Med bara några veckors förvarning bestämde man sig för att ordna en nationell final på anrika Olympia i Paris med pompa och ståt och levande orkester - just samma år som EBU beslutat att ta bort densamma från den internationella finalen. På rekordtid plockade man ut ett antal kandidater - den regionala prägeln var viktig och här fanns låtar på flera regionala språk och med tydliga tecken av Frankrikes minoriteter - och slängde ihop en gammaldags gala.
De hastiga förberedelserna märktes på många sätt. Inte minst var de tävlande låtarna överlag ganska svaga och orkestern klarade inte alls att göra dem rättvisa. Och vad skulle man säga om vinnaren?
Det var inget större fel på själva låten - en traditionell schlagerballad om kärlek och fred - men sångerskan Nayah lämnade en hel del övrigt att önska. Hon vankade fram och tillbaka över scenen och gav ett amatörmässigt och osäkert intryck, hon tappade texten flera gånger och inte minst var hennes röst långt ifrån vad låten krävde. Nio år tidigare hade hon ställt upp i den schweiziska finalen under sitt eget namn Sylvie Mèstres och sjungit minst lika bedrövligt där.
Snart skulle däremot den rejäla skandalen brisera. Det visade sig att Nayah var aktiv inom raël - en religiös rörelse som trodde på kloning, fritt sex och att människan skapats av utomjordingar. Den franska staten hade stämplat rörelsen som en sekt och totalförbjudit den. Nu skulle Frankrike plötsligt representeras internationellt av en raëlmedlem - dessutom i Israel där raël hade som mål att bygga en landningsplats för de utomjordiska.
Såväl Tyskland som Bosnien-Hercegovina hade tvingats diska sina bidrag och byta ut dem före Jerusalem-finalen, Bosnien dessutom långt efter att EBU:s deadline gått ut. Gissningsvis ville inte fransk tv krångla till situationen ytterligare. Nayah fick göra ett uttalande om att hon tidigare varit medlem av rörelsen och kunde sedan stå kvar som fransk representant.
Förmodligen ville man heller inte ge raël den uppmärksamhet en eventuell diskning skulle ha lett till. Istället höll man god min och kallade in en smärre armé av sångpedagoger, stylister och professionella körsångare för att piffa upp det egna bidraget.
I Jerusalem gick det ganska bra. Visserligen såg Nayah lite manisk ut och kopierade sin idol Celine Dions rörelser och manér onödigt tydligt, men sången lät ganska bra i princip hela vägen även om sluttonen är lite otäck. Inget putsande och fixande i världen kunde dock få låten att kännas spännande och poängutdelningen blev snål.
Ett år senare dök Nayah på nytt upp i rampljuset då hon lät sig intervjuas om hur hon förföljts och diskriminerats för sin tros skull i samband med ESC, och hur hon motarbetats till den grad att en potentiell världskarriär gått om intet. Hon hade inte alls lämnat raël utan istället stigit i graderna och tänkte nu lämna Frankrike tillsammans med sin familj.
Än idag lever Nayah på sitt artisteri, inte minst som imitatör av Celine Dion. Sångerskans hemsida framhåller att hon lovordats av Celines officiella fanclub medan raël inte nämns med ett enda ord.
Nayah / Je veux donner ma voix (Frankrike 1999)
19:e plats av 23 bidrag i Jerusalem
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar