Dessvärre också ett ganska bra sätt att styra hela karriären i diket, skulle det visa sig. De artister som valdes ut kom ofta från Londons oändligt hippa popmiljö och var stora stjärnor, men i den brittiska finalen hade de väldigt lite att säga till om och gavs trevliga låtar anpassade för den familjepublik BBC främst gjorde program för.
Mary Hopkin var ett riktigt scoop: hon hade en distinkt röst och stil och var en av de första artister som fått kontrakt med beatlarnas skivbolag Apple. Med låtar som "Those Were The Days" och "Goodbye" hade den unga sångerskan från Wales skapat sig en helt egen plats i den musikaliska geografin.
Sannolikt utgick hon från att BBC engagerat henne för att hon skulle göra sin egen grej också i ESC och kunde knappt tro att det var sant då hon skickades till Amsterdam med fjäderlätt poplåt som inte alls lät som hennes vanliga repertoar.
Mary Hopkin har aldrig gjort någon hemlighet av hur illa hon tyckte om sitt bidrag eller hur genant det kändes att stå på scen och sjunga en låt man i själva verket avskyr. Sällan har en artist varit lika glad för att inte vinna och när hon gratulerade Irland till segern kom orden verkligen från hjärtat.
Jag förstår exakt varför Mary Hopkin hatade att sjunga den här typen av låt mot sin vilja men annars är "Knock knock" en av de bästa poplåtarna Storbritannien valde ut under 1960- och 70-talen. Publiken verkar hålla med mig och skivan låg som bäst tvåa på Englandslistan.
Trots att Sverige inte deltog vid finalen i Amsterdam översattes den brittiska låten till svenska och gavs ut på skiva med Laila Westersund av alla människor.
Mary Hopkin / Knock, Knock Who's There? (Storbritannien 1970)
2:a plats av 12 bidrag i Amsterdam
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar