Guardando il sole / Schweiz 1968

För fjärde året i rad vanns den schweiziska finalen av en utländsk artist: efter två fransyskor och en grekinna stod nu italienske Gianni Mascolo som segrare med diplom och blomsterkrans i handen. 

Frågan är hur kul tittarna i Schweiz tyckte att de inhemska förmågorna sprangs förbi år efter år. Faktum är att endast två schweiziska artister representerat sitt land sedan starten 1956.

Gianni Mascolo var en rutinerad 27-åring från Milano. Han hade börjat sjunga i gosskör redan som 10-åring och när målbrottet satte stopp för det sjungandet studerade han piano vid Giuseppe Verdi-konservatoriet. Efter att ha sjungit i ett par talangjakter fick han kontrakt med ett stort skivbolag och släppte sin första skiva 1964.

Sedan hände förvånansvärt lite. Gianni Mascolo hade bevisligen en varm och stark röst men konkurrensen i den italienska schlagerfabriken var mördande och det var svårt att bryta igenom bruset.

Han deltog i Sanremo 1965 och fick dela låt med ingen mindre än Dusty Springfield. "Di fronte all'amore" var en snygg men svårsjungen låt (Dustys inspelning är självfallet sublim) som blev en framgång efter finalen, men inte för Gianni Mascolo. Den franska stjärnan Richard Anthony spelade in en egen version och fick den stora hiten.

Att representera Schweiz var förmodligen tänkt som ännu ett försök att lansera sångaren för en större publik. Kanske kunde de italienska tittarna få ögonen på honom på det sättet?

"Guardando il sole" var en mjuk och luftig liten sång om att sitta med sin älskade och bara titta in i solen (förhoppningsvis med tillräckligt bra solglasögon på näsan). Den var skriven av trumpetaren Cataldo d'Addario, född i Egypten av italienska föräldrar men sedan många år bosatt i Lugano.

Gianni Mascolo äntrade scenen iförd en fantastisk orange smoking - ett djärvt val detta år då tävlingen för första gången sändes i färg. Han sjöng utmärkt medan låten i sig verkade sakna det där lilla extra och under röstningen lade domarna sina poäng på andra bidrag istället. Länge såg Schweiz ut att hålla nollan för andra året i rad tills Jugoslavien - som sist röstande land - bjöd på två poäng.

Nu verkar skivbolaget ha kastat in handduken och gett upp. Gianni Mascolo gav bara ut en enda singel till och försvann sedan in i anonymiteten. Så småningom hamnade han i på nytt i London - där han tävlat i ESC - och drev i många år en restaurang tillsammans med sin fru där han även regelbunden underhöll gästerna med sin sång. Han avled i december 2016.

Schweizisk tv tog sin en funderare och bestämde sig för att lägga sin nationella final på is. Istället valde man internt ut Paola del Medico - som tävlat mot Gianni Mascolo med "Für alle Zeiten" - som landets representant året därpå.

Gianni Mascolo / Guardando il sole (Schweiz 1968)

Delad 13:e plats av 17 bidrag i London

She Got Me / Schweiz 2019

Måhända är ett schweiziskt tålamod längre än de flestas men nu hade bägaren runnit över även i klockornas och bankernas land. Den nationella final som verkat vara en så bra idé från början slängdes nu i papperskorgen. Man hade fått nog av att allt gå på pumpen - nu ville man ha framgång på nytt.

Man ordnade en intern final dit vem som helst fick skicka in förslag. I reglerna fanns en vag passage om att inhemska låtskrivare skulle prioriteras i processen. 

Dessutom fick de tre olika avdelningarna av det nationella tv-bolaget (tyska SFR, franska RTS och italienska RSI) skicka in max tre egna förslag till uttagningen. Även rätoromanska RTR hade rätt att delta men verkar inte ha sänt in några egna kandidater.

Av totalt 420 titlar valdes fem stycken ut till ett slags superfinal. Dessa fem spelades upp för två olika jurygrupper - en bestående av 21 underhållningsproffs från hela Europa, en bestående av hundra särskilt utvalda inhemska tv-tittare.

Den som slutligen blev vald var Luca Hänni - en energisk 24-åring från Bern som sju år tidigare vunnit tyska Idol. Schweizisk tv hade förmodligen redan tänkt tanken att han kunde vara en lämplig kandidat: 2016 hade han suttit med i landets ESC-jury och året därpå fick han avlämna de schweiziska poängen.

Låten var helt tydligen tänkt att heta "Dirty Dancing", som en blinking till den enormt framgångsrika filmen från 1987, men någon som satt på rättigheterna ville enligt hörsägen inte gå med på det.

Oavsett titel så vände vinden rejält för alplandet. Schweiz seglade upp i förhandstipsen och dansade sig hela vägen till en fjärdeplats i den stora finalen. Det var schweizarnas första placering bland de tio främsta sedan estniska Vanilla Ninja representerat dem i Kiev fjorton år tidigare.

Det kunde ha gått väldigt annorlunda. En av låtarna som deltog i den interna finalen - och som ryktesvis hängde med väldigt länge i diskussionerna - var "Sister" som istället fick representera Tyskland i Tel Aviv. Med betydligt mindre framgång må tilläggas.

Luca Hänni fick en nytändning i karriären. 2020 fick han en nationell Grammy för bästa manliga artist och samma år tävlade han framgångsrikt i tyska Let's Dance. Han vann inte förstaplatsen men han förälskade sig i sin danspartner - tillsammans fick de 2023 sitt första barn.

Schweiz insåg att det kunde löna sig att satsa lite hårdare. Årets därpå valdes Gjon's Tears ut i en liknande procedur och spåddes stora chanser med "Répondez-moi". Tävlingen ställdes in till följd av pandemin men Gjon's Tears fick förnyat förtroende 2021 med stor framgång.

Luca Hänni / She Got Me (Schweiz 2019)

4:e plats av 26 bidrag (final) i Tel Aviv

Stones / Schweiz 2018

Det finns inget snällt sätt att säga det på, men den schweiziska finalen var ingen succé. Den hade ordnats i sin nya form sedan 2011 och alla år - med två undantag - hade det blivit flopp internationellt. Det verkade som att de stora stjärnorna hade annat för sig än att tävla i schlager.

Fast kanske hade en och annan stjärna tid och lust ändå. I startlistan 2018 kunde man hitta en akt vars meritlista var lång och faktiskt innehöll en del framgångar. Det hörde verkligen inte till vanligheterna att ett så etablerat namn ställde upp.

Syskonen Corinne och Stefan Gfeller - från kantonen Luzern i mitten av landet - hade spelat tillsammans sedan 2008. Förutom två album som sålt riktigt bra hade de båda dessutom skrivit en hel del musik för olika reklamfilmer och hade gjort den officiella låten inför de europeiska mästerskapen i innebandy för herrar som avgjordes i Zürich 2012.

2011 flyttade de till Los Angeles - där de hittade den rätta rockstjärneattityden - och medverkade under fyra års tid i en dokusåpa om hur de sökte framgång i det stora landet i väster, något som starkt bidrog till att göra dem kända för en schweizisk publik. Som band kallade de sig Zibbz, en modifiering av "siblings", vilket de ju bevisligen var.

Zibbz vann den nationella finalen och fick snabbt en del supporters inför ESC. "Stones" var måhända inte världsomstörtande men ändå en fungerande och rätt effektiv rocklåt av en lite snällare sort.

Trots all duons erfarenhet ville det sig inte riktigt i Lissabon och det tände aldrig riktigt till mellan Corinne och kamerorna. Hela framträdandet känns lite lojt och när syskonen plockar fram varsin bengalisk eld på slutet känns det verkligen bara som en onödig effekt som inte egentligen har någonting med vare sig låten eller framträdandet att göra. Än en gång gjorde Schweiz sorti i semifinalen.

Nu tog tålamodet slut även för schweizisk tv som raskt stoppade in den nationella finalen i malpåse. Sedan 2019 har de valt bidrag internt med betydligt större framgång.

Zibbz har släppt ytterligare två singlar efter ESC men verkar inte ha varit särskilt aktiva som band sedan coronan slog till i världen. Corinne och Stefan har sannolikt fokuserat på sina parallella karriärer som studiomusiker.

Zibbz / Stones (Schweiz 2018)

13:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Lissabon 

The Last Of Our Kind / Schweiz 2016

För sjätte året i rad bjöd schweizisk tv in till stor galaföreställning där landets kandidat för ESC skulle koras. Den nationella finalen hade verkligen inte lett till enbart storartade resultat för alplandet och kanske ville man dämpa förväntningarna en smula. 

Åtminstone hade programmet med åren fått sin titel kortad en aning: från Die grosse Entscheidungsshow ("Den stora finalshowen") till enbart Die Entscheidungsshow. Allting behöver ju inte vara stort bara man når önskat resultat.

Alla sex kandidater fick sjunga sina tävlingsbidrag samt varsin coverversion av en känd låt innan vinnaren skulle koras. Halva makten tillföll tittarna och andra halvan en jury där bland annat fjolårets vinnare Mélanie René satt med.

Vinnare blev Christina Maria Rieder - en 30-åring från Vancouver som i flera år bott i Schweiz och uppträtt under artistnamnet Rykka. Att tävla med kanadensiska artister var något Schweiz testat tidigare och det hade slagit väl ut såväl 1988 som 1993.

"The Last Of Our Kind" - som artisten själv varit med och skrivit - var ett oklanderligt men anonymt stycke hissmusik av en sort som skvalade förbi de flesta av tittarna. Även scennumret var ett frågetecken med sin underligt vaggande koreografi och en av de mer besynnerliga specialeffekter man skådat: i början av låten började Rykka att ryka. Inget av detta hjälpte och för andra året i rad kom Schweiz sist i sin semifinal.

Rykka har fortsatt sin karriär och tillbringar halva sin tid i Zürich, halva sin tid i Vancouver. Rykka är icke-binär och använder they/them som pronomen, vilket motsvarar hen på svenska.

Två sistaplatser i rad kanske skulle fått andra tv-bolag att börja fundera på om ens nationella final höll måttet eller om man gjorde något galet, men i Schweiz skulle processen få rulla på relativt oförändrad i två år till.

Rykka / The Last Of Our Kind (Schweiz 2016)

18:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Stockholm

Non, à jamais sans toi / Schweiz 1965

Schweiz final hade blivit ett riktigt tillhåll för utländska artister och även 1965 fick de inhemska förmågorna se sig slagna. Efter att ha låtit tyska, franska och israeliska artister göra jobbet gick turen nu till grekiska Ioanna Fassou Kalpaxi, som blivit känd under namnet Yovanna.

I likhet med sin landsmaninna Nana Mouskouri hade hon pluggat klassisk sång vid Atens konservatorium men hamnat i strid med lärarna då hon ägnat sig åt mer världsliga toner vid sidan om. Efter att ha blivit nekad stipendier för fortsatta studier blev det populärmusik för hela slanten.

Hon vann första pris vid den andra upplagan av Sopotfestivalen 1962, vilket blev den verkliga starten på hennes internationella karriär. Yovanna blev populär i Sovjetunionen och allra särskilt i Georgien - en kärlek som bestått genom åren.

Att hon tävlade för just Schweiz var ganska passande: hon jobbade regelbundet för radion i Genève och representerade dem ofta i olika sammanhang. Så varför inte även i ESC?

Tävlandet i Neapel var helt tydligt ett jobb i mängden för Yovanna. "Non, à jamais sans toi" ("Nej, för alltid utan dig") var en stilfullt stegrande chanson som var välskriven om än inte uppseendeväckande och fick endast poäng från två av Schweiz grannländer: Österrike och Frankrike. Den franska juryn gav sin fullpoängare till Yovanna samtidigt som de på ett minst sagt suspekt vis inte gav någonting alls till vinnande France Gall från Luxemburg.

Den franska juryn var mer entusiastisk än Yovanna själv. Tävlingslåten gavs aldrig ut på skiva och sångerskan tillbringade närmare trettio år övertygad om att ingen inspelning någonsin gjorts. Först då hennes karriär skulle sammanfattas i en box 1995 hittade man en studioversion av "Non, à jamais sans toi" som då såg dagens ljus för första gången.

Då hade Yovanna redan mer eller mindre avslutat sin sångkarriär och ägnade sig istället åt skrivande. Hon har gett ut fem diktsamlinger och tolv romaner, och hennes verk har också haft framgång i dramatiserad form.

Hon har inte helt kategoriskt lagt stämbanden på hyllan och uppträder ibland, om än sparsamt, som sångerska. Inte minst då hon 2011 upplyftes som hedersmedborgare i Tbilisi eller då hon sex år senare fick ett hedersomnämnande av den georgiska staten för sin långa insats för att stärka banden mellan Georgien och Grekland.

Yovanna / Non, à jamais sans toi (Schweiz 1965)

8:e plats av 18 bidrag i Neapel

C'est la chanson de mon amour / Schweiz 1972

Schweiz ordnade en nationell final för första gången sedan 1968 och vinnaren blev ett lågmält stilfullt litet stycke i moll, helt i gränslandet mellan visa och pop, med tydlig inspiration av folkmusik. Framförd av en parant sångerska som plockade på sin gitarr låg bidraget helt rätt i tiden och i linje med rådande trender.

Sångerskan Véronique Müller hade själv komponerat "C'est la chanson de mon amour" ("Det är sången om min kärlek"). Hon var en erfaren 24-åring som talade tyska som modersmål men som rörde sig utan problem på såväl franska som engelska. 

Tyskan och franskan hade hon fått hemifrån - hennes kanton Fribourg är en av bara fyra officiellt tvåspråkiga kantoner i Schweiz - medan engelskan kommit under de år hon tillbringat i London. Där hade hon arbetat som sekreterare för bland andra Petula Clark och tog på fritiden lektioner med Shirley Basseys sånglärare.

Via Shirley Bassey hade hon också fått kontakt med Catherine Desage - en av Frankrikes mest etablerade textförfattare - som skrev texten till hennes bidrag. 

I Edinburgh blev det en klart godkänd åttondeplats (även om Véronique verkade vara en smula nervös) och singeln släpptes på stora bolaget Philips i flera länder. Skivnördar kan notera en underlig sak: singeln som släpptes i Tyskland var mixad i stereo medan de flesta andra europeiska utgåvor verkar vara mono.

Vad som hände efter ESC är lite oklart men Véronique Müller gav inte ut fler singlar för Philips och vände istället blicken helt mot den schweiziska marknaden. Hon startade ett eget skivbolag - Verodisc - där hon producerat och givit ut en mängd egna titlar utan att behöva få någon annans godkännande först.

Ofta har hon sjungit på schweizertyska, som då hon ställde upp i den schweiziska finalen på nytt 1977 eller på hitsingeln "Sämeli". 1977 sjöng hon sångerna i den schweizertyska dubbningen av Disneys "Bernhard och Bianca". 1980 tävlade hon på nytt i ESC, då som textförfattare till "Cinéma".

Sedan 2014 är Véronique Müller åter bosatt i Fribourg och får man tro det här reportaget från 2019 är hon ännu en aktiv musiker och kulturarbetare.

Véronique Müller / C'est la chanson de mon amour (Schweiz 1972)

8:e plats av 18 bidrag i Edinburgh

Nous aurons demain / Schweiz 1961

Eurovisionens Grand Prix de la Chanson var enligt alla regler en tävling för upphovsmän och vem som sjöng var egentligen inte så viktigt. När Géo Voumard och Émile Gardaz - tävlingens allra första vinnare - segrade för tredje gången i den nationella ligan hade de därför bett en fransk artist sköta sjungandet.

Franca di Rienzo var en 22-åring med italienska rötter. Hon hade sjungit professionellt i ett par år och i Cannes gav hon ett avslappnat och lättsamt intryck, hon verkar närmast leka fram sin lilla sång på scenen. Juryn gillade vad den såg och röstade fram henne till bronsplats.

Man skulle inte tro det men i själva verket gillade inte sångerskan alls att stå ensam i rampljuset. Hon var van att sjunga med orkestrar eller på olika klubbar, men när allt ljus föll på henne blev hon orimligt nervös. Var det här faktiskt vad hon ville?

Efter att ha sjungit en av hans sånger vid melodifestivalen i polska Sopot 1963 blev hon ett par med låtskrivaren och orkesterledaren Christian Chevallier. Han hjälpte Franca att sätta samman en grupp, inspirerad av amerikanske folkrockgrupper som Peter, Paul and Mary. 

Les Troubadours blev ett lämpligt hem för sångerskan. De blev uppmärksammade och uppskattade. Två gånger försökte de representera Frankrike i ESC (1970 och 1976) och 1973 vann de ett specialpris vid World Popular Song Festival i Tokyo med "Je te verrai passer, je te reconnaitrai". Gruppen fortsatte tillsammans (ibland under olika namn) fram till början av 1980-talet.

Vid sidan av Les Troubadours hann Franco di Rienzo även spela Marie Antoinette i rockoperan "La révolution française" och sjunga på soundtracket till den franska dubbningen av Walt Disneys "Robin Hood". 

Franca di Rienzo förblev gift med Christian Chevallier fram till hans död 2008 och har också använt sig av namnet Franca Chevallier i offentligheten.

Franca di Rienzo / Nous aurons demain (Schweiz 1961)

3:e plats av 16 bidrag i Cannes

Time To Shine / Schweiz 2015

Bland alla svenska talesätt som finns är det följande en av mina absoluta favoriter: "Mycket skrik för lite ull" sa kärringen när hon klippte grisen. Vet inte om om någon direkt motsvarighet finns på något av Schweiz fyra nationella språk men annars kunde det ha varit en bra slogan för landets nationella final 2015.

De tre stora avdelningarna av landets public service-bolag (tyskspråkiga SRF i samarbete med rätoromanska RTR, franskspråkiga RTS och italienskspråkiga RSI) utlyste öppna tävlingar dit vem som helst fick skicka in bidrag.

De olika avdelningarna hade sedan olika sätt att välja ut bidrag till Expert Check, ett i och för sig inte dumt inslag där en professionell jury fick bedöma de potentiella finalisternas förmåga att uppträda live. RSI lät en jury välja ut sina kandidater internt medan RTS lät en jury välja ut sina kandidater i en radiosänd semifinal. 

SRF/RTR hade istället en nätportal där alla hugade kunde ladda upp sina bidrag och där vem som helst kunde lyssna på dem och rösta på dem. Publikens röster kombinerades sedan med en jurys röster och vips hade man sina kandidater. En av de som kände sig kallade utan att ta sig vidare var UFO-vännen Nayah (Frankrike 1999).

Expert Check sändes live över nätet och där fick de kvarvarande arton kandidaterna sjunga live inför en jury som slutligen valde ut sex finalister. Nu börjar vi kanske komma någonstans?

I finalen - direktsänd från Kreuzlingen med Sven Epinay som programledare - sjöng de sex kandidaterna inte bara sina tävlingslåtar utan även varsin cover för att få visa upp fler sidor av sitt artisteri. Sådant är alltid farligt och förvirrande: röstar tittarna på den bästa låten eller den bästa artisten eller röstar rentav någon på sin favoritlåt av de låtar de hört förut?

Efter allt detta väljande och vrakande stod slutligen Mélanie René som segrare. Hon var 24 år gammal, född i Geneve av föräldrar från Mauritius. Hon hade pluggat musik i Brighton och bildat bandet Motherfunkers. Som tonåring hade hon vunnit en sångtävling i Rumänien med en låt hon skrivit själv.

Även bidraget "Time To Shine" var skrivet av henne själv: en trevlig liten sång av en sort som få tycker illa om men som ännu färre har som favorit. I semifinalen i Wien skvalade den förbi obemärkt och kom på allra sista plats. Hela den långa urvalsproceduren gav bara fyra poäng i slutändan.

Värt att notera att de tyskspråkiga länderna verkligen inte imponerade det här året: två dagar senare fick såväl Tyskland som värdlandet Österrike noll poäng i finalen.

Mélanie fortsatte sin karriär efter Wien. 2018 slog hon sig in på en mer elektronisk bana med "Dancefloor" - en Kylie-inspirerad låt som nog skulle gjort större lycka i ESC - och använder sig sedan dess av artistnamnet Melyz.

Mélanie René / Time To Shine (Schweiz 2015)

17:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Wien

Cinéma / Schweiz 1980

Skam den som ger sig: elva år efter sitt första försök var Paola del Medico tillbaka i Eurovision Song Contest. Sedan finalen i Madrid 1969 hade hon synts flitigt i olika sammanhang såväl hemma i Schweiz som i Västtyskland, där hon jobbade hårt på att slå igenom på allvar.

Hon hade haft en del blygsamma hits då hon 1977 slog till på allvar och fick en stor framgång med en tysk version av Roy Orbisons "Blue Bayou". Med den låg Paola - som ganska tidigt droppade sitt efternamn i offentligheten - på den västtyska hitlistan i ett halvt år.

Två gånger hade Paola varit nära att få beträda ESC-scenen på nytt: 1977 kom hon tvåa i Schweiz med "Le livre blanc", 1979 kom hon trea i den tyska finalen med "Vogel der Nacht". Nu tyckte schweizisk tv att det var hennes tur och gav henne biljetten till Haag utan någon nationell uttagning.

"Cinéma" - en glad sång om hur gamla tiders biofilmer lyst upp barndomen - var skriven av Peter Reber, den musikaliska motorn bakom Peter, Sue & Marc och nu med i ESC för femte gången. Texten var skriven av en annan gammal bekant: Véronique Müller hade själv sjungit för Schweiz i Edinburgh 1972. 

Juryn lät sig smittas av Paolas glittrande glada framträdande men singeln floppade på den tyska marknaden. Istället fick Paola karriärens andra megahit ett år senare med "Der Teufel und der junge Mann". 1982 blev hon än en gång tvåa i den tyska finalen med "Peter Pan", en låt som tydligt anspelade på den stora hiten.

Efter det lämnade Paola alltmer sången bakom sig. Samma år som hon tävlat i Haag gifte hon sig med den schweiziske tv-mannen Kurt Felix och tillsammans med honom skulle Paola komma att erövra en ny scen och bli tv-stjärna. Makarna Felix största hit var en variant på dolda kameran - "Verstehen Sie Spaß?" - där Paola bland annat fick Ireen Sheer (1974, 1978, 1985) att bränna propparna rejält.

När Paola 1990 fyllde 40 år pensionerade hon sig från offentligheten och satte punkt för båda sina karriärer, dock inte mer definitivt än att hon då och då dyker upp i gamla program och sjunger sina gamla hits. Hon är fortfarande den schweiziska artist som haft störst kommersiell framgång i Tyskland. 2010 valde de tyska tv-tittarna ut Paola och Kurt Felix som ett av de tio bästa paren på tv någonsin.

Dessutom har Paola bjudit publiken på kanske det bästa ögonblicket i den tyska tv-historien då hon i direktsändning rutschade av sin sittplats och kanade ut ur bild. Som det fullblodsproffs hon är fullföljde hon naturligtvis sitt framträdande utan att avbryta.

Paola / Cinéma (Schweiz 1980)

4:e plats av 19 bidrag i Haag

Apollo / Schweiz 2017

Trots att man kommit sist i sin semifinal två år i rad såg inte schweizisk tv någon anledning att ändra desto mer i sin nationella final. Man öppnade upp för allmänheten att skicka in låtar, men nu krävde man att bidragen skulle ha något slags koppling till Schweiz.

Kravet var inte särskilt hårt, men minst en artist eller upphovsman var tvungen att vara ifrån eller åtminstone bo och verka i Schweiz. 

Av 160 inskickade bidrag valdes 21 stycken ut att framföras i en första intern urvalsrunda där en expertjury framför allt skulle inspektera att artisterna ifråga höll måttet i sammanhanget. Slutligen valdes sex hoppfulla kandidater ut för att delta i en direktsänd final där tittarna fick välja vinnare utan inblandning av några experter eller jurygrupper.

Vinnarna Timebelle hade från början varit ett pojkband sammansatt av medlemmar från Rumänien, Ungern och Serbien som alla studerade i Bern. Bandets producent Mihai Alexandru (Rumänien 2003) tyckte att det saknades en sångerska bland ungtupparna och engagerade Miruna Mănescu för uppgiften.

De hade redan kommit tvåa i den nationella finalen 2015 med "Singing About Love" och sedan dess hade hälften av bandets gossar hoppat av. Timebelle - som tagit sitt namn efter ett av Berns mest kända landmärken - var nu en trio.

Originalplanen var att de skulle tävlat med "Yodel It" - skriven av Mihai Alexandru - men av olika anledningar blev det inte så. Det skulle väl ha varit logiskt med lite joddlande från Schweiz men låten vann istället den rumänska finalen med andra artister.

I Kiev visade bandet upp en rad underliga val då det gäller klädsel och scenframträdande. Gigantisk jättegul klänning som för tankarna till Storfågeln i Sesam? Check. Underligt brant podium med spiraltrappa som inte tillför något? Check. Återigen frågar man sig varför artister inte bara kan stå på scenen och koncentrera sig på sången istället.

Röstmässigt lät det lite lojt och när finalisterna lästes upp hade Schweiz än en gång missat finalen medan "Yodel It" nog tog sig vidare. Det hade ändå varit ganska nära: hade Timebelle fått fem poäng till hade de varit vidare.

Bandet har fortsatt att spela ihop och släppa ett mängd singlar - bland annat en tillsammans med SunStroke Project - men "Apollo" är deras enda placering på den lokala schweiziska hitlistan.

Timebelle / Apollo (Schweiz 2017)

12:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Kiev

Dans le jardin de mon âme / Schweiz 2002

Det har inte varit helt ovanligt i den schweiziska eurovisionshistorien att artister passat på och sjungit på ett annat språk än sitt egna när man ställer upp i ESC. Sandra Simò, Paola och självaste Lys Assia hade gjort just detta medan exempelvis Peter, Sue & Marc sjungit på nästan alla språk som finns.

Francine Jordi var hemma från kantonen Bern och sjöng för det mesta på tyska, men tyckte att franska var ett bättre språk i ESC. Statistiken höll med: överlag lyckades Schweiz mycket bättre på franska än på tyska.

Francine hade uppträtt i stora sammanhang redan som barn men fick sitt stora genombrott då hon 21 år gammal vann Grand Prix des Volksmusik 1998. Hon blev ett känt ansikte, gav ut två album och var det största namnet som ställde upp i 2002 års schweiziska final.

Hon hade själv skrivit text och musik till "Dans le jardin de mon âme" ("I min själs trädgård"), ett oklanderligt stycke standardballad som den franska texten till trots kändes mycket tysk. Francine spelade passande nog in även en tysk version som fick ge titel till hennes tredje fullängdare.

Trots att Francine gjorde allt rätt och sjöng bra framstod tävlingslåten som förkrossande gammaldags och nattstånden i Tallinn och hamnade trea från slutet. Schweiz fick stå över finalen i Riga året därpå men det påverkade inte sångerskan desto mer. Hennes popularitet bara ökade på hemmaplan.

Hon bjöd skvallerpressen på rubrikkalas då hon lämnade sin man för sångaren Florian Ast. Tillsammans spelade de in skivan "Lago Maggiore" som toppade den nationella albumlistan innan Ast efter ett drygt år lämnade henne för en annan kvinna.

Francine Jordi har med åren också blivit en uppskattad programledare i tv. 2018 meddelade hon att hon genomgått kemoterapi efter att ha drabbats av bröstcancer. Två år senare släppte hon ett nytt album och toppade för andra gången den schweiziska topplistan.

Francine Jordi / Dans le jardin de mon âme (Schweiz 2002)

22:a plats av 24 bidrag i Tallinn

Vampires Are Alive / Schweiz 2007

Ett av de underligaste fenomen man kan skåda i ESC är de som kopierar det som funkat tidigare. De flesta år hittar man ett eller flera bidrag som tydligt låtit sig inspireras av fjolårets vinnare. Och det de alla har gemensamt är att de aldrig vinner. Blixten slår aldrig ned på samma ställe två år i rad.

Visserligen vann dramatiska ballader på franska tre år i rad 1971, 1972 och 1973, men de är inte särskilt lika varandra annat än möjligen på ytan. Man kan möjligen se Teach-In som en förlängning av Abba men "Ding-A-Dong" är också en stark låt som vann av egen kraft istället för att komma virvlande i vinddraget efter "Waterloo".

Man kan fortsätta resonemanget men faktum kvarstår: kopiorna vinner inte. Ibland placerar de sig högt men ju tydligare man lånar, desto större är risken att poängen blir låg.

Att ställa upp med en sång om vampyrer året efter att de finska rockmonstren i Lordi vunnit en jordskredsseger var verkligen inte den bästa idén. Men knappast var det ett så kalkylerat drag som det kunde verka vid första anblicken.

DJ BoBo (Peter René Baumann) hörde till Schweiz allra största musikexporter - det finns handen på hjärtat inte så hemskt många av dem - ända sedan genombrottshiten "Somebody Dance With Me" 1992. Med åren hade han lyckats hålla sig kvar på toppen trots att den eurotechno han var mest känd för tappat mark rejält. 2003 fick han karriärens största hit med "Chihuahua", som användes i en reklamfilm för Coca-Cola.

2005 - ett drygt år innan världen visste vilka Lordi var - gav han ut albumet "Pirates of Dance" som också blev en stor framgång på kontinenten. "Vampires Are Alive" - låten han tävlade med i ESC - var helt tydligt en fortsättning på samma tema.

BoBo avslöjade att han ansökt om att få representera Schweiz redan innan han blivit utvald. Han menade att schweizarnas licenspengar skulle användas till att visa upp inhemska artister istället för att köpa in någon från utlandet (som man gjort 2005 och 2006). 

SRG förstod vinken och föga förvånande utropades DJ BoBo som landets representant. Helt rätt tänkt, dessutom. Har man en stjärna som vill tävla borde de absolut få göra det. Åtminstone om låten håller måttet.

"Vampires Are Alive" gjorde kanske inte riktigt det. En helt okej låt i sin genre, med en hyfsat stark refräng, men året efter Lordi framstod den bara som en trött och andefattig kopia. Trots att DJ BoBo nämnts som en favorit på förhand hamnade han långt bak i resultatet i semifinalen.

Med sig på scenen hade han sin fru Nancy Baumann som tidigare varit dansare för Haddaway och sångerska i flera olika technoband. 1998 var hon med i den tyska finalen som en av medlemmarna i oförglömliga Ballhouse.

Det var naturligtvis snopet för en så stor stjärna att floppa redan i semifinalen men fansen brydde sig inte så mycket om det. Karriären rullade vidare och DJ BoBo är en idag en publikmagnet i Centraleuropa.

DJ BoBo / Vampires Are Alive (Schweiz 2007)

20:e plats av 28 bidrag (semi) i Helsingfors

You And Me / Schweiz 2013

Många etablerade artister har genom året förklarat att de inte vill ställa upp i Eurovision Song Contest - eller att de inte vill ställa upp på nytt - eftersom de anser att det framför allt är en tävling för yngre artister. Sådana som behöver uppmärksamheten, sådana som kan dra nytta av rampljuset.

Till viss del är det ett svepskäl. Ju mer etablerad man är, desto större risk att ett dåligt resultat skulle skada ens popularitet. Men med åren har ESC alltmer utvecklats till ett slags maratonlopp som tar stort fokus och kräver stor uthållighet från artisternas sida.

När Kroatien 2008 ställde upp med den dittills i särklass äldsta deltagaren genom tiderna (redan året innan hade man slagit Lale Andersens rekord från 1961 men med betydligt mindre marginal) verkar något ha förändrats och det ser ut som om flera länder aktivt velat sno åt sig just den titeln.

Lys Assia ställde upp på nytt i den nationella finalen 2011 och året därpå skulle Engelbert Humperdinck ha slagit rekordet om det inte varit för en udmurtisk babusjka i bakartagen.

Rekordet slog istället - troligen för gott - av Schweiz bidrag till Malmö 2013. Vinnare av den nationella finalen blev Heilsarmée - ett klämmigt band bestående av sex medlemmar av varierande ålder ur Frälsningsarmén - där basisten Emil Ramsauer hunnit fylla 95 år.

Däremot hade EBU invändningar mot gruppen som helhet. Reglerna tillåter inte religiösa budskap och att då ha frälsningssoldater i uniform som uppträder under namnet Frälsningarmén var otänkbart. Medlemmarna som raskt blev av med sin gimmick lär ha grumsat en stund men döpte sedan om sig till Takasa inför Malmö.

"Takasa" skulle vara ett verb på swahili som betyder "att rena", men kan också läsas ut som The Artist Known As Salvation Army". Möjligen en referens till såväl The Artist Formerly Known As Prince som till Spots (Sex Pistols On Tour, Secretly). En oväntat hipp referens för Frälsis, kan tyckas.

I Malmö fick man som väntat en hel del uppmärksamhet för Emil Ramsauers aktningsvärda ålder såväl som för kopplingen till Frälsningsarmén, men minst lika väntat var det att låten inte skulle räcka till för att avancera till finalen. Schweiz åkte ur i den andra semin och sedan upplöstes bandet relativt snabbt efter ett par gemensamma spelningar.

I februari 2018 blev Emil Ramsauer den första ESC-deltagaren som fyllt 100 år. Han avled i december 2021 i den aktningsvärda åldern av 103 år.

Uppdaterad 13 september 2023

Takasa / You And Me (Schweiz 2013)

13:e plats av 17 bidrag (semi) i Malmö

Io così non ci sto / Schweiz 1983

Hur många riktiga rockstjärnor finns det i Schweiz? Ni är ursäktade om ni inte kommer på någon längre lista. Schweizarna har exporterat så mycket annat - ost, klockor, choklad - att energin inte riktigt räckte till att bli något starkt fäste för elgitarrer eller tungt gung.

Ett band som ändå lyckades göra ett avtryck var Trampolin som spelat tillsammans under olika namn sedan 1972. Från början sjöng man på schweizertyska men skivbolaget CBS trodde på dem och ville testa en internationell lansering.

Man spelade in två album på engelska där flera av låtarna var skrivna av gitarristen Remo Kessler, ofta i samarbete med bandets producent Tommy Gonzenbach. 1981 gick "Gonna Make It Alright" upp i topp på den schweiziska hitlistan. Trots att det var Trampolins största hit blev det bara en singel till och medlemmarna gick skilda vägar.

Remo Kessler och Tommy Gozenbach fortsatte att skriva låtar ihop 1983 vann man den schweiziska melodifestivalen med "Io così non ci sto" ("Så här vill jag inte ha det") med text av Nella Martinetti.

Mariella Farré (egentligen Gabriella Filomeno) hade italienskt påbrå men var uppvuxen i Schaffhausen, Schweiz nordligaste stad. Hon hade sjungit i en mängd talangjakter, släppt en singel eller två och kommit sist i den nationella finalen 1981. Nu gick det betydligt bättre.

När den svenska pressen fick förhandstitta på bidrag inför München ansågs Schweiz låt vara en av de som kunde hota Carola, något som känns underligt i efterhand. "Io così non ci sto" är ingen dålig låt men de olika delarna hänger inte riktigt ihop. Bitvis känns den också lite väl krävande för Mariellas röst och SVT:s kommentator Ulf Elfving kallade den "en känslosam standardschlager".

Juryns reaktion var ljummen och för första gången sedan 1974 hamnade Schweiz utanför de tio främsta. Jag undrar hur det skulle gått om Mariella fått tävla med sin singel "Magica Notte" från samma år istället?

Misslyckandet i München påverkade inte de inblandades karriärer desto mer. Remo Kessler blev värvad som gitarrist i Gianna Nanninis band och förblir en eftertraktad musiker än idag. Nella Martinetti skulle återkomma till ESC och vinna hela tävlingen 1988.

Mariella representerade Schweiz på nytt 1985 och satsade sedan på Italodisco i låtarna "Dancing In The Moonlight" och "Love Me Or Leave Me". När popkarriären planade ut satsade hon på dans och grundade egen dansskola som hon driver än idag. 2011 skickade hon in "One Of A Kind" till den schweiziska finalen utan att bli utvald.

Mariella Farré / Io così non ci sto (Schweiz 1983)

15:e plats av 20 bidrag i München

If We All Give A Little / Schweiz 2006

Det var tuffa tider för Ralph Siegel. Tyskland ville inte längre ha hans låtar och han hade fått nobben i såväl Finland som Malta. Skam den som ger sig - det är liksom inte Ralphs grej att bara ge upp och gå vidare - och inför Aten 2006 lyckades han sälja in sin nya idé till Schweiz.

Att sätta ihop en grupp artister som skulle låta bra tillsammans för en låts skull var nu inte alls någon ny idé för Ralph. Han hade satt ihop Dschinghis Khan, MeKaDo och Sürpriz, samt en närmast oräknelig mängd grupper och band som fått sjunga hans låtar i de tyska finalerna.

Inte ens att sätta ihop artister från olika länder för att sjunga en låt med något slags budskap var ett nytt grepp - Siegel hade gjort exakt just det redan för Luxemburg 1985.

Schweizisk tv lät sig ändå bevekas och via ett antal auditions plockade man ut ett sexmannaband där man prickade in så många nationaliteter man bara kunde. Tanken var helt krasst att de telefonröstande tittarna skulle kasta poäng över "sina" artister i Siegels låt.

Claudia D'Addio från Schweiz fick sällskap av Keith Camilleri från Malta, tyske Marco Matias med rötterna i Portugal, Liel från Israel (en 16-åring som sjungit för Bill Clinton och som helt anspråkslöst presenterades som en ny Céline Dion), tv-stjärnan Tinka Milinović från Bosnien-Hercegovina samt svenske Andreas Lundstedt.

Andreas Lundstedt hade mycket framgångsrika år bakom sig som en del av Alcazar och många höjde på ögonbrynen då han dök upp i det här sammanhanget. Vad publiken inte visste var att Andreas var vilsen i såväl livet som karriären efter att Alczar gått skilda vägar som ovänner och hans eget liv varit en enda röra där han tagit mängder av droger och lekt katt-och-råtta med journalister som ville avslöja honom som hiv-positiv.

Kanske blev Andreas smickrad av att bli tillfrågad, kanske hoppades han att tävlandet kunde öppna nya dörrar och möjligheter. I Andreas Lundstedts frispråkiga självbiografi - där han erkänner bra mycket mer än vad som sannolikt var bekvämt - nämns tävlandet i Aten pikant nog inte med ett ord.

Vanilla Ninja hade säkrat Schweiz en plats i finalen genom att komma bland de tio främsta året innan och Six4One fick inleda hela uppspelningen.

Det här bidraget tar verkligen i från tårna från den första tonen till den sista och blommar ut till ett fullskaligt pekoral där inte ett enda ord klingar trovärdigt och där de sex utvalda uppvisar påfallande lite kemi sinsemellan. 

Malta svalde betet helt och gav en tolva, annars blev det ett par svala ströpoäng och inget mer. Bandets medlemmar skyndade alla vidare mot (i de flesta fallen rätt ospektakulära) solokarriärer.

Ralph Siegel verkade ändå nöjd med sin låt. Så nöjd att han 2015 skrev nästan samma låt en gång till - nu med titeln "Chain of Lights" - och lät den tävla för San Marino.

Six4One / If We All Give A Little (Schweiz 2006)

17:e plats av 24 bidrag (final) i Aten

Giorgio / Schweiz 1958

Om den schweiziska finalen 1958 vet vi egentligen ingenting mer än att den ägt rum och att den nog i princip bara kunde sluta på ett sätt. Namnen bakom vinnarlåten var väletablerade och mycket uppskattade.

Lys Assia hade redan representerat Schweiz 1956 och 1957 och syntes nu i de europeiska tv-rutorna för tredje året i rad, nu med en låt som av allt att döma var snidad specifikt för henne.

Lys första stora skivframgång hade kommit 1950, då hon sjöng in sången "O mein Papa" från operetten "Das Feuerwerk" - en ny version på högtyska av en uppsättning som gjort lycka på schweizertyska redan i slutet av 1930-talet.

"O mein Papa" var ett krångligt nummer att sjunga men Lys prickade helt rätt och med tiden spred sig sången över världen i olika versioner till kompositören Paul Burkhards stora glädje.

Teamet Burkhard/Assia återförenades i den schweiziska finalen där de tävlade med den mycket speciella "Giorgio" - en riktig galopp till sång som i fulltempo rusar igenom ett romantiskt veckoslut där textens jag träffar charmknutten Giorgio vid Lago Maggiores strand.

Paret äter och dricker med god aptit ("risotto, risotto, risotto, risotto") och ägnar sig åt "molto amore" varpå Lys plötsligt får något rent av vilt i blicken. Efter Belgien 1958 är det här det första bidraget i ESC-historien som relativt öppet anspelar på sex, vilket Lys Assias fans kanske inte skulle väntat sig.

Värt att notera är att textens glidande mellan tyska och italienska gör "Giorgio" till den första låten i ESC som framförts på mer än ett språk.

I Hilversum fick Schweiz ett varmt mottagande och var i slutändan bara fyra poäng ifrån att vinna hela finalen. Med tanke på att Lys Assia var ett stort namn på den tyska marknaden är det minst sagt suspekt att "Giorgio" fick noll poäng från såväl Västtyskland som Österrike.

Lys Assia förblev framgångsrik i några år till men när hon 1963 gifte sig med den danske affärsmannen Oscar Pedersen avvecklade hon artistkarriären för att vara hustru på heltid. Efter makens död i en trafikolycka 1995 sökte sig Lys tillbaka till rampljuset och återupptog sången.

Inte minst blev Lys Assia en flitig gäst i ESC-sammanhang där hon ofta framställdes som hela tävlingens varma och glada farmor, trots att åtskilliga människor hon samarbetat med vittnat om hennes mindre trevliga och generösa sidor och hennes med åren allt vassare tunga.

Såväl 2011 som 2012 försökte hon sig på att få tävla på nytt i ESC - med Ralph Siegel som vapendragare - utan större framgång.

Lys Assias sista uppträdande i offentligheten var vid "Eurovision's Greatest Hits" i London 2015. Hon avled i Zürich 2018, vid en ålder av 94 år.

Lys Assia / Giorgio (Schweiz 1958)

2:a plats av 10 bidrag i Hilversum

Sto pregando / Schweiz 1994

Man skulle gärna vilja veta hur de tänkte på den schweiziska tv:n när man beslutade att lägga ned sin nationella final och börja välja eurovisionsbidrag internt istället. Vad var det som låg till grund för det beslutet?

Den schweiziska finalen fungerade för det mesta ganska bra. På de senaste åtta försöken hade man hamnat bland de fem bästa fyra gånger: Sandra Simò blev femma, Annie Cotton trea, Daniela Simons tvåa och Céline Dion hade vunnit. Brist på framgång var näppeligen anledningen.

Tyckte man att utländska artister vann lite för ofta? Céline och Annie var båda inlånade från Kanada och även om han var bosatt och verksam i Schweiz var Egon Egemann österrikare. Kanske kastade skandalen 1992 en skugga över programmet?

Troligtvis hade man bara ledsnat på sin gamla schlagerfestival och dess vikande tittarsiffror. I mitten av 1990-talet var intresset för tävlingen rekordlågt och flera tv-bolag verkar ha sneglat på varandra och funderat på vem som skulle våga föreslå nedläggning av hela cirkusen.

Till Dublin skickade man Lorenzo Duilio di Cicco, en 21-åring med italienska rötter, boende i det tyskspråkiga Basel. Låten han sattes att sjunga hette "Sto pregando", en bön om att även de som inte vet var kärleken finns en dag ska finna den.

Duilio hade en fin röst men kan inte med bästa vilja i världen kallas för en scenpersonlighet. Under repetitionerna viskades det ändå om att Schweiz kunde komma att få stå värd för 1995 års final hur det än skulle gå i omröstningen.

1995 var tävlingens 40-årsjubileum och en av de idéer EBU verkar ha bollat med är att förlägga tävlingen till Lugano, där den allra första upplagan hållits 1956. Den idén dog sannolikt i samma ögonblick som det visade sig att Duilio floppade hårt och fick Schweiz sämsta placering sedan sistaplatsen i Brighton 1974.

Att välja internt hade inte varit någon succé och istället för att stå värd fick Schweiz till följd av de nya reglerna istället stå över 40-årsjubiléet.

Duilio spelade in ett album utan större framgång och försvann snabbt ut ur rampljuset igen.



Duilio / Sto pregando (Schweiz 1994)
Delad 19:e plats av 25 bidrag i Dublin

Retour / Schweiz 1970

Det hade gått både upp och ned för Schweiz i Eurovision Song Contest men en sak som stod klar var att de knappast var överraskningarnas land. Bodde det galenskap och egensinne mellan alperna var det inget som syntes desto mer i deras musikaliska bidrag. De satsade mycket hellre på det stabila och förutsägbara. Det behöver inte vara en dålig sak.

Det fick ändå en och annan att studsa till då de hörde det schweiziska bidraget i Amsterdam. Förhandsvisningarna uppfanns först året därpå så få personer var förberedda på vad som var på gång.

”Retour” (”Återkomst”) stod ut ordentligt såväl musikaliskt som textmässigt med sin historia om den saktmodiga, förstående och förlåtande flickvän som textens jag behandlar rätt så vårdslöst. Han beskriver henne som en älskvärd nunna medan han själv sätter spelar kort med hennes hjärta som insats.

Han tänker resa ifrån henne - exempelvis till Italien eller England där det finns många härliga tjejer - och när han kommer tillbaka tänker han berätta i detalj vad han roat sig med. Planen är att göra flickvännen avundsjuk och att få henne att visa lite känslor och sätta lite fart på deras relation. Att han själv får en hel del ramalama på köpet är nog bara en liten bonus.

Rent musikaliskt är låten svår att beskriva. Det är inte riktigt en chanson och det är verkligen inte pop. Underligt men fungerande - försök få den där refrängen ur huvudet den som kan.

Något annat år skulle gissningsvis detta spralliga relationsdrama ha fått ett svalt mottagande av juryn men 1970 liknar få andra år. Det fanns bara tolv bidrag i startfältet och de tre låtarna i toppen la beslag på mer än hälften av alla tillgängliga poäng. Resten slumpades ut över resten av bidragen och åtta poäng räckte för att ge Schweiz en delad fjärdeplats.

Henri Dès (egentligen Henri Destraz) hade sjungit i flera år, främst i Paris, och hade haft en viss framgång i hemlandet. Sju år efter finalen i Amsterdam bytte han spår och började skriva och ge ut musik för barn. Genom åren har det blivit närmare fyrtio skivor och Henri Dès är ett stort och respekterat namn inom den franskspråkiga barnkulturen.

Han har gett ut sina barnskivor på det egna bolaget Mary-Josée, uppkallat efter Mary-Josée Chastellain som han var gift med från 1964 fram till hennes död 2017.



Henri Dès / Retour (Schweiz 1970)
Delad 4:e plats av 12 bidrag i Amsterdam

L'enfant que j'étais / Schweiz 1957

Schweiz hade i sanning satt färg på den första upplagan av Eurovision Song Contest - ett namn programmet ännu inte hade - genom att föreslå formatet, stå värd för själva tävlingen och sedan också vinna hela rasket i Lugano.

Att Schweiz skulle arrangera även året därpå var däremot aldrig aktuellt. Tävlingen var från början tänkt som en engångshändelse, som en extraordinär programpunkt och inget mer. Televisionen var så ny och få människor tänkte i långa linjer. Anledningen att en andra omgång över huvud taget ordnades var - enligt legenden - att västtysk tv så gärna ville stå värd och visa sitt kunnande.

I den schweiziska finalen vann i princip samma låt som året innan. "L'enfant que j'étais" lät inte bara som en variant på historiens första ESC-vinnare, den hade samma upphovsmän och framfördes även den av Lys Assia. Faktum var att Lys sjungit fem av elva bidrag i den nationella finalen så rent statistiskt borde hon ju ha vunnit.

Men redan i Frankfurt am Main kunde man se konturerna av en sanning som ofta skulle gälla genom programmets historia: blixten slår sällan ned på samma ställe två år i rad och det lönar sig inte att kopiera fjolårets vinnande koncept. Fjolårets vinnande team fick bara fem poäng och kom trea från slutet.

I likhet med Italien och vinnaren från Nederländerna struntade man glatt i den nya regel som rekommenderade att inga tävlingsbidrag fick vara längre än tre och en halv minut - "L'enfant que j'étais" klockar in på strax över fyra minuter.

Det relativa misslyckandet spelade ingen som helst roll för Lys Assias karriär. Tävlingen var inte på något sätt etablerad varken hos publiken eller hos tidningarna. Tävlingen var inte på riktigt en tävling än utan mer en musikstund i tv. Ett tydligt steg mot ökade tävlingsinstinkter var att man från och med 1957 såg tävlingen som årligen återkommande och förväntade sig att det vinnande landet också skulle ta hand om arrangemanget följande år.



Lys Assia / L'enfant que j'étais (Schweiz 1957)
Delad 8:e plats av 10 bidrag i Frankfurt am Main

Irgendwoher / Schweiz 1959

Musikbranschen har aldrig varit något särskilt enkel plats att slå sig fram på och särskilt inte för kvinnor. I slutet av 1950-talet var framgång för kvinnliga artister ofta slumpmässig och sångerskorna kunde sällan utöva något större inflytande över hur deras repertoar skulle låta. Dessutom bedömdes de efter helt andra parametrar än sina manliga kollegor.

När Christa Williams representerade Schweiz i Cannes - värt att notera att hon är den första schweiziska representanten som inte är Lys Assia - intresserade sig de (främst manliga) bedömarna föga för hennes sångfärdigheter.

Enligt Hanna Fahls utmärkta bok om Melodifestivalen framgår att en svensk tidning skrivit att Christa tydligen värmt upp inför tävlingen genom att äta ost, av hennes utseende att döma alltså. Inga samtida källor verkar ha ansett att exempelvis Domenico Modugno var för knubbig.

När Schweiz sedan ryckte upp i ledning under röstningen antydde den franska kommentatorn att det främst berodde på Christas utseende: ”Vad var det jag sa? Visst var hon söt, den lilla schweiziskan?”

Det är inte bara sexistiskt utan förbiser även helt att Christa Williams (född 1926 i Königsberg - numera Kaliningrad - som Christa Bojarzin) var en både skicklig och lovande artist som dessutom skulle visa sig ha sitt genombrott väntandes runt hörnet.

"Irgendwoher" ("Någonstans ifrån") blev ingen större framgång men bara några månader senare låg hon trea på den västtyska topplistan med "My Happiness" i duett med Gitta Lind. Christa fortsatte att sjunga och spela in skivor och filmer men konkurrensen bland kvinnliga schlagerartister var hård och någon lika stor hit fick hon aldrig mer.

1968 drog sig Christa Williams tillbaka ur offentligheten men grundade en musikskola tillsammans med sin man i München. Hon avled vid 86 års ålder 2012.



Christa Williams / Irgendwoher (Schweiz 1959)
4:e plats av 11 bidrag i Cannes