Im Wartesaal zum großen Glück / Västtyskland 1956

När den första upplagan av Eurovision Song Contest - ett namn som programmet ännu inte hade - avgjordes i Lugano den 24 maj 1956 hade det bara gått elva år och några veckor sedan andra världskriget tog slut. Europa kämpade hårt för att lära sig leva med detta enorma som ännu låg väldigt nära i backspegeln.

Att alla tiders första bidrag framfördes av en judisk artist var en händelse som såg ut som en tanke. Att den första sång som vann en tysk nationell final var framförd och skriven av en judisk sångare som överlevt förintelsen var än mer symboliskt.

Walter Andreas Schwartz föddes i Aschersleben 1913 och flyttade som 19-åring till Wien för att utbilda sig till skådespelare. Han lyckades ganska bra och fick roller runt om Tyskland under 1930-talet tills hans gamla hemland återkallade hans pass, gjorde honom rättslös och skickade hela hans familj till koncentrationslägren.

Av hela hans familj överlevde enbart Walter Andreas och tre av hans syskon. Han har själv berättat hur han överlevde tack vara att hans lägervakt var en gammal barndomsvän. Smaka lite på den meningen och vad den faktiskt betyder. Värt att notera är att det fanns ett koncentrationsläger även i sångarens barndomsstad Aschersleben.

När kriget tog slut och livet på något sätt förväntades fortsätta flyttade Walter Andreas Schwartz utomlands. Först jobbade han som översättare för BBC i London och bodde sedan några år i Paris innan han ändå flyttade tillbaka hem. Nästan. Aschersleben låg nu i DDR och Walter Andreas Schwartz bosatte sig i Västtyskland där han påbörjade en karriär som sångare och låtskrivare.

Att han ställde upp i den västtyska uttagningen till ESC var bara en slump: han sökte en chans att få sjunga i tv och så blev hans sång uppskattad. Han vann den tyska finalen och fick en stor hit med sitt egenhändigt skrivna bidrag. Karriärens största.

Lite underligt kan man tycka med tanke på att texten till "Im Wartesaal zum großen Glück" ("I den stora lyckans väntrum") var en riktig bredsida mot Förbundsrepubliken Tyskland och dess försök att förhålla sig till det oerhörda som hänt bara några år tidigare, som alla var på något sätt involverade i, det man på tyska kallade "Vergangenheitsbewältigung" - kampen att hantera det förflutna. En passage i texten handlar om hur man byggt väggar mot verkligheten eftersom man inte tycker så värst mycket om den.

Även i Lugano uppskattades Walter Andreas Schwartz och hans sång. Vinnaren Lys Assia nämnde den som en personlig favorit och trots att vi inte har resultatet - endast vinnaren offentliggjordes - ryktades det att Västtysklands första bidrag kommit på andra plats.

Walter Andreas Schwartz skrev över tvåhundra sånger men blev aldrig någon stor stjärna på den tyska musikhimlen. Istället blev han en framgångsrik författare och skådespelare, specialiserad på hörspel i radio samt som uppläsare av ljudböcker. Trots bristande stjärnstatus bjöds han in till den tyska finalen 1985 där varje bidrag presenterades av en tidigare tysk representant.

Walter Andreas Schwartz avled 1992 i Heidelberg, 78 år fyllda. Han gifte sig aldrig och sa i intervjuer att hans verk kändes som hans barn.

Förenta Nationerna har 2023 beslutat att studera förintelsens överlevare och lägga extra vikt vid deras liv efter kriget i projektet "Home and Belonging" samtidigt som högerextrema krafter på nytt vinner ny mark, inte minst i Europa.

Walter Andreas Schwartz / Im Wartesaal zum großen Glück (Västtyskland 1956)

Oplacerad av 14 bidrag i Lugano

Über die Brücke geh'n / Västtyskland 1986

Bland alla de låtskrivare och bandledare som befolkade den västtyska lättsammare musikscenen var det få som kunde matcha den framgång som Hans Blum hade. Tre gånger vann han Deutsche Schlagerfestspiele på kommersiella ZDF och 1969 vann han den stora melodifestivalen i Rio de Janeiro med den klatschiga "Zucker im Kaffee" framförd av Erik Silvester.

Ibland sjöng han också på egen hand med viss framgång - ibland under eget namn, ibland under pseudonymen Henry Valentino - och skrev otaliga hits som blivit oförglömliga och eviga i Tyskland.

Den enda scen han aldrig riktigt lyckats på var Eurovisionens Grand Prix där han skrivit Västtysklands bidrag 1965, 1967 och 1969. Sjutton år efter finalen i Madrid skulle den tyska publiken ge honom förnyat förtroende.

Systrarna Linda och Ingrid Probst från Saarland hade båda satsat på sång under varsitt artistnamn under 1970-talet. Linda Bergen lyckades aldrig riktigt etablera sig medan lillasyster Ingrid Peters fick ett par rejäla hits. 1979 ställde hon upp i den tyska ESC-uttagningen med "Du bist nicht frei".

Fyra år senare skrev hon kontrakt med Ralph Siegels skivbolag Jupiter records. Hon kom tvåa i den nationella finalen samma år med "Viva la mamma" i duett med July Paul - ett synnerligen oblygt lån av "Sarà perché ti amo" som Ricchi e Poveri haft stor framgång med - och fick en framgång med den tyska versionen av Rose Laurens hit "Africa". (Knappast hade skivomslaget med Ingrid Peters i blackface tagits emot särskilt varmt idag.)

Hans Blum har i intervjuer berättat hur lycklig Ingrid Peters var då "Über die Brücke geh'n" vann den nationella finalen 1986. Erfarna schlagersångerskor behövde alltid ny fart i karriären för att inte ratas och åkas förbi i konkurrensen och här hade hon en riktig pärla till låt i sina händer.

Musiken kändes här och nu och även texten andades en verklighet man sällan märkte av i tyska schlager: här antyddes att det var dags att bygga broar och försöka se det som finns bakom de murar som står mellan oss. Det skulle inte ens ta fyra år innan Berlinmuren föll en gång för alla.

Här fanns energi och kraft och en luftig refräng. Måns Ivarsson i Expressen utsåg "Über die Brücke geh'n" till årets bästa bidrag men misstänkte att den skulle få svårt att hävda sig mot belgiska Sandra Kim.

Men hur svårt tyskarna skulle få det i omröstningen kunde nog ingen förutspå. Man fick en tolva från London men hela nio länder gav Ingrid Peters nollpoängare. Hela 80-talets bästa tyska bidrag hamnade på en häpnadsväckande blek åttondeplats.

Singeln blev också en rätt modest framgång på hemmaplan och nu rev Ingrid Peters sitt skivkontrakt. Istället satsade hon på en karriär som programledare i både radio och tv, med stor framgång. Det skulle ta tio år innan hon släppte en skiva på nytt.

Idag ses "Über die Brücke geh'n" med all rätt som en klassiker och Ingrid Peters är ett etablerat namn som regelbundet åker på turné och som framträtt i över tusen tv-program. 2007 tilldelades hon "Saarlands förtjänstorden" för sin insats som ambassadör för Saarland. 

Ingrid Peters / Über die Brücke geh'n (Västtyskland 1986)

8:e plats av 20 bidrag i Bergen

Anouschka / Västtyskland 1967

För andra året i rad valde Västtyskland sitt bidrag internt, utan någon tv-sänd uttagning. Fast om man vill kan man se det som att vinnaren Inge Brück kvalificerat sig genom en ovanligt hård utmaning: vid den internationella schlagerfestivalen i Rio de Janeiro 1966 hade hon vunnit första pris med "Frag den Wind".

Idag är Rio-festivalen underligt bortglömd men var under många år ett viktigt och uppmärksammat evenemang där artister utsattes för ett riktigt eldprov av en krävande publik som inte var rädd för att visa sitt missnöje. Att lyckas där sågs som ofta som något slags kvalitetsgaranti.

Nog för att Inge Brück bevisat sig redan tidigare. Hon upptäcktes som 21-åring av låtskrivaren Horst  Jankowski (Västtyskland 1968) och fick skivkontrakt och hade snart flera hitlåtar under bältet. När hon tävlade i Wien hade hon redan varit ett etablerat namn i tio år.

"Kleine Anouschka" ("Lilla Anouschka") var skriven av Hans Blum, väletablerad låtskrivare och orkesterledare som även dirigerade för Västtyskland i Wien. Hans första försök i ESC hade slutat med en sistaplats men 1966 hade Hans Blum skrivit stora hits för bland andra Graham Bonney och Wenche Myhre och fick förnyat förtroende. 

Före finalen kortades titeln ner en smula och låten heter bara "Anouschka" såväl i programmet som på skivutgåvorna. Av någon anledning hade man dragit ned låtens tempo jämfört med den rätt snärtiga skivversionen och i Wien låter det hela onödigt fyrkantigt, som musik att marschera till.

För Inge Brück var det nog nesligt att få en blygsam placering efter framgången i Rio men sångerskan hade redan börjat tappa intresset för schlagersång och ville hellre skådespela. 1970 spelade hon huvudrollen i "Miss Molly Mill", om den ständigt arbetssökande kvinnan som knäcker extra som privatdetektiv och alltid hamnar i kniviga situationer. Som mest följde tjugo miljoner tyskar serien.

I början av 1970-talet vände Inge Brück sin tidigare karriär ryggen och började framträda med enbart religiösa sånger. Idag lever hon ett tillbakadraget liv långt från rampljuset och är förhållandevis bortglömd av den stora publiken.

Hans Blum skulle allt som allt delta i ESC fyra gånger utan att någonsin nå den framgång han skulle förtjänat.

Inge Brück / Anouschka (Västtyskland 1967)

Delad 8:e plats av 17 bidrag i Wien

Einmal sehen wir uns wieder / Västtyskland 1961

Lale Andersen var verkligen ingen tonåring då hon äntrade scenen i Cannes för att representera Västtyskland. Fem dagar efter finalen firade sångerskan sin 56:e födelsedag och hon har gått till historien som den tidigast födda artist som deltagit i ESC. 

Under den större delen av tävlingens historia var hon dessutom den äldsta artist som någonsin deltagit.

Hon gav ett avslappnat och säkert intryck och sjöng en av refrängerna på franska, som en hyllning till värdlandet. Lale Andersen hade ett dramatiskt liv bakom sig och att tävla i en schlagertävling var knappast särskilt omtumlande i jämförelse med vad hon upplevt.

Hon hade gift sig redan som mycket ung men lämnade man och barn för att dra till Berlin och studera skådespeleri. Hon hittade sig en plats på kabarettscenen och hade under många år ett mycket nära förhållande till den judiske kompositören Rolf Liebermann.

Strax före krigsutbrottet spelade hon in sången hon för alltid skulle förknippas med. "Lili Marleen" var en sång om soldaten som längtade hem till sin älskade och under andra världskriget skulle den fånga stämningen på båda sidor av konflikten. I Storbritannien sålde skivan så mycket att Lale Andersen förärades en guldskiva.

Hemma i Tyskland hatades däremot skivan av nazisternas propagandaministerium och när de upptäckte Andersens täta vänskap med kända judiska personer belades hon med arbetsförbud. Lale Andersen drabbades av en djup depression och försökte enligt flera källor ta sitt eget liv.

Hon räddades av en felaktig nyhet: BBC meddelade att sångerskan arresterats och skickats till ett koncentrationsläger. Reaktionen blev kraftig från den tyska publiken och man tvingades låta Andersen uppträda på nytt för att bevisa att hon levde. Däremot fick hon inte sjunga "Lili Marleen" vid sina konserter.

Efter ett tag drog sig Lale Andersen på nytt undan från scenen - till nazistledningens glädje - och var tyst under flera år efter krigsslutet. 1949 gifte hon sig på nytt med låtskrivaren Artur Beul som skrev henne en ny repertoar. Hon skrev själv flera av sina nya texter och 1952 fick hon en skivframgång med "Die blaue Nacht am Hafen". Publiken hade väntat på henne och hon hade åter stor framgång även om hitsinglarna förblev få.

"Einmal sehen wir uns wieder" blev en hyfsat stor hit i Västtyskland där pressen fann den lite väl gammaldags. I Sverige blev den en enorm framgång då Thory Bernhards spelade in den på svenska. "En gång ska vi åter mötas" blev det årets näst mest sålda skiva på den svenska marknaden.

1972 avled Lale Andersen till följd av levercancer, 67 år gammal. Hennes självbiografi "Der Himmel hat viele Farben" ("Himlen har många färger") släpptes kort tid före hennes död och toppade den tyska bästsäljarlistan.

Lale Andersen skulle hålla rekordet som den äldsta deltagaren i ESC fram till 2007 då Kroatiens Dado Topić tog över den titlen.

Uppdaterad och korrigerad 10 januari 2022

Lale Andersen / Einmal sehen wir uns wieder (Västtyskland 1961)

13:e plats av 16 bidrag i Cannes

Für zwei Groschen Musik / Västtyskland 1958

En ständigt återkommande kritik mot ESC under de första decennierna är att programmet inte är särskilt visuellt och mest känns som filmad radio. Det finns visst fog för kritiken, under många år stod de flesta artister rakt upp och ned och sjöng. De flesta men inte alla.

Margot Hielscher hade studerat modedesign och började sin bana inom showbiz som kostymtecknare för filmbranschen. Då hon både kunde sjunga och agera fick hon snart nog plats framför kameran och var under andra krigsåren en av Tysklands mest älskade filmskådespelerskor och fältartister.

Efter krigsslutet fick karriären fortsätta och nu underhöll hon amerikanska soldater istället. 1949 spelade hon huvudrollen i "Hallo fräulein", en populär musikalkomedi vars främsta syfte var att sälja in de amerikanska soldaternas närvaro till den västtyska allmänheten. Margot hade skrivit manuset och gifte sig sedermera med Friedrich Meyer, som skrev filmens musik.

Nu satsade Margot främst på sången med sin röst som kallats "en mix av jazz och operett". Två år i rad representerade hon Tyska förbundsrepubliken i ESC - 1957 i Frankfurt och 1958 i Hilversum - och båda gångerna vaknade filmmänniskan i henne till liv och bidrog till det visuella i sammanhanget.

1957 hade hon med den telefon sången handlade om på scenen - nu tog hon textens dröm om att få vara Miss JukeBox på allvar och klädde ut sig till skönhetsmiss som viftade med olika sorters vinylskivor inför kameran.

Jukeboxen hade uppfunnits redan i slutet av 1800-talet men hade sin absoluta storhetstid under 1950- och 60-talen då människor gärna slängde en slant i springan för att få höra de hetaste hitsen på allmän plats.

Vinylskivan hade redan funnits i tjugo år men hade tagit tid på sig att övertyga publiken. Nu, i slutet av femtiotalet, skulle den koppla greppet om marknaden och en gång för alla konkurrera ut stenkakan. Inte minst lämpade sig de nya skivorna i plast ypperligt för att spelas i jukeboxar världen runt.

Margot fick även med sig den strikta orkestern som vackert fick hojta med i ett par av textraderna och det hela var glatt och uppsluppet på ett sätt som få väntade sig av tyskarna. Liksom året innan var det den blivande maken som skrivit musiken.

Ordet "Groschen" hade fungerat som term för ett tjockt mynt ända sedan Romarriket och även om ingen myntenhet hade det som officiellt namn i någon del av Tyskland vid den här tiden gällde det som slangord för ett mynt värt tio pfennig. 

Margot Hielscher skulle hinna prova på det mesta under ett långt liv: hon hade en egen show på tv, spelade med i en mängd filmer och tv-serier och spelade ännu som 89-åring komedi på teaterscenen. 

Efter hennes död 2017 instiftade Münchens filmfestival ett pris till hennes minne: tiotusen euro tilldelas årligen en konstnär som utmärkt sig inom flera olika delar av kulturvärlden.

Margot Hielscher / Für zwei Groschen Musik (Västtyskland 1958)

7:e plats av 10 bidrag i Hilversum

Junger Tag / Västtyskland 1973

Dansk tv hade hoppat av ESC efter finalen 1966 och hölls nu borta för sjunde året i rad. Programmet förblev ändå populärt bland danska tittare som kunde se EBU:s schlagerfestival på svensk eller tysk tv, beroende på var i landet de bodde. 1973 hade de dessutom en egen artist att hålla tummarna för. Man kan undra om någon alls såg på dansk tv på kvällen den sjunde april?

Gitte Hænnings pappa var musiklärare och dottern hade tidigt börjat att uppträda och blev snart en stor barnstjärna i hela Skandinavien.

1962 var hon storfavorit att vinna den danska melodifestivalen, men "Jeg snakker med mig selv" diskades bara minuter före sändning efter att textförfattaren visslat melodin i danska radions matsal mellan repetitionerna. 

Året efter var ett viktigt steg på vägen bort från att "bara" vara barnstjärna: hon låg etta i Danmark med "Ta med ud og fisk", fick en brottarhit i Sverige (där hennes namn skrevs "Henning" för enkelhetens skull) med "Kom ned på jorden igen" och - viktigast av allt - så vann hon Deutsche Schlagerfestspiele och fick sitt stora genombrott i Tyskland.

"Ich will 'nen Cowboy als Mann" var en kul och fartfylld låt som flirtade vilt med västtyskarnas fäbless för allt amerikanskt. Den låg etta på den tyska topplistan i två månader och sålde över en miljon exemplar inom två år. 

Nu blev Gitte ett av de största namnen inom den tyska schlagerindustrin - en minst lika stor stjärna som Siw Malmkvist (Sverige 1960, Västtyskland 1969) och Wenche Myhre (Västtyskland 1968). 

Men när Gitte ställde upp i den västtyska finalen 1973 - där sex artister sjöng två låtar var - brändes det kanske lite under fötterna. Hon hade inte haft någon riktig hit på två år och kvinnliga schlagerstjärnor satt aldrig särskilt säkert i sadeln: om man inte längre sålde åkte man ut i kylan, oavsett hur populär man en gång varit.

Det måste ha varit en lättnad för henne att vinna den lite halvtrista tyska finalen - all pompa och ståt och extravagans publiken bjudits på året innan var som bortblåst - och den enda riktigt svåra konkurrensen bjöds av Tonia (Belgien 1966) som kom på andra plats.

Gitte var måttligt förtjust i "Junger Tag" - hon hade hoppats att hennes andra låt skulle ha vunnit istället - men singeln slog an väl och tog henne tillbaka upp på listorna. Trots att resultatet i Luxemburg blev ljummet lyckades Gitte hänga kvar i rampljuset och förbli en relevant artist.

1978 ställde hon upp i Luxemburgs final men "Rien qu'une femme" hade ingen chans mot Baccara.

På 1980-talet satsade hon på mer krävande material för en vuxnare publik - en satsning som även den gick hem. 2014 firade hon 60 år som scenartist och konstaterade att hennes Cowboy från 1963 fortfarande var hennes allra största hit.

Gitte / Junger Tag (Västtyskland 1973)

Delad 8:e plats av 17 bidrag i Luxemburg

Primaballerina / Västtyskland 1969

Den västtyska underhållningsfabriken var en mycket internationell apparat. Världsartister spelade in sina hits även på tyska för att få bättre tillgång till den stora, tyska marknaden. När vissa artisters karriär började gå på tomgång på hemmaplan lyckades de ändå hålla hjulen snurrande i Tyskland.

När ARD för första gången på fyra år ordnade en tv-sänd nationell final ville man av allt att döma spegla detta förhållande och valde ut fyra artister - två från Tyskland och två internationella - som skulle tävla med tre låtar var.

Av de tyska artisterna var Alexandra ett riktigt scoop: hon hade slagit igenom på bred front och blivit en av landets bäst säljande schlagerartister med flera stora hits på meritlistan. Tråkigt nog för ARD fick hon kalla fötter och drog sig ur tävlingen.

Kvar blev tyske Rex Gildo, svenska Siw Malmkvist (Sverige 1960) och amerikanska Peggy March. I högt tempo framförde de sina totalt nio tävlingslåtar innan varje artist fick med sig en av sina låtar till en slutlig superfinal där idel herrar i övre medelåldern valde vinnare.

Siws tyska karriär hade fått en rejäl nystart året innan då hon vann kommersiella ZDF:s stora schlagertävling Deutsche Schlagerwettbewerb med låten "Harlekin", signerad Hans Blum. Han hade också skrivit en av Siws tre låtar - "Primaballerina" var på sätt och vis en vidareutveckling av "Harlekin" - och det var bara en liten överraskning att herrarna gick igång på den och röstade fram den som vinnare.

På andra plats kom låten som skulle bli den riktigt stora hiten: "Hey (das ist Musik für mich)" med Peggy March gick varm hela sommaren på de tyska radiovågorna.

Hans Blum fick nu tävla i ESC för tredje gången (efter 1965 och 1967) men han och Siw hade inget särskilt harmoniskt samarbete. Siw tyckte att "Primaballerina" var småtrist och svår att sjunga medan schlagerkompositören hade hoppats att Siw skulle klä sig mer konservativt då hon framförde hans låtar (och säkert att hon skulle uttrycka sig mer entusiastiskt om låtarna ifråga).

Siw verkar ha haft en ganska behaglig vistelse i Madrid och uttalade sig i svenska tidningar med ett ovanligt självförtroende. Hon räknades till storfavoriterna men fick i slutändan dela en niondeplats med Tommy Körberg för Sverige.

Snart nog skulle Siw mer och mer lämna skivkarriären bakom sig för att göra andra saker men förblev ett stort namn i Tyskland där hon än idag har en stor publik. Hans Blum skulle återkomma som låtskrivare i ESC en fjärde gång, men det skulle komma att dröja sjutton år.

Alexandra fick aldrig någon chans att ångra sig och försöka sig på ESC på nytt. I juli 1969 omkom sångerskan i en våldsam bilkrasch som sände chockvågor genom hela den tyska musikindustrin. Än idag har hon status som ikon inom schlagervärlden.



Siw Malmkvist / Primaballerina (Västtyskland 1969)
Delad 9:e plats av 16 bidrag i Madrid

Telegram / Västtyskland 1977

Den engelskspråkiga världen hade aldrig varit särskilt intresserad av den musik som producerades i Tyskland, så det var en överraskning för samtliga inblandade då "Save Me" med Silver Bird Convention 1975 tog sig upp på den brittiska topplistan. Inte minst med tanke på att gruppen inte fanns på riktigt.

"Save Me" var komponerad av Silvester Levai - en ungrare från jugoslaviska Vojvodina - och producerad av Michael Kunze. På skivan hördes enbart diverse studiomusiker och bakgrundssångare som plockats ihop för stunden. Om man kunde upprepa framgången skulle det nog behövas riktiga medlemmar som kunde framträda i tv och synas på skivomslag.

Efter en snabb audition plockade man ut tre sångerskor som fick bidra med röster och utseenden. Ramona Wulf hade varit schlagersångerska redan som mycket ung och hade en hit redan som tonåring. Linda G. Thompson hade ett förflutet i Les Humphries Singers (Västtyskland 1976) medan österrikiska Gertrude Wirschinger hade en solokarriär på gång under namnet Penny McLean. I samma veva kortades gruppnamnet ned en aning till Silver Convention.

"Fly Robin Fly" fångade essensen i det som kom att kallas Munich Sound - en europeisk variant av disco med mycket stråkar i arrangemangen - och rusade ända upp på amerikanska Billboards förstaplats. De tre sångerskorna hade inte mycket att sjunga - hela texten består av orden "Fly Robin Fly, up up to the sky" - men upphovsmännen Levai och Kunze vann en Grammy för inspelningen.

Enligt legenden hette låten från början "Run Rabbit Run" och man kan bara spekulera i om framgången hade blivit lika stor med den texten.

Uppföljaren "Get Up And Boogie" blev även den en massiv hit och vid sidan av spelade gruppens medlemmar in solomaterial. Störst framgång fick Penny McLean med "Lady Bump" som toppade listor över hela världen.

När gruppen 1977 antog utmaningen att representera Västtyskland vid ESC i London var det ett riktigt scoop med tanke på den imponerande lista av hitsinglar man radat upp dittills. Då hade det redan börjat knaka i fogarna: Linda G. Thompson hade lämnat gruppen och ersatts av amerikanska Rhonda Heath medan Kunze och Levai blev alltmer oense om gruppens framtida riktning.

"Telegram" var betydligt mer pop än disco och hade betydligt fler ord i texten än de två riktigt framgångsrika singlarna. Försedd med såväl morsesignaler som påhittig koreografi räknades låten till de riktiga förhandsfavoriterna att vinna hela tävlingen. Sedan gick allting fel.

Låten blev en hit redan före det tänkta tävlingsdatumet men när finalen fick skjutas upp fem veckor hann möjligen juryn och en del av publiken bli lite mätt på den. Dessutom visade sig juryn ha en konservativ smak och inget av de mer discodoftande bidragen blev särskilt framgångsrikt. En åttondeplats var en rejäl besvikelse och året efter skulle likaledes framgångsrika Baccara möte ett liknande öde.

"Telegram" blev Silver Conventions sista hit. Levai och Kunze avbröt sitt samarbete kort tid efter London och medlemmarnas solokarriärer rann även de ut i sanden. Ramona Wulf och Rhonda Heath fortsatte att jobba inom musiken och Heath har dykt upp på nytt i ESC som körsångerska bakom Gary Lux och MeKaDo.

Penny McLean gjorde ett försök att representera Luxemburg i ESC 1979 med "Tut-Ench-Amun" men valdes bort till fördel för Jeane Manson. I början av 1980-talet lämnade hon showbiz för att istället skriva böcker och föreläsa om numerologi och esoterism.



Silver Convention / Telegram (Västtyskland 1977)
8:e plats av 18 bidrag i London

Die Zeiger der Uhr / Västtyskland 1966

Trots att den tyska musikmarknaden var enorm och hade enorma finansiella muskler hade de tyska bidragen inte gjort någon lycka i Eurovisionens stora schlagertävling. Tvärtom, faktiskt. Två år i rad (1964 och 1965) hade man hamnat på allra sista plats utan några poäng alls. Pinsamt.

Den tv-sända uttagningen skrotades och man beslutade att välja såväl artist som bidrag internt utan att publiken fick se på. Inte nödvändigtvis det bästa sättet att lansera en hitsingel på - tyskarna älskade tv-sända sångtävlingar - men nu gällde det att rädda ansiktet internationellt.

Man diskuterade mellan ett antal starka kandidater och bestämde sig för att anlita Corry Brokken - en tidigare vinnare som redan representerat Nederländerna tre gånger (1956, 1957, 1958) och som med åren blivit ett mycket känt namn även i Tyskland. Sångerskan, som inte bara vunnit utan även kommit sist, tog sig en funderare men tackade sedan nej. Hon hade tävlat klart, tyckte hon.

Istället fick Margot Eskens chansen. Hon var egentligen utbildad tandsköterska men hade vunnit ett skivkontrakt i mitten av 1950-talet och hade haft ordentlig framgång sedan dess. 1963 hade hon varit nära att få tävla i London men slutligen gick uppdraget till Heidi Brühl istället.

I Luxemburg var Margot först ut på scenen och sjöng snyggt och inlevelsefullt. Sången om klockans visare som obönhörligen bara går framåt och aldrig tillbaka var också ett stiligt hantverk, men möjligen lite för sval för att ha en chans i detta riktigt starka startfält.

Margot Eskens karriär hade redan börjat gå en aning på tomgång och "Die Zeiger der Uhr" skulle bli hennes sista hit på många år. 1977 gjorde hon en tillfällig och rätt oväntad återkomst till hitlistorna med "Denk nicht an morgen". Enligt tyska Wikipedia har Margot Eskens sålt omkring 40 miljoner skivor under sin långa karriär.



Margot Eskens / Die Zeiger der Uhr (Västtyskland 1966)
Delad 10:e plats av 18 bidrag i Luxemburg

So geht das jede Nacht / Västtyskland 1956

Redan från allra första början var ESC en musikaliskt konservativ tillställning. De som hade pengar, köpkraft och tv var inte unga människor utan familjer där föräldrarna (eller familjefadern) hunnit etablera sig ordentligt på arbetsmarknaden. Om far i huset var nöjd med underhållningen skulle programmet bli populärt.

Pop och annan musik riktad främst till ungdomar skulle förbli ett sällsynt inslag under tävlingens tio första år. Först i och med France Galls seger i Neapel 1965 bröts den mognare musikens dominans i startfälten.

Det kunde ändå ha gått på ett annat sätt redan från början. Ett av Västtysklands två bidrag i Lugano var en riktig rocklåt, tydligt inspirerad av "Rock Around The Clock" - låten som i Bill Haleys version slutligen fört in rocken i amerikansk mainstreamkultur.

Texten var lika otypisk som musiken: den flickvän som verkat så vän och rar visar sig vara en riktig hjärtekrosserska som går ut och dansar med nya karlar varje kväll. Textens jag häpnar men visar sig i sista versen vara gjord av samma skrot och korn själv. Inom populärkulturen förväntades flickor vara blyga små violer som sitter och väntar på sin prins och tjejen i den här texten var ett ovanligt undantag.

Den amerikanska närvaron var stark i både Västtyskland och Österrike efter andra världskriget och det kulturella inflytandet var stort. Den västtyska nöjesindustrin utvecklade en smärre besatthet inför allt amerikanskt och massproducerade schlager om cowboys och prärien och andra pseudoamerikanska fenomen.

Här öppnas ett fönster mot en parallell verklighet där juryledamöterna skulle omfamnat det nya och det utmanande istället för det trygga och bekanta. Vad för slags tävling hade ESC blivit om den första vinnaren varit en rockstänkare om promiskuös ungdom på glid?

Resten av Europa var nu ändå inte fullt lika mottagliga och de försök att rekonstruera resultatet från Lugano - endast vinnaren offentliggjordes - pekar på att rocklåten fick en mycket låg placering. Men det viktiga var kanske att den överhuvudtaget fanns med.

Artisten Freddy Quinn var helt i början av en enormt framgångsrik karriär. Under det kommande decenniet skulle han bli en av den tyska musikvärldens största stjärnor med sin image av den hemlängtande vagabonden. Själv var han österrikare men hade sedan flera år Hamburg som bas. Vid sidan av musiken var han också en framstående cirkusartist.

Hans oerhörda popularitet till trots lyckades Freddy Quinn hålla sitt privatliv hemligt, något som bland annat eldade på rykten att han skulle varit homosexuell. I själva verket var han i ett stadigt förhållande med sin manager Lilli Blessmann fram till hennes död. Själv såg han aldrig någon anledning att förneka ryktena. "Det roade mig väldigt mycket att människor trodde det" sa han själv i en intervju 2006.

Uppdaterad 14 januari 2023

Freddy Quinn / So geht das jede Nacht (Västtyskland 1956)
Oplacerad av 14 bidrag i Lugano

Theater / Västtyskland 1980

Katja Ebstein hade blivit en riktig institution inom den tyska underhållningen och stod stadigt med ena benet inom schlager och med det andra i en mer anspråksfull och seriös ådra. Under slutet av 1970-talet skulle hon ägna sig alltmer åt projekt med hög kvalitet och konstnärliga ambitioner men som kanske inte drog riktigt samma publik som de enklare refrängerna.

Tidigt hade Katja Ebstein insett att man kunde köpa sig artistisk frihet genom att spela in mer publikfriande material som publiken ville köpa och som höll skivbolagen på gott humör. I slutet av decenniet skrev hon kontrakt med jätten Ariola och påbörjade ett fruktbart samarbete med den omåttligt framgångsrike Ralph Siegel.

Tillsammans gjorde de skivan "Glashaus" som blev en stor succé. Singeln "Dann heirat doch dein Büro" blev populär och krattade i arenan för Katjas comeback i den tyska finalen.

Det blev strid på kniven mellan Katjas "Theater" och Costa Cordalis "Pan" - en annan av Siegels låtar. I en av alla tiders mest pinsamma tv-ögonblick ropade programledarna dessutom ut fel vinnare.

För att göra telefonomröstningen mer spännande gavs flera mellanresultat. När det sista av dessa lästes upp glömde programledarna bort att man ännu inte hade räknat alla röster utan ropade ut Costa Cordalis till vinnare. Misstaget korrigerades snabbt men skadan var redan skedd och Cordalis var förkrossad.

Inför finalen i Haag seglade Katja upp som en av storfavoriterna och än en gång förbättrade hon sitt lands bästa placering. Ända in i det sista hade hon chans att vinna innan Belgiens jury gav segern till Johnny Logan och Irland.

Låten spelades in på flera språk och skivan blev populär i flera länder med en av de bästa låtarna från "Glashaus" som B-sida, även den inspelad även på engelska och franska.

Katja hade lyckats med sitt uppsåt och fortsatte arbeta till och från med Ralph Siegel för att däremellan bjuda publiken på material med mer tuggmotstånd. Med åren har hon alltmer utvecklats till att skådespela vid sidan av sången och är en av alla tiders mest framgångsrika kvinnliga artister i Tyskland.



Katja Ebstein / Theater (Västtyskland 1980)
2:a plats av 19 bidrag i Haag

Bonne nuit, ma chérie / Västtyskland 1960

Den västtyska uttagningen 1960 visade sig vara den stora chansen för 24-årige Wyn Hoop som tidigare spelat med i ett popband som just gått skilda vägar. Han hade fötts som Winfried Lüssenhoop, men så kunde ingen popstjärna heta ens på den tyska marknaden så ett artistnamn fick hittas på i hast.

"Bonne nuit, ma chérie" var en elegant och rätt eldig sak som spelade an på den då mycket trendiga sydländska musiktradition som letat sig in i den europeiska populärmusiken via USA, där Ritchie Valens "La Bamba" och Frankie Avalons "Venus" gjort stor succé vid sidan av monsterhits som "Volare" (Italien 1958) och "Piove" (Italien 1959).

Stilen skulle bli ännu mer populär de kommande åren - med hits som "Speedy Gonzalez" och "Spanish Harlem" - och vid finalen i London belönades Västtyskland ganska rikligt för sitt exotiska tilltag. Startfältets äkta italienska evergreen "Romantica" (Italien 1960) ignorerades däremot bryskt av juryn.

Nu blev Wyn Hoop en populär sångare, men kanske inte tillräckligt intressant för att locka publiken på egen hand. Skivbolaget satte ihop en duo av honom och finska Pirkko Mannola (på den tyska marknaden skrevs hennes namn Pirko Manola för att underlätta uttalet) och tillsammans fick de ett antal framgångsrika singlar och kom fyra vid den tyska ESC-uttagningen 1962 med "Mama will dich seh'n".

Efter det bildade han på nytt en duo med sin egen fru Andrea och uppträdde med henne innan de båda pensionerade sig från showbiz i slutet av 1970-talet. Under många år skrev Wyn Hoop istället böcker och resereportage för olika tidningar.

I slutet av 1990-talet gavs de flesta av Wyn Hoops och Pirkko Mannolas låtar ut på CD av skivbolaget Bear Family.



Wyn Hoop / Bonne nuit, ma chérie (Västtyskland 1960)
4:e plats av 13 bidrag i London

Die Sommermelodie / Västtyskland 1974

Få genrer har genom åren varit lika bespottade och förlöjligade som den tyska schlagern, men det är skillnad på lort och pannkaka även i detta sammanhang. Cindy & Bert hörde till de artister som definitivt hade ambitionen att vara något mer än bara lättsmält och trallvänlig underhållning.

Norbert Berger och Jutta Gusenburger hade sjungit ihop i nästan tio år och varit gifta sedan 1967. Deras stjärna hade stigit stadigt och redan tidigt hade de visat prov på egensinne då en av deras första framgångar var en tyskspråkig cover av Black Sabbaths "Paranoid".

Duons riktigt stora genombrott kom då de snubblade på mållinjen i den tyska finalen 1972 och fick en stor hit och evergreen med sitt bidrag "Geh' die Straße". Nu stod alla dörrar öppna och året därpå fick paret hela karriärens största hit med "Immer wieder Sonntags".

Möjligen som plåster på såren valde ARD internt ut Cindy & Bert att representera Förbundsrepubliken vid ESC i Brighton 1974. Den tyska pressen jublade inte direkt över valet och under repetitionsveckan visade en omröstning att ingen av de ditresta tyska journalisterna trodde att det egna bidraget skulle ha en chans.

"Die Sommermelodie" var en snygg men kanske något anonym låt, underligt nog nästan helt befriad från det egensinne som så många andra av Cindy & Berts inspelningar hade. I Brighton hade man dessutom dragit upp tempot en aning och slarvade bort en hel del av elegansen i verserna.

Bidragets öde beseglades då EBU kort tid före finalen ändrade på röstningssystemet: istället för att gradera de tävlande låtarna fick jurymedlemmarna ge en enda poäng till sin favoritlåt. De flesta kunde gilla "Die Sommermelodie" men få tyckte att den var bäst. Exakt tre personer i juryn gav sin röst till Västtyskland som fick dela sistaplatsen med Norge, Schweiz och Portugal.

Sistaplatsen påverkade inte paret Berger i någon större utsträckning - tyskarna hade fått däng i den här tävlingen förut och var rätt vana - och tillsammans förblev de en populär akt ända fram till slutet av 1980-talet. 1988 skilde de sig från varandra och Cindy satsade på en solokarriär.

1988 ställde hon upp i den tyska finalen med den magnifika "Und leben will ich auch" och kom tvåa än en gång. 1991 var hon storfavorit men kom till studiopublikens ilska bara på sjundeplats med "Nie allein". Det var synd att en så lysande artist aldrig fick sin upprättelse i ESC.

Med åren hittade Cindy och Bert tillbaka till varandra och började på nytt uppträda tillsammans. 2011 var de med i den tyska versionen av "Så mycket bättre" och fick en ny vår i karriären, innan Bert året efter avled till följd av en svår lunginflammation.



Cindy & Bert / Die Sommermelodie (Västtyskland 1974)
Delad 14:e plats av 17 bidrag (sist) i Brighton

Aufrecht geh'n / Västtyskland 1984

I mitten av 1970-talet övergav Mary Roos sin framgångsrika karriär i Frankrike för att koncentrera sig på hemlandet helt och fullt. Kärleken till grannlandet hade inte svalnat, däremot hade kärleken till den franske maken ersatts med ett nytt förhållande med den tyske musikern Werner Böhm.

1984 vann hon den tyska uttagningen för andra gången och fick åka till Luxemburg och representera Förbundsrepubliken. Mary hade aldrig varit en renodlad schlagersångerska men klassades för det mesta som en och det gällde att passa på att synas när man kunde. Att tävla i ESC var ett utmärkt sätt att visa upp sig.

Mary hade haft första tjing på vinnarlåten redan 1983 men tackade då nej, något hon själv beskrivit som sitt största misstag i karriären. Det var en fin revansch att vinna på nytt med en sällsynt snygg popschlager om hur man slickar såren efter ett kraschat förhållande för att gå vidare med huvudet högt.

Mary kallades ofta för Tysklands Dionne Warwick - en sångerska som får hur banala ord som helst att kännas angelägna och på riktigt. I Luxemburg skulle texten visa sig komma alltför nära och överrumpla sin sångerska.

Förhållandet med Werner Böhm var turbulent och samma dag - bara timmar före finalen - fick Mary veta att hennes man hade ett barn sedan tidigare, något han hemlighållit för henne. När hon gick ut på scenen var hon ett känslomässigt vrak som bara ville bort och vara någon annanstans:

Nu ska vi alltså säga farväl
Jag ställer inte till med någon scen
Vänd dig om och gå
Jag behöver inte ditt medlidande
---
Med stolthet i blicken och trots tårarna på mina kinder
Går jag upprätt genom natten mot ljuset

Trots misslyckandet i Luxemburg blev "Aufrecht geh'n" en liten hit och har fått evigt liv i Mary Roos repertoar. Hon sjunger den fortfarande och det är en av hennes mest älskade sånger. Förhållandet till Werner Böhm höll trots allt ett par år till och paret fick en gemensam son 1986.



Mary Roos / Aufrecht geh'n (Västtyskland 1984)
Delad 13:e plats av 19 bidrag i Luxemburg

Nur die Liebe läßt uns leben / Västtyskland 1972

Katja Ebstein hade kommit på tredje plats såväl 1970 som 1971 och tyska ARD måste ha varit i himlen. Så bra hade det aldrig gått tidigare. Stärkta av framgången beslutade man att pumpa upp den nationella finalen rejält.

Med hjälp av landets skivbolag vaskade man fram tolv kandidater till finalen som arrangerades av SFB (Sender Freies Berlin). En som tillfrågades men inte kunde tänka sig att tävla för Tyskland var Ilanit som året efter blev Israels första representant istället. En annan ratad kandidat lär ha varit Vicky Leandros med låten som senare skulle vinna hela finalen i Edinburgh.

Vid finalen i Västberlin var nivån hög och jämn och imponerande, och åtskilliga av bidragen kunde ha fungerat i Edinburgh. En jury röstade på samtliga tolv bidrag, varefter de fyra i topp gick vidare till en superfinal.

I den första omgången vann Cindy & Bert - ett oerhört populärt par som ofta sjöng schlager med en mer utmanande udd - med den souliga och ösiga "Geh' Die Straße" som tydligt var studiopublikens favorit. I superfinalen blev det väldigt jämnt och resultatet svängde: Cindy & Bert blev slagna med en enda poäng och publiken buade. Cindy & Bert skulle få sin chans internationellt två år senare.

Nu fanns det ingen större anledning att bua. Vinnaren blev Mary Roos, en enastående sångerska som mer och mer lämnat schlagern bakom sig och som hade en karriär på gång i Frankrike. "Nur die Liebe läßt uns leben" var en snygg och fungerande låt, men det var Marys avslappnade framförande som lyfte den flera steg.

I Edinburgh strålade Mary Roos som en stjärna och plockade hem en tredje tysk tredjeplats i rad. De närmaste åren skulle hon ha parallella karriärer i Tyskland and Frankrike och anses idag vara en av de bästa sångerskor Tyskland någonsin haft.

I Sverige blev bidraget en liten hit - Anna-Lena Löfgren låg en kort tid på Svensktoppen med den svenska versionen "Oh, vad det är skönt att leva".

I Edinburgh fick Mary Roos sällskap av Die Rosy Singers - en väletablerad sånggrupp som ofta bidrog med körsång i olika sammanhang men som också gav ut egna skivor. De syntes och hördes också bakom vinnaren Vicky Leandros. Inte nog med att de blev etta och trea i finalen - när de kom hem spelade de även in Storbritanniens andraplacerade låt på tyska.

Uppdaterad 13 oktober 2023



Mary Roos / Nur die Liebe läßt uns leben (Västtyskland 1972)
3:e plats av 18 bidrag i Edinburgh

Frei zu leben / Västtyskland 1990

Muren hade rämnat och hela världen såg annorlunda ut. För den som inte varit insatt i den östtyska statsapparatens nedgång och sönderfall kom kollapsen som en överraskning. Den 9 november 1989 öppnades muren och sedan fanns det ingen väg tillbaka. De båda Tyskland som funnits sedan det andra världskrigets slut skulle återförenas.

I det ännu socialistiska värdlandet Jugoslavien satte ändå det tyska tävlandet myror i huvudet på arrangörerna som mycket noggrant ville skriva ut överallt att det faktiskt var den tyska förbundsrepubliken - FR Germany - som tävlade och ingen annan. EBU satte ned foten och plockade bort preciseringen åtminstone från resultattavlan.

Socialismens fall lämnade rejäla spår i nästa års schlagerfestival, där flera länder ställde upp med sånger om fred och frihet och rivna murar. Det var inte mer än rätt att ett av murbidragen skulle bli den sista låt som representerade Tyskland före återföreningen.

Daniel Kovac var född i värdlandet och hade kommit till Västtyskland som 12-åring och redan året efter bildade han sitt första rockband. Han arbetade som programledare på en musikkanal och som studiomusiker, och på så sätt fick han kontakt med Ralph Siegel.

Siegel gillade säkert idén att skicka en jugoslav att tävla i Jugoslavien och såg säkert det kittlande i att tävla med en sång om muren. Istället för att be sin vanliga parhäst Bernd Meinunger om sångbara ord beställde han en text från den välrenommerade Michael Kunze.

Daniel Kovac ansågs kanske lite kort i rocken för att bära låten på egna axlar och parades ihop med sångerskan Christine "Chris" Kempers. De båda var ett underligt slarvigt sammansatt par med tanke på vilken perfektionist Ralph Siegel ännu var. Deras röster passade inte så hemskt bra ihop och någon större kemi uppvisade de inte heller. Trots det var de en av de stora favoriterna till segern.

Kanske tyckte juryn att det var ett billigt trick att sjunga om muren och kanske tyckte de att låten var i svalaste (och tråkigaste?) laget. Placeringen blev en besvikelse och duettparet avslutade sitt samarbete omgående efter finalen i Zagreb.

Daniel Kovac fortsatte som programledare i tv och på radio medan Chris Kempers avslutade sin karriär några år senare efter några musikalroller och efter att ha sjungit i ett rockband utan framgång.

Den 3 oktober 1990 slutade den tyska demokratiska republiken att existera och uppgick istället i den tyska förbundsrepubliken.

Redigerad 16 april 2020



Chris Kempers & Daniel Kovac / Frei zu leben (Västtyskland 1990)
9:e plats av 22 bidrag i Zagreb

Lied für einen Freund / Västtyskland 1988

Det hade varit ett styrkebesked för Ralph Siegel: 1987 hade han kommit både etta och tvåa i den västtyska finalen och i Bryssel hade Wind tagit hans låt hela vägen till silverplats. Än hade han inte tappat greppet. Än hade han mer att ge.

Tvåa i den nationella ligan 1987, slagna med en riktigt tunn marginal, blev en ovanlig duo bestående av en mamma och hennes unga dotter. Ralph Siegel och Bernd Meinunger hade skrivit den inte särskilt märkvärdiga "Frieden für die Teddybären" för duon och tänkte möjligen att de båda skulle ha en chans med en bättre låt.

På det andra försöket funkade det bättre. "Lied für einen Freund" var en betydligt bättre låt och framför allt den unga Meike Gärtners utstrålning gick hem hos tittarna. Hon hade ännu inte fyllt fjorton och var den yngsta artisten som deltagit sedan Sandra Kim vann två år tidigare.

I Dublin visade det sig att bara ungdom i sig självt inte räckte för att övertyga juryn. I finalen fallerade tekniken: i konsertsalen var ljudet så högt uppskruvat att högtalarna nästan sprack och mamma Chris mikrofon var inte påslagen. Olyckligt, men det räcker knappast som förklaring till den knappa poängskörden. För andra gången på tre år hade Ralph Siegel misslyckats i den internationella finalen.

Själv tycker jag att det tråkigaste med det här bidraget är att den magnifika Cindy Berger (Västtyskland 1974) bara blev tvåa i den västtyska finalen med den likaledes magnifika "Und leben will ich auch" och att vi aldrig får veta hur den skulle placerat sig i Dublin.

Meike Gärtner växte upp och skaffade sig en rejäl musikutbildning. Hon har haft flera roller i större musikaluppsättningar och fick 2005 en stor hit i Österrike med "Ich kann dich heilen" som del av gruppen Aschenputtel.

Uppdaterad 8 september 2020



Maxi & Chris Garden / Lied für einen Freund (Västtyskland 1988)
14:e plats av 21 bidrag i Dublin

Laß die Sonne in dein Herz / Västtyskland 1987

Wind hade lyckats bra på första försöket - deras bidrag hade blivit en hit och de såg länge ut att kunna riva åt sig segern i Göteborg. Nu var de tillbaka för att se om de kunde toppa sin framgång och placera sig ännu högre. Man hade ändrat om lite i gruppens sammansättning sedan sist. Sångaren Rainer Höglmeier hade flyttat till USA och ersatts av Andreas Lebbing, och nu hade Wind bara fem medlemmar.

Gruppens nya låt - ett tillbakalutat stycke pseudo-reggae - var skriven av Peter Elversen och Bernd Bastino. När Wind hade vunnit för andra gången och upphovsmännen kallades upp på scenen visade sig vara inga mindre än Ralph Siegel och Bernd Meinunger.

För att utnyttja EBU:s regler till fullo hyrde man in den gitarrspelande körsångaren Rob Pilatus för att få en sångröst till och kanske för att få lägga ytterligare ett instrument på band.

Paketet fungerade och Wind rodde hem en ny andraplats, även om de aldrig på riktigt var i närheten att kunna hota vinnaren Johnny Logan. Även den här singeln blev en hit här och där och något av en signaturmelodi för bandet som nu skulle börja få svårt att följa upp sina succéer.

Åtminstone var låten ett kraftbevis för Ralph Siegel som nu fick sin första framskjutna placering i ESC sedan segern fem år tidigare. Än kanske den gamle demonkompositören hade något att ge?

Rob Pilatus skulle bli en stor stjärna året efter som ena halvan av Milli Vanilli - en omåttligt populär grupp som snart skulle kraschlanda i offentligheten efter att deras producent Frank Farian erkänt att ingen av medlemmarna sjungit på skivorna. Rob Pilatus och bandkollegan Fab Morvan blev till allmänt åtlöje och skrattades ut av en hel värld.

Efter ett par misslyckade försök att starta om karriären fick Rob Pilatus problem med droger och alkohol och satt en kort tid i fängelse. 1998 hittades han död, endast 32 år gammal, efter vad som antogs vara en överdos alkohol och receptbelagda tabletter.

Winds karriär saktade in alltmer och i ett försök att ta sig tillbaka in på listorna skulle bandet ställa upp i ESC en tredje gång. Skam den som ger sig.



Wind / Laß die Sonne in dein Herz (Västtyskland 1987)
2:a plats av 22 bidrag i Bryssel

Für alle / Västtyskland 1985

Tanken var att Ralph Siegel skulle ha gjort sin stora comeback i Eurovision Song Contest med Heike Schäfer och "Die Glocken von Rom", som var storfavorit att vinna den västtyska uttagningen och som mycket riktigt låg i en tydlig ledning när programledarna läste upp en tidig poängställning i programmet. Men så tog det hela en oväntad vändning som fick åtskilliga hakor att falla.

I den första delrapporten från opinionsinstitutet Infratest - som såg till att låta ett statistiskt urval av de tyska tittarna bestämma vinnaren - hade sexmannabandet Wind från München bara legat på åttonde plats av tolv bidrag. När man räknat klart hade den unga schlagerorkestern stormat upp i topp och slog ut förhandsfavoriten - en överraskning som hette duga.

Ralph Siegel deppade nog inte alltför mycket. Han fick skriva en låt för Luxemburg istället och Wind hade kontrakt med hans skivbolag Jupiter records. "Für alle" blev en hit och sågs som en mycket trolig vinnare inför finalen i Göteborg.

Halvvägs genom röstningen såg man ut att vara på väg mot en stor seger innan vinden vände. Inte minst tack vare att man fick noll poäng från såväl Schweiz som Österrike blev tyskarna omsprungna av norska Bobbysocks.

Wind blev ändå populära i Sverige, där "Für alle" tog sig upp på försäljningslistan. När gruppens album släpptes i Sverige hade man inkluderat en svensk version - "Så många människor" med text av Monica Forsberg. Den svenska texten spelades även in av Stefan Borsch och en väldigt ung Linda Bengtzing.

Bakom "Für alle" stod Hanne Haller som förutom att skriva låtar även var en etablerad schlagersångerska på egen hand - 1979 hade hon deltagit i den västtyska finalen med "Goodbye chérie". Efter att någon slarvat på skivbolaget registrerades hon som ensam upphovsman till "Für alle" trots att texten skrivits av Bernd Meinunger.

Elva år senare vann Hanne Haller åter den tyska uttagningen med "Blauer Planet" - ett stycke schlagertechno framfört av den sjungande frisören Leon. I den underliga och interna semifinalen som anordnades inför finalen i Oslo slogs Tyskland ut och missade sin hittills enda final.

2005 avled Hanne Haller till följd av den bröstcancer hon drabbats av drygt tio år tidigare. Ett par år efter hennes död avslöjade hennes tidigare livspartner - programledaren Ramona Leiß - att Hanne Haller var lesbisk.



Wind / Für Alle (Västtyskland 1985)
2:a plats av 19 bidrag i Göteborg

Feuer / Västtyskland 1978

Vartefter 1970-talet fortskred skulle västtysk tv slarva bort den egna nationella finalen på ett rent häpnadsväckande sätt. För varje år kändes sändningen lite mindre övertygande, lite mindre spännande, lite mindre engagerande. 1977 hade man valt internt och inför Paris skulle man prova ett helt nytt sätt att välja bidrag.

Ett riktigt misslyckat sätt, ska kanske tilläggas. Man plockade helt bort tävlingen ur tv-rutan och spelade enbart upp låtarna i radio. Vinnaren skulle väljas ut av ett statistiskt urval av radiolyssnare (en tredjedel av makten) samt en åttahövdad panel av experter som skulle stå för resten av resultatet.

Det bar sig inte bättre än att experterna vägrade göra sitt jobb. De hävdade att alla låtarna var för dåliga och att Västtyskland skulle göra bort sig i Paris. Att det vore mycket bättre att ARD drog sig ur tävlingen om det här var det bästa man kunde åstadkomma.

Arrangerande Südwestfunk (med säte i Baden-Baden) ville inte alls höra på det örat utan lät helt enkelt lyssnarna bestämma i ensamt majestät. De var inte heller direkt begeistrade men man fick åtminstone fram en vinnarlåt.

Bland de ratade bidragen hittar man andra artister med koppling till ESC. Cindy & Bert hade tävlat för Västtyskland 1974 och hade två låtar med i finalen. Peter, Sue & Marc hade tävlat för Schweiz två gånger redan och ställde upp med "Charlie Chaplin".

Även vinnaren Ireen Sheer hade varit tävlat tidigare och representerade Luxemburg 1974. Hennes karriär hade kanske inte varit full av hits sedan dess men hon var en uppskattad schlagerartist som ofta syntes på tv. I Paris bestämde hon sig för att synas lite extra och genomförde tävlingens första betydande klädbyte, då hon kastade av sig en del av sin klänning före första refrängen.

Experterna visade sig ha fel. Trots att den franska orkestern visade sig rent bedrövlig på att spela disco - här fanns inte ett spår av skivversionens snits och elegans - levererade Ireen och hennes inhyrda franska körsångare intensitet och en viss hetta som få andra kandidater samma år mäktade med och resultatet blev gott.

Den västtyska uttagningen utdömdes däremot med all rätt till ett fiasko och skrotades. Året efter skulle ARD:s avdelning i Bayern lyckas betydligt bättre med att få snurr på tillställningen.



Ireen Sheer / Feuer (Västtyskland 1978)
6:e plats av 20 bidrag i Paris