Lose Control / Finland 2009

I slutet av 1990-talet hade de nordiska länderna börjat exportera allt mer popmusik. Sverige låg i topp men även Norge och Danmark hade flera framgångsrika akter och Island hade den universellt beundrade Björk. Vad hade Finland?

Det gick betydligt segare för Finland då det gällde att kränga musik till resten av världen men 1998 hamnade en finskproducerad låt slutligen i daglig rotation på MTV Nordic: "U Drive Me Crazy" med bandet Waldo's People.

Under ledning av frontmannen Marko "Waldo" Reijonen dansade bandet vidare så länge som publiken hade smak för eurotechno, sedan blev det väldigt tyst i ganska många år.

2008 gjorde Waldo's People en uppmärksammad comeback med singeln "Back Again" som rusade upp i topp på den finska hitlistan. I samma veva avslöjades att bandet var en av tolv deltagare i 2009 års finska final inför ESC - en final bandet gick åstad och vann.

"Lose Control" var en kraftfull technolåt som levde högt på Annie Kratz-Gutå och hennes röstresurser. Hon var en svensk sångerska som deltagit i Melodifestivalen 2001 och som nu lånat sin röst och sina låtskrivartalanger till Waldos nya skiva.

Möjligen var inte sambandet helt friktionsfritt och kort tid efter den nationella finalen meddelades det att Annie Kratz-Gutå inte skulle följa med till Moskva, ett beslut sångerskan själv uttryckte förvåning och missnöje över.

Istället sattes allt fokus på Waldo och hans mer synliga sångerska Karoliina Kallio. För att få mer tryck i sången hyrdes två andra körsångerskor in att göra jobbet i Moskva, men ingen av dem hade samma mullrande botten som Annie Kratz-Gutå haft. 

I Moskva lät sången tunn och lite skrikig. Dessutom såg hela paketet smått kaotiskt ut på scenen, långt ifrån den snygga video man använt sig av i förhandsvisningarna. Jurygrupperna räddade Finland vidare till finalen men där kom Waldos gäng på allra sista plats.

Efter det sinade framgångarna på nytt. Waldo har släppt ett par singlar till med modest framgång medan Karoliina Kallio mest sjungit bakom andra artister.

Efter att Waldo's People visat vägen skulle en del andra finländska artister också ta sig ut i världen: Darude, Bomfunk MC's, Nightwish och The Rasmus, till exempel.

Waldo's People / Lose Control (Finland 2009)

25:e plats av 25 bidrag (final) i Moskva

Nur in der Wiener Luft / Österrike 1962

ESC är en tävling som först och främst ska visa de olika ländernas musikaliska särart. 

Det är en idé som kastats fram många gånger genom åren och som inte minst slog rot rejäl i Sverige där tidningar och kommentatorer ofta kritiserade tävlingen så fort något bidrag inte klingade av folkton.

Åtminstone så snart som Jugoslavien, Grekland eller Turkiet inte lät tillräckligt exotiska i bedömarens öron. Få tyckare anmärkte på ifall "Waterloo" hade tillräckligt med hambo i sig för att kvala in som exempel på svensk särart.

Om ESC startades av någon specifik anledning var det snarast för att den nya västeuropeiska radiounionen EBU skulle ha något att sända över sitt nya nätverk för programutbyte. Alla ädlare anledningar som brukar nämnas är ganska långt efterhandskonstruktioner. Reglerna har aldrig sagt särskilt mycket om vilken typ av musik de deltagande tv-bolagen borde ställa upp med.

Men om vi för en stund leker med tanken på att länderna först och främst skulle visa upp sin allra mest egna musik: vad skulle vara mer logiskt för Österrike att tävla med än en operettmelodi, inspirerad av Wienervalsen - det mest österrikiska man kan tänka sig bredvid strudel och Sachertårta?

"Nur in der Wiener Luft" ("Endast i Wienerluften") var skriven av den etablerade Bruno Uher som skrivit framgångsrika låtar såväl före som efter det andra världskriget. Sedan 1950-talet ledde han ett eget danskapell och skrev låtar till inhemska filmer.

Eleonore Schwarz var en erfaren 26-åring som mest uppträdde på Wiener Volksoper och som också haft ett par mindre filmroller. I Luxemburg sjöng hon rent och rätt och klanderfritt medan upphovsmannen dirigerade orkestern.

Om EBU faktiskt velat att länderna skulle ställa upp med den här typen av bidrag kan man tänka att även jurymedlemmarna skulle uppmuntrats att rösta på dem. Istället blev Österrikes lilla kuplett ett av fyra bidrag som lämnade tävlingen utan att ha fått en enda poäng. Inte heller på hemmaplan blev skivan med bidraget någon framgång. "Nur in der Wiener Luft" glömdes snabbt bort.

Schwarz och Uher fortsatte sina karriärer som om ingenting hänt. Hon fortsatte att sjunga på olika scener under 1960- och 70-talen och verkar senare ha dragit sig tillbaka en smula från offentligheten. Han fortsatte att komponera och leda orkestrar fram till sin död i oktober 1976.

Eleonore Schwarz / Nur in der Wiener Luft (Österrike 1962)

Delad 13:e plats (sist) av 16 bidrag i Luxemburg

They Can't Stop The Spring / Irland 2007

Inte sällan tar livet underliga vägar och oväntade vändningar. Ibland kan helt små saker avgöra. I en alternativ tidslinje kunde det irländska bandet Dervish ha vunnit Eurovision Song Contest och gått till historien som ett gäng vinnare.

När låtskrivaren Brendan Graham skickade in sin låt "The Voice" till den irländska finalen 1996 var det Dervish som framförde den på demotejpen. Graham tyckte ändå att något saknades och lät i slutändan Eimear Quinn sjunga i tävlingen. Det blev succé och i Oslo tog låten hem Irlands sjunde seger.

Inte för att det gick någon nöd på Dervish ändå. Sedan sångerskan Cathy Jordan kommit med i bandet 1991 - och man bytt namn från The Boys of Sligo - hade de gett ut fem album och turnerat flitigt och byggt upp ett gott rykte inom den moderna folkmusiken.

Att välja artist internt och sedan låta tittarna välja låten hade funkat bra för RTÉ 2006 och nu ville man lyckas med samma trick en gång till. Dervish tackade ja till utmaningen och fick framföra fyra kandidatlåtar i en tv-sänd final.

Vinnare blev "They Can't Stop The Spring", en hoppfull sång om politisk förändring, ett musikaliskt jubel över en fallen Berlinmur och ett enat Europa. Som Ketil Stokkans "Brandenburger Tor" fast sjutton år senare. Och kryddad med en rejäl dos dragspel, fiol och flöjt.

Otidsenligt måhända men det största problemet var nog snarare att låten tog evigheter på sig att komma igång på riktigt. Sekunderna tickade iväg på ett sätt de telefonröstande tittarna verkligen inte hade tålamod med. Slutfacit blev fem poäng - från Albanien som använde jury i finalen - och allra sista plats.

Istället för att bli vinnare står Dervish i historieböckerna som Irlands första jumboplacering. Inte för att det skulle spela någon som helst roll för ett band av den här typen eller för deras fans. Karriären har snurrat vidare med oförminskad fart: 2019 spelade man in sitt första album för ett amerikanskt bolag och tilldelades ett "lifetime achievement award" av BBC.

För Irland hade det stora raset bara börjat. Sedan Dervish kom sist i Helsingfors har Irland endast en gång placerat sig bland de tio främsta i ESC och missat fler finaler än de flesta (2023). 

I första versionen av texten fanns ett faktafel att Irland inte kommit bland de tio främsta någon gång sedan 2007, det är korrigerat nu.

Dervish / They Can't Stop The Spring (Irland 2007)

24:e plats av 24 (final) i Helsingfors

September, gouden roos / Belgien 1961

Man skulle kunna trott att Belgien bara hade två artister: vartannat år sjöng Fud Leclerq på franska och vartannat år sjöng Bob Benny på flamländska. Män skulle det visa sig finnas fler av men det efter Mony Marc 1956 skulle det ta fram till Lize Marke 1965 innan Belgien på nytt representerades av en kvinna.

Populära Bob Benny hade lyckats väl i Cannes 1959 och fick förnyat förtroende. Han fick åka till samma stad och tävla i samma lokal (och bli presenterad av samma programledare). 

"September, gouden roos" ("September, gyllne ros") var en prydlig liten sång som gav utrymme åt Bob Bennys röst men som möjligen var aningens anonym. Juryn lät sig inte charmas och nu blev det en enda poäng och en delad sistaplats med Österrike.

Istället för att skylla nederlaget på sin stjärna funderade man hemma i Belgien om man kommit sist på grund av turerna kring Belgiska Kongo - hade juryn hållit ned poängen för att visa missnöje mot landet? Att skylla misslyckanden på politik skulle visa sig vara ett trick som bestått genom tävlingens historia.

Bob Benny förblev en populär figur inom flamländsk showbiz - 1963 fick han sin största hit innan han alltmer satsade på en karriär inom musikal, operett och som underhållare på kryssningsfartyg - och blev den där sångaren som alla tyckte sig känna och vara bekant med.

Det betydde förstås inte att publiken visste allt om honom. Bob Benny drabbades 2001 av en stroke och ville efter det inte ha några fler hemligheter för sin publik. Sjuttiofem år fyllda kom han ut ur skåpet och berättade första gången om sin homosexualitet - något som verkligen inte var varken mainstream eller riskfritt vid den tiden.

Till följd av sin stroke kunde Bob Benny inte jobba och hamnade snart i ekonomiska svårigheter. Då organiserade hans vänner och kollegor en stödkonsert till hans ära för att hjälpa honom med räkningarna. 

Bob Benny avled 2011 på det äldreboende i födelsestaden Sint-Niklaas där han bott sina sista år. Han blev 84 år gammal.

Bob Benny / September, gouden roos (Belgien 1961)

Delad 15:e plats (sist) av 16 bidrag i Cannes

High / Norge 2004

Det hade blivit en fin placering i Riga men inte var den norska formen på topp vad gällde ESC. Trots att man ordnade påkostade finaler i Oslo Spektrum började det vara många år sedan det norska bidraget blev någon riktigt stor hit på hemmaplan och de allra största namnet höll sig borta från tävlingen.

När de inhemska låtskrivarna inte riktigt levererade fyllde man ut med låtar som hade svenska upphovsmän - inte sällan låtar som redan ratats från den svenska melodifestivalen. Det är inte helt säkert att riktigt alla i publiken tyckte att det var jättefestligt när låtarna som kom etta och tvåa båda var helt och hållet skrivna av svenskar. Det var första gången någonsin som det norska bidraget inte hade norska låtskrivare.

Tvåa blev Arlene Wilkes med "This Is Where You Got It From" - en underlig schlagervariant av The Rolling Stones "Sympathy For The Devil" - men det var ingen tvekan om att publikens favorit var "High" med Knut Anders Sørum. På fjärde plats kom glamrockarna Wig Wam som skulle göra betydligt bättre ifrån sig året därpå.

Knut Anders Sørum var en sympatisk 28-åring med bra röst och fin närvaro i kameran, även om låten han tilldelats var en rätt typisk svensk popschlager enligt standardformuläret. Tack vare fjärdeplatsen från året innan var "High" färdigt i final och behövde inte kvala i den nya semifinalen.

Inför Istanbul satte någon stylingavdelning tänderna i honom och stoppade i honom i en osnygg kostym som såg stel och obekväm ut. Dessutom hade någon koreograf tänkt helfel och instruerat Knut Anders att titta ned i scengolvet varje gång han sjöng "High". Alla chanser till en hyfsad placering - före repen hade de flesta trott att Norge skulle hamna någonstans runt mitten - smälte bort i ett nafs. Tre poäng från Sverige blev hela skörden och den tionde norska sistaplatsen var ett faktum.

Knut Anders Sørum försvann in i anonymiteten igen men gav inte upp musiken. 2010 släppte han ett album med tolkningar av Alf Prøysens visor och några år senare en skiva med soul på dialekt.

2016 fick Knut Anders äntligen sitt stora genombrott då han vann Stjernekamp på NRK och intresset kring honom blev stort från både publiken och tidningar. Bland mycket annat passade han på att tala om att han är bisexuell - precis som Alf Prøysen lär ha varit, för övrigt - och hur det ofta fått honom att känna sig mindre värd i den kyrkliga miljö som är viktig för honom.

Knut Anders Sørum / High (Norge 2004)

24:e plats av 24 bidrag (final) i Istanbul

On My Own / Norge 2001

I alla tider har journalister som bevakat ESC utan att egentligen vilja ha något med tävlingen att göra varit snabba att dra "falsksång"-kortet och hävda att ingen som är med egentligen kan sjunga speciellt bra. Nog för att man fått sig en och annan riktigt sur ton till livs genom åren, men de allra flesta deltagarna kan faktiskt sjunga.

Dessutom finns det en sak jag ofta tycker blir sju resor värre i det här sammanhanget: röststarka deltagare med väl tilltagna stämband som dessvärre inte fått något meningsfullt material att använda sina färdigheter till och istället försöker skyla över svaga låter med enorma mängder röst.

Ett av historiens värsta exempel kommer från Norge. Efter att ha anordnat sin nationella final i studio under flera års tid var det dags att försöka hotta upp tillställningen lite och hela härligheten fick flytta till Oslo Spektrum.

Bland de tolv bidragen fanns dessvärre väldigt lite att glädjas åt och tittarna röstade helt sonika fram någon som åtminstone kunde sjunga. Haldor Lægreid var utbildad på Balettakademien i Göteborg och hade spelat musikalroller i både Norge och Tyskland. Nu var 31-åringen från Tromsø redo att välta såväl Spektrum som Europa.

Röstresurser fanns men bidraget "On My Own" var dessvärre närmast chockerande tunt. Bakom en fasad av musikalballad fanns ingenting alls och med ens började Haldor att gapa istället för att sjunga. Av någon anledning trodde de norska tidningarna att man funnit en vinnarkandidat och skruvade upp förväntningarna rejält.

I Köpenhamn tog Haldor i så man fruktade att alla sömmar i scenkostymen skulle spricka. I ett av alla tiders mest mediokra startfält landade Norge allra sist med tre oförklarliga poäng från Portugal på kontot. NRK fick stå över ett år och tänka igenom sin final grundligt.

Fiaskot var dessutom helt onödigt. Den enda riktigt fungerande låten i den norska finalen - "You've Got The Motion" med Mocci Ryen - kunde ha blivit den popexplosion tillställningen i Köpenhamn var i ett sådant skriande behov av men visade sig lite för mycket för den norska publiken, som placerade den på en tredje plats. Kanske skulle Norge bara behöva våga lite mer i framtiden?

Haldor led inte desto mer av nederlaget. Han packade åter väskorna, flyttade till Stuttgart och förblev en hårt arbetande musikalartist.

Haldor Lægreid / On My Own (Norge 2001)

Delad 22:a plats (sist) av 23 bidrag i Köpenhamn

Yamma yamma / Finland 1992

Efter att de släppt sitt tredje album "Joyride" 1991 stod Roxette på den absoluta toppen. De spelades överallt, låg etta över nästa hela världen och var inget mindre än ett globalt fenomen. Alla ville bli lika stora som Roxette.

Det är faktiskt rätt underligt att inte särskilt många bidrag i ESC försökte låta som Roxette. Kanske var det orkesterns fortsatt dominerande närvaro som fick deltagarna att avstå från att kopiera de trender som låg på hitlistorna? Orkestern hade ju flera gånger visat sig mer än kapabel att totalt kvadda mer moderna ljudbilder när det väl gällde.

En och annan hade jämfört Finlands bidrag 1991 med "Fading Like A Flower" men det var bara en mild bris jämfört med det Roxette-marinerade paket finnarna skulle bjuda på året därpå.

För andra året i rad hölls den finländska finalen i Typhoon-hallen i Åbo inför storpublik och standarden på bidragen var hög. Här fanns tidigare vinnare som Sonja Lumme (1985), Kirka (1984) och Riki Sorsa (1981) samt landets ledande popstjärna Kikka.

Kikka var ett slags lokal mix av Sabrina, Samantha Fox och den tidiga Madonna. Hon visade generösa mängder hud på sina skivomslag och pressbilder och sjöng sånger vars texter flitigt anspelade på sex. Finland hade sällan skådat något liknande och hennes skivor sålde i stora upplagor.

"Parhaat puoleni" ("Mina bästa sidor") hörde kanske inte till hennes starkaste låtar men det var svårt att skaka av sig känslan av att expertjuryn satt sig på sina höga hästar då Kikka inte ens tog sig in bland de fyra bidragen i superfinalen.

Istället gav samtliga juryledamöter sina fullpoängare till veteranen Pave Maijanen. Han hade varit musiker i många år (bland annat som körsångare för Finlands bidrag 1982 och 1983) innan han gjorde sig ett namn på egen hand. Under det sena 80-talet sålde hans album platina men sedan dess hade populariteten planat ut. Nu gällde det att skaka liv i framgången igen.

"Yamma yamma" - oblygt garnerad med samma gitarrsound som Roxette använt i "The Look" - handlade om hur Pave som liten pojke lyssnat på en gammal transistorradio full av rör och pryttlar och förundrats hur all musik kan rymmas i en så liten låda. 

"Se soi kuin stadion, vaikka niin snadi on" ("Den låter som en hel stadion fast den är så liten") är ett av mina favoritrim någonsin. Yamma yamma yamma är ljudet radion ger ifrån sig när man snurrar på ratten och panorerar mellan kanalerna.

Studioversionen lät rätt snärtig och förhandsvideon var kul men på plats i Malmö fick Finland ingenting att fungera. Ljudet var tunt och mjäkigt och sånginsatsen oförklarligt medioker. Än en gång parkerade Finland sist i resultatet och nu skar Paves solokarriär ihop fullständigt. Under de närmsta åren ägnade han sig enbart åt att vara studiomusiker och producent åt andra.

Med åren glömdes eurovisionsdebaclet bort och Pave turnerade framgångrikt land och rike kring som en del av Mestarit Areenalla, en konsert där flera populära manliga artister uppträdde som ett paket: Pave, Kirka, Pepe Willberg och Hector, som skrev texten till "Yamma yamma".

I samband med sin 70-årsdag i september 2020 berättade Pave Maijanen i en intervju att han lider av långt framskriden ALS och därför varken kan sjunga eller spela gitarr längre. Den 16 januari 2021 meddelade finska medier att Pave Maijanen avlidit till följd av sin sjukdom.

Pave Maijanen / Yamma yamma (Finland 1992)

23:e plats av 23 bidrag i Malmö

Katinka / Nederländerna 1962

Det är inte alltid låtarna som funkar bäst i tävlingen som sätter störst spår hos publiken. En hel del av de bidrag som kommit allra sist i ESC har stannat kvar i det kollektiva medvetandet, som exempelvis Sverige 1963, Italien 1966 eller Norge 1978. Sånger kan ha andra kvaliteter än att övertyga jurymedlemmar, kan man tänka.

"Katinka" - Nederländernas bidrag i Luxemburg 1962 - fick inte en enda poäng i omröstningen men sålde som smör i hemlandet och förblir än idag en av de låtar som människor allra tydligast förknippar med tävlingen.

Sången handlar om den koketta lilla flickan som vandrar genom staden tillsammans med sin mor utan att någonsin le mot de pojkar som visslar efter henne. Idag framstår texten som mossig och rätt sexistisk. Och hur gammal är flickan som får ta emot pojkarnas oönskade uppmärksamhet egentligen? 

Förmodligen är hon inte så ung. Mammans närvaro markerar att hon ännu inte är förlovad - ärbara flickor rörde sig sannerligen inte hur som helst på egen hand i Västeuropa vid den här tiden, jämför Belgien 1958.

Duon vid sångmikrofonen - vid den här tiden delade man naturligtvis på samma mikrofon - var populära De Spelbrekers (ungefär "Glädjedödarna"). Gissningsvis hade någon översatt det som "wet blankets" i någon presstext för en del svenska medier översatte gruppnamnet som "Våta filtarna" vilken kanske för tankarna mer till sängvätare.

Glädjedödarna hade slagit igenom året innan med "Oh wat ben je mooi" och bestod av Theo Rekkers och Huug Kok. Idag gissar jag att någon vid namn Huug Kok skulle orsaka viss muntration bland kommentatorer och journalister men vid den här tiden var ESC ännu ett stramt och värdigt sammanhang där man inte flamsade i onödan och där de allra flesta ännu inte talade engelska särskilt bra.

De båda sångarna hade träffats under exceptionella omständigheter då de båda var krigsfångar under andra världskriget och sattes i tvångsarbete vid en ammunitionsfabrik i München. Här grundlades en livslång vänskap och efter krigets slut började de sjunga tillsammans.

Efter de två hitlåtarna planade framgången ut och i slutet av 1960-talet lade de båda sången på hyllan för att istället ägna sig åt management för andra artister, däribland Saskia & Serge (Nederländerna 1971) och Ben Cramer (Nederländerna 1973). 

De båda herrarna fick långa liv och avled med bara några månaders mellanrum: Huug Kok i oktober 2011 (93 år gammal) och Theo Rekkers i april 2012 (fyra dagar före sin 88-årsdag). 

Uppdaterad 11 januari 2021

De Spelbrekers / Katinka (Nederländerna 1962)

Delad 13:e plats (sist) av 16 bidrag i Luxemburg

L-imħabba / Malta 1972

Malta hade floppat och kommit sist på första försöket men skam den som ger sig. Malteserna bet ihop och ordnade på nytt en nationell final där sex bidrag gjorde upp om att få bli landets bidrag vid finalen i Edinburgh. För att fokus skulle ligga på de tävlande sångerna och inte på artisterna framfördes varje bidrag två gånger av olika artister. 

Vinnarlåten "L-imħabba" ("Kärleken") hade framförts av Joe Cutajar och Mary Rose Mallia men inför den internationella finalen tyckte man kanske att låten kunde vinna på att vara en duett istället. Underligt nog nobbade man Mary Rose och lät istället Helen Micallef - som kommit på fjärde plats med en helt annan låt - kliva in och bli Joes sångpartner.

Förmodligen tyckte man att 15-åriga Mary Rose var för ung och att hon hade framtiden för sig. Det hade hon förvisso och skulle bli en av önationens flitigaste artister.

"L-imħabba" var en struttig liten sång om att svaret på vad den outgrundliga kärleken är alltid är detsamma - en kyss, helt enkelt - oavsett om man frågar tyskar, spanjorer, malteser, hippies eller Hell's Angels. Skivversionen spelades in i London med engelska musiker för att låta lite mindre provinsiell.

Trots alla ansträngningar och trots ett starkt framträdande kom Malta än en gång på allra sista plats. Nu tog malteserna ett steg tillbaka och lämnade tävlingen för att tänka igenom om det var värt att vara med. Nästa gång Malta dök upp i ESC var det Helens lillebror Renato som var landets representant.

Joe - som kallat sig Joseph i Edinburgh - påverkades inte desto mer av resultatet och är än idag en uppskattad crooner i hemlandet. Helen drog sig snart tillbaka från sin karriär och ägnade sig istället åt familj och barn. I slutet av 1980-talet tog hon upp sin karriär på nytt och fick ett hedersomnämnande då hon ställde upp i den maltesiska finalen 1992.

Helen & Joseph / L-imħabba (Malta 1972)

18:e plats av 18 bidrag i Edinburgh

Dio, come ti amo / Italien 1966

Det hade tagit tid för jurygrupperna runt omkring Europa att förstå sig på publikens vurm för italiensk schlager men nu hade vinden vänt och Rai hade placerat sig bland de fem bästa tre år i rad. 1964 blev det seger och 1965 stod man värd för hela tävlingen.

Ingenting tydde på att det skulle bli något annat än en topplacering på nytt. Sin vana trogen skickade italienarna vinnaren från Sanremo-festivalen och den låten brukade för det mesta få global framgång och åtskilliga italienska artister hade fått internationellt renommé.

"Dio come ti amo" ("Gud, vad jag älskar dig") framfördes i Sanremo av två olika artister: Gigliola Cinquetti (som vunnit ESC två år tidigare) och av upphovsmannen Domenico Modugno själv. En del källor hävdar att de båda framförde sången i duett men enligt reglerna skulle samtliga bidrag framföras i två olika versioner. 

Man ansåg nog att låten var mest Domenicos och därför fick han nu för tredje gången representera Italien (efter 1958 och 1959).

Kanske hade Domenicos stjärna stigit honom åt huvudet men under den snålt tilltagna repetitionstiden i Luxemburg hann sångaren med att göra sig osams med orkestern samt hoppa av hela tävlingen. 

Exakt hur turerna gick verkar få minnas idag vilket inte är så konstigt med tanke på att färre personer fanns på plats under repetitionerna. Enligt Aftonbladet hade Modugno lagom till genrepet låtit flyga in två egna musiker, något arrangörerna motsatte sig. Modugno hade då helt enkelt lämnat repetitionen utan att sjunga.

Olika källor på nätet hävdar att Rai och EBU övervägde att kalla in Gigliola i sista sekunden men det stämmer knappast. Gigliola var en påpassad och uppbokad stjärna som näppeligen satt hemma och väntade på att få vara en nödlösning. Dessutom briserade konflikten enbart timmar före sändning. Blandar man med Irland 1973?

Nu visste ingen om italienarna tänkte dyka upp till finalen eller inte. I slutändan framträdde Domenico Modugno utan orkester men med sina egna musiker och med sin dirigent Angelo Giacomazzi vid flygeln. Ett känsloladdat framträdande till trots blev det inte en enda poäng i protokollet och Italien fick sin till dags dato enda sistaplats, delad med Monaco.

Straffade de andra länderna Italien för att de ställt till besvär? Troligen låg problemet mer i att Italiens låt var den enda som jurygrupperna runt om i Europa inte fick höra vid genrepet, då den helt enkelt inte framfördes då. Jurymedlemmarna hade säkert redan bestämt sig för sina favoriter när de hörde Domenico sjunga för första gången.

"Dio come ti amo" var det då inget fel på som låt och och är högst sannolikt den mest kommersiellt framgångsrika sistaplatsen i tävlingens historia.

Däremot blev den inte den största hiten från Sanremo. Det skulle varit mycket intressant att se hur det skulle gått för den betydligt mer progressiva "Nessuno mi può giudicare" ("Ingen kan döma mig") med Caterina Caselli i Luxemburg.

Den italienska oredan fick direkta påföljder för hur ESC organiserades och i fortsättningen skulle varje land skicka med en delegationsledare - head of delegation - som sköter kommunikationen med arrangörerna, medlar vid konflikt och som vid behov fattar eventuella snabba beslut på plats.

Domenico Modugno sjöng vidare men ägnade sig med åren allt mer åt skådespeleri. Efter att ha drabbats av en stroke engagerade han sig politiskt och satt en tid i det italienska parlamentet. 1994 avled han i en ålder av 66 år till följd av en hjärtinfarkt.

När ESC hölls i Rom 1991 sjöng samtliga deltagare en italiensk schlager i sina vykort före bidragen. Portugals Dulce Pontes sjöng "Dio, come ti amo" i sitt vykort.

Uppdaterad 25 december 2020

Domenico Modugno / Dio come ti amo (Italien 1966)

Delad 17:e plats (sist) av 18 bidrag i Luxemburg

San Francisco / Norge 1997

Att vara den ständiga tvåan låter kanske inte så kul men i själva verket är det en titel att vårda ömt. En ständig tvåa i de nationella finalerna får allas sympatier och har ändå fått visa upp sig och sin nya låt inför en storpublik. Dessutom slipper man ta ansvar för hur det går i den internationella finalen.

Tor Endresen hade i princip gjort det till ryggraden i sin karriär att ställa upp i Norsk Melodi Grand Prix och gå nästan men inte riktigt hela vägen. Han hade varit en av Karoline Krügers körsångare i Dublin 1988 och hans stora folkliga genombrott kom som sjungande bartender i tv-serien "Lollipop". 

Han hade redan ställt upp i den norska finalen sju gånger och kommit tvåa tre gånger. "Café le Swing" (3:a 1990) och "Radio Luxembourg" (2:a 1992) blev rejäla hits, men min egen favorit är den suggestiva "Til det gryr av dag". Den blev tvåa 1989 men sjabblades sedan bort i marknadsföringen och är rätt bortglömd idag.

Knappast var planen något annat än att få ännu en schysst placering och lite marknadsföring då Tor ställde upp för åttonde gången 1997 men något i planen i gick riktigt fel. Trots att Norge lyckats oerhört väl de senaste åren - aldrig sämre än sexa sedan 1993 och man hade dessutom vunnit och stått värd - var intresset för den inhemska ligan i princip noll.

I hela startfältet fanns en enda okej låt - "Lys" med den unga Manjari kunde ha blivit något med lite putsning och coachning - men nu verkade alla ha bestämt sig för att det var Tors tur. Eller otur.

"San Francisco" var verkligen ingen vinnarlåt. Ett stycke dansbandsrock med en nödrimmad och smått förfärlig text - rimmar man "San Francisco" med "disco" har man liksom bränt sina broar som poet - om flower power och sommaren 1968.

Inför Dublin trodde de flesta bedömare att Bosnien-Hercegovina eller Danmark skulle komma sist, men Norge borde ha framstått som en riktig jumbokandidat från början. Inte ens norska OGAE trodde att den egna låten skulle ha en chans då de röstade vid sin klubbträff. Detta fick Tor Endresen att surna till och till tidningarna sa han morskt att han minsann skulle visa alla. Skrattar bäst som skrattar sist, liksom.

I finalen blev det en riktig dunderflopp. Noll poäng, delad sistaplats med Portugal och tidningsrubriker som "San Fran Fiasko" hemma i Norge. I likhet med Jahn Teigen 1978 försökte Tor skratta bort det hela men läser man om saken i Tim Moores bok "Nul points" märks ändå en hel del bitterhet över det som hände.

På lång sikt var det kanske exakt vad Tor behövde. Att hålla på att slentriantävla i en norsk final ingen längre brydde sig om var knappast en hållbar karriärplan på sikt. Tor Endresen sökte sig nya vägar och är än idag en aktiv och uppskattad artist i Norge. Däremot skulle det ta flera år innan NRK fick någon ordning på sin ESC-uttagning på nytt.

Tor Endresen / San Fransisco (Norge 1997)

Delad 24:e plats (sist) av 25 bidrag i Dublin

Heute in Jerusalem / Österrike 1979

Varför ställer man ens upp i en tävling om man inte försöker vinna den? Ibland är svaret kanske att det är roligt att visa upp sig för en stor publik. Ibland är svaret kanske att man vill erbjuda publiken något den inte efterfrågat, bara för att visa att det finns andra uttryck och andra sorters kultur.

Christina Simon hade varit en del av Wiens bubblande och expanderande popscen under 1970-talet. Hon hade synts en hel del i tv och i olika konsertprojekt och hade dessutom släppt två singlar skrivna av Giorgio Moroder under artistnamnet Anne Christie. 1977 ville hon prova på något nytt och drog till USA med sin partner Peter Wolf.

När ESC skulle hållas i Jerusalem ansåg tongivande personer på ORF att situationen krävde mer allvar och mindre lättsinne och valde ut "Heute in Jerusalem" - en sång om att låta klokskapen segra över vansinnet och att låta freden blomstra - med text av poeten André Heller.

Vem som skrev musiken är mer oklart. Först användes pseudonymen Josef Dermoser och på skivan står Peter Wolf som upphovsman, trots att han flera gånger hävdat att han inte skrivit den.

Några dagar före final undertecknade Israel ett fredsavtal med Egypten, något som fick vissa kritiker att skratta åt österrikarnas ambitioner. Nu var det redan fred i Israel och för sent att sjunga fredssånger. Tiden skulle visa att Israel skulle komma att behöva fredsönskningar många år ännu.

Christina Simon imponerade på de flesta under repetitionerna men alla verkade rörande överens om att hon inte skulle ha en chans i tävlingen. Kobi Oshrat - låtskrivaren som skulle komma att vinna hela finalen - bjöd med Christina till Jerusalems gamla stadskärna och klagomuren. Sångerskan var djupt tacksam: "Nu vet jag åtminstone själv vad det är jag sjunger om".

Förhandstipsen fick rätt och Österrike fick dela sistaplatsen med Belgien. Samtidigt är det underligt att desamma jurygrupper som ofta rynkade på näsan åt kommersiella hitlåtar (som Silver Convention eller Baccara) även gjorde tummen ned för mer ambitiösa och kulturellt högstående bidrag.

Christina Simon gifte sig med Peter Wolf och kallade sig fortsättningsvis Ina Wolf. Paret rotade sig i Kalifornien och etablerade sig snabbt som låtskrivare för många stora namn. Deras största hit blev "Sara" med Starship som toppade Billboards lista 1986.

Efter att Kalifornien drabbats av en stor jordbävning 1994 omvärderade Ina Wolf sitt liv, lämnade Peter Wolf och flyttade tillbaka till Österrike med sina två barn. Än idag är hon en flitigt efterfrågad låtskrivare, sångerska och sånglärare.

Christina Simon / Heute in Jerusalem (Österrike 1979)

Delad 18:e plats (sist) av 19 bidrag i Jerusalem

Mon ami Pierrot / Monaco 1959

Musikbranschen var männens värld. Så hade det alltid varit, så skulle det förbli. De chefer som bestämde och höll i pengarna var män, orkesterledarna var män, låtskrivarna var män och de allra största sångstjärnorna var män.

De kvinnor som fanns i branschen fick ta sig fram bäst de kunde. Hur framgångsrika de än blev var de alltid utbytbara och satt aldrig helt säkert i sadeln. Om deras nya låt floppade spelade inte många års framgång någon större roll.

Inga regler utan undantag och det har alltid funnits en handfull kvinnor som strålat och som tagit plats och som skrivit om regelboken. Några av dem har ställt alla män de omgivits av i sin skugga.

Jacques Pills (egentligen René Ducos) var en man som skulle hamna i skuggan av inte bara en utan av tre kvinnor, trots att han själv var en uppmärksammad sångare och spelvink på scen såväl som i en mängd filmer.

1939 gifte han sig med Lucienne Boyer - en internationell stjärna av monumentala mått som slagit igenom i Amerika innan hon flyttat hem till Frankrike och skapat "Parlez-moi d'amour", en av de största framgångarna någonsin inom fransk showbiz. 

Lucienne och Jacques förblev gifta i tolv år och Lucienne räddade sannolikt livet på Jacques då den tyska ockupationsmakten hotade att deportera honom. De båda förblev goda vänner även efter skilsmässan.

Mindre än ett år efter skilsmässan gifte han sig på nytt, med ingen mindre än superstjärnan Édith Piaf. Marlene Dietrich var bröllopsvittne och fler än sextio tidningar skrev om händelsen. Piaf var känd för sitt ombytliga lynne och fem år senare tog äktenskapet slut.

När Jacques Pills representerade det debuterande furstendömet Monaco vid ESC i Cannes hade han redan hunnit fylla 53. Rösten, charmen och utspelet fanns kvar men låten han satts att sjunga var en rätt underlig liten sak som stack ut rejält i startfältet.

"Mon ami Pierrot" ("Min vän Pierrot") anspelade på en av de mest kända figurerna inom den franska pantomimtraditionen: Pierrot är ärlig och uppriktig - den enda på scenen som inte döljer sitt ansikte i en mask - men ständigt med otur i kärlek. Kanske visste även Jacques Pills en sak eller två om den saken.

En enda poäng blev det och Monaco kom på allra sista plats på sitt första försök och någon studioinspelning gjorde han aldrig av sången. Den kvinnliga kompositören Florence Veran gjorde istället en egen inspelning som gavs ut på skiva.

Året efter vann Frankrike hela tävlingen med Jacqueline Boyer - Jacques Pills dotter från äktenskapet med Lucienne Delyle - som snabbt blev en stor stjärna och hela landets älskling. Nu började Jacques Pills inse att klockan nog var slagen för hans tid som sångstjärna och han avslutade karriären för att istället jobba bakom kulisserna i musikbranschen, inte minst som showproducent på anrika Olympia i Paris.

Jacques Pills drabbades av en hjärtinfarkt och avled i sitt hem i Paris den 12:e september 1970.

Uppdaterad 13 december 2020

Jacques Pills / Mon ami Pierrot (Monaco 1959)

11:e plats av 11 bidrag i Cannes

O jardim / Portugal 2018

När Turkiet vann ESC-finalen i Riga 2003 med Sertab Erener var det inte bara en sensation i sig: det var också ett löfte till alla länder som deltagit år efter år efter år utan att någonsin vinna. Nu var allting möjligt. Kunde Turkiet vinna kunde faktiskt vem som helst vinna.

Det skulle inte dröja länge innan Grekland vann. Året efter Grekland vann Finland. Förlorarländerna fick plötsligt revansch.

Åtminstone ganska många av dem. För Portugal förblev livet som vanligt i ganska många år till. De flesta år drullade man ur redan i semifinalen, tog man sig vidare bar det aldrig hela vägen till toppen. Inte förrän i Kiev 2017 slog man till med besked: Salvador Sobral vann en fenomenal brakseger med alla tiders poängrekord.

Som många andra ovana värdbolag ville RTP väldigt mycket: man ville visa upp sitt land och sin kultur och man satsade på fyra kvinnliga programledare som skulle samsas i rutan. I slutändan blev det mesta rätt snyggt men en aning anonymt. 

Det egna bidraget hade i vanlig ordning valts ut via Festival da Canção men lät ganska annorlunda jämfört med tidigare portugisiska bidrag. "O jardim" ("Trädgården") var en introvert liten indie-ballad med elektronisk inramning som liksom vaggade fram och växte och växte.

Bakom "O jardim" stod Isaura Santos, som själv var sångerska och sjöng en andra stämma bakom soloartisten Cláudia Pascoal. Texten handlade om trädgården som betytt så mycket för Isaura och hennes farmor som nyligen gått bort. Med melodin ville hon uttrycka saknad och "saudade" - en mycket portugisisk känsla och ett ord som inte går att översätta exakt.

Cláudia var en 23-åring som deltagit i alla tv-talangjakter som finns men som hittat sig en egen plats i jazzbandet Morhua där hon sjöng och spelade ukulele.

"O jardim" var en förtjusande inspelning men en svår sång att tävla med i en schlagerfestival. Det visade sig svårt att få rösterna att helt gifta sig med varandra live och låten behövde kanske några lyssningar för att hitta fram. 

Portugal kom på allra sista plats i finalen. Endast ett värdland hade kommit sist tidigare (Nederländerna 1958) - trots att Österrike fick noll poäng i Wien 2015 kom de rent tekniskt näst sist eftersom inga placeringar delas längre.

Sistaplatsen var kanske lite snopen men ställde inte till med så mycket. Cláudia fick en lysande start på solokarriären, "O jardim" toppade den inhemska singellistan och Isaura bytte sångspråk till portugisiska, fick en mycket större publik än tidigare och skrev låtar med eurovisionsvinnaren Luisa Sobral.

I januari 2020 meddelade Isaura att hon drabbats av bröstcancer och pausade sin karriär tills vidare. Två år senare var hon tillbaka i offentligheten med nytt material, bland annat den imponerande singeln "Viagem".

Cláudia släppte sin första fullängdare i eget namn 2020 och möttes av fint gensvar och kommersiell framgång. En uppföljare landade på skivdiskarna 2023 och av senare års portugisiska ESC-deltagare hör hon till de allra mest framgångsrika. Att komma sist i finalen är helt tydligt inte så farligt, trots allt.

Uppdaterad 6 november 2023

Cláudia Pascoal / O jardim (Portugal 2018)

26:e plats av 26 bidrag (final) i Lissabon

Tell Me Who You Are / Danmark 2002

Efter ett riktigt blekt 90-tal med få framgångar och lågt intresse från såväl artister som den stora publiken uppgraderade Danmark sin nationella final rejält år 2000 för att se om det var möjligt att skaka liv i den popularitet som en gång funnits. Det visade sig mer än möjligt.

Bröderna Olsen vann hela finalen i Stockholm och då ESC hölls i Köpenhamn 2001 såg Rollo & King länge ut att kunna ställa till med en lika stor sensation och ta hem en andra dansk seger i rad. Publiken var lyrisk, låtarna sålde stort på nytt, den danska finalen blev åter ett evenemang att ta på allvar.

Den nya hypen till trots kändes den danska finalen 2002 något dämpad, som om något av en schlagerns baksmälla lagt sig över DR. I startfältet fanns helt okej låtar men ingen riktig raket. Dessutom uppstod en viss polemik runt vinnarlåten "Vis mig hvem du er".

Vid sidan av telefonröstning bedömdes låtarna av en expertjury där bland andra Keld Heick och Gry Johansen (Danmark 1983) ingick. I superfinalen gav de sin allra lägsta poäng till tittarnas solklara favorit och efter finalen sågade flera av jurymedlemmarna vinnaren som de tyckte var banal och hade "världens sämsta text".

Om den danska texten var hafsig var det ingen stor sak. Låtskrivaren Michael Ronson - en rumän boende i Danmark - hade egentligen skrivit låten på engelska och slängt ihop lite danska ord då reglerna för den danska finalen krävde det. "Helt säkert får vi tolv poäng från Rumänien" skrev de danska tidningarna glatt.

Malene Mortensen - som firade sin 20-årsdag under repetitionsveckan i Tallinn - kom från en musikalisk familj och hade tidigare kommit tvåa i DR:s talangjakt Stjerne for en aften. Hon hade bevisligen en bra röst men verkade obekväm i rollen som popstjärna. Repetitionerna gick allt sämre och fredagens genrep imponerade inte på någon.

I direktsändning gick det bättre men trots att låten tippats högt i förhandsdiskussionerna blev det total flopp. Danmark fick nöja sig med sju små poäng - någon tolva från Rumänien blev det aldrig - och för första och hittills enda gången landade Danmark på allra sista plats i finalen.

Med de gällande reglerna fick Danmark sedan stå över tävlandet 2003. En pinsam stjärnsmäll för fjolårets värdland.

För Malene var det förmodligen rena rama turen. Popstjärneplanerna skrinlades och istället påbörjade hon en framgångsrik bana som jazzsångerska. Idag har hon tio album på meritlistan och har turnerat runt omkring hela jorden.

Även Malenes bror Carl Winther är en framstående jazzmusiker.

Malene Mortensen / Tell Me Who You Are (Danmark 2002)

24:e plats av 24 bidrag i Tallinn

Lisa Mona Lisa / Österrike 1988

En av de viktigaste sakerna att minnas i alla sammanhang är att äga sina egna misslyckanden och inte försöka hitta svepskäl till att något gått åt skogen. Lätt att säga, svårt att minnas i stundens hetta. Det skulle Österrikes representant Wilfried bittert få erfara.

Trots att det inte gått något vidare för de något mer svårmodiga och inåtvända bidrag Österrike skickat till ESC 1986 och 1987 fastnade ORF än en gång för en melankolisk och mollbetonad ballad då de internt valde sitt bidrag till Dublin.

"Lisa Mona Lisa" var sången om en svårfångad nattfjäril som sover sig genom dagen och dansar hela natten. Lyssnar man noga hör man att hon egentligen gråter då hon skrattar, och skrattar gör hon hela tiden. En vacker dag kanske hon ska förstå att någon faktiskt kan älska henne.

Från början var bidraget på franska, men då reglerna krävde sång på ländernas officiella språk fick man i all hast skriva en tysk text istället. Det skulle dröja tills 2016 innan Österrike sjöng på Voltaires språk i ESC.

Wilfried Scheutz - som även var en av upphovsmännen - hade en lång och färgstark karriär bakom sig. Under 1970-talet hade han varit en av de mest kända under austropop-paraplyet, det vill säga de artister som sjöng pop och rock på österrikisk tyska. 

Han hade doppat sina tår i nästan varje genre som fanns och radat upp framgångar utan att någonsin framstå som särdeles allvarlig eller alltför seriös. Musik var kul och väl värt att ta med en klackspark. Vid sidan av musiken skådespelade han också och hade synts i en mycket liten roll i den uppmärksammade tv-serien "Förintelsen". 

"Lisa Mona Lisa" hann bli populär på hemmaplan före Dublin, men där gick det så illa som det kunde gå: allra sista plats och inte en enda poäng att ta med sig hem. Och i den allmänna besvikelsen slant tungan illa.

Wilfried sa till de österrikiska tidningarna att hans sistaplats var politisk och inte musikalisk: att ingen ville rösta på Österrike efter Waldheim-affären. Nu såg folk på hemmaplan rött: där stod den tidigare spelevinken och muntergöken och skyllde sitt eget fiasko på den största och sårigaste nationella skandalen efter kriget. Wilfried sågades i pressen, hans låt åkte kana ut från den österrikiska topplistan och karriären fick sig en rejäl knäck.

Efter att ha legat lågt en tid återvände Wilfried till scenen: mest som skådespelare men även som musiker i olika projekt. 

När Wilfried Scheutz 2017 avled i cancer - 67 år gammal - låg såväl Waldheimaffären som Dublinfiaskot långt bak i tiden. Han hann få en viss revival och flera samlingsskivor med hans gamla hits gav ut i handeln. 2018 fick han postumt en Amadeus - en österrikisk Grammy - för sitt livsverk.

Wilfried / Lisa Mona Lisa (Österrike 1988)

21:a plats av 21 bidrag i Dublin 

I Do / Malta 2006

I ganska många år hade Malta skickat sina egna inhemska vinnare till det lilla tyska skivbolaget CAP Sounds i Hofheim, där låtarna fått en ofta välbehövlig vårstädning och ansiktslyftning. När man jobbat med Fabrizio Faniello 2001 blev man så imponerade av hans förmågor att man erbjöd honom ett mer långsiktigt kontrakt.

Under flera års tid spelade man in material tillsammans. Låtar som "Show Me Now" och "Let Me Be Your Lover" spelades en del på olika radiostationer och 2004 bar samarbetet frukt rejält.

"I'm In Love (The Whistle Hit)" skrällde till och blev en riktig hit i Sverige (och en lite mindre hit i Finland och Belgien). Här fanns potential för en riktig lansering, men det påföljande albumet tog aldrig riktigt fart. Vad kunde vara bättre än lite exponering via Eurovision Song Contest?

När Fabrizio ställde upp i den maltesiska finalen 2006 med den schlagerpoppiga "I Do" drabbades han av ljudproblem och fick sjunga en gång till. Trots att han var en av öns största stjärnor med ett visst internationellt rykte och fick sjunga en extra gång vann han "bara" med futtiga 106 telefonrösters marginal.

Tyckte publiken att låten kändes för putsad? Eller att den kändes köpt? Officiellt hade Fabrizio skrivit den själv, men i Aten var det en illa bevarad hemlighet att "I Do" skickats in och ratats för Melodifestivalen. Det hade inte gått för sig om den inte varit skriven av svenska låtskrivare.

Malta sågs ändå som en outsider och möjlig överraskning i förhandstipsen inför Aten. Svenskklingande schlager av den här sorten hade gått bra förr och refrängen var tämligen klistrig. Låten putsades till en aning och Fabrizio fick spela in en kul video. Man hade även öppnat plånboken och hyrt in Alex Panayi (Cypern 1995, 2000) som bakgrundssångare för att ge mer djup åt sången.

Väl på plats i Aten rasade hela korthuset samman. Fabrizio kändes trött och livlös och var helt obegripligt felstylad. Den vokala hjälpen till trots lät sången tunn och sur. Till slut fick Malta en enda poäng från Albanien och kom allra sist i tävlingen. Ett onödigt hårt öde med tanke på att där fanns ett par riktigt gräsliga bidrag i startlistan (Hej, Moldavien).

Trots att den internationella karriären i realiteten drog sin sista suck den där majkvällen i Aten förblev Fabrizio ett stort namn hemma på Malta i några år till men sedan blev det rätt tyst. 2015 skapade Fabrizio rubriker på nytt då han offentligt berätta om kampen att övervinna sitt drogberoende.

2017 representerade hans lillasyster Claudia Malta vid ESC i Kiev och ett år senare släppte Fabrizio sitt första album på sju år.

Fabrizio Faniello / I Do (Malta 2006)

24:e plats av 24 bidrag (final) i Aten

Hey nana / Belgien 1979

Man kunde tänka sig att den flamländska tv:n BRT ville göra det lätt för sig när man på förhand utsåg Micha Marah att representera dem vid ESC i Jerusalem. Men att göra det lätt för sig var verkligen inte BRT:s grej och även det här året lyckades man komplicera något som på pappret verkade enkelt.

Micha Marah var ingalunda landets största stjärna men en etablerad artist med ett antal hits på meritlistan. Dessutom hade hon mer än en koppling till ESC då hon deltagit i de nationella finalerna 1971 och 1975 och fått en hit med en nederländskspråkig version av Spanien 1971.

Michas team och BRT valde tillsammans ut sex bidrag och sedan började man koka kubikmetervis med soppa på en enda liten spik. Man ordnade inte färre än fyra semifinaler för att fiska fram tre finalister: vecka efter vecka sjöng Micha igenom tävlingslåtarna och sedan fick tittarna rösta. Varje vecka fick bidraget med minst röster lämna tävlingen.

Varje vecka placerade sig samma tre låtar i toppen och varje vecka vann "Comment ça va" med allt större marginal. Micha gjorde heller ingen hemlighet av att det var låten hon ville ta med sig till Israel.

Kanske stack sångerskans självsäkerhet i ögonen på de ansvariga hos BRT men i finalen bestämdes det att makten skulle flyttas från tittarna till en liten grupp experter, utsedda av tv-bolaget. Micha Marah tappade hakan då de istället röstade fram "Hey nana" - en klämmig men enkel schlager med direkt infantil text - som vinnare.

Micha hade redan från början motsatt sig att ta med "Hey nana" bland de sex låtarna men hade blivit överkörd av BRT. Nu tappade hon humöret fullständigt och gjorde sig osams med upphovsmännen genom att hävda att vinnaren var ett plagiat och borde diskvalificeras.

Micha övervägde att dra sig ur, men BRT hotade i så fall att stämma henne för kontraktsbrott. Samtidigt övervägde tv-bolaget att själva peta sin stjärna och ersätta henne med Nancy Dee som sjungit i kören i den belgiska finalen. Micha Marah har flera gånger beskrivit hela processen som en ren mardröm, men till slut gick hon med på att sjunga "Hey nana" i ESC.

Det kan verka oväntat, men Micha Marah har sagt i flera intervjuer att hon njöt av sin resa till Jerusalem. Av hur proffsigt allt var organiserat och hur väl artisterna togs om hand. Hon tyckte det var synd att hon själv inte skulle ha någon chans i tävlingen men bestämde sig för att vara professionell och krama de sista dropparna ur sin sång.

Belgien fick låga poäng av tre länder och fick dela sistaplatsen med Österrike. Micha var nöjd med sin insats och med resultatet men ville aldrig sjunga "Hey nana" igen och spelade aldrig in den på skiva. Många gånger har hon talat om sitt deltagande som en bortslarvad chans.

Micha Marah har förblivit aktiv och framgångsrik, även som programledare i radio och tv. På senare år har hon sjungit 60-talshits tillsammans med Alana Dante och Sandra Kim i trio Soul DivaZ.

Micha Marah / Hey nana (Belgien 1979)

Delad 18:e plats (sist) av 19 bidrag i Jerusalem

Un grand amour / Luxemburg 1958

Efter världskriget fanns en stor efterfrågan på underhållning i hela Västeuropa. Ekonomin återhämtade sig förvånansvärt snabbt och människor hade pengar att göra av med, och man ville gärna förströ sig och glömma bort såväl vardagen som minnena av krigsåren.

Det fanns en mängd artister som livnärde sig på sin konst i olika sammanhang. Alla spelade inte in skivor, alla sjöng inte i radio eller den alldeles nya televisionen. Många blev lokala stjärnor i sina egna städer, i de lokala underhållningslokalerna, i någon välbesökt kabaré.

Bara för att de inte lämnat större avtryck i form av skivor eller filmade framträdanden betyder inte att de inte skulle ha varit uppskattade eller populära eller stjärnor. Vi råkar bara veta väldigt lite om dem. En av alla dessa artister är Solange Berry född i Charleroi i Belgien (kanske).

Solange var 35 år gammal (möjligen) då Luxemburg bad henne representera dem vid ESC i Hilversum. Hon hade gett ut åtminstone fyra EP-skivor på två olika bolag och hade själv varit med och skrivit ett par av de sånger hon spelat in. Svensk kvällspress vet att berätta att hon också jobbat som fotomodell och utser henne raskt till startfältets vackraste deltagare.

I Hilversum ger Solange ett mycket sofistikerat intryck. Hon sjunger inlevelsefullt och uppträder avslappnat inför tv-kameran, något som verkligen inte alla artister kunde vid den här tiden. Gissningsvis var inte det här första gången hon sjöng i tv.

"Un grand amour" är en snygg och proper dussinvara till chanson som inte står ut på något sätt. I tävlingen får den nöja sig med en enda poäng och delar sistaplatsen med värdlandets Corry Brokken. Luxemburg tog ett års paus i sitt tävlande men Solange har helt tydligt sjungit vidare. Någon skivversion gjordes aldrig, åtminstone inte med originalartisten.

1960 ställde hon upp i den belgiska finalen utan att vinna. 1967 släpper franska Polydor en EP där Solange Berry sjunger "Le dibouk" och tre andra sånger, samtliga skrivna och arrangerade av Solange själv.

Sedan svalnar spåren och det går inte att hitta fler uppgifter om vad belgiskan tagit sig för i livet. Helt klart skulle Solange Berry förtjänat att gå till historien på något annat sätt än för en sistaplats i ESC, men utan den skulle ännu färre idag kommit ihåg att hon fanns.

Sedan det här inlägget publicerades har det dykt upp en sida om Solange Berry på franska Wikipedia där det hävdas att hennes riktiga namn var Solange Colette Urman och att hon avlidit i januari 2018 i franska La Baule-Escoublac. Samma sida hävdar att hon fötts i Paris 1930 medan nästan samtliga andra källor säger att hon föddes 1932 i Charleroi.

Rör det sig om samma person eller har det skett en sammanblandning av något slag? För närvarande förblir Solange Berry något av ett mysterium.

Uppdaterad 12 oktober 2023



Solange Berry / Un grand amour (Luxemburg 1958)
Delad 9:e plats (sist) av 10 bidrag i Hilversum

Als het weer lente is / Belgien 1965

Lize Marke hade börjat sin karriär förhållandevis sent i livet. Hennes första skiva kom ut 1962, då sångerskan redan hunnit fylla 25 och enligt den tidens logik snarare borde fokusera på familj och andra mer typiskt kvinnliga sysslor. Hennes riktiga namn var Liliane Coucke men som de flesta andra artister på 60-talet uppträdde hon under pseudonym.

1963 ställde hon upp i Canzonissima - den flamländska uttagningen för ESC som var både lång och invecklad, där låtar via en mängd semifinaler på olika vägar kunde ta sig till final. Lize var framgångsrik och tog sig till final med såväl "Luister naar de wind" och "Saksisch porselein". Till slut blev hon tvåa och fyra och "Luister naar de wind" blev en hyfsad framgång.

Inför Neapel 1965 ställde den flamländska tv:n helt sonika in Canzonissima och nominerade Lize Marke på förhand som landets artist. Det var första gången sedan Mony Marc 1956 som en kvinna representerat Belgien i ESC. Lize fick sjunga sex låtar i en nationell final och jurygrupper runt om Flandern fick rösta fram en vinnare.

"Als het weer lente is" ("När det blir vår igen") vann en övertygande seger. Texten var skriven av journalisten Jaak Dreesen som med tiden mest skulle bli känd för sina barnböcker.

Den belgiska låten var en söt och tidstypisk liten låt som tappade en del av sin personlighet då den mötte den italienska orkestern och det blev inte en enda poäng i omröstningen. För att få poäng var man tvungen att placera sig bland de tre bästa i en jurys interna röstning och "Als het weer lente is" var sannolikt lite för snäll för att stå ut i konkurrensen.

Lize Marke led inte desto mer av nederlaget och senare samma år fick hon en egen tv-show på belgisk tv. 1968 spelade hon in en cover av Jugoslaviens bidrag "Jedan dan". I mitten av 1970-talet började Lize Marke trappa ned på karriären utan att någonsin helt lämna offentligheten.



Lize Marke / Als het weer lente is (Belgien 1965)
Delad 15:e plats (sist) av 18 bidrag i Neapel