12 april 2021

I'm Not Afraid To Move On / Norge 2003

Ett år i utvisningsbåset verkar ha fått NRK att bubbla av revanschlust. Jämfört med 2001 - då nästan hela startfältet bestod av luft och halvdana låtar - visade sig Norsk Melodi Grand Prix 2003 höra till en helt annan division. Här fanns betydligt bättre låtar, gott humör, lite humor och vad som var tänkt att vara en popstjärna i vardande.

Kikki, Lotta & Bettan hade kommit trea i Melodifestivalen året innan och bjöd på en glad uppvisning, allt i syfte att marknadsföra den show man efter en framgångsrik turné runt Sverige nu skulle sälja in till Norge. Birgitte Einarsen var en annan glad kandidat vars "Good Evening Europe" var en kärleksfull hyllning till ESC och dess klischéer, som ett slags norsk prototyp till "Love Love Peace Peace".

Stjärnan som skulle matchas fram var Alfie - Alf Gunnar Nilsen - med ett förflutet i norska Popstars där bandet Cape skapats. Där fick man bara sjunga det som lades framför en på bordet, berättade han i en intervju där han gladdes åt att nu få skriva sina egna låtar. "One" hyllades i pressen före finalen.

Men när rösterna räknats hade en annan ung man slagit knock på publiken: 24-årige Jostein Hasselgård från Fredrikstad drog förbi hela konkurrensen på ett sätt få hade förutspått. Själv var han bara med för att se och lära hur ett stort evenemang går till.

Efter den norska finalen drog tidningarna ned förväntningarna rejält och menade att "I'm Not Afraid To Move On" var långt ifrån stark nog att göra väl ifrån sig. Just ingen pratade om Norge utom Lena Philipsson (Sverige 2004) som i Inför Eurovision Song Contest på SVT utsåg Norge till personlig favorit. I den finlandssvenska motsvarigheten plockade även skådespelerskan Stina Liman ut Jostein Hasselgård som en mycket tänkbar vinnare.

Någonstans på vägen blev Norge ändå en snackis och under veckan i Riga började allt fler viska om goda chanser. Åtminstone fram till den repetition då någon ljudtekniker startade fel version av den norska ljudbakgrunden (hur det gick till förklarades aldrig riktigt) och arma Jostein sjöng riktigt illa och trevande i sin jakt på rätt tonart. Snart nog var ordningen återställd och tonerna landade där de skulle.

I finalen gick det utmärkt och Norge fick sin bästa placering sedan 1996. Trots det blev låten bara en halvdan framgång på de norska hitlistorna och Jostein själv var föga intresserad av att bli popstjärna. Han studerade harmonier och jazz och har fortsatt göra musik, om än i mindre sammanhang, inte minst med vokalgruppen Pust.


Jostein Hasselgård / I'm Not Afraid To Move On (Norge 2003)
4:e plats av 26 bidrag i Riga

10 april 2021

Through My Window / Estland 2006

Estland hade tappat bettet och hade floppat tre år i rad. Varför gick det plötsligt så illa? Vad gjorde man för fel och kunde man på något sätt rätta till det hela? Senast man fått en bra placering - på hemmabanan i Tallinn 2002 - hade man använt sig av en svensk artist? Var det hemligheten?

Två av landets ledande låtskrivarteam hade åtminstone dragit den slutsatsen och hyrt in sångerskor som utmärkt sig i den svenska tv-serien Fame Factory. Priit Pajusaar (1996, 1999, 2004) hyrde in Carola Szücs medan Pearu Paulus (2000, 2002) bad vinnaren Sandra Oxenryd att sjunga hans låt.

Estlands varma blick mot Sverige var inte någon ny idé. De drygt 150 år då Estland lydde under den svenska kronan kallas i den estniska historieskrivningen för "den gyllene svenska tiden". 

Att tänka svenskt var ändå inte den enda möjligheten. Efter att ha kommit på fjärde plats i Stockholm 2000 hade Ines avvecklat samarbetet med Pearu Paulus, uppfunnit sig själv på nytt och blivit landets hetaste popstjärna. Nu ställde hon upp på nytt med den egenhändigt skrivna "Iseendale" ("För din egen skull") - med en distinkt doft av Coldplay i arrangemanget - och blev genast skyhög favorit att vinna.

Att låta esterna själva välja vinnare med sina telefoner hade inte funkat så bra som man hoppats de två senaste åren och istället hade man återinfört en jury bestående av internationella experter. De såg också ut att välja Ines ända fram till Kobi Oshrat från Israel gav "Iseendale" två poäng och Sandra Oxenryd en tolva. 

Åtskilliga hakor tappades när den blonda svenskan vann och reaktionerna i pressrummet var långt ifrån särskilt hjärtliga. Året efter var telefonröstningen tillbaka igen.

”Through My Window” var byggd på i princip ett enda riff, oblygt plockat rakt ifrån Abbas ”Does Your Mother Know”. Annars var den en logisk fortsättning på Estlands bidrag från 2000 och 2002, men tiden hade gått vidare och formulan började kännas rätt ospännande.

Sandra Oxenryd gjorde ingenting fel och jobbade hårt men till skillnad från Sahlene lyckades hon aldrig övertyga den estniska publiken om att hon var en av dem. Trots ett solitt och energiskt framträdande i Aten blev det ännu en estnisk flopp i semifinalen och nu började hemmapubliken misströsta på allvar.

Sandra Oxenryd lyckades aldrig etablera sig som soloartist, varken i Estland eller i Sverige. Inte heller i Polen - 2008 ställde hon upp även i den polska finalen. Hon har ändå hållits kvar i branschen där hon spelat musikal och körat bakom andra artister.

Estland hade inte tappat tron på Sverige helt och valde 2019 att för tredje gången skicka en svensk artist som representant till ESC.


Sandra Oxenryd / Through My Window (Estland 2006)
18:e plats av 23 bidrag (semifinal) i Aten

9 april 2021

Wat een geluk / Nederländerna 1960

Av de fyra första upplagorna av ESC hade Nederländerna vunnit två. Det hade gjort tävlingen omåttligt populär mellan väderkvarnarna men den nederländska tv:n var inte särdeles sugen på att arrangera en ny upplaga av den internationella finalen. BBC - som gärna ville visa sitt kunnande för världen - fick gärna ta över.

Delta ville man för allt i världen göra och i den nationella finalen deltog åtta bidrag som vart och ett framfördes av två olika artister. När juryn valt den vinnande låten röstade de en gång till om vilken av de två artisterna som skulle skickas till London. Rudi Carrell slog ut Annie Palmen och fick sitt riktigt stora genombrott.

Rudolf Wijbrand Kesselaar hade sjungit inför publik redan som ung: hans far och farfar var båda verksamma inom showbiz och bägge använde artistnamnet Carrell som nu fick gå i arv till junior. Okänd var Rudi Carrell inte - han hade haft en egen tv-show redan året innan - men "Wat een geluk" ("Vilken tur") blev en riktig landsplåga och plötsligt var Rudi överallt.

I London kom han näst sist men som en historisk prototyp av Jahn Teigen i Paris 1978 skrattade Rudi Carrell glatt åt misslyckandet och etablerade sig som en ständigt leende entertainer. 

Rättvisa skipades några år senare då även Annie Palmen fick sin chans att misslyckas i ESC. Det skulle ta ända fram till 1969 innan Nederländerna fick en framskjuten placering på nytt.

Med åren lyckades Rudi Carrell även etablera sig i Västtyskland där han blev ett tungt namn inom tv-världen och vars olika program hjälpt till att lansera en mängd nya ansikten. 1974 flyttade Carrell till Syke utanför Bremen där han bodde kvar fram till sin död 2006.

I hans födelsestad Alkmaar finns sedan 2007 en byst av Rudi Carrell, en av alla tiders största namn inom nederländsk underhållning.


Rudi Carrell / Wat een geluk (Nederländerna 1960)
12:e plats av 13 bidrag i London

8 april 2021

Be My Valentine / Ukraina 2009

Det hade gått alldeles utmärkt för Ukraina som på riktigt etablerat sig som en tungviktare i ESC. Man hade vunnit 2004 och kommit tvåa två år i rad, något bara Frankrike, Israel, Storbritannien och Tyskland gjort tidigare.

Inte nog med att man hade traditioner att leva upp till - finalen 2009 skulle avgöras i grannlandet Ryssland som man hade alltmer komplicerade relationer till. Det skulle helt klart vara önskvärt att göra väl ifrån sig i Moskva. 

Via en nationell final gav de ukrainska tittarna sitt förtroende till Svitlana Serhiivna Loboda, en erfaren 26-åring från huvudstaden Kiev. Hon hade studerat musik sedan ung ålder och var utbildad i såväl komponerande som dirigerande, och spelade både piano och trummor. I offentligheten har hon oftast skrivit sitt namn Svetlana.

Hon hade varit medlem av den storsäljande gruppen VIA Gra - utanför den forna Sovjetunionen lanserade som Nu Virgos - men startade snart en framgångsrik solokarriär med flera stora hits och spektakulära musikvideor på meritlistan.

Hon hade själv skrivit "Be My Valentine" (som inför Moskva fick undertiteln "Anti-Crisis Girl"), som fick en snygg video där man mestadels klippt ihop bitar från de tidigare videor Svetlana spelat in.

Scenshowen var påkostad och hejdundrande: Svetlana och hennes tre dansande gladiatorer befann sig i en stor metallkonstruktion som sångerskan omväxlande kallade "helveteshjul" och "ett slags lyckohjul". Gladiatorerna slängde och kastade med stjärna som bestämt sig för att göra ett intryck.

Att den egna sånginsatsen inte stod i fokus märktes tydligt på en repetition då Svetlana Loboda tappade sin mikrofons sändardosa utan att det hördes någon större skillnad. En del pressmedlemmar drog genast slutsatsen att den ukrainska divan egentligen inte kunde sjunga, men det bekom henne inte desto mer. Där hade hon inget mer att bevisa för sina fans.

I rösträkningen klickade det inte riktigt som det gjort för Ukraina de senaste åren och en tolfteplats kändes plötsligt lite blek i jämförelse. Sångerskan skakade av sig all eventuell besvikelse och har fortsatt gå från klarhet till klarhet i en mycket framgångsrik karriär, numer oftast enbart under sitt efternamn Loboda (som uttalas "Labada").

Helveteshjulet tog hon med sig hem till Kiev efter finalen. Hon menade att det skulle vara synd om det inte användes till något. Enligt en intervju står det numer i hennes pappas garage där husdjuren leker på det.



Svetlana Loboda / Be My Valentine (Ukraina 2009)
12:e plats av 25 bidrag (final) i Moskva

6 april 2021

Euphoria / Sverige 2012

Trots att den nya Melodifestivalen med semifinaler och landsomfattande turné var en succé med höga tittarsiffror hade den inte gett Sverige de goda resultat publiken väntade sig. Efter Martin Stenmarcks misslyckande i Kiev 2005 vände trenden permanent nedåt och 2010 i Oslo åkte Anna Bergendahl ut redan i semifinalen.

Så kunde man inte ha det. Nu gällde det att ta tillbaka kommandot och visa vart skåpet ska stå. Få de svenska fingrarna tillbaka på pulsen. Eric Saades tredjeplats i Düsseldorf var ett bevis på att man var på rätt väg men det man suktade efter var en seger.

Låten som skulle bärga segern var "Amazing" med Danny Saucedo. Den verkade ha allt som krävdes. Danny hade testat två av de andra låtarna som senare valdes ut men tyckte inte att de kändes rätt.

Den ena av Dannys ratade låtar gavs till musikalartisten David Lindgren medan den andra, "Euphoria" gavs till Loreen som till en början var måttligt intresserad.

Lorine Zineb Noka Talhaoui från Västerås hade en hel del saker på meritlistan. Hon hade tävlat i Idol, jobbat som tv-producent och fått en hit i melodifestivalen 2011 trots att "My Heart Is Refusing Me" åkte ut i Andra Chansen. 

I sin självbiografi berättar Christer Björkman hur Loreen tog den ganska raka och enkla låt som "Euphoria" var från början och gjorde den till något helt eget och svårtillgängligt, och hur producenten Peter Boström sedan i samarbete med artisten fick försöka förvandla den tillbaka till en hitlåt igen.

När Christer Björkman såg Loreen uppträda tillsammans med dansaren Ausben Jordan i den första semifinalen i Växjö insåg han att det här var vinnaren. Lika säker är han på att Danny skulle ha vunnit i Baku om inte Loreen kommit i vägen.

Den frispråkiga Loreen gjorde EBU nervösa då hon besökte människorättsorganisationer i Baku och uttalade sig om värdlandets politiska klimat, men det alla visste från första stund var att Sverige skulle vinna. Inte ens då Loreen råkade sätta en konstgjord snöflinga i halsen under den repetition då jurygrupperna röstade var det något tvivel om hur det skulle gå.

Sverige slog inte Alexander Rybaks poängrekord från 2009 men fick hela arton tolvpoängare och pulvriserade motståndet. "Euphoria" blev en makalös framgång och ett av de kommersiellt mest framgångsrika ESC-bidragen någonsin. Jag skulle gärna skriva "det mest framgångsrika" men hur kunde man räkna ut det? Hur vet man när någon har slagit "Volare"?

Loreens ovilja att vara en popstjärna i mängden gjorde hennes dessvärre till ett one-hit-wonder efter tävlingen. Idag är "Euphoria" till hälften en makalös megahit av ett format man skulle önska att ESC kunde producera oftare, till hälften ett stort och jobbigt monument man måste förhålla sig till - ett mål som är nästan omöjligt att nå men som kommande vinnare på något sätt förväntas sträva efter. Precis som den världskarriär Abba fick efter att ha vunnit med "Waterloo"


Loreen / Euphoria (Sverige 2012)
1:a plats av 26 bidrag (final) i Baku

5 april 2021

C'est le dernier qui a parlé qui a raison / Frankrike 1991

Efter den stora framgången med att skicka zouk till Zagreb var det inget svårt val för Marie-France Brière på Antenne 2 att fortsätta utforska Frankrikes minoriteter och ge dem en plats i eurovisionens strålkastarljus. Målet var att modernisera den här gamla tävlingen och - naturligtvis - att ta Frankrikes första seger sedan 1977.

Amina Annabi var glödhet och ett riktigt scoop för fransk tv. 29-åringen från Cartago i Tunisien hade skapat sig ett namn i Paris musikkretsar i många år, främst inom rap och hiphop men också inom den nya smältdegel som ofta något förminskande kallades world music. 

Aminas debutalbum "Yalil" släpptes i över tjugo länder och fick stor uppmärksamhet, inte minst då det stormade in på Billboards lista för världsmusik där det som bäst nådde en femteplats. 1991 tilldelades hon det prestigefyllda Piaf-priset och deltog i en manifestation ordnad av Peter Gabriel i samband med Gulfkriget.

"C'est le dernier qui a parlé qui a raison" ("Den som talat sist har rätt") var skriven av Amina i samarbete med Wasis Diop, en musiker med rötterna i Senegal och som också medverkade på scenen i Rom.

Att ställa upp med en artist från arabvärlden var inte okontroversiellt i Gulfkrigets skugga. När Israel gav sin tolva till Frankrike var det ett förlösande ögonblick och de båda ländernas artister kramades inför pressens smattrande kameror.

Mindre varm blev stämningen då värdlandet Italien som sista röstande land gett sin tolva till Amina som plötsligt delade förstaplatsen med svenska Carola. Efter en stund av den totala förvirring som enbart italienska artister som leker programledare kan framkalla åberopade EBU:s röstkontrollant Frank Naef en relativt ny regel där man skiljer två vinnare åt genom att räkna antalet fullpoängare.

Sverige och Frankrike hade fått fyra fullpoängare var medan Sverige hade fler tiopoängare och segern gick Amina förbi. Den franska delegationen hävdade att de aldrig hört talas om någon sådan regel och i stundens hetta anklagade Amina svenskarna något osnyggt för att ha fuskat till sig segern.

Singeln - på skiva kortades titeln ner till "Le dernier qui a parlé" - sålde rätt bra och blev en större hit än den svenska vinnarlåten. Amina gav ut ett hyllat album till men tog sedan en längre paus i karriären.

1999 var Amina tillbaka i hetluften med ett nytt album. Samma år var hon en hårsmån ifrån att göra comeback i ESC som representant för Bosnien-Hercegovina tillsammans med Dino Merlin men då sade hennes franska skivbolag nej. 

Vid sidan av musiken har Amina även skådespelat och gjort en betydande antal filmroller genom åren.

Aminas hemland Tunisien skulle ha deltagit i ESC 1977 - när startordningen lottades fick de startnummer fyra mellan Nederländerna och Österrike - men drog sig ur av okänd anledning innan de valt bidrag. Läs mer om saken här


Amina / C'est le dernier qui a parlé qui a raison (Frankrike 1991)
2:a plats av 22 bidrag i Rom

4 april 2021

Ljubav je svuda / Serbien 2013

Det hade verkligen inte gått dåligt för Serbien i ESC. Man hade vunnit på första försöket, varit i final alla år utom ett och parkerat i topp tio hälften av gångerna man deltagit. Men man hade också hattat hit och dit och valt sina bidrag på nya sätt nästan varje gång och förvirrat den egna publiken lite grann.

Det bästa alternativet vore nog att återinföra en stor nationell final där tittarna fick sista ordet vem som skulle representera landet i Malmö. Beosong 2013 ordnades två kvällar i rad: först spelades femton hoppfulla kandidater upp varav fem röstades vidare till den andra kvällens superfinal. 

Man kan notera att en del kända namn rök ut redan i semifinalen och den slutliga vinnaren var riktig färskvara: en trio sammansatt speciellt för sammanhanget av tre solosångerskor som inte riktigt hittat sin plats i musikvärlden.

Moje 3 bestod av Mirna Radulović, Nevena Božović och Sara Jovanović som alla tre tävlat i serbiska The Voice och kommit etta, tvåa och trea i tävlingen. Nevena Božović hade dessutom kommit trea i Junior Eurovision 2007.

"Ljubav je svuda" ("Kärleken finns överallt") hade dessutom väletablerade låtskrivare bakom sig: Saša Milošević Mare hade skrivit Serbiens vinnarlåt 2007. Det här kunde väl inte bli annat än succé?

Det kunde det dessvärre. I Malmö fick trion aldrig ordning på sin låt som bara lät mer och mer gapig. Tittarna lät sig inte imponeras och i likhet med alla andra länder som tidigare varit delar av Jugoslavien åkte Serbien ut i semifinalen.

Snopet och pinsamt tyckte man på RTS i Belgrad och bestämde sig raskt för att ta en liten paus och stå över ESC 2014 i Köpenhamn. Moje 3 satte också raskt punkt för samarbetet och gick vidare till solokarriärer istället. Nevena Božović skulle representera Serbien på nytt 2019.


Moje 3 / Ljubav je svuda (Serbien 2013)
11:e plats av 16 bidrag (semifinal) i Malmö

3 april 2021

Io così non ci sto / Schweiz 1983

Hur många riktiga rockstjärnor finns det i Schweiz? Ni är ursäktade om ni inte kommer på någon längre lista. Schweizarna har exporterat så mycket annat - ost, klockor, choklad - att energin inte riktigt räckte till att bli något starkt fäste för elgitarrer eller tungt gung.

Ett band som ändå lyckades göra ett avtryck var Trampolin som spelat tillsammans under olika namn sedan 1972. Från början sjöng man på schweizertyska men skivbolaget CBS trodde på dem och ville testa en internationell lansering.

Man spelade in två album på engelska där flera av låtarna var skrivna av gitarristen Remo Kessler, ofta i samarbete med bandets producent Tommy Gonzenbach. 1981 gick "Gonna Make It Alright" upp i topp på den schweiziska hitlistan. Trots att det var Trampolins största hit blev det bara en singel till och medlemmarna gick skilda vägar.

Remo Kessler och Tommy Gozenbach fortsatte att skriva låtar ihop 1983 vann man den schweiziska melodifestivalen med "Io così non ci sto" ("Så här vill jag inte ha det") med text av Nella Martinetti.

Mariella Farré (egentligen Gabriella Filomeno) hade italienskt påbrå men var uppvuxen i Schaffhausen, Schweiz nordligaste stad. Hon hade sjungit i en mängd talangjakter, släppt en singel eller två och kommit sist i den nationella finalen 1981. Nu gick det betydligt bättre.

När den svenska pressen fick förhandstitta på bidrag inför München ansågs Schweiz låt vara en av de som kunde hota Carola, något som känns underligt i efterhand. "Io così non ci sto" är ingen dålig låt men de olika delarna hänger inte riktigt ihop. Bitvis känns den också lite väl krävande för Mariellas röst och SVT:s kommentator Ulf Elfving kallade den "en känslosam standardschlager".

Juryns reaktion var ljummen och för första gången sedan 1974 hamnade Schweiz utanför de tio främsta. Jag undrar hur det skulle gått om Mariella fått tävla med sin singel "Magica Notte" från samma år istället?

Misslyckandet i München påverkade inte de inblandades karriärer desto mer. Remo Kessler blev värvad som gitarrist i Gianna Nanninis band och förblir en eftertraktad musiker än idag. Nella Martinetti skulle återkomma till ESC och vinna hela tävlingen 1988.

Mariella representerade Schweiz på nytt 1985 och satsade sedan på Italodisco i låtarna "Dancing In The Moonlight" och "Love Me Or Leave Me". När popkarriären planade ut satsade hon på dans och grundade egen dansskola som hon driver än idag. 2011 skickade hon in "One Of A Kind" till den schweiziska finalen utan att bli utvald.


Mariella Farré / Io così non ci sto (Schweiz 1983)
15:e plats av 20 bidrag i München