Enda gången hon gjorde ett undantag och ställde upp i Sanremo 1967 var det för att stödja och ge extra exponering till den unge Luigi Tenco, som dessutom var hennes älskare. Planen slog fruktansvärt fel när Tenco efter att ha blivit utslagen i semifinalen av allt att döma åkte till sitt hotellrum och tog sitt eget liv.
Även Dalida skulle dö för egen hand nästan tjugo år senare och nyheten om hennes död röstades fram som en av de händelser som berört fransmännen mest under 1900-talet. I en annan undersökning ansågs hon vara den nästa mest inflytelserika personen i Frankrike under förra århundradet, enbart slagen av Charles de Gaulle.
Dalida har sålt över 180 miljoner skivor och är en av de sex mest framgångsrika kvinnliga artisterna någonsin i hela världen. Nästan lika mytomspunnen i fransk showbiz är Dalidas manager och bror Orlando som tre år efter systerns död skulle ge sig in i ESC för första gången.
Han hade upptäckt 18-åriga Céline Carzo från Nice och tänkte lansera henne som en gåtfull artist med ett sorgset uttryck. Hon hade instruerats att aldrig le mot kameror som ett led i att cementera den allvarliga bilden av henne.
Kanske var Céline så distraherad av att inte få le att hon glömde bort att sjunga ordentligt, men i Zagreb lät det i vilket fall rätt skakigt. Bidraget fick Frankrikes tolva, annars blev utdelningen skral och fröken Carzo försvann snabbt in i anonymiteten igen. Synd på en bra låt som speciellt i sin fyra minuter långa studioversion får blomma ut till ett riktigt ösigt stycke radiopop.
Orlando gick vidare i karriären och gav sig i kast med mer framgångsrika projekt, som att producera skivor för den mycket framgångsrika franska sångerskan Hélène Ségara och förvalta arvet efter sin avgudade syster.
Céline Carzo / Quand je te rêve (Luxemburg 1990)
13:e plats av 22 bidrag i Zagreb
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar