningsvis var han inte hemskt svårövertalad då ORF ville se honom representera Österrike på nytt och han styrde kosan mot Neapel med en ny bombastisk sång som var mer chanson än typisk tysk schlager.

Texten följde en känd och flitigt använd formula om den försmådda älskaren som ber någon hälsa till sin gamla kärlek utan att avslöja hur mycket det krossade hjärtat ännu värker.

Möjligen att Udo Jürgens var så upptagen av sina tidigare framgångar att han inte riktigt satsade så hårt som han borde. Han tog inte ens med sig en egen dirigent utan använde sig av orkesterns egen maestro Gianni Ferrio.

När Europas röster hade räknats ihop på tavlan hade Udo visserligen förbättrat sitt personbästa och tagit Österrikes dittills bästa placering, men skivan blev inte samma stora framgång utanför den tyska kultursfären.

Året innan hade Udo legat etta i Frankrike med sitt bidrag, nu spelade han inte ens in en fransk version. Stjärna Sacha Distel gjorde en egen version som inte blev någon större framgång.

I backspegeln något av ett mellanår för Udo Jürgens men redan året efter skulle han vara tillbaka för ett tredje och sista försök som artist.



Udo Jürgens / Sag ihr, ich lass sie grüßen (Österrike 1965)
4:e plats av 18 bidrag i Neapel