Lijepa Tena / Kroatien 2009

Att göra dokusåpa av sin uttagning till ESC hade både funkat och inte funkat. Operación Triunfo - byggt på formatet Star Academy - hade blivit en publikframgång i både Spanien och Portugal men ingen av de utvalda låtarna kom ens i närheten av att vinna internationellt.

De flesta länder som ordnade en variant på Star Academy gjorde aldrig kopplingen till ESC och där syntes snart en annan av formatets svagheter: även när publiken älskade sitt program var det få av de tävlande talangerna som lyckades etablera sig på riktigt när kamerorna slocknat.

Operacija Trijumf var namnet som användes då ex-Jugoslavien ordnade sin egen variant där sexton hoppfulla artister från Bosnien-Hercegovina, Kroatien, Makedonien, Montenegro och Serbien gjorde upp om segern. 

Det ryktades att en av tävlingens tre domare - Tonči Huljić som tävlat i ESC 1995, 1998, 1999 och 2001 - hade ett gott öga till en av de tävlande - 24-årige Igor Cukrov från Split - och gjorde sitt bästa för att matcha fram honom till seger. När Cukrov trillade ur tävlingen strax före finalen dundrade Huljić i tidningarna att det var mycket orättvist.

När Huljić bjöds in att skriva en låt till den kroatiska finalen 2009 skrev han en smäktande och böljande ballad till sitt nya stjärnskott Igor Cukrov, som nu sattes att sjunga tillsammans med ett lite mindre nytt stjärnskott: Andrea Šušnjara hade kommit två i den inhemska ligan 2004 med "Noah" men hade haft en blygsam karriär sedan dess.

Duon blev tvåa i såväl juryns som tittarnas omröstning men det räckte ändå till seger i slutändan. Igor och Andrea fick åka till Moskva och sjunga först av alla i den andra semifinalen.

För den som följt Tonči Huljić och hans band Magazin genom åren kunde "Lijepa Tena" - en svulstig bit om den vackra flickan som skickats direkt av Gud - framstå som något av en besvikelse. En kompetent men väldigt traditionell låt från en kompositör som oftast tog ut svängarna och vågade vara betydligt mer progressiv än så.

I Moskva gick det som i Operacija Trijumf och folket visade sig betydligt svalare inställda än vissa domare. Hade tittarna fått bestämma på egen hand hade Kroatien gjort tidig sorti, men bidraget räddades kvar av juryn som fick välja den sista finalisten från varje semifinal. Igor och Andrea gick vidare på bekostnad av Serbien som kommit tia i telefonomröstningen.

Igor Cukrov har förblivit en aktiv artist hemma i Kroatien även om han kanske inte hör till landets största stjärnor. Även Andrea har hållits sysselsatt: sedan 2010 sjunger hon i Tonči Huljić band Magazin.

Operacija Trijumf var en stor framgång i de länder där programmet sändes men själva tävlingen förblev den stora stjärnan och ingen av de nya artisterna blev lika populära utanför sammanhanget. Det blev bara en enda omgång av serien.

Igor Cukrov feat Andrea / Lijepa Tena (Kroatien 2009)

18:e plats av 25 bidrag (final) i Moskva

Mižerja / Kroatien 2013

Ingenting verkade längre fungera för Kroatien - man floppade med förhandsfavoriter, med nykomlingar, med rutinerade stjärnor. Man bestämde sig för att om man ändå ska vara med och tävla kan man ju lika gärna skicka något riktigt lokalt.

Klapa är en typ av stämsång med långa traditioner i Dalmatien och vars rötter kan spåras tillbaka till den romersk-katolska liturgiska kyrkomusiken. En klapa (ordet betyder ungefär "en grupp vänner") är traditionellt ett antal män som sjunger intrikata harmonier med texter som handlar om vin, kärlek, havet och hemlandet.

En klapa består alltid av en förstetenor, en andretenor, en bariton och en bas. Samtliga röster kan dubbleras utom förstetenoren. Traditionellt sjunger en klapa a cappella och sångformen är sedan 2012 upptagen på UNESCO:s lista över immateriella kulturarv.

HRT bestämde sig för att rida på vågen och skicka en klapa till Malmö. Två olika jurygrupper tillsattes: den ena valde ut en passande sång och den andra satte ihop en "super-klapa" av medlemmar från färdigt existerande grupper.

Den nya gruppen fick namnet Klapa s mora ("Klapan från havet") och den utvalda låten hette "Mižerja". Först övervägde man att framträda a cappella även i ESC men bestämde snart att en musikbakgrund skulle passa bättre i sammanhanget.

De sjungande herrarna uppträdde i kläder inspirerade av de klassiska tornerspel som hållits varje år i Sinj sedan 1715 och som även de står på samma UNESCO-lista som klapan. Sången satt prickfritt men de kroatiska traditionerna slog inte an någon djupare sträng i det övriga Europa och det blev ingen finalplats.

Faktum är att hela det före detta Jugoslavien åkte ut i semifinalerna i Malmö och nu hade man fått nog i såväl Zagreb som Belgrad: året efter hoppade Kroatien och Serbien av tävlingen, precis som Bosnien-Hercegovina gjort redan tidigare.

Klapa s mora / Mižerja (Kroatien 2013)

13:e plats av 16 bidrag (semifinal) i Malmö

 

Nebo / Kroatien 2012

Det tidigare så framgångsrika Kroatien - som bland annat producerat Jugoslaviens enda vinnare 1989 - hade tappat formen rejält och missat finalen två år i rad. Allt detta medan Serbien och Bosnien-Hercegovina lyckades betydligt bättre.

Istället för att ordna en nationell final inför Baku bestämde man att utse en etablerad artist som kunde göra jobbet. Nina Badrić - en mycket framgångsrik sångerska från Zagreb - fick frågan och tackade ja. 

Nina hade tidigare ställt upp i den kroatiska uttagningen fyra gånger (min personliga favorit av hennes bidrag är "Godine nestvarne" som verkligen skulle ha stått ut i balladsörjan i Dublin 1994) och hade på allvar hittat sin egen stil i slutet av 90-talet.

Nu var hon en etablerad stjärna som sålde skivor i mängd och massor och som åkte på utsålda turnéer runt hela det tidigare Jugoslavien. Och i egenskap av etablerad stjärna tänkte hon inte kompromissa. Till Baku vill hon åka med titelspåret från sin nya skiva och inget annat. 

"Nebo" ("Himmel") var en solid poplåt i ett snyggt arrangemang men kanske ändå inte låten man skulle skickat till ESC om man haft några kandidater att välja mellan. Den krävde ett par lyssningar och var underligt undflyende till en början.

Så kan det gå ibland när en stor stjärna ramlar in i sammanhanget och enbart följer sin egen intuition. Fransk tv lär enligt vissa källor ha hoppats att Patricia Kaas skulle ha valt en hitvänligare låt 2009. En urvalskommitté skulle ha kunnat varna DJ BoBo för att hans låt skulle framstå som en billig kopia 2007. Och någon med kritisk blick kunde ha bett Nina Badrić att tänka ett varv till.

Istället gick det som det gick och Kroatien missade finalen för tredje året i rad. Nina påverkades inte desto mer - albumet sålde bra och följdes av en arenaturné runt om i regionen. 

Nina Badrić är en ivrigt praktiserande katolik som åkte på flera pilgrimsfärder. Hon har kampanjat en del politiskt - bland annat för det konservativa HDZ-partiet - och var 2016 en av flera artister som sjöng låten "Želim živjeti" ("Jag vill leva") som del av en kampanj mot abort.

Nina Badrić / Nebo (Kroatien 2012)

12:e plats av 18 bidrag (semi) i Baku

Vjerujem u ljubav / Kroatien 2007

Dado Topić hade varit en av Jugoslaviens största stjärnor sedan början av 1970-talet då han först varit sångare i Korni grupa (Jugoslavien 1974) och sedan som grundare av progrockbandet Time.

Hans egentliga namn är Adolf - något som väckte uppseende redan då han döptes 1949 och då namnet av förklarliga skäl inte stod särskilt högt i kurs. Dados fars bästa vän var en judisk man som hette Adolf och vars högsta önskan var att hans bästa vän skulle föra hans namn vidare om han fick en son. En fin historia men alltför jobbig att berätta överallt och hela tiden, så gossen fick snart smeknamnet Dado.

När det allmänna intresset för progrock falnade i slutet av 70-talet sökte sig Dado in på nya vägar och blev mer mainstream. 1984 tävlade han för TV Belgrad i Jugovizija och sjöng "Negde izvan planeta" tillsammans med Slađana Milošević. Låten lyckades halvdant i tävlingen men under namnet "Princeza" blev skivinspelningen en av årets största hits i Jugoslavien.

2007 ställde han upp på nytt i den kroatiska finalen Dora, nu tillsammans med bandet Dragonfly. De behövde draghjälp i marknadsföringen och Dado hade en Greatest Hits-samling att sälja och tillsammans sjöng de "Vjerujem u ljubav" ("Jag tror på kärleken").

Trots att verkligen inte alla toner landade där de skulle gick denna den mjukaste av mjuka rockballader hela vägen till segern i Dora och den 58-årige legendaren blev den dittills äldsta deltagaren i tävlingens historia - ett rekord Lale Andersen hållit sedan 1961. Kroatien skulle slå samma rekord på nytt året därpå.

Inte för att det hjälpte. Nu satt tonerna något bättre men för första gången rasade det forna Jugoslaviens riktiga popfabrik ut redan i semifinalen. Man hade lyckats förträffligt under sina första år i ESC men sedan dalat lägre och lägre i placeringerna och har inte placerat sig bland de tio bästa sedan 2001. 

Hemmapubliken förlät snabbt sin rocklegend medan Dragonfly verkar ha förblivit en högst anonym akt.

Dragonfly feat Dado Topić / Vjerujem u ljubav (Kroatien 2007)

16:e plats av 28 bidrag (semi) i Helsingfors

Romanca / Kroatien 2008

I den västerländska kulturen värderas varken ålder eller erfarenhet särskilt högt. Idealen är istället ungdom och skönhet och när man inte längre är ung kastas man bort till fördel för något nytt och fräscht.

Inom underhållningsindustrin hade detta tagits till nya nivåer och endast ett fåtal artister fick någon ordentlig chans att etablera sig och bli långvarig. Särskilt sångerskor hade visat sig ha korta bäst-före-datum men även män sopades i hög utsträckning bort ur rampljuset så snart de börjat bli lite rynkiga och grå.

Kroatiens låt hade förvandlat detta tråkiga faktum till en vemodig sång. Kraljevi ulice (Gatans kungar) hade bildats 1989 i Zagreb och var sannerligen inga tonåringar längre, även om de låtit sig inspireras musikaliskt av hippa Gotan Project.

För att ytterligare understryka sin poäng hade man tagit förstärkning av 75-årige Ladislav Demeterffy - för tillfället under artistnamnet 75 Cents - som ilsket hytte med käppen och skällde ut dagens ungdom efter noter:
Idag säger ni till mig
Att jag inte längre är på banan
Att jag är teknologiskt avfall
Som en apa på en gren

I förhandstipsen fanns det en och annan som trodde att den eleganta kroatiska tangon skulle kunna fungera ganska bra i Belgrad men i slutändan verkar den mest ha förvirrat publiken. 75 Cents blev lite väl uppspelt på scenen och kändes kanske mest som ett försök till humor, textens svartsinne till trots. Gatans kungar tog sig till final men fick en blygsam placering där. Hade man lyckats behålla studioversionens elegans hade det kanske gått bättre.

Ladislav Demeterffy tros vara den dittills äldsta person som tävlat i Eurovision Song Contest men fick fyra år senare stryk av en rysk babusjka. Det fick han däremot själv aldrig veta - han avled i november 2010 på ett sjukhus i Zagreb.



Kraljevi ulice feat 75 Cents / Romanca (Kroatien 2008)
21:a plats av 25 bidrag (final) i Belgrad

Vukovi umiru sami / Kroatien 2005

Det fanns en tid då ingen i Jugoslavien brydde sig så hemskt mycket om var människor var födda eller vilken etnicitet någon tillhörde. När oroligheterna startade på allvar i slutet av 1980-talet lades allt större vikt vid sådant och livet kunde bli rätt mycket mer komplicerat till följd av det.

Boris Novković föddes i Sarajevo av en serbisk mor och en kroatisk far - den kände låtskrivaren Đorđe Novković som spelade med i flera av Bosniens mest berömda band under 1960- och 70-talen. 1993 skrev han Kroatiens första bidrag till ESC.

Far och son Novković lär ska ha haft en ganska stormig relation och Boris lyckades bygga upp en framgångsrik karriär utan desto mer hjälp av farsgubben. 1990 kom han tvåa i den jugoslaviska uttagningen med "Dajana" och fick representera sitt land vid Golden Kite-festivalen i Malaysia.

När han vann den kroatiska finalen 2005 - i konkurrens med tidigare deltagare som Magazin (1995) och deras tidigare sångerska Danijela (1995 och 1998), samt min personliga favorit Luka Nižetić - var hans glansdagar redan över, men "Vukovi umiru sami" ("Vargar dör i ensamhet") var en stark låt med ett tydligt stråk av nationell särart.

I Kiev fick Boris hjälp på scenen av medlemmar ur folkgruppen Lado - inte minst tre energiska körsångerskor - samt en lätt speedad trummis som dansade ystert och gick på händer. 

Man tog sig lätt vidare från semifinalen men landade strax utanför topp tio i finalen. Kanske var den stora skillnaden i resultatet - från en fjärdeplats till en elfte - en indikation på att ganska få personer röstade i semifinalerna under de första åren.

Boris skulle återkomma till ESC redan året därpå som en av upphovsmännen till Kroatiens bidrag "Moja štikla".

Boris Novković / Vukovi umiru sami (Kroatien 2005)

11:e plats av 25 bidrag (final) i Kiev

You Are The Only One / Kroatien 2004

Trots att Ivan Mikulić sjungit offentligt redan som mycket liten - och bildat sin första rockgrupp som tonåring hemma i Mostar - började han sin professionella karriär förhållandevis sent. Han hade redan hunnit bli 27 och utbildat sig till journalist när han ställde upp i den kroatiska melodifestivalen 1995 med "Ti i ja", skriven av Zrinko Tutić (Jugoslavien 1986 och 1990, Kroatien 1996).

Nu lanserades han hårt på den inhemska marknaden och ställde upp i ESC-uttagningen ytterligare tre gånger i rad - 1996, 1997 och 1998 - utan att helt övertyga juryn. 1997 tävlade han också som låtskrivare och det förblir ett mysterium varför han inte sjöng den starka "Povedi me" själv. I händerna på den arma - och snällt uttryckt inte helt tonsäkra - sångerskan Tajana slutade låten på sista plats med en rejäl nolla i protokollet.

Med tiden vaknade en vilja att prova andra musikaliska marker och Ivan började experimentera med folkmusik från sitt ursprungliga hemland Bosnien-Hercegovina. Dessutom spelade han huvudrollen då Jesus Christ Superstar sattes upp i Lisinskihallen i Zagreb till idel lovord från såväl publik som kritiker.

Efter ännu ett försök 2002 vann Ivan den kroatiska finalen med sitt sjätte bidrag 2004. Kanske var det som tack för ett ihärdigt tävlande - "Daješ mi krila" ("Du ger mig vingar") var en fin bit men knappast den mest märkvärdiga bland Ivan Mikulić alla bidrag. När den översattes till engelska inför finalen i Istanbul försvann ytterligare ett litet stycke personlighet ur paketet.

Det blev ändå en plats i finalen för Kroatien - i Istanbul klarade alla de forna jugoslavrepublikerna kvalgränsen utom Slovenien - och i slutändan blev det en placering precis i mitten av resultatet.

2007 gav Croatia Records ut en samlingsskiva med Ivan Mikulić största hits men snart efteråt blev det tyst runt sångaren som slutade att sjunga och visa sig offentligt. Det visade sig att han drabbats av en svår tumör i huvudet som tvingade honom att ta en paus i karriären. De senaste åren har han återvänt till offentligheten och deltar åter i lokala sångfestivaler.



Ivan Mikulić / You Are The Only One (Kroatien 2004)
13:e plats av 24 bidrag (final) i Istanbul

Lako je sve / Kroatien 2010

Att tävla för Bosnien-Hercegovina i Kiev 2005 hade inte riktigt varit den karriärboost trion Feminnem skulle ha hoppats på. Man hastade tillbaka över den nordliga landgränsen och satsade åter sin fulla kraft på att övertyga den kroatiska publiken om sin lyskraft.

Det hade väl - ärligt talat - gått halvbra. Man hördes och syntes ofta i olika festivaler och fick ofta vara med och sjunga i tv men gruppens många singlar visade sig ha svårt att ta sig upp på någon av de lokala hitlistorna.

På den relativt begränsade kroatiska marknaden släpptes inga fysiska singlar och listorna baserades istället på radiospelningar. Det gjorde det svårt att kontrollera att de siffror som kom in faktiskt stämde och färdigt etablerade artister med goda kontakter hade lättare att lyckas än andra.

Feminnem - som under tiden bytt ut en av sina medlemmar - hade ställt upp i de kroatiska finalerna 2007 och 2009 med begränsad framgång, men i slutet av 2009 lyckades man få karriärens dittills största hit med "Sve što ostaje". Helt säkert uppmuntrade av detta ställde man upp än en gång i den nationella ligan.

Den melankoliska och bombastiska "Lako je sve" kom bara fyra i sin semifinal men när det väl blev dags för final hade den vuxit till sig och trion stod som sensationella slutsegrare. Låten blev en hit, gruppens album blev en storsäljare och dessutom utpekades Kroatien som en högst tänkbar vinnare även i Oslo. Välkommet för Kroatien som med åren fått allt svårare att ta sig högt i resultatlistan.

För en grupp som ofta haft humor som en viktig ingrediens var "Lako je sve" ("Allt är enkelt") en förvånansvärt mörk och inträngande sång om hur det känns när man inte kan säga nej, när man slagit sönder allt man har och inget längre är så enkelt som det borde vara.

Vad som sedan gick fel vid semifinalen i Oslo kan man inte så noga veta. Resultatet vid semifinalen hemma i Kroatien hade ju antytt att låten var lite för svår för att fastna på en första lyssning. Kanske spelade Feminnem helt enkelt sina roller för bra inför en publik som hellre röstar på någon som ler med hela ansiktet?

Själv kommenterade jag tävlingen i finlandssvensk tv det här året och tappade såväl hakan som målföret när kroaterna missade finalen. Jag hade varit säker på en placering bland de tre bästa i finalen.

Feminnem släppte ändå en engelskspråkig version av sitt nya, framgångsrika album. Ett par singlar till följde innan man 2012 beslöt att sätta lapp på luckan och upplösa gruppen för att satsa på de egna solokarriärerna istället.



Feminnem / Lako je sve (Kroatien 2010)
13:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Oslo

Probudi me / Kroatien 1997

I det nyligen självständiga Kroatien var det liv och rörelse inom popmusiken och kreativiteten låg på topp. Till stor del studerade man vad som låg på listorna på andra håll och så kopierade man andras idéer och ljud tills man slutligen hittade något eget.

Det fanns flera fina sammanhang att visa upp produktionen på. Landet hade en mängd olika sångfestivaler som gavs stort utrymme i media, men den främsta bland dem alla var Dora - den nationella uttagningen till ESC. Landets ledning hade identifierat det som mycket viktigt att Kroatien skulle visa sig från sin bästa sida i alla tänkbara sammanhang och ESC var en arena där man hade all möjlighet att briljera på riktigt.

E.N.I var en kvartett tonårsflickor som helt klart satts ihop med Spice Girls - världens just då största och mest inflytelserika popfenomen - i åtanke. De hade släppt ett par singlar men deras seger i Dora kom som en stor och positiv överraskning. "Probudi me" ("Väck mig") kändes pigg och fräsch och relevant.

Medlemmarna i E.N.I hade handplockats ur ungdomskören Putokazi, precis som Kroatiens första representanter Put 1993, men hade fått en mycket mindre präktig image. Gruppens video låg helt rätt i tiden och fick flera journalister att utse kroaterna till en av de största förhandsfavoriterna.

Allt verkar ha gått vägen ändå fram till den stora direktsändningen i Dublin där nerverna verkar ha övergett Balkans Spice Girls. Plötsligt lät det tunt och andfått samtidigt som ljudmixningen inte verkar ha varit på topp och helt plötsligt gick poplåten Europa förbi.

Ironiskt nog verkar den kroatiska delegationen ha låtit bli att byta poäng på det sätt de annars gjorde - helt tydligt har man bytt med Malta men annars ser poängen ut att vara i ordning - och den slutliga placeringen blev ett riktigt fiasko med tanke på de uppskruvade förväntningarna.

Floppen till trots fortsatte Elena, Nikolina, Iva och Ivona att sjunga framgångsrikt tillsammans och fick en betydligt längre karriär än de riktiga Spice Girls. De har även engagerat sig politiskt och framträdde tidigt på Zagrebs pridefestival. Än idag uppträder E.N.I tillsammans när lusten faller på men de har inte släppt ny musik sedan 2012.



E.N.I / Probudi me (Kroatien 1997)
17:e plats av 25 bidrag i Dublin

Everything I Want / Kroatien 2002

Det var bara en tidsfråga innan Vesna Pisarović skulle vinna den kroatiska melodifestivalen. Hon var en stor stjärna, älskad och hyllad såväl av den lokala pressen som av publiken. Dessutom var hon backad av ett skivbolag som gärna ville göra henne framgångsrik i hela regionen.

Egentligen var hon född i Bosnien-Hercegovina men hade levt i princip hela sitt liv i Kroatien. Då familjen flyttade brydde sig ännu ingen så hemskt mycket om lokala gränser eller var någon var född.

Bakom hennes framgång stod ovanligt nog en kvinnlig låtskrivare och producent. Milana Vlaović hade spelat keyboards bakom Tajči (Jugoslavien 1990) och hade sedan jobbat sig upp till en ansenlig position inom den kroatiska musikindustrin. Tillsammans med henne hade Vesna kommit nära att vinna den inhemska ligan såväl 2000 som 2001.

"Sasvim sigurna" var en snärtig poplåt som kändes representativ för den inhemska produktionen såväl som för Vesnas karriär. Tråkigt nog skrev man ett nytt arrangemang för den engelska versionen och det nya - något rockigare soundet - slarvade bort en del av popkänslan i låten.

I Tallinn hade Vesna svårt att få till den intensitet som funnits i den kroatiska originalversionen - var det den engelska texten som kom i vägen? - och verkade mer upptagen av att leka med sin accesoir av glitterstavar än av att sjunga övertygande. Poängen blev mestadels blygsamma men tack vare en tolva från goda grannen Slovenien blev slutplaceringen ändå godkänd till slut.

Vesna och Milana gjorde bara en gemensam skiva till efter Tallinn och med åren har Vesna börjat söka sig allt längre bort från popmusiken. Några år senare flyttade hon till Berlin där hon främst ägnar sig åt jazz och improvisation. 2004 skrev hon Bosnien-Hercegovinas bidrag till ESC.



Vesna Pisarović / Everything I Want (Kroatien 2002)
11:e plats av 24 bidrag i Tallinn

Nostalgija / Kroatien 1995

Varken 1993 eller 1994 hade Kroatiens placeringar imponerat på någon och nu var det dags att lägga i en ny växel. Under ledning av den kraftfulla delegationsledaren Ksenija Urličić byggdes den nationella finalen upp till en kulturell manifestation som skulle visa upp den kvalitet och mångfald som man kunde uppbåda.

Det handlade inte bara om att vilja hitta snygga poplåtar - för den nya och färska före detta jugoslavrepubliken var det av högsta vikt att man skulle visa upp sig inför världen i ett så positivt ljus det bara gick. Tjugo låtar valdes ut för tävlingen och jurygrupper runt om landet valde ut vinnaren.

Magazin hade blivit ett av Jugoslaviens allra mest populära popband under 1980-talet med ett pärlband av hits komponerade av bandets keyboardist Tonči Huljić, oftast med text av hans hustru Vjekoslava. När gruppens sångerska Ljiljana Nikolovska flyttade till USA under jugoslavkrigen tog man istället in den unga Danijela Martinović.

Vinnarlåten "Nostalgija" blandade schlagerpop med operasång och Danijela sjöng duett med inhyrda operadivan Lidija Horvat-Dunjko. De kroatiska tittarna kände igen konceptet - Magazin hade redan haft en stor framgång med den väldigt likartade "Simpatija". Onödigt mycket återvinning kunde man tycka, men sången blev populär både på de kroatiska listorna och i Dublin, och ackompanjerades av en charmig video inspelad i Split.

Ganska snart tyckte Tonči Huljić att Danijela var värd en egen solokarriär. Han såg Magazin som något av en plantskola där de kvinnliga vokalisterna fick utrymme att växa och blomma ut till scenpersonligheter. Han handplockade den unga balettdansösen Jelena Rozga, som faktiskt skulle sätta betydligt mer egen prägel på bandet än vad Danijela gjorde.

Gruppen har ställt upp flera gånger i den kroatiska finalen utan att vinna (även om man hade rätt fantastiska låtar 1997, 1998, 1999 och 2000) medan Danijela vann på egen hand 1998.

"Nostalgija" spelades även in på svenska i en kanske inte helt gravallvarlig duett mellan Siwan & Sivan - Siw Malmkvist och Siv "Sivan-Divan" Wennberg.



Magazin & Lidija / Nostalgija (Kroatien 1995)
6:e plats av 23 bidrag i Dublin

Sveta ljubav / Kroatien 1996

Maja Blagdan hade gjort karriär som en ljuv och prydlig schlagersångerska - mycket proper och välordnad, med innerliga kärlekssånger på programmet. Hennes stora genombrott kom då hon kom på andra plats i den kroatiska ESC-uttagningen 1993 med "Jedini moj" ("Den ende för mig").

Kanske anade hennes låtskrivare Zrinko Tutić (Jugoslavien 1986 och 1990) att det låg något mer passionerat och bubblade under den präktiga ytan och tillsammans skapade de ett mer rockigt album med betydligt mer attityd och utspel än sångerskan visat tidigare. För att sälja in den nya Maja anmälde man titelspåret "Sveta ljubav" ("Heliga kärlek") till Dora - den kroatiska finalen som i det nyligen självständiga och nationalistiska Kroatien var mer populär än någonsin.

Maja gav ett inspirerat framträdande som det sprakade och slog gnistor om och vann en promenadseger. Gnistor slog det också om fyrverkerierna på scenen då Maja och Zrinko kom ut för att ta emot pristrofén och plötsligt fattade en del av scendekoren eld. Efter ett par dramatiska sekunder släcktes elden och publiken bjöds på en vinnarrepris insvept i ovanligt mycket rök.

På finaldagen bjöd Oslo på kallt väder och snöfall, något som möjligen påverkade artisternas stämband. Kanske blev Maja nervös inför de höga toner hon skulle ta - enligt uppgift under ESC 2014 den högsta tonen någonsin i tävlingens historia. Det kroatiska framträdandet blev lite oskarpt, framför allt jämfört med hur det låtit på hemmaplan.

Ett tag, ganska tidigt under röstningen, låg Kroatien i ledningen men föll snart tillbaka en bit. Ett kritiskt öga ser dessutom att de högsta poängen landet fick i vanlig ordning var sådana man bytt till sig från trogna vänner. I själva verket hade "Sveta ljubav" inte alls gått hem hos juryn på det sättet många trott på förhand.

Den nya, rockiga Maja Bladgan gick inte heller hem hos publiken som det var tänkt. Albumet var bara en måttlig framgång och snart gick sångerskan tillbaka till sin gamla stil på nytt.



Maja Blagdan / Sveta ljubav (Kroatien 1996)
4:e plats av 23 bidrag i Oslo

Marija Magdalena / Kroatien 1999

Elfteplatsen i Bergen 1986 var en besvikelse men annars hade Dorotea "Doris" Dragović bara haft nytta av att delta i ESC. Hon blev de jugoslaviska tidningarnas älskling och den tidigare bandvokalissan blev nu en riktigt stor stjärna.

Populariteten överlevde även det jugoslaviska kriget och sönderfallet även om Doris raskt koncentrerade karriären till Kroatien. Bland annat började hon samarbeta med den framgångsrike låtskrivaren Tonči Huljić från gruppen Magazin (Kroatien 1995) och spelade in den patriotiska "Sedam mora sedam gora" som blev en stor hit.

Under hela 1990-talet var Doris en av landets största namn och spelade ganska högt då hon på nytt ställde upp i den kroatiska melodifestivalen Dora. Gissningsvis kände hon sig rätt säker på sin sak: Tonči Huljić hade skrivit en bombastisk och högeffektiv discosmocka och "Marija Magdalena" vann en promenadseger.

I samma veva hade Cher åter klättrat upp på topplistornas förstaplatser med låtar som "Believe" och "Strong Enough" och flera europeiska bedömare jämförde förtjust Doris med den amerikanska superstjärnan och Kroatien seglade upp som en av huvudfavoriterna inför Jerusalem.

Ett litet moln fanns ändå på himlen. Inte så litet, skulle det visa sig. Precis som Charlotte Nilsson gjort i den svenska finalen hade team Dragović utnyttjat en lucka i EBU:s regelverk. Inga förinspelade röster får användas under något framträdande, men såväl Sverige som Kroatien använde orkester i sina nationella finaler och om förinspelad körsång spelades upp via en synthesizer var den rent tekniskt ett instrument istället för sång.

I Jerusalem fanns ingen orkester på plats utan all musik låg på band. Kroatien chansade och la sin väldiga röstförvrängda manskör på bandet. Det såg lite fånigt ut när en ensam körsångerska syntes på scen och de mullrande mansrösterna vällde fram och flera länder lämnade in protest.

Efter tävlingen beslutade EBU att straffa Kroatien för tilltaget. Utan att ändra det officiella resultatet drog man av poäng för Kroatien då man beräknade de medeltal som bestämde vem som fick delta och vem som fick stå över. Det påverkade aldrig Kroatiens medverkan och när kvalificeringen ändrades två år senare kom inget annat straff i dess ställe.



Doris / Marija Magdalena (Kroatien 1999)
4:e plats av 23 bidrag i Jerusalem

Više nisam tvoja / Kroatien 2003

Det hade gått tio år sedan det självständiga Kroatien debuterade i ESC och många saker hade hänt sedan dess. Man hade gått från att vara ett krigsdrabbat litet land till en spelare att räkna med i många sammanhang. Det hade i många år varit en uttalad politisk ambition att det skulle satsas hårt på att profilera Kroatien inför omvärlden.

Under de första åren av självständighet hade landets politiker spelat sina allra mest nationalistiska kort och Dora - den kroatiska uttagningen till ESC - hade högtravande nog kallats för "en katedral för den kroatiska själen". Det gjordes närmast till ett nationellt ansvar för artister och upphovsmän att ställa upp.

Med åren sjönk den allra mest hysteriska nationalismen undan och de tyngsta namnen i kroatisk showbiz började ägna sig åt annat. I tomrummet som uppstod kunde plötsligt en ung och lovande talang kliva fram och lyckas.

Andrej Babić hade varit med ett par gånger tidigare - inte minst hade hans bidrag för tonårsbandet Teens blivit populära 1999 och 2000 - men nu lyckades han för första gången vinna.

17-åriga Claudia Beni hade redan stor erfarenhet som artist. Hon hade varit med i Teens, där hennes bror Daniel stått för solosången, och hade redan släppt ett framgångsrikt soloalbum. "Tako hrabar da me ostaviš" hade blivit en stor hit och gjort henne känd för en större publik.

I Dora gjorde hon och hennes spralliga körsångare med kompositören själv i spetsen ett piggt intryck - till och med dirigenten dansade med i koreografin - men i det starka startfältet i Riga räckte inte detta stycke Britney-pop till i konkurrensen.

Claudia Beni släppte ett par skivor till men drog sig 2008 tillbaka från allmänheten och satsade på en karriär som frisör hemma i Opatija. Längtan efter rampljuset är ändå stark och mellan varven uppträder hon sedan 2013 igen, inte minst som vokalist i gruppen Koktelsi.

Andrej Babić skulle vända Kroatien ryggen och satsa på att skriva låtar för Bosnien-Hercegovina, Slovenien och Portugal och har varit en flitigt förekommande figur i ESC sedan dess.

Claudia Beni / Više nisam tvoja (Kroatien 2003)

15:e plats av 26 bidrag i Riga

Nek' ti bude ljubav sva / Kroatien 1994

Kroatien hade alltid varit hela Jugoslaviens popfabrik, där de stora popstjärnorna tändes och där de största pophitsen skapades. Nu när man blivit ett självständigt land ville man manifestera sitt kunnande i en stor nationell final. 1994 valde man ut inte färre än 21 bidrag som jurygrupper utlokaliserade över landet fick bedöma.

Om man ville bevisa sin ställning som popnation lyckades man dessvärre inget vidare. Den genomgående standarden var medioker och låten som vann kändes kanske inte ens helt färdig. Dessutom viskades det om att den vinnande artistens far hade goda kontakter och att den ena låtskrivaren hade släktband som sträckte sig in i tv-bolagets korridorer.

Tony Cetinski hade ställt upp två gånger tidigare i de nationella finalerna (en gång i Jugoslavien, en gång i Kroatien) och var en prydlig ung man med en fin om än något begränsad röst. För att skapa mer dynamik i framförandet hade han fått sällskap av fyra dramatiska körsångerskor som året innan tävlat i den kroatiska finalen under namnet K2 (och fått noll poäng).

Tony fick spela in en snygg förhandsvideo men låten lät fortfarande som en demo och till finalen i Dublin skrev man ett helt nytt arrangemang som i och för sig var elegant men som också tog bort i princip all den kraft som ändå funnit i låten från början.

Under röstningen fick Kroatien bara poäng från två länder som tydligt ägnat sig åt att byta poäng med varandra samt från ett tredje som tydligt ägnar sig åt taktikröstning. Det finns all anledning att tro att Tony Cetinski skulle gått poänglös ur tävlingen om allt hade gått rätt till.

Tony Cetinski skulle utvecklas i sitt artisteri och med tiden bli en av sitt lands största stjärnor. Idag har han vunnit alla stora priser man kan i Kroatien och har dessutom spelat in ett album med kända operaarior.

Hans bakgrundskör uppfann sig själva på nytt och blev populära under namnet Divas. 1996 ställde de upp i den nationella finalen med "Sexy cool" som senare blev en stor hit.



Tony Cetinski / Nek' ti bude ljubav sva (Kroatien 1994)
16:e plats av 25 bidrag i Dublin

Strings of my Heart / Kroatien 2001

Jag kommer alltid att ha ljuva minnen av DORA 2001 - den kroatiska uttagningen till ESC i Köpenhamn. Det var den första nationella final jag var på i något annat land än Sverige och att komma till det stora tv-huset i Zagreb var en rafflande upplevelse på många sätt.

Tittar man riktigt noga kan man se mig i publiken då och då i min t-shirt med 2000 års ESC-logo på. Fantastiskt underklädd i jämförelse med alla andra men det spelade mindre roll. Efter finalen stod jag så nära Tereza Kesovija att jag kunna röra vid henne om jag vågat.

Ingenting blev sämre av att den kroatiska finalen hade ett riktigt kanonår. Efter ett par svagare år var 2001 en rätt fantastisk samling låtar och min absoluta favorit vann. Däremot var långt ifrån alla på plats nöjda med vinnaren.

Vanna hade sjungit i technogruppen E.T men visat sig vara betydligt mer mångsidig än så. Hon sjöng pop, rock och jazz och hade just släppt en liveskiva med ballader och countrylåtar. Året innan hade hon kommit en hårsmån från att vinna den nationella finalen.

Höggravid och med magen i vädret krossade hon nu allt motstånd och vann med god marginal. I artisternas green room hördes bara matta, spridda applåder. Den kungliga svenska avundsjukan lever och frodas på fler ställen än i Norden, kan man konstatera.

Till Köpenhamn hade hela korthuset dessvärre rasat ihop. Låten hade fått ett delvis nytt arrangemang som liksom tog en evighet på sig att komma loss. Vanna hade fött sitt barn och hade kanske tankarna någon annanstans. Det som i den nationella finalen var opolerat men levande och vibrerande blev kallt och lite kantigt. Icke-fungerande.

Kroaterna hade vant sig vid ganska höga placeringar under 1990-talet och var inte så värst imponerade av Vannas insats och låten blev aldrig någon större hit på hemmaplan.



Vanna / Strings of my Heart (Kroatien 2001)
10:e plats av 23 bidrag i Köpenhamn

Don't Ever Cry / Kroatien 1993

Efter att muren fallit och det kalla kriget var över slogs den västeuropeiska radiounionen EBU ihop sin socialistiska motsvarighet Intervisionen 1992. Det skulle förbli en huvudvärk i många år hur man bäst kunde välkomna även de nya medlemmarna in i exempelvis Eurovision Song Contest.

1993 anordnades en lite lätt styvmoderlig kvalfinal där de nya länderna skulle få göra upp om tre platser vid finalen i Millstreet. Från början hoppades man på uppåt arton deltagare i kvalfinalen men det blev bara sju till slut.

Efter en hel del av den fulaste sortens taktikröstning gick samtliga tre finalplatser till tidigare jugoslaviska delrepubliker. Det de tre finalisterna även hade gemensamt var att deras sånger på ett eller annat sätt handlade om kriget på Balkan.

I Millstreet framstod framför allt Kroatien som en förhandsfavorit med sin insmickrande stämsång om att be för de unga och för att den kärleksfulla himlen ska skänka fred så ingen mer ska behöva gråta. Artisterna var handplockade medlemmar ur ungdomskören Putokazi och om de sladdade lite på tonerna här och var fick det bara bidraget att kännas mer äkta.

Alla positiva förhandstips till trots fick kroaterna nästan bara ströpoänger och en oväntat blygsam placering. Alla kanske inte gillar när någon sliter och drar så här ohämmat i känslosträngarna ändå.



Put / Don't Ever Cry (Kroatien 1993)
15:e plats av 25 bidrag i Millstreet