All Kinds Of Everything / Irland 1970

Irland hade tävlat fem gånger tidigare i ESC och hade för det mesta placerat sig högt med sina prydligt stilfulla bidrag. Det irländska vemodet slog an en sträng bland jurygrupperna och typiskt nog hade landets dittills poppigaste - och bästa - låt resulterat i deras sämsta placering.

Att köra en lite ungdomligare stil skulle ändå visa sig vara ett bra drag 1970 då den nationella finalen vanns av 18-åriga Rosemary Brown. Hon var född i London men uppvuxen i Londonderry på Nordirland. Under sitt artistnamn Dana hade hon kommit tvåa i den nationella finalen 1969.

I Amsterdam var Dana yngst av samtliga kandidater och fick sjunga sist bland det blygsamma antalet bidrag. Trots att Dana inte hade med sig någon egen dirigent, utan fick hjälp av värdlandets Dolf van der Linden, gav hon ett charmigt och avslappnat intryck. Hon imponerade alldeles särskilt mycket på den belgiska juryn som gav nio av sina tio poäng till Irland.

Det är värt att notera att de tre låtarna i topp - Irland, Storbritannien och Västtyskland - lade beslag på sjuttio av de totalt 120 poäng som delades ut. Övriga nio bidrag fick nöja sig med ströpoänger.

"All Kinds Of Everything" blev en stor internationell hit - störst blev den på Irland och i Storbritannien - men även om Dana fortsatte att spela in popskivor under hela 1970-talet blev de stora framgångarna få.

1979 försökte hon återstarta sin karriär med "Something's Cooking In The Kitchen" med blygsamt resultat. När Irland för första gången fick besök av påven senare samma år skrev hon hyllningssången "Totus tuus" som blev en irländsk listetta. Efter det ägnade sig Dana mer och mer åt religiös musik.

Sedan slutet av 1990-talet har Dana ofta ägnat sig åt politik med en konservativ agenda och motsätter sig skilsmässor, aborter och samkönade äktenskap. Två gånger - 1997 och 2011 - har hon ställt upp i de irländska presidentvalen utan att vinna.

Dana / All Kinds Of Everything (Irland 1970)
1:a plats av 12 bidrag i Amsterdam

Occhi di ragazza / Italien 1970

Trots att Italien var ett av Europas ledande musikländer som exporterade artister men framför allt melodier över hela världen hade man bara fått godkända resultat en handfull gånger i ESC. 

Bäst hade det gått 1964 då man vann hela tävlingen, men nu hade man fallit tillbaka till att skicka musikaliska stjärnor med starka låtar som sedan bara fick några enstaka tröstpoäng i röstningen. 1970 skulle inte visa sig vara något undantag, men det spelade egentligen ingen roll. De italienska tittarna brydde sig föga om den europeiska tävlingen utan fokuserade på sina inhemska sångtävlingar istället.

Sanremo naturligtvis, men det fanns fler prestigefyllda tävlingar att sjunga i, som Cantagiro eller Canzonissima - evighetslånga tillställningar som gav stor exponering åt deltagarna.

Gianni Morandi hade slagit igenom som 17-åring med "Fatti mandare dalla mamma" och hade sedan skapat sig en roll som en glatt nonchalant och obekymrad ung man med stor utstrålning. Han hade vunnit Canzonissima såväl 1968 som 1969, något som förmodligen gjorde honom till ett lätt val när Rai skulle hitta en eurovisionskandidat.

Hans vinnarlåt 1968 var en italiensk cover av The Turtles "Elenore", samma låt som Arvingarnas "Eloise" många år senare anklagades för att ha plagierat.

"Occhi di ragazza" ("En flickas ögon") var skriven av en annan stjärna - Lucio Dalla - för att tävla i Sanremofestivalen 1970 där den skulle ha framförts av det 16-åriga stjärnskottet Ron. När låten ratades av urvalsjuryn hamnade den i ESC istället.

I Amsterdam spelade Gianni Morandi rollen som avslappnad italiensk charmör till fulländning. Den irländska kommentatorn säger att han har "a very relaxed approach to singing", och tonfallet skvallrar om att hon inte nödvändigtvis anser det vara en bra sak.

Kanske är det en pusselbit i mysteriet varför Italien ofta placerade sig så dåligt i ESC? Var italienarna för glada och opåverkade av tävlingens allvar? Tog de inte den här viktiga tävlingen tillräckligt seriöst?

Fem poäng och en delad åttondeplats med Belgien och Monaco blev slutfacit. Låten blev en hit hemma i Italien men snart nog skulle Gianni Morandis karriär sakta in rejält. Under 1970-talet sågs han - i likhet med många av 60-talets stjärnor - som en föredetting som tiden sprungit förbi.

Vinden skulle vända på nytt och 1987 vann Gianni Morandi Sanremofestivalen tillsammans med Umberto Tozzi (Italien 1987) och Enrico Ruggeri (Italien 1993) och har hållits kvar på toppen sedan dess.

2014 spelade Ron slutligen in en egen version av "Occhi di ragazza" i duett med Gianni Morandi.

Gianni Morandi / Occhi di ragazza (Italien 1970)

Delad 8:e plats av 12 bidrag i Amsterdam

Pridi, dala ti bom cvet / Jugoslavien 1970

Jugoslaviens melodifestivaler var som en liten upplaga av ESC i miniatyr, där de olika delrepublikernas tv-bolag tävlade mot varann om vem som skulle få representera federationen internationellt.

Med åren hårdnade tävlingen och det blev allt viktigare för de olika landsändarna - och deras skivbolag - att hävda sig i omröstningen, men under de första femton åren lyckades lilla Slovenien - som skiljde ut sig såväl kulturellt som språkligt - vinna hela sex gånger.

Vid finalen i Belgrad 1970 vann unga Eva Sršen som ännu inte fyllt 19 år. Hon hade redan en del erfarenhet och hade tävlat med viss framgång vid sångtävlingen i Opatija året innan, där hennes låt "Ljubi, ljubi, ljubi" blivit en hit efteråt.

Trots det knorrades det både bland tv-folket och i musikbranschen efteråt. Många tvivlade på att tösabiten skulle kunna klara av att ta på sig det stora ansvar det innebar att representera Jugoslavien i Amsterdam. Borde man byta ut artisten mot någon mer erfaren? 

Låtskrivaren Mojmir Sepes egen fru Majda - stor sångstjärna på hemmaplan - nämndes som den hetaste kandidaten att skicka iväg men Mojmir Sepe stod på sig. Hans idé hade hela tiden varit att tävla med en ung, oskuldsfull flicka. Han var säker på att det konceptet kunde leda till vinst.

Dessutom skulle Majda Sepe knappast varit rätt för låten. "Pridi, dala ti bom cvet" ("Kom, så ska jag ge dig en blomma") handlade om en ung flicka som för första gången är redo att dela med sig av den blomma som växer inom henne. "Jag vill öppna mina kronblad för dig" är en rad i texten som handlar om att ge bort sin oskuld. Det hade knappast legat så trovärdigt i munnen på en 33-årig tvåbarnsmor. 

I Amsterdam skulle det visa sig att Mojmir Sepe tänkt alldeles rätt men ändå missat båten. Så snart han hörde Irlands Dana sjunga visste han att spelet var slut. Game over. Här hade vi vinnaren.

Att Jugoslavien kom näst sist var kanske lite snöpligt men det var säkert en liten tröst att samtliga fyra poäng kom från just Storbritanniens jury: lika många poäng som samma jury gav vinnaren Irland. Detta underliga år där poängen landade högst slumpmässigt bland de låtar som inte kom i topptrion var jugoslaverna endast fyra poäng bort ifrån en fjärdeplats och det är svårt att ta de lägre placeringarna på något större allvar.

Eva Sršen visade sig ha andra intressen i livet och lämnade rampljuset alltmer under den senare delen av 1970-talet utan att helt sluta framträda. Än i dag dyker hon då och då upp på diverse nostalgikonserter hemma i Slovenien.

Eva Sršen / Pridi, dala ti bom cvet (Jugoslavien 1970)

11:e plats av 12 bidrag i Amsterdam

Marlène / Monaco 1970

Någon på skivbolaget Barclay verkar verkligen ha trott på den blott 16-åriga Dominique Dussault som fick ställa upp i två stora, viktiga sångtävlingar på samma år. Sin späda ålder till trots hade den nya talangen en tyngd och ett moget uttryck i sin röst.

Kanske kom tyngden och mognaden från sångerskans eget liv? En lång period hade hon varit sjuklig och inlagd på sjukhus. Hon sjöng på sjukhuset för att pigga upp de andra patienterna och enligt legenden var det var så hon blev upptäckt.

Hennes första singel "Ave Maria" hade kommit ut året innan och hade dessutom gjorts i en förkortad version som skulle passa radion bättre. Debutsingeln var en ganska krävande komposition och de som hörde skivan på radio skulle nog knappast trott att artisten var en tonåring.

Inte heller "Marlène" var något konventionellt örhänge men imponerade på rätt personer på radion i Monte Carlo som valde ut den som sitt bidrag till ESC i Amsterdam. Texten handlar om en flicka som drömmer om att vara lika förtrollande och förförisk som den legendariska Marlene Dietrich trots att hon inte riktigt äger de egenskaper som krävs: "jag är en och femtio inklusive mina klackar, håret är lockigt som ett får".

Dominique verkar ha imponerat på den församlade pressen men låten var på tok för snårig och utmanande för juryn som bara gav den ströpoäng.

Senare samma år deltog hon vid underhållningsfestivalen i Knokke som del av det franska laget och gav ut några singlar till men när ingen av hennes låtar slog an gav skivbolaget upp satsningen.

Dominique har fortsatt att uppträda om än utanför det allra starkaste strålkastarljuset. 2015 gavs det ut en CD med de flesta av hennes inspelade låtar.



Dominique Dussault / Marlène (Monaco 1970)
Delad 8:e plats av 12 bidrag i Amsterdam

Retour / Schweiz 1970

Det hade gått både upp och ned för Schweiz i Eurovision Song Contest men en sak som stod klar var att de knappast var överraskningarnas land. Bodde det galenskap och egensinne mellan alperna var det inget som syntes desto mer i deras musikaliska bidrag. De satsade mycket hellre på det stabila och förutsägbara. Det behöver inte vara en dålig sak.

Det fick ändå en och annan att studsa till då de hörde det schweiziska bidraget i Amsterdam. Förhandsvisningarna uppfanns först året därpå så få personer var förberedda på vad som var på gång.

”Retour” (”Återkomst”) stod ut ordentligt såväl musikaliskt som textmässigt med sin historia om den saktmodiga, förstående och förlåtande flickvän som textens jag behandlar rätt så vårdslöst. Han beskriver henne som en älskvärd nunna medan han själv sätter spelar kort med hennes hjärta som insats.

Han tänker resa ifrån henne - exempelvis till Italien eller England där det finns många härliga tjejer - och när han kommer tillbaka tänker han berätta i detalj vad han roat sig med. Planen är att göra flickvännen avundsjuk och att få henne att visa lite känslor och sätta lite fart på deras relation. Att han själv får en hel del ramalama på köpet är nog bara en liten bonus.

Rent musikaliskt är låten svår att beskriva. Det är inte riktigt en chanson och det är verkligen inte pop. Underligt men fungerande - försök få den där refrängen ur huvudet den som kan.

Något annat år skulle gissningsvis detta spralliga relationsdrama ha fått ett svalt mottagande av juryn men 1970 liknar få andra år. Det fanns bara tolv bidrag i startfältet och de tre låtarna i toppen la beslag på mer än hälften av alla tillgängliga poäng. Resten slumpades ut över resten av bidragen och åtta poäng räckte för att ge Schweiz en delad fjärdeplats.

Henri Dès (egentligen Henri Destraz) hade sjungit i flera år, främst i Paris, och hade haft en viss framgång i hemlandet. Sju år efter finalen i Amsterdam bytte han spår och började skriva och ge ut musik för barn. Genom åren har det blivit närmare fyrtio skivor och Henri Dès är ett stort och respekterat namn inom den franskspråkiga barnkulturen.

Han har gett ut sina barnskivor på det egna bolaget Mary-Josée, uppkallat efter Mary-Josée Chastellain som han var gift med från 1964 fram till hennes död 2017.



Henri Dès / Retour (Schweiz 1970)
Delad 4:e plats av 12 bidrag i Amsterdam

Gwendolyne / Spanien 1970

Om en karriär går i stöpet kan man alltid försöka sadla om och se om man kan bli framgångsrik på något annat sätt. Julio José Iglesias de la Cueva var vid sidan av sina juridikstudier en lovande fotbollsmålvakt och spelade för Real Madrid Castilla i den spanska B-ligan. En svår bilolycka 1963 satte stopp för målvaktandet och Iglesias fick tillbringa två år i konvalescens innan han kunde gå igen.

Enligt legenden skaffade en av hans sjuksköterskor fram en gitarr till patienten så han kunde öva upp motoriken i sina händer på nytt. Så upptäcktes hans musikaliska ådra och snart nog ställde han upp i den klassiska sångfestivalen i Benidorm. Hans bidrag blev en hit och hans debutalbum slog även det an hos publiken.

Efter att det gjorts en film om hans liv och öde ställde han upp i den spanska uttagningen till ESC med den egenhändigt komponerade "Gwendolyne", tillägnad hans första flickvän. Möjligen inget oförglömligt låtbygge men Julio fick åtminstone visa upp sina imponerande röst inför hela Europa.

Gissningsvis öppnade deltagandet i Amsterdam dörrar och snart fick sångaren sin första internationella hit med "Un canto a Galicia". En hit ledde till en annan och efter att Julio flyttat till Florida 1979 började hans skivbolag satsa hårt på den amerikanska marknaden. Det tog några år men 1984 gick två duetter - "To All The Girls I've Loved Before" med Willie Nelson och "All Of You" med Diana Ross - upp i de högre regionerna av Billboards olika topplistor.

Idag är han en av musikhistoriens tio mest framgångsrika artister och ingen annan europeisk solosångare har sålt fler skivor än han. Inte illa för ett slocknat målvaktslöfte. Även två av hans barn - Julio Iglesias Jr och Enrique - är framgångsrika artister.



Julio Iglesias / Gwendolyne (Spanien 1970)
Delad 4:e plats av 12 bidrag i Amsterdam

Je suis tombé du ciel / Luxemburg 1970

Det var en riktig stjärna som RTL fått på kroken inför ESC i Amsterdam. David Alexandre Winter hade 1969 fått en megahit i Frankrike med "Oh Lady Mary" som sedan spridit sig över kontinentens hitlistor med hög hastighet.

Winter - som egentligen hette Leon Kleerekoper - var dessutom född 1943 i värdstaden och hade en dramatisk historia. Hans familj var judisk och skickades iväg till koncentrationslägren, där han skildes från sina föräldrar. Mirakulöst nog överlevde hela familjen och återförenades efter krigsslutet.

"Je suis tombé du ciel" ("Jag föll ned från himlen") var en klämmig bit av rutinerade låtskrivare. Eddy Marnay hade vunnit hela finalen året innan med Frida Boccara och "Un jour, un enfant" och det mesta pekade på att Luxemburg skulle ha goda chanser.

Beväpnad med maskulin charm à la Tom Jones och en riktigt kraftig accent på franskan gick David Alexandre Winter ut på scenen till synes med en rejäl dos självförtroende. Det hade han inget för och Luxemburg fick inte en enda poäng under röstningen.

Att gå från att vara miljonsäljare till att vara en eurovisionsnolla måste ha varit en rejäl knäck i karriären. Sångaren fortsatte att ge ut skivor men blev snart rastlös och lämnade fru och barn för att skapa sig en ny tillvaro i USA.

Hans franska barn - Mickaël och Ophélie - har båda gjort karriär inom musikbranschen och har båda en dokumenterat komplicerad relation till sin far. Winter blev slutligen bilförsäljare over there men har på senare år deltagit i flera nostalgiturnéer där gamla stjärnor sjungit sina hits för en ständigt lika entusiastisk publik.



David Alexandre Winter / Je suis tombé du ciel (Luxemburg 1970)
12:e plats av 12 bidrag i Amsterdam

Viens l'oublier / Belgien 1970

När Jean Vallée vann den belgiska uttagningen 1970 hade han redan en ganska diger meritlista och hörde knappast till den internationella finalens gröngölingar. Fyra år tidigare hade han vunnit en stor sångtävling för franskspråkiga artister i belgiska Spa och representerat Belgien i den legendariska festivalen i Knokke.

Året efter hade han ställt upp i den sägenomspunna och mytiska schlagerfestivalen i Rio de Janeiro, där ingen mindre än hans världsberömda landsman Jacques Brel suttit i juryn. Framgången till trots bodde han ännu kvar i lilla Verviers i östra Belgien. Hans riktiga namn Paul Goeders avslöjade att hans rötter egentligen fanns på den norra sidan av den belgiska språkgränsen.

Hans egenhändigt komponerade tävlingsbidrag anslöt sig väl till den franskspråkiga chansontradition som tidigare nämnde Brel till stor del gjort till sin med mycket känslor och stort utspel. Själva låten hängde inte riktigt med i svängarna: en mjuk och närmast viskande vers följdes av en explosiv refräng, och sedan upprepades formulan ett par gånger.

Skivversionen lyckas något bättre med att bygga upp något slags stämning. Live i Amsterdam blev det hela förvisso trevligt men rätt ospännande. Gissningsvis saknade juryn lite dynamik och variation och dramaturgi och höll hårt i sina poäng.

Året efter skrev Jean Vallée "La vague" som blev en stor framgång för Nana Mouskouri och de närmaste åren skulle han tillbringa i Paris där han uppträdde flitigt, skrev en mängd låtar och förfinade sitt kunnande. Åtta år efter sitt första försök skulle han återkomma till Eurovision Song Contest och visa världen att han minsann var någon att räkna med.



Jean Vallée / Viens l'oublier (Belgien 1970)
Delad 8:e plats av 12 bidrag i Amsterdam

Marie-Blanche / Frankrike 1970

1970 var Frankrike det allra mest framgångsrika landet i ESC med hela fyra segrar under bältet. Den året innan hade visserligen varit delad med tre andra länder men inte ska man deppa över sådana småsaker. Möjligen stärkta av medvinden beslöt sig de ansvariga på fransk tv för att anordna en tv-sänd final för första gången på många år.

Den inhemska ligan lockade till sig ett par riktigt stora namn som dessutom tävlat tidigare: Michèle Torr, Noëlle Cordier och den tidigare vinnaren Isabelle Aubret (i duett med Daniel Beretta) fanns alla i startfältet, men vinnaren blev en försynt 25-åring från Avignon.

Guy Bonnet var inte speciellt känd utanför sin hemregion men hade haft stor framgång som låtskrivare åt andra. Inte minst hade han skrivit Isabelle Aubrets bidrag i London 1968. Hans vinnarlåt var en söt och innerlig liten kärleksballad till den ljuva Marie-Blanche som vilade på hans arm och som var bara hans.

I Amsterdam var juryn inte direkt eld och lågor. Åtta poäng var allt den unge Bonnet fick nöja sig med men detta underliga år med bara tolv deltagare räckte ströpoäng långt och balladen fick dela en fjärdeplats med Schweiz och Spanien.

Guy Bonnet skulle komma att fokusera mest på sin lokala karriär men skulle göra ett nytt gästspel i Eurovision Song Contest tretton år senare i München.



Guy Bonnet / Marie-Blanche (Frankrike 1970)
Delad 4:e plats av 12 bidrag i Amsterdam

Waterman / Nederländerna 1970

Finalen i Madrid 1969 hade slutat i ett sällan skådat och på alla sätt fulländat fiasko där en fjärdedel av hela startfältet delade på segern. Hela Norden och Portugal hoppade av i protest och hela tävlingen var på vippen att rasa ihop som en sufflé. Efter lottdragning bland de fyra vinnarna fick Nederländerna äran att arrangera finalen året efter på villkor att sändningen på inget sätt fick framstå som något slags begravning.

NOS verkar ha insett att det krävdes något alldeles speciellt för att återvinna tittarnas förtroende och levererade en snygg och tight sändning, och uppfann i samma veva de vykort vi är så vana att se mellan bidragen. Före finalen åkte man runt och filmade samtliga deltagare i sin hemländer (eller i Luxemburgs och Monacos fall i de länder artisterna representerade), vilket gav en helt ny dimension åt programmet.

Dessutom bjöd man på en spektakulär scenbild med rörliga element (som kollapsade under en repetition men till all lycka hölls på plats under direktsändningen) samt Mixer - det mest utflippade pausnummer världen någonsin skådat.

Värdlandet lottades att inleda hela tävlingen och representerades med den äran av de tre systrarna Bianca, Patricia och Stella Maessen som tidigare varit bakgrundssångerskor för Dusty Springfield men nu uppträdde under namnet Hearts of Soul. Grupper var fortfarande inte tillåtna enligt reglerna, så Patricia fick kliva fram som solist vid finalen.

Deras låt var mycket riktigt ovanligt soulig jämfört med hur bidragen i ESC brukade låta. Juryn lät sig inte övertygas helt och värdlandet fick nöja sig med en sjundeplats av tolv bidrag. I och för sig var röstningen så jämn det här året att de flesta placeringarna efter topptrion känns närmast slumpmässiga. Hade systrarna fått en enda poäng till hade de blivit fyra istället.

Hearts of Soul fick flera hits på hemmaplan - störst blev "It's Great Fun" - innan de i mitten av 1970-talet drog söderut och flyttade till Belgien. 1977 skulle de återkomma till ESC, nu under namnet Dream Express.



Patricia and the Hearts of Soul / Waterman (Nederländerna 1970)
7:e plats av 12 bidrag i Amsterdam

Wunder gibt es immer wieder / Västtyskland 1970

Under de fjorton år som Eurovision Song Contest pågått hade tyskarna högst sannolikt fått en känsla av att inte direkt bli ihjälkramade av de andra länderna. Trots att den tyska skivmarknaden var Europas största där många andra länders artister arbetade och att tyska låtar blev stora hits över hela kontinenten fick de tyska bidragen stryk i ESC år efter år efter år.

Det är ingen osanning att hävda att det fortfarande fanns en stark motvilja mot Tyskland efter världskrigen. Man tyckte om att nypa till den gamla supermakten då tillfälle gavs, även om man gemensamt bestämt att inte göra så. Helt tydligt skulle det krävas något alldeles extra för att ett tyskt bidrag skulle få en framskjuten placering.

Det som skulle krävas var en Katja Ebstein. Hon föddes strax före andra världskrigets slut av polska föräldrar och hamnade som mycket ung i det instängda Västberlin. Där studerade hon arkeologi och umgicks i politiska och intellektuella kretsar. Hon sjöng i olika sammanhang för att finansiera sina studier, men någon artistkarriär hade hon inte tänkt sig.

Snart träffade hon ändå låtskrivaren Christian Bruhn som hon så småningom skulle gifta sig med. Han drog i rätt trådar och såg till att fästmön fick ett skivkontrakt och snart nog måste de flesta insett att den unga Ebstein var ett riktigt fynd med tyngd och integritet.

Hon ställde upp i den västtyska uttagningen till ESC med en låt som Christian Bruhn specialskrivit åt henne och vann en totalt förkrossande seger. Låten var också ovanlig i sammanhanget med ett arrangemang och ett groove som inte andades tysk schlagerfabrik överhuvudtaget, även om det hela till slut mynnade ut i en fantastiskt slagkraftig refräng.

Tyvärr kändes låten aldrig lika luftig och fräsch live som i den makalösa skivinspelningen men Katja gjorde stort intryck i Amsterdam och landade på en bronsplats. Långt bakom Irlands Dana och Storbritanniens Mary Hopkin, men det var en petitess i sammanhanget.

Låten blev en stor hit hemma i Västtyskland och tv-bolaget ARD bestämde tämligen omgående att Katja var helt rätt typ för ESC. Året därpå sjöng hon alla låtarna i den tyska finalen.



Katja Ebstein / Wunder gibt es immer wieder (Västtyskland 1970)
3:e plats av 12 bidrag i Amsterdam

Knock, knock who's there? / Storbritannien 1970

Ända sedan 1964 hade Storbritanniens uttagning gått till så att en enda artist nominerats på förhand att sjunga samtliga bidrag i den nationella finalen. Ett bra sätt för en artist att få stor uppmärksamhet och få synas mycket i tv.

Dessvärre också ett ganska bra sätt att styra hela karriären i diket, skulle det visa sig. De artister som valdes ut kom ofta från Londons oändligt hippa popmiljö och var stora stjärnor, men i den brittiska finalen hade de väldigt lite att säga till om och gavs trevliga låtar anpassade för den familjepublik BBC främst gjorde program för.

Mary Hopkin var ett riktigt scoop: hon hade en distinkt röst och stil och var en av de första artister som fått kontrakt med beatlarnas skivbolag Apple. Med låtar som "Those Were The Days" och "Goodbye" hade den unga sångerskan från Wales skapat sig en helt egen plats i den musikaliska geografin.

Sannolikt utgick hon från att BBC engagerat henne för att hon skulle göra sin egen grej också i ESC och kunde knappt tro att det var sant då hon skickades till Amsterdam med fjäderlätt poplåt som inte alls lät som hennes vanliga repertoar.

Mary Hopkin har aldrig gjort någon hemlighet av hur illa hon tyckte om sitt bidrag eller hur genant det kändes att stå på scen och sjunga en låt man i själva verket avskyr. Sällan har en artist varit lika glad för att inte vinna och när hon gratulerade Irland till segern kom orden verkligen från hjärtat.

Jag förstår exakt varför Mary Hopkin hatade att sjunga den här typen av låt mot sin vilja men annars är "Knock knock" en av de bästa poplåtarna Storbritannien valde ut under 1960- och 70-talen. Publiken verkar hålla med mig och skivan låg som bäst tvåa på Englandslistan.

Trots att Sverige inte deltog vid finalen i Amsterdam översattes den brittiska låten till svenska och gavs ut på skiva med Laila Westersund av alla människor.



Mary Hopkin / Knock, Knock Who's There? (Storbritannien 1970)
2:a plats av 12 bidrag i Amsterdam