1956 - 2019 sändes Eurovision Song Contest årligen utan avbrott. Under de åren har 1564 bidrag framförts i tävlingen. Varje bidrag har sin egen historia. Här bloggar jag om dem alla, ett bidrag i taget.
Ingendera av de två sångerskor fransk tv skickade till den allra första upplagan av Eurovision Song Contest var någon etablerad stjärna i ordets verkliga bemärkelse men de var båda erfarna efter flera år på scenen. Om Dany Dauberson drillats inom cabaret och revy hade Mathé Altéry synts i flera teateruppsättningar och operetter.
Mathé Altéry (född 1927) var dotter till tenoren Mario Altéry och var själv lyrisk sopran. Hon sjöng redan tidigt inför publik men gjorde sin professionella debut som en del av ensemblen då Annie Get Your Gun uruppfördes på franska i Paris 1950. Några år senare vann hon en sångtävling och fick spela in en första skiva.
Att tävla i Lugano var knappast bortslösad tid trots att "Le temps perdu" inte vann tävlingen. Chefen för hennes skivbolag Pathé-Marconi hade redan ett gott öga till henne och engagerade henne nu för ett större projekt. "Série de 13" blev en långlivad samling LP-skivor där Mathé Altéry sjöng in tretton kända melodier i en viss genre. Plattorna blev prisbelönta försäljningssuccéer och nu blev sångerskans namn etablerat på allvar.
Under 1960-talet anlitades hon också för att dubba flera framgångsrika filmer till franska: hon gav röst åt såväl Audrey Hepburn i My Fair Lady som Julie Andrews i Sound of Music då de visades på franska biografer.
När popmusiken sköljde in över Frankrike under 1960-talet ansågs Mathé Altéry i likhet med många andra av sin generations artister något föråldrad, men hon fortsatte att turnera och ge konserter för en entusiastisk publik. 1988 gjorde hon succé i en sista operett innan hon pensionerade sig från scenen. Hon fortsatte ändå att sjunga i drygt tio år till och syntes då och då på fransk tv där hon var en uppskattad gäst.
I skrivande stund (oktober 2023) är Mathé Altéry enligt Wikipedia den äldsta nu levande ESC-deltagaren.
För den som trodde att Patricia Kaas oväntade men inspirerade närvaro i Moskva skulle betyda att fransk tv nu skulle fortsätta övertala etablerade stjärnor att pröva lyckan i ESC måste det franska bidraget 2010 ha varit en besvikelse. Den utvalde Jessy Matador var ingen stor stjärna, men också det här året hade man en plan i bakfickan.
En knapp månad efter finalen i Eurovision Song Contest startade ett annat internationellt mastodontevenemang: FIFA:s världsmästerskap i fotboll för herrar skulle avgöra i Sydafrika. För första gången skulle turneringen avgöras i Afrika, något arrangörerna gärna framhöll så ofta de kunde.
Hela fotbollsfestens officiella sång var "Waka Waka (This Time For Africa)" med Shakira från Colombia. Kanske fanns inga afrikanska artister tillgängliga för uppgiften?
Sin vana trogen utsåg även Frankrike en egen låt som skulle elda på de egna fansen och någon vaken person på France télévisions insåg att man kunde öka låtens exponering genom att låta den vara Frankrikes bidrag vid ESC i Oslo. Sagt och gjort - "Allez Ola Olé" valdes ut och skickades iväg.
Till skillnad från Shakira hade Jessy Matador en tydlig koppling till Afrika. Nog för att han var född i Paris 27 år tidigare, men hans familj kom från Demokratiska republiken Kongo (ofta kallat Kongo-Kinshasa för att skilja det från grannlandet Kongo-Brazzaville).
I många år var Kongo-Kinshasa känt som Belgiska Kongo. Belgiens kung Leopold II lät sina styrkor inta området 1870, vilket blev starten på ett nittio år långt skräckvälde där belgarna plundrade landet på naturtillgångar och använde lokalbefolkningen till slavarbete. Det beräknas att befolkningen halverades under de första fyra decennierna av belgiskt styre.
Jessy Matador (egentligen Jessy Kimbangi) var en kul och energisk snygging som börjat karriären som dansare. Efter att ha skakat allt hans mamma gett honom under ett par år fick han kontrakt med Wagram, en stor fransk label, och när han valdes ut för ESC och fotbollsfesten hade han redan tre framgångsrika singlar och ett album under bältet.
I Oslo överlät Jessy Matador det mesta av refrängen till sin bakgrundssångare men bjöd på rejält med energi och party på scenen. Att det bara blev en plats i mitten av resultatet berodde på juryn som placerade Frankrike fyra från slutet i sin omröstningen.
Det svala europeiska mottagandet rörde inte fransoserna i ryggen. På hemmaplan blev "Allez Ola Olé" (snart försedd men en ny, färgsprakande video) en dunderhit som stormade till topps på den inhemska singellistan. Det var första gången sedan Frankrike fick en officiell topplista 1984 som ett av landets ESC-bidrag gått hela vägen upp till första plats.
Frankrike dansade hela sommaren men Jessy Matador skulle få svårt att följa upp framgången och har inte haft en lika stor hit igen. Han har ändå fortsatt en närvaro i offentligheten på hemmaplan. Vid sidan av musiken och dansen har han även spelat teater och synts i en och annan reality-serie på tv. 2020 hade han en liten roll i "Eurovision Song Contest: The Story Of Fire Saga.
Historiens första fotbolls-VM på afrikansk mark slutade med europeisk dominans. I finalen slog Spanien Nederländerna medan Tyskland vann bronsfinalen mot Uruguy. Trots Jessy Matadors massiva insats åkte Frankrike ut redan i gruppspelet.
Efter att fransk tv skrotat sitt interna val efter halvdana resultat 2003 och 2004 visade sig två saker väldigt tydligt. Den första: man ville väldigt gärna ordna nationella finaler där tittarna fick välja vinnaren. Den andra: man hade ingen aning hur en framgångsrik nationell final ordnas.
Inför finalen i Aten sydde man ihop "Eurovision: Et si c'était vous?" ("Tänk om det var du?"), en helkväll på France3 där nya, hoppfulla talanger skulle tävla om att få tävla i ESC med en låt skriven av en etablerad stjärna.
Galafinalen föregicks av inte mindre än tre olika urvalstävlingar ordnad av tre olika tv-kanaler. France 3 ordnade castings runt omkring hela landet där tretton kandidater valdes ut bland över femhundra sökande. RFO (som sänder program till de delar av Frankrike som ligger utanför Europa) ordnade en egen uttagning där ytterligare fyra talanger plockades ut. France2 hade en färdigt etablerad talangjakt vid namn "Entrée les artistes" där de fyra bästa helt enkelt fick varsin plats i den nationella ESC-finalen.
I finalen fick samtliga 21 kandidater sjunga varsin cover innan en proffsjury (bestående av Pierre Gage, Natasha St-Pier, Lara Fabian och Charles Aznavour) valde ut sina tio favoriter som fick gå vidare till nästa obegripliga steg: de skulle samtliga tillsammans sjunga ett medley på engelskspråkiga discohits innan juryn och tittarna tillsammans valde ut en topp tre.
Jag har aldrig sett programmet men man undrar ju lite hur lång tid hela den här processen tog i anspråk? Var det verkligen högoktanig underhållning hela vägen?
Till slut fick kvällen sin kulmen då vinnaren - den 25-åriga sjungande hårfrisörskan Virginie Pouchain - ropades ut och äntligen skulle få avslöja tävlingslåten för Aten, skriven av Corneille.
Corneille var en intressant artist som haft stor framgång i den franskspråkiga världen. Född i Tyskland men uppvuxen i Rwanda hade han flytt inbördeskrig och folkmord och slutligen hamnat i Kanada där han etablerat sig som soulsångare. En spännande typ men varför hade man valt ut just honom för uppdraget? Och kunde man inte ha utsett en vinnare först och sedan bett Corneille skriva en passande låt?
Virginie Pouchain och tävlingslåten "Vous, c'est nous" ("Ni är vi") var verkligen inte gjorda för varandra, det stod klart redan i direktsändning. Bara några dagar senare bad Virginie Pouchain offentligt att få byta låt. France3 fick be Corneille att skriva något nytt och med kort varsel rafsade han ihop balladen "Il était temps" ("Det var dags").
Kanske blev stämningen tryckt i det franska lägret efter allt krångel. Kanske var den nya talangen inte riktigt redo för en så stor utmaning. I vilket fall var Virginie Pouchain förfärligt nervös och obekväm på scenen i Aten och sjöng bitvis riktigt illa under repetitionerna. När pressen började spekulera i platt fall svarade hon sturskt att hon minsann skulle visa alla som trodde att Frankrike skulle komma sist.
Det gjorde hon väl på sätt och vis. I finalen träffade hon tonerna betydligt bättre och lyckades i alla fall skrapa ihop fem poäng. Någon sistaplats blev det inte.
Någon stjärnkarriär blev det inte heller, men Virginie Pouchain sjöng vidare och har synts i ett par mindre sammanhang genom åren. 2016 deltog hon i ett lekprogram i tv och berättade där att hennes dröm var att producera eget material i framtiden.
Corneilles karriär tog ingen skada. Efter en kort utflykt med engelskt material satsade han återigen på franska texter. Han har varit domare i The Voice, dansat i Let's Dance och släpper regelbundet nytt material.
2006 års franska final skrotades omgående och ersattes med ett annat koncept som också det såg lovande ut i teorin utan att leverera i slutändan.
Virginie Pouchain / Il était temps (Frankrike 2006)
Vill man ge sig in i showbiz är det bra att tidigt veta vad man vill. Redan som liten hade Christine Minier dansat balett, sjungit opera och studerat drama. För säkerhets skull hade hon också skaffat sig ett "riktigt" jobb och utbildat sig till hårfrisörska.
Det skadar inte heller att ha släktingar i musikbranschen. Hennes morbror Gérard Curci var sångare och musiker med några skivor utgivna i eget namn i bagaget. När han fick med en låt i den franska finalen 1987 - skriven tillsammans med Christines bror Marc Minier - fick familjens nu 23-åriga frisör lämna saxen på hyllan och pröva vingarna i tv-rutan.
Luften hade fullständigt gått ur de nationella finaler som Antenne 2 ordnade: den här upplagan sändes en tidig söndagseftermiddag då ingen såg på tv och raden av bidrag var långt ifrån oförglömlig. Christine hade åtminstone en rak och tydlig klassisk schlagerballad och vann framför näsan på de två tolvåringarna Marilyne och Marina.
I Bryssel fanns det en och annan som trodde att den franska klassikern kunde gå hem hos juryn, inte minst Sveriges Radios kommentator Jacob Dahlin gav fransoserna stora chanser. Christine själv - som riggats i kläder från Dior - kände sig obekväm och tyckte att man klätt ut henne till en karamell. (Jacob Dahlin höll med och kallade hennes kreation "dräkt à la oätlig bakelse".)
Under röstningen visade det sig snabbt att juryn inte alls fastnat för Frankrike. "Les mots d'amour n'ont pas de Dimanche" ("Kärlekens ord har ingen vilodag") fick visserligen en tolva från Luxemburg men nobbades av de flesta andra och fick nöja sig med en fjortondeplats.
Skivbolaget Tréma hade lovat att ge ut låten på skiva endast under förutsättning att den placerade sig bland de fem bästa i Bryssel men släppte trots det ett mindre antal exemplar till försäljning efter finalen. Idag hör singeln till de allra svåraste att få tag på och betingar höga belopp bland samlare.
Christine Minier lät sig inte nedslås av resultatet, hon hade uppskattat sin vecka i Bryssel och ville åter satsa på musiken. Hon blev sångerska i La Bande à Basile, ett slags partyorkester Gérard Gurci startat många år tidigare, och 1989 fick de en megahit i Frankrike med "On va faire la java", som gavs ut i samband med 200-årsjubileet av den franska revolutionen.
Christine Minier sjunger än idag med La Bande à Basile och har många spelningar runt omkring landet med dem. Även om hennes ESC-bidrag hör till de mer bortglömda av Frankrikes försök blev sångerskan i Dior-karamellen en erfaren artist till slut.
Antenne 2 kastade in handduken och skrotade sin nationella final som ingen ville vara med i. Från och med 1988 valdes de franska bidragen internt varje år fram till 1999.
Uppdaterad 15 augusti 2023
Christine Minier / Les mots d'amour n'ont pas de Dimanche (Frankrike 1987)
Frankrike är ett stort land med ett oändligt antal begåvade musiker. De flesta som har musiken i blodet får aldrig den där riktiga chansen att sjunga inför storpublik och ge ut skivor som når den stora massan. Det räcker inte att kunna sjunga bra, någon måste tro på dig också.
Någon på franska CBS måste ha trott på Joël Prévost och sett potential i honom. Han hade en bra röst och såg trevlig ut. Dessutom hade han en intressant livshistoria i bagaget då han lämnats bort av sina biologiska föräldrar och adopterats som baby av en familj som döpte om gossen och gav honom ett helt annat namn.
Redan 1972 fick den unge sångaren skivkontrakt och gav sedan ut ett antal singlar och ett album i eget namn. Han turnerade Frankrike runt med stora stjärnor som Michèle Torr och Serge Lama men ändå lossnade det aldrig. Det stora genombrottet uteblev.
När TF1 sjösatte sin nya stora nationella final för ESC 1976 måste det ha framstått som ett mycket attraktivt skyltfönster för alla dessa artister som år ut och år in spelade in skivor som ingen köpte. Att synas i tv har alltid varit ett bra trick för att öka sin popularitet.
Joël Prévost ställde upp i den franska finalen 1977 med "Pour oublier Barbara" men floppade redan i semifinalen. Året därpå lämnades ingenting åt slumpen och han utrustades med en riktigt bombastisk och klassiskt superfransk ballad av en sort som ofta slog an i schlagerfestivaler.
"Il y aura toujours des violons" ("Det kommer alltid att finnas fioler") kom tvåa i sin semifinal och gissningsvis var skivbolagsfolket nöjda redan med det, men till de flestas stora förvåning slog Joël Prévost till och vann i finalen. Nu var det plötsligt han som fick representera Frankrike på hemmaplan i Paris och nu stod alla dörrar öppna.
Vid den internationella finalen gick det än en gång över förväntan och hemmalaget knep en bronsmedalj i omröstningen. Joël Prévost fick ge ut en andra LP - som i ärlighetens namn mest var en samling av de singlar han gett ut på CBS de senaste fyra åren - men låten blev ingen stor hit och sångaren försvann snart ut ur rampljuset på nytt.
Den som istället lyckades använda det här bidraget som en språngbräda var den unge textförfattaren Didier Barbelivien som nu fick ännu en fjäder i hatten i sin lovande karriär. Två år senare skulle han ge ut sin första skiva som soloartist och etablerade sig under 1980-talet som en av Frankrikes mest eftertraktade låtskrivare.
Joël Prévost fortsatte att spela in skivor åtminstone till mitten av 1980-talet och ställde upp på nytt i den franska finalen 1983. Han lär enligt uppgift vara en aktiv artist än idag men inte i de riktigt stora sammanhangen.
Joël Prévost / Il y aura toujours des violons (Frankrike 1978)
Någon fri television fanns inte i Frankrike. Under andra världskriget hade etermedia använts för propaganda, nu hade den franska staten tagit stadig kontroll. ORTF hade monopol på att sända radio och tv inom landets gränser och lyssnade noga till vad makten ville.
Inte minst nyhetsredaktionen var noga med att se till att de rapporterade saker så som myndigheterna ville att de skulle rapporteras. Till slut insåg de högsta hönsen i landet att det här inte var någon vidare bra look för en demokrati. Republikens president bestämde 1974 att bolaget skulle upplösas och att televisionen skulle utsättas för konkurrens. Vid nyåret 1974/1975 blev ORTF:s tre kanaler egna, självständiga bolag: TF1, Antenne 2 och FR3.
Ansvaret att delta i ESC för Frankrikes del föll på TF1. Inför finalen i Stockholm 1975 hann inte nyordningen sätta några spår i hur man valde låt men året därpå öppnade sig en helt ny värld: en nationell final med två semifinaler där tittarna fick välja vinnare genom telefonröstning.
Det franska telefonnätet var ännu inte färdigt automatiserat så olika delar av landet fick rösta på olika sätt, något programledarna förklarade ingående när det var dags att sträcka sig efter luren.
Den nya uttagningen får sägas ha varit en framgång och lockade till sig en rätt imponerande samling av etablerade artister och lovande nykomlingar. Mest av alla gillade tittarna Catherine Ferry, en 22-åring från Ivry-de-Seine, med en sprittande glad sång som tydligt skilde ut sig från hur franska eurovisionsbidrag brukade låta.
Med sig i kören hade hon sin sjungande pojkvän Daniel Balavoine, som även han snart skulle bli ett av den franska popens största namn. I Haag gick den franska trallen hem med besked och andraplatsen var Frankrikes största framgång sedan segern i Madrid 1969. TF1 verkade nöjda och skulle behålla sin uttagning så länge som kanalen deltog i ESC.
Trots att kärleken till Daniel Balavoine tog slut förblev de båda nära vänner och nära samarbetspartners fram till Balavoines död 1986. Kort därefter drog sig Catherine Ferry undan offentligheten.
Helt bortglömd blev hon aldrig och 2010 hördes hennes eurovisionslåt på nytt i filmen "Potiche" av François Ozon. Samma år spelade hon själv in ett album med nya versioner av ett antal sånger hon gjort i samarbete med Daniel Balavoine.
Catherine Ferry / Un, deux, trois (Frankrike 1976)
Efter den stora framgången med att skicka zouk till Zagreb var det inget svårt val för Marie-France Brière på Antenne 2 att fortsätta utforska Frankrikes minoriteter och ge dem en plats i eurovisionens strålkastarljus. Målet var att modernisera den här gamla tävlingen och - naturligtvis - att ta Frankrikes första seger sedan 1977.
Amina Annabi var glödhet och ett riktigt scoop för fransk tv. 29-åringen från Cartago i Tunisien hade skapat sig ett namn i Paris musikkretsar i många år, främst inom rap och hiphop men också inom den nya smältdegel som ofta något förminskande kallades world music.
Aminas debutalbum "Yalil" släpptes i över tjugo länder och fick stor uppmärksamhet, inte minst då det stormade in på Billboards lista för världsmusik där det som bäst nådde en femteplats. 1991 tilldelades hon det prestigefyllda Piaf-priset och deltog i en manifestation ordnad av Peter Gabriel i samband med Gulfkriget.
"C'est le dernier qui a parlé qui a raison" ("Den som talat sist har rätt") var skriven av Amina i samarbete med Wasis Diop, en musiker med rötterna i Senegal och som också medverkade på scenen i Rom.
Att ställa upp med en artist från arabvärlden var inte okontroversiellt i Gulfkrigets skugga. När Israel gav sin tolva till Frankrike var det ett förlösande ögonblick och de båda ländernas artister kramades inför pressens smattrande kameror.
Mindre varm blev stämningen då värdlandet Italien som sista röstande land gett sin tolva till Amina som plötsligt delade förstaplatsen med svenska Carola. Efter en stund av den totala förvirring som enbart italienska artister som leker programledare kan framkalla åberopade EBU:s röstkontrollant Frank Naef en relativt ny regel där man skiljer två vinnare åt genom att räkna antalet fullpoängare.
Sverige och Frankrike hade fått fyra fullpoängare var medan Sverige hade fler tiopoängare och segern gick Amina förbi. Den franska delegationen hävdade att de aldrig hört talas om någon sådan regel och i stundens hetta anklagade Amina svenskarna något osnyggt för att ha fuskat till sig segern.
Singeln - på skiva kortades titeln ner till "Le dernier qui a parlé" - sålde rätt bra och blev en större hit än den svenska vinnarlåten. Amina gav ut ett hyllat album till men tog sedan en längre paus i karriären.
1999 var Amina tillbaka i hetluften med ett nytt album. Samma år var hon en hårsmån ifrån att göra comeback i ESC som representant för Bosnien-Hercegovina tillsammans med Dino Merlin men då sade hennes franska skivbolag nej.
Vid sidan av musiken har Amina även skådespelat och gjort en betydande antal filmroller genom åren.
Aminas hemland Tunisien skulle ha deltagit i ESC 1977 - när startordningen lottades fick de startnummer fyra mellan Nederländerna och Österrike - men drog sig ur av okänd anledning innan de valt bidrag. Läs mer om saken här.
Amina / C'est le dernier qui a parlé qui a raison (Frankrike 1991)
Sedan Antenne 2 tagit över Frankrikes deltagande i ESC 1983 hade standarden på de franska finalerna rasat ihop fullständigt och nu hade tv-bolaget fått nog. För att få ordning på torpet skulle man välja sin bidrag internt och få artister som höll måttet.
Gérard Lenorman fick verkligen anses hålla måttet. Han var en av andra världskrigets många tyskungar som aldrig skulle få träffa sin far. Då hans mor var dominerande och kanske hade hoppats på något annat i livet sökte sig Gérard redan som mycket ung hemifrån och mot en karriär inom musiken.
I början av 1970-talet slog Gérard Lenorman igenom stort och under det kommande decenniet skulle han bli en av den franskspråkiga världens största stjärnor med en mängd stora hits på sitt samvete. Tidningarna kallade honom för "den lille prinsen" av fransk sång och 1983 sålde han ut den stora salen i Palais des Congrès i Paris - där ESC avgjordes 1978 - fem veckor i rad.
Men det var de gamla hitsen publiken ville höra och populariteten hade börjat sakta in rejält. Gérard pausade den egna karriären och drev istället produktionsbolag och producerade musik för många andra framgångsrika franska akter.
När han 1988 ställde upp för Frankrikes räkning i ESC antog de flesta att det var ett försök till en stor comeback men riktigt så var det inte. Lenorman hade bara tackat ja till att skriva låten och var fast besluten om att låta någon annan sjunga. Först efter en del övertalning gick han med på att ställa sig själv bakom mikrofonen.
"Chanteur de charme" (ungefär "Smörsångare") var en aningens gammaldags men elegant arrangerad visa om alla de som sjunger fåniga kärlekssånger som gör människor lyckliga och får dem att förälska sig. Jugoslaviens jury tyckte att den var hela startfältets bästa låt medan övriga länder tog en betydligt svalare inställning. Comebacken gick om intet och Gérard Lenorman förblev först och främst producent.
Idag har han en betydligt starkare ställning inom musikbranschen än då han lät sig övertalas att resa till Dublin. Numer är hans låtskatt älskad och uppskattad, och han ses som en viktig förebild som samarbetat med unga stjärnor som Anggun (Frankrike 2012) och Zaz.
Gérard Lenorman / Chanteur de charme (Frankrike 1988)
Först hade Anne-Marie David fått stor uppmärksamhet för sin roll som Maria Magdalena i den franska uppsättningen av "Jesus Christ Superstar" - en ofantligt stor mediehändelse i början av 1970-talet - och sedan hade hon vunnit ESC 1973 med "Tu te reconnaîtras". Nu borde vägen till stjärnorna ha legat klar och utstakad.
Men någonting gick galet i satsningen. Anne-Marie gjorde bara två album för skivbolaget Epic/CBS innan samarbetet avslutades. Med undantag för en skiva inspelad för den turkiska marknaden blev det väldigt tyst runt sångerskan. Hon förblev att känt namn för den franska publiken men ingen verkade veta vad hon gjorde.
1979 hade hon skrivit kontrakt med franska Polydor istället och ställde upp i den franska nationella finalen. Två semifinaler spelades in på förhand innan de franska tv-teknikerna gick i strejk och de franska tv-kanalerna gick ned i svart. Semifinalerna sändes aldrig och finalen ställdes in.
Istället tillsattes en intern jury som fick välja en vinnare bland de fjorton bidrag som skulle tävlat. Föga förvånande föll deras val på Anne-Marie och hennes dramatiska ballad.
"Je suis l'enfant soleil" ("Jag är solens barn") hade en medvetet ambivalent text om en man från det kalla nord, en eldig tös från södern och den förbjudna kärlek som uppstår mellan dessa båda. Han - som verkar vara på rymmen från något - fångas in och förs bort och kvar står flickan med all sin kärlek.
I Jerusalem verkar Anne-Marie David ha varit oerhört fokuserad, närmast besatt av att vinna på nytt. Var seger en förutsättning för ett fortsatt kontrakt med skivbolaget? I vilket fall har dirigenten Guy Matteoni berättat att artisten var otrevlig och lynnig och att han undvek den egna delegationen så långt han kunde.
Under en repetition brände det till rejält. Guy Matteoni hade åkt med på en utflykt för delegater och kom försenad till Binyanei Hauma där tävlingen arrangerades. Anne-Marie David hade skällt ut honom efter noter inför alla närvarande trots att arrangörerna lät Frankrike genomföra sin övning som planerat.
När det under omröstningen stod klart att hon inte skulle vinna ska Anne-Marie David i det närmaste ha brutit samman. Efter finalen kritiserade hon sina mottävlare från Israel, Spanien och Västtyskland och framstod som en riktigt dålig förlorare. (Samtliga dessa låtar blev dessutom betydligt mer kommersiellt framgångsrika än den franska låten.)
Anne-Marie David fortsatte sin karriär i några år till men drog sig sedan bort totalt från rampljuset. I många år verkade ingen veta var hon fanns eller vad hon gjorde tills hon i början av 2000-talet dök upp på nytt. Idag är hon en flitig och uppskattad gäst på olika fanträffar Europa runt.
Men den glada och charmiga Anne-Marie får fortfarande något vasst i rösten då Jerusalem 1979 kommer på tal. Var det ögonblicket då det stod klart att hon aldrig skulle leva upp till de förväntningar som fanns på henne i början av karriären?
2013 skickade hon in "Je manque de toi" till den interna franska urvalskommittén för ESC utan att bli utvald.
Anne-Marie David / Je suis l'enfant soleil (Frankrike 1979)
Det första försöket att skapa en melodifestival på franska hade varit både lyckat och inte så lyckat. Tittarsiffrorna var inget att hänga i julgranen och de förinspelade semifinalerna saknade dynamik och spänning. Vinnarlåten hade ändå blivit en hit trots att den slutliga placeringen i Lissabon blivit lägre än man hoppats på.
Det som hade gått över förväntan var att engagera etablerade franska låtskrivare och producenter att släppa till låtar till tävlingen. "Destination Eurovision" ansågs tillräckligt lyckad för att få en andra chans.
Man hade skruvat till produktionen en smula och nu var även semifinalerna live så att tittarna kunde rösta. Man hade även lyckats locka in ett par artister som var kända för publiken sedan tidigare, som Chimène Badi och Emmanuel Moire.
Även Bilal Hassani var känd, åtminstone i vissa kretsar. Som 14-åring hade han tävlat i The Voice Kids och kom ut via sina sociala medier samma dag som Paris Pride 2017. Nu hade fjolårsvinnarna Madame Monsieur fått upp ögonen för honom och skrivit en låt till honom.
Bilal var en kontroversiell person, inte bara för sin frispråkighet, sin läggning och sin icke-binära framtonings skull. Han hade även skrivit problematiska saker på Twitter. För de franska tidningarna var han som en extra julklapp mitt i vintern och den tonårige sångaren exponerades flitigt.
"Roi" hade ett gott budskap om att få vara sig själv ("I mina drömmar är jag en kung", sjöng Bilal i refrängen) men själva låten var tyvärr rätt svag. I slutändan spelade det ingen roll - de franska tittarna hade redan köpt hela paketet och Bilal fick 35 % av alla telefonröster.
Att den internationella juryn var betydligt svalare och bara placerade "Roi" på femte plats av åtta bidrag var inget som bekymrade någon desto mer.
I Tel Aviv räknades Frankrike som en tänkbar vinnare och budskapet underströks ännu mer av att Bilal fick sällskap på scenen av dansöserna Lizzy Howell och Lin Ching Lan som båda hånats offentligt för att de är sig själva. En fin uppvisning, men en svag låt är en svag låt och tittarna lät sig inte imponeras.
Bilal fick ändå en framgång på den franska marknaden med singeln såväl som det påföljande albumet och fransk tv bestämde sig för att göra en tredje upplaga av Destination Eurovision 2020.
Åtminstone tills Frankrikes nya head of delegation Alexandra Redde-Amiel bestämde sig för att skrota hela uttagningen och istället internt välja ut Tom Leeb och den svenskskrivna "The Best In Me". Om det var en bra idé eller inte får vi aldrig veta då ESC 2020 ställdes in.
Det var en rutinerad 18-åring som France 3 beslutat att skicka till Istanbul. Jonatan Cerrada Moreno var egentligen belgare - född i Sandra Kims hemstad Liège - men hade rötterna i Spanien. Han hade sjungit i kör och deltagit i talangjakten "Pour la gloire" på belgisk tv redan som 11-åring.
Nu hade han vunnit Nouvelle Star - franska Idol - och blivit stjärna över natt i grannlandet. Hans debutalbum sålde i över 60.000 exemplar. Dessutom hade han fått en roll i en populär spansk ungdomssåpa och höll på att bli ett känt namn även där. Att han ville sjunga i ESC var ett scoop.
Från början skulle han ha sjungit den ganska svaga "Laissez-moi le temps" men efter lite övervägande enades man om att "À chaque pas" var ett bättre val. För att understryka unge Cerradas ursprung och temperament - och säkert för att blinka till såpafansen - skrev man in ett par rader på spanska i den sista refrängen.
I Istanbul hade den franska koreografen Kamel Ouali byggt ett nummer som skulle få Jonatan att se ut som Lille prinsen, men dansaren på styltor drog snarare bort fokus från den starka refrängen och slutresultatet blev inte så lysande. Kamel Ouali hade också koreograferat det ryska numret så man får kanske konstatera att han inte hade sin bästa dag på jobbet.
Jonatans blev snart frustrerad i sin karriär och bröt några år senare med sitt skivbolag. Hans ambition att skriva ett helt album från början till slut kom av sig flera gånger och när sångarens bror omkom i en olycka 2014 drog Jonatan ned ridån. Han lämnade underhållningsbranschen och flyttade till Bali för att få sörja ifred. Sedan blev det tyst.
Någonstans i tystnaden verkar Jonatan ändå ha funnit lusten att uppträda på nytt. 2017 släppte sångaren musik på nytt, nu även på engelska och indonesiska. En av hans sånger blev ett viralt fenomen i Indonesien, där det är ovanligt att höra utlänningar sjunga på det egna språket.
2018 spelade Jonatan Cerrada huvudrollen i den indonesiska filmen "Liam Dan Laila" och sjöng filmens ledmotiv "Lintas galaksi".
Jonatan Cerrada / À chaque pas (Frankrike 2004)
15:e plats av 24 bidrag (final) i Istanbul
Frankrike hade haft två relativt framgångsrika bidrag i rad och med ens var intresset från landets medier större än det varit på mången god dag. France 2 bestämde sig för att utnyttja tillfället för att ge sina tittare ännu mer underhållning för priset och beslutade att sjösätta en storslagen nationell final.
"Destination Eurovision" bestod av två förinspelade semifinaler och en direktsänd final och det man hoppades på var att skapa en riktig fest. Kanske kunde man med åren skapa en franska motsvarighet till Sveriges melodifestival?
Att locka med etablerade artister kändes som en stor utmaning, istället gjorde man sitt bästa för att få kända musiker att ställa upp som låtskrivare. Det lyckades ganska bra och stora namn som Zazie, Pascal Obispo och Maître Gims fanns bland upphovsmännen.
Man engagerade den kanadensiska stjärnan Garou som programledare och hade en stjärnpanel bestående av idel bekanta ansikten att tycka till om bidragen under sändningen. Dessutom fick alla deltagare sjunga en cover av en känd fransk låt för att inte all musik skulle vara ny i programmet.
På pappret såg det hela lovande ut men det verkliga felbeslutet var att spela in semifinalerna ett par veckor i förväg. Nu kunde tittarna inte påverka resultatet alls och programmen saknade nerv. När det väl var dags för final hade publikens intresse redan mattats betänkligt.
Trots det blev vinnaren populär. Madame Monsieur bestod av äkta paret Émilie Satt och Jean-Karl Lucas, som givit ut egen musik vid sidan av att skriva och producera för andra.
"Mercy" byggde på en verklig historia om en bebis som fötts ombord på en sjunkande båt som smugglade flyktingar till Europa. Barnet och mamman räddades ut vågorna och sången blev på sätt och vis en röst för det dåliga samvete européerna borde ha för att ha stängt sina dörrar för människor på flykt.
Inför finalen omnämndes Frankrike som en potentiell skrällvinnare men i Lissabon räckte inte den svala elektropopen riktigt hela vägen. Resultatet blev en plats i mitten av resultatet.
Destination Eurovision hade inte varit någon braksuccé varken tittarmässigt eller framgångsmässigt i ESC, men både vinnaren och tvåan Lisandro Cuxi hade tagit sig in på topplistorna efteråt. Det fanns utrymme för förbättring men France 2 gav grönt ljus för en andra omgång 2019.
Madame Monsieur / Mercy (Frankrike 2018)
13:e plats av 26 bidrag (final) i Lissabon
Boris Bergman föddes i London 1944 dit hans föräldrar, som båda var ukrainska judar, flytt undan kriget. När Boris vid fjorton års ålder flyttade till Frankrike med sin familj var han redan uppslukad av litteratur och av skrivande.
1967 spelade den tyska sångerskan Eva in hans sång "Nocturne" och sedan var karriären i full gång. Han fick skriva för storheter som Mireille Mathieu, Nicoletta, Dalida, Juliette Gréco, Aphrodite's Child och många fler.
Med åren utökade Boris Bergman sin bana och har vid sidan av sina sångtexter även skrivit pjäser, skådespelat och regisserat. Han skrev texten till Monacos bidrag 1973 och 1975 och ses som ett av de tyngsta namnen inom den franska rockmusiken.
2013 erbjöd han Amandine Bourgeois att spela in "L'enfer et moi" ("Helvetet och jag"). Amandine hade vunnit franska Idol 2008 och fått en storsäljare med sitt debutalbum. Tiden gick och nya idoler plockades fram och Amandines karriär hade svalnat betänkligt. I samband med sin andra skiva hade hon samarbetat med Boris Bergman och de båda hade gillat varandra.
"L'enfer et moi" skickades in till France 3 som letade lämpliga bidrag att skicka till ESC. Troligen gick man igång på att den kändes rå och otypisk för tävlingen. Hade man lite tur kunde den bryta av rejält från alla andra bidrag.
För första gången bestämdes inte startordningen via lottdragning: de ansvariga producenterna bestämde själva vilken ordning länderna skulle framträda i och SVT valde att låta Frankrike öppna hela tävlingen. En energisk inledning förvisso men också förödande för bidragets chanser att skilja ut sig från mängden. Resultatet blev svagt och Amandines karriär fick inte den nytändning den skulle behövt.
Amandine fortsätter att sjunga och uppträda och spela in skivor. Boris Bergman förblir produktiv även om han med ålderns rätt trappat ned på verksamheten.
Amandine Bourgeois / L'enfer et moi (Frankrike 2013)
23:e plats av 26 bidrag (final) i Malmö
Frankrike var nästan tillbaka i toppform - Amir hade blivit en riktig kioskvältare på hemmaplan som lyckats med det mesta. Utom att riktigt slå knock på tv-tittarna runt om i Europa. Kanske kunde samma team lyckas bättre på ett andra försök?
Låtskrivaren Nazim Khaled (som varit med och skrivit ”J’ai cherché” hade en sjungande flickvän som han skrivit låtar tillsammans med i flera år och som gärna ville visa upp sig för en större publik. France 2 gjorde tummen upp och gav grönt ljus.
Alexandra Maquet var född i Lyon i en familj där pappan var framgångsrik företagsdirektör och mamman en väletablerad konstnär. Hon var äldst av fyra döttrar och visade sig tidigt språkbegåvad men när familjen flyttade till Miami trivdes hon inte alls. Efter ett år flyttade hon som 17-åring ensam hem till Frankrike igen.
Under artistnamnet Alma uppträdde hon ett par gånger i tv och tack vare crowdsourcing kunde hon spela in och ge ut sin första singel 2014. När hon blev utvald av fransk tv hade hon just skrivit kontrakt med ett stort bolag och gett ut sitt första album.
Besvärligt nog visade sig den utvalda låten "Requiem" ha framförts vid en konsert redan i januari 2015. Såväl EBU som France 2 bestämde sig för att detta inte var något stort problem och Alma fick stå kvar som representant med en nedkortad version där ett par textrader i refrängen var på engelska. Regler är till för att ignoreras, tydligen.
Väl på plats i Kiev stod Alma alldeles ensam på den stora scenen med en kraftfull projektion av Paris bakom sig. Snyggt och påkostat, men möjligen gjorde den en och annan tittare en aning åksjuk.
Nog för att en och annan kanske irriterat sig på att fransmännen fått bryta mot reglerna ostraffat men när juryn röstat klart låg fransmännen på en löjeväckande låg nittondeplats med 45 poäng. Tittarna drog upp Alma ordentligt till slut men varför höll juryn ner en snygg förhandsfavorit på det sättet?
"Requiem" blev en hit på de franska topplistorna och det skrevs mycket om såväl tävlingen som Alma i fransk media. Nu bestämde France 2 att tiden var mogen att införa en nationell final som kunde bli populär och mäta sig med exempelvis Sveriges melodifestival.
Alma / Requiem (Frankrike 2017)
12:e plats av 26 bidrag (final) i Kiev
Sedan Antenne 2 tagit över rodret 1983 hade kurvorna pekat nedåt och Frankrike hade inte varit i närheten av att ens placera sig bland de fem bästa något år. Marie-France Brière - en erkänt nyskapande producent med lång erfarenhet - hade tagit över som chef för kanalens ungdomsprogram och nöjesavdelning och hon var fast besluten att sätta ett avtryck också i eurovisionshistorien.
Ibland påstås det att hennes idé var att kontakta den mytiske och skandalomsusade Serge Gainsbourg (1965, 1967) och be honom skriva något uppseendeväckande. Gainsbourg hade under slutet av 1980-talet blivit alltmer av en provokationsmaskin som var fräck i munnen och ofta dök upp kraftigt berusad till konserter och tv-framträdanden.
Gainsbourg hade mycket riktigt skrivit texten till ”White And Black Blues” och syntes tydligt i videon, men kom in i bilden i ett sent skede. Marie-France Brières plan hade istället börjat med sångerskan Joëlle Ursull.
Joëlle var en 30-åring som gjort sig ett namn hemma på Guadelope - först som skådespelerska, sedan som medlem av den oerhört framgångsrika gruppen Zouk Machine. Efter en del inre stridigheter bröt hon sig loss 1988 och gav ut sitt första soloalbum.
Hon hade bett och temperament och vågade dessutom säga nej till monumentet Gainsbourg. Hans första textförslag - "Black Lolita" - avfärdade sångerskan som förnedrande och onödigt provokativt och legenden fick sudda ut och skriva om.
Som fransk representant i Zagreb blev hon snabbt pressens älskling. ”Alla med smak har Frankrike som favorit” skrev Expressen och på scenen sprakade och gnistrade det om den franska delegationen. Joëlle stack dessutom ut hakan och sade sig representera ”inte enbart mitt land utan även min ras”, då hon var den första franska representanten någonsin som inte var vit.
Frankrike fick hela sex tolvpoängare men även en hel del förvånansvärt låga poäng. Nollan från vinnande Italien var kontroversiell medan den från Luxemburg är direkt obegriplig. Taktik för att öka de egna chanserna? De skulle inte ha varit första gången i så fall.
Den delade andraplatsen kändes kanske lite snopen när man haft segern inom räckhåll men för första gången sedan 1977 blev den franska låten en ordentlig hit på hemmaplan och Joëlle blev en stjärna. Efter några år i Paris drog hon sig tillbaka för att fokusera på sin familj och har sedan dess koncentrerat sin karriär till Guadelope på nytt.
Zouk Machine fortsatte framgångsrikt på eget håll och fick 1990 karriärens största hit med ”Maldon”. Snart nog blev man osams också med sin nya sångerska och 2008 avvecklades gruppen.
Serge Gainsbourg avled i september 1991 till följd av en hjärtattack, 63 år gammal. Efter sin död har han i det närmaste helgonförklarats och ses idag som den kanske största popkonstnär Frankrike skådat.
Joëlle Ursull / White And Black Blues (Frankrike 1990)
Delad 2:a plats av 22 bidrag i Zagreb
I likhet med många andra hade bröderna Georges och Michel Costa kommit flyttande till Paris - i deras fall från Marocko - och berikat den franska musikindustrin med influenser utifrån. Bröderna hade börjat sin bana som artister i slutet av 1960-talet för att sedan alltmer skriva låtar för andra och agera bakgrundssångare.
1973 vann de ESC som körsångare bakom Anne-Marie David och fyra år senare vann de på nytt då de backade Frankrikes Marie Myriam. Georges och Michel har berättat att ESC var som att åka på semester - man fick resa någonstans, sjunga lite grann och sedan bara slappna av och ha det skönt.
I början av 1980-talet - när det franska FM-bandet släpptes fritt för kommersiella radiostationer - producerade bröderna jinglar åt alla möjliga kanaler med stor framgång. Ändå hann man tota ihop en liten låt för den franska finalen 1986.
Man kan lugnt säga att botten helt gått ur de uttagningar Antenne 2 ordnade. Inga stora namn ville längre vara med, låtarna glömdes bort snabbt och placeringarna internationellt blev allt sämre. Gissningsvis kan bröderna Costa ha ombetts vänligen av tv-bolaget att skicka in något hyfsat till en final där de flesta kandidaterna var minst sagt undermåliga.
Bröderna Costa bad ett par gamla bekanta att framföra sin låt. Systrarna Dominique Poulain och Catherine Welch hade i slutet av 1960-talet bildat gruppen Les OP4 tillsammans med sina kusiner Martine Latorre och Francine Chantereau.
De upptäcktes av idolen Claude François som döpte om dem till Les Flèchettes - efter det egna skivbolaget Flèche. De spelade in egna låtar och sjöng bakom Claude François själv såväl som andra populära artister. Efter sångarens död gick de fyra skilda vägar men fortsatte att sjunga bakom andra. Alla utom Catherine hade deltagit som körsångare i ESC - 1978 körade de bakom inte färre än fyra bidrag: Frankrike, Belgien, Monaco och Västtyskland.
Nu när de återförenades i den franska finalen kallade de sig Cocktail, kanske för att namnet Flèchettes ägdes av någon annan. "Européennes" ("Europeiskor") var en ovanligt poppig och gladlynt sak för att vara ett franskt bidrag och texten refererade såväl Boy George som Lady Di.
I Bergen körade bröderna Costa bakom den damiga kvartetten som nu utökat sitt namn till Cocktail Chic. Trots raffiga utstyrslar - man skulle kunna ha trott att de var The Golden Girls yngre europeiska kusiner - blev det fiasko i omröstningen. En sjuttondeplats var Frankrikes dittills sämsta resultat. Det sved extra mycket när de tre andra låtarna på franska - Belgien, Schweiz, Luxemburg - belönades med guld, silver och brons.
Fiaskot i Bergen satte inga nämnvärda spår i de inblandades karriärer. Bröderna Costa började dubba musiken till Disneys filmer och Cocktail Chic återgick till att köra bakom andra, inte minst storheter som Mireille Mathieu.
Cocktail Chic / Européennes (Frankrike 1986)
17:e plats av 20 bidrag i Bergen
Alla som får den stora chansen lyckas inte göra något av den. Inte alla stjärnor hänger kvar på himlen och glimmar för evigt. En del av dem brinner snabbt ut och följs av nya hoppfulla begåvningar som hoppas att just de ska vara de som stannar i människors minne och hjärtan.
Många av de som aldrig blev stjärnor på riktigt stannade ändå kvar inom musiken och fortsatte sin bana i mindre skala. De hittade en egen publik och gör sin egen grej och man kan hitta information om dem och deras musicerande.
Sedan finns det de sångare som dyker upp i rampljuset en kort stund för att sedan försvinna språrlöst. Roger Bens är en av dem. Efter framträdandet i Göteborg kunde han lika gärna ha ramlat av jorden och fallit ut i världsrymden. När man söker efter Roger Bens online får man inga träffar. Webben är närmast oändlig och ändå vet den just ingenting om Frankrikes representant 1985.
Vi vet att han deltog i den franska finalen redan 1984 som del av duon Victoire, som öppnade hela tävlingen med den käcka "On n'est pas rock, on n'est pas jazz" ("Vi är inte rock, vi är inte jazz").
Trots att fått det mest hopplösa av startnummer - nummer två är ingen man drömmer om att få - vann han den franska finalen med "Femme dans ses rêves aussi" ("Kvinna också i sina drömmar"), en hyllning till den rakt igenom eleganta och förälskade kvinnan som är kvinna ut i fingerspetsarna även när hon sover.
I Göteborg spelade Roger möjligen över något lite men sjöng annars bra. I en kort miniintervju med en svensk tidning avslöjar han att han känner sig väldigt nervös då han bara sjungit inför publik vid ett fåtal tillfällen i hela sitt liv.
Låten var trevlig men saknade dramatisk båge. Efter en lovande inledning bara pågår den i tre minuter, dramatiska stråkar till trots. Juryn var inte direkt överväldigad - utom den på alla sätt speciella grekiska juryn som smällde i med en tolva - och resultatet blev en ljummen placering helt i mitten.
Efter det blir det tyst. Roger verkar inte ha spelat in fler skivor, åtminstone inte under det namnet. Inga musikalroller, inga små konserter i intima lokaler, inget officiellt meddelande att han lämnat sången därhän. Inget.
Om du känner Roger Bens eller - ännu bättre - om du är Roger Bens får du gärna lämna en kommentar här nedan.
Uppdaterad 15 juni 2020
Roger Bens / Femme dans ses rêves aussi (Frankrike 1985)
10:e plats av 19 bidrag i Göteborg
Tungviktaren Frankrike hade sladdat till och misslyckats två år i rad. Varken 1971 eller 1972 hade man fått domarna med sig och det måste ha varit de utvalda låtarnas fel då vinnarlåtarna båda åren varit franskspråkiga. Dags att byta urvalsmetod igen.
Man återinförde en nationell tv-sänd final som föregicks av en intern semifinal. Där fick tre på förhand utvalda artister framföra ett antal insända bidrag innan en jury valde ut sex låtar till tv-finalen. Bara två av de tre artisterna lyckades kvalificera sig vidare - Martine Clémenceau och Anne-Marie Godart (Monaco 1972) - medan man glatt bröt reglerna och lät Jean-Pierre Savelli framföra sin egen låt i finalen.
Tre jurygrupper - en artistjury, en pressjury och en jury bestående av tv-tittare - fick välja fram vinnaren och i slutändan vann "Sans toi" ("Utan dig") framförd av Martine Clémenceau.
Direkt efter segern sa hon att hon var överväldigad och att det hade känts eländigt ("sordide") att stå och sjunga inför människor som ska bedöma en genom att trycka på knappar. Programledaren var raskt framme och mansplainade för henne att hon egentligen menade att det var "känslosamt".
Sångerskan borde ändå ha haft en viss erfarenhet av att tävla och att bli bedömd - 1971 hade hon vunnit World Popular Song Festival i Tokyo med "Un jour l'amour".
I Luxemburg sjöng Martine bra men åtskilliga bedömare på plats ansåg att låten bara var en blek kopia av fjolårets vinnarlåt. Juryn instämde och för andra gången hamnade Frankrike näst sist.
Martine Clémenceau fortsatte att sjunga och skriva egna låtar. 1981 fick hon en stor hit med "Solitaire" som översattes till engelska av Diane Warren och blev en världshit för Laura Branigan.
Fransk tv skrotade sin final än en gång och satsade på en ambitiös intern urvalsprocedur 1974. Inte för att det spelade någon roll då president Pompidou avled samma vecka som ESC-finalen hölls i Brighton och Frankrike tvingades hoppa av med rekordkort varsel (läs mer om det här).
Martine Clémenceau / Sans toi (Frankrike 1973)
Delad 15:e plats av 17 bidrag i Luxemburg
Kanske visste TF1 vad de gjorde när de kastade in handduken och drog sig ur ESC efter finalen i Dublin 1981. Det hade blivit allt svårare att fylla den franska uttagningen med vettiga bidrag och de flesta låtarna som skickades in var gammaldags och likriktade.
När Antenne 2 tog över tävlingen 1983 försökte de ta vid där TF1 släppt taget och fortsatte att organisera tv-sända finaler. Till en början fungerade det ganska bra. Det fanns fortfarande professionella och etablerade artister och låtskrivare som gärna ville ta chansen att synas och höras i direktsändning på nationell tv, men de riktigt spännande låtarna uteblev.
"Autant d'amoureux que d'étoiles" ("Lika många förälskade som stjärnor") var en typisk sådan "duktig" låt, ett habilt stycke skrivet av en framgångsrik kompositör. Vladimir Cosma hade kommit till Paris från Rumänien i början av 1960-talet och hade sedan dess skrivit musiken till en mängd filmer och tv-serier.
Inte minst hade han skrivit ledmotivet "Pour l'amour" till serien "La Chambre des dames" som blivit en stor framgång. Nu hade han skrivit ett eurovisionsbidrag till samma sångerska, 24-åriga Annick Thoumazeau från Fréjus i södra Frankrike.
Det blev en klar seger i den inhemska ligan - tittarna som fick telefonrösta fram vinnaren kände kanske igen Annicks röst - men i Luxemburg räckte inte den franska duktigheten till mer än en åttondeplats.
Året efter hade Annick framgång med ännu ett stycke filmmusik men lade sedan karriären på hyllan och satsade på en bana som sånglärare istället.
Samma år skrev Vladimir Cosma en av sina mest kända melodier - "Puissance et gloire" - som var ledmotiv till den oerhört populära tv-serien "Châteauvallon" som även gjorde stor succé i svensk tv som "Makt och rikedom".
Ännu ett år senare skrev han "Only Love" - ledmotivet till tv-serien "Mistrals dotter" - som blev en världshit för Nana Mouskouri (Luxemburg 1963).
Annick Thoumazeau / Autant d'amoureux que d'étoiles (Frankrike 1984)
8:e plats av 19 bidrag i Luxemburg
Historiskt sett hade det varit ganska svårt för judar i Italien så släkten Boccara hade utvandrat till Nordafrika: först till Tunisien, sedan vidare till Marocko. Frida Boccara föddes i Casablanca 1940, mitt under brinnande världskrig.
Familjen var musikalisk och Fridas sångtalang upptäcktes tidigt. Tillsammans med sin bror och sin syster flyttade hon till Paris i slutet av 1950-talet för att kunna satsa på musiken på ett helt annat sätt än vad som varit möjligt i Marocko. Frida lyckades väl och redan 1961 fick hon en stor hit med "Cherbourg avait raison" ("Cherbourg hade rätt").
Texten var skriven av den mycket framgångsrike Eddy Marnay som skulle fortsätta ett nära samarbete med Frida Boccara genom åren. Även om Frida inte blev något stort namn rent kommersiellt var hon mycket uppskattad för sin starka röst och känsliga sång.
1964 skickades "Autrefois" in till den franska ESC-kommittén utan att väljas ut. 1968 fick Frida sin andra stora hit med "Cent mille chansons" och året efter fick hon slutligen representera Frankrike i ESC med en sång av Eddy Marnay och Emil Stern.
I Madrid drabbades Frida av sjukdom. Hon tappade rösten helt och sjöng inte på en enda av sina repetitioner. De församlade journalisterna knorrade och undrade hur pretentiös den där franska sångerskan egentligen var. Enligt Frida själv fick hon en injektion av sin läkare på finaldagen som gav henne rösten tillbaka precis tillräckligt länge för att kunna sjunga i programmet innan hon sedan tappade tal- och sångförmågan på nytt, för flera veckor den här gången.
Där finns kanske förklaringen till att "Un jour, un enfant" inte rusade iväg och vann i eget majestät? Sjöng Frida Boccara alls på generalrepetitionen? Om inte påverkade det alldeles säkert de franska poängen i negativ riktning.
Nu fick Frida dela segern med tre andra länder istället. Det hindrade inte hennes fantastiskt vackra och poetiska bidrag från att bli mycket populärt hemma i Frankrike. Idag är sången en riktig evergreen inom ESC.
Med åren blev Frida Boccara alltmer en ambassadör för fransk musik i världen och vissa hävdade att hon sjöng mer utomlands än hemma i Frankrike. 1980 tilldelades hon Arts-et-Lettres-orden av riddarens rang för sina insatser för fransk kultur. Två gånger till ställde hon upp i den franska finalen - 1980 och 1981 - utan större framgång.
Under 1990-talet drabbades sångerskan av en allt sämre hälsa och 1996 avled hon till följd av en lungsjukdom, 55 år gammal. Hennes son Tristan Boccara är också aktiv inom musiken.
Frida Boccara / Un jour, un enfant (Frankrike 1969)
Delad 1:a plats av 16 bidrag i Madrid
