We Are The Heroes / Vitryssland 2012

Genom alla år som Vitryssland (numer Belarus) deltog i ESC var det lätt att känna ett lätt obehag inför deras bidrag. Åtminstone jag skruvade olustigt på mig då deras nationella finaler ofta blev mycket politiska och såväl låtar som artister byttes ut enligt instruktion ovanifrån. 2012 var inget undantag.

Vinnaren togs ut i två steg: först ordnades en semifinal där fem finalister plockades ut bland femton kandidater. De slutliga fem fick tävla i finalen av Eurofest där en jury och tittarna i samråd skulle utse landets bidrag.

I slutändan var juryn och tittarna oense - juryn gillade rockbandet Litesound bäst medan tittarna föredrog Alyona Lanskaya med "All My Life" - men folkets favorit fick biljetten till Baku. Åtminstone en liten stund.

Snart nog märkte belarusiska medier att de internationella fansen inte direkt var överförtjusta i landets bidrag. I de flesta länder skulle man bara accepterat faktum men snart kom order från självaste presidenten att Eurofest skulle utredas. Man var tvungen att ta reda på om Alyona Lanskaya fuskat och riggat telefonomröstningen.

Naturligtvis kom utredningen fram till det presidenten ville att den skulle komma fram till. Alyona Lanskaya diskades och stämplades som fuskare även om ingen riktig förklaring gavs till hur hon lyckats styra telefonomröstningen. Hon tilläts ändå ställa upp på nytt året därpå då hon på nytt skulle köras över av statstelevisionens vilja.

Nu fick istället Litesound åka till Baku, så som arrangörerna tydligen velat hela tiden. Varför ens låta tittarna rösta när de ändå röstar fel?

Litesound hade bildats 2005 av bröderna Dmitry och Vladimir Karyakin medan andra medlemmar kommit och gått genom åren. Inför Baku snitsades deras låt till av grekiske Dimitris Kontopoulos (som aldrig dragit sig för att låna ut sitt kunnande till tv-bolag i auktoritära länder).

I semifinalen bjöd man på en rätt solid show (även om några toner gick lite snett) men i slutändan var låten lite för ospännande och Vitryssland missade finalen på nytt.

Litesound spelade vidare med viss framgång - 2019 gjorde man de officiella låtarna för inte färre än två internationella idrottsevenemang i Belarus - men snart nog skulle man falla i onåd och det rejält.

När coronaepidemin drabbade med full kraft uttalade sig bröderna Karyakin skarpt kritiskt om landets bristande krishantering. Genast började myndigheterna motarbeta dem med inställda bokningar till följd. Efter att Litesound talat på ett politiskt möte till stöd för oppositionsledaren Svetlana Tichanovskaja stod plötsligt mer än karriären på spel.

I oktober 2022 greps bröderna Karyakin och deras föräldrar av den belarusiska militärpolisen. Några månader senare dömdes de till flera år av "inskränkt personlig frihet" för sin inblandning i protester mot presidenten.

I november 2019 bestämde det svenska utrikesdepartementet att landet ifråga ska heta Belarus även på svenska men då den här bloggen enbart handlar om bidrag som tävlat före det officiella bytet används Vitryssland istället.

Litesound / We Are The Heroes (Vitryssland 2012)

16:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Baku

Forever / Vitryssland 2018

Regelboken för Eurovision Song Contest har vuxit till sig med åren. Från början fanns det bara ett par få regler men när fler länder anslöt sig fick man lov att bestämma vissa regler för att alla skulle tycka att tävlingen var rolig och så rättvis en schlagerfestival bara kan vara.

En del regler hade skärpts med åren medan andra testats och förkastats eller mjukats upp. Få bestämmelser har förblivit exakt desamma genom hela tävlingens historia.

Borta i Belarus brydde man sig inte så mycket om regler. Inte så förvånande kanske i ett land där de som bestämmer varken värderar demokrati eller mänskliga rättigheter. 

Nikita Vladimirovitj Alekseev var en 25-åring från Kiev som ställt upp i flera tv-sända talangjakter innan han 2015 slog igenom stort med singeln "Pyanoye solntse" ("En berusad sol") som blev en stor hit i både Ukraina och Ryssland. Den fick draghjälp en dramatisk video där sångaren misshandlar och mördar sitt eget alter ego, och som säkert skulle ha skänkt en hel del glädje åt Sigmund Freud. 

Nu snurrade karriären igång på allvar med en mängd priser och en stor turné runt Ukraina. Han anmälde sig till Vidbir - Ukrainas nationella final - men drog sig snabbt ur bara för att visa sig utvald i Vitryssland istället. Bra taktik för att slippa den mördande konkurrensen i hemlandet, kan man tycka.

Snart nog uppstod polemik när det stod klart att tävlingslåten "Forever" framförts redan under Alekseevs turné, långt tidigare än EBU:s regler - som tydligt säger att inga tävlingsbidrag får ha framförts offentligt tidigare än 1 september året före de deltar - tillät. På tv:n i Minsk hade man redan diskat ett par bidrag som framförts för tidigt medan Alekseev fick stå kvar i startlistan. Nu hävdade flera deltagare att tävlingen var avgjord förhand och hotade med att hoppa av finalen.

I slutändan gick det precis som förväntat och Alekseev fick toppoäng från både juryn och tittarna. Man petade en del i låten och ändrade vissa små saker och menade att det på så sätt var en ny låt. Hur EBU bara kunde låta det passera är lite av en gåta. Kanske hoppades man helt enkelt att "Forever" inte skulle placera sig så högt i Lissabon.

I så fall hoppades man helt rätt. Det visade sig rätt snabbt att den färska popstjärnan var en skakig estradör som sjöng riktigt surt och att han dessutom bullat upp med ett för all del spektakulärt men något magstarkt nummer där han blev fullständigt sönderskjuten av rosor i direktsändning. Europa var inte på humör för mördarrosor och Vitryssland blev utan finalplats än en gång.

Alekseev hade ändå vunnit på sitt sätt då han senare samma år skrev kontrakt med den ryska avdelningen av Sony Music. Han har släppt en antal singlar men har ändå haft rätt modest framgång på de ryska listorna.

I november 2019 bestämde det svenska utrikesdepartementet att landet ifråga ska heta Belarus även på svenska men då den här bloggen enbart handlar om bidrag som tävlat före det officiella bytet används Vitryssland istället.

Alekseev / Forever (Vitryssland 2018)

16:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Lissabon

Hasta la vista / Vitryssland 2008

Vitryssland hade inte bara tagit sig till final för första gången i Helsingfors 2007 utan även svingat sig upp till en fin sjätteplats. Om inte EBU hade ändrat formatet för tävlingen och anordnat två semifinaler istället för en enda så hade Belarus redan varit klara för final i Belgrad.

Man ordnade en nationell final - EuroFest - som avgjordes i två steg. Först en semifinal där femton bidrag fick sjunga upp. Därifrån gick tittarnas favorit samt tre bidrag utvalda av en jury till en final en månad senare.

I finalen hade juryn hela makten men valde ändå tittarnas favorit till vinnare. Vitrysk tv verkade vara nöjd och konstaterade att efter Ruslana kommer nu Ruslan A.

Vitsigt, förvisso, men jämförelsen haltade rejält. Där Ruslana hade varit explosiv och imponerande hade Ruslan Alekhno i princip ingenting. En okej röst men utstrålning som en skärbräda.

Han hade ändå visat framfötterna i flera sångtävlingar på hemmaplan, i Ryssland och i Polen. Inte minst hade han vunnit en tävling där man sjöng patriotiska sånger och var väl sedd av landets ledning.

Till Belgrad hade man designat ett scenframträdande där Ruslan framträdde omgiven av en mängd lysande stenbumlingar. Visuellt obegripligt och låtmässigt undermåligt var det ingen stor överraskning när finalplatsen uteblev.

Ruslan har fortsatt att sjunga och har figurerat i en mängd ryska tv-shower utan att bli något riktigt stort namn. 2019 ställde han upp i ryska The Voice utan att någon ur juryn valde honom. En av domarna kallade honom "en restaurantsångare man kan höra på när man är full", en kommentar som väckte vrede bland tidningarna i Belarus.

En del av den statsstyrda medians vrede orsakades kanske av den nära relationen mellan Ruslan Alekhno och landets diktator Aleksandr Lukasjenko. Sångaren anses tillhöra ledarens inre krets och har på flera sätt visat sig kritisk till de politiska protesterna efter 2020 års presidentval. Det kanske inte gör något att man inte har så många fans om ett av de få är landets auktoritäre ledare?

I november 2019 bestämde det svenska utrikesdepartementet att landet ifråga ska heta Belarus även på svenska men då den här bloggen enbart handlar om bidrag som tävlat före det officiella bytet används Vitryssland istället.

Ruslan Alekhno / Hasta la vista (Vitryssland 2008)

17:e plats av 19 bidrag (semi) i Belgrad

Like It / Vitryssland 2019

I alla tävlingar finns det regler som måste följas för att allt ska vara rättvist och för att det ska vara roligt att vara med. I ESC måste din låt vara max tre minuter lång, framföras av max sex personer på scenen och får inte ha varit offentliggjord före ett av EBU bestämt datum.

Det är också en god idé att ens nationella jury beter sig som det anstår en jury. Medlemmarna får inte diskutera med varandra om låtarna och får inte på något sätt avslöja hur de bedömt bidragen innan tävlingen är över.

Den vitryska delegationen i Tel Aviv hade all anledning att vara nöjd efter semifinalen där deras 16-åriga stjärnskott Zena tagit sig till final med popdängan "Like It". Man hade verkligen inte hört till favoriterna och finalplatsen kändes säkert som en liten seger.

Snart nog visade det sig att den femhövdade juryn i Minsk gjort bort sig rejält då de via sociala medier avslöjat hur de bedömt de olika låtarna. Ett solklart regelbrott och juryn avsattes omedelbart.

Om en jury diskvalificeras eller om ett land misslyckas med att ordna en godkänd telefonröstning finns en regel för hur man ändå ska få fram ett resultat att använda i sändning. Man räknar ihop resultatet för ett par länder som brukar rösta likartat som landet i fråga och får en uppsättning siffror man kan ersätta en jury eller en sats tittarröster med.

I finalen visade sig bara de röster Vitrysslands talesperson satts att läsa upp direkt bisarra och tolvan gick till värdlandet Israel som ännu låg på noll poäng. Hur kunde de här poängen ha tagits fram på grundval av hur andra jurygrupper röstat?

Efter ett par dagar fick EBU krypa till korset och erkänna att man gjort en rejäl blunder. Någon hade lyckats vända upp och ned på resultatet och gett tolvan till det landet som i själva verket kommit allra sist.

Resultatet fick korrigeras rejält och om man inte klantat till det skulle Nordmakedonien ha vunnit hela juryröstningen. Till all lycka vann rätt låt i slutändan. Förstaplatsen kan nämligen inte korrigeras enligt reglerna. Räknar man fel i omröstningen vinner ändå den låt som utropas som vinnare i sändning. Det kunde ha blivit oändligt pinsamt med lite otur.

Naturligtvis var inget av det här Vitrysslands fel. Man gynnades dessutom av det korrigerade resultatet och vann en placering i slutändan. Även en liten seger är en seger.

I november 2019 bestämde det svenska utrikesdepartementet att landet ifråga ska heta Belarus även på svenska men då den här bloggen enbart handlar om bidrag som tävlat före det officiella bytet används Vitryssland istället. 

2020 skulle Belarus ha representerats av gruppen VAL och låten "Da vidna", men finalen i Rotterdam ställdes in.

Uppdaterad 6 september 2020



Zena / Like It (Vitryssland 2019)
24:e plats av 26 bidrag (final) i Tel Aviv

Historyja majho žyccia / Vitryssland 2017

Att det vitryska språket - belaruskaja mova - över huvud taget ännu existerar som ett levande språk är tämligen uppseendeväckande. Språket har talats i någon form i närmare tusen år men började tappa i betydelse redan på 1500-talet då det ansågs ruralt och mer eller mindre totalt övergavs av stadsinvånare.

Under 1800-talet förtrycktes språket av den ryska överhögheten och under sovjettiden förryskades språket genom flera stavningsreformer. Andra världskriget kostade dessutom mängder av liv i Vitryssland vars befolkning halverades. Språket krympte ytterligare.

När republiken Belarus utropade självständighet 1991 var vitryskan landets enda officiella språk men efter en folkomröstning några år senare återinfördes ryska som statligt språk och vitryskan marginaliserades rejält.

Idag är språket en spillra vars internationella status är ”sårbar”. 23% av befolkningen uppger att vitryska är deras modersmål men de flesta talar en variant som är kraftigt uppblandad med ryska. Ren vitryska förekommer i princip inte alls utanför akademiska eller nationalistiska kretsar.

Myndigheterna använder sitt lilla språk som dekoration och för att visa upp en mångfald som egentligen inte finns, men vad som ges ut på vitryska utanför den statliga apparaten står under stark övervakning.

Med allt detta i ryggsäcken är det rätt förvånande att Naviband - eller bara NAVI - vann den vitryska finalen med sin sång på landets egna lilla språk. Duon hade bildats i Minsk 2013 av Artyem Lukyanenka och Ksenia Žuk och de framförde allt sitt naterial på vitryska.

”Historien om mitt liv” var en oerhört klämmig och energisk folkinspirerad svängom, levererad på ett närmast påträngande glatt sätt av en duo som tagit med sig en hel båt ut på scenen. Naviband seglade in i finalen - vilket är gott nog med tanke på hur Vitryssland brukar placera sig - och visade med en del innerligt kyssande att de minsann inte bara var ett par musikaliskt.

I november 2019 bestämde det svenska utrikesdepartementet att landet ifråga ska heta Belarus även på svenska men då den här bloggen enbart handlar om bidrag som tävlat före det officiella bytet används Vitryssland istället.

Naviband / Historyja majho žyccia (Vitryssland 2017)
17:e plats av 26 bidrag (final) i Kiev

Work Your Magic / Vitryssland 2007

Dzmitry Kalduns mamma älskade prinsessan Diana mest av allt och startade en fan-club tillägnad henne hemma i vitryska SSR. När hon blev gravid önskade hon sig en dotter som helst av allt skulle vara lik Diana.

Dima var förvisso en pojke, men den eventuella besvikelsen gav snabbt med sig när alltfler påtalade att gossen faktiskt också liknade den brittiska prinsessan. Dessutom var han en duktig elev i skolan med fina betyg i den mesta. När han representerade Vitryssland i Helsingfors underströks allt detta med besked i den officiella biografin.

Koldun - så transskriberas hans namn från ryska till engelska - satsade sina många talanger till trots slutligen på musiken. Efter att ha tävlat i flera populära talangjakter på rysk tv ställde han upp i den vitryska uttagningen, understödd av ingen mindre än Filipp Kirkorov (Ryssland 1995).

De tre populäraste bidragen i semifinalen - ett valt av tittarna, två av en expertjury - gick vidare till en final några veckor senare. Koldun bestämde sig för att byta ut sin låt mot en helt ny, något reglerna egentligen inte alls tillät. Hans första val var "Get Up" som dessvärre visade sig vara inspelad och utgiven på skiva i Finland, så den fick kalla handen.

Istället lanserade man "Work Your Magic" - en fyndig titel med tanke på att "kaldun" betyder trollkarl på vitryska. Låten försågs med en vansinnigt snygg och påkostad video och seglade upp som något av en favorit inför ESC.

Under repetitionerna sjöng Koldun ganska surt och skakigt. Trots att inte alla toner satt riktigt där de skulle gick låten hem och Vitryssland tog sig till final för allra första gången.

Framgången till trots avbröt Koldun samarbetet med Kirkorov och bildade så småningom eget skivbolag istället. Där gav han förmodligen bort sin chans till en riktigt stor karriär på den ryska marknaden. Han har lyckats bra ändå med många hits, men han tar sig aldrig allra längst upp på hitlistorna.

Koldun berättade i en intervju att han lider av vad han själv kallar mutationer: hans hår förändras och byter färg av sig självt. Sångaren är övertygad att det är en effekt av nedfallet efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986. 70 procent av det radioaktiva nedfallet från Tjernobyl landade i Vitryssland, men landets auktoritära ledning ignorerar riskerna än idag.

I november 2019 bestämde det svenska utrikesdepartementet att landet ifråga ska heta Belarus även på svenska men då den här bloggen enbart handlar om bidrag som tävlat före det officiella bytet används Vitryssland istället.



Koldun / Work Your Magic (Vitryssland 2007)
6:e plats av 24 bidrag (final) i Helsingfors

Solayoh / Vitryssland 2013

Det är inte så lätt att vara popstjärna. Särskilt inte om det inte räcker med att tilltala den stora publiken utan även en och annan nyckfull diktator. Det vet vitryska Alyona Lanskaya bättre än de flesta.

Hon sågs som en lovande talang efter att ha vunnit den prestigefyllda sångtävlingen Slavianski Bazaar i Vitebsk 2011 och ställde raskt upp i den nationella uttagningen till ESC som hon också vann med "All My Life". Vägen till Baku borde ha legat öppen men snart nog började det gå rykten att röstningen var uppgjord och självaste president Lukasjenko själv startade en utredning av ärendet.

Kanske hade Lanskayas management fuskat, men frågan är om inte republikens president borde ha viktigare saker att ägna sig åt. Vill man bekämpa korruption i Vitryssland finns de betydligt mer akuta områden att börja på än just schlagerfestivalen. Den vitryska schlagerdetektivbyrån slog fast att det faktiskt varit fusk med i bilden och Alyona diskades.

Skam den som ger sig och året därpå var sångerskan tillbaka som en slavisk Kylie och vann på nytt med "Rhythm Of Love". Nu slapp hon anklagas för falskspel men inte heller nu fick hon ha sin seger i fred. Snart meddelades det att vinnarlåten skulle bytas ut.

Istället skickades Alyona till Malmö med den betydligt kitschigare "Solayoh", skriven av belgaren Marc Paelinck (Belgien 2002 och 2004, Malta 2009). Alyona verkade inte särskilt bekväm med sin nya låt, men när den presidentkontrollerade televisionen bestämt sig för att byta ut ens låt har man kanske inte så mycket att sätta emot.

Åtminstone tog sig den nya låten till final, något Vitryssland bara gjort två gånger tidigare. Alyona släppte en andra skiva efter ESC men verkar sedan ha sökt sig alltmer bort från hemlandet och ut på den ryska marknaden istället, med begränsad framgång.

2020 var hon tydligtvis tillbaka i hemlandet. I samband med det årets fullständigt ofria presidentval och de protester som följde kom Lanskaya ut som en smått rabiat fangirl som totalt ställde sig bakom Lukasjenko. Kanske är det vad man gör när alla andra vägar till framgång gått om intet. Året därpå slängdes sångerskan ut från Instagram på politiska grunder.

I november 2019 bestämde det svenska utrikesdepartementet att landet ifråga ska heta Belarus även på svenska men då den här bloggen enbart handlar om bidrag som tävlat före det officiella bytet används Vitryssland istället.

Uppdaterad 24 juni 2023



Alyona Lanskaya / Solayoh (Vitryssland 2013)
16:e plats av 26 bidrag (final) i Malmö

Love Me Tonight / Vitryssland 2005

Sångerskan och modellen Angelika Agurbash visste minsann hur man piffade till sin egen meritlista och gjorde den till mer imponerande läsning. Hon hade vunnit flera skönhetstävlingar som alla hade det gemensamt att de arrangerats av hennes egen förmögne make och betalats med hans personliga miljoner.

Frågan var om några av de där pengarna varit inblandade i den vitryska melodifestivalen eller styrt dess resultat på något sätt. I vilket fall som helst vann Angelica med den rent ut sagt förfärliga rockballaden "Boys And Girls", vars text tydligen anspelade på skolmassakern i Beslan på något vagt sätt.

Vitrysk tv märkte snabbt att deras vinnare knappast väckte någon storm av entusiasm runt Europa och  hastigt beslöt man att byta ut vinnarlåten. Man bytte spår och stil totalt och köpte in ett stycke grekisk schlagerdisco av upphovsmännen bakom "Die For You" (Grekland 2001).

I Kiev satsades direkt anstötliga summor pengar på PR-material samtidigt som det florerade rykten att Team Agurbash köpt så mycket radiospelningar av sin låt som de bara kunnat för att öka chanserna att kvala in till finalen.

Det hade också satsats på framträdandet som var en kaskad av dans, glitter och klädbyten. Mycket underhållande att skåda men inga pengar i världen kunde dölja det faktum att Angelica själv var en högst medelmåttiga sångerska som inte alls klarade av de svåra tonerna i sin låt. Alla satsade pengar till trots blev det ingen finalplats.

Angelica och den rika maken gick skilda vägar 2012 men karriären löper på ändå med stora fotoreportage i olika magasin såväl som en ny singel då och då. På svenska borde hennes namn egentligen transskriberas Anzjalika Ahurbasj.

I november 2019 bestämde det svenska utrikesdepartementet att landet ifråga ska heta Belarus även på svenska men då den här bloggen enbart handlar om bidrag som tävlat före det officiella bytet används Vitryssland istället.


Angelika Agurbash / Love Me Tonight (Vitryssland 2005)
13:e plats av 25 bidrag (semi) i Kiev

My Galileo / Vitryssland 2004

Det är inte riktigt vem som helst som får vara med i EBU. Det finns vissa kriterier man måste uppfylla för att få vara med i klubben och en av de viktigaste är att man är ett självständigt public service-bolag som inte står makten alltför nära.

En luddig paragraf måhända, men den har använts genom åren för att neka rundradiobolag medlemsskap. Första gången Azerbajdzjan försökte gå med blev det tummen ned i Geneve, då man ansåg att det statliga tv-bolaget styrdes alltför tydligt av landets ledning. Men vad gör man om ett bolag slutar vara självständigt efter att man redan fått medlemsskap?

Vitryssland blev medlemmar av EBU 1992, då Eurovisionen och Intervisionen slogs ihop. Då var Vitryssland ett oroligt men förhållandevis fritt och demokratiskt land. Det skulle snart bli andra bullar och efter presidentvalet 1994 gick man sakta men säkert mot ett mer auktoritärt håll och pekades snart ut av amerikanska Freedom House som Europas minst demokratiska land.

I mitten av 1990-talet införde EU sanktioner mot Vitryssland och kanske var det lite pinsamt för EBU att en av deras medlemmar knappast levde upp till de nivåer man önskade sig. Vitrysk tv ville ändå vara med i ESC och när semifinalen infördes 2004 släpptes landet in, efter att ha debuterat i Junior Eurovision redan året innan. Gissningsvis höll en och annan på EBU tummarna för att Vitryssland inte skulle vinna.

Man hade inte behövt oroa sig. Efter en femton bidrag lång final valdes Aleksandra & Konstantin ut - en duo med smak för folkmusik och drillande toner - med en jojkliknande liten poplåt sjungen på något som vagt påminde om engelska.

Personligen är jag ganska svag för den här låten och mellan repetitionerna i Istanbul visade sig paret djupt sympatiska och musikaliska, även om de kanske kändes mer hemma i den mer renodlade folkmusik de för det mesta ägnade sig åt. När telefonlinjerna öppnades räckte inte duons musikalitet någonstans alls och i slutändan blev det en placering nära botten.

Duon uppträder fortfarande tillsammans och har turnerat i flera länder. Deras senaste album gavs ut så sent som 2013.

I december 2004 ökade EU trycket på Vitryssland. Man införde reseförbud för landets ledning och beslöt att dessas bankkonton skulle spåras och frysas tillsvidare.

I november 2019 bestämde det svenska utrikesdepartementet att landet ifråga ska heta Belarus även på svenska men då den här bloggen enbart handlar om bidrag som tävlat före det officiella bytet används Vitryssland istället.



Aleksandra & Konstantin / My Galileo (Vitryssland 2004)
19:e plats av 22 bidrag (semifinal) i Istanbul

I Love Belarus / Vitryssland 2011

Då och då blandar sig politiken in i Eurovision Song Contest. Oftast som något slags pikant krydda i periferin, ibland betydligt mer påtagligt än så. Få bidrag har genom historien haft samma distinkta smak - eller stank - av politisk inblandning som Vitrysslands låt till Düsseldorf 2011.

Jag brukar för det mesta anstränga mig för att bortse från olika länders statsskick när jag bedömer låtar. Jag uppskattar de flesta av de gamla bidragen från Portugal och Spanien då de båda var fascistdiktaturer. Samma med de turkiska bidragen från tiden landet styrdes av sin militärjunta. Ni förstår hur jag tänker.

EU och EBU hade börjat frosta av sin relation till Vitryssland, som hade stått värd för Junior Eurovision i november 2010. En månad senare anordnade man en riktig fars till presidentval som slutade i våldsamheter där inte färre än sju av kandidaterna kastades i fängelse kvällen före valet. Flera av kandidaterna utsattes för tortyr och polisbrutalitet och dömdes till lagom långa straff för att omöjligen kunna ställa upp i nästa presidentval.

Nu tyckte man att det behövdes en patriotisk sång som kunde elda på folkets glöd och signalera till omvärlden att man inte brydde sig ett skvatt om någon annans synpunkter på situationen i landet. Från början skulle Anastasia Vinnikova sjungit "Born in Bielorussia" men då den låten givits ut för tidigt skrev man en ny låt med en minst lika hysteriskt uppskruvat nationalistisk text.

Den 11 april 2011 exploderade en bomb på en av de mest trafikerade metrostationerna i Minsk mitt under rusningstrafiken. President Lukasjenko tog tillfället i akt och hävdade att terrordådet berodde på all den demokrati som omvärlden tvingat Vitryssland att införa och som gjort alla sjuka och illamående men som det nu skulle vara slut med.

Två misstänkta gärningsmän greps, erkände efter att ha förhörts under hårda former och avrättades, trots att internationella källor misstänkte att bomben placerats i metron av KGB för att avleda uppmärksamhet från det politiska tumultet och de allt sämre statsfinanserna.

Allt detta är vad "I Love Belarus" representerar i mina ögon och jag har hemskt svårt att bortse från omständigheterna. Jag tycker att låten är dålig och att Anastasia är en minst sagt medioker artist, men det spelar egentligen ingen roll. Under omständigheterna har jag svårt att känna något annat än avsmak för hela paketet.

I november 2019 bestämde det svenska utrikesdepartementet att landet ifråga ska heta Belarus även på svenska men då den här bloggen enbart handlar om bidrag som tävlat före det officiella bytet används Vitryssland istället.

Uppdaterad 6 september 2020



Anastasia Vinnikova / I Love Belarus (Vitryssland 2011)
14:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Düsseldorf