Silêncio e tanta gente / Portugal 1984

Sist ut av alla vid finalen i Luxemburg var en låt som bröt av rejält från de flesta av sina mottävlare. Portugal hade en mjukt svepande ballad där en svävande melodi mötte en djup text. Anspråkslöst och anspråksfullt på samma gång. Trots att den inte alls lät som en samtida hit väckte den en viss entusiasm på plats.

"Silêncio e tanta gente" ("Tystnad och alla människor") handlade om det komplexa i att vara människa: ibland är det mitt i tystnaden som jag hittar de ord jag vill säga, ibland är det mitt bland alla människor som jag förstår vem jag egentligen är. 

Bakom texten och musiken stod den 38-åriga Maria Adelaide Fernandes Guinot Moreno från Lissabon, en av startfältets mest rutinerade deltagare. Hon hade startat sin musikkarriär redan i slutet av 1960-talet då hon sjöng i ett populärt radioprogram och gavs chansen att spela in skivor.

Att vara kvinna i musikbranschen har aldrig varit särskilt lätt och under 1970-talet tog Maria Guinot även ett vanligt civilt jobb. Då hon återfann rampljuset 1981 - genom att komma trea i den nationella finalen - var hon anställd på flygbolaget TAP sedan många år.

Som om portugiserna anat att deras bidrag hade potential hade "Silêncio e tanta gente" redan spelats in i flera språkversioner: den tyska var skriven av Bernd Meinunger medan Maria själv skrivit den franska.

I slutändan blev poängen onödigt blygsam. Kanske blev det för mycket för juryn med två originella ballader i rad på slutet? Italien framträdde precis före Portugal och möttes också av en förvånansvärt kallsinnig samling domare.

En som lät sig förtjusas framför sin tv-apparat var den finska sångerskan Anneli Saaristo (Finland 1989) som tog mod till sig och bad rocklegenden Juice Leskinen (som skrivit Finland 1982) att översätta den åt henne. Resultatet blev "Jos joskus", en sång Anneli Saaristo burit med sig hela karriären och ännu sjunger på konserter.

I likhet med Anneli var Maria Guinot aldrig den storsäljande stjärnan som toppade singellistorna men förblev en uppskattad och respekterad musikant genom hela sin karriär. Efter några år av sviktande hälsa slutade hon 2010 helt att spela piano och avslutade sin tid i rampljuset. Sångerskan avled i november 2018 till följd av en kortare tids sjukdom.

Maria Guinot / Silêncio e tanta gente (Portugal 1984)

11:e plats av 19 bidrag i Luxemburg

Telemóveis / Portugal 2019

Plötsligt sprakade det till i den delen av internet där ESC diskuteras som flitigast, och inte bara där. När Portugal offentliggjorde bidragen till sin nationella final blev en av låtarna snabbt viral. Nu pratades det vitt och brett om hur sannolikt det var att Portugal skulle vinna finalen en andra gång på kort tid.

Sensationen hette Conan Osiris och var en 29-årig producent och låtskrivare med egna artistdrömmar. Han hade harvat på i branschen i många år utan att nå större framgång. Med tiden hade han ändå fått en del ögon på sig och bjöds in att skriva en låt till den nationella finalen. Och nu skrällde det till rejält.

"Telemóveis" ("Mobiltelefoner") var ett experimentellt stycke electrofado, kryddat med en kritisk text som menar att moderna människor älskar sina mobiltelefoner mer än de älskar varandra. Låten vann den nationella finalen och blev en lokal hit (om än inte så stor som man kanske skulle ha väntat sig - den orkade aldrig högre upp än en tionde plats på den inhemska singellistan).

Personligen förstod jag ingenting. Jag - som för det mesta älskar såväl Portugals bidrag som när underligheter letar sig in i ESC - fick aldrig något grepp om den här låten och förstod aldrig riktigt vad alla andra var så entusiastiska över.

I Tel Aviv hade Conan skruvat upp sitt nummer ännu mer och odlat sin egen excentriska scenpersonlighet, men alla förhandsspekulationer till trots gick hans framträdande Europa förbi. "Telemóveis" var inte ens i närheten av att kvala vidare. 

Conan Osiris - vars artistnamn var en sammansättning av den egyptiska guden Osiris och den japanska animeserien Mirai shōnen Conan - hade ändå etablerat sig på den inhemska marknaden och fick en portugisisk Grammy för bästa nya artist 2019. Sedan dess verkar han ändå ha skyndat långsamt och har bara släppt en handfull singlar till.

Att floppa i ESC är inget särskilt dramatiskt om man kommer från Portugal - det har hänt förut, kan man väl säga - och den nationella finalen ordnades på precis samma sätt 2020. Vinnare blev Elisa Silva - en 20-åring från Ponta do Sol på Madeira - men hur "Medo de sentir" skulle ha klarat sig i ESC får vi aldrig veta då tävlingen ställdes in till följd av covid-pandemin.

Conan Osiris / Telemóveis (Portugal 2019)

15:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Tel Aviv

Tourada / Portugal 1973

Det poängsystem som användes i ESC åren 1971 till 1973 har inte gått till historien som någon riktig höjdare men det gav Portugal bättre resultat än man fått tidigare. I Luxemburg hamnade man för tredje året i rad bland de tio bästa, nu med en lokalt färgad sång som på ytan handlade om tjurfäktning.

Fernando Tordo hade skrivit musiken och bad sin granne - den starkt politiske poeten Ary dos Santos (Portugal 1969 och 1971) - att skriva en text. De hade skickat in sången till den nationella melodifestivalen som ett slags protest och båda upphovsmännen hade varit stenhårt övertygade om att den aldrig skulle väljas ut eller ens tillåtas att framföras officiellt.

Portugal var ännu en diktatur men en trött sådan. Det hade viskats om politiska förändringar sedan landets nya ledare Marcelo Caetano tillträtt 1968 men allt som hänt var att staten försökte stärka sitt grepp över folket. Censuren var lika stark som tidigare men kallades nu istället "förhandsgranskning", på maktens eget newspeak. 

Hur "Tourada" kunde slinka förbi censuren förblir ett enormt mysterium. Ary dos Santos hade en mycket egen stil då han skrev, något förhandsgranskarna enkelt borde ha identifierat. Men hela texten är en riktigt uppkäftig bredsida mot hela det portugisiska samhället: dels mot de som styr men också mot alla som drar nytta av tingens tillstånd.

Censuren nämns i princip vid namn i texten där den kallas för "den intelligente" som berättar när det är dags att sluta sjunga. Många hakor tappades då Fernando Tordo sjöng texten högt i den nationella finalen men när sång väl släppts igenom av granskningen kunde man inte längre stoppa den - det vore ju att erkänna att censuren kunde ha fel.

I Luxemburg gick förmodligen texten över huvudet på de flesta jurymedlemmarna men de belönade den istället för dess musikaliska kvaliteter. Den fina placeringen till trots vågade inte den portugisiska radion spela skivan som aldrig blev någon kommersiell framgång på hemmaplan.

Bara ett drygt år senare skulle hela den portugisiska maktapparaten rasa ihop och diktaturen störtades i en statskupp. I det nya Portugal skulle "Tourada" bli en älskad klassiker och evergreen och förblir en sådan än idag.

Fyra år senare skulle Fernando Tordo återvända till ESC som en del av gruppen Os Amigos och sjunga om revolutionen. Även då skulle Ary dos Santos hålla i pennan och han är därmed den låtskrivare som vunnit den portugisiska finalen flest gånger, en ära han delar med Rosa Lobato da Faria (1992, 1994, 1995, 1997).

Tordo och dos Santos skrev över hundra sånger tillsammans innan textförfattaren avled i januari 1984 - endast 46 år gammal - efter ett hårt liv. Idag har han status som något av en nationalskald även om man gärna målar upp en aningens selektiv bild av honom. Hans sida på portugisiska Wikipedia nämner till exempel inte hans homosexualitet med ett enda ord. 

Fernando Tordo har förblivit en aktiv och uppskattad artist som med åren blivit alltmer kritisk mot det moderna Portugal och hur det styrs. Många av hans sånger har blivit eviga och tolkas ännu av nya generationer av portugisiska musiker.

Fernando Tordo / Tourada (Portugal 1973)

9:e plats av 17 bidrag i Luxemburg

Quero ser tua / Portugal 2014

Portugisiska RTP hade beslutat sig för att stå över ESC i Malmö 2013. Det var hårda tider rent ekonomiskt och man hade inte onödigt mycket pengar att lägga på stora projekt. Ärligt talat hade inte ESC någon guldålder i Portugal, så att spara in slantar just där var inte ens ett särskilt kontroversiellt beslut.

Ett års paus fick ändå räcka och 2014 gjorde Festival da Canção comeback i rutan som om ingenting hänt. Det mesta såg ut och lät ganska likt hur det brukade se ut och låta i de här sammanhangen. Även vinnaren lät i högsta grad bekant, nästan som om den tävlat förut.

"Quero ser tua" ("Jag vill vara din") var skriven av Américo Monteiro som själv var en framgångsrik artist under namnet Emanuel. Hans låt "Pimba pimba" från 1995 fick ett enormt genomslag och fick ge namn till hela den genre han representerade - en lättsam, inhemsk schlager med element av folklore - som sedermera ofta kommit att kallas just "pimba". 

Värt att notera är att "pimba" inte på något sätt är en neutral term som skulle vara accepterad av alla. Jag har hamnat i förvånansvärt många diskussioner med personer som tycker ordet är nedlåtande och att det används för att framställa hela genren som dum och billig.

Emanuel hade redan vunnit Festival da Canção 2007 med "Dança comigo" som varit snubblande nära att ta sig till final i Helsingfors. Hans nya vinnare hade helt klart växt på samma träd om man säger så och påminde kraftigt om den tidigare.

Sångerskan Susana Guerra var en tidigare barnstjärna i den framgångsrika gruppen Onda Choc och var dessutom känd från en populär ungdomsserie i tv. Som vuxen hade det varit svårare att etablera sig. Hon hade sjungit i musikaler och jobbat som studiosångerska åt många etablerade artister men förblev rätt anonym för den stora publiken.

Att tävla i ESC - nu under namnet Suzy - var naturligtvis en stor möjlighet som hon ville ta tillvara på bästa sätt. Inför Köpenhamn blev hon populär inte bara bland eurovisionsfansen - hon blev även god vän med sina konkurrenter Ruth Lorenzo och Conchita Wurst. 

I Köpenhamn var juryn snål  och Emanuels låt snubblade än en gång på målsnöret. Hade "Quero ser tua" fått två poäng till hade den kvalat in istället för Valentina Monetta. Efter tävlingen sa Conchita Wurst flera gånger hur mycket hon saknat Suzy i finalen.

Suzy fick spela in en fullängdare för den inhemska marknaden men inte heller nu tog karriären fart. Efter några tysta år återkom hon till rampljuset 2021 med en ny skiva, nu under namnet Suzy Guerra.

RTP skulle fortsätta att kämpa med både ekonomin och med att få ordning på sitt tävlande. När de bestämde sig för att stanna hemma en gång till - då finalen gick i Stockholm 2016 - uppstod ett bisarrt rykte bland ESC-fansen att portugisisk tv ogillade SVT och därför hoppade av varje gång Sverige stod värd.

Suzy / Quero ser tua (Portugal 2014)

11:e plats av 16 bidrag (semifinal) i Köpenhamn

Só sei ser feliz assim / Portugal 2001

För många svaga placeringar hade till slut skjutit den portugisiska statistiken i sank och RTP fick stå över finalen i Globen 2000. Trots det valde man att ordna den nationella tävlingen i alla fall trots att vinnaren - "Sonhos mágicos" med fadosångerskan Liana - inte skulle få åka någonstans.

Det klart att det är roligare att få tävla på riktigt och året därpå tog man i från tårna för att underhålla den egna publiken. Man ordnade inte färre än fem semifinaler: femtio kandidater skulle decimeras till tio bidrag som alla skulle få tävla i den stora finalen. Äntligen skulle det bli gala igen.

Galafinal blev det men den direktsändes aldrig i tv. Tre dagar före finalen omkom femtionio personer då en trafikbro rasade i Entre-os-Rios, till följd av hårt väder. Landssorg utlystes omedelbart i flera dagar. Att tävla i musik var inte att tänka på.

RTP bestämde sig för att genomföra sändningen som planerat men istället för att sända direkt bandade man hela programmet och sände det "live on tape" några dagar senare. Gissningsvis var intresset för tävlingen ganska lågt just där och då. Åtminstone läckte inte resultatet ut på förhand.

Om publikens intresse var lågt från början ökade det knappast då de såg vilken låt de regionala jurygrupperna valt fram: en struttig liten trudelutt framförd av två farbröder med en hemmagjord koreografi à la knattedisco.

Tony Jackson var född i Angola och hade egentligen kommit till Portugal för att studera medicin men hann ändå sjunga mellan varven. Marco Quelhas var en etablerad musiker, känd från olika band men också som soloartist. 1993 hade han skrivit Portugals låt till Millstreet. Tillsammans kallade de sig MTM, som skulle läsas ut som Marco, Tony och Musik.

I Köpenhamn fick tittarna rösta på låtarna för fjärde gången och i länder där intresset var lågt syntes det tydligt hur olika grupper lätt kunde svänga resultatet. För andra gången på fyra år fick Portugal en tolva från Frankrike, där det bor många portugiser som tydligen är villiga att rösta på vad som helst. Sex artiga poäng från grannen Spanien kompletterade hela poängskörden.

De båda herrarna må ha varit på gott humör på scenen och sjungit helt godkänt men detta bottennappens glada år hörde MTM till de allra blekaste i uppställningen. Jag vill sticka ut hakan och säga att det här - möjligen i slipsbrytning med 2006 - är det svagaste Portugal någonsin skickat till ESC.

Inte ens MTM verkar ha trott på vad de höll på med och gruppen upplöstes omedelbart efter ESC. Låten togs istället med på Marco Quelhas följande soloskiva.

Tack vare kompispoängen i Köpenhamn fick Portugal ändå en plats i startfältet 2002 men de många dåliga resultaten hade fått de ansvariga på RTP att tappa sugen. Efter en del funderande drog man sig ur Tallinnfinalen och lämnade istället plats för Lettland som egentligen borde ha stått över.

De kommande åren skulle Portugal experimentera lite med hur de egna bidragen valdes ut, men det skulle ta många år innan man fick någon framskjuten placering på nytt.

MTM / Só sei ser feliz assim (Portugal 2001)

17:e plats av 23 bidrag i Köpenhamn

Baunilha e chocolate / Portugal 1995

Portugal hade lyckats ganska bra de senaste åren då tre starka röster gett dem tre placeringar bland de tio bästa (1991, 1993, 1994). Kanske var starka röster det bästa sättet för ett land som Portugal att hävda sig? Åtminstone bestämde man att sätta fullt fokus på artisterna i 1995 års nationella final.

Värt att minnas är att det här var före Idol och Popstars, och talangjakter i tv var långt ifrån den stapelvara det är idag. Gissningsvis framstod det nya konceptet - döpt till Selecção Nacional - som en riktigt fiffig idé. Åtminstone till en början.

Intresserade artister fick anmäla intresse till RTP. Av närmare 800 sökande valdes 36 sångare ut att delta i totalt sju delfinaler: de sex första veckorna gick varje veckas vinnare direkt till final och i den sista sändningen fick tidigare veckors tvåor göra upp om de två sista finalplatserna.

Problemet med upplägget var naturligtvis att de åtta slutliga kandidaterna behövde något att sjunga i finalen och med ens blev det bråttom att hitta nyskrivna låtar som kunde passa. Trots att man lyckades få flera etablerade låtskrivare på kroken märks det att alla haft bråttom och de slutliga tävlingsbidragen gav i de flesta fall ett intryck av att vara märkligt ofärdiga.

Vinnaren valdes av inte färre än tjugotvå regionala jurygrupper spridda över hela Portugal. Också tittarna fick rösta men deras resultat räknades bara som en tjugotredje jurygrupp och påverkade slutresultatet i väldigt liten grad. Tittarnas vinnare Pedro Miguéis kom bara på fjärde plats till slut.

Juryn gav istället segern till Tó Cruz, en 27-åring från Lissabon med rötterna i Kap Verde. Han hade bara kommit tvåa i sin veckofinal men var en av få artister i finalen som verkade synka på riktigt med sin tävlingslåt. Som en vänlig gest tog han med sig finalens tvåa Ana Isabel till Dublin som körsångare.

Texten - skriven av Rosa Lobato da Faria som vann för tredje gången - är en typiskt nittiotalistisk appell mot rasism, som påstår sig vara färgblind samtidigt som den gör en stor grej av att människor har olika färg på huden. "Min vita älskling / du är mjölken i mitt svarta te / det smakar sötare än honung / att blanda vanilj med choklad". 

Dessutom hyllar texten forna tiders portugisiska sjöfarare som "spred kärlek över världen" och skapade själva förutsättningarna för att svarta och vita kunde få älska varandra. Knappast en tanke som skulle flyga i dagens postkolonialistiska diskussioner.

I Dublin verkar inte så många brytt sig om texten utan bara konstaterat att låten är ett försök till gospel som aldrig lyfter. De svenska tidningarna tog fram sågen rejält. "Lika upphetsande som mögel i badrummet" skrev Aftonbladet. "Låter som när cd-spelaren hakar upp sig" kontrade Expressen.

Fem poäng blev det totalt, vilket var en besvikelse med tanke på de stora förhoppningar man haft från början. Året efter fick alla länder utom värdlandet kvala in till finalen, så Portugal tog sig dit ändå. Då hade man dumpat idén om en artisttävling och satte på nytt låtskrivarna i första rummet.

Även om han inte blev någon av landets allra största stjärnor har Tó Cruz fortsatt en framgångsrik karriär där han spelat in egen musik, dubbat film för Disney och arbetat som studiomusiker för portugisiska såväl som internationella artister. Sedan 2003 bor han i USA och verkar under namnet António TC Cruz.

Tó Cruz / Baunilha e chocolate (Portugal 1995)

21:a plats av 23 bidrag i Dublin 

Há um mar que nos separa / Portugal 2015

Efter en uppåtgående trend 2008-2010 hade Portuga åter rasat tillbaka till sin gamla form och missade finalen i ESC år efter år. 2013 hade man tagit en paus i tävlandet för att spara lite pengar mitt i den ekonomiska krisen men när man väl var tillbaka blev det flopp på nytt i Köpenhamn.

Helt tydligt behövde den nationella finalen - det forna flaggskeppet Festival RTP da Canção med anor nästa lika gamla som den portugisiska televisionen - fixas till och styras upp och återföras sin forna glans, men hur skulle det gå till?

När man presenterade de tolv semifinalisterna fanns där ett par tidigare deltagare, varav en ren sensation. Adelaide Ferreira (Portugal 1985) och José Cid (Portugal 1980) i all ära men att den legendariska och närmast till gudinna upphöjda Simone de Oliveira (Portugal 1965 och 1969) ställde upp på nytt var ett riktigt scoop.

Gudinnan de Oliveira lät redan tidigt förstå att hon inte hade någon som helst avsikt att representera Portugal i Wien och att hennes medverkan var en present till de lojala fans som alltid stöttat henne.

I slutändan vann istället en relativt nytt namn. Leonor Andrade - en 20-åring från Barreira - hade deltagit i The Voice året innan och sedan fått en roll i Água de Mar, en vågad telenovela med många homosexualla karaktärer, som blivit mycket omtalad.

"Há um mar que nos separa" ("Ett hav skiljer oss åt") var ingen dålig låt men kändes en smula ofärdig. Den arrangerades om inför Wien men led ändå en underlig brist på dynamik som inte ens en dramatisk styling med mycket tyg och en vindmaskin kunde råda bot på.

Portugal åkte ut på nytt och nu trampade man än en gång på bromsen och tog en paus i tävlandet. Att båda tävlingarna man stod över ordnades i Sverige startade ett seglivat och underligt rykte bland eurovisionsfansen att RTP av någon anledning bojkottade SVT.

Den här gången betalade sig pausen, kan man väl säga. Festival da Canção 2017 fick stor uppmärksamhet och producerade en vinnare som skulle sätta stora spår i Portugals festivalhistoria .

Leonor Andrade har fortsatt såväl med musiken som med skådespelandet med viss framgång. 2016 släppte hon ett första album med sånger hon skrivit själv och året därpå började hon uppträda under artistnamnet Ella Nor. Hennes låt "Bang" blev en hit 2018 efter att ha spelats flitigt i två olika portugisiska tv-serier.

Leonor Andrade / Há um mar que nos separa (Portugal 2015)

14:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Wien

Uma flor de verde pinho / Portugal 1976

Ingen musikstil är mer intimt förknippad med Portugal än fado - en traditionell sångform genomsyrad av saknad och stora men kontrollerade känslor, vars rötter med säkerhet kan spåras till 1820-talet men som högst sannolikt har betydligt äldre anor än så.

Carlos Manuel de Ascenção do Carmo de Almeida - för enkelhetens skull förkortat till Carlos do Carmo i offentligheten - var uppvuxen med fadon i blodet. Hans föräldrar drev en scen för fadosångare och hans mor var själv en framstående fadista. Efter faderns död började Carlos själv framträda på familjens scen för att bidra till att få ekonomin att gå ihop. Snart nog etablerade han sig som ett hett namn på nationell nivå.

I början av 1970-talet - då den portugisiska diktaturen var försvagad och dess dagar tydligt räknade även om censuren ännu lätt kunde förstöra någons karriär - tog Carlos do Carmo stora risker och samarbetade med flera kända regimkritiker.

Efter revolutionen 1974 sågs fadon allmänt som förlegad och som den gamla tidens musik. Carlos hade kvar sina gamla vänner som inte glömde vad han gjort för dem och som nu satt på inflytelserika poster och gav honom chanser trots att tidsandan var emot honom.

När RTP 1976 bestämde sig för att på förhand nominera en artist inför ESC som fick sjunga samtliga sånger i den nationella finalen valdes Carlos do Carmo ut. Han fick även ge ut en skiva med de åtta tävlingsbidragen.

"Uma flor de verde pinho" ("En blomma på den gröna tallen") var en patriotisk sång om den kärlek som är så stor att inga ord kan beskriva den. Knappast den typen av trall som får propparna att gå i resultattavlan vid en tävling som ESC, men en vacker och värdig representant för det portugisiska och belönades med tolv poäng av den franska juryn.

RTP upprepade aldrig försöket med en på förhand vald artist men mediernas uppmärksamhet gav Carlos do Carmo ännu mer manöverutrymme i karriären. Året därpå släppte han "Um homem na cidade" - en milstolpe som anses ha moderniserat fadon och tvingat den att utvecklas. Vissa menar att han räddade fadon från att helt marginaliseras.

Om det är sant eller överord låter jag andra avgöra men med åren blev Carlos do Carmo en alltmer vördad och aktad del av portugisisk populärkultur. 2004 blev han den första artisten från Portugal att tilldelas en Grammy för sina inspelningar. 2019 tog han farväl av publiken och pensionerade sig från scenen.

Carlos do Carmo avled den första januari 2021 på ett sjukhus i Lissabon efter att ha drabbats av ett pulsåderbråck. Sångaren hade firat sin 81:a födelsedag bara några dagar tidigare.

Carlos do Carmo / Uma flor de verde pinho (Portugal 1976)

12:e plats av 18 bidrag i Haag

Esta balada que te dou / Portugal 1983

Någonting hade hänt med Portugals finaler. När portugiserna väl sjungit färdigt om sin stora revolution vaknade en annan typ av ambition och Festival da Canção blev en poptävling där de hetaste namnen inom den nationella popmusiken gärna visade upp sig.

Det hade kanske inte lett till något riktigt uppsving för Portugals placeringar i ESC men intresset på hemmaplan växte sig åtminstone stort. Inför finalen i München 1983 fanns det dessutom en och annan som trodde att Portugal kunde bli årets överraskning.

"Esta balada que te dou" ("Den här balladen jag ger dig") var en sång om att tillåta sig själv att vara ledsen när kärleken är över men att ändå vilja skicka med sin älskade den vackraste sång man kunde skriva.

Armando Gama var född i Luanda i Portugisiska Västafrika där han tidigt började studera musik och där han bildade sitt första band. Det politiska läget blev alltmer instabilt och 1971 flyttade familjen hem till Portugal. Fyra år senare blev den tidigare kolonin självständig under namnet Angola.

Efter att ha skrivit låtar åt andra och spelat med i flera grupper, gjorde Armando sin första soloskiva 1982. "Esta balada que te dou" blev en stor framgång i hemlandet och släpptes på singel i hela sjutton länder. 

Då gjorde det kanske inte så mycket att placeringen blev en ljummen trettondeplats. Armando hade etablerat sig på hemmaplan och fick en kommersiell hit med sin låt i Belgien. Stefan Borsch spelade in en svensk version "Det här är balladen till dig". 

På senare år har Armando Gama förblivit en aktiv musiker även om han sällan släpper ny musik. Bland annat turnerar han sedan många år tillbaka med en föreställning där han sjunger Beatleslåtar.

I januari 2020 greps Armando Gama av polisen efter att Bárbara Barbosa - hans tidigare flickvän och mor till hans yngsta barn - anmält honom för fysisk och psykisk misshandel under flera års tid. Sångaren har inte uttalat sig offentligt om fallet.

Armando Gama / Esta balada que te dou (Portugal 1983)

13:e plats av 20 bidrag i München

O jardim / Portugal 2018

När Turkiet vann ESC-finalen i Riga 2003 med Sertab Erener var det inte bara en sensation i sig: det var också ett löfte till alla länder som deltagit år efter år efter år utan att någonsin vinna. Nu var allting möjligt. Kunde Turkiet vinna kunde faktiskt vem som helst vinna.

Det skulle inte dröja länge innan Grekland vann. Året efter Grekland vann Finland. Förlorarländerna fick plötsligt revansch.

Åtminstone ganska många av dem. För Portugal förblev livet som vanligt i ganska många år till. De flesta år drullade man ur redan i semifinalen, tog man sig vidare bar det aldrig hela vägen till toppen. Inte förrän i Kiev 2017 slog man till med besked: Salvador Sobral vann en fenomenal brakseger med alla tiders poängrekord.

Som många andra ovana värdbolag ville RTP väldigt mycket: man ville visa upp sitt land och sin kultur och man satsade på fyra kvinnliga programledare som skulle samsas i rutan. I slutändan blev det mesta rätt snyggt men en aning anonymt. 

Det egna bidraget hade i vanlig ordning valts ut via Festival da Canção men lät ganska annorlunda jämfört med tidigare portugisiska bidrag. "O jardim" ("Trädgården") var en introvert liten indie-ballad med elektronisk inramning som liksom vaggade fram och växte och växte.

Bakom "O jardim" stod Isaura Santos, som själv var sångerska och sjöng en andra stämma bakom soloartisten Cláudia Pascoal. Texten handlade om trädgården som betytt så mycket för Isaura och hennes farmor som nyligen gått bort. Med melodin ville hon uttrycka saknad och "saudade" - en mycket portugisisk känsla och ett ord som inte går att översätta exakt.

Cláudia var en 23-åring som deltagit i alla tv-talangjakter som finns men som hittat sig en egen plats i jazzbandet Morhua där hon sjöng och spelade ukulele.

"O jardim" var en förtjusande inspelning men en svår sång att tävla med i en schlagerfestival. Det visade sig svårt att få rösterna att helt gifta sig med varandra live och låten behövde kanske några lyssningar för att hitta fram. 

Portugal kom på allra sista plats i finalen. Endast ett värdland hade kommit sist tidigare (Nederländerna 1958) - trots att Österrike fick noll poäng i Wien 2015 kom de rent tekniskt näst sist eftersom inga placeringar delas längre.

Sistaplatsen var kanske lite snopen men ställde inte till med så mycket. Cláudia fick en lysande start på solokarriären, "O jardim" toppade den inhemska singellistan och Isaura bytte sångspråk till portugisiska, fick en mycket större publik än tidigare och skrev låtar med eurovisionsvinnaren Luisa Sobral.

I januari 2020 meddelade Isaura att hon drabbats av bröstcancer och pausade sin karriär tills vidare. Två år senare var hon tillbaka i offentligheten med nytt material, bland annat den imponerande singeln "Viagem".

Cláudia släppte sin första fullängdare i eget namn 2020 och möttes av fint gensvar och kommersiell framgång. En uppföljare landade på skivdiskarna 2023 och av senare års portugisiska ESC-deltagare hör hon till de allra mest framgångsrika. Att komma sist i finalen är helt tydligt inte så farligt, trots allt.

Uppdaterad 6 november 2023

Cláudia Pascoal / O jardim (Portugal 2018)

26:e plats av 26 bidrag (final) i Lissabon

Penso em ti / Portugal 1985

Det var ingen stor överraskning att Adelaide Ferreira vann Festival da Canção 1985. Hon hade så att säga jobbat upp sig mot det under ett helt år och hade i princip öppet mål i den nationella finalen.

Från början var hon rocksångerska - "Baby Suicida" gjorde ett stort intryck på publiken 1981 - men i den portugisiska finalen 1984 visade hon för första gången upp sig som balladsångerska.

"Quero-te, choro-te, odeio-te, adoro-te" gick hem hos publiken och kom slutligen på femte plats. Deltagandet gav henne uppmärksamhet med någon resa till Luxemburg blev det inte.

Adelaide fick åka till Mexiko istället. RTP valde ut henne att representera Portugal vid Festival OTI - de latinamerikanska ländernas motsvarighet till ESC - i november 1984. Trots att "Vem no meu sonho" inte var någon personlig favorit för Adelaide gav hon järnet då det gällde och landade på andra plats i tävlingen.

Det var verkligen inte varje år som Portugal visade framfötterna i någon internationell sångtävling och så högt hade man aldrig placerat sig i OTI tidigare.

"Penso em ti" ("Jag tänker på dig") - ibland med tillägget "Eu sei" ("Jag vet") - var om man så vill en vidareutveckling av låten Adelaide tävlat med i Mexiko och vann Festival da Canção tämligen överlägset.

En och annan trodde att Adelaide kanske skulle kunna skrälla till en aning även i Göteborg. Inte minst var Christer Lindarw förtjust och utsåg henne till tävlingens i särklass snyggast klädda artist, även om han tyckte att SVT inte riktigt kunde filma så exklusiva kläder - de glittrade inte som de borde i rutan.

Kanske får man skylla på att det var för många ballader i startfältet men i omröstningen klappade Portugal ihop totalt och räddades av Grekland - som röstade sist av alla - från att komma allra sist. 

Det var bara en halv chock för Adelaide som senare sade sig ha blandade känslor inför sitt deltagande. Hon var nöjd med den egna insatsen men besviken över hur dålig den portugisiska delegationen varit på att göra promotion och sälja in sin låt. Man kan inte förvänta sig framgång om man inte kan spela spelet, menade hon.

Besvikelsen till trots hade hon nu etablerat sig rejält som sångerska och skulle skörda stora framgångar de kommande åren. Vid sidan av sången skådespelade hon också i flera portugisiska tv-serier.

2015 ställde hon upp på nytt i Festival da Canção med "Paz" utan att gå vidare till finalen.

Rättelse: tidigare angavs fel placering för Adelaides bidrag 1984.

Uppdaterad 18 mars 2023

Adelaide / Penso em ti (Portugal 1985)

18:e plats av 19 bidrag i Göteborg

Chamar a música / Portugal 1994

En sak som förenar alla tittare i alla länder som slår sig ned framför sin ruta för att följa en schlagerfestival är önskan att det ska bli riktigt spännande. Att upplösningen ska sitta hårt åt och helst av allt ska den allra sista poängen avgöra.

Om det var vad den portugisiska publiken hoppades på då de bänkade sig framför den nationella finalen 7 mars så skulle de bli rejält besvikna. De åtta låtarna - som plockats fram via två direktsända semifinaler - bedömdes av inte färre än tjugotvå jurygrupper runt omkring landet. Samtliga tjugotvå jurygrupper hade samma favorit och gav alla sina toppoäng till förhandsfavoriten Sara Tavares.

Få hade trodde att det skulle gå på något annat sätt. Sara - som fyllt 16 en månad tidigare - hade slagit igenom då hon som vunnit Chuva de estrellas (Portugals version av Sikta mot stjärnorna där okända människor försöka sjunga så likt kända artister som möjligt) och blivit hela landets älskling.

Där hade hon sjungit som Whitney Houston och faktiskt inte alls låtit särskilt lik originalet, men hennes egen röst och utstrålning hade knockat tittarna. Nu representerades Portugal för andra året i rad av en begåvad 16-åring i ESC.

I Dublin trodde ganska många att Portugal hade chans på sin bästa placering någonsin men juryn var förvånansvärt kallsinnig. Grannlandet Spanien gav visserligen en tolva men obegripligt nog gav hela elva länder noll till unga Sara. Däribland de flesta av de länder som tydligt fuskade och bytte poäng med varandra.

Trots att resultatet var en lite besvikelse fortsatte Sara karriären - först i gruppen Shout, sedan i en allt mer profilerad solokarriär inom det som ofta lite styvmoderligt kallas för world music. Hon är del av en musikalisk rörelse som tagit in afrikanska influenser - Saras föräldrar invandrade båda till Portugal från Kap Verde under 1970-talet - och blandat den med portugisiska traditioner.

Sara Tavares fortsatte en framgångsrik karriär och spelade in totalt sex soloalbum, varav det senaste (utgivet 2017) nominerades för en Latin Grammy. 2021 kom hon ut i offentligheten som bisexuell. Sara Tavares avled i Lissabon den 19 november 2023 - endast 45 år gammal - till följd av en hjärntumör.

Uppdaterad 20 november 2023

Sara Tavares / Chamar a música (Portugal 1994)
8:e plats av 25 bidrag i Dublin

A cidade (até ser dia) / Portugal 1993

Anabela Braz Pires var visserligen ung - bara 16 år - men redan en rutinerad och erfaren artist. Hon hade börjat sjunga i olika sångtävlingar redan som åttaåring och fyra år senare hade hon representerat Portugal vid en melodifestival för barn, arrangerad av UNICEF, där hon träffade storheter som Danny Kaye och Audrey Hepburn. Hon hade också tävlat i internationella festivaler i Polen och Turkiet. Hon visste vad hon gjorde.

Så vann hon också en överlägsen seger vid den portugisiska finalen med "A cidade (até ser dia)" ("Staden (tills det blir dag)"), en lycklig liten ballad om alla drömmar som lever och frodas i staden ända fram till gryningen. En av låtskrivarna var den legendariska Paulo de Carvalho (Portugal 1974 och 1977), vilket säkert också var en viss draghjälp.

På den stora scenen i lilla Millstreet strålade Anabela och charmade juryn. Portugal belönades med två tolvpoängare och för andra gången på tre årgångar hamnade man bland de tio främsta. Dessutom blev "A cidade (até ser dia)" en av årets mest spelade låtar på portugisisk radio. Anabelas genombrott var stort och definitivt.

Med åren har Anabela alltmer specialiserat sig på musikalroller och har blivit en av monsterregissören Filipe La Férias favoriter. Tillsammans har de bland andra framgångsrika uppsättningar gjort Sound of Music (där Anabela delade roller som Maria med Lúcia Moniz) och Jesus Christ Superstar. Mellan succéerna spelar Anabela ännu in skivor, oftast med mer anspråksfullt material än vid genombrottet.



Anabela / A cidade (até ser dia) (Portugal 1993)
10:e plats av 25 bidrag i Millstreet

Voltarei / Portugal 1988

En gång i tiden hade Festival da Canção varit en stor och viktig institution i det slutna Portugal. En av få platser där populärmusik kunde presenteras för publiken och där tidens intellektuella använde schlagertexter som vapen mot diktaturen.

Under 1980-talet - när friheten var erövrad och det inte fanns någon större anledning att längre protestera mot något - sjönk intresset dramatiskt och efter 1987 års antiklimax till deltagande skrotade RTP sin gamla festival och beslutade sig för att välja sitt eurovisionsbidrag internt istället. Plötsligt kände sig musikindustrin förbigången och en gnutta av den gamla revolutionära andan glimtade till på nytt.

I hast arrangerades "Prémio Nacional de Música" - en ny popfestival där man skulle ta fram ett potentiellt bidrag för ESC i Dublin som sedan skulle få delta i RTP:s interna final.

Vid finalen i Figueira vann en gammal bekant. Dora hade representerat Portugal i Bergen 1986 och etablerat sig som en riktig popstjärna med hits som "Our Love" och "Já dei". Vinnarlåten "Déjà vu" lät betydligt mer samtida än de flesta andra portugisiska bidrag gjort och blev ännu en framgång.

RTP:s jury lät sig inte imponeras. De höll fast vid Dora men skickade henne till Dublin med en helt annan låt istället. "Voltarei" ("Jag ska återvända") var inte en dålig komposition men verkar inte ha varit färdig när den valdes ut. Versionen som hördes i förhandsvideon var väldigt olik den som senare gavs ut på skiva.

I Dublin använde man sig av oklar anledning av ännu ett helt annat arrangemang och nu lät bidraget lätt stressat och rörigt. Fem poäng blev allt man fick och RTP:s jury hade gjort fiasko. Varför hade man valt en så ofärdig låt när alla ändå visste att det funnits annat material till hands? Året efter var Festival da Canção tillbaka i rutan och den nya poptävlingen syntes aldrig till på nytt.

Dora jobbade vidare med ganska stor framgång men lade snart karriären på is efter att hon mött kärleken. 1990 flyttade hon till Brasilien och försvann ur offentligheten i drygt tio år. Idag är hon tillbaka i Portugal och förblir ett känt namn på hemmaplan.



Dora / Voltarei (Portugal 1988)
Delad 18:e plats av 21 bidrag i Dublin

Neste barco à vela / Portugal 1987

På sätt och vis hade 1986 varit ett bra år för Portugal i Eurovision Song Contest: den egna låten hade blivit en hit på hemmaplan och Dora hade blivit en ny och het popstjärna.

Dessvärre hade placeringen i Bergen blivit lika modest som alltid och den portugisiska finalen - enbart bestående av förinspelade framträdanden - varit trist tv och nu var intresset verkligen lågt, både från den tittande publiken som från de framstående musiker man gärna skulle sett i startlistan. Uppställningen 1987 var anonym på många sätt och såväl låtarna som artisterna gick rejält under radarn på de flesta.

Duo Nevada var - naturligtvis - en duo bestående av Alfredo Azinheira och sångaren Jorge Mendes, som på scenen fick stöd av två gitarrister och de två framträdande körsångerskorna Carla Burity och Fernanda Lopes. Fernanda fick smak för att vara körsångerska i ESC och skulle återkomma 1990, 1992, 1993, 1996, 1999 och 2001.

”Neste barco à vela“ (”I segelbåten”) var en melankolisk sång som liknade Portugal vid en liten båt som alla får segla tillsammans. Grannen Spanien klämde i med åtta poäng medan resten av Europa visade en begränsad entusiasm. Detsamma gjorde publiken på hemmaplan där Nevada passerade tämligen spårlöst förbi.

Jorge Mendes lämnade snart bandet och då fick de båda körsångerskorna rycka in och bli medlemmar på heltid. Tillsammans släppte Trio Nevada ett album 1991.



Nevada / Neste barco à vela (Portugal 1987)
18:e plats av 22 bidrag i Bryssel

Não sejas mau p'ra mim / Portugal 1986

Ingen kan vara bra på allt och ibland får man lätt för sig att vissa länder helt enkelt inte klarar av vissa genrer, framför allt inte inom ESC. Exempelvis har samtida popmusik sällan varit något Portugal briljerat inom. De flesta år har man inte ens försökt utan hållit sig till sin egen musik och sina egna stilar.

Den kanske allra mest uppdaterade och hitvänliga poplåt Portugal någonsin deltagit med var "Não sejas mau p'ra mim" ("Var inte arg på mig") - ibland skrivet som "Não sejas mau para mim" - framförd av ett riktigt stjärnskott på den portugisiska musikhimlen.

Dora Maria Reis Dias de Jesus var en 19-åring som ställt upp i en talangjakt på inrådan av en bekant till familjen. Hon vann inte men imponerade på Guilherme Inês och Zé da Ponte - två låtskrivare som startat egen inspelningsstudio i Lissabon och som siktade på att skicka in låtar till den portugisiska uttagningen till ESC.

Den vanliga portugisiska finalen lades i malpåse och bestod istället av låtar framtagna i regionala semifinaler i RTP:s olika distrikt. Finalen bestod av förinspelade inslag så den internationella finalen i Bergen blev första gången Dora sjöng i direktsänd tv.

De flesta skulle nog önskat sig en mindre dramatisk debut måhända men Dora visade sig cool och avslappnad då hon äntrade scenen i sin något uppseendeväckande outfit. Kort kjol och stora kängor var högsta mode och Dora hade fingret på pulsen och imponerade stort på många bedömare, inte minst på SVT:s kommentator Ulf Elfving.

Juryn förblev lika sval som de brukade vara mot Portugal men Dora blev en hit på hemmaplan och följde upp sin låt med flera hitsinglar. Det skulle inte dröja länge innan hon dök upp på nytt i ESC.



Dora / Não sejas mau p'ra mim (Portugal 1986)
14:e plats av 20 bidrag i Bergen

Desfolhada portuguesa / Portugal 1969

En enda poäng hade det blivit i Neapel 1965, men det hindrade inte Simone de Oliveira från att bli en ännu större stjärna hemma i Portugal. Tillsammans med Madalena Iglésias (Portugal 1966) dominerade hon den lätta musiken under hela 1960-talet och inga andra kvinnliga artister kom i närheten.

Fyra år senare vann hon den portugisiska melodifestivalen med en sång som skulle kröna hela hennes karriär och bli den titel hon för alltid skulle förknippas med. Underligt nog var inte "Desfolhada portuguesa" alls skriven för henne, utan för Madalena Iglésias. Hon tackade nej eftersom hon tyckte texten var för fräck.

Sången handlar på ytan om en skördetid och majs som ska skalas men hela texten osar av sexualitet, något som ansågs upproriskt i diktaturen Portugal.

Vid sin avfärd till Madrid stöttades Simone av hundratals fans som önskade henne lycka till och förväntningarna var högt ställda på ett gott resultat. Spansk tv döpte på eget bevåg om sången till "Deshojada" då originaltiteln påminde opassande mycket om ett snuskigt ord på spanska.

Trots ett synnerligen kraftfullt framträdande blev det ännu en bottenplacering för Portugal och nu var måttet rågat. När Simone återvände till Lissabon möttes hon av gråtande fans som ville trösta henne. Landets kulturskribenter sågade ESC i sina spalter och året efter stannade Portugal hemma.

Kort tid efter finalen i Madrid fick Simone de Oliveira problem med stämbanden och de kommande två åren breddade hon sitt register genom att vara programledare i både radio och tv i väntan på att få ordning på rösten på nytt.

Än idag (2018) är Simone de Oliveira ett tungt och aktat namn inom portugisisk musik. Många höjde på ögonbrynen då hon 2015 ställde upp än en gång i den inhemska ESC-uttagningen, men sångerskan förkunnade att hon enbart ville sjunga för hemmapubliken och inte hade någon som helst avsikt att representera sitt land i Wien.



Simone de Oliveira / Desfolhada portuguesa (Portugal 1969)
15:e plats av 16 bidrag i Madrid

A luta è alegria / Portugal 2011

Nejlikerevolutionen 1974 hade störtat det portugisiska enväldet - Estado Novo - som styrt landet i över femtio år. Nu skulle Portugal bli demokratiskt och rättvist. Och socialistiskt.

Den nya konstitutionen 1976 var full av socialistiska och marxistiska mål och de nya ledarna gjorde ansatser att göra allt jordbruk i landet kollektivt. De politiska rörelserna på vänsterkanten var många och brokiga och hade allt svårare att komma överens. Under "den heta sommaren" 1975 såg det ett tag ut som om hela demokratiseringen skulle komma att stå på öronen. Det var turbulenta och laddade år för portugiserna.

Med tiden jämnades det politiska landskapet ut och läget stabiliserades. Idag är Portugal en avancerad och sofistikerad republik med välfungerande institutioner och stor social frihet. Då kan man väl kosta på sig att bli lite nostalgisk inför hur det var förr.

Homens da Luta ("Kampens män") var en grupp som ägnade sig åt improvisationsteater och som gjorde kärleksfulla parodier på den portugisiska revolutionens kända figurer. Egentligen var de skådespelare och inte sångare, vilket kanske hördes ibland.

De hade fått en stor hit 2010 med "E o povo, pá?" (ungefär "Och folket, då?") och blivit diskade från den portugisiska uttagningen då deras låt hade framförts offentligt för tidigt.

Istället tog man sig till final 2011 med "A luta è alegria" ("Kampen är glädje") - en musikalisk demonstation komplett med slagord och plakat. Juryn var inte direkt extatisk och höll ned poängen för de revolutionära, men i telefonomröstningen pulvriserade man allt motstånd och vann stort.

För portugiserna var det att se den egna historien - inte minst de egna ESC-bidragen från 1975 och 1977 - i skrattspegel men det var kanske lite väl mycket begärt att Europa skulle ta till sig det hela i någon högre grad. Kampen för rättvisa och solidaritet belönades med en näst sista plats i Düsseldorf.

Gissningsvis såg en del av den portugisiska publiken mer än bara kitsch och nostalgi. Portugal hade drabbats hårt av den internationella finanskrisen och en och annan kunde säkert sakna ord som solidaritet på riktigt.



Homens da Luta / A luta è alegria (Portugal 2011)
18:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Düsseldorf

Há dias assim / Portugal 2010

Efter den portugisiska finalen var eurovisionsfansen i uppror och känslorna svallade på ett sätt de sällan gör när Portugal tar sig för något. Nu rasades det i diverse forum över hur RTP helt missat chansen till en framskjuten placering i Oslo.

Telefonomröstningen hade vunnits i stor stil av Catarina Pereira med "Canta por mim", skriven av fansens favorit - kroaten Andrej Babić som redan tävlat 2003, 2005, 2007, 2008 och 2009 för fyra olika länder. Men där fanns också en expertjury på plats och de ställde hela resultatet på huvudet med sina siffror.

Istället var det Catarina Pereiras gamla kompis som vann första pris. Hon hade tävlat mot Filipa Azevedo i talangjakten Família Superstar (och fått stryk även där). Nu hade Filipa hunnit bli 18 år och lämnat Porto för att studera musik i London.

"Há dias assim" var skriven av Augusto Madureira som vid sidan av musik var en av Portugals mest kända tv-journalister, inte minst känd från RTP:s nyhetsprogram Telejornal.

Gissningsvis valde experterna helt rätt. Lättviktig popschlager hade blivit allt mindre framgångsrik hos de europeiska tittarna med åren och Filipa gled med lätthet vidare till finalen. Där lottades hon att sjunga mellan två storfavoriter - Tysklands vinnare Lena och Israels bombastiska ballad - och kom kanske lite onödigt i skymundan där.

Efter finalen i Oslo fokuserade Filipa helt på sina studier och det blev tyst om henne ett par år. 2016 ställde hon upp i The Voice och trots att hon inte gick riktigt hela vägen blev hon på nytt ett känt och uppmärksammat namn.



Filipa Azevedo / Há dias assim (Portugal 2010)
18:e plats av 25 bidrag (final) i Oslo

Sobe, sobe, balão sobe / Portugal 1979

Att sjunga var bara ett sidospår för Manuela Bravo. Hennes pappa var visserligen en känd och framgångsrik fadosångare och hon hade själv släppt ett par låtar skrivna av tunga namn inom det portugisiska musiklivet, men hennes mål var att avsluta sina juridikstudier och bli advokat.

Så såg planen ut ända tills hon vann Festival da Canção 1979 och fick en stor hit med ”Sobe, sobe, balão sobe”. För andra året i rad hade juryn i den politiskt oroliga Portugal röstat fram en sång om att få stiga upp mot himlen och segla bort från vardagen - 1978 i form av en drake, nu som en ballong.

Manuela sjöng först av nitton kandidater i Jerusalem och sålde sin sång väl. För första gången på sex år landade Portugal bland de tio bästa och sångerskan började uppvaktas av utländska skivbolag som gärna ville skriva kontrakt med den karismatiska portugisiskan. Hon ville ogärna ge upp sina studier och tackade nej till allt.

Någon jurist blev hon aldrig och gav ut en hel rad av populära låtar under hela 1980-talet. Hon är ett känt namn än idag och ger fortfarande ut ny musik när andan faller på.

Manuela Bravo / Sobe, sobe, balão sobe (Portugal 1979)
9:e plats av 19 bidrag i Jerusalem