Varför de inte skrev en låt till åt Daniela Simons förtäljer inte historien. Kanske tyckte hon att hon fått fart på karriären och därför hellre ägnade sig åt den än åt att försöka vinna en schlagerfestival?
Istället beslöt man sig i sista sekund för att satsa på en före detta barnstjärna från Montreal som nu ville lansera sig som en vuxen artist. Céline Dion var yngst i en familj med fjorton barn och hade som 13-åring slagit igenom och fått stora framgångar som artist såväl hemma i Kanada som i Frankrike.
I vanlig ordning hade barnstjärnans glans bleknat ganska snabbt och de senaste åren hade den snart 20-åriga Céline varit ganska vilsen. Själv ville hon sjunga tuffare låtar - gärna på engelska - och försöka slå sig in på den amerikanska marknaden. I själva verket var det svårt att få de franska bolagen att vilja satsa på henne.
Céline vann lätt den schweiziska finalen - där konkurrensen inte var särskilt vass - och räknades bland storfavoriterna i Dublin, även om de flesta bedömare verkar ha trott att Luxemburgs Lara Fabian skulle dra det längsta strået. Med åren skulle även hon komma att bli en riktigt stor stjärna.
I slutändan blev det istället en halsbrytande tät slutstrid mellan Céline och Storbritanniens Scott Fitzgerald. När Jugoslavien som sist röstande land delat ut sin tolva hade Schweiz sensationellt vunnit med bara en enda poäng till godo. Céline grät floder och den schweiziska hejaklacken vrålade av glädje ute i publiken.
Vinnaren blev en ganska modest hit runtom Europa men ett av många rykten gör gällande att Sony Music i USA sagt sig varit intresserade av att spela in en skiva med Céline - under förutsättning att hon vann den där underliga, europeiska sångtävlingen. Om det stämmer var segern i högsta grad viktig för hennes väg till att bli en av världens största stjärnor.
Vad man däremot vet är sant är att Céline och hennes betydligt äldre manager kysstes för första gången efter finalen. De smög med sitt förhållande i många år men gifte sig vid en pampig ceremoni 1994, då Céline redan lagt världen för sina fötter med hits som "The Power of Love" och "Think Twice".
Atilla och Nella skulle göra ett tredje försök tillsammans och skrev "Come finirà?" som Daniela Simons kom tvåa med i den schweiziska finalen 1991. Atilla skriver fortfarande låtar men säger sig ha tappat intresset för ESC när man tog bort orkestern ur programmet.
Nella Martinetti, som placerat sig bland de fyra bästa i ESC hela tre gånger, fick aldrig den respekt hon skulle förtjänat av den lokala musikindustrin. Själv sjöng hon "Volksmusik", en trallvänlig hybrid av schlager och Tyrolens folktoner, och blev allt oftare utskrattad för sitt glada humör och sina enkla låtar.
Skrattet fastnade i halsen då Nella i en öppenhjärtlig intervju berättade om sitt dåliga självförtroende, sina återkommande depressioner och den obotliga cancer hon beslutat sig för att sluta behandla. I juli 2011 avled Nella Martinetti i sitt hem efter en längre tids sjukdom.
Céline Dion / Ne partez pas sans moi (Schweiz 1988)
1:a plats av 21 bidrag i Dublin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar