Av 111 insända bidrag valde man ut de tio bästa. De spelades upp i radio och så fick hugade lyssnare rösta fram sina sex favoriter genom att skicka in vykort till Rundradion i Helsingfors. Radion var fortfarande Finlands dominerande etermedium och semifinalen nådde sannolikt en större publik än den tv-sända slutfinalen.
Språkintresserade kan notera att en sång med text på svenska - det mindre av Finlands två officiella språk - för första gången passerade nålsögat. ”Ge mig en grabb” var skriven Lasse Mårtensson (Finland 1964) och framförd av den makalösa Carola Standertskjöld. Den gick inte till final men spelades senare in på skiva av Lasses dåvarande hustru Siw Malmkvist.
I finalen hade man två olika sorters bedömning. Runt om i Finland satt regionala jurygrupper men i studion i Helsingfors fanns också en nordisk expertjury som skulle ge ett mer internationellt perspektiv.
Reglerna krävde att båda jurygrupperna måste enas om en vinnare, annars skulle Yles nöjesavdelning själva bestämma. Naturligtvis blev det dött lopp - de finska domarna ville skicka Marjatta Leppänen med ”Iltaisin” (även den skriven av Lasse Mårtensson) medan de nordiska gästerna röstade på Viktor Klimenko och ”Aurinko laskee länteen”. Programmet avslutades alltså utan att någon vinnare utropats.
Några dagar senare meddelades det att Yle gått på den nordiska linjen och att Viktor Klimenko skulle få åka till Neapel. Publikens missnöje var enormt och massivt, inte minst då det visade sig att den överlägsna vinnaren i semifinalen varit Katri-Helena (Finland 1979 och 1993) med letkajenkkan ”Minne tuuli kuljettaa” som också blev en riktig monsterhit.
Letkajenkka hade just tagit världen med storm och är fortfarande den största dansfluga som skapats i Finland. ”Letkis” var en felande länk mellan dans och sällskapslek - en nordisk conga om man så vill - och var inte minst populär i Tyskland där publiken trodde att titeln var ”Let’s Kiss”, vilket fick de dansande att pussas med varandra. Skulle Finland ha vunnit om man skickat en letkis istället?
”Aurinko laskee länteen” (”Solen går ned i väster”) var allt annat än en glad dans. Den mollstämda melodin hade fått en text av författaren Reino Helismaa som var döende i cancer och som skrev ned sina tankar om hur allting tog slut så snabbt och hur solen går ned för sista gången. Helismaa avled i januari 1965 och fick aldrig se den polemik som uppstod kring hans låt.
I Neapel visade det sig att den nordiska juryn kanske inte visste bättre än finländarna ändå. Trots att Viktor Klimenko sjöng bra och gav tyngd åt sin allvarsamma låt gick han poänglös genom röstningen och för andra gången hamnade Finland på allra sista plats.
Viktor Klimenko - född i Sovjetunionen 1942 - skulle snart lämna schlagern och istället göra sig ett namn som tolkare av ryska sånger. I slutet av 1970-talet kom han till tro och bytte än en gång spår och satsade på en religiös repertoar istället.
Viktor Klimenko / Aurinko laskee länteen (Finland 1965)
Delad 15:e plats (sist) av 18 bidrag i Neapel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar