Spirit In The Sky / Norge 2019

2016 genomförde EBU en stor förändring i hur poängen avges i ESC - den största förändringen sedan den nuvarande poängskalan infördes 1975. Man delade upp så varje land fick ge två uppsättningar poäng: en som juryn fördelade, en som tittarna styrde över utan yttre inblandning.

Medan jurypoängen lästes upp på gammalt välkänt sätt lades alla telefonröster ihop och redovisades i klump i slutet av omröstningen. Det kändes som att tittarna fick mycket mer makt och att telefonrösterna kunde svänga om hela resultatet under de skälvande sista minuterna. Det var på det hela taget en mycket lyckad förändring.

Under de tre första åren läste man upp telefonomröstningen i stigande ordning - från den lägsta poängsumman till den högsta - men 2019 började man istället läsa upp länderna i den ordning de placerat sig i juryns omröstning. Det nya spänningsmomentet var att se om juryn vinnare skulle lyckats hålla fast i guldmedaljen även när tittarnas resultat lades till.

En annan sidoeffekt var att det för den genomsnittliga tittaren blev närmast helt omöjligt att se vilken låt som faktiskt vunnit tittarnas omröstning. Var det här ett sätt att blanda bort korten och undvika tittarstorm de år juryn sänkt tittarnas älsklingar?

I Tel Aviv 2019 fick Norge flest tittarröster av alla men då juryn varit snål räckte totalsumman bara till en sjätteplats. Om det faktiskt är okej att juryn sänker tittarnas etta var en fråga som diskuterades ganska livligt efter finalen.

Norges kandidater Keiino var en trio som bildats just för att framföra "Spirit In The Sky" i den norska finalen. Sångarna Tom Hugo och Alexandra Rotan bildade lag med den samiske jojkaren och rapparen Fred Buljo och underströk noga textens budskap om frihet och jämlikhet. Gruppnamnet anspelade på Fred Buljos hemort Kautokeino såväl som hans kvänska bakgrund. 

Att bli snuvade på en finare placering visade sig inte vara det sämsta som kunde hända trion. Deras redan starka band till eurovisionsfansen blev än mer hjärtliga och Keiino tillbringade hela sommaren på turné över hela Europa.

Debutskivan blev en ganska diskret framgång på de norska topplistorna men även om de kommande singlarna misslyckades kommersiellt har Keiino skapat sig en stark ställning inom ESC-bubblan. 2021 och 2024 ställde de upp på nytt i Norsk Melodi Grand Prix och hamnade båda gångerna på andra plats.

2020 ordnade NRK final i vanlig ordning men Ulrikke fick aldrig sjunga "Attention" i Rotterdam då finalen ställdes in.

Keiino / Spirit In The Sky (Norge 2019)

6:e plats av 26 bidrag (final) i Tel Aviv

Hold On Be Strong / Norge 2008

Att skicka ut Norsk Melodi Grand Prix på turné och göra den till en stor folkfest à la Melodifestivalen hade inte varit någon dålig idé i sig självt men varken 2006 eller 2007 hade gett önskat resultat i ESC. Var det värt att ha en stor och dyr nationell final om man sedan ändå floppade? Nu var det dags att skruva upp ambitionsnivån en aning.

Trots att låtskrivare från hela världen fortfarande var välkomna att skicka in bidrag lyste svenskarna med sin frånvaro från de arton låtar som slutligen valdes ut till semifinalerna. Åren som räddningsplanka för dem som ratats i Melodifestivalen var helt tydligt förbi, åtminstone för stunden.

Istället var det slående att NRK ansträngt sig för att få med ett brett spektrum av intressanta musiker och nivån var betydligt högre än de två tidigare åren. Själv håller jag gärna fram min personliga favorit "Ándagassii" med Ann-Mari Andersen - den första låten helt på samiska i MGP och det första samiska inslaget sedan 1980.

Vann gjorde istället ett samarbete två kvinnor emellan. Mira Craig var en av Norges hetaste r&b-artister med två storsäljande album i ryggen. "Hold On Be Strong" var en låt hon skrivit många år tidigare och som blivit liggande i en byrålåda tills den dammats av och skickats in till MGP. Vid mikrofonen stod Maria Haukaas Storeng som först uppmärksammats i Idol 2004 och som därefter haft en viss framgång med sitt debutalbum.

Tillsammans blev stjärnan och Idol-talangen oemotståndligt godis för den norska pressen och i finalen vann "Hold On Be Strong" med god marginal. 

I Belgrad tävlade Maria Haukaas Storeng i den första semifinalen och när Norge ropades ut - som den sista av tio finalister - utstötte NRK:s utmärkta tv-kommentator Hanne Hoftun ett glädjeskrik som hela landet talade om efteråt. I finalen blev det en mycket hedersam femteplats till slut och tv-cheferna hade all anledning att känna sig nöjda.

När det gått några månader avslöjade såväl Maria Haukaas Storeng som Mira Craig att de aldrig blivit de nära vänner de målats ut som i tidningarna och att de egentligen inte haft någon kontakt med varandra efter ESC.

Maria ställde upp i Melodifestivalen 2009 i duett med Anna Sahlene och på nytt i den norska finalen 2010. Året därpå gifte hon sig och heter sedan dess Maria Haukaas Mittet. Mira Craig ställde upp som artist i MGP 2022 men tog sig inte till final.

Maria Haukaas Storeng / Hold On Be Strong (Norge 2008)

5:e plats av 25 bidrag (final) i Belgrad

Ven a bailar conmigo / Norge 2007

När BBC sjösatte sitt nya underhållningsprogram "Strictly Come Dancing" 2004 var succén ett faktum. Låt kändisar utan dansvana lära sig dansa sällskapsdans och tävla mot varandra och så får tittarna rösta. Formatet spred sig snabbt över världen med stor framgång.

I Sverige döpte TV4 programmet till "Let's Dance" och den första omgången skänkte ny stjärnglans åt fler av sina deltagare. Inte minst till tävlingens utropstecken - en alldeles purung Måns Zelmerlöw som endast var känd för att ha kommit femma i Idol men som gick hela vägen och vann.

Störst skjuts i karriären fick ändå Arja Saijonmaa - som kom på fjärde plats - och tvåan Anna Book. Hon hade haft en kort men intensiv karriär i mitten av 1980-talet som kurvig tonårsidol i tv-serien "Solstollarna". "Killsnack" från tv-serien och "ABC" från Melodifestivalen 1986 blev hits, sedan missade Anna finalen i Melodifestivalen 1987 och karriären stendog.

Anna Book bet sig ändå kvar i offentligheten och hade gett uttrycket "känd för att vara känd" ett ansikte. Hon var den som ställde upp i alla program och alla sammanhang, helt utan varken urskillning eller självbevarelsedrift. Nu - tjugo år senare - var hon plötsligt i ropet på riktigt igen och SVT ville ha med henne i Melodifestivalen på nytt.

Thomas G:son skrev två låtar för Anna. "Samba Sambero" som hon slutligen tävlade med samt "Ven a bailar conmigo" - en låt som både anspelade på Annas spanska släktgren som på tv-programmet som återlanserat henne. Kanske tyckte man att "Samba Sambero" passade Anna bättre. Kanske ville SVT inte ge draghjälp åt konkurrentens stora underhållning.

I Norge hade NRK inte alls samma betänkligheter. Även de ville ha med en stjärna från "Skal vi danse" och deras tvåa - revy- och musikalskådisen Guri Schanke - var villig att ställa upp om hon fick en låt man kunde bygga ett shownummer kring. "Ven a bailar conmigo" passade perfekt in i beställningen och gick åstad och vann hela den norska finalen tack vare ett massivt stöd från tittarna.

I Helsingfors visade sig problemet med att skicka kändisar från lokala underhållningsprogram till ESC: de hade under flera veckor byggt upp en popularitet hos de egna tittarna men för resten av Europa var de som vem som helst - helt nya och okända. Guri dansade glatt, sjöng rätt och slet av sig klänningen inte färre än två gånger men till ingen nytta. Norges bidrag tände aldrig till, tillförde ingenting till programmet och missade finalen.

Trots det blev låten populär på Norsktoppen där den rusade rakt in på första plats och Guri - som aldrig varit schlagersångerska i första hand - led inte desto mer av nederlaget. NRK skulle däremot anstränga sig lite mer de kommande åren för att hitta mer originella låtar, med stor framgång.

Anna Book spelade in "Ven a bailar conmigo" på svenska men också den nya karriären svalnade rätt snart. Än idag gör hon sitt yttersta för att hållas kvar i det allmänna medvetandet, inte minst via olika sociala medier. 2016 skulle hon delta en fjärde gång i Melodifestivalen men "Himmel för två" visade sig bryta mot reglerna och diskades två dagar före sändning.

Lite väl inspirerade av "Strictly Come Dancing" startade EBU 2007 en helt ny tävling - Eurovision Dance Contest - för pardans. Konceptet var oss emellan ganska otydligt: en del länder skickade professionella dansare medan andra skickade en dansande kändis som i "Strictly Come Dancing". Publiken blev föga imponerad - vem bryr sig om någon dansande svensk brottare eller någon dansande spansk skådis man aldrig hört talas om? - och formatet lades ned efter bara två år.

Guri Schanke / Ven a bailar conmigo (Norge 2007)

18:e plats av 28 bidrag (semifinal) i Helsingfors

Alvedansen / Norge 2006

Sveriges Melodifestival var större och längre och mer populär än någonsin medan NRK i över tio års tid förgäves försökt få ordning på sin nationella final. Det må dem vara förlåtet att de sneglade över gränsen och lånade en idé eller två av söta bror.

Skulle det inte vara kul med semifinaler? Och en turné runt landet så fler människor fick sitta i publiken? NRK fixade tre semifinaler (i Alta, Bodø och Bergen), en Andra Chansen-omgång för de låtar som kommit trea och fyra och slutligen final i Oslo Spektrum med de åtta bidrag som överlevt hela vägen.

Om ni tycker att upplägget låter likt Sveriges kan det tilläggas att även SVT tyckte det. Så likt att det skulle komma att bli en del gruff om saken tv-bolagen emellan de närmaste åren.

En annan sak som väckte en hel del negativa reaktioner var att de norska låtskrivarna ganska långt lyste med sin frånvaro och att hela tretton av arton semifinalister hade svenska upphovsmän. Vi kan gissa att ett betydande antal av dessa redan hade ratats av Melodifestivalens urvalsjury innan de skickats till MGP.

När det väl gällde valde norrmännen ändå norskt framom svenskt och i finalen var både ettan och tvåan skrivna av lokala förmågor. Vinnarlåten var dessutom den enda i hela startfältet med norsk text.

Christine Guldbrandsen från Bergen hade debuterat tre år tidigare med albumet "Surfing In The Air" som sålde guld. Man försökte sig även på en försiktig utlandslansering och Christine hade bland annat varit gäst i den finska finalen 2004. Nu hade hon fyllt 21 och hade ännu ett album i ryggen, men hade också brutit med sitt stora skivbolag.

"Alvedansen" var ett ståtligt stycke etnoschlager med en tydligt skandinavisk profil, lite som en uppdaterad version av "Karusell" måhända. Efter framgången med Wig Wam året innan var Norge färdigt i final utan att behöva kvala och många förhandstippare trodde på minst lika stor framgång nu.

Det hade det kanske kunnat bli om inte Norge haft riktig otur i lottningen. De första nio bidragen i finalen var samtliga färdigt kvalificerade och mestadels av en riktigt medelmåttig sort. Norge sjöng mitt i smeten av jämntjocka bidrag och när Ryssland äntrade scenen som tionde land - och höjde temperaturen med ungefär tusen grader - glömde publiken allt de hört tidigare. Norge fick en del artiga poäng men fick nöja sig med en fjortondeplats.

Christine Guldbrandsen släppte två fullängdare till men upprepade aldrig framgången hennes första skivor haft och har istället koncentrerat sig på andra saker. 2008 debuterade hon på musikalscenen som Cosette i Les Misérables och två år senare startade hon gruppen The Nightingales tillsammans med tre andra sångerskor.

Melodi Grand Prix på turné skulle visa sig vara en riktig bergochdalbana som först skulle åka utför för att sedan vända spikrakt uppåt.

Christine Guldbrandsen / Alvedansen (Norge 2006)

14:e plats av 24 bidrag (final) i Aten

High / Norge 2004

Det hade blivit en fin placering i Riga men inte var den norska formen på topp vad gällde ESC. Trots att man ordnade påkostade finaler i Oslo Spektrum började det vara många år sedan det norska bidraget blev någon riktigt stor hit på hemmaplan och de allra största namnet höll sig borta från tävlingen.

När de inhemska låtskrivarna inte riktigt levererade fyllde man ut med låtar som hade svenska upphovsmän - inte sällan låtar som redan ratats från den svenska melodifestivalen. Det är inte helt säkert att riktigt alla i publiken tyckte att det var jättefestligt när låtarna som kom etta och tvåa båda var helt och hållet skrivna av svenskar. Det var första gången någonsin som det norska bidraget inte hade norska låtskrivare.

Tvåa blev Arlene Wilkes med "This Is Where You Got It From" - en underlig schlagervariant av The Rolling Stones "Sympathy For The Devil" - men det var ingen tvekan om att publikens favorit var "High" med Knut Anders Sørum. På fjärde plats kom glamrockarna Wig Wam som skulle göra betydligt bättre ifrån sig året därpå.

Knut Anders Sørum var en sympatisk 28-åring med bra röst och fin närvaro i kameran, även om låten han tilldelats var en rätt typisk svensk popschlager enligt standardformuläret. Tack vare fjärdeplatsen från året innan var "High" färdigt i final och behövde inte kvala i den nya semifinalen.

Inför Istanbul satte någon stylingavdelning tänderna i honom och stoppade i honom i en osnygg kostym som såg stel och obekväm ut. Dessutom hade någon koreograf tänkt helfel och instruerat Knut Anders att titta ned i scengolvet varje gång han sjöng "High". Alla chanser till en hyfsad placering - före repen hade de flesta trott att Norge skulle hamna någonstans runt mitten - smälte bort i ett nafs. Tre poäng från Sverige blev hela skörden och den tionde norska sistaplatsen var ett faktum.

Knut Anders Sørum försvann in i anonymiteten igen men gav inte upp musiken. 2010 släppte han ett album med tolkningar av Alf Prøysens visor och några år senare en skiva med soul på dialekt.

2016 fick Knut Anders äntligen sitt stora genombrott då han vann Stjernekamp på NRK och intresset kring honom blev stort från både publiken och tidningar. Bland mycket annat passade han på att tala om att han är bisexuell - precis som Alf Prøysen lär ha varit, för övrigt - och hur det ofta fått honom att känna sig mindre värd i den kyrkliga miljö som är viktig för honom.

Knut Anders Sørum / High (Norge 2004)

24:e plats av 24 bidrag (final) i Istanbul

I'm Not Afraid To Move On / Norge 2003

Ett år i utvisningsbåset verkar ha fått NRK att bubbla av revanschlust. Jämfört med 2001 - då nästan hela startfältet bestod av luft och halvdana låtar - visade sig Norsk Melodi Grand Prix 2003 höra till en helt annan division. Här fanns betydligt bättre låtar, gott humör, lite humor och vad som var tänkt att vara en popstjärna i vardande.

Kikki, Lotta & Bettan hade kommit trea i Melodifestivalen året innan och bjöd på en glad uppvisning, allt i syfte att marknadsföra den show man efter en framgångsrik turné runt Sverige nu skulle sälja in till Norge. Birgitte Einarsen var en annan glad kandidat vars "Good Evening Europe" var en kärleksfull hyllning till ESC och dess klischéer, som ett slags norsk prototyp till "Love Love Peace Peace".

Stjärnan som skulle matchas fram var Alfie - Alf Gunnar Nilsen - med ett förflutet i norska Popstars där bandet Cape skapats. Där fick man bara sjunga det som lades framför en på bordet, berättade han i en intervju där han gladdes åt att nu få skriva sina egna låtar. "One" hyllades i pressen före finalen.

Men när rösterna räknats hade en annan ung man slagit knock på publiken: 24-årige Jostein Hasselgård från Fredrikstad drog förbi hela konkurrensen på ett sätt få hade förutspått. Själv var han bara med för att se och lära hur ett stort evenemang går till.

Efter den norska finalen drog tidningarna ned förväntningarna rejält och menade att "I'm Not Afraid To Move On" var långt ifrån stark nog att göra väl ifrån sig. Just ingen pratade om Norge utom Lena Philipsson (Sverige 2004) som i Inför Eurovision Song Contest på SVT utsåg Norge till personlig favorit. I den finlandssvenska motsvarigheten plockade även skådespelerskan Stina Liman ut Jostein Hasselgård som en mycket tänkbar vinnare.

Någonstans på vägen blev Norge ändå en snackis och under veckan i Riga började allt fler viska om goda chanser. Åtminstone fram till den repetition då någon ljudtekniker startade fel version av den norska ljudbakgrunden (hur det gick till förklarades aldrig riktigt) och arma Jostein sjöng riktigt illa och trevande i sin jakt på rätt tonart. Snart nog var ordningen återställd och tonerna landade där de skulle.

I finalen gick det utmärkt och Norge fick sin bästa placering sedan 1996. Trots det blev låten bara en halvdan framgång på de norska hitlistorna och Jostein själv var föga intresserad av att bli popstjärna. Han studerade harmonier och jazz och har fortsatt göra musik, om än i mindre sammanhang, inte minst med vokalgruppen Pust.

Jostein Hasselgård / I'm Not Afraid To Move On (Norge 2003)

4:e plats av 26 bidrag i Riga

On My Own / Norge 2001

I alla tider har journalister som bevakat ESC utan att egentligen vilja ha något med tävlingen att göra varit snabba att dra "falsksång"-kortet och hävda att ingen som är med egentligen kan sjunga speciellt bra. Nog för att man fått sig en och annan riktigt sur ton till livs genom åren, men de allra flesta deltagarna kan faktiskt sjunga.

Dessutom finns det en sak jag ofta tycker blir sju resor värre i det här sammanhanget: röststarka deltagare med väl tilltagna stämband som dessvärre inte fått något meningsfullt material att använda sina färdigheter till och istället försöker skyla över svaga låter med enorma mängder röst.

Ett av historiens värsta exempel kommer från Norge. Efter att ha anordnat sin nationella final i studio under flera års tid var det dags att försöka hotta upp tillställningen lite och hela härligheten fick flytta till Oslo Spektrum.

Bland de tolv bidragen fanns dessvärre väldigt lite att glädjas åt och tittarna röstade helt sonika fram någon som åtminstone kunde sjunga. Haldor Lægreid var utbildad på Balettakademien i Göteborg och hade spelat musikalroller i både Norge och Tyskland. Nu var 31-åringen från Tromsø redo att välta såväl Spektrum som Europa.

Röstresurser fanns men bidraget "On My Own" var dessvärre närmast chockerande tunt. Bakom en fasad av musikalballad fanns ingenting alls och med ens började Haldor att gapa istället för att sjunga. Av någon anledning trodde de norska tidningarna att man funnit en vinnarkandidat och skruvade upp förväntningarna rejält.

I Köpenhamn tog Haldor i så man fruktade att alla sömmar i scenkostymen skulle spricka. I ett av alla tiders mest mediokra startfält landade Norge allra sist med tre oförklarliga poäng från Portugal på kontot. NRK fick stå över ett år och tänka igenom sin final grundligt.

Fiaskot var dessutom helt onödigt. Den enda riktigt fungerande låten i den norska finalen - "You've Got The Motion" med Mocci Ryen - kunde ha blivit den popexplosion tillställningen i Köpenhamn var i ett sådant skriande behov av men visade sig lite för mycket för den norska publiken, som placerade den på en tredje plats. Kanske skulle Norge bara behöva våga lite mer i framtiden?

Haldor led inte desto mer av nederlaget. Han packade åter väskorna, flyttade till Stuttgart och förblev en hårt arbetande musikalartist.

Haldor Lægreid / On My Own (Norge 2001)

Delad 22:a plats (sist) av 23 bidrag i Köpenhamn

A Monster Like Me / Norge 2015

Att en liten sångtävling som föddes av en slump i televisionens absoluta barndom skulle leva och frodas och fira 60-årsjubileum var ändå ganska uppseendeväckande och en god anledning för NRK att bulla upp och göra en mer påkostad och spektakulär nationell final än på länge.

Nog för att det fanns anledning ändå. Året innan hade man försökt göra ett mer lo-fi och organiskt program med mindre glitter och mer närhet. Resultatet blev ramaskri i pressen och de sämsta tittarsiffror en norsk final någonsin haft. Dags att sudda ut och göra om. Folket krävde gala, då skulle folket få gala.

Det första steget var att fokusera allt krut och hela budgeten till en enda sändning. För första gången sedan 2005 ordnades inga semifinaler och urvalsjuryn plockade helt enkelt ut elva låtar som gick direkt till final.

Den riktigt stora karamellen var att Kringkastingsorkestret (KORK) bjöd på levande musik i programmet för första gången sedan 1984. Sedan dess hade den norska finalen spelats av mindre sättningar tills alla toner lades på band i slutet av 90-talet. Sex av de elva bidragen i Oslo Spektrum 2015 använde sig även av orkestern i tävlingen.

Skyhög favorit att vinna var "En godt stekt pizza" med Staysmann & Lazz som redan före finalen hade över en miljon spelningar på Spotify och som blev hela finalens största hit. Norrmännen hemma i soffan var kanske inte lika sugna på att visa upp just den Norgebilden i Wien och partylåten blev trea.

Istället var det Erlend Bratland som klickat till i stugorna i nästan hela Norge. Han hade slagit igenom sju år tidigare i programmet "Norske talenter" och gjorde nu comeback i rampljuset. "Thunderstruck" - skriven av Joy och Linnea Deb som två månader senare skulle vinna hela ESC för Sveriges räkning - var favorit i fyra av fem telefonröstningsområden.

Den sista regionen Østlandet - där ungefär halva Norges befolkning bor - tyckte annorlunda och med minimal marginal gick vinsten istället till "A Monster Like Me" med duon Mørland & Debrah Scarlett. I stundens hetta skrek Debrah Scarlett en glad svordom i direktsändning vilket ledde till en mindre folkstorm efteråt.

Vinnarduon hade det gemensamt att de båda var norrmän i exil som nu satsade på karriär i hemlandet. Kjetil Mørland var bosatt i Storbritannien där han skrivit låtar och spelat i bandet Absent Elk. Debrah Scarlett (egentligen Joanna Deborah Bussinger) var född i Basel i en norsk-schweizisk familj.

Låten och den suggestiva videon (enligt uppgift inspirerad av Henrik Ibsen) väckte ett visst intresse men de två sångarna lär ha fått slita och dra en del i sin låt innan de fick den att fungera på scenen. När kamerorna väl rullade i Wien satt allt där det skulle och för andra året i rad fick Norge en fin åttondeplats med sig hem. Hade startfältet varit lite mindre balladtungt kunde det säkert ha räckt ännu längre.

Den påkostade norska finalen och framgången i Wien till trots blev låten aldrig mer än en rätt modest hit på hemmaplan och såväl Mørland som Debrah Scarlett har haft svårt att hitta sig en självklar plats i den norska popvärlden. Helt tydligt räckte det inte att vinna Norsk Melodi Grand Prix för att etablera sig.

Kjetil Mørland ställde upp på nytt som artist 2019 och 2020 skrev han vinnarlåten "Attention" som aldrig fick tävla i ESC då finalen i Rotterdam ställdes in.

Mørland & Debrah Scarlett / A Monster Like Me (Norge 2015)

8:e plats av 27 bidrag (final) i Wien

San Francisco / Norge 1997

Att vara den ständiga tvåan låter kanske inte så kul men i själva verket är det en titel att vårda ömt. En ständig tvåa i de nationella finalerna får allas sympatier och har ändå fått visa upp sig och sin nya låt inför en storpublik. Dessutom slipper man ta ansvar för hur det går i den internationella finalen.

Tor Endresen hade i princip gjort det till ryggraden i sin karriär att ställa upp i Norsk Melodi Grand Prix och gå nästan men inte riktigt hela vägen. Han hade varit en av Karoline Krügers körsångare i Dublin 1988 och hans stora folkliga genombrott kom som sjungande bartender i tv-serien "Lollipop". 

Han hade redan ställt upp i den norska finalen sju gånger och kommit tvåa tre gånger. "Café le Swing" (3:a 1990) och "Radio Luxembourg" (2:a 1992) blev rejäla hits, men min egen favorit är den suggestiva "Til det gryr av dag". Den blev tvåa 1989 men sjabblades sedan bort i marknadsföringen och är rätt bortglömd idag.

Knappast var planen något annat än att få ännu en schysst placering och lite marknadsföring då Tor ställde upp för åttonde gången 1997 men något i planen i gick riktigt fel. Trots att Norge lyckats oerhört väl de senaste åren - aldrig sämre än sexa sedan 1993 och man hade dessutom vunnit och stått värd - var intresset för den inhemska ligan i princip noll.

I hela startfältet fanns en enda okej låt - "Lys" med den unga Manjari kunde ha blivit något med lite putsning och coachning - men nu verkade alla ha bestämt sig för att det var Tors tur. Eller otur.

"San Francisco" var verkligen ingen vinnarlåt. Ett stycke dansbandsrock med en nödrimmad och smått förfärlig text - rimmar man "San Francisco" med "disco" har man liksom bränt sina broar som poet - om flower power och sommaren 1968.

Inför Dublin trodde de flesta bedömare att Bosnien-Hercegovina eller Danmark skulle komma sist, men Norge borde ha framstått som en riktig jumbokandidat från början. Inte ens norska OGAE trodde att den egna låten skulle ha en chans då de röstade vid sin klubbträff. Detta fick Tor Endresen att surna till och till tidningarna sa han morskt att han minsann skulle visa alla. Skrattar bäst som skrattar sist, liksom.

I finalen blev det en riktig dunderflopp. Noll poäng, delad sistaplats med Portugal och tidningsrubriker som "San Fran Fiasko" hemma i Norge. I likhet med Jahn Teigen 1978 försökte Tor skratta bort det hela men läser man om saken i Tim Moores bok "Nul points" märks ändå en hel del bitterhet över det som hände.

På lång sikt var det kanske exakt vad Tor behövde. Att hålla på att slentriantävla i en norsk final ingen längre brydde sig om var knappast en hållbar karriärplan på sikt. Tor Endresen sökte sig nya vägar och är än idag en aktiv och uppskattad artist i Norge. Däremot skulle det ta flera år innan NRK fick någon ordning på sin ESC-uttagning på nytt.

Tor Endresen / San Fransisco (Norge 1997)

Delad 24:e plats (sist) av 25 bidrag i Dublin

I evighet / Norge 1996

En månad före Melodi Grand Prix 1991 meddelade NRK att man ställde in hela tävlingen. De 140 insända bidragen saknade kvalitet och originalitet och var inte värda att öda sändningstid på. Istället valde man internt ut Just 4 Fun som norska representanter till Rom.

Förmodligen menade inte NRK att just 1991 års låtar var så förfärliga, de menade att kvalitén på insända bidrag konstant sjunkit genom åren och att det var hög tid att försöka svänga skutan genom att göra något drastiskt. På sätt och vis lyckades man, åtminstone tillfälligt, då 1992 års norska final är betydligt bättre än den som hölls 1990.

En hel del av låtarna som skickades in 1991 har sedan dykt upp i offentligheten. TV3 - som ännu var en svensk-norsk kanal - gjorde en alternativ final med åtta av låtarna i demoversioner, medan andra sedan kommit med i senare norska finaler.

En av dem var "I evighet", en låt som den norska artisten och låtskrivaren Torhild Nigar skrivit då hon bodde i USA i slutet av 80-talet. Hon ställde själv upp i den norska finalen 1992 medan "I evighet" fick ligga kvar i byrålådan några år till.

När NRK för andra gången skulle stå värd för den internationella finalen (efter att Secret Garden segrat i Dublin 1995) blev "I evighet" slutligen utplockad som ett av åtta bidrag, där den framfördes av ingen mindre än Elisabeth Andreassen (1982, 1985, 1994). Det väckte en viss uppmärksamhet och muntration att hon gift sig och "bytt namn" efter att tidigare hetat Andreasson.

Den norska finalen var en riktigt billig studioproduktion som trots en del kända namn i startfältet knappast höll någon högre musikalisk nivå. "I evighet" tog en välförtjänt promenadseger även om också den relativt okände Geir Rønning (Finland 2005) imponerade på många med "Uten de". 

Den internationella finalen i Oslo Spektrum - med Ingvild Bryn och Morten Harket som programledare - var betydligt mer påkostat och där fick värdlandet Norge - det enda landet som inte behövde passera den semifinal som anordnades internt av EBU - passligt nog sjunga exakt mitt i startfältet som tolfte land.

Finalen 1996 har knappast gått till historien som någon av de mest oförglömliga med en tv-produktion som snabbt kändes rätt daterad, men en sak NRK hade otur med utan att de själva kunde påverka det var att åtskilliga artister underpresterade i direktsändning. 

Bettan hörde helt klart till dem: iförd ett ganska oskönt svart fodral gav hon ett aningens okoncentrerat intryck, missade en textrad och verkade oväntat osäker i de högre tonerna.

Det spelade ingen större roll: juryn gillade det de hörde och Norge hamnade på en lysande andraplats, vilket gör Bettan till en av totalt fem artister som kommit både etta och tvåa i ESC (de andra är Lys Assia, Gigliola Cinquetti, Linda Martin och Dima Bilan). 

"I evighet" är dessutom den enda låt som kommit på andraplats utan att få en enda tolvpoängare sedan den nuvarande poängskalan infördes 1975.

Trots att "I evighet" blev en större singelhit i Norge än "Nocturne" har den hamnat lite i skymundan med åren och verkar inte vara någon av Bettans personliga favoriter ur karriären.

Elisabeth Andreassen och Torhild Nigar skulle samarbeta en enda gång till. 1998 kom "Winds of the Northern Sea" på andra plats i den norska finalen men spelades aldrig in på skiva.

Vill man läsa mer om Norsk Melodi Grand Prix 1996 rekommenderas Ole Christians Grand Prix-blogg.

Elisabeth Andreassen / I evighet (Norge 1996)

2:a plats av 23 bidrag i Oslo

Nocturne / Norge 1995

Rolf Løvland - som sopat hem Norges första seger 1985 med Bobbysocks och "La de swinge" - åkte med den norska delegation till Millstreet 1993 för att dirigera orkestern. Där fick han samarbeta med Fionnuala Sherry, som spelade det långa solot som inleder "Alle mine tankar". Tycke uppstod och de båda började prata om att eventuellt göra något tillsammans.

Fionnuala hade börjat spela fiol redan som åttaåring och startade sin professionella bana då hon 1984 fick anställning RTÉ:s egen orkester. Där skulle hon stanna under tio års tid och bland annat sitta med i orkestern vid ESC.

Fionnuala och Rolf hittade en gemensam grund att stå på och bestämde sig för att spela in ett helt album tillsammans, fullt av musik människor för enkelhetens skull skulle kalla New Age, under namnet Secret Garden.

När skivan var nästan färdig bad NRK Rolf Løvland av skicka in ett bidrag till den norska melodifestivalen 1995. Under nio veckor skulle två låtar ställas mot varandra - en från en inbjuden låtskrivare, en utvald från en öppen tävling - och tittarna fick rösta sin favorit vidare.

Rolf var långt ifrån säker på att det här var en bra idé men det vore onekligen bra med lite synlighet för den nya duon. Men skulle den här typen av musik fungera i sammanhanget?

Med en liten nypa text - och då menar jag verkligen en riktigt liten nypa - av Petter Skavlan ställde Secret Garden upp med "Nocturne", ett närmast helt instrumentalt stycke. Förstärkta av Hans Fredrik Jacobsen på flöjt, Åsa Jinder på nyckelharpa och Gunnhild Tvinnereim från Oslo Gospel Choir - som fick sjunga de totalt tjugofyra orden - tog man sig med riktigt tunn marginal vidare till finalen.

I finalen gick det bättre. Där var "Nocturne" favorit hos samtliga jurygrupper och vann en högst komfortabel seger. Det talades mycket om det norska bidraget och hur ovanligt det var. Hur modigt och experimentellt. Och hur chanslöst det hela förmodligen skulle vara i omröstningen.

Väl på plats i Dublin - där konkurrensen sannerligen är allt annat än mördande - var det annat ljud i skällan. Få trodde på vinst, men nog förväntades Secret Garden placera sig högt. Vinna skulle ju Storbritanniens rap göra. Eller - om man fick tro irländska bookmakers - Sloveniens ballad.

Och ändå. Någonstans halvvägs genom röstningen, efter att Sverige legat etta mest hela tiden, började Norge smyga upp i toppen. När Grekland som sista land avgett sina poäng hade "Nocturne" skaffat sig en riktigt bekväm segermarginal. Irländsk tv hade uppenbart tänkte sig det som ett möjligt scenario: Norges delegation var en av tre som fått ballonger uppriggade i taket som kunde släppas ned när segern var klar. De två andra länderna som fått ballonger var Sverige och Frankrike.

"Nocturne" blev dessutom en ovanligt stor kommersiell framgång i en tävling där inga vinnare blivit stora hits på flera år. Lite kul är att notera att låten gick in på topplistan i Sverige - vars jury gett Norge noll poäng i finalen - medan det aldrig blev någon placering på VG-lista på hemmaplan.

Singeln sålde för all del bra i en del länder men framför allt blev Secret Gardens CD en storsäljare, framför allt i länder som hade skilda topplistor för New Age. En av låtarna på skivan gjorde intryck på Barbra Streisand som inte bara spelade in den på skiva utan även sjöng den på sitt bröllop. 

Karriärens allra största framgång kom ändå på det andra albumet. "You Raise Me Up" - ursprungligen med sång av Brian Kennedy (Irland 2006) - blev en gigantisk storsäljare över hela världen, inte minst i en version med Westlife.

Secret Garden förblev ett stabilt fenomen och har fram till idag (2020) släppt nio album och en gemensam självbiografi, "You Raise Me Up: The Story of Secret Garden".

För den som vill läsa mer om den norska finalen rekommenderas Ole Christians Grand Prix-blogg.

Uppdaterad 14 maj 2021

Secret Garden / Nocturne (Norge 1995)

1:a plats av 23 bidrag i Dublin

Living My Life Without You / Norge 1999

Det är inte ofta som Norge stått i frontlinjen för utvecklingen inom ESC men 1998 hade man tydligt visat vilken regelförändring man önskade sig. Genom att släppa sångspråket fritt i Melodi Grand Prix satte man EBU i en trist sits då de fick beordra den engelskspråkiga vinnaren att översätta sin låt till norska.

Nu hade man gått in och skrivit om i reglerna och från och med finalen i Jerusalem släpptes sångspråken fria så att deltagarländerna - förhoppningsvis i slutändan de utvalda artisterna - själva kunde besluta vilket språk man tyckte passade bäst. Artistisk frihet av ett slag som många efterfrågat.

En annan regeländring var att orkestern nu skrotades för all överskådlig framtid. Det inspirerade flera låtskrivare att använda ett mer tidstypiskt sound än tidigare.

Alla dessa ansträngningar till trots var den norska finalen 1999 en riktigt svag och vinglig årgång utan några större ljusglimtar. Sist ut i startfältet kom en energisk kille som skulle fylla 18 kort tid senare. Han var charmig och ungdomlig och vann till stor del på det.

Stig André van Eijk - som adopterats till Norge från Colombia vid nio månaders ålder - togs emot som en ny stor popstjärna och det talades om stora möjligheter till en norsk topplacering i Jerusalem. De flesta utanför Norge hörde nog ändå rätt snabbt att låten inte alls skulle räcka till för det.

Bara några dagar efter den norska finalen drabbades unge van Eijk av stor sorg då hans mamma avled i cancer. Att hantera det samtidigt som man laddar upp för en schlagerfestival kan inte vara det enklaste.

I Jerusalem framstod den nya stjärnan dessutom som lite väl valpig och oerfaren. Det osäkra intrycket blev inte bättre då de israeliska ljudteknikerna drog på full ös i van Eijks öronsnäckor, något som kunde gett honom bestående hörselskador i värsta fall. Placeringen blev långt ifrån den succé en del norska tidningar drömt om.

van Eijk gjorde ändå succé på de norska listorna, både med sitt debutalbum som uppföljaren. Efter det har han letat sig in på andra musikaliska vägar dit publiken inte riktigt följt med. 2003 skrev han vinnarlåten i sydafrikanska Idol som blev en stor hit efter tävlingen.



van Eijk / Living My Life Without Out (Norge 1999)
14:e plats av 23 bidrag i Jerusalem

Sámiid ædnan / Norge 1980

Politik hör verkligen inte hemma i Eurovision Song Contest, åtminstone inte om EBU får säga sitt. Numer finns till och med regler som uttryckligen förbjuder bidrag med kommersiella, religiösa eller politiska budskap. Men var drar man gränsen? Vad är för mycket och vad är artistisk frihet?

När NRK för tjugonde gången anordnade Melodi Grand Prix för att vaska fram rätt bidrag för ESC så slopade man för första gången helt den öppna tävlingen och bjöd rätt och slätt in tio låtskrivare som fick varsin given plats i finalen. Förvånande nog fanns där en hel del representanter för mer "fin" musik - flera stycken som i högt tonläge sagt sig aldrig vilja delta i tävlingen.

Men det var nya vindar som blåste nu. Det rena och ideologiska och icke-kommersiella 1970-talet var helt tydligt döende och även låtskrivare med höga ideal behövde få en inkomst genom att synas i tv och sälja skivor. Men hur billigt som helst tänkte man inte sälja sig. Flera av bidragen visade sig vara av högst politisk art.

Här fanns flera starka bidrag som möjligen skulle ha kunnat göra väl ifrån sig i Haag - exempelvis Anita Skorgan (Norge 1977, 1979, 1982, 1983, 1988), Alex eller Inger-Lise Rypdal - men expertjuryn ville annorlunda och när röstningen var klar hade det blivit oavgjort mellan de två mest politiska låtarna i startfältet, dessutom framförda av artister som verkligen aldrig tänkt delta.

Det blev en extra utslagsomgång och nu drog Åge Aleksandersen (som några år senare skulle få en megahit i hela Norden med "Lys og varme") det kortaste strået med sin sång om Sovjetunionen och Afghanistan.

Istället vann det lokala över det internationella. Vinnarlåten "Sámiid ædnan" ("Sameland") var ett inlägg i Alta-konflikten där en planerad uppdämning av älven skulle komma att lägga renarnas betesmarker under vatten. Sverre Kjelsberg - en 33-årig låtskrivare, trubadur och skådespelare med ett förflutet i popgruppen The Pussycats - hade skrivit en sång om samernas protester mot överheten.

Trots att titeln är på samiska är resten av texten på norska och att hävda att det här var ett samiskt bidrag var nog att ta i en smula. Hur som helst innehöll den en god dos äkta jojk, framförd av den 21-årige Mattis Hætta - en lärare och skådespelare i vardande - som också deltagit själv i demonstrationerna.

Låten dundrande rakt in på norska VG-listans förstaplats - det var andra gången någonsin som ett norskt bidrag toppade den listan efter Jahn Teigen 1978 - och blev en stor hit i Norge. Även i Haag möttes jojken av stort intresse och än en gång trodde norrmännen att de möjligen skulle ha en chans att överraska.

Slutplaceringen var en stor besvikelse men faktum kvarstår: "Sámiid ædnan" må vara originell men den är samtidigt en spretig, ofokuserad och i grunden rätt svag låt. Faktum är att den egentligen är tre helt separata låtar som högst nödtorftigt hänger ihop med varandra och det enda folk minns är det jojkade slutet.

Jojkens genomslag ska ändå inte underskattas. Samerna hade alltid varit en högst osynliggjord grupp i Norge - nu låg en jojk etta på topplistan. Med ens föll strålkastaren på den samiska kulturen på ett sätt den aldrig gjort tidigare och samiska musiker i Norge talar än idag med vördnad i rösten om vad "Sámiid ædnan" och dess blotta existens betytt för dem.

Norrmännen var rätt vana att få stryk i ESC och de flesta borstade snabbt av sig besvikelsen. Nu var Sverre Kjelsberg ett ordentligt etablerat namn. De följande åren släppte han flera storsäljande skivor och valdes till programledare för den norska finalen 1981. Det hade kanske inte varit så dumt att vara med trots allt?

Sverre Kjelsberg förblev aktiv inom musiken fram till sin plötsliga och oväntade död 2016. Även Mattis Hætta - på nordsamiska känd som Simona Máhtte - gick bort i förtid 2022 efter en tids sjukdom. Hela sitt liv förblev han en nyckelfigur i samiska kulturkretsar och ställde även upp i den lokala sångtävlingen Sámi Grand Prix.

Värt att notera är att Åse Kleveland (Norge 1966) inte bara presenterade den norska finalen utan även följde med till Haag för att introducera Norge live på scenen inför hela Europa. Båda uppgifterna sköttes med glans och sex år senare - när NRK fick stå värd för den internationella finalen - blev det just hon som fick äran att hälsa världen välkommen till Bergen.

Uppdaterad 1 oktober 2023



Sverre Kjelsberg och Mattis Hætta / Sámiid ædnan (Norge 1980)
16:e plats av 19 bidrag i Haag

Duett / Norge 1994

När Bobbysocks gick skilda vägar återupptog Hanne Krogh en framgångsrik solokarriär medan Elisabeth Andreasson inte riktigt visste vart hon ville ta vägen. Vem var hon musikaliskt? Vilket land skulle hon satsa på? Till en början verkade Sverige vara det självklara valet.

Två skivor med moderat framgång och ett inte särdeles framgångsrikt deltagande i Melodifestivalen 1990 fick Bettan att åter vända blicken mot Norge. Tillsammans med Rolf Løvland spelade hon in albumet "Stemninger", där hon verkligen fick chansen att visa vilken begåvad sångerska hon är. Inte minst skulle sången "Danse mot vår" imponera stort på publiken.

Efter att ha dirigerat de norska bidragen 1992 och 1993 verkar Rolf Løvland ha velat föra sitt samarbete med Bettan in i den norska uttagningen och han specialskrev "Duett" för henne. För att det skulle bli en duett på riktigt letade man redan på en ung och lovande sångpartner.

Jan Werner Danielsen var bara 18 år men hade sjungit i flera år och hade vunnit Talentiaden - en stor talangjakt på NRK. Tillsammans blev Jan Werner och Elisabeth oslagbara och fick ofattbara 77% av publikens röster.

I Dublin tappade låten en hel del av sin luftighet - varför skulle RTÉ:s orkester klarat av att spela just den här låten när de kvaddade nästan alla andra? - och blev kanske aningens mer gapig än stämningsfull. Resultatet blev ändå gott och för andra året i rad blev Norge bästa nordiska land.

Jan Werner skulle snabbt etablera sig som en av Norges främsta manliga artister med ett brett register och stark utstrålning, men framgången skulle också visa sig ha ett högt pris. I ett skede drogs sångaren med stora skulder och ställde höga krav på sig själv. 2005 kollapsade han inför publik på en utsåld konsert.

Det fanns långt framskridna planer på att lansera Jan Werner Danielsen internationellt då han hittades död i sin lägenhet i Oslo i september 2006. Endast 30 år gammal hade han drabbats av hjärtsvikt. Vid en minneskonsert för sångaren sjöng Elisabeth - som fortsatt sitt samarbete med sin unge sångkollega - duett med Jan Werners inspelade röst.

Senare gav hans far ut biografin "Bara Werner" där det berättades öppet om sonens ångest och även om hur Jan Werner kämpat med sin egen sexuella identitet genom åren.



Elisabeth Andreasson & Jan Werner Danielsen / Duett (Norge 1994)
6:e plats av 25 bidrag i Dublin

Silent Storm / Norge 2014

Varje år sedan 2006 hade NRK - tydligt inspirerade av Sveriges melodifestival - ordnat semifinaler runt omkring i landet innan man låtit Norsk Melodi Grand Prix kulminera i en stor final i Oslo Spektrum. Nu hade ett nytt team tagit över rodret och förändringens vindar blåste.

Man behöll semifinalerna men höll samtliga tre i en teater i Oslo, dessutom tre kvällar i rad. Man ville skapa en mer avskalad och organisk stämning än tidigare år men varken tidningarna eller tittarna var med på noterna. Pressen skrek att Melodi Grand Prix ödelagts och tittarsiffrorna blev riktigt låga.

Kanske att den massiva kritiken skrämt bort publiken för inte heller finalen drog till sig några större tittarskaror. Startfältet var inte så dumt, men vad spelar det för roll när ingen ser på? Programmakarna fick verkligen någonting att fundera på inför 2015.

Annars var vinnarlåten skriven av precis den typens deltagare man gissar att NRK var ute efter. Josefin Winther var ett ungt och ambitiöst popsnöre med gott anseende och en hel del radiospelningar på meritlistan.

"Silent Storm" hade hon skrivit för sin kusin, glasmästaren Carl Espen Thorbjørnsen. I en fin intervju för QX berättade Josefin om hur hon känt till kusinens vackra röst och hans längtan efter att få sjunga inför människor och hur hon skapade en personlig och intim sång om hur hon uppfattade honom och hans person.

Det avskalade och uppriktiga fungerade i Köpenhamn där Norge landade på en fin åttondeplats. På hemmaplan var det motigare - för första gången sedan 2006 tog sig inte det norska bidraget in på den officiella norska topplistan trots att den streamades flitigt - och Carl Espens riktigt stora genombrott uteblev.



Carl Espen / Silent Storm (Norge 2014)
8:e plats av 26 bidrag (final) i Köpenhamn

My Heart Goes Boom / Norge 2000

NRK fortsatte samma linje som man haft de senaste fem åren: den nationella finalen hölls i en liten studio för att hålla budgeten nere, men samtidigt försökte man göra hela tillställningen så festlig som ramarna tillät. Det fungerade bättre vissa år än andra.

Nu hade man åtminstone lyckats locka med ett stort och tungt namn i norsk showbiz och Jan Werner Danielsen (Norge 1994) äntrade tillställningen som skyhög förhandsfavorit.

Om det beror på för högt ställda förväntningar eller gammal vanlig trist jantelag kan man säkert diskutera om till tids ände, men faktum är att för stora favoriter har en tendens att misslyckas i nordiska finaler. Så även Jan Werner, som blev tvåa när tittarna fick rösta.

Istället gick Norge loss på Charmed - en sprittande och sprallig trio bestående av Oddrun, Lise Monica och Hanne Christine - med en poplåt som låg ovanligt rätt i tiden. Den här typen av uppdaterat 1960-talssound hade härjat högt på världens hitlistor i flera år och ”My Heart Goes Boom” hade dessutom temperament och en skojig text.

Norge nämndes som en av många favoriter inför finalen i Globen men i den mördande konkurrensen av glada och samtida låtar räckte inte den norska trallen riktigt till. Eller var det Charmed själva som inte riktigt levererade? En elfteplats var något av en besvikelse.

Trion släppte ett album som till de flestas stora besvikelse nästan enbart bestod av olika coverversioner av andras låtar. Skivan sålde klart godkänt men Charmed lyckades aldrig följa upp sin hit och gick snart skilda vägar.

NRK hade möjligen noterat att såväl Sverige som Danmark lyckats väl med att uppgradera sina nationella finaler och nu lämnades studion därhän. Året därpå var Norsk Melodi Grand Prix tillbaka i Oslo Spektrum.



Charmed / My Heart Goes Boom (Norge 2000)
11:e plats av 24 bidrag i Stockholm

Brandenburger Tor / Norge 1990

Berlinmurens fall var verkligen ingen liten sak. Efter att en mängd östtyskar lämnat sitt land under det senaste året bestämde politbyrån i DDR att privatresor till väst skulle tillåtas. Kommunikationen brast, reglerna sades gälla med en gång, folkmassorna vällde genom avspärrningarna och händelseutvecklingen gick inte längre att stoppa. Efter den 9:e november 1989 var ingenting längre sig likt.

De omvälvande händelserna inspirerade Europas låtskrivare att kommentera det som hänt, på olika sätt och med olika djup. Vid ESC i Zagreb 1990 handlade tre bidrag av tjugotvå uttryckligen om Berlinmuren medan flera andra antingen hade färgats av en droppe politik eller bara lovsjung idén om ett förenat Europa utan murar.

Att Västtyskland och Österrike skulle beröras av murens fall var kanske inte så oväntat, men de fick sällskap av Norges Ketil Stokkan som redan tävlat i ESC på hemmaplan i Bergen 1986.

"Brandenburger Tor" hade en synnerligen positiv och klämmig syn på vad som hänt. Här fanns inga moln på himlen och här fanns inga farhågor om att enandet av Tyskland kunde tänkas innebära några som helst problem. Som förhandsvideo hade man kryddat framträdandet från den norska finalen med bilder på en sprallig Ketil Stokkan på plats i Berlin.

Även andraplatsen i den norska finalen togs av en lättviktig betraktelse av de politiska förändringarna. "Smil" med Jahn Teigen (Norge 1978, 1982, 1983) fick extra draghjälp av gästsångerskorna Anita Skorgan (Norge 1977, 1979, 1982) och Carola (Sverige 1983, 1991, 2006).

När det väl gällde gick ingen av murvisorna hem särskilt väl i Zagreb. Gränsen mellan att vara aktuell och beräknande är kanske lite väl tunn och det norska försöket kändes lite väl fjäderlätt med tanke på de prövningar de tidigare socialistiska länderna ändå stod inför. Till slut blev det en delad sistaplats med Finland.

Ketil Stokkan har aldrig lämnat musiken och har gett ut flera skivor - både i eget namn och tillsammans med sin återförenade grupp ZOO - men arbetar också som lärare vid sidan av sångkarriären.



Ketil Stokkan / Brandenburger Tor (Norge 1990)
Delad 21:a plats (sist) av 22 bidrag i Zagreb

Icebreaker / Norge 2016

Agnete Johnsen var en ung veteran med viss vana av att vinna saker. Redan som 14-åring hade hennes band The Blacksheeps vunnit MGP junior - både den norska och den nordiska finalen - med den samisk-norska punklåten "Oro jaska, beana!" ("Håll tyst, hund!") om en rund hund som inte var sund. Låten blev en braksuccé hemma i Norge och utsågs till årets låt på Spelleman-galan året därpå.

The Blacksheeps sparkade ett par medlemmar och ställde upp i den vuxna norska melodifestivalen 2011 och kom tvåa med "Dance Tonight". Efter det upplöste Agnete gruppen och satsade på den egna karriären, bland annat blev hon den dittills yngsta vinnaren av "Skal vi danse" 2014.

Två år senare knep hon guldet i MGP med "Icebreaker" - ett ovanligt låtbygge där versen verkar bygga upp till en rask refräng bara för att istället störtdyka i tempo och bli en ballad i halvfart istället. Genialiskt eller förvirrande? Åsikterna gick isär rejält.

Vad som däremot snart visade sig glasklart var att något inte stod rätt till i den norska delegationen. Agnete avbokade sin medverkan vid Eurovision in Concert med bara några timmars varsel och sedan blev det bara tyst. Inga nyheter. Inga uppdateringar. Den utlovade musikvideon dröjde.

Efter en tids spekulerande bestämde sig NRK för att lägga korten på bordet: unga Agnete led av psykisk ohälsa, vilket gjorde det omöjligt för henne att genomföra stora delar av det program man planerat. Året innan hade hon hoppat av en norsk realityserie av samma anledning och talade nu ut i norsk press om hur det känns när man inte kan kontrollera sina egna negativa tankar.

I Stockholm strök norrmännen allt onödigt ur kalendern: Agnete minglade inte med några fans och gav inga presskonferenser. All energi satsades på att hon skulle klara av att uppträda i semifinalen. När det väl gällde höll Agnete som sjöng bra och gnistrade i rutan. Däremot räckte inte låten riktigt till och Norge missade finalen för första gången sedan 2011.

Agnete togs ändå emot som en hjälte hemma i Norge och tilldelades senare samma år Åpenhetsprisen för sitt synliggörande av psykisk ohälsa.



Agnete / Icebreaker (Norge 2016)
13:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Stockholm

Stay / Norge 2012

Utflykten till mer exotiska musikaliska landskap med "Haba Haba" i Düsseldorf 2011 hade verkligen inte gått hem hos tittarna men Norge lät sig inte nedslås och fortsatte raskt på ungefär samma spår. Man hade bara bytt ut swahilin mot mer orientaliska tongångar.

Touraj "Tooji" Keshktar var född i Iran men kom till Norge som ettåring och hade hunnit med många saker redan innan han vann den norska finalen. Han hade sjungit en del, varit programledare på MTV och utbildat sig till socialarbetare med barns välmående som specialämne. Han var politiskt engagerad i Green Wave-rörelsen som försöker få till stånd en demokratisk process i Iran.

Tooji tog Norge med storm och "Stay" blev snabbt en stor hit som svingade sig upp till den norska topplistans andraplats. I efterhand har Tooji själv erkänt att han inte kände sig helt bekväm med sin låt utan mer gjorde musik andra tyckte skulle passa honom.

Kanske lyste det igenom lite grann för i Baku var såväl sången som dansen en aning avslagen. Det blev en plats i finalen, men där kom man på allra sista plats - Norges elfte sistaplats i en final. När röstningssiffrorna offentliggjordes visade det sig att Tooji delat tiondeplatsen i semifinalen med Bulgarien och bara varit millimetrar ifrån att åka ut.

Tråkigt för Norge, men NRK hade en svårare incident att hantera då den norska komikern Amir Asgharnejad - som varit på plats för att göra humorinslag med udden riktad mot värdlandets regim - arresterades på flygplatsen på väg hem från Baku. NRK lämnade in en skarp protest såväl till Azerbajdzjans myndigheter som till EBU. Asgharnejad släpptes och tilläts flyga hem.

Tooji har blivit kvar i offentligheten såväl som sångare som programledare för barnens melodifestival MGP junior. 2015 kom han ut i en intervju med webbtidningen Gaysir och släppte i samma veva en vågad video till "Father" som även var den officiella låten för Oslo Pride samma år.

Uppdaterad 23 januari 2022



Tooji / Stay (Norge 2012)
26:e plats av 26 bidrag (final) i Baku

Alltid sommer / Norge 1998

Vinden hade slutligen vänt: efter många år med vikande intresse hade publiken hittat tillbaka till ESC igen. Tittarsiffrorna var på stigande, fler låtar letade sig in på hitlistorna efter tävlingen och alltfler länder började satsa på nytt.

Det nya intresset krävde ett helt batteri av motprestationer. Inga tv-bolag tänkte lägga tid och resurser på en sångtävling som fastnat i det förflutna och nu krävdes förändring och modernisering. I strid ström skulle den internationella finalen komma att ansiktslyftas och i princip varje år skrevs gamla och mossiga regler om. Telefonröstning infördes, man fick lägga allt mer musik på band och nu tryckte många på för att sångspråken skulle släppas fria.

Åren 1973 - 1976 hade länderna fått välja textspråk helt själva, men experimentet hade inte setts som särskilt lyckat. Nu hade tiden gått och på många håll sjöng de största popstjärnorna bara på engelska. Var det dags att göra ett nytt försök?

NRK orkade inte vänta på att kvarnarna skulle mala klart på EBU. 1998 släppte man språket fritt i den nationella finalen i hopp om att en ny generation artister skulle vilja haka på.

Vinnaren Lars Fredriksen - till vardags sångare i Oslo Gospel Choir - hörde till skaran av artister som sjungit på engelska. EBU hade varit precis så långsamma som man kunde förvänta sig och den gamla språkregeln hängde kvar även i Birmingham. "All I Ever Wanted Was You" fick lov att skrivas om och få norsk text inför ESC.

I Birmingham hade den norska delegationen en del tekniska problem - den trumloop man lagt på band och som hade en framträdande roll i arrangemanget hade på något sätt försvunnit på vägen och den brittiska orkestern hade övat utan den. Det krävde en del putsning under repetitionerna men lagom till sändning lät allting som det skulle.

Språket till trots bjöd Lars Fredriksen på ett avslappnat och charmigt framträdande som gjorde ett visst intryck på tittarna som för första gången fick rösta per telefon i stor skala. Norge landade på en fin åttondeplats men frågan är om det hade gått ännu bättre på engelska.

Året efter kunde inte regelverket stå emot längre. Från och med 1999 har alla länder åter fått välja vilket språk de helst vill sjunga på. Samma år genomfördes tävlingen för första gången utan orkester.



Lars Fredriksen / Alltid sommer (Norge 1998)
8:e plats av 25 bidrag i Birmingham