25 januari 2022

In A Moment Like This / Danmark 2010

Ledningen för den svenska melodifestivalen har förmodligen haft roligare kvällar än just finalen av Eurovision Song Contest i Oslo. Inte nog med att deras egen vinnare och kandidat blivit utslagen i semin - en av låtarna de valt bort från den nationella finalen hade gått hela vägen och vunnit i Danmark.

Såväl 2007 som 2008 hade Lettland slagit Sverige med låtar som ratats för Melodifestivalen men när röstningen började i Oslo fick Danmark de två första tolvorna och såg en kort stund ut att kunna bli en riktig chockvinnare. Gissningsvis kunde Christer Björkman och hans gäng hålla sig för skratt.

Den danska finalen hade bestått av tio bidrag: sex utplockade från en öppen tävling och fyra vars artister inbjudits direkt av DR. En av de fyra var popstjärnan Bryan Rice som haft ett par hits men vars karriär nu svalnat en aning. Han hoppades på nytändning och hans "Breathing" tog sig hela vägen till en andraplats. Som tröstpris fick han läsa de danska rösterna vid ESC i maj.

Vann gjorde istället "In A Moment Like This", skriven för Melodifestivalen av Thomas G:son men nu framförd av den tillfälliga duon Thomas N'evergreen och Christina Chanée. Hon var jazzsångerskan som också skådespelat en del medan han var en äventyrare som haft hits i Ryssland och som tävlat i den ryska finalen 2009.

Vem det än var som bestämt att de skulle sjunga tillsammans så hade denna någon inte riktigt gjort sitt jobb och under förberedelserna i Oslo kom det allt tätare rapporter om att de båda danska artisterna inte verkade trivas särskilt bra ihop. Det mesta tydde på att de faktiskt inte alls var speciellt glada i varandra och detta smittade av sig på de danska repetitionerna som gick ganska dåligt.

Tydligtvis lyckades man sitta sig ned och fokusera inför semifinalen där de båda plötsligt var mycket bättre än de varit tidigare. Danmark gick vidare och lottades att sjunga sist i finalen där poängen slutligen strömmade in. En fjärdeplats var inget särskilt många skulle ha trott på några dagar tidigare.

Chanée och N'evergreen såg ändå till att avsluta sitt samarbete illa kvickt. Hon blev sångerska i Jan Glæsels orkester och har ofta medverkat i tv med den medan han återvände till Moskva och sin ryska karriär.

Melodifestivalen skulle ta ett djupt andetag och lyckas hitta en betydligt skarpare kandidat året därpå medan Thomas G:son skulle skriva hela karriärens största hit (och en av de största hitsen genom hela ESC-historien) för Loreen 2012.


Chanée & N'evergreen / In A Moment Like This (Danmark 2010)
4:e plats av 25 bidrag (final) i Oslo

23 januari 2022

Believe 'n Peace / Malta 1999

Moira Stafrace och Christopher Scicluna blev ett par 1993, samma år som de båda körade bakom William Mangion i Millstreet. Året därpå representerade de Malta på egen hand i Dublin - det blev en hög placering men svarta rubriker efteråt då det visade sig att den maltesiska delegationen fått en stor del av sina poäng genom byteshandel.

Moira och Chris fortsatte inom musiken och uppträdde såväl tillsammans som på skilda håll. De turnerade runt sitt lilla hemland och skrev en hel del låtar till sig själv och andra.

Kanske tyckte de båda att de hade gjort sitt som artister i ESC och istället skrev de en poppig liten sak för Moiras lillasyster Diane istället. I kölvattnet efter Spice Girls var tjejgrupper det hetaste heta så man lät Diane bilda trion Times Three tillsammans med Philippa Farrugia Randon och Francesca Tabone.

"Believe In... (Peace)" var en glad låt som drevs framåt av en enkel trummaskin och det var ett rätt oväntat val då juryn på Malta röstade upp den i topp. Tidigare år hade juryn oftast valt mer balladiga bidrag och hade de gått på den linjen även den här gången skulle nog tvåan Lawrence Gray ha segrat.

Alla var inte nöjda med resultatet och inte minst den erfarna Claudette Pace - som landat på femte plats - uttalade sig bittert om att vinnartrion var på tok för oerfaren. Claudette skulle själv få tävla för Malta ett år senare.

I vanlig ordning fick det tyska skivbolaget CAP Sounds snygga till låten en aning men den här gången blev inte resultatet så värst lyckat: snyggt men förvånansvärt energifattigt. Dessutom ändrade man titeln till den smått obegripliga konstruktionen "Believe 'n Peace". 

I Jerusalem fick Times Three vokalt stöd - om det nu är rätt ord i sammanhanget - av Moira och Chris och trion hade fått några enkla men tydliga danssteg av en israelisk koreograf. Maltas sånginsats var måhända inte kvällens starkaste men framför allt var låten lite för statisk och ospännande för att ha en riktig chans.

Femtondeplatsen var bred marginal Maltas svagaste resultatet sedan comebacken 1991 och Times Three gick snart skilda vägar. Diane Stafrace lämnade musiken för en karriär som modell innan hon satsade på en bana inom konstvärlden

Moira och Chris förblir aktiva inom det maltesiska musiklivet - särskilt Moira är synlig och närvarande som solist i flera olika band.


Times Three / Believe 'n Peace (Malta 1999)
15:e plats av 23 bidrag i Jerusalem

21 januari 2022

Mall / Albanien 2018

När EBU bestämde sig för att släppa in Australien i tävlingen öppnade man också upp för en störtflod av spekulationer. Om EBU bara var på rätt humör kunde i princip vilket land som helst med associerat medlemskap få vara med och tävla. Hade man ögonen på fler länder? Vilka länder skulle man i så fall bjuda in.

Kanske var det Kina som stod på önskelistan? Man hade skrivit kontrakt med onlinekanalen Mango som skulle visa 2018 års final med egna kommentatorer. Att slå sig in på den gigantiska kinesiska marknaden och få stora tittarsiffror måste ha framstått som ett attraktivt scenario.

Vad man än tänkt sig slog den dörren igen med ett brak då det visat sig att kineserna redan i den första semifinalen censurerat två bidrag som inte föll regimen i smaken. Hur EBU någonsin kunde tro att den hårda kinesiska mediecensuren inte skulle drabba dem är oerhört konstigt, men Mangos rätt att visa tävlingen återkallades med omedelbar verkan.

Dels hade man censurerat Irlands dansande pojkvänspar men även Albaniens bidrag hade lyfts bort ur sändningen. Sedan januari 2018 är det nämligen förbjudet att visa tatuerade personer i kinesisk tv och den albanska sångaren Eugent Bushpepa hade massor av den varan. 

Eugent Bushpepa (född 1984 i Rrëshen i norra Albanien) hade börjat karriären redan som 14-åring och var en av landets ledande rockartister. Han hade en intensiv röst med stort omfång och var dessutom en framstående gitarrist. Ett tag tänkte han bli tandläkare men snart hade han etablerat sig ordentligt på scenen och fick flera gånger turnera tillsammans med sina egna idoler och förebilder då de besökte regionen.

"Mall" ("Längtan") var Eugents egen komposition - som fick kortas ned för att klara EBU:s treminutersregel - och även om den togs emot väl av såväl kritiker som fans var det få som trodde att folkrock på albanska skulle var hårdvaluta i Lissabon. Glädjande nog var Europa på humör och Albanien tog en välförtjänt plats i den final som de kinesiska tittarna aldrig skulle få se.

Eugent Bushpepa fick resa hem med Albaniens tredje bästa resultat i bagaget och har fortsatt att vara en framgångsrik artist på hemmaplan. 2020 låg han etta på de lokala listorna med sin singel "Stay With Me Tonight"

Han ser sig själv som en väldigt icke-kommersiell artist och har alltid vägrat att spela in något album just därför, men sade sig 2020 ha börjat arbeta på en skiva eftersom hans fans efterfrågat en.


Eugent Bushpepa / Mall (Albanien 2018)
11:e plats av 26 bidrag (final) i Lissabon

19 januari 2022

Femme fatale / Cypern 2008

Att välja internt hade inte gett önskat resultat 2007 - trots att man fick stjärnan Evridiki på kroken räckte det inte till för att ta sig igenom alla tiders längsta semifinal. RIK beslutade att ordna en nationell final dit vem som helst fick skicka in bidrag.

Av de 67 inskickade låtarna valde man ut tio kandidater och bland dem kunde man notera namn som Marlain (Cypern 1999) och Mike Connaris (Cypern 2004 och 2015). Den unga popkillen Nikolas Metaxas hade fått med hela två bidrag och kom tvåa och femma. Hade han vunnit om han dragit tillbaka den ena av sina låtar?

Juryn gillade Marlains låt "Rejection" bäst av alla tio men när tittarnas röster räknats tog istället Evdokia Kadi hem spelet. Hon var en 27-åring från Larnaca som sjungit i lokala sammanhang i många år och även spelat med i den cypriotiska tv:ns orkester. 

"Femme fatale" var sannerligen inte den smidigaste låt man hört - refrängen var hyfsad men resten kändes ofärdigt och fullt av bitar som inte hängde ihop - men vann på ett sympatiskt framträdande och sannolikt också på att låta väldigt lokal medan de andra toppkandidaterna mest försökte låta internationella.

I Belgrad sjöng Evdokia bra och dansade på bordet omgiven av ett skara koreograferade kavaljerer. Som förväntat räckte det hemsydda shownumret inte långt - även om man faktiskt fick en tolva från Storbritannien - och än en gång fick Cypern stanna i semin.

Evdokia hade ändå fått en del ögon på sig och är idag en väletablerad showartist hemma på Cypern.


Evdokia Kadi / Femme fatale (Cypern 2008)
15:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Belgrad

17 januari 2022

Warrior / Georgien 2015

Det hade inte blivit någon total fullträff då Thomas G:son kallats in för att skriva Georgiens bidrag till Malmö 2013, men av allt att döma hade den hårdrockande schlagerkompositören och den grusiska tv-underhållningen bytt nummer med varann för framtida bruk. Man vet ju aldrig när det kunde behövas lite hjälp.

Inför finalen i Wien insåg man att det inte varit någon riktig framgång att välja bidrag internt och en nationell final återinfördes. Och kanske att vinnaren där skulle behöva putsas upp och filas till lite grann innan den kastas ut i den internationella hetluften.

Nina Sublatti (egentligen Nina Sulaberidze) var en erfaren 20-åring som jobbat som fotomodell hela sin tonårstid. Hon var född i Moskva men familjen hade tidigt flyttat tillbaka till Tbilisi. Det dröjde inte länge innan modellen Nina också började sjunga med olika band och 2013 vann hon georgiska Idol.

En av låtarna hon framfört i Idol var en rockig version av Britney Spears "Toxic", något som hon möjligen låtit sig inspireras av då hon skrev den låt hon 2015 vann den georgiska finalen med. Nu ringde tv-bolaget upp Thomas G:son och frågade om han kunde snitsa till deras vinnare en aning. I utbyte fick han stå med som upphovsman, ett rätt vanligt förfarande i branschen. 

"Warrior" fick nya kläder men när G:son försökte få Nina Sublatti att skriva om en del i texten blev det kalla handen. Nog för att G:son själv haft ett ganska liberalt förhållande till det engelska språket genom åren, men inte ens han var nöjd med glosor som "oximated" i texten.

"Warrior" - en hyllning till alla georgiska kvinnor och möjligen en liten politisk känga mot grannen Ryssland - visade sig fungera rätt bra och tog sig enkelt till final i Wien. Där hamnade man långt efter de nio låtar i toppen som delade på i princip alla de högsta poängen men en elfteplats var ett bra resultat.

Singeln gick upp listorna i länder som Ukraina, Ryssland och Turkiet men trots det verkar Nina mer eller mindre ha lagt sin sångkarriär på is och har inte släppt ny musik på flera år. Istället har hon fungerat som domare i olika talangprogram i stil med det hon själv fick sitt stora genombrott i.

På georgisk tv hade man all anledning att vara nöjd med samarbetet, och man skulle be Thomas G:son fixa lite med det egna bidraget även året därpå.


Nina Sublatti / Warrior (Georgien 2015)
11:e plats av 27 bidrag (final) i Wien

15 januari 2022

Ven a bailar conmigo / Norge 2007

När BBC sjösatte sitt nya underhållningsprogram "Strictly Come Dancing" 2004 var succén ett faktum. Låt kändisar utan dansvana lära sig dansa sällskapsdans och tävla mot varandra och så får tittarna rösta. Formatet spred sig snabbt över världen med stor framgång.

I Sverige döpte TV4 programmet till "Let's Dance" och den första omgången skänkte ny stjärnglans åt fler av sina deltagare. Inte minst till tävlingens utropstecken - en alldeles purung Måns Zelmerlöw som endast var känd för att ha kommit femma i Idol men som gick hela vägen och vann.

Störst skjuts i karriären fick ändå Arja Saijonmaa - som kom på fjärde plats - och tvåan Anna Book. Hon hade haft en kort men intensiv karriär i mitten av 1980-talet som kurvig tonårsidol i tv-serien "Solstollarna". "Killsnack" från tv-serien och "ABC" från Melodifestivalen 1986 blev hits, sedan missade Anna finalen i Melodifestivalen 1987 och karriären stendog.

Anna Book bet sig ändå kvar i offentligheten och hade gett uttrycket "känd för att vara känd" ett ansikte. Hon var den som ställde upp i alla program och alla sammanhang, helt utan varken urskillning eller självbevarelsedrift. Nu - tjugo år senare - var hon plötsligt i ropet på riktigt igen och SVT ville ha med henne i Melodifestivalen på nytt.

Thomas G:son skrev två låtar för Anna. "Samba Sambero" som hon slutligen tävlade med samt "Ven a bailar conmigo" - en låt som både anspelade på Annas spanska släktgren som på tv-programmet som återlanserat henne. Kanske tyckte man att "Samba Sambero" passade Anna bättre. Kanske ville SVT inte ge draghjälp åt konkurrentens stora underhållning.

I Norge hade NRK inte alls samma betänkligheter. Även de ville ha med en stjärna från "Skal vi danse" och deras tvåa - revy- och musikalskådisen Guri Schanke - var villig att ställa upp om hon fick en låt man kunde bygga ett shownummer kring. "Ven a bailar conmigo" passade perfekt in i beställningen och gick åstad och vann hela den norska finalen tack vare ett massivt stöd från tittarna.

I Helsingfors visade sig problemet med att skicka kändisar från lokala underhållningsprogram till ESC: de hade under flera veckor byggt upp en popularitet hos de egna tittarna men för resten av Europa var de som vem som helst - helt nya och okända. Guri dansade glatt, sjöng rätt och slet av sig klänningen inte färre än två gånger men till ingen nytta. Norges bidrag tände aldrig till, tillförde ingenting till programmet och missade finalen.

Trots det blev låten populär på Norsktoppen där den rusade rakt in på första plats och Guri - som aldrig varit schlagersångerska i första hand - led inte desto mer av nederlaget. NRK skulle däremot anstränga sig lite mer de kommande åren för att hitta mer originella låtar, med stor framgång.

Anna Book spelade in "Ven a bailar conmigo" på svenska men också den nya karriären svalnade rätt snart. Än idag gör hon sitt yttersta för att hållas kvar i det allmänna medvetandet, inte minst via olika sociala medier. 2016 skulle hon delta en fjärde gång i Melodifestivalen men "Himmel för två" visade sig bryta mot reglerna och diskades två dagar före sändning.

Lite väl inspirerade av "Strictly Come Dancing" startade EBU 2007 en helt ny tävling - Eurovision Dance Contest - för pardans. Konceptet var oss emellan ganska otydligt: en del länder skickade professionella dansare medan andra skickade en dansande kändis som i "Strictly Come Dancing". Publiken blev föga imponerad - vem bryr sig om någon dansande svensk brottare eller någon dansande spansk skådis man aldrig hört talas om? - och formatet lades ned efter bara två år.


Guri Schanke / Ven a bailar conmigo (Norge 2007)
18:e plats av 28 bidrag (semifinal) i Helsingfors

13 januari 2022

Diggi-Loo Diggi-Ley / Sverige 1984

När Bert Karlsson började bygga upp sitt skivbolag Mariann Records på 1970-talet höll han ett stadigt öga på Stikkan Andersons Polar. Vad hade Stikkan gjort för att lyckas? Kunde man göra likadant och upprepa samma succé?

Ett trick Bert försökte sig på var att skapa ett låtskrivarpar i stil med Björn och Benny som kunde spotta ur sig hit efter hit. Raskt satte han Lasse Holm och Torgny Söderberg att skriva låtar tillsammans. Det gick inte så förfärligt bra.

När Björn och Benny skrev ihop var Benny den som lät tonerna flöda medan Björn lyssnade kritiskt på vad som funkade. Lasse och Torgny ville båda göra båda sakerna och tyckte att det gick mycket bättre att skriva på var sitt håll. 

Åtminstone gick det bra för Lasse Holm som blev en riktig hitmaskin. Han skrev en mängd uppskattade låtar, vann Melodifestivalen 1982 och 1983 och producerade Carolas ofantligt framgångsrika LP medan Torgnys framgångar var lätt räknade.

Lite förvånande därför att Lasse inte hade med en enda låt då titlarna till Melodifestivalen 1984 offentliggjordes. Faktum är att Torgnys låt inte heller skulle ha varit med.

Bert hade goda kontakter och insyn och när han fick veta att låten han trodde mest på inte fanns bland de utvalda kontaktade han ett par medlemmar av juryn och visade upp smakprov på hur häftiga hans nya artister - de tre bröderna Herrey - såg ut. Hips vips ändrade juryn uppfattning och "Diggo-Loo Diggi-Ley" valdes ut.

Texten var skriven av Britt Lindeborg (Sverige 1969). Själva titeln var en del av den nonsenstext Torgny använt sig av på demokassetten. Britt ville skriva något annat men Torgny insisterade på att låten skulle heta just så och Britt följde beställningen. 

Bert hade haft ögonen på bröderna i flera år. 1981 hade de spelat in en singel för Mariann men då familjen flyttade till USA för ett par år lades samarbetet på is. Nu var stunden kommen för en stor lansering. Per, Richard och Louis skulle bli stjärnor. (Skojigt nog är alla tre bröderna faktiskt döpta till Per: Per Michael, Per Richard och Per Louis.)

De showutbildade bröderna var redo att slå knock på juryn och Sverige men riktigt så lätt skulle det inte gå. Nog för att man vann till sist men det satt hårt åt och den grupp man mest siktat in sig på - de unga jurymedlemmarna - föredrog John Ballard istället.

De äppelkindade bröderna blev snabbt populära bland den breda publiken men var ett rött skynke för journalister och kritiker som nu vässade sina pennor å det grövsta. Plötsligt var inga invektiv för hårda och Herreys målades ut som inget mindre än ett hot med sin präktiga framtoning. Att familjen var aktiv inom mormonrörelsen gjorde saken ännu värre. Att bröderna var väldigt unga - Richard och Louis var fortfarande tonåringar - spelade ingen roll. Nu var bandet lovligt byte för alla.

Vid finalen i Luxemburg hörde Sverige till låtarna det snackades om men flera av de andra ländernas artister har i efterhand beskrivit Herreys som distanserade och inte helt lätta att gilla. På hemmaplan tappades många hakor då "Diggi-Loo Diggi-Ley" samlade ihop fem fullpoängare och segade sig fram till seger, åtta poäng före Irland. 

Idag är det lätt att glömma hur perfekt Herreys prickade in tidsandan. Här fanns en lättillgänglig låt med en löjligt effektiv hook, allt levererat i ett modernt och tufft arrangemang, dekorerat med lite dans och gyllne skor som bröderna sprejfärgat själva. Nu borde vägen till stjärnorna ha stått öppen och Bert trodde sig ha sitt eget Abba framför sig.

Dessvärre hade man slarvat på Mariann och någon riktig plan för utlandslansering fanns inte. Singeln slog an i ett par länder men Herreys album var rätt svagt och fullt av coverversioner och gamla låtar bröderna spelat in många år tidigare.

1985 kunde Herreys ha blivit de första vinnare sedan Corry Brokken 1958 som ställt upp på nytt året efter sin vinst. När ett av bidragen till Melodifestivalen diskades var "Sommarparty" första reserv, men då den redan framförts i tv petades även den.

Samma år vann trion Sopotfestivalen i Polen med just "Sommarparty" och fick turnera i Sovjetunionen medan Västeuropa snabbt glömde bort bröderna. I Sverige förblev Herreys riktigt stora i två år men när man bröt med Mariann efter tre album var karriären i princip slut. 

Även Britt Lindeborgs karriär tog slut. I sin självbiografi berättade hon många år senare att ingen längre ville ha hennes texter efter ESC 1984. Trots tjugofem framgångsrika år i branschen hade hennes rykte reducerats till rimmet "Diggi-Loo Diggi-Ley, alla tittar på mig" - ett rim hon inte ens hade skrivit.

Torgny Söderberg drog vidare och satsade helhjärtat på sitt nya fynd Lena Philipsson - ett samarbete som skulle bli betydligt mer långlivat än att skriva för Herreys.

Bröderna Herrey har återförenats ett par gånger och 1994 försökte de sig på en comeback utan större framgång. Per blev jurist på Svenska musikerförbundet, Louis blev missionär och lärare medan Richard fortsatt en bana som artist. 


Herreys / Diggi-Loo Diggi-Ley (Sverige 1984)
1:a plats av 19 bidrag i Luxemburg

11 januari 2022

Forever / Vitryssland 2018

Regelboken för Eurovision Song Contest har vuxit till sig med åren. Från början fanns det bara ett par få regler men när fler länder anslöt sig fick man lov att bestämma vissa regler för att alla skulle tycka att tävlingen var rolig och så rättvis en schlagerfestival bara kan vara.

En del regler hade skärpts med åren medan andra testats och förkastats eller mjukats upp. Få bestämmelser har förblivit exakt desamma genom hela tävlingens historia.

Borta i Belarus brydde man sig inte så mycket om regler. Inte så förvånande kanske i ett land där de som bestämmer varken värderar demokrati eller mänskliga rättigheter. 

Nikita Vladimirovitj Alekseev var en 25-åring från Kiev som ställt upp i flera tv-sända talangjakter innan han 2015 slog igenom stort med singeln "Pyanoye solntse" ("En berusad sol") som blev en stor hit i både Ukraina och Ryssland. Den fick draghjälp en dramatisk video där sångaren misshandlar och mördar sitt eget alter ego, och som säkert skulle ha skänkt en hel del glädje åt Sigmund Freud. 

Nu snurrade karriären igång på allvar med en mängd priser och en stor turné runt Ukraina. Han anmälde sig till Vidbir - Ukrainas nationella final - men drog sig snabbt ur bara för att visa sig utvald i Vitryssland istället. Bra taktik för att slippa den mördande konkurrensen i hemlandet, kan man tycka.

Snart nog uppstod polemik när det stod klart att tävlingslåten "Forever" framförts redan under Alekseevs turné, långt tidigare än EBU:s regler - som tydligt säger att inga tävlingsbidrag får ha framförts offentligt tidigare än 1 september året före de deltar - tillät. På tv:n i Minsk hade man redan diskat ett par bidrag som framförts för tidigt medan Alekseev fick stå kvar i startlistan. Nu hävdade flera deltagare att tävlingen var avgjord förhand och hotade med att hoppa av finalen.

I slutändan gick det precis som förväntat och Alekseev fick toppoäng från både juryn och tittarna. Man petade en del i låten och ändrade vissa små saker och menade att det på så sätt var en ny låt. Hur EBU bara kunde låta det passera är lite av en gåta. Kanske hoppades man helt enkelt att "Forever" inte skulle placera sig så högt i Lissabon.

I så fall hoppades man helt rätt. Det visade sig rätt snabbt att den färska popstjärnan var en skakig estradör som sjöng riktigt surt och att han dessutom bullat upp med ett för all del spektakulärt men något magstarkt nummer där han blev fullständigt sönderskjuten av rosor i direktsändning. Europa var inte på humör för mördarrosor och Vitryssland blev utan finalplats än en gång.

Alekseev hade ändå vunnit på sitt sätt då han senare samma år skrev kontrakt med den ryska avdelningen av Sony Music. Han har släppt en antal singlar men har ändå haft rätt modest framgång på de ryska listorna.

I november 2019 bestämde det svenska utrikesdepartementet att landet ifråga ska heta Belarus även på svenska men då den här bloggen enbart handlar om bidrag som tävlat före det officiella bytet används Vitryssland istället.


Alekseev / Forever (Vitryssland 2018)
16:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Lissabon

9 januari 2022

No One / Slovenien 2011

Efter tre floppar i rad tyckte Sloveniens tv-bolag att det var dags att skruva till den nationella finalen EMA en smula. Inte ändra för mycket, men se till att höja kvalitetskontrollen på något sätt. Och kanske ta bort en del av makten från tittarna som fattat en del tvivelaktiga beslut genom historien.

Tio bidrag plockades ut för den nationella finalen där de bedömdes av en expertjury bestående av enbart tre personer: Darja Švajger (Slovenien 1995 och 1999), Severina (Kroatien 2006) samt programledaren Mojca Mavec. Deras två favoriter gick vidare till en superfinal där tittarna sedan fick välja den slutliga vinnaren.

Till slut stod det mellan 19-åriga Maja Keuc - som kommit tvåa i den första omgången av slovenska Talent året innan - samt Lady Gaga-kopian April som plockat såväl sound som stil från sin amerikanska förebild. 

Om April vunnit kunde det kanske ha kunnat bli lite svettigt i Düsseldorf. Det är en sak att låta sig inspireras eller låna ett och annat, men här kändes det som ren imitation av en sort såväl fans som journalister brukar ha svårt för. Till all lycka vann Maja Keuc stort i den andra omgången.

Vinnarlåten "Vanilija" var skriven av äkta paret Matjaž och Urša Vlašič som nu representerade Slovenien tillsammans för fjärde gången. Inför Düsseldorf bytte man till text på engelska och Maja fick sällskap på scenen av fyra kvinnliga bakgrundssångerskor, bland andra Martina Majerle.

Maja Keuc imponerade på de flesta under repetitionerna, inte bara med sin sång men också med sin förmåga att alls röra sig i sin metallklänning som vägde flera kilo. På en presskonferens avslöjade Maja att man inte kan sitta då man har klänningen på sig.

Slovenien seglade in i finalen och landade där på en av sina bättre placeringar, men efteråt visade det sig att det kunde ha gått ännu bättre. I semifinalen kom man på tredje plats och om juryn fått bestämma hela resultatet hade man blivit fyra i finalen.

Maja Keuc flyttade till Stockholm och fann kärleken där men fortsätter sin karriär i Slovenien. Hon har gett ut två album och ett stort antal singlar, ibland under artistnamnet Amaya. 


Maja Keuc / No One (Slovenien 2011)
13:e plats av 25 bidrag (final) i Düsseldorf

7 januari 2022

When You Need Me / Irland 1999

I stundens hetta - när det börjar dra ihop sig till tävling - är det lätt att tappa nerverna och säga saker man hamnar att äta upp. Man kan tänka att all uppmärksamhet är god uppmärksamhet med riktigt så lätt är det inte.

Efter att ha tillbringat 1990-talet med att vinna och stå värd för ESC nästan varje år fick Irland nu finna sig i att inte alls räknas till favoriterna inför finalen i Jerusalem. Det pratades om Sverige och Kroatien och framför allt Island, medan den gröna ön förväntades floppa.

Man representerades av The Mullans - systrarna Karen och Bronagh som sjungit tillsammans i många år och som studerat piano, fiol och klarinett i Belfast. De hade gett ut en skiva och försörjde sig på heltid som artister, något som inte är alla sångare förunnat. Bronagh hade även skrivit text och musik till vinnarlåten "When You Need Me".

Då systrarna visade upp sina fotsida och minst sagt heltäckande scenkläder på en repetition mitt i den israeliska majhettan höjde en del journalister på ögonbrynen och ställde frågor om saken på den följande presskonferensen. Någon i delegationen - enligt vissa källor sångerskornas manager - bet ifrån och sa att alla inte behöver klä sig som porrstjärnor. Och så nämnde han Charlotte Nilssons namn.

Kanske var frågan spetsigt ställd, högst sannolikt var det en svensk journalist som ställt den. Men att kasta dynga på en mottävlare som inte hade något med saken att göra var inte ett smart drag. Nu hade samtliga journalister och kommentatorer på plats fått grönt ljus att göra sig lustiga över irländskorna, vilket många också gjorde.

En kort stund såg det ut som om Irland skulle få skratta sist ändå. När Litauen röstade, först av alla, gav de sin toppoäng till The Mullans, varpå de flesta flämtade till av förvåning. Men sedan fick Irland bara sex poäng till och landade på sin dittills näst sämsta placering.

Det har spekulerats i om Litauen helt enkelt redovisade sina poäng fel. Vänder man på deras lista skulle tolvan gått till Estland - ett mycket mer logiskt val - men saken utreddes aldrig och resultatet kvarstår.


The Mullans / When You Need Me (Irland 1999)
17:e plats av 23 bidrag i Jerusalem

5 januari 2022

Sing It Away / Finland 2016

Det kändes kanske bra i stunden att satsa på ett budskap istället för starkaste tänkbara låt och Pertti Kurikan Nimipäivät hade dragit stor uppmärksamhet till den finska finalen 2015. Men nu stod man där med en tävling där just inga riktigt stora namn ville vara med och leka. Nästan inga.

Bland de arton kandidaterna fanns fyra som deltagit tidigare. Cristal Snow hade börjat sin bana som drag queen, Mikael Saari hade kommit tvåa efter Krista Sigfrieds 2013 och den etablerade discodrottningen Eini ställde upp för att ge lite extra dragkraft till sitt nya album.

Den som kommit tillbaka för att vinna var ändå Saara Aalto, som kommit tvåa i finalen 2011 och som sedan dess spelat musikal, turnerat i Kina med Robert Wells och kommit tvåa i finska X-Factor. Allt detta till trots ville inte karriären riktigt ta fart - alla visste vem hon var men hon hade inte en enda hitsingel i bagaget.

"No Fear" - som hon själv skrivit text och musik till och vars tema anspelade på att sångerskan kommit ut som lesbisk i offentligheten året innan - befann sig i ett musikaliskt gränsland mellan Disney och Kate Bush och kändes som en mycket tänkbar vinnare. 

Åtminstone fram till tv-sändning då det visade sig att Saara Aalto tog i från tårna och det plötsligt blev lite för mycket av allt. Lite för mycket dans, lite för gapigt, lite för lite fokus. Tittarna hade ändå "No Fear" i topp men juryn - som nu hade halva makten på nytt - höll ned poängen. Till slut blev det en ny andraplats och Saara Aalto skulle hitta sig andra utmaningar utanför Finland.

Istället gick segern till den nästan helt okända Sandhja Kuivalainen - en 25-årig sjungande sjuksköterska från Helsingfors med rötterna i Guyana och Indien och ett tidigare album i ryggen - och hennes livliga körsångerskor. Liksom Eini ville Sandhja ge synlighet åt sin nya skiva med verkade inte så förfärligt intresserad av själva tävlingen hon deltog i och gav ofta ett något oengagerat intryck i intervjuer.

Om Saara Aalto varit lite för mycket blev det istället på tok för lite av det mesta i Globen där Finland fick inleda den första semifinalen. Kören var nedtonad medan Sandhja hade svårt att hitta sin energi i det allt annat än smickrande fodral hon fått att uppträda i. Det kom inte som den stora överraskningen när Finland inte fick någon plats i finalen.

Året därpå skulle kvaliteten i den nationella ligan sjunka ytterligare några steg och Sandhja försvann snart in i anonymiteten på nytt. Ändå fanns två riktiga vinnare av UMK 2016: Eini fick en hit och en ny vår i karriären medan Saara Aalto bestämde sig för att pröva vingarna i brittiska X-Factor med stor framgång.


Sandhja / Sing It Away (Finland 2016)
15:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Stockholm

3 januari 2022

Judy min vän / Sverige 1969

Att delta i en schlagerfestival i den fascistiska diktaturen Spanien var svårt att svälja. När den svenska melodifestivalen avgjordes på Cirkus i Stockholm den 1 mars var det ännu inte bestämt om Sverige Radio skulle delta vid finalen i Madrid fyra veckor senare.

Programledare på Cirkus var den legendariske radiomannen Pekka Langer som redan gjort mycket klart att han under inga omständigheter tänkte åkte till Spanien som kommentator. Tävlingen omgavs att ett enormt säkerhetspådrag som aldrig tidigare setts vid en svensk final.

Själva tävlingen slutade med dött lopp mellan Jan Malmsjö - som fått flest bidrag skickade till sig - och den unga popslyngeln Tommy Körberg. Upphovsmännen bakom Jan Malmsjös "Hej Clown" var inga mindre än Benny Andersson och Lasse Berghagen, som både skulle vinna tävlingen några år senare.

När jurymedlemmarna ombads rösta på nytt mellan de båda toppkandidaterna vann popgenerationen för andra året i rad. Några dagar efter melodifestivalen tog tv-cheferna från Sverige, Norge och Finland ett gemensam beslut att trots allt delta och unge Körberg skickades till Madrid.

Tommy Körberg var bara 20 år gammal men hade redan hunnit med att få en stor hit som ena halvan av Tom & Mick och fick en Grammis för sitt debutalbum "Nature Boy" året innan. Han var redan ganska osäker på vilka vägar han ville gå inom musiken och än mer osäker på om melodifestivaler var hans grej.

"Judy min vän" var skriven av engelsmannen Roger Wallis som flyttat till Sverige några år tidigare och startat bandet Science Poption. Med åren skulle han bli en stor fiende till melodifestivaler och alla typer av kommersiell musik, med Abba och Stikkan Anderson som främsta måltavla.

Texten var skriven av Britt Lindeborg, en av Sveriges få väletablerade kvinnliga låtskrivare som haft en låt med redan i den allra första svenska uttagningen till ESC tio år tidigare. Med åren hade hon allt mindre tid för att komponera men skrev en mängd fantastiska texter, inte minst den magnifika "Lyckliga gatan" för Anna-Lena Löfgren.

Trots att Britt Lindeborg var både begåvad, produktiv och efterfrågad hade hon lågt självförtroende och fick just ingen respekt för sin insats. Då en tidning gjorde ett reportage om henne beskrevs hon som "en hemmafru som går hemma och hittar på rim", en beskrivning som fick henne att skämmas och tycka att det jobb hon gjorde kändes trivialt och dumt. Texten till "Judy min vän" var varken trivial eller dum och dess kritik mot konsumtionssamhället låg verkligen i tiden.

I Madrid gjorde den svenska pressen ett stort nummer av att Tommy skulle få tävla mot Siw Malmkvist och många år senare avslöjade Tommy att han försökt stöta på den tolv år äldre Siw i kulisserna, utan att möta någon större entusiasm. Lustigt nog fick de båda svenskarna dela en niondeplats i resultatet.

Den något vilsne Körberg värvades av Solar Plexus - ett proggband skapat av Monica och Carl-Axel Dominique (Sverige 1973) - och blev med åren även han en stor kritiker av Abba och popmusik i största allmänhet. Lustigt nog skulle Tommy Körbergs karriär ta en fart den aldrig tidigare haft då Björn och Benny erbjöd honom huvudrollen i sin musikal "Chess". Sedan dess har Tommy Körberg och Benny Andersson jobbat tillsammans så ofta tillfälle givits.

Roger Wallis jobbade i många år på Sveriges Radio och forskade i flera år om nedladdning av musik på nätet. Britt Lindeborg skulle representera Sverige i ESC en gång till femton år senare och då vinna hela rasket.

Idag verkar Tommy Körberg ha ett ganska varmt förhållande till "Judy min vän" - betydligt varmare än hans syn på "Stad i ljus" (Sverige 1988) - och han sjunger den ibland på sina konserter. Hans enda invändning är att originalinspelningen är "fel i metern" och hela sången är i otakt.


Tommy Körberg / Judy min vän (Sverige 1969)
Delad 9:e plats av 16 bidrag i Madrid

1 januari 2022

Puppet On A String / Storbritannien 1967

Efter att The Beatles slagit igenom stort och tagit världen med storm i slutet av 1963 blev England under de kommande åren ett slags centrum för den nya popkulturen. "Swinging London" blev ett begrepp och en huvudstad för den nya tiden där allt var tillåtet och möjligt.

Det skulle man aldrig ha anat om all musik man konsumerade kom från Eurovision Song Contest. Underhållningsavdelningen på BBC hade stenhårt bitit sig fast vid att ESC var ett familjeprogram där den nya ungdomsmusiken knappast behövde representeras.

Men efter att France Gall vunnit 1965 och det brittiska bidraget i Luxemburg 1966 framstått som direkt mossigt och vansinnigt otidsenligt vände vinden. Kanske skulle man skicka en popstjärna ändå? Var skulle man hitta en popstjärna som ville göra jobbet.

Sandie Shaw hade verkligen ingen lust. Trots att hon bara var tjugo hade hon varit en stor stjärna redan i tre år efter att ha slagit igenom med hits som "There's Always Something There To Remind Me" eller "Girl Don't Come". Hon var också populär runt omkring i Europa efter att ha spelat in sina hits på olika språk. 

Hon var också känd för att uppträda barfota på scenen. De flesta uppfattade det som en gimmick men sångerskan var närsynt - och fullständigt ovillig att ha glasögon på sig offentligt - och ville inte riskera att snubbla på alla kablar på scengolvet.

Till en början vägrade hon ställa upp i ESC men dessvärre var hennes eget förhandlingsläge svagt.

Hennes manager Eve Taylor - som hittat på namnet Sandie Shaw, hennes riktiga namn var Sandra Ann Goodrich - ville göra Sandie till en mer familjevänlig artist och såg ESC som ett steg i rätt riktning. Dessutom hade Sandie en stor skandal i bagaget som riskerade att ödelägga hela karriären.

"Swinging London" var nämligen mest en idé eller en bubbla som endast ett fåtal människor befann sig i. Det brittiska samhället var fortfarande högst konservativt på nästan alla plan och när det avslöjades att den då ännu tonåriga Sandie hade en affär med en gift man vädrade tidningarna blod. Ärendet hamnade i rätten där sångerskan stämplades som en korkad vamp som förstört ett lyckligt äktenskap.

Att tävla i ESC blev ett sätt att blanda bort korten och Sandie framförde fem potentiella bidrag i tv som tittarna sedan fick rösta på. Det visade sig att allmänhetens smak skilde sig ganska stort från popstjärnans och till Sandies förfäran vann den låt hon gillade i särklass minst av de fem kandidaterna.

"Puppet On A String" var skriven av Bill Martin och Phil Coulter i ett försök att härma hur de tyckte att musiken lät på kontinenten. Sandie tyckte låten lät som ett gökur och hade en unken och sexistisk text, men hela Europa visade sig redo att svälja betet. 

I Wien vann Sandie Shaw en jordskredsseger - Storbritanniens första i ESC - och singeln blev en monumental framgång. Enligt vissa källor är "Puppet On A String" den globalt mest sålda singeln av en brittisk sångerska någonsin men sådant är svårt att verifiera. Karriären var räddad av en låt hon själv hatade av hela sitt hjärta.

Värt att notera är att Sandie Shaw var en stor stjärna - en av de största som ställt upp - som förmodligen hade vunnit oavsett vilken låt hon tävlat med av de fem från den nationella finalen. Tvåan "Tell The Boys" hade exempelvis varit ett bättre exempel på hur popmusik faktiskt lät 1967.

Många år senare mjuknade Sandie Shaw och framhöll i flera intervjuer att hon verkligen inte hatade ESC som tävling och att hon var stolt över att vara en vinnare. 2007 spelade hon in en helt ny version av sin tävlingslåt, en version hon sade sig älska lika mycket som hon hatat den gamla.

"Puppet On A String" blev den verkliga starten på Storbritanniens storhetstid som stormakt i ESC men lämnade ett tveksamt arv efter sig där en gigant inom showbiz väljer att skicka "eurovisionsmusik" till ESC istället för den pop de samtidigt erövrar världen med. År efter år skickade man heta artister som utrustades med låtar de själva ogillade.

Här lades grunden till den avgrund som idag finns mellan ESC och "riktig musik" och som leder till att Storbritannien misslyckas i ESC år efter år. Kanske är det bara bättre att vara sig själv istället?


Sandie Shaw / Puppet On A String (Storbritannien 1967)
1:a plats av 17 bidrag i Wien