Let Me Fly / Malta 1997

Den första maltesiska nationella final jag någonsin såg i sin helhet var 1997. Att säga att den var bra vore att fara med osanning men den var mycket underhållande och oändligt fascinerande på många sätt. 

Flera av låtarna var snällt sagt halvdana, orkestern spelade verkligen inte varje ton så som den var tänkt att spelas och alla deltagare sjöng inte klockrent. 

Exempelvis kommer trion Alwyn, Nadine & Elisa och deras säregna uppfattning om (och förhållningssätt till) harmonier för alltid att leva i mitt minne.

Det kanske allra lustigaste under hela finalen - med tanke på att Air Malta var huvudsponsor medan telefonbolaget Maltacom sköt till näst mest pengar - var att låten som vann hette "Let Me Fly" medan "The Call" kom på andra plats. Hade "The Call" vunnit om Maltacom betalat mest?

"Let Me Fly" red på den etnovåg som svept fram genom ESC de senaste åren och var skriven av Ray Agius som redan tävlat för Malta två år tidigare. 

Vid mikrofonen stod den erfarna Deborah "Debbie" Scerri. Hon var född i Toronto men hade tillbringat den största delen av sitt liv i Rabat, mitt på Malta. Hon hade representerat sitt lilla land i flera sångtävlingar och var en av tre körsångerskor bakom William Mangion i Millstreet 1993.

"Let Me Fly" fick en snygg förhandsvideo och fick en hel del uppskattning inför finalen. Startfältet i Dublin var rätt balladtungt och många förhandstips ville göra gällande att den medryckande maltesiska refrängen skulle kunna bära ganska långt.

Refrängen var förvisso bra och snärtig, men resten av låten kändes mest som en riktigt lång transportsträcka. Inget blev bättre av att Debbie Scerri enligt uppgift drog på sig en rejäl förkylning under repetitionsveckan och ska ha uppträtt i direktsändning med rejäl feber i kroppen.

Malta fick en tolva från Turkiet och en tia från Norge men kasserade in inte färre än tolv nollor under röstningen. Poängen räckte ändå till en placering bland de tio främsta. Malta blev också den första "vinnaren" av Barbara Dex Award för fulaste scenklädsel, vilket kanske säger allt man behöver veta om den utmärkelsen.

Debbie Scerri har förblivit en uppskattad sångerska hemma på Malta men är också ett välkänt ansikte som programledare i tv. 2019 utsågs hennes dotter Nicole Vella till Fröken Malta och fick representera sitt ö-land vid Miss World-tävlingen i London samma år.

Debbie Scerri / Let Me Fly (Malta 1997)

9:e plats av 25 bidrag i Dublin

Mysterious Woman / Irland 1997

Irland hade genomgått en otrolig förändring under de senaste åren. Landet - som alltid hört till Västeuropas allra fattigaste - hade fått luft under vingarna och ekonomin blomstrade. Man talade om det irländska undret och "den keltiska tigern".

Nu hade man dessutom vunnit ESC för fjärde gången på fem år - ett alldeles oerhört rekord. Trots att RTÉ alltid haft skral budget var det verkligen inte läge att tacka nej och avböja värdskapet. Irländare klarade det mesta, det ville man visa.

Den nationella finalen anordnades i Waterford - republikens äldsta stad - och i det lilla auditorium man valt rymdes ingen orkester. Nästan all musik låg på band - endast en stråksektion spelade på riktigt i direktsändningen.

Vinnare blev den rätt okände Marc Roberts - en 28-åring från Crossmolina som egentligen hette Seán Hegarty då han inte stod på scenen.

"Mysterious Woman" - skriven av John Farry med ett långt förflutet i olika band - var en typiskt inställsam irländsk schlagerballad med en ovanligt dum kärlekstext om en man som för ett ögonblick får se en vacker kvinna som han inte vet något om och som han aldrig talar med men som han vet att han för alltid ska älska hela sitt liv. Som ett första kapitel i den sämre sortens Harlekinroman, ungefär.

Själv föredrog jag tvåan "Suddenly" med Darren Holden, en rak och tydlig poplåt med betydligt mindre sirap i framtoningen.

I den snygga och högteknologiska final RTÉ bjöd på i Dublin framstod hemmalagets bidrag möjligen som lite väl gammaldags. Eller som något välbekant och lättidentifierat. Mer vågade och ambitiösa bidrag fick nöja sig med blygsamma placeringar medan Europas jurygrupper öste poäng över Marc Roberts. Efter att ha vunnit tävlingen sönder och samman var nog irländarna - och de flesta andra - nöjda med en andraplats.

Värt att notera är kanske att man nu lagt också stråkarna på band och inte alls använde den orkester som fanns på plats. Noel Kelehan - en av orkesterns varmaste förespråkare - lär inte ha varit helt nöjd och missade här sin sista chans att dirigera ett irländskt bidrag på hemmaplan.

"Mysterious Woman" blev en hit hemma på Irland och såväl Marc Roberts som Darren Holden har haft långa och framgångsrika karriärer, men under de kommande åren skulle RTÉ helt tappa greppet om den melodifestival de dominerat och slagit vinstrekord i. Efter 1997 har Irland inte placerat sig bland de fem bästa en enda gång.

Marc Roberts ställde upp i den irländska finalen på nytt 2008 där han än en gång blev tvåa - nu efter en skränig kalkon gjord av plast.

Marc Roberts / Mysterious Woman (Irland 1997)

2:a plats av 25 bidrag i Dublin

Mana mou / Cypern 1997

Det hade flutit en ansenlig mängd vatten under broarna sedan Constantina Constantinou sjungit för Cypern i München. Då var hon en oerfaren tonåring på sin första utlandsresa - nu var hon en etablerad artist i den grekiska musikvärlden.

Kanske inte en av de allra största men tillräckligt populär för att släppa skivor regelbundet och föra en synlig tillvaro i den grekiska allmänheten och på de viktiga scenerna i Aten. Nu ville hon dela med sig av sin stjärnglans till sina två yngre sjungande syskon.

Andros hade släppt en soloskiva för ett stort skivbolag medan Hara varit körsångerska på en av sin systers skivor. Nu fick de båda bilda duo för att sjunga Constantinas låt "Mana mou" ("Min mor", egentligen "Mitt moderland") i den cypriotiska finalen.

Det viskades om att Constantina knappast hade skrivit låten själv, eftersom hon just aldrig skrivit låtar tidigare. Rätt sannolikt stod en grekisk låtskrivare bakom "Mana mou" men de lokala reglerna krävde låtskrivare med cypriotiskt medborgarskap. Hur det än stod till med saken vann syskonen med bred marginal över sin svåraste konkurrent Stelios Konstantas (Cypern 2003).

Varför Andros nu kallade sig Andreas istället är lite oklart. Lät det kanske mer internationellt?

Man slipade till låten lite, gav syskonen lite sällskap i form av fyra körsångare och skrev om texten en smula i refrängen. Även om Hara och Andreas uppträdde som en duo var det ingen tvekan vems karriär den här låten var avsedd att lansera, och Andreas hamnade rätt mycket i skuggan.

Cypern fick inleda hela finalen i Dublin och gjorde det med den äran. Temperament i kombination med en lättfångad låt gjorde att Cypern hamnade på femte plats och tangerade sitt personliga rekord från 1982.

Trots det lossnade det inte för syskonen Constantinou. Hara släppte visserligen ett album senare samma år men året därpå kom hon sist i den grekiska finalen och har inte gett ut fler skivor sedan dess. Inte heller Andros verkar ha spelat in fler skivor i eget namn.

Också Constantinas karriär skulle komma att svalna betänkligt. När hon 2019 gav ut en ny singel var det hennes första kommersiella utgåva på över tio år även om hon hela tiden förblivit en aktiv artist.

Hara & Andreas Constantinou / Mana mou (Cypern 1997)

5:e plats av 25 bidrag i Dublin

San Francisco / Norge 1997

Att vara den ständiga tvåan låter kanske inte så kul men i själva verket är det en titel att vårda ömt. En ständig tvåa i de nationella finalerna får allas sympatier och har ändå fått visa upp sig och sin nya låt inför en storpublik. Dessutom slipper man ta ansvar för hur det går i den internationella finalen.

Tor Endresen hade i princip gjort det till ryggraden i sin karriär att ställa upp i Norsk Melodi Grand Prix och gå nästan men inte riktigt hela vägen. Han hade varit en av Karoline Krügers körsångare i Dublin 1988 och hans stora folkliga genombrott kom som sjungande bartender i tv-serien "Lollipop". 

Han hade redan ställt upp i den norska finalen sju gånger och kommit tvåa tre gånger. "Café le Swing" (3:a 1990) och "Radio Luxembourg" (2:a 1992) blev rejäla hits, men min egen favorit är den suggestiva "Til det gryr av dag". Den blev tvåa 1989 men sjabblades sedan bort i marknadsföringen och är rätt bortglömd idag.

Knappast var planen något annat än att få ännu en schysst placering och lite marknadsföring då Tor ställde upp för åttonde gången 1997 men något i planen i gick riktigt fel. Trots att Norge lyckats oerhört väl de senaste åren - aldrig sämre än sexa sedan 1993 och man hade dessutom vunnit och stått värd - var intresset för den inhemska ligan i princip noll.

I hela startfältet fanns en enda okej låt - "Lys" med den unga Manjari kunde ha blivit något med lite putsning och coachning - men nu verkade alla ha bestämt sig för att det var Tors tur. Eller otur.

"San Francisco" var verkligen ingen vinnarlåt. Ett stycke dansbandsrock med en nödrimmad och smått förfärlig text - rimmar man "San Francisco" med "disco" har man liksom bränt sina broar som poet - om flower power och sommaren 1968.

Inför Dublin trodde de flesta bedömare att Bosnien-Hercegovina eller Danmark skulle komma sist, men Norge borde ha framstått som en riktig jumbokandidat från början. Inte ens norska OGAE trodde att den egna låten skulle ha en chans då de röstade vid sin klubbträff. Detta fick Tor Endresen att surna till och till tidningarna sa han morskt att han minsann skulle visa alla. Skrattar bäst som skrattar sist, liksom.

I finalen blev det en riktig dunderflopp. Noll poäng, delad sistaplats med Portugal och tidningsrubriker som "San Fran Fiasko" hemma i Norge. I likhet med Jahn Teigen 1978 försökte Tor skratta bort det hela men läser man om saken i Tim Moores bok "Nul points" märks ändå en hel del bitterhet över det som hände.

På lång sikt var det kanske exakt vad Tor behövde. Att hålla på att slentriantävla i en norsk final ingen längre brydde sig om var knappast en hållbar karriärplan på sikt. Tor Endresen sökte sig nya vägar och är än idag en aktiv och uppskattad artist i Norge. Däremot skulle det ta flera år innan NRK fick någon ordning på sin ESC-uttagning på nytt.

Tor Endresen / San Fransisco (Norge 1997)

Delad 24:e plats (sist) av 25 bidrag i Dublin

Zeit / Tyskland 1997

Doktor Jürgen Meier-Beer skulle komma att grabba tag i Eurovision Song Contest och skaka om hela institutionen våldsamt i ett försök att se om man kunde få den gamla apparaten att börja fungera igen. Ingen kunde få de mer traditionella eurovisionsfansens blod att koka på samma sätt som Dr Meier-Beer.

Han var underhållningschef på NDR - ARD:s regionala avdelning i Hamburg - och hade fått det tyska deltagandet mer eller mindre kastat i ansiktet då ingen annan ville ta hand om eländet. Tyskland hade pinsamt nog kommit sist året innan och nu ville ingen befatta sig med tävlingen längre.

Meier-Beer tog inte heller emot uppgiften med entusiasm. I en intervju för EuroSongNews kallade han ESC för "någonting som ruttnar nere i källaren", ett program som för länge sedan överlevt sig självt och som redan borde lagts ned. Men ett sista försök kunde det kanske vara värt.

1996 anordnade man en nationell final av rätt tveksam kvalitet men med en vinnare som åtminstone låtsades vara modern. "Blauer Planet" framförd av den sjungande frisören Leon var ett slags schlager-techno-hybrid och ansågs ha stora chanser vid finalen i Oslo.

Många hakor föll då de länder som klarat sig igenom den interna semifinalen presenterades och det visade sig att Tyskland - det enda landet som deltagit i varje årgång av ESC - åkt ut på öronen.

De utslagna länderna betalade bara en reducerad deltagaravgift och när en stor del av de tyska pengarna försvann ur budgeten blev det svettigt för arrangörerna. Tyskarna insåg plötsligt hur viktiga de var för att ESC skulle kunna genomföras. Kanske kunde man sätta lite press på EBU?

Inför 1997 års tävling kom NDR med en lång lista krav för att tysk tv skulle hållas kvar. Ingen behövde längre använda orkestern och man fick lägga all musik - men ingen sång - på band. Tittarna får välja vinnare genom att ringa in och rösta. Och på sikt ville man ta bort regeln som tvingar länder att sjunga på egna språk. EBU accepterade och fans skrev rasande protestbrev till Meier-Beer.

Den tyska finalen var flera snäpp bättre än året innan men de musikaliska försöken till modernisering hade ingen chans i omröstningen. Storfavorit var fjolårsvinnaren Leon som fått en riktigt svag och fånig variant av Michael Jacksons "They Don't Care About Us" på sin lott och distanserades rejält av en av Ralph Siegels två låtar.

"Zeit" var en ovanligt seriöst menad låt. Ralph Siegel hade tänkt sig att Esther Ofarim (Schweiz 1963) skulle sjunga den - en judinna som tävlar för Tyskland med en sång om att tiden alltid drar vidare och att allt förändras och all symbolik som skulle följt med på köpet.

Esther Ofarim var intresserad men ville ha rejält betalt för att ställa upp. I ett anfall av en allt mer sällsynt självinsikt förstod Siegel hurdana rubriker det skulle leda till om han köpt sig en sångerska och istället gavs låten till Bianca Shomburg.

"Sikta mot stjärnorna" eller "Soundmix Show" - där okända människor fick chansen att sjunga som kända artister - var det hetaste heta på tv i mitten av 90-talet och 1996 hade man anordnat en internationell final där tio länders vinnare fick tävla mot varandra. Bianca Shomburg vann med sin Céline Dion-imitation trots våldsamt överspel och fick nu med "Zeit" chansen att knocka Europa en andra gång.

Många tippade Tyskland högt upp i resultatet men Bianca fortsatte att mest bjuda på Céline-poser och kunde inte gjuta in något av den tyngd Ralph Siegel hade tänkt sig att hans bidrag skulle ha. Poängutdelningen blev mycket blygsam och en delad artondeplats var inget annat än ett fiasko. Året efter skulle Ralph komma att släppa alla ambitioner att vara seriös i den nationella finalen.

Tysk tv ansåg sig ändå var något spåren - inte minst kände sig Dr Jürgen Meier-Beer uppmuntrad av Islands bidrag i Dublin - och skulle de närmaste åren sätta stora avtryck i publikens syn på ESC. Och de traditionella fansen skulle fortsätta att rasa i flera år ännu.



Bianca Shomburg / Zeit (Tyskland 1997)
Delad 18:e plats av 25 bidrag i Dublin

Niemand heeft nog tijd / Nederländerna 1997

Nederländska NOS - ett av de många tv-bolag som tillsammans fyller sändningstiden i landets public service-kanaler - hade vinglat till och visste inte riktigt längre vad man ville i ESC. Trots att man hade två framskjutna placeringar 1993 och 1996 så spökade fiaskot från 1994 då man tvingats stå över ett år.

1996 års nationella final hade varit en riktig lågbudgetvariant och nu gick man tillbaka till systemet där en enda utvald artist fick sjunga alla tävlingslåtarna. Ingen dum idé men valet av artist var däremot en aning oväntat och förbryllande.

Mrs Einstein var en teatergrupp som turnerat flitigt land och rike kring med olika program. Någon popgrupp var man sannerligen inte men gruppmedlemmen Suzanne Venneker hade haft stor framgång i den inhemska schlagerfestivalen (och på topplistorna) som del av gruppen Vulcano 1983. En annan medlem - Linda Snoeij - hade sjungit i kören på samtliga av stjärnan Marco Borsatos skivor.

Den nationella finalen blev som väntat aningen teatralisk och den enda riktigt riviga låten avgick med segern. "Niemand heeft nog tijd" ("Ingen har längre tid") var ett stycke civilisationskritik insvept i ett arrangemang som synnerligen oblygt lånade allt väsentligt av Paul McCartneys Bondlåt "Live And Let Die".

I Dublin sågs Mrs Einstein som ett mognare tjejband som jämfördes med Kroatiens tonåriga motsvarighet. Kritikerna kallade dem skojigt nog Old Spice. Dessutom sågs Mrs Einstein som totalt chanslösa i tävlingen. De svenska tidningarna såväl som SVT:s Jan Jingryd sågade bidraget sönder och samman. "Jag vet cheerleaders som låter bättre" skrev Expressen. "En nolla, snälla!" kontrade Aftonbladet.

Fem poäng var allt man fick och de paranta damerna fick dela en näst sista plats med Schweiz.

I samband med ESC spelade Mrs Einstein in en skiva där de utöver fyra av bidragen till den nationella finalen även tolkade ett antal festivalklassiker. Gruppen finns än idag i något omarbetad form och turnerar fortfarande runt om i hemlandet.



Mrs Einstein / Niemand heeft nog tijd (Nederländerna 1997)
Delad 22:a plats av 25 bidrag i Dublin

Probudi me / Kroatien 1997

I det nyligen självständiga Kroatien var det liv och rörelse inom popmusiken och kreativiteten låg på topp. Till stor del studerade man vad som låg på listorna på andra håll och så kopierade man andras idéer och ljud tills man slutligen hittade något eget.

Det fanns flera fina sammanhang att visa upp produktionen på. Landet hade en mängd olika sångfestivaler som gavs stort utrymme i media, men den främsta bland dem alla var Dora - den nationella uttagningen till ESC. Landets ledning hade identifierat det som mycket viktigt att Kroatien skulle visa sig från sin bästa sida i alla tänkbara sammanhang och ESC var en arena där man hade all möjlighet att briljera på riktigt.

E.N.I var en kvartett tonårsflickor som helt klart satts ihop med Spice Girls - världens just då största och mest inflytelserika popfenomen - i åtanke. De hade släppt ett par singlar men deras seger i Dora kom som en stor och positiv överraskning. "Probudi me" ("Väck mig") kändes pigg och fräsch och relevant.

Medlemmarna i E.N.I hade handplockats ur ungdomskören Putokazi, precis som Kroatiens första representanter Put 1993, men hade fått en mycket mindre präktig image. Gruppens video låg helt rätt i tiden och fick flera journalister att utse kroaterna till en av de största förhandsfavoriterna.

Allt verkar ha gått vägen ändå fram till den stora direktsändningen i Dublin där nerverna verkar ha övergett Balkans Spice Girls. Plötsligt lät det tunt och andfått samtidigt som ljudmixningen inte verkar ha varit på topp och helt plötsligt gick poplåten Europa förbi.

Ironiskt nog verkar den kroatiska delegationen ha låtit bli att byta poäng på det sätt de annars gjorde - helt tydligt har man bytt med Malta men annars ser poängen ut att vara i ordning - och den slutliga placeringen blev ett riktigt fiasko med tanke på de uppskruvade förväntningarna.

Floppen till trots fortsatte Elena, Nikolina, Iva och Ivona att sjunga framgångsrikt tillsammans och fick en betydligt längre karriär än de riktiga Spice Girls. De har även engagerat sig politiskt och framträdde tidigt på Zagrebs pridefestival. Än idag uppträder E.N.I tillsammans när lusten faller på men de har inte släppt ny musik sedan 2012.



E.N.I / Probudi me (Kroatien 1997)
17:e plats av 25 bidrag i Dublin

Miért kell, hogy elmenj? / Ungern 1997

Under 1990-talet hade boybands slagit igenom på bred front. Genrens verkliga pionjärer hade varit The Monkees redan på trettio år tidigare, men i och med The New Kids On The Block och deras exempellösa framgångar blev konceptet "söta pojkar med distinkta personligheter" guld värt.

Snart följdes de av Take That, East 17 samt irländska Boyzone, vars fixstjärna Ronan Keating fick agera programledare för ESC 1997 från Dublin - även om hans kollega Carrie Crowley i ärlighetens namn drog det tyngsta lasset i sändningen.

Att pojkband numer fanns precis överallt bevisades inte minst i det ungerska bidraget, framfört av ungdomarna Alex, Gergő, Viktor och Imre. Imre var Viktors storebror och professionell fotbollsspelare i Österrike, men när lillbrorsan ville starta en grupp hängde han på ändå.

V.I.P. hade inga ambitioner att dansa lika snyggt som sina internationella konkurrenter utan ville satsa på sång och stämmor istället. Deras första låt valdes ut för den ungerska finalen och vann oväntat där trots att pojkarna var gröna och oprövade. Framträdandet i ungersk tv var faktiskt ganska skakigt och amatörmässigt - inte minst på slutet där V.I.P liksom tonar ner sin sång på ett rent pinsamt sätt.

Väl på plats i Dublin hade bandet växt till sig en aning och satte tonerna betydligt bättre och med större självförtroende än tidigare. I slutändan räckte poängutdelningen till en delad tolfteplats, vilket inte alls var så illa. Det var början på fyra framgångsrika år med flera stora hits på hemmaplan innan bandet gick skilda vägar 2001.

Imre och Viktor bildade duon R-Port medan Gergő blev en hyfsat framgångsrik soloartist - "Súgd a nevem" är en riktigt snygg poplåt - innan han koncentrerade sig på att vara medlem i a capellagruppen Fool Moon istället.

Viktor återkom till ESC som låtskrivare för Ungern 2008, då Gergő sjöng i kören. Tillsammans skrev de båda "What About My Dreams" för Kati Wolf (Ungern 2011) som för övrigt var dotter till Peter Wolf som dirigerat orkestern för V.I.P. i Dublin.



V.I.P. / Miért kell, hogy elmenj? (Ungern 1997)
Delad 12:e plats av 25 bidrag i Dublin

Stemmen i mit liv / Danmark 1997

Att vara nytänkande och nyskapande hade inte visat sig vara speciellt lätt för dansk tv. Försöket att förnya den stelnade nationella finalen 1995 hade egentligen lyckats i allt väsentligt - man hade inte bara fått med sig populära låtskrivare och breddat det musikaliska utbudet, men också placerat sig bland de fem bästa i Dublin - men publiken gillade inte det nya formatet som snabbt ratades.

Året efter verkar man ha tappat tråden helt och genomförde en nedbantad final som del av ett annat program. Vinnaren - "Kun med dig" framförd av Dorthe Andersen och Michael Loft - skickades till EBU:s interna semifinal i en bedrövligt underproducerad demoversion och hamnade med viss rätt bland de sju utslagna länderna.

Nu ordnade man åter en "riktig" final, även om det var en lågbudgetvariant i en spartansk studio. Tio låtar tävlade och den genomgående nivån var alarmerande låg. I brist på bra låtar gick de danska tittarna - som nu återfått makten - istället igång på något som var underhållande. Och på sitt sätt nyskapande.

Mobiltelefonerna hade just slagit igenom och "Stemmen i mit liv" var en rap tillägnad den nya generationen som gick genom livet med sin portabla lur i handen. Texten var egentligen riktigt dum och handlade om en kille som förälskat sig i en röst tillhörande en telefonist på nummerupplysningen. Han får sparken från jobbet och bränner alla sina pengar på att ringa och ringa och hoppas att just hon svarar.

Kølig Kaj - eller Thomas Lægård, som han egentligen heter - hade dessutom blivit sponsrad av den verkliga nummerupplysningen och hade som tack för stödet ändrat lite i texten: två timmars väntetid blev snabbt och lätt förkortat till tjugo sekunder.

I vadslagningen inför finalen var Danmark skyhög favorit till sistaplatsen. Det enda spelbara alternativet som skulle gett mer pengar tillbaka än en dansk vinst var ett gästframträdande av Elvis Presley.

Två låtar fick noll poäng i Dublin - Norge och Portugal - men Danmark skrapade ihop tillräckligt många för att landa på en sextonde plats, inte minst tack vare en något mer speedad sjungande telefonissa och betydligt mer energi än i den danska finalen.

Låten blev faktiskt en hit på hemmaplan men Danmark fick stå över finalen än en gång och intresset för tävlingen svalnade ännu ett par grader.



Kølig Kaj / Stemmen i mit liv (Danmark 1997)
16:e plats av 25 bidrag i Dublin

One Step / Österrike 1997

Allting går att sälja med mördande reklam. Kanske var det en slogan som gjort intryck på den österrikiska televisionen som under flera år satsade hårt på att marknadsföra sina bidrag under repetitionsveckan med hjälp av olika trick och knep.

Österrike visste alltid att dela ut pins och knappar och klistermärken och blinkande studsbollar och alla möjliga sorters artiklar och produkter som skulle få journalisterna på plats på gott humör och vilja skriva spaltkilometrar om hur fantastiskt bra de österrikiska bidragen var. Kanske kunde det ge en extra poäng eller två i protokollet.

Det briljanta PR-trick man tänkt ut för Dublin 1997 var inget mindre än en struts. Inte en livs levande, men en inhyrd irländsk taxichaufför utklädd till en struts. Vitsen var naturligtvis att "ostrich" låter ganska likt "Austria", liksom "autruche" och "Autriche". Var strutsen än dök upp hade den med sig en skylt med texten "Austria 12 points".

Bidraget ifråga var skrivet av Marc Berry som varit med redan i gruppen Blue Danube 1980 och även skrivit Österrikes bidrag 1990. Bettina Soriat var en rutinerad och proffsig musikalskådis som året innan sjungit i den högst dansglada kören bakom det österrikiska bidraget.

Allting var snyggt genomfört men långt ifrån en vinnare och "One Step" fick nöja sig med enstaka ströpoäng. Ironiskt nog fick strutsen rätt till slut - när röstningen var färdig hade Österrike fått exakt tolv poäng.



Bettina Soriat / One Step (Österrike 1997)
21:a plats av 25 bidrag i Dublin

Ale jestem / Polen 1997

Efter sin sensationella debut 1994 då Edyta Górniak landat på andra plats i Dublin hade polsk tv haft svårt att leva upp till framgången. Inte för att man skulle ha haft dåliga låtar - såväl 1995 som 1996 är exceptionella bidrag - men juryn var inte riktigt med på noterna. Polackerna var liksom lite för krävande, helt tydligt.

Utan att tumma på kvaliteten testade man istället en finurlig liten poplåt med influenser av såväl folkmusik som rock, smittande framförd av en utsökt sångerska som dittills mest ägnat sig åt jazz men som nu stod beredd att kasta sig in i en popkarriär.

"Ale jestem" ("Men jag finns") handlar om människans litenhet i universum: jag är bara ett sandkorn, bara en regndroppe, bara ett ensam grässtrå - men jag finns! En jublande fanfar till låt, snyggt paketerad i ett läckert arrangemang och en stilig och medryckande musikvideo.

Expressens recensent Lars Lindström hyllade Polen inför finalen och erkände att det var just videon som först fått honom att vakna. När han väl lockats av det lustfyllda bildspråket insåg han även vilken pärla låten var.

När de mer sifferälskande eurovisionsfansen analyserade resultatet från finalen i Dublin - den första där fem länder på prov lät tittarna telefonrösta - visade det sig att de traditionella jurygrupperna än en gång hållit ner poängen för Polen, som skulle fått en betydligt högre placering om tittarna fått välja själva. Ytterligare en spik i kistan för juryn som plockades bort helt året därpå.

Anna Maria Jopek sålde guld med sin debutplatta där bidraget ingick. Hon har fler stora framgångar i bagaget och har också varit framgångsrik som låtskrivare och producent.



Anna Maria Jopek / Ale jestem (Polen 1997)
11:e plats av 25 bidrag i Dublin

Dinle / Turkiet 1997

För ett mer mainstream deltagarland skulle en tolfteplats kanske inte ha tagits emot som en succé, men för Turkiet - som alltid kämpat i motvind och bara tagit sig in bland de tio bästa vid ett enda tillfälle - hade Şebnem Paker och hennes låtskrivare Levent Çoker lyckats över alla förväntningar i Oslo 1996 och nu laddade de om för ett andra försök.

Deras nya låt var en smittande mix av orientaliska toner och modern pop, men enligt turkiska OGAE höll de på att stupa redan innan tävlingen började. Den jury som satt på TRT och plockade ut de tio låtarna till den nationella finalen lät sig inte imponeras utan gjorde tummen ned. En enda enskild medlem lyckades övertyga de andra om låtens styrkor och till slut valdes den ut på nåder.

I den turkiska finalen tog Şebnem en stor seger och möttes generellt av lovord inför ESC i Dublin. Ingen trodde på hennes chanser men de flesta bedömare menade att hon skulle vara värd de höga poäng de turkiska bidragen aldrig fick.

Jämfört med året innan hade Şebnem krupit ut ur sitt skal och kändes bekväm och säker på scenen och sjöng med stark och klar röst. Med undantag för en enda skönhetsfläck - en överspelande keyboardist som försöker stjäla alltför mycket av publikens uppmärksamhet - genomförde hon och gruppen Ethnic ett snyggt och övertygande framträdande.

En bit in i röstningen började dessutom poängen rasa in och flera hakor föll - inklusive min - när Turkiet belönades med mer än hundra poäng och en välförtjänt bronsplats.

Dessvärre lyckades aldrig Şebnem bli någon stjärna i sitt hemland. Hennes debutalbum försenades efter ett bråk mellan kompositören och textförfattaren och skivan innehöll "Dinle" med alternativ text.

1998 gjorde Şebnem ett sista försök i den nationella ligan men kom bara tvåa med "Çal". Hon är fortfarande aktiv som sångerska men är framför allt musiklärare och är medförfattare till en lärobok i musikteori som används över hela Turkiet.

Şebnem Paker / Dinle (Turkiet 1997)
3:e plats av 25 bidrag i Dublin

Goodbye / Bosnien-Hercegovina 1997

I flera år hade EBU experimenterat med olika metoder för hur länderna skulle kunna kvala in och turas om att delta i ESC. Alltför många länder ville vara med men maxgränsen för antal deltagare var satt till tjugofem. Inget av det system man provat för utslagning hade visat sig speciellt lyckat. Inför finalen i Dublin 1997 sjösatte man det system som ändå skulle visa sig bli mest långlivat.

Istället för att låta de sämst placerade varje år stå över nästa tävling räknade man istället ut varje lands medelpoäng under de senaste fem åren. På så sätt skulle inte ett enskilt magplask kunna kasta ut någon och sannolikheten för att något av de länder som betalade mest skulle drulla ut minskade rejält.

Däremot gjorde det nya systemet det riktigt svårt för de länder som skrapat ihop modesta poängsummor. Allra risigast till låg Bosnien-Hercegovina som uppskattades behöva i runda slängar 158 poäng för att slippa hamna i utvisningsbåset.

För att ha en chans att lyckas bad man Alma Čardžić att ställa upp en andra gång. Hon var erfaren och omtyckt och hade gjort ett gott intryck då hon representerade landet tillsammans med Dejan Lazarević 1994. Hon ville gärna åka till Dublin en gång till och tackade ja, men ingen på tv-bolaget hade berättat för henne om de nya reglerna. Enligt flera intervjuer skulle hon ha nobbat erbjudandet om hon vetat.

I den nationella finalen sjöng Alma tio låtar varav flera hade internationellt gångbara titlar som "Baybe-bee", "SOS", "Interpol" och så vinnaren "Goodbye" - titeln till trots en glad och lättsam schlager, komplett med fingerknäpp, steel guitar och leksakssaxofon. Enligt det bosniska pressmaterialet var "Goodbye" landets sätt att lämna kriget bakom sig.

Den församlade pressen var inte nådig i sina omdömen och utsåg snabbt Bosnien till solklar jumbo. SVT:s kommentator Jan Jingryd menade att om "Goodbye" skrapade ihop de poäng som behövdes vore det "en större sensation än om man fann intelligent liv på månen".

I slutändan gick det bättre än vad de flesta skulle ha trott - Alma fick dela artondeplatsen med Tysklands mer förhandstippade Bianca Shomburg - men poängskörden var inte i närheten av tillräcklig. Bosnien-Hercegovina fick stå över finalen 1998. När landet kom tillbaka 1999 hade man en ny konstitution, en ny flagga och ett helt nytt team vid spakarna.



Alma Čardžić / Goodbye (Bosnien-Hercegovina 1997)
Delad 18:e plats av 25 bidrag i Dublin

Keelatud maa / Estland 1997

Efter framgången i Oslo hade estnisk tv fått ett helt nytt självförtroende och ordnade åter nationell final i Linnahall - ett stort konsert- och idrottskomplex som byggts för de olympiska spelen 1980, då Tallinn stod värd för segeltävlingarna och behövde en stor arena lämplig för kulturella evenemang. Hade Estland vunnit ESC i slutet av 1990-talet hade Linnahall med största sannolikhet valts ut till tävlingsarena.

Eurolaul 1997 hade bantats ned och bestod enbart av åtta bidrag men den genomgående kvaliteten var hög gällande såväl låtar som artister. Här fanns ingenting av det mediokra och underliga som dominerat tävlingen året innan.

Den unga Maarja-Liis Ilus var tillbaka och sjöng två av tävlingsbidragen. Dels sjöng hon en avskalad liten ballad som soloartist, dels sjöng hon duett med den lika unga Hanna-Liina Võsa. "Aeg" var en stegrande etnoballad i halvtempo, specialdesignad av fjolårets vinnande team för att ta hem bucklan igen. Liksom året innan låg hela makten hos en internationell jury som inte alls lät sig imponeras av säckpipor och stämsång och istället gav segern till Maarja-Liis soloballad.

Det var säkert inget som svenska Universal grät över. De hade skrivit kontrakt med Maarja-Liis som tillbringat de senaste månaderna med att spela in sitt debutalbum i Stockholm. Vinnarlåten översattes raskt till engelska och förvandlades till en modern soulballad, och sångerskans artistnamn kortades ner till kort och gott Maarja.

I Dublin fick hon vokalt stöd av Airi Allvee och Evelin Samuel (som två år senare skulle representera Estland som soloartist) och sågs av en och annan som en tänkbar överraskning. Lars Lindström i Expressen utnämnde raskt "Keelatud maa" till finalens bästa låt och Maarja till tävlingens bästa sångerska.

Dessvärre fanns det på tok för många ballader i startfältet för att Estland skulle ha en riktig chans. En åttonde plats - med en tolva från Italien i bagaget - var mer än godkänt och Maarja spelades ganska flitigt på svensk radio senare under året efter att skivan kommit ut.

Än idag hör Maarja till Estlands allra största stjärnor, även om hon verkar lagt planerna på en internationell karriär på hyllan. Hon spelar in skivor och turnerar och har spelat huvudroller i flera stora musikaler.

Två gånger till skulle Sverige lägga märke till henne: 2001 med singeln "All The Love You Needed" som hamnade på soundtracket till "Lilja 4-ever", och 2003 då hon ställde upp i Melodifestivalen med låten "He Is Always On My Mind".



Maarja / Keelatud maa (Estland 1997)
8:e plats av 25 bidrag i Dublin

Prima Donna / Ryssland 1997

Vinnaren av 1996 års ryska final hade gått ett hårt öde till mötes. I den underliga interna semifinal som anordnades inför ESC i Oslo kastades sju länder ut innan tävlingen börjat, utan att någon större publik fått höra deras låtar. Andrej Kosinski var en av dessa vars resa tog slut redan innan den börjat.

Året efter bestämde sig rysk tv för att ta det säkra före det osäkra. Utan någon nationell final gav man helt enkelt den nationella popikonen Alla Pugatjova i uppdrag att representera landet och återupprätta den nationella äran på det sätt bara hon kan. I Ryssland var hon så stor som någon stjärna överhuvudtaget kan bli.

Så hade det inte alltid varit. Alla Borisovna Pugatjova hade sjungit och turnerat i nästan tio år innan det stora genombrottet kom med "Arlekino" och huvudrollen i en stor filmsuccé. De sovjetiska myndigheterna var inte överförtjusta i hennes uppenbarelse och tyckte hon var vulgär, saknade värdighet och var "osovjetisk".

Publiken älskade i alla fall sin stjärna och som första sovjetiska popartist lyckades hon skapa sig en karriär även i väst. Hon gästade den italienska Sanremofestivalen och spelade in en skiva i Sverige med låtar av Lasse Holm, Torgny Söderberg och Anders Glenmark. "Million alih roz" blev en stor och odödlig hit i flera länder.

Alla hörde dessutom till vinnarna då Sovjetunionen föll i bitar. Nu blommade hennes sinne för affärer ut och vid sidan av musiken lanserade hon parfymer, klädmärken, skor och en serie radiokanaler med stor framgång.

Till finalen i Dublin hade hon engagerat Rutger Gunnarsson - en av Abbas mest flitigt anlitade studiomusiker - att arrangera och dirigera och de ditresta ESC-fansen blev knäsvaga av sin primadonna. 1997 var året då en större allmänhet verkar ha fått upp ögonen för att ESC var en stor happening i gaykretsar - inte minst tack vare Islands bidrag - och enligt svenska tidningar möttes Alla av applåder och stående ovationer var hon än dök upp.

Jag kan bara hålla med fansen på plats. Alla Pugatjovas uppvisning är helt magnifik med total närvaro som få andra artister under kvällen ens var i närheten av. Den låga placeringen är helt obegriplig men bekom nog inte den ryska popdivan desto mer. Hon hade åter stått i det europeiska rampljuset. Gott så.

Än idag är Alla Pugatjova en betydande maktfaktor i rysk showbiz även om rösten inte riktigt håller längre och hon därför sjunger sparsamt. Hon älskas fortfarande av sin stora publik och utmanar fortfarande det ryska etablissemanget och dess värderingar. Inte minst 2011 då hon för fjärde gången ingick äktenskap med den 27 år yngre tv-mannen Maksim Galkin och skaffade barn med hjälp av en surrogatmamma.



Alla Pugatjova / Prima Donna (Ryssland 1997)
15:e plats av 25 bidrag i Dublin

Minn hinsti dans / Island 1997

Jakten på det perfekta kvalificeringssystemet gick vidare. 1996 hade alla länder fått gå igenom en intern kvalfinal där ett antal bidrag slagits ut på förhand innan tävlingen ens börjat. Det formatet var helt klart ett misslyckande och användes aldrig igen.

Det nya från och med 1997 var att man istället skulle räkna ut varje lands genomsnittliga poäng under de senaste fem åren och de med sämst snitt skulle få stå över. På så sätt skulle det inte räcka med ett enstaka misslyckande för att skickas ut i kylan om man annars hade bra placeringar samlade på hög. Dessutom var det tänkt att göra det mindre sannolikt för de fyra länder som betalade högst deltagaravgift att behöva stå över.

För Island - som flera år i rad haft halvdana mittenplaceringar med låga poängsummor - gällde det istället att vinna eller försvinna. Det var läge att våga lite mer än tidigare.

Paul Oscar var yngst av sju syskon i en konstnärlig familj där talang uppmuntrades men där föräldrarna inte kom överens och spänningen mellan medlemmarna var påtaglig. Redan som liten sjöng och uppträdde han men mobbades i skolan och hade svårt att få vänner. Som 16-åring kom han ut som homosexuell, något som på inget sätt förbättrade stämningen i familjen.

Efter några år i New York tog musikkarriären fart på allvar. Paul Oscar startade eget skivbolag och släppte 1995 det årets bäst säljande album hemma på ön. Isländska RÚV frågade om han kunde tänka sig att representera dem vid ESC i Dublin och det kunde han.

"Min sista dans" blev något eurovisionspubliken inte hade skådat förut. Över en taktfast trummaskin pratsjöng Paul Oscar med Bowie-inspirerad röst historien om den bedagade operadivan som sett allt och smakat allt och som nu tröttnat på hela skådespelet och avsåg att lämna det jordiska för egen hand.

Paul Oscar var häpnadsväckande nog den första öppet homosexuella artist som deltagit i ESC och det var mer än passande att hans bidrag hyllade den sortens trasiga primadonna som länge utgjort en av hörnstenarna inom en viss del av den manliga gaykulturen.

Sittandes på en vit lädersoffa omgiven av utslagna dansöser klädda i latex lyckades Paul Oscar dessutom så fröet till dagens moderna ESC där det visuella tillåts ta stor plats. Idag framstår det hela som rätt tamt och familjevänligt men då var det provocerande och nyskapande och fick flera tv-chefer på plats i Dublin att inse att den här gamla sångtävlingen kanske hade en framtid ändå.

Däremot hade juryn nu satt sin sista potatis. Fem länder telefonröstade på försök - Schweiz, Storbritannien, Sverige, Tyskland och Österrike - och de gav samtliga relativt höga poäng till Island medan Paul Oscar kammade noll från samtliga jurygrupper utom en.

Poängen var för låg för att hålla Island kvar i tävlingen nästa år men Paul Oscar togs emot som en hjälte på hemmaplan. Året efter kastades jurygrupperna ut och allt färre artister stod rätt upp och ner och sjöng. Sällan har en tjugondeplats påverkat hela tävlingen på samma sätt.



Paul Oscar / Minn hinsti dans (Island 1997)
20:e plats av 25 bidrag i Dublin

Fiumi di parole / Italien 1997

Ingen verkar veta riktigt säkert vad som hände men efter finalen i Millstreet 1993 tappade italienska RAI det lilla intresse man ändå hade haft för Eurovision Song Contest och drog sig ur tävlingen.

Det krävdes gissningsvis en hel del lock och pock och sockerbit, men fyra år senare - när man verkade ha bestämt sig för att försöka ge hela ESC en nytändning i Dublin 1997 - var italienarna tillbaka i startfållan.

För första gången sedan 1972 gjorde man dessutom det självklara och skickade vinnarlåten från Sanremofestivalen - denna den italienska schlagerns mastodontfest och själva förebilden för hela ESC - som representant. 

Detta möjliggjordes av en regeländring. Tidigare år hade de låtar som vunnit nationella finaler eller på annat sätt valts ut att tävla i ESC haft ett embargo och fick inte spelas förrän ett av EBU bestämt datum då samtliga bidrag skulle vara klara. Att lägga Sanremovinnaren i malpåse i väntan på en tävling ingen i Italien brydde sig om var fullständigt otänkbart men nu togs den regeln bort och problemet var löst.

Inte för att det gjorde Sanremo till en uttagning för ESC. Snarare fick vinnaren frågan om de kunde tänka sig en resa till Irland och det kunde de. Jalisse hade kanske inte så mycket att välja på. De hade varit en oväntad vinnare och möttes inte direkt av någon ohejdad entusiasm efter segern. Flera andra av Sanremolåtarna blev större hits och vinnarna beskylldes för att ha plagierat Roxettes "Listen to your heart". De behövde all positiv uppmärksamhet de kunde få.

På andra plats i Sanremo kom Anna Oxa som var en större stjärna och som redan representerat Italien 1989. Hon skulle gissningsvis nobbat ESC och tyckt sig ha viktigare saker att ägna sig åt.

Dessutom visade sig Alessandra Drusian och Fabio Ricci i Jalisse vara riktiga fans av ESC och rykten gör gällande att det var de som tjatade på RAI om att få åka snarare än tvärtom.

I Dublin var Jalisse ändå populära och räknades som en av de riktigt stora vinnarfavoriterna. Ett snyggt framträdande och en fjärdeplats borde ju ingen kunna vara missnöjd med. Utom möjligen RAI, som återigen drog sig tillbaka från tävlingen och inte skulle göra comeback förrän 2011.

Jalisse - som var ett par också utanför scenen - hade svårt att imponera på den italienska publiken och försvann snabbt från de stora sammanhangen. De fortsatte att ge ut musik på eget bolag men sedan 2001 eller så är det bara Alessandra som sjunger på Jalisse låtar medan Fabio ägnar sig åt låtskrivande, produktion och skivbolaget.

Uppdaterad 17 januari 2022



Jalisse / Fiumi di parole (Italien 1997)
4:e av 25 bidrag i Dublin