Never Alone / Nederländerna 2011

Nederländerna hade inte varit i final sedan 2004 och efter sex floppar i rad började det nu brännas lite under fötterna. Det skulle vara dags att lyckas på nytt och åtminstone ta sig vidare från semifinalen innan publiken helt tappade intresset. 

Det tävlande tv-bolaget TROS bestämde sig för att göra samma sak som man gjort 2009: man väljer ut en artist på förhand som får sjunga alla låtarna i en nationell final. På så sätt ser man till att det är en etablerad artist som får göra jobbet samtidigt som tittarna får vara med och bestämma bidrag.

Artisten man fastnade för var trion 3JS vars namn indikerade att samtliga tre medlemmar hade namn som började på bokstaven J: Jan, Jaap och Jaap.

Bandet hade släppt sin första, egenproducerade fullängdare 2007. "Watermensen" hade inte rusat uppför några topplistor men skapade ett par mindre hits som alla fick hög rotation på landets radiostationer. Deras stil - mjuk rock med texter på nederländska - var som skapta för radio och snart nog kände ganska många människor till 3JS. Bandets följande skivor sålde bra och med tiden belönades även debuten med guldskiva.

I den nationella finalen framförde 3JS fem nya låtar som bedömdes av en jury och tittarna med halva makten var. Segern gick med bred marginal till "Je vecht nooit alleen" ("Du kämpar aldrig ensam") och finalen sågs av en stor tv-publik. Vinnarlåten toppade den inhemska hitlistan och två av de andra kandidaterna - "De stroom" och "Toen ik jou vergat" - blev även de hitsinglar. Allt såg lovande ut.

Sedan är det svårt att sätta fingret på vad som gick fel. Nederländerna hörde på inget sätt till de heta kandidaterna att vinna men hade ändå haft sina supportrar. Att de missade finalen var en liten överraskning men senare visade det sig att 3JS kommit på allra sista plats i sin semifinal. Blev radiorocken lite för snäll för att utmärka sig i konkurrensen? Tappade låten sin personlighet när den översattes till engelska?

Besvikelsen var stor hemma bland kanaler och väderkvarnar. Hade man alls någonting att hämta i den här tävlingen eller skulle man dra sig ur?

Åtminstone gick 3JS relativt oskadda ur historien och har behållit sin popularitet genom åren. 2013 slutade Jaap de Witte i bandet och ersattes av sin son Jan de Witte - istället för en Jan och två Jaap var men nu en Jaap och två Jan.

3JS / Never Alone (Nederländerna 2011)

19:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Düsseldorf

De oude muzikant / Nederländerna 1973

När en person plötsligt finner sig mitt i strålkastaren - upplyft, utvald, upplyst - kan det hända att denna någon förändras. Att det sker någonting med ens personlighet. Ben Cramer förvandlades från en schysst kille till någon typ av monster i Luxemburg.

Att tävla i en schlagerfestival borde inte ha varit en så stor grej för honom. Han hade börjat sjunga redan som tonåring och hade varit aktiv i branschen i sex år redan då han valdes ut att representera Nederländerna i ESC. Två år tidigare hade han haft en stor hit med "De Clown". 

Ben Cramer fick sjunga fyra potentiella bidrag i en nationell final innan regionala jurygrupper röstade fram "De oude muzikant" som överlägsen vinnare. Sången om den gamle gatumusikanten i Paris påminde inte så lite om "De Clown" i sin bombastiska, lätt gammaldags, framtoning.

Pierre Kartner hade skrivit både text och musik till vinnarlåten. Han var en artist som efter flera års harvande i musikbranschen blivit känd under pseudonymen Vader Abraham ("Fader Abraham"), efter att ha skrivit en partylåt med den titeln. Dirigenten Harry van Hoof erkände i efterhand att han överarrangerat låten i ett försök att sätta dit något som själva kompositionen saknade.

Pierre Kartner - som var bra på att få synas närhelst det fanns tillfälle - fanns också med i den förhandsvideo som spelades in, i rollen som den gamle musikern själv.

På plats i Luxemburg trodde Harry van Hoof inte sina ögon då den tidigare så lättsamme och professionelle Ben Cramer förvandlades till en krävande diva, På den första repetitionen skrek han åt musikerna, åt ljudteknikerna, åt scenarbetarna. Hela teamet fick höra hur värdelösa de var.

Efteråt tog dirigenten sin stjärna åt sidan och bad honom tona ned sig lite, att det knappast var en bra idé att göra sig osams med alla de människor vars uppgift det var att få honom att framstå i så god dager som möjligt. Detta struntade Cramer helhjärtat i och fortsatte att vara en riktig pina så snart det skulle repeteras.

Harry van Hoof hörde kanske något jag inte hör men hans minnesbild är att ljudet för Nederländernas låt var mycket sämre i direktsändning än det varit på repetitionerna. Kanske hade det varit en bra idé att inte göra sig osams med personalen ändå? Knappast hade det gått bättre i omröstningen i vilket fall.

Ben Cramer fortsatte sin karriär med ett antal hits under 1970-talet. Senare har han sjungit i flera musikaler och synts i den lokala versionen av Celebrity Big Brother.

Pierre Kartner fortsatte att uppträda som Vader Abraham och fann en guldgruva då han 1977 ombads skriva en sång om smurferna - de små, blå seriefigurerna som skapades av belgaren Peyo och som nu skulle marknadsföras som tecknad film. "Smurfenlied" blev ett internationellt fenomen och spelades in på en mängd språk. Pierre Kartner spelade bland annat in en hel skiva med smurfsånger på svenska (med Anders Glenmark som svensk smurfröst).

Pierre Kartner skrev även musiken till den japanska tecknade versionen av Mumintrollen innan han 2010 gjorde en mindre storartad comeback i ESC.

Ben Cramer / De oude muzikant (Nederländerna 1973)

14:e plats av 17 bidrag i Luxemburg

't is OK / Nederländerna 1978

Harry van Hoof - mångårig dirigent för Nederländerna i ESC - menar i en intervju för utmärkta And The Conductor Is att den kreativitet och produktivitet som utmärkt landets musikindustri i början av 1970-talet ganska snabbt fick pyspunka och bara smälte bort.

När man kollar in den nationella final som Nederländerna ordnade 1978 så tror man gärna på hans ord. Fyra olika artister har valts ut att framföra två bidrag var och det är verkligen inte de odödliga alstrens kväll, för att uttrycka saken milt.

De tolv jurygrupper - en i var och en av landets elva provinser plus en kändisjury med tidigare vinnare - gav i särklass mest poäng till den nybildade trion Harmony vars båda låtar är skrivna av teamet bakom 1975 års vinnare "Ding A Dong": Eddy Ouwens hade signerat vinnaren medan Dick Bakker skrev "Bim Bam Bom" som hamnade på tredje plats (och som B-sida på gruppens singel).

Att Dick Bakker efter "Ding A Dong" skriver en låt som heter "Bim Bam Bom" säger väl egentligen allt man behöver veta om den här finalens allmänna ambitionsnivå.

Harmony må vara en ny skapelse men medlemmarna är rutinerade. Rosina Lauwaars och Ab van Woudenberg hade både ett förflutna i bandet Sommerset medan Donald Lieveld varit med i flera band och även spelat in ett antal solosinglar.

Skivversionen lät rätt bra ändå (och den engelska versionen lät ännu bättre) men när gruppen ställde sig på scenen i Paris saknades tryck och kraft i rösterna. Slutresultatet blev därefter med en del ströpoänger härifrån och därifrån.

Att vinnande Israel smällde i med en tolva kan för all del betyda att juryn i Jerusalem hörde något som gick alla andra förbi, men det är också möjligt att de anade sin egen vinstchans och ville slänga iväg sin tolva på någon som inte konkurrerade om segern.

Harmony gav ut en singel till men gick sedan skilda vägar tämligen snabbt. Under många långa år skulle Nederländernas bidrag fortsätta att samla halvdana placeringar på hög, om än med ett och annat lysande undantag.

Harmony / 't is OK (Nederländerna 1978)

13:e plats av 20 bidrag i Paris

You And Me / Nederländerna 2012

Nederländerna hade visserligen fyra segrar i bagaget men oss emellan hade de nästan alltid underpresterat i ESC och hade de flesta år fått nöja sig med placeringar strax under mitten. Den där förmågan att för det mesta träffa i utkanten av piltavlan istället för i mitten hade visat sig besvärlig när EBU införde sina semifinaler 2004.

Inför finalen i Baku hade Nederländerna missat finalen hela sju år i rad. All entusiasm hade eroderat på hemmaplan och tävlingen sågs nu enbart som en riktig karriärförstörare. Ett ställe att synas på en sista gång innan man försvinner in i skuggorna.

Ingen av de sex kandidaterna i den nationella uttagningen hade något slags stjärnstatus men flera stycken var bekanta ansikten från olika typer av talangjakter i tv. Först ställdes de sex bidragen mot varandra i tre dueller - de tre som vann sin duell gick vidare till en superfinal.

Vinnaren Joan Franka, en 22-åring med turkiskt påbrå, hade deltagit The Voice of Holland två år tidigare och då skrivit "You And Me" - en nostalgisk sång om lekande barn som växer upp och tappar kontakten. Utan hennes vetskap och mot hennes vilja hade hennes manager skickat in låten till den nationella finalen och helt plötsligt skulle hon och hennes låt skickas till Baku.

För att understryka att sången handlade om lekande barn hade Joan Franka klätt ut sig till indian - så som hon och hennes kompisar gjort i barndomen - och backlashen lät inte vänta på sig. Anklagelser om kulturell appropriering haglade över sångerskan - ämnet var verkligen inte mindre känsligt i en gammal kolonialmakt som Nederländerna - och hon verkar ha blivit uppenbart skakad av detta.

I en intervju många år senare berättade Joan Franka om hur förfärlig hennes tid i Baku var. Hennes manager var manipulativ och avskärmade henne från familj och vänner, och hon tvingades bära fjäderskruden som hon numer skämdes för. All stress och managerns ständiga negativa påpekanden om hennes utseende fick henne att utveckla en ätstörning.

I semifinalen gick det precis som Joan Franka trodde att det skulle gå och Nederländerna missade piltavlan för åttonde året i rad. Efter sändning blev hon utskälld av sin manager och allt framtida samarbete ställdes in, trots att låten slagit an på hemmaplan och tagit sig hela vägen till topplistans förstaplats.

Nu satt Joan Franka fast med ett management som inte ville marknadsföra henne. Det tog två år innan hon tog sig ur kontraktet och då var hennes karriär så gott som över. Hon har fortsatt musicera i mindre skala, ibland under artistnamnet Luba the Baroness.

Nu var måttet rågat och den nederländska finalen skrotades. Året därpå valde man sin låt internt och då skulle det äntligen bli ordning bland tulpanodlingarna igen.

Joan Franka / You And Me (Nederländerna 2012)

15:e av 18 bidrag (semifinal) i Baku

Shine / Nederländerna 2009

Nostalgi kan vara ett effektivt vapen för att lyckas i en tävling som ESC. Det är knappast kontroversiellt att påstå att Sverige knappast skulle ha vunnit med Charlotte Nilsson i Jerusalem 1999 om inte en enorm våg av Abba-nostalgi sköljt över världen just då, för att ta ett exempel.

Problemet med att spela nostalgikortet är förstås att ditt bidrag måste anspela på något som hela Europa känner igen och känner nostalgi inför. Det räcker inte att plocka fram något som bara får den egna hemmapubliken att gå i spinn.

De Toppers hade skapats mer eller mindre av en slump: 2004 höll René Froeger konserter i Amsterdam och bjöd in kollegorna Gerard Joling och Gordon att gästa honom. De båda låg i medial strid med varandra och förolämpade varandra flitigt i pressen, och när de båda plötsligt stod på samma scen sågs det som en sensation.

Alla tre herrarna hade mycket framgångsrika karriärer i bagaget men hade inte skapat några egentliga hits på flera år. Tillsammans skapade de enkelt stora rubriker, kanske skulle de slå sina påsar ihop? Året efter lanserades nostalgikonserter med De Toppers och publiken jublade. 

Succén var ett fullständig och när Nederländerna floppat flera år i rad i ESC beslutade tv-bolaget TROS att nominera herrarna att representera landet i Moskva. Nyheten lanserades vid en spektakulär och glittrig presskonferens men snart blossade den gamla osämjan upp.

Än en gång flög Gordon och Gerard Joling i strupen på varandra offentligt, varpå Joling stormade ut ur samarbetet och lämnade gruppen. I all hast kallades Jeroen van der Boom - ett betydligt yngre one hit wonder - in för att fylla ut Jolings efterlämnade glitterkostymer. 

Vid en nationell final i Hilversum sjöng De Toppers sex potentiella bidrag som sedan bedömdes av en expertjury och av tv-tittarna runtom i landet. Juryn tyckte enhälligt att "Angel Of The Night" var bäst men kördes över av telefonomröstningen - tittarna hade två tredjedelar av resultatet i sin hand - och den lindrigt uttryckt kitschiga "Shine" vann i stor stil.

I Moskva var tanken tydligt att bjuda på glitter och stas i en mängd som skulle fått Liberace att rodna men i rutan såg glittret mest bara grått ut och inget kunde skyla över att den utvalda låten var riktigt svag och banal. Den internationella publiken - som inte visste vilka De Toppers var utan bara såg tre flåshurtiga herrar - gjorde tummen ned och än en gång missade man finalen.

Gerard Joling kom snart tillbaka till gruppen men motsättningarna bestod och 2011 lämnade Gordon skutan för gott. De Toppers är fortfarande en rungande försäljningssuccé på hemmaplan och sedan 2016 är även Jan Smit - programledare för ESC i Rotterdam 2021 - en av medlemmarna.

De Toppers / Shine (Nederländerna 2009)

17:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Moskva

On Top Of The World / Nederländerna 2007

Efter att ha åkt i semifinalen två år i rad bestämde sig NOS för att ta det säkra före det osäkra. Helt tydligt kunde inte tittarna plocka fram något som kunde klara sig hela vägen till en ESC-final och det enda raka var att ta makten ur deras händer.

Istället skulle NOS välja ut en artist för jobbet som sedan i sin tur skulle få fria händer att välja ut en stark låt. Man bestämde sig för att kasta ett öga i backspegeln och ge en ny chans till den senaste av deras artister som gjort ett ordentligt intryck på Europa och denna någon var Edsilia Rombley.

Edsilia hade verkligen inte legat på latsidan sedan framgången i Birmingham nio år tidigare. Hon hade spelat in flera album, turnerat och deltagit i ett antal välgörenhetsprojekt men "Hemel en aarde" var fortfarande hennes enda hitsingel. Nu skulle hon för första gången släppa ett album helt på nederländska och lite extra exponering var säkert välkommet.

I en show presenterad av Paul de Leeuw, som envist bet sig fast i rollen som lokal eurovisionsguru, sjöng Edsilia tre nya sånger från sitt album - samtliga förmodade kandidater för ESC - innan Edsilia meddelade att "Nooit meer zonder jou" var den hon skulle tävla med. Samtliga tre låtar var skrivna av Edsilias make Tjeerd Oosterhuis, själv känd från duon Total Touch där han sjungit med sin syster Trijntje (Nederländerna 2015). 

Den utvalda låten blev en hyfsad hit på hemmaplan i sin originalversion men det bestämdes snabbt att Edsilia skulle sjunga på engelska i Helsingfors. Detta trots att sångerskan sagt i intervjuer att hon helst skulle ha sjungit på eget språk.

Väl på plats sjöng hon uppflugen på ett podium, omgiven av fyra dansande körsångerskor. Edsilia fick knata både ned och uppför sin lilla trappa men trots energi och röstresurser lyfte aldrig paketet riktigt. Än en gång missade Nederländerna finalen och när alla siffror offentliggjordes visade det sig att de var en bra bit ifrån finalplats.

Hemma i Nederländerna var missnöjet stort men Edsilia själv var nöjd och sade sig ha njutit av upplevelsen, men att hon inte var särskilt sugen på att tävla en tredje gång.

Istället fick Edsilia återkomma till ESC fjorton år senare i en helt annat roll - som en av fyra programledare då tävlingen avgjordes i Rotterdam.

Edsilia Rombley / On Top Of The World (Nederländerna 2007)

21:a plats av 28 bidrag (semi) i Helsingfors

My Impossible Dream / Nederländerna 2005

Trots att man ordnat hela fem semifinaler inför sin nationella final 2004 hade Nederländernas placering i Istanbul blivit en besvikelse. Kanske hade det varit frestande att stuva om i uttagningsprocessen men man behövde ändå lite glitter och glam att locka publiken med.

Dessutom hade man ett storts jubileum att uppmärksamma: det hade gått trettio år sedan man senast vann den internationella finalen. Med tillräckligt bra låtar kunde man säkert få det att fungera. De fem semifinalerna fick bestå.

Ett äss i rockärmen var att Mister Eurovision själv - den trefaldige vinnaren Johnny Logan - skrivit en av låtarna som automatiskt blev storfavorit att vinna. 

"How Does It Feel" med gruppen Airforce - där den med gott ansiktsminne kunde känna igen Laura Vlasbom från Frizzle Sizzle (Nederländerna 1986) - var ärligt talat inget odödligt verk och kunde ha deltagit i vilken nationell final som helst runt 1990 eller så. Tillräckligt många av tittarna såg igenom hajpen och Team Logan fick nöja sig med en andraplats.

Inte för att vinnaren var någon riktig höjdare heller. "My Impossible Dream" var en mycket bombastisk och "amerikansk" ballad som visserligen var luftig men också riktigt förutsägbar.

Glennis Grace (egentligen Glenda Batta, med rötter i Curaçao) hade sjungit mycket som barn och blev upptäckt som 15-åring då hon vann Sikta mot stjärnorna ("The Soundmix-show") som Whitney Houston. Sedan dess hade hon visserligen gett ut två album utan att få det riktiga genombrottet.

I Kiev blev det hela lite för mycket för publiken, gissningsvis. Den amerikanska balladstilen går sällan hem fullt ut i ESC och att inleda genom att anspela på Martin Luther Kings berömda tal kändes mer töntigt än anslående. Glennis gjorde fortfarande sitt bästa för att låta så likt Whitney Houston som möjligt, men originalets stjärnglans hade falnat rejält med åren. Nederländernas delegation - som till en början varit väldigt säkra på sin sak - fick stå med långa ansikten efter att ha missat en finalplats.

Singeln förblev en modest framgång i hemlandet och Glennis fick inget riktigt stort genombrott nu heller, även om hon nu var ett mer känt namn än förut. Efter ett par musikalroller dök hon 2012 upp i den nederländska versionen av "Så mycket bättre" och fick karriärens största hit med "Afscheid". Samma år bildade hon gruppen Ladies of Soul med bland andra Edsilia Rombley och Trijntje Oosterhuis.

2018 imponerade hon på många då hon ställde hon upp i America's Got Talent, där hon tog sig in bland det tio främsta.

Glennis Grace / My Impossible Dream (Nederländerna 2005)

15:e plats av 25 bidrag (semi) i Kiev

Amsterdam / Nederländerna 1980

Planen var hela tiden att Israel - som tagit en hemmaseger i Jerusalem - skulle ta sig an utmaningen och bli det första land som stod värd två gånger i rad. Då ESC dessutom skulle hållas för tjugofemte gången planerade man en spektakulär utomhusfinal där Medelhavet skulle fungera som kuliss för de tävlande.

Budgeten drog iväg, Knesset vägrade att skjuta till mer pengar och högst snopet fick israelerna se sin storslagna plan gå i stöpet. IBA kastade in handduken och avsade sig värdskapet. Nu var goda råd dyra för EBU att få någon att ta över.

Samtida tidningsurklipp antyder att EBU mest av allt skulle önskat att Monaco skulle tagit på sig värdskapet, då de var det enda land som vunnit utan att någonsin arrangera en final. Monegaskisk tv tackade inte bara nej utan försvann ur tävlingen och återkom först 2004 för ett kort gästspel.

Efter en del funderande tog Nederländerna på sig arrangemanget under förutsättning att EBU nöjde sig med en lågbudgetvariant, jubileet till trots. Dessutom krävde NOS att finalens datum - sedan länge spikat till 26 april - tidigarelades en vecka. 

Dels var den mest lämpliga lokalen - Het Congresgebouw i Haag - inte tillgänglig på det planerade datumet. Dels skulle landets nya drottning Beatrix sväras in bara fyra dagar senare och den begivenheten krävde också en del av tv-bolagets uppmärksamhet och monetära medel.

Radiounionen hade inte så mycket att välja på så finalen blev i allt väsentligt en repris på ESC 1976: samma lokal, samma logo och i princip samma scendesign. Det slutliga valet av tävlingsdag gjorde att fjolårsvinnaren Israel inte ens kunde vara med, och 1980 är därmed den enda upplagan där fjolårets vinnarland inte finns representerat.

Man filmade inte några vykort att visa mellan bidragen utan bad varje land att skicka med en egen speaker som på ett av landets officiella språk introducerade det bidrag som skulle komma. Sverige lät tv-kommentatorn Ulf Elfving göra jobbet medan Norge skickade ned Åse Kleveland enkom för att göra det jobbet.

Ytterligare lite pengar sparade man genom att inte ordna någon nationell final för att välja ut Nederländernas bidrag. En intern jury på NOS valde ut bidraget efter eget huvud och fastnade för en gammal bekant.

Maggie MacNeal (egentligen Sjoukje Smit) hade haft stor framgång som halva Mouth & MacNeal (Nederländerna 1974) men lämnade det stormiga samarbetet kort tid efter tredjeplatsen i Brighton. Hennes solokarriär hade fått en flygande start för att sedan tappa fart allt mer och nu var hon i akut behov av en nytändning.

Åtskilliga bedömare log åt att värdlandet sjöng om Amsterdam fast finalen anordnades i Haag, men de flesta verkade överens om att den utvalda låten var stark. Det tyckte juryn också: av de fyra först röstande länderna gav tre sin fullpoängare till Maggie. Sedan avstannade poängräkningen en aning men till slut blev det en femteplats - Nederländernas bästa placering sedan segern i Stockholm 1975 - och NOS pustade säkert lättat ut när det inte blev hemmaseger.

Efter tävlingen blev "Amsterdam" en högst modest framgång på de lokala listorna men uppmärksamheten lönade sig för Maggie MacNeal som nu fick en ny vår i karriären och flera betydligt större hits de kommande åren.

Det skulle dröja tills 1993 innan något land vann på hemmaplan på nytt och ändå till 2021 innan Nederländerna på nytt fick stå värd för ESC.

Uppdaterad 1 februari 2026

Maggie MacNeal / Amsterdam (Nederländerna 1980)

5:e plats av 19 bidrag i Haag

Wat een geluk / Nederländerna 1960

Av de fyra första upplagorna av ESC hade Nederländerna vunnit två. Det hade gjort tävlingen omåttligt populär mellan väderkvarnarna men den nederländska tv:n var inte särdeles sugen på att arrangera en ny upplaga av den internationella finalen. BBC - som gärna ville visa sitt kunnande för världen - fick gärna ta över.

Delta ville man för allt i världen göra och i den nationella finalen deltog åtta bidrag som vart och ett framfördes av två olika artister. När juryn valt den vinnande låten röstade de en gång till om vilken av de två artisterna som skulle skickas till London. Rudi Carrell slog ut Annie Palmen och fick sitt riktigt stora genombrott.

Rudolf Wijbrand Kesselaar hade sjungit inför publik redan som ung: hans far och farfar var båda verksamma inom showbiz och bägge använde artistnamnet Carrell som nu fick gå i arv till junior. Okänd var Rudi Carrell inte - han hade haft en egen tv-show redan året innan - men "Wat een geluk" ("Vilken tur") blev en riktig landsplåga och plötsligt var Rudi överallt.

I London kom han näst sist men som en historisk prototyp av Jahn Teigen i Paris 1978 skrattade Rudi Carrell glatt åt misslyckandet och etablerade sig som en ständigt leende entertainer. 

Rättvisa skipades några år senare då även Annie Palmen fick sin chans att misslyckas i ESC. Det skulle ta ända fram till 1969 innan Nederländerna fick en framskjuten placering på nytt.

Med åren lyckades Rudi Carrell även etablera sig i Västtyskland där han blev ett tungt namn inom tv-världen och vars olika program hjälpt till att lansera en mängd nya ansikten. 1974 flyttade Carrell till Syke utanför Bremen där han bodde kvar fram till sin död 2006.

I hans födelsestad Alkmaar finns sedan 2007 en byst av Rudi Carrell, en av alla tiders största namn inom nederländsk underhållning.

Rudi Carrell / Wat een geluk (Nederländerna 1960)

12:e plats av 13 bidrag i London

Without You / Nederländerna 2004

Intresset för ESC hade gått genom taket i Nederländerna efter att man skakat liv i sin nationella final på allvar och fått sin bästa placering på över tjugo år 1998. Alla var nöjda och glada men den internationella framgången lyckades man inte upprepa.

Placeringarna sjönk år för år och 2001 föll man under relegeringslinjen och fick stå över ett år. I Riga 2003 trodde man att man hittat rätt men fick ännu ett blygsamt resultat.

För att hålla publiken på humör gjorde man som så många andra länder och anordnade semifinaler. Den genomgående standarden var inte direkt överväldigande men tittarna verkade nöjda och den slutliga vinnaren slog an väl på den nationella hitlistan.

Paul de Corte och Fabrizio Pennisi hade båda varit med i det kortlivade pojkbandet All Of Us och hade bildat duo enkom för den nationella finalens skull. Gruppnamnet Re-Union var passande då de återförenats för den goda sakens skull.

"Without You" lät som en blandning av gamla lågmälda skivfavoriter. Med viss hjälp av att få sjunga sist i semifinalen gled man vidare till final istället för flera större förhandstips som floppade.

Inför finalen släppte skivbolaget - som gav ut både Nederländernas och Belgiens bidrag - en ganska kaxig pressrelease om hur bra de båda låtarna skulle klara sig i tävlingen. Skrattar bäst som skrattar sist, kan man kanske säga. Europa höll hårt i poängen och båda låtarna hamnade bland de fem sista.

Re-Union släppte en singel till och gick sedan skilda vägar på nytt. Om Nederländerna tyckte att det gått ruttet i Istanbul var det inget mot vad som komma skulle och det skulle ta nio år innan landet tog sig till final på nytt.

Re-Union / Without You (Nederländerna 2004)

20:e plats av 24 bidrag (final) i Istanbul

Katinka / Nederländerna 1962

Det är inte alltid låtarna som funkar bäst i tävlingen som sätter störst spår hos publiken. En hel del av de bidrag som kommit allra sist i ESC har stannat kvar i det kollektiva medvetandet, som exempelvis Sverige 1963, Italien 1966 eller Norge 1978. Sånger kan ha andra kvaliteter än att övertyga jurymedlemmar, kan man tänka.

"Katinka" - Nederländernas bidrag i Luxemburg 1962 - fick inte en enda poäng i omröstningen men sålde som smör i hemlandet och förblir än idag en av de låtar som människor allra tydligast förknippar med tävlingen.

Sången handlar om den koketta lilla flickan som vandrar genom staden tillsammans med sin mor utan att någonsin le mot de pojkar som visslar efter henne. Idag framstår texten som mossig och rätt sexistisk. Och hur gammal är flickan som får ta emot pojkarnas oönskade uppmärksamhet egentligen? 

Förmodligen är hon inte så ung. Mammans närvaro markerar att hon ännu inte är förlovad - ärbara flickor rörde sig sannerligen inte hur som helst på egen hand i Västeuropa vid den här tiden, jämför Belgien 1958.

Duon vid sångmikrofonen - vid den här tiden delade man naturligtvis på samma mikrofon - var populära De Spelbrekers (ungefär "Glädjedödarna"). Gissningsvis hade någon översatt det som "wet blankets" i någon presstext för en del svenska medier översatte gruppnamnet som "Våta filtarna" vilken kanske för tankarna mer till sängvätare.

Glädjedödarna hade slagit igenom året innan med "Oh wat ben je mooi" och bestod av Theo Rekkers och Huug Kok. Idag gissar jag att någon vid namn Huug Kok skulle orsaka viss muntration bland kommentatorer och journalister men vid den här tiden var ESC ännu ett stramt och värdigt sammanhang där man inte flamsade i onödan och där de allra flesta ännu inte talade engelska särskilt bra.

De båda sångarna hade träffats under exceptionella omständigheter då de båda var krigsfångar under andra världskriget och sattes i tvångsarbete vid en ammunitionsfabrik i München. Här grundlades en livslång vänskap och efter krigets slut började de sjunga tillsammans.

Efter de två hitlåtarna planade framgången ut och i slutet av 1960-talet lade de båda sången på hyllan för att istället ägna sig åt management för andra artister, däribland Saskia & Serge (Nederländerna 1971) och Ben Cramer (Nederländerna 1973). 

De båda herrarna fick långa liv och avled med bara några månaders mellanrum: Huug Kok i oktober 2011 (93 år gammal) och Theo Rekkers i april 2012 (fyra dagar före sin 88-årsdag). 

Uppdaterad 11 januari 2021

De Spelbrekers / Katinka (Nederländerna 1962)

Delad 13:e plats (sist) av 16 bidrag i Luxemburg

'n Beetje / Nederländerna 1959

Hanne Krogh sa en gång i en intervju apropå Bobbysocks: Ibland känns det som att det här huset som är jag har en stor rosa neonskylt på taket som tar all uppmärksamhet och lägger resten av huset i skugga. 

Många är de vinnare av ESC som någon gång då och då känt sig riktigt trötta på att alltid främst förknippas med en tävling de själva kanske känner sig ha ett minimalt personligt förhållande till. Den första vinnaren som troligen upplevde sin seger som en belastning - åtminstone emellanåt - var Teddy Schoelten.

Dorothea Margaretha Scholten-van Zwieteren var en erfaren och väletablerad sångerska då hon 1959 sjöng två låtar i den nederländska finalen och vann med "'n Beetje" ("Lite grann") - en lättfotad och humoristisk sång om att alla väl förälskar sig då och då, och om man inte kan vara hundra procent trogen i tanken räcker det att man är det för det mesta.

Vid den internationella finalen i Cannes blixtrade det till rejält och Teddy tog hem Nederländernas andra seger. Den första versionen som spelades in hade floppat på skivmarknaden och nu kostade skivbolaget Philips på en ny inspelning med riktig orkester som slog an bättre. 

En andra seger var det också för textförfattaren Willy van Hemert som tidigare vunnit 1957 med texten till "Net als toen" och därmed är den första person som vunnit ESC mer än en gång.

Någon stor kommersiell hit blev det inte utanför hemlandet men vinnarlåten signalerade att Eurovisionens schlagerfestival inte behövde vara så förfärligt allvarlig hela tiden. På hemmaplan öppnade segern nya dörrar och Teddy fick en egen tv-show. 1965 och 1966 var hon själv programledare för de nationella finalerna.

1974 lade Teddy sången på hyllan och jobbade resten av sitt yrkesverksamma liv för Röda Korset och nu började den gamla vinsten lägga sig lite i vägen för det hon egentligen ville prata om. 

- Det förvånar mig att av allt jag gjort i mitt liv vill alla bara prata om de där tre minuterna i Cannes, sa hon i en intervju ett par år efter att hon pensionerat sig.

Teddy Scholten avled 2010, en dryg månad före sin 84:e födelsedag.

Teddy Scholten / 'n Beetje (Nederländerna 1959)

1:a plats av 11 bidrag i Cannes

De troubadour / Nederländerna 1969

Reglerna var glasklara: i händelse att två eller flera länder delar den högsta poängsumman ska även segern delas. Även om det innebär att en fjärdedel av hela startfältet står som segrare. Där stod nu fyra vinnande sångerskor på scenen i Madrid och fick var sin medalj.

Spaniens Salomé sa i en intervju många år senare att det kändes så fel. Där var tre häftiga och heta popsångerskor (hon själv, Lulu och Frida Boccara) tillsammans med den underliga och bortkomna Lenny Kuhr från Nederländerna. "Hon såg ut som en tonårig tant" sa Salomé avfärdande. Vad hade hon ens där att göra? I efterhand låter det hela som en scen klippt direkt ur "Mean Girls". 

Lenny Kuhr var inte så bortkommen som vissa trodde. Hon hade sjungit offentligt i två års tid och vann den nationella finalen ett par dagar före sin nittonde födelsedag. 

"De troubadour" gick i en stil som skulle visa sig väldigt gångbar de kommande åren med en stor dos folkmusik i grunden. Lenny hade själv komponerat sitt bidrag och går sålunda till historien som den första kvinnliga kompositör som vunnit ESC och den andra vinnaren genom tiderna som skrivit sin egen låt.

Till skillnad från Salomé öppnades dessutom dörren för en internationell karriär. Lenny skrev kontrakt med ett franskt skivbolag och hade de kommande åren stor framgång på den franska marknaden med låtar som "Jesus Cristo", "Les enfants" och "Vivre". Under 1970-talet konverterade hon till judendomen och bodde under en period i Israel.

Efter några år koncentrerade hon sig på hemlandet på nytt och fick 1980 sin största hit i Nederländerna och Belgien med "Visite", framförd tillsammans med den franska gosskören Les Poppys. 1982 var hon programledare för den nederländska ESC-uttagningen.

I början av 1990-talet tappade Lenny Kuhr sin röst under nästan ett års tid. Detta utlöste en personlig kris för henne och när rösten återvände började hon söka sig nya och mindre kommersiella musikaliska vägar. 2017 firade Lenny Kuhr femtio år på scenen och ger fortfarande ut ny musik som hon producerar själv och ger ut på eget bolag. 

På scenen i Madrid hade hon sällskap av Piet Souer som själv skulle vinna den nederländska finalen som låtskrivare 1983 och 1996.

Lenny Kuhr / De troubadour (Nederländerna 1969)

Delad 1:a plats av 16 bidrag i Madrid

Hemel en aarde / Nederländerna 1998

Nederländerna hade åkt kana mellan topp tio och den absoluta botten på sina senaste försök. Så kunde det inte fortsätta: med de nya kvalificeringsreglerna - baserade på ländernas genomsnittliga poäng beräknat på de senaste fem åren - riskerade man att åka ur om det blev två fiaskon i rad.

NOS bestämde sig för att öppna plånboken och ordna en rejäl galafinal för första gången på flera år. Man skakade fram åtta bidrag framförda av åtta olika artister och satte de båda tv-stjärnorna Paul de Leeuw och Linda de Mol att leda programmet och bidra med stjärnglans och temperament.

Nivån på bidragen var närmast chockerande hög. Några år senare, då Nederländerna skulle tappa fart och riktning och bli ett av de svagaste deltagarländerna i ESC, skulle man se tillbaka på finalen 1998 och undra var det egentligen gick fel.

Den höga nivån till trots blev det närmast en promenadseger för 20-åriga Edsilia Rombley som tidigare vunnit den europeiska finalen av Sikta mot stjärnorna som Oleta Adams. Även tvåan Nurlaila applåderades flitigt och vann senare OGAE:s Second Chance Contest.

"Hemel en aarde", skriven av samma team som tidigare skrivit "Vrede" för Ruth Jacott 1993, gav rejält utrymme åt Edsilias röst och var ett populärt val. Den enda kritik som hördes till en början kom från landets radiostationer som tyckte studioinspelningen lät plastig och spelade liveversionen från den nationella finalen istället.

I Birmingham hörde Edsilia till toppfavoriterna och visade sig ha en extra växel att lägga i när det väl gällde. Vartefter tittarrösterna flödade in från runtom Europa låg Nederländerna flera gånger i ledning och var närmare en viktoria än man varit någon gång sedan Teach-In vann i Stockholm 1975.

Flera tyckare - inte minst i de svenska tidningarna - spekulerade i om Nederländerna kanske skulle ha vunnit om sångspråket varit fritt och Edsilia hade fått sjunga på engelska istället. Året efter fick alla delegationer välja vilket språk de ville sjunga på.

"Hemel en aarde" blev en hit som Edsilia skulle visa sig ha svårt att följa upp. Hon förblev ett känt ansikte - men mest som tjejen från melodifestivalen - och hade inga större kommersiella framgångar de följande åren. När NOS frågade om hon ville representera dem på nytt 2007 tackade hon ja.

Edsilia / Hemel en aarde (Nederländerna 1998)

4:e plats av 25 bidrag i Birmingham

't is genoeg / Nederländerna 1965

Nederländernas final 1965 hade gett fin exponering åt de fem utvalda artisterna: de hade alla haft en egen privat semifinal där de fått sjunga tre låtar var innan en jury bestämt vilken låt det fick med sig till finalen.

När de ställdes mot varandra vann Conny Vandenbos en riktig promenadseger med den eldiga "'t is genoeg" ("Det är nog"), en sång om att lämna ett misslyckat förhållande och välja att vara lycklig istället för att leka med elden. Allt drivet framåt av energiskt klapprande bongotrummor som måste ha upplevts som rätt exotiska i det gängse schlagerutbudet.

Conny Vandenbos var känd för publiken - hon hade tävlat i Knokke Cup och haft en egen tv-show - men ingen av hennes låtar hade blivit hits. Även "'t is genoeg" skulle gå massorna förbi medan såväl tvåan som trean i den nationella finalen blev massiva framgångar.

Ronnie Tober som kom tvåa med "Geweldig" skulle få representera Nederländerna i London 1968 medan Thea Dobbs fick karriärens höjdpunkt med "Ploem ploem jenka". Det är lite intressant att konstatera att en jenka - den hetaste modedansen för stunden - kom trea också i jenkans hemland Finland samma år.

I det aningens jämntjocka startfältet i Neapel kunde Conny nog ha stått ut rejält om hon inte haft oturen att få inleda hela tävlingen. Hade hon fått sjunga efter en driva standardballader hade säkert flera jurymedlemmar noterat henne. Den norska juryn tyckte att hon var bäst av alla, men deras fem poäng var allt Nederländerna fick.

Connys bästa tid låg ändå framför henne. Året efter fick hon sin första stora hit på listorna och sedan följde ett mycket framgångsrikt 70-tal. 1980 spelade hon in en hel skiva med låtar av Janis Ian som hon fick mycket beröm för.

1998 lämnade hon Nederländernas poäng vid ESC i Birmingham. Tack vare ett missförstånd trodde publiken att programledaren Ulrika Jonsson förolämpade Conny men lyssnar man noga hör man att så inte alls är fallet.

Det har rått en del förvirring runt hennes namn. Från början skrevs det Conny van den Bos, precis som hennes första man skrev det. Någon gång i slutet av 60-talet börjar skivbolagen istället skriva Vandenbos på etiketter och omslag och det är med den stavningen man får flest träffar på nätet.

I slutet av april 2002 berättade Conny Vandenbos att hon led av en långt framskriden lungcancer. Två veckor senare avled hon, 65 år gammal.



Conny Vandenbos / 't is genoeg (Nederländerna 1965)
11:e plats av 18 bidrag i Neapel

Arcade / Nederländerna 2019

Nederländerna hade fått vänta länge på sin seger. Man hade vunnit i Stockholm 1975 och efter det hade ingenting fungerat längre. Vad man än hittade på fick man kalla handen från Europa och tävlingens popularitet började krympa på hemmaplan. Inte minst under åren 2005-2012 då man missade finalen åtta år i rad.

Nu var allt det glömt: Duncan Laurence stod längst fram på scenen i Tel Aviv med sin trofé och sin vinst bärgad med låten "Arcade" som han själv varit med och skrivit. Förvisso hade han varken varit tittarnas eller juryns favorit men det verkar de flesta ha tagit med jämnmod.

Duncan - som egentligen hette Duncan de Moor och var 25 år gammal - hade upptäckts då han tävlade i The Voice of Holland 2014, där han coachades av Ilse de Lange (Nederländerna 2014). Efter det hade han tagit det ganska lugnt i karriären, sjungit i ett band och skrivit låtar åt andra.

Det var Ilse som tipsat nederländsk tv om att Duncan kunde ha en passande låt på gång för ESC och deltagandet i tävlingen blev hans stora debut som soloartist.

I likhet med många andra vinnare saknade Duncan en plan för hur han skulle gå vidare efter vinsten. "Arcade" seglade upp på listorna i många länder men när uppföljarsingeln "Love Don't Hate It" dök upp många månader senare slog den endast an i hemlandet och Flandern.

Om Duncan framstod som något av en dagslända där och då ändrades det då "Arcade" blev en viral hit på TikTok under hösten 2020 för att slutligen bli den mest streamade låten från ESC någonsin.

Nederländsk tv gick igång med entusiasm och energi för att anordna finalen 2020. Det hade gått fyrtio år sedan man senast fick arrangera ESC - då Israel avsade sig värdskapet 1980 tog NOS över värdskapet med kort varsel - och nu skulle man visa att man inte tappat formen.

Efter en del funderande beslutade man att förlägga finalen till Ahoy, en mångsidig arena i Rotterdam. Man jobbade hårt på att ta fram en snygg visuell identitet och designade en lovande scenbild.

Och sedan gick det som det gick. Coronaepidemin spreds över världen och den 18 mars meddelade EBU att tävlingen för första gången skulle ställas in. De fyrtioen utvalda bidragen kastades i papperskorgen och hela tävlingen sattes på paus. Värdlandet skulle ha representerats av Jeangu Macrooy med låten "Grow".

Redan från början meddelade EBU att man avsåg att använda Rotterdam som värdstad för nästa upplaga. Den 7 maj 2020 offentliggjorde Nederländernas hälsominister att inga stora publikevenemang får arrangeras i landet förrän det finns ett vaccin mot Covid-19.

I slutändan kunde ESC 2021 genomföras i Rotterdam med de flesta artister på plats, även om såväl Islands artister som självaste Duncan Laurence testade positivt under veckan och fick sättas i karantän.

Hur som helst känns det passande och logiskt att den period då Eurovision Song Contest anordnades årligen utan avbrott inleds med att Nederländerna är etta (i startlistan) och avslutas med att Nederländerna är etta (i resultatet).

Uppdaterad 28 maj 2021



Duncan Laurence / Arcade (Nederländerna 2019)
1:a plats av 26 bidrag (final) i Tel Aviv

Het is een wonder / Nederländerna 1981

Att välja ut en enda artist som sjöng samtliga låtar i den nationella finalen hade inte lyckats så bra som man hoppats 1979 och istället öppnade man upp för flera artister på nytt. Fem artister fick framföra två låtar var och det systemet skulle användas nästan varje år fram till 1987 då man på nytt satsade på en enda artist.

Fem artister och tio låtar hade valts ut men kort tid före finalen hoppade Oscar Harris av. NOS tyckte att det var för lite med åtta bidrag och sökte på kort tid fram en ny kandidat.

Henriëtte Willems hade gett ut en enda singel under artistnamnet Linda Williams och var tämligen okänd. Hennes två låtar var de enda i den nationella finalen som framfördes till förinspelad musik och ingendera låten hade något färdigt slut utan tonades ut.

Storfavorit att vinna var Maribelle (Nederländerna 1984) med någon av sina låtar "Marionette" eller "Fantasie" och förvåningen var stor då "Het is een wonder" ("Det är ett under") drog förbi och vann. Lindas andra låt kom på sjunde plats och var B-sida på singeln.

"Het is een wonder" blev bara en mindre hit på hemmaplan där det mest spekulerades i vem som egentligen skrivit den. När programledaren läste upp Bart van der Laar som en av upphovsmännen fnissades och buades det i publiken. Bart van der Laar var en välkänd musikproducent men också ägaren av skivbolaget TTR. Försökte han kapa åt sig royalties genom att sätta sig själv som textförfattare?

I Dublin fanns det ändå ett visst intresse för det nederländska bidraget och inte minst för den engelska versionen "I Am The Lady" som oväntat nog handlar om äktenskapsbrott och hur underbart det är att vara älskarinna åt en gift man: "Alla gifta kvinnor ser minsann inte så glada ut".

Med på scenen i Dublin fanns Francis Goya - den andra av låtens två producenter - som tio år senare skulle återvända till ESC som dirigent för Luxemburgs bidrag.

Linda Williams skulle bara ge ut en singel till som soloartist men fortsatte arbeta som studiomusiker. 1993 agerade hon körsångerska i den belgiska finalen och 1999 fick hon och hennes dotter följa med Vanessa Chinitor till Jerusalem.

Bart van der Laar mördades i sitt hem i Hilversum i november 1981. Fallet, som allmänt kallades "showbizmordet", fick stor uppmärksamhet under många år i nederländsk media.



Linda Williams / Het is een wonder (Nederländerna 1981)
9:e plats av 20 bidrag i Dublin

Heel de wereld / Nederländerna 1958

Nu fanns det tydligtvis ingenting som kunde stoppa Corry Brokken. 1956 hade hon varit en späd gröngöling, 1957 slog hon knock på hela Europa och vann. Nu vann hon den nationella finalen för tredje året i rad och fick agera titelförsvarare i Hilversum.

Anledningen till att den internationella finalen avgjordes i Hilversum - en rätt modest och relativt okänd stad - var helt enkelt att landets etermedier till största delen fanns belägna där. I ett land där regeringen inte sammanträder i huvudstaden föll det sig säkert naturligt att sprida ut även andra maktfaktorer över landet.

"Heel de wereld" ("Hela världen") var en lätt och glad liten chanson där Corry sjunger att hon vill berätta sin hemlighet för hela världen då den gör henne så glad. I verserna oroar hon sig ändå en smula för att världen ska vara för upptagen för att bry sig om lycka längre.

Juryn i den internationella finalen brydde sig kanske om lycka men imponerades inte desto mer av värdlandets bidrag som med en enda poäng delade sistaplatsen. Corry Brokken är därmed den enda artist som både vunnit och kommit sist i ESC och "Heel de wereld" var det enda bidrag som kommit sist på hemmaplan tills Portugal upprepade bravaden 2018. (Österrike fick visserligen noll poäng i Wien 2015 - precis som Tyskland - men då inga placeringar längre delas kom de officiellt näst sist.)

Kanske var det lite av ett fiasko att komma sist men Corry hade ändå sina bästa år framför sig. Två år efter finalen i Hilversum fick hon sitt stora genombrott i Tyskland med sin version av Édith Piafs "Milord". Nu snurrade karriären på i hög fart i flera år - 1966 ville tysk tv att Corry skulle representera dem i Luxemburg men då tackade hon nej. Kanske hade hon fått nog av att tävla i ESC.

Hon skulle ändå återkomma i tävlingen 1976 men då som programledare för finalen. Då hade hon fått nog av livet i offentligheten och pensionerat sig från artistkarriären för att utbilda sig till jurist istället. 1997 lämnade hon Nederländernas poäng vid ESC i Dublin och då var även juristbanan förbi.

2016 avled Corry Brokken stilla i sitt hem, 83 år gammal.



Corry Brokken / Heel de wereld (Nederländerna 1958)
Delad 9:e plats (sist) av 10 bidrag i Hilversum

Shangri-la / Nederländerna 1988

Det hade fungerat riktigt bra att låta Marga Bult sjunga alla låtarna i den nationella finalen 1987. I Bryssel hade hon blivit populär bland journalisterna och erövrat Nederländernas bästa placering på sju år. Nu bestämde sig NOS för att försöka sig på samma koncept en gång till och nu tackade en riktigt stor stjärna ja till utmaningen.

Gerard Jan Joling hade börjat sin karriär som modell och dansare men fick efter ett par år i branschen en chans att sjunga själv. Karriären fick en rivstart med singlarna "Love Is In Your Eyes" och "Ticket To The Tropics" - den sistnämnda toppade den nederländska singellistan i september 1985.

I den nationella finalen sjöng Gerard sex låtar som sedan bedömdes av en jury med 55 medlemmar. Det blev en ganska klar seger för "Shangri-la", passande nog skriven av Peter de Wijn som redan skrivit flera av Jolings tidigare hits.

I Dublin sjöng de andra delegaterna för Gerard Joling som fyllde 28 dagen före finalen. Med sig på scenen hade han tre sångerskor som ESC-kännare kan känna igen: Sonia Pelgrims hade deltagit i den belgiska finalen 1987, Lisa Boray hade dansat bakom Bill van Dijk 1982 och Justine Pelmelay som skulle ta guld i den nederländska finalen 1989.

När det väl gällde fegade Gerard Joling ur lite grann och lät bli att ta den höga tonen på slutet av sången. Enligt dirigenten Harry van Hoof berodde det på att sångaren flugit fram och tillbaka mellan repetitionerna i Dublin och ett par välbetalda uppträdanden i hemlandet. När det var dags för sändning var han trött i rösten och ville inte ta några risker.

Från juryn blev det både höga och låga poäng och den slutliga placeringen var godkänd men något lägre än vad Team Joling skulle ha hoppats på.

Inte för att placeringen gjorde någon skada. "Shangri-la" blev en framgång och året efter fick Gerard Joling hela karriärens största hit med "No More Boleros". Med åren skulle han komma att bli en uppskattad programledare i tv och 2005 skapade han supergruppen De Toppers (Nederländerna 2009).



Gerard Joling / Shangri-la (Nederländerna 1988)
9:e plats av 21 bidrag i Dublin

Net als toen / Nederländerna 1957

Så mycket hinner hända på ett enda år. I Lugano hade Corry Brokken känt sig grön och bortkommen och helt i skuggan av den magnifika Lys Assia som lyst och strålat som den stjärna hon var.

Corry hade fått ögonen på sig efter sitt internationella gästspel och nu öppnades en mängd dörrar för den unga sångerskan som snabbt blev efterfrågad och skaffade sig betydligt mer erfarenhet än hon tidigare haft.

Hon ställde upp på nytt i den nationella finalen, där fyra artister sjöng två låtar var innan tittarna fick rösta genom att skicka in vykort. Intresset var mycket större än året innan - då man använt samma modus - och vinnarlåten fick fler röster än alla fjolårets bidrag tillsammans. Corry blev etta och tvåa, Marcel Thielemans trea och fyra, John de Mol femma och sexa och Hea Sury kom näst sist och sist.

Nu var det Corrys tur att imponera på sina medtävlare - Storbritanniens Patricia Bredin berättade i en intervju många år senare vilket intryck Corry gjort - och nu gav hon dessutom Lys Assia storstryk i omröstningen. Nederländerna tog ledningen i första omgången och stannade kvar i ledningn hela vägen.

”Net als toen” (”Precis som då”) är dessutom den enda låt som fått poäng från samtliga andra deltagarländer under de år man använt det poängsystem där varje lands jury har tio medlemmar som var och en får ge en enda poäng till sin favorit.

Idag skulle vinnarlåten nog fått sina fiskar varma i tidningarna efter finalen då man bröt mot en av de få regler som fanns uppställda. EBU hade bestämt att inget tävlingsbidrag fick vara längre än tre och en halv minut, och det är den längden "Net als toen" har på skiva.

I Frankfurt hade man av någon anledning kastat in ett långt fiolsolo av Sem Nijveen och man bröt tidsregeln med råge, dock inte lika mycket som Italien vars låt är alla tiders längsta bidrag.

Trots segern blev låten ingen kommersiell hit, varken hemma i Nederländerna eller utomlands. Corry fick ändå spela in den på såväl franska som tyska - vid den här tiden kändes det ännu inte så viktigt att sjunga på engelska - och nu började det tyska skivbolaget satsa på henne rejält. Några år senare skulle det börja ge utdelning på riktigt.



Corry Brokken / Net als toen (Nederländerna 1957)
1:a plats av 10 bidrag i Frankfurt am Main