Monsters / Finland 2018

Trots tre misslyckanden i rad tänkte inte Yle ändra någonting alls. Man höll fast vid UMK (Uuden Musiikin Kilpailu - Tävlingen för ny musik) dit vem som helst fick skicka in bidrag. Därför slog nyheten ned som en mindre bomb då man höll presskonferens i början av november 2017 och meddelade att de inskickade bidragen inte höll acceptabel kvalitet.

De cirka 300 inskickade bidragen gick rakt ned i papperskorgen. Istället hade man valt ut Saara Aalto som Finlands representant i Lissabon. I en miniversion av UMK skulle hon framföra tre låtar och så fick publiken välja vinnare.

Ingen var gladare än Saara Aalto själv. Hon hade kommit tvåa i den nationella ligan två gånger tidigare ("Blessed With Love" 2011 och "No Fear" 2016) och fått hela Finland att sitta som på nålar då hon 2016 tagit sig hela vägen till final i brittiska X-Factor.

Nu visste verkligen alla vem hon var. Det enda som saknades var ett sjösättande av en riktig popkarriär med riktiga hits. Här kom den bästa chansen serverad på silverbricka. 

Det mullrades bland de låtskrivare som ratats synnerligen offentligt och ingen kan beskylla Yle för att ha skött saken speciellt snyggt. Hade man fått en mindre smaskig fisk på kroken än Saara Aalto hade man nog fått svårt att förklara sig i slutändan.

De tre tävlingslåtarna var alla skrivna av utländska team i samarbete med Saara Aalto själv. Det var en underlig utvckling för UMK - en tävling designad att visa fram finländska talanger.

Länge såg finalen ut att bli en hård kamp mellan två av låtarna men när tittarna fick säga sitt vann "Monsters" klart över "Domino". Vinnaren var skriven i samarbete med Joy och Linnea Deb som vunnit hela ESC 2015. Nu skrev de i samarbete med Ki Fitzgerald, vars pappa Scott kommit tvåa vid ESC 1988 i Dublin för Storbritanniens räkning.

I slutstriden tvålade de dessutom till en annan svensk eurovisionsvinnare: Thomas G:son som vunnit med "Euphoria" 2012 stod bakom "Domino".

När vinnarlåten utropades spelade Saara Aalto stor teater och låtsades inte kunna tro sina ögon att just hon vunnit tävlingen (trots att inga andra artister varit med). Att sångerskan hade en förmåga att ta i lite för mycket ibland skulle demonstreras tydligt på plats i Lissabon.

Utan att tillhöra de stora favoriterna fanns det ändå en liten buzz runt "Monsters" då repetitionerna drog igång. Snart stod det klart att Team Finland tagit i från tårna och klämt in en förfärlig mängd visuella tricks på sina tre minuter, bland annat hade Saara Aalto tagit med sig det snurrande hjul hon använt till "Domino" i den nationella finalen. Lite lätt överlastat, lite väl mycket av allt.

I semifinalen lyckades man hålla ihop det hela ganska bra (att en körsångerska stod på näsan fullt synligt i bild var bara en olycklig malör) och Finland tog sig till final. Där var gesterna på nytt yvigare och utspelen större och för de som såg bidraget för första gången framstod det gissningsvis som en smula stressigt och stirrigt.

Den låga placeringen i finalen kom som en stor besvikelse i de tusen sjöarnas land där man än en gång skruvat upp förväntningarna ganska högt. Saara Aaltos popkarriär kom av sig och hennes album rutschade ganska snabbt ut från den nationella topplistan. Ett ganska hårt öde, kan tyckas.

Yle verkar ha varit glada (och säkert lite lättade) bara över att ha tagit sig till final och bestämde sig för att behålla systemet med en på förhand utvald artist ett år till.

Saara Aalto har förblivit ett känt namn och en mångsysslare inom finsk showbiz. Hon har spelat musikal, agerat sångcoach och dykt upp i en mängd olika tv-program. 2022 startade hon ett eget program där hon lurar människor med dold kamera - Saara Aalto pränkkää Suomea ("Saara Aalto lurar Finland").

Saara Aalto / Monsters (Finland 2018)

25:e plats av 26 bidrag (final) i Lissabon

Blackbird / Finland 2017

Efter en svag start hade kurvorna vänt och Finlands nya final - Tävlingen för ny musik eller Uuden musiikin kilpailu (UMK) - hade börjat se ganska lovande ut. Än så länge hade de riktigt stora genombrotten uteblivit men man hade fått en del internationell uppmärksamhet och åtminstone en riktigt bra placering 2014.

Sedan gick ett par viktiga saker snett. 2015 förvandlades UMK till ett slags politiskt statement som resten av Europa sedan visade sig ganska ointresserat av. 2016 hade tittarnas favorit Saara Aalto fått stryk i omröstningen medan vinnaren floppade i semifinalen.

Nu var intresset för tävlingen återigen katastrofalt lågt från såväl media som de artister man så desperat behövde i startfältet. De tio bidragen som valdes ut var verkligen ingen hitparad och Yle gjorde sitt bästa för att kompensera: samtliga låtar försågs med varsin påkostad video och finalen avgjordes inför stor publik i LänsiAuto Areena i Esbo.

För att se till att arenan inte var tom engagerades de norska tonårsidolerna Marcus och Martinus som pausprogram och helt uppenbarligen hade fler personer dykt upp för att få en skymt av poptvillingarna än för själva tävlingens skull.

I slutändan gick det som förväntat och startfältets enda riktigt starka låt blev en tydlig segrare både hos juryn och folket. Duon Norma John - bestående av Leena Tirronen och Lasse Piirainen - övertygade med sin originella och suggestiva "Blackbird".

Duons namn anspelade på spekulationerna om ett eventuellt förhållande mellan Marilyn Monroe (vars egentliga namn var Norma Jean Baker) och president John F Kennedy men - tillade bandet när det tillfrågades om saken - lika mycket var namnet ett internt skämt inom gruppen.

Till de flestas stora förvåning seglade Finland snabbt upp som en förhandsfavorit inför ESC i Kiev där den dramatiska balladen spåddes vissa chanser. Dessvärre gick det fel när det väl gällde: i semifinalen gjorde ett fel i ljudmixen att det långa pianosolot hördes alltför lite i tittarnas tv-apparater och till slut missade Finland finalen för tredje året i rad.

"Blackbird" blev en mindre schlager i Finland men förblir Norma Johns enda hitlistenotering. Duon har aldrig officiellt upplösts men jobbar mest på skilda håll inom musikbranschen, inte minst som låtskrivare åt andra artister.

Läget för UMK hade knappast förbättrats och inför 2018 skulle arrangörerna ta till drastiska åtgärder för att få ordning på torpet.

Norma John / Blackbird (Finland 2017)

12:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Kiev

Lose Control / Finland 2009

I slutet av 1990-talet hade de nordiska länderna börjat exportera allt mer popmusik. Sverige låg i topp men även Norge och Danmark hade flera framgångsrika akter och Island hade den universellt beundrade Björk. Vad hade Finland?

Det gick betydligt segare för Finland då det gällde att kränga musik till resten av världen men 1998 hamnade en finskproducerad låt slutligen i daglig rotation på MTV Nordic: "U Drive Me Crazy" med bandet Waldo's People.

Under ledning av frontmannen Marko "Waldo" Reijonen dansade bandet vidare så länge som publiken hade smak för eurotechno, sedan blev det väldigt tyst i ganska många år.

2008 gjorde Waldo's People en uppmärksammad comeback med singeln "Back Again" som rusade upp i topp på den finska hitlistan. I samma veva avslöjades att bandet var en av tolv deltagare i 2009 års finska final inför ESC - en final bandet gick åstad och vann.

"Lose Control" var en kraftfull technolåt som levde högt på Annie Kratz-Gutå och hennes röstresurser. Hon var en svensk sångerska som deltagit i Melodifestivalen 2001 och som nu lånat sin röst och sina låtskrivartalanger till Waldos nya skiva.

Möjligen var inte sambandet helt friktionsfritt och kort tid efter den nationella finalen meddelades det att Annie Kratz-Gutå inte skulle följa med till Moskva, ett beslut sångerskan själv uttryckte förvåning och missnöje över.

Istället sattes allt fokus på Waldo och hans mer synliga sångerska Karoliina Kallio. För att få mer tryck i sången hyrdes två andra körsångerskor in att göra jobbet i Moskva, men ingen av dem hade samma mullrande botten som Annie Kratz-Gutå haft. 

I Moskva lät sången tunn och lite skrikig. Dessutom såg hela paketet smått kaotiskt ut på scenen, långt ifrån den snygga video man använt sig av i förhandsvisningarna. Jurygrupperna räddade Finland vidare till finalen men där kom Waldos gäng på allra sista plats.

Efter det sinade framgångarna på nytt. Waldo har släppt ett par singlar till med modest framgång medan Karoliina Kallio mest sjungit bakom andra artister.

Efter att Waldo's People visat vägen skulle en del andra finländska artister också ta sig ut i världen: Darude, Bomfunk MC's, Nightwish och The Rasmus, till exempel.

Waldo's People / Lose Control (Finland 2009)

25:e plats av 25 bidrag (final) i Moskva

Missä miehet ratsastaa / Finland 2008

Alltsedan Lordi vunnit den nationella finalen hade Finland fullkomligt badat i Eurovision Song Contest: tävlingen var överallt och helt tiden, på längden och tvären och i alla kanaler. Härligt och överväldigande och lite hedonistiskt. 

Som att äta enbart schwarzvaldtårta under ett drygt år. Underbart på många sätt men förr eller senare infinner sig en mättnadskänsla. Såväl de anställda på Yle som den stora allmänheten var en aning utschasade när den stora finalen i Helsingfors var över.

Inte undra på att 2008 års nationella upplaga kändes lite trött. Det momentum man haft året innan var som bortblåst och det allmänna intresset var häpnadsväckande lågt.

De två tidigare årens koncept - att låta tolv utvalda artister ställa upp med två låtar var och få ett av sina båda nummer utslaget i semifinalen - hade vattnats ur rejält. Nu hade de tolv artisterna var sin låt och i de tre semifinalerna valdes två vidare till finalen medan de utslagna fick en ny chans i Andra Chansen.

Andra Chansen avgjordes i samma program som själva finalen så alla tolv artister fick ändå sjunga där, något som gjorde semifinalerna fullständigt poänglösa och onödiga. Man hade lika gärna kunnat göra en enda stor final med alla bidrag istället.

Bland artisterna fanns såväl ett par etablerade veteraner som ett par lovande nykomlingar, men den skärpa som funnits i startfälten de senaste åren saknades nu. Ingen av deltagarna känns riktigt spännande på det där kittlande sättet. Ingen kändes riktigt här och nu.

Föga förvånande stod slutstriden mellan de två största namnen i tävlingen: den 62-årige schlagerlegenden Kari Tapio mot ett ungt rockband i läderbyxor (men ofta utan skjortor). Finland skulle väl inte varit Finland om inte rockarna dragit det längsta strået men det blev en rätt tunn marginal i slutändan.

Teräsbetoni bildades i Tammerfors 2002 med Jarkko Ahola som solist. De hade två skivor i bagaget varav den senaste - utgiven på finska Warner - sålt guldskiva. Bandnamnet betyder "armerad betong" och valdes för att låta både hårt och starkt på samma gång.

"Missä miehet ratsastaa" ("Där männen rider") var skriven delvis som en blinkning till en annan finsk stjärna och introt bär ekon av "Tsingis Khan" med Frederik. Att den låten var en finsk version av ett ESC-bidrag hade bandet enligt egen utsago ingen aning om.

Väl på plats i Belgrad skilde låten ut sig från de andra bidragen på ett positivt sätt. Teräsbetoni tog sig hela vägen till finalen och nu spreds ett rykte bland finska journalister att Finland skulle ha vunnit sin semifinal. Med ens piskades det upp en viss förväntan på hemmaplan och man kunde ana åtminstone en smula av den festivalfeber som rått året innan.

I finalen kom förhoppningarna på skam och placeringen blev låg. Det spelade ingen roll på hemmaplan där "Missä miehet ratsastaa" blev en stor framgång och Teräsbetonis nya skiva toppade albumlistan.

Trots framgången skulle sagan om Teräsbetoni bli kort. 2011 - efter nio år och fyra fullängdare - tyckte medlemmarna att man kramat allt man kunde ur konceptet och bandet gick skilda vägar.

Teräsbetoni / Missä miehet ratsastaa (Finland 2008)

22:a plats av 25 bidrag (final) i Belgrad

Reggae OK / Finland 1981

Finland hade haft ett ganska lyckat 1970-tal i Eurovision Song Contest: man hade tagit sig in bland de tio främsta vid fyra tillfällen, räknats som favorit ett par gånger och även om tonvikten legat på inhemskt schlager hade man visat upp en förhållandevis stor musikalisk mångfald.

Den stora genre som lyst med sin frånvaro var naturligtvis rockmusiken. Det spelades inte rock i ESC vid den här tiden. Måhända tyckte någon på Yle:s underhållningsavdelning att det var dags för lite nyordning och bland de femton låtskrivare som bjöds in att delta i 1981 års nationella final fanns flera etablerade rockmusiker.

De inbjudna kompositörerna - som samtliga tackade ja till utmaningen - fick själva välja textförfattare och artister till sina bidrag. De femton låtarna spelades först upp i en semifinal där åtta gick vidare och sju slogs ut.

Bland de utslagna kan man notera Leevi and the Leavings som snart skulle bli ett av Finland mest älskade och bäst säljande band, trots att de var en ren studiosättning som aldrig gav konserter. Semifinalen lär vara bandets enda offentliga live-framträdande någonsin.

Finalen skulle man kunna skriva en hel bok om då den var sprängfull av såväl stjärnor som låtar som fått evigt liv i Finland. En av de största framgångarna fick Frederik med sin discohumppa "Titanic", tydligt inspirerad av tyska "Dschinghis Khan", trots att den kom näst sist i tävlingen. Hela finalen kan beskådas i sin helhet på YouTube. 

Den höga standarden till trots var expertjuryn i studion rörande överens om vilken låt som skulle vinna. "Reggae OK" fick full pott av samtliga domare utom två och samlade mer än dubbelt så många poäng som tvåan.

Reggaen hade spridit sig över världens hitlistor under 70-talet men det var nog inte många som trodde att just Finland skulle bli först med att ta genren in i ESC. Texten förklarar glatt att när man bara vant sig lite är det här säkert ett beat som alla vill ha.

Upphovsmannen Jim Pembroke hade flyttat från London till lilla Varkaus för att jobba som aupair. Han väckte snabbt uppseende bland finska musiker och blev snart nog en hörnsten inom den finska rocken, inte minst som sångare i bandet Wigwam. Att han ställde upp i - och vann - den nationella schlagerfestivalen var en stor överraskning för de flesta, kanske också för honom själv.

Sångaren Richard "Riki" Sorsa såg The Who live i Helsingfors ishall 1966 och visste redan då som fjortonåring att det var artist han skulle bli. Först sjöng han i bandet The Zoo men att vinna Euroviisut 1981 var den verkliga starten på hans solokarriär. Nu skulle han se till att fastna rejält i minnet på publiken och det får man säga att han lyckades med.

Inte minst reagerades det kraftigt på de scenkläder han själv designat till finalen i Dublin. Ett stort antal förfärade tittare rasade efter sändning och fruktade att Europa skulle tro att Finland inte tog den här viktiga tillställningen på allvar.

På så himla stort allvar tog varken Riki Sorsa eller Jim Pembroke ESC i sig självt, men det var en fin arena att marknadsföra sig på. Trots att slutresultatet blev knapert lämnade "Reggae OK" spår efter sig på flera sätt och gick inte minst in på den norska topplistan efteråt.

I Dublin hade veteranen Ossi Runne - som dirigerat alla finska bidrag sedan 1966 - övergivit pinne och dirigentpult. Han sade sig vara färdig med ESC och lämnade över uppgiften till Otto Henrik Donner, en annan välmeriterad musiker som varit med och startat Love records - ett av Finlands mest inflytelserika skivbolag genom tiderna. 

Ossi Runne fick resa till Dublin i alla fall och fungerade som kommentator i Yle TV1. Att sitta vid sidan av ett år var kanske var maestro Runne behövde. Året därpå var han tillbaka och dirigerade sedan alla Finlands bidrag till och med 1989.

Den lilla folkstormen till trots hade Riki Sorsa nu sitt på det torra och allt han tog i skulle bli till guld de närmsta åren. Efter två album på engelska bytte han sångspråk till finska och blev om möjligt ännu mer populär. Hans album "Kellot ja peilit" från 1984 blev det första finska album som gavs ut på CD.

Jim Pembroke verkar ha fått smak på att tävla i musik och skulle vinna den nationella finalen på nytt året därpå, nu med ännu större storm i tidningarna som följd.

Riki Sorsa höll sig kvar på toppen av topplistorna i ett drygt decennium men förblev en uppskattad artist som ofta syntes i tv och allehanda sammanhang där man behövde en bra sångare. 

När han 2006 drabbades av cancer i struphuvudet verkade det som att karriären var slut för alltid. Riki Sorsa klarade sig med rösten oväntat intakt - bland annat spelade han in "Gabriellas sång" på både svenska och finska - och funderade som talesperson för Cancerföreningen i Finland. Sjukdomen kom tillbaka några år senare och då fanns inget mer att göra. Riki Sorsa avled i maj 2016, endast 63 år gammal.

Riki Sorsa / Reggae OK (Finland 1981)

16:e plats av 20 bidrag i Dublin

Sing It Away / Finland 2016

Det kändes kanske bra i stunden att satsa på ett budskap istället för starkaste tänkbara låt och Pertti Kurikan Nimipäivät hade dragit stor uppmärksamhet till den finska finalen 2015. Men nu stod man där med en tävling där just inga riktigt stora namn ville vara med och leka. Nästan inga.

Bland de arton kandidaterna fanns fyra som deltagit tidigare. Cristal Snow hade börjat sin bana som drag queen, Mikael Saari hade kommit tvåa efter Krista Sigfrieds 2013 och den etablerade discodrottningen Eini ställde upp för att ge lite extra dragkraft till sitt nya album.

Den som kommit tillbaka för att vinna var ändå Saara Aalto, som kommit tvåa i finalen 2011 och som sedan dess spelat musikal, turnerat i Kina med Robert Wells och kommit tvåa i finska X-Factor. Allt detta till trots ville inte karriären riktigt ta fart - alla visste vem hon var men hon hade inte en enda hitsingel i bagaget.

"No Fear" - som hon själv skrivit text och musik till och vars tema anspelade på att sångerskan kommit ut som lesbisk i offentligheten året innan - befann sig i ett musikaliskt gränsland mellan Disney och Kate Bush och kändes som en mycket tänkbar vinnare. 

Åtminstone fram till tv-sändning då det visade sig att Saara Aalto tog i från tårna och det plötsligt blev lite för mycket av allt. Lite för mycket dans, lite för gapigt, lite för lite fokus. Tittarna hade ändå "No Fear" i topp men juryn - som nu hade halva makten på nytt - höll ned poängen. Till slut blev det en ny andraplats och Saara Aalto skulle hitta sig andra utmaningar utanför Finland.

Istället gick segern till den nästan helt okända Sandhja Kuivalainen - en 25-årig sjungande sjuksköterska från Helsingfors med rötterna i Guyana och Indien och ett tidigare album i ryggen - och hennes livliga körsångerskor. Liksom Eini ville Sandhja ge synlighet åt sin nya skiva med verkade inte så förfärligt intresserad av själva tävlingen hon deltog i och gav ofta ett något oengagerat intryck i intervjuer.

Om Saara Aalto varit lite för mycket blev det istället på tok för lite av det mesta i Globen där Finland fick inleda den första semifinalen. Kören var nedtonad medan Sandhja hade svårt att hitta sin energi i det allt annat än smickrande fodral hon fått att uppträda i. Det kom inte som den stora överraskningen när Finland inte fick någon plats i finalen.

Året därpå skulle kvaliteten i den nationella ligan sjunka ytterligare några steg och Sandhja försvann snart in i anonymiteten på nytt. Ändå fanns två riktiga vinnare av UMK 2016: Eini fick en hit och en ny vår i karriären medan Saara Aalto bestämde sig för att pröva vingarna i brittiska X-Factor med stor framgång.

Sandhja / Sing It Away (Finland 2016)

15:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Stockholm

Muistathan / Finland 1972

I dagens läge är de allra flesta bidrag som syns och hörs i Eurovision Song Contest inskickade som mer eller mindre färdiga paket, Färdigt producerade, färdigt uttänkta, inte sällan färdigt anpassade för en redan utvald artist. Så har det verkligen inte alltid varit.

Fram till och med 1980-talet försökte de flesta deltagande tv-bolag tvärtom att själva kontrollera sina uttagningar så långt som möjligt istället för att springa skivbolagens ärenden.

I den finländska finalen 1972 valdes låtarna ut först och sedan nominerade Yle lämpliga artister. Att framföra ett bidrag var alltså snarast vilket tv-jobb som helst och det var verkligen inte säkert att man själv gillade låten man sattes att framföra. Man kom till studion, sjöng sin låt och så fick tittarna välja vinnare genom att skicka in vykort.

Att vinnarna Päivi Paunu och Kim Floor ogillade den låt tittarna valt ut gjorde de ingen hemlighet av. De båda gjorde narr av hur rysk den lät och hur irrelevant den var. Hur de nästan skämdes för att sjunga den.

Päivi var skådespelerskan som satsat på en sångkarriär istället. Hon var ett etablerat namn som legat etta på de finska listorna med sin finska version av "Those Were The Days". Kim Floor var ett nyare ansikte för publiken och kunde kanske ha visat sig lite glad för chansen att synas, kan man tycka.

Trots att de sade sig ogilla låten gav de båda järnet såväl i den vintriga förhandsvideon som spelades in i Kims hemstad Borgå som på scenen i Edinburgh. Särskilt den sista refrängens accelerando slog det gnistor om och "Muistathan" ("Du minns väl") imponerade på en och annan inför finalen. BBC:s kommentator Tom Fleming kallade Kim och Päivi "en synnerligen attraktiv duo". 

En tolfteplats var inte så pjåkigt för Finland, som dessutom blev hela Nordens mest framgångsrika bidrag. Päivi Paunu och Kim Floor ville ändå skaka av sig låten och gå vidare i sina karriärer. Det gick sådär.

Päivis karriär gick som på räls i några år till men stannade av i mitten av 1970-talet. Då bildade hon först trion Mirumaru tillsammans med Titta Jokinen och Paula Nurminen - de kom femma i den finska finalen 1978 - för att sedan utbilda sig till talpedagog.

Kims musikkarriär tog aldrig riktigt fart på allvar. Istället ägnade han sig åt skådespeleri och i början av 1990-talet blev han programledare för Lyckohjulet på finsk tv. 

När de båda återförenades för att mima sin gamla tävlingslåt i en av de finska semifinalerna 2007 stod det klart för många i publiken att livet kanske inte behandlat Päivi Paunu särskilt varsamt. Hon gav ett lätt förvirrat och bittert intryck under ett par obekväma minuter i direktsändning. Några år senare drabbades hon av cancer i munnen och avled i december 2016, knappt tre månader efter sin 70-årsdag. 

Päivi Paunu & Kim Floor / Muistathan (Finland 1972)

12:e plats av 18 bidrag i Edinburgh

Aina mun pitää / Finland 2015

Eurovision Song Contest borde vara en tävling där låtar - och om man så vill framträdanden och artister - tävlar mot varandra. Alla låtar spelas upp och så röstar man på den man gillar mest. Den med flest poäng vinner, den med minst poäng kommer sist. Men ibland letar sig andra bevekelsegrunder in och grumlar sikten en aning.

Ibland förväntas man gilla saker och rösta saker för att vara En Bra Person eller En God Människa. Då låtar inte borde vinna för att de är bra utan för att de har rätt budskap eller skickar rätt signaler.

UMK 2015 borde enligt alla konstens regler ha varit vikt åt Satin Circus - ett finlandssvenskt popband som i flera år bubblat under ytan och som spelats flitigt på Yle svenskspråkiga ungdomskanal X3M i väntan på att brejka stort. "Crossroads" var om inte deras allra starkaste låt ändå ett fungerande paket likafullt.

I finalen fick de dessvärre möta Den Goda Saken i form av punkbandet Pertti Kurikan Nimipäivät ("Pertti Kurikkas namnsdagar"), eller PKN i kort form. Bandet hade bildats efter en workshop för vuxna personer med olika sorters funktionsnedsättning och bandets medlemmar har Downs syndrom och/eller autism. 

PKN hade spelat på allvar tillsammans sedan 2009 och 2012 gjordes dokumentären The Punk Syndrome som fick en del uppmärksamhet utanför Finland och gav bandet en internationell publik. 

2014 spelade man på samma välgörenhetskonsert som Lordi och där verkar idén ha fötts att PKN skulle ställa upp i den finska finalen, med syfte att ge uppmärksamhet till personer med Downs syndrom. Det får väl sägas ha lyckats då man tog en överlägsen seger i UMK trots att juryn föredrog Satin Circus.

"Aina mun pitää" ("Alltid måste jag") var en punkig protestsång om hur man måste göra en massa tråkiga saker som att diska eller städa medan man aldrig får träffa sina kompisar eller ens dricka alkohol. Kort och kärnfull, och med sina 87 sekunder alla tiders kortaste ESC-bidrag (ett rekord "All" med Patricia Bredin hållit sedan 1957).

I Finland uppstod en diskussion efter UMK om huruvida det över huvud taget var okej att tycka att fel låt vann. Vad spelade låten i sig för roll när man skickade ett så positivt budskap till ESC? Personligen tycker jag nog att man främst ska skicka en så bra låt som möjligt till en låtskrivartävling och att alla budskap - om än hur positiva - måste backas upp av en stark komposition.

Europa verkar ha varit mer på min linje och i den första semifinalen kom Finland på allra sista plats. Det spelade in så stor roll för PKN som ändå hade slutet av karriären i kikarsiktet. Den 26 december 2016 - Pertti Kurikkas 60:e födelsedag - spelade bandet sin sista konsert och upplöstes efter det.

Möjligen blev det ytterligare lite svårare för Yle att få etablerade artister att vilja ställa upp i UMK och löpa risken att bli utklassade av någon som haussats upp i pressen av andra orsaker än just tävlingslåtens förträfflighet.

Pertti Kurikan Nimipäivät / Aina mun pitää (Finland 2015)

16:e plats av 16 bidrag (semi) i Wien

Yamma yamma / Finland 1992

Efter att de släppt sitt tredje album "Joyride" 1991 stod Roxette på den absoluta toppen. De spelades överallt, låg etta över nästa hela världen och var inget mindre än ett globalt fenomen. Alla ville bli lika stora som Roxette.

Det är faktiskt rätt underligt att inte särskilt många bidrag i ESC försökte låta som Roxette. Kanske var det orkesterns fortsatt dominerande närvaro som fick deltagarna att avstå från att kopiera de trender som låg på hitlistorna? Orkestern hade ju flera gånger visat sig mer än kapabel att totalt kvadda mer moderna ljudbilder när det väl gällde.

En och annan hade jämfört Finlands bidrag 1991 med "Fading Like A Flower" men det var bara en mild bris jämfört med det Roxette-marinerade paket finnarna skulle bjuda på året därpå.

För andra året i rad hölls den finländska finalen i Typhoon-hallen i Åbo inför storpublik och standarden på bidragen var hög. Här fanns tidigare vinnare som Sonja Lumme (1985), Kirka (1984) och Riki Sorsa (1981) samt landets ledande popstjärna Kikka.

Kikka var ett slags lokal mix av Sabrina, Samantha Fox och den tidiga Madonna. Hon visade generösa mängder hud på sina skivomslag och pressbilder och sjöng sånger vars texter flitigt anspelade på sex. Finland hade sällan skådat något liknande och hennes skivor sålde i stora upplagor.

"Parhaat puoleni" ("Mina bästa sidor") hörde kanske inte till hennes starkaste låtar men det var svårt att skaka av sig känslan av att expertjuryn satt sig på sina höga hästar då Kikka inte ens tog sig in bland de fyra bidragen i superfinalen.

Istället gav samtliga juryledamöter sina fullpoängare till veteranen Pave Maijanen. Han hade varit musiker i många år (bland annat som körsångare för Finlands bidrag 1982 och 1983) innan han gjorde sig ett namn på egen hand. Under det sena 80-talet sålde hans album platina men sedan dess hade populariteten planat ut. Nu gällde det att skaka liv i framgången igen.

"Yamma yamma" - oblygt garnerad med samma gitarrsound som Roxette använt i "The Look" - handlade om hur Pave som liten pojke lyssnat på en gammal transistorradio full av rör och pryttlar och förundrats hur all musik kan rymmas i en så liten låda. 

"Se soi kuin stadion, vaikka niin snadi on" ("Den låter som en hel stadion fast den är så liten") är ett av mina favoritrim någonsin. Yamma yamma yamma är ljudet radion ger ifrån sig när man snurrar på ratten och panorerar mellan kanalerna.

Studioversionen lät rätt snärtig och förhandsvideon var kul men på plats i Malmö fick Finland ingenting att fungera. Ljudet var tunt och mjäkigt och sånginsatsen oförklarligt medioker. Än en gång parkerade Finland sist i resultatet och nu skar Paves solokarriär ihop fullständigt. Under de närmsta åren ägnade han sig enbart åt att vara studiomusiker och producent åt andra.

Med åren glömdes eurovisionsdebaclet bort och Pave turnerade framgångrikt land och rike kring som en del av Mestarit Areenalla, en konsert där flera populära manliga artister uppträdde som ett paket: Pave, Kirka, Pepe Willberg och Hector, som skrev texten till "Yamma yamma".

I samband med sin 70-årsdag i september 2020 berättade Pave Maijanen i en intervju att han lider av långt framskriden ALS och därför varken kan sjunga eller spela gitarr längre. Den 16 januari 2021 meddelade finska medier att Pave Maijanen avlidit till följd av sin sjukdom.

Pave Maijanen / Yamma yamma (Finland 1992)

23:e plats av 23 bidrag i Malmö

Leave Me Alone / Finland 2007

Ett gammalt skämt som var populärt på nätet - och i Finland - hade som punchline att när temperaturen sjunker till minus trehundra grader fryser helvetet till is och Finland vinner Eurovision Song Contest. I Aten 2006 frös helvetet hela vägen ned till botten och Lordi vann finalen med den dittills högsta poängsumman någonsin.

Att säga att Finland tappade koncepterna räcker inte riktigt till. Den här segern utmanade på ett plan hela landets självbild: Finland var bra på vissa saker men saknade ganska långt det självförtroende som krävdes för att ta plats inom internationell showbiz. Att förlora ESC hade blivit en del av landets DNA och nu när man var etta visste man inte riktigt hur man skulle förhålla sig till det.

Finsk tv var redan från början uppdelad mellan TV1 i Helsingfors och TV2 i Tammerfors och nu startade en lång dragkamp om var den internationella finalen skulle hållas: huvudstaden mot resten av landet. In i det sista övervägde man att lägga tävlingen i Åbo, men där fanns helt enkelt inte tillräckligt med hotellrum.

Istället fick Åbo stå värd för den nationella finalen som följde samma modus som året innan. Skivbolagen fick nominera tolv artister som i semifinalerna fick framföra två låtar var innan publiken bestämde vilken av de båda de fick med sig till finalen.

Uppställningen var stark, både vad gäller låtar och artister. Johanna Kurkela skulle bli årets genombrott och få framgång med båda sina låtar ("Olet uneni kaunein" gick till final medan min favorit "Jossain metsäin takana" blev kvar i semin). 

Bland de tävlande syntes också Laura Voutilainen (Finland 2002) som modigt gav sig in i leken på nytt och hamnade på fjärde plats. Underligt nog fick hon större framgång med sin utslagna låt.

Vinnare blev ändå startfältets i särklass hetaste namn. Hanna Pakarinen hade vunnit den första omgången av finska Idol och hade haft långa rader av hitlåtar sedan dess. "Leave Me Alone" lät både bekant och annorlunda - en rockstänkare i valstakt med en för sammanhanget ovanligt besk text.

För Helsingforsborna blev ESC 2007 en enda lång fest som satte tydlig prägel på stadsbilden men ingen vågade riktigt tro på ny framgång på hemmaplan. I slutändan verkade de flesta nöjda med en sjuttondeplats: Hanna fick två tolvor, blev bäst i Norden och slog The Ark som var ett stort namn på den finländska marknaden.

Som en riktig bonus slog Hanna Sverige med häpnad och i början av juni gick hon upp på Trackslistans förstaplats. Med tanke på Hannas katalog av tidigare hits borde det ha varit lätt att lansera henne på bred front i Norden men på skivbolaget verkar dessvärre alla ha sovit eller varit på semester tills chansen flytt bort.

För arrangerande Yle hade ESC 2007 blivit en stor triumf på många sätt och tävlingen hade nu en popularitet och ett momentum man inte skådat på många år. Precis som Hannas skivbolag skulle man lyckas slarva bort allt detta på en närmast imponerande kort tid. Helvetet förblev inte fruset särskilt länge.

Hanna / Leave Me Alone (Finland 2007)

17:e plats av 24 bidrag (final) i Helsingfors

Hard Rock Hallelujah / Finland 2006

Vad Finland än tog sig till blev det pannkaka. Man hade inte placerat sig bland de tio bästa sedan 1989, man hade tillbringat i princip vartannat år i utvisningsbåset under de år länder tvingades stå över och man hade misslyckats att ta sig vidare från semifinalen såväl 2004 som 2005.

Publiken svek och efter att såväl Laura Voutilainen som Jari Sillanpää misslyckats ville inga andra kända artister ställa upp i den nationella finalen. Skulle man få den sjunkande skutan i skick och vinna tillbaka publiken och proffsen krävdes det nytänk och det illa kvickt.

Lösningen blev en helt ny nationell final utan öppen tävling där de lokala skivbolagen fick nominera tolv artister de var beredda att satsa på. 

Varje artist fick sedan ställa upp med två stycken bidrag och i semifinalerna fick publiken välja vilken av de båda låtarna artisten skulle få sjunga i den final där samtliga deltagare var garanterade plats.

På deltagarlistan fanns en hel del intressanta namn men i särklass mest uppmärksamhet fick rockbandet Lordi. Med en estetik hämtad från äldre skräckfilmer och utstyrda i monsterdräkter och latexmasker hade man haft en stor hit några år tidigare med "Would You Love A Monsterman" och bandets båda skivor hade sålt platina.

Trots allt ståhej kändes den finska finalen förvånansvärt öppen - själv hoppades jag in i det sista på Annika Eklunds "Shanghain valot" - och när Lordi slutligen vann en överlägsen seger verkar många ha börjat skruva på sig. Hur skulle det här bidraget tas emot av världen? Vad skulle alla andra tro om Finland?

Det fanns ingen anledning till oro. Inför europafinalen vässade man till konceptet rejält och gjorde de rockande monstren mer tillgängliga och lät dem för första gången börja tala. På presskonferenserna i Aten höll Mr Lordi hov och svarade rappt och roligt på journalisternas frågor. Finland blev mer och mer hela tävlingens snackis.

För bakom alla masker och all pyroteknik gömde sig en riktigt stark låt. "Hard Rock Hallelujah" var en riktig schlager - med tonartshöjning och allt - förklädd till hårdrock. Poängen smattrade in från hela Europa och snart var sensationen ett faktum: den eviga förloraren Finland stod som segrare.

Jag satt själv på plats i Aten som bisittare till Thomas Lundin som refererade finalen på svenska i finsk tv. När jag slutligen insåg att Finland faktiskt vunnit studsade jag jämfota ut ur kommentatorsbåset och klämde ur mig ett vårskrik á la Ronja Rövardotter. Tur att de andra båsen var ljudisolerade.

I likhet med min egen yra visste den finländska glädjen nu inga gränser. Lordi blev hela nationens favoritmonster och Mr Lordi själv - eller Tomi Putaansuu som han heter bakom masken - fick ett torg uppkallat efter sig i sin hemstad Rovaniemi. När Lordi bjöd på gratiskonsert på Salutorget i Helsingfors för att fira segern samlades runt hundratusen personer.

Alla var ändå inte glada. När Borgå domkyrka brandhärjades en dryg vecka efter vinsten i Aten menade en insändare att detta var resultatet av att släppa ondskan lös - alltså att låta Lordi representera landet.

Trots att den riktigt breda publikens förtjusning dämpades med tiden har Lordi fortsatt sin bana inom hårdrocken och har fram till och med 2020 släppt totalt tio studioalbum. 

När det fiktiva samlingsalbumet "Killection" släpptes i januari 2020 gick det in bland de tio bäst säljande på den finländska topplistan - Lordis största framgång på över tio år.

De kritiker som fruktade att ESC nu var förstört och enbart skulle bli ett forum för spexiga bidrag i monstermask motbevisades raskt redan året därpå då Serbien vann med en innerlig och seriös kärleksballad på eget språk.

Lordi / Hard Rock Hallelujah (Finland 2006)

1:a plats av 24 bidrag (final) i Aten

Hullu yö / Finland 1991

Att man råkat komma sist vid i Zagreb året innan var inget att hänga läpp över. Intresset för den nationella finalen var stort och Yle bestämde sig för att satsa på allvar och förlägga Euroviisut till landets största inomhusarena.

Typhoon i Åbo var en splitterny arena - byggd för världsmästerskapen i ishockey - och det första inomhuskomplexet i Finland med kapacitet för mer än tiotusen åskådare. Att flytta Euroviisut dit var fullt jämförbart med när SVT ordnade Melodifestivalen 1989 i Globen.

Publiken bjöds på ett startfält fullt av välkända namn: vid sidan av tidigare vinnare som Kirka (Finland 1984) och Riki Sorsa (Finland 1981) fanns etablerade stjärnor som Arja Koriseva och Anna Hanski samt två stjärnor i vardande: Samuli Edelmann och Kaija Kärkinen.

De två sistnämnda hade det gemensamt att de främst var skådespelare som sjöng vid sidan om. I slutändan gjorde de upp om segern: även om Samuli Edelmanns "Peggy" blev den större hiten och en sann evergreen fick Kaija åka till Rom.

Kaija Kärkinen var född 1962 i Sodankylä, Finlands till ytan näst största kommun, belägen i finska Lappland. 1990 hade hon påbörjat ett samarbete med rocklegenden Ile Kallio, med ett förflutet i internationellt framgångsrika bandet Hurriganes. Samarbetet hade gett mersmak och när de båda vann den finska finalen var de ett par även privat.

"Hullu yö" ("En galen natt") var en otypiskt rivig rockballad för ESC vid den här tiden. Texten berättar om två främlingar som möts utan avsikt att ge något eller ens låtsas vilja ha varandra, men hjärtat kan man inte styra över.

Många såg Finland som en outsider i Rom - en och annan tyckte sig höra ett släktskap med Roxettes senaste hit "Fading Like A Flower" - och SVT:s kommentator Harald Treutiger utropade Finland till sin personliga favorit.

I direktsändning kämpade programledaren Toto Cutugno med sitt finska uttal ("Ulu joe!"), orkestern kämpade med att få elgitarren att låta häftig och juryn kämpade med att höra något värt att rösta för. Sex poäng blev slutfacit och de flesta bedömare verkar ha ansett att Finland skulle förtjänat mer än så.

Kaija Kärkinen och Ile Kallio skulle fortsätta samarbetet och spela in flera album tillsammans, ibland med stor framgång. De ställde upp på nytt i den finska finalen 1998, den här gången som duo.

Kaija Kärkinen syntes även på svensk tv 1992, då hon spelade hyttstäderskan Pirjo i den första säsongen av "Rederiet". 2002 spelade hon rollen som Laila Kinnunen (Finland 1961) i en föreställning på Komediteatern i Helsingfors. Hon och Ile Kallio är gifta och har två barn tillsammans.

Kaija / Hullu yö (Finland 1991)

20:e plats av 22 bidrag i Rom

Nauravat silmät muistetaan / Finland 1988

Finland hade lyckats rätt hyfsat i ESC de senaste åren och nu tyckte Yle att det var dags att flytta ut ur tv-studion och hålla den nationella finalen inför en lite större publik. Kulturhuset i Helsingfors - ritat av landets främste arkitekt Alvar Aalto - fick stå värd för Euroviisut 1988 där tolv låtar gjorde upp om en resa till Dublin.

Startfältet bjöd på stor variation: ballader, pop, country och lite finsk schlager. Två av bidragen hade svensk text och bland de tävlande fanns flera kända ansikten och flera gamla bekanta från tidigare finaler.

Framför allt fanns tre tydliga vinnarkandidater: "Mayday Mayday" med Timo, Jonna & Beat (Finland 1990), "Svart och vitt" med Helena Miller samt "Amor Amor" med Ami Aspelund (1983), skriven av Petri Laaksonen som gjort Finlands låtar 1985 och 1987.

Efter att Arja Saijonmaa kommit tvåa i den svenska finalen året innan ville flera låtskrivare ha just henne som artist. Såväl "Amor Amor" som "Svart och vitt" var skrivna för Arja som dessvärre inte hade tid i kalendern.

För sjätte året i rad bytte man röstningssystem och sex regionala jurygrupper runtom i Finland fick välja vinnare. Tråkigt nog visade sig dessa jurygrupper i skarp konkurrens höra till de mest förvirrade i tävlingens historia och låtar som fått toppoäng av en jury hamnade i botten hos nästa.

Till slut öppnade det för att en låt som inte varit etta hos en enda jury vann hela tillställningen. Knappast ett resultat någon var nöjd med och till nästa år skrotades jurygrupperna på nytt.

Vinnarlåten "Skrattande ögon är de man minns" var skriven av Pepe Willberg, en av landets mest etablerade rocksångare med stora hits under bältet. Bandet Boulevard - med sångaren Kyösti Laihi i spetsen - hade kompat Vicky Rosti i Bryssel året innan men var annars rätt okända. Nu spelade man in ett album i hast innan man reste till Dublin.

I direktsändning klantade någon av RTÉ:s tekniker till det och i den första refrängen faller nästan alla instrument bort ur ljudmixen. Det enda som hörs är lite stråkar och blås och man kan tydligt se hur en nervös Kyösti Laihi ger tecken åt tekniken att skruva upp ljudet. 

Finland hade ingalunda hört till favoriterna men nu blev det bara tre poäng från juryn i Jerusalem och en näst sista plats. Lite onödigt hårt för en glad liten låt men det illustrerar väl problemet med att skicka iväg en kompromiss till bidrag som ingen egentligen har som favorit.

Boulevard spelade vidare tillsammans i några år till innan medlemmarna drog vidare till andra band. Kyösti Laihi fick pensionera sig tidigt efter att ha diagnostiserats med multipel skleros men har fortsatt musicera i mindre skala även sedan dess.

En som åtminstone låtit sig beröras av Boulevard var den tyske komikern Hape Kerkeling, som framförde den som del av en av sina föreställningar.

Boulevard / Nauravat silmät muistetaan (Finland 1988)

20:e plats av 21 bidrag i Dublin

Sata salamaa / Finland 1987

Virve Rosti hade dragit ned rejält på karriären och var nöjd med det. Hon hade börjat uppträda i stora sammanhang som 15-åring och blev stjärna vid 17 och samlade hitsinglar på hög: "Kun Chicago kuoli", "Tuolta saapuu Charlie Brown", "Menolippu", "Näinkö aina meille täällä käy" och många fler. Hon visste vad det innebär att vara känd och älskad och det hade hon fått nog av.

Sedan några år tillbaka ägnade hon sig mest åt sin familj och spelade in någon låt lite då och då. Uppträdde när lusten föll på. Och en dag frågade Petri Laaksonen om hon ville sjunga låten han fått med i den finska melodifestivalen. 

Petri Laaksonen hade gjort sensation två år tidigare då han som fullständigt okänd 22-åring vunnit den finska finalen och gett Finland en placering bland de tio bästa i Göteborg. Nu när han fick välja artist själv bönade han och bad att Virve skulle ställa upp eftersom låten aldrig skulle vinna i vilket fall.

Anledningen till att den aldrig kunde vinna var att Pertti Neumann - frontmannen i det omåttligt populära bandet Dingo - också fått med en låt. Tittarna skulle få välja vinnare genom att poströsta och "Kesätuuli" framförd av Johnny Lee Michaels kunde bara inte förlora.

Den finska finalen var en rätt trist studioproduktion med halvdant ljud och den förhandstippade rocklåten kom inte alls till sin rätt. Många hakor tappades då "Sata salamaa" ("Hundra blixtar") seglade förbi och vann med en förhållandevis smal marginal.

Man kunde tänka sig att vinnaren borde jublat av glädje, men icke. När Petri Laaksonen gick hem till Virve Rosti med blommor fick han enligt legenden buketten kastad på sig. Virve hade inte alls tänkt sig att bli kändis på nytt.

Någonstans längs vägen verkar ilskan ha bytts mot stridsvilja. Kanske den gamla lusten hade väckts till liv på nytt? Till Bryssel tog hon med sig bandet Boulevard och återuppväckte sitt gamla smeknamn Vicky, som hade en mer internationell klang.

Under repetitionerna började det tisslas och tasslas rejält om Finlands möjligheter. "Många menar att det här är Finlands bästa bidrag någonsin" utbrast SVT:s kommentator Fredrik Belfrage i direktsändning. I radion jublade Jacob Dahlin och kallade Virve "Lappeenrantas Tina Turner". Jurygrupperna i Norge och Nederländerna var med på noterna - och gav tio respektive åtta poäng - medan det i övrigt enbart droppade in ströpoänger. Business as usual. 

En femtondeplats var betydligt sämre än förväntat men det spelade ingen roll på hemmaplan. Virves karriär tog ny fart med besked och "Sata salamaa" har skrivit in sig i evigheten som en av alla tiders största pophits i Finland.

Sedan 1991 sjunger hon i banden Menneisyyden vangit ("Det förflutnas fångar") tillsammans med Kari Kuivalainen (Finland 1986) och Freeman, men ger också ut skivor i eget namn. 2018 utkom hennes självbiografi, fiffigt döpt till "Vickypedia".

Uppdaterad 15 augusti 2023

Vicky Rosti / Sata salamaa (Finland 1987)

15:e plats av 22 bidrag i Bryssel

Something Better / Finland 2014

Det verkade som att den nya finländska uttagningen UMK (Uuden musiikin kilpailu eller Tävlingen för ny musik) kanske skulle hitta sin form ändå. 2013 års utgåva hade hållit hög klass och hade flera starka kandidater att bjuda på och även om slutplaceringen i Malmö varit en besvikelse hade Krista Siegfrids fått stor uppmärksamhet.

Med allt detta färskt i minnet var startfältet 2014 långt ifrån så starkt som man kunde ha hoppats. Här fanns en del trevliga låtar och artister men ingenting som kändes riktigt färdigt eller färdigskruvat, och verkligen ingenting som kändes självklart att skicka ut i någon internationell hetluft.

Själva tävlingen hade ett utdraget upplägg där samtliga låtar först tävlade i en av två kvartsfinaler med sex låtar: en gick direkt till final, en åkte ut och övriga fyra gick vidare till semifinalen där sex av åtta låtar gick vidare. Publiken fick se i princip samma låtar och framträdanden vecka efter vecka och hann kanske tröttna en aning innan det blev finaldags.

Fördelen var att en del mindre erfarna artister hann få ordning på nerverna. Allra mest växte Softengine, ett band bestående av fem tonåringar från Seinäjoki, med den karismatiske sångaren Topi Latukka i spetsen. Ingen blev förvånad när gruppen slutligen vann den finska finalen.

Mer förvånade blev folk när Softengine slog an även i Köpenhamn. Först kvalificerade man sig för finalen, sedan tog man Finlands bästa placering sedan Lordi 2006.

Yle gjorde att stort ståhej om att Softengine var Finlands näst bästa resultat någonsin om man räknade utifrån hur många länder som deltog men det är ett väldigt underligt sätt att räkna på.

Softengines debutskiva "We Created The World" blev en framgång och uppföljarsingeln "Yellow House" blev en hit, men sedan blev det tyst. Året efter släppte man en EP som passerade helt spårlöst och två medlemmar lämnade gruppen. Förhoppningsvis har vi inte hört det sista åtminstone av Topi Latukka som känns alldeles för bra för att bli bortglömd.



Softengine / Something Better (Finland 2014)
11:e plats av 26 bidrag (final) i Köpenhamn

Aurinko laskee länteen / Finland 1965

Hur viktigt är det att rätt låt vinner en melodifestival? Om man vill engagera publiken på riktigt får det nog anses vara riktigt viktigt och därför hade Yle sett till att tre olika sorters jurygrupper tillsammans skulle utse vinnaren.

Av 111 insända bidrag valde man ut de tio bästa. De spelades upp i radio och så fick hugade lyssnare rösta fram sina sex favoriter genom att skicka in vykort till Rundradion i Helsingfors. Radion var fortfarande Finlands dominerande etermedium och semifinalen nådde sannolikt en större publik än den tv-sända slutfinalen.

Språkintresserade kan notera att en sång med text på svenska - det mindre av Finlands två officiella språk - för första gången passerade nålsögat. ”Ge mig en grabb” var skriven Lasse Mårtensson (Finland 1964) och framförd av den makalösa Carola Standertskjöld. Den gick inte till final men spelades senare in på skiva av Lasses dåvarande hustru Siw Malmkvist.

I finalen hade man två olika sorters bedömning. Runt om i Finland satt regionala jurygrupper men i studion i Helsingfors fanns också en nordisk expertjury som skulle ge ett mer internationellt perspektiv.

Reglerna krävde att båda jurygrupperna måste enas om en vinnare, annars skulle Yles nöjesavdelning själva bestämma. Naturligtvis blev det dött lopp - de finska domarna ville skicka Marjatta Leppänen med ”Iltaisin” (även den skriven av Lasse Mårtensson) medan de nordiska gästerna röstade på Viktor Klimenko och ”Aurinko laskee länteen”. Programmet avslutades alltså utan att någon vinnare utropats.

Några dagar senare meddelades det att Yle gått på den nordiska linjen och att Viktor Klimenko skulle få åka till Neapel. Publikens missnöje var enormt och massivt, inte minst då det visade sig att den överlägsna vinnaren i semifinalen varit Katri-Helena (Finland 1979 och 1993) med letkajenkkan ”Minne tuuli kuljettaa” som också blev en riktig monsterhit.

Letkajenkka hade just tagit världen med storm och är fortfarande den största dansfluga som skapats i Finland. ”Letkis” var en felande länk mellan dans och sällskapslek - en nordisk conga om man så vill - och var inte minst populär i Tyskland där publiken trodde att titeln var ”Let’s Kiss”, vilket fick de dansande att pussas med varandra. Skulle Finland ha vunnit om man skickat en letkis istället?

”Aurinko laskee länteen” (”Solen går ned i väster”) var allt annat än en glad dans. Den mollstämda melodin hade fått en text av författaren Reino Helismaa som var döende i cancer och som skrev ned sina tankar om hur allting tog slut så snabbt och hur solen går ned för sista gången. Helismaa avled i januari 1965 och fick aldrig se den polemik som uppstod kring hans låt.

I Neapel visade det sig att den nordiska juryn kanske inte visste bättre än finländarna ändå. Trots att Viktor Klimenko sjöng bra och gav tyngd åt sin allvarsamma låt gick han poänglös genom röstningen och för andra gången hamnade Finland på allra sista plats.

Viktor Klimenko - född i Sovjetunionen 1942 - skulle snart lämna schlagern och istället göra sig ett namn som tolkare av ryska sånger. I slutet av 1970-talet kom han till tro och bytte än en gång spår och satsade på en religiös repertoar istället.



Viktor Klimenko / Aurinko laskee länteen (Finland 1965)
Delad 15:e plats (sist) av 18 bidrag i Neapel

Takes 2 To Tango / Finland 2004

Vad ska man hitta på i karriären när man redan är så stor och älskad som man bara kan bli? Jari Sillanpää hade slagit igenom stort vid Tangomarknaden - i många år en av Finlands viktigaste sångtävlingar - och hade i nästan tio års tid varit landets bäst säljande manliga artist.

Född i Sverige av finska föräldrar och med ett strålande humör och utsökt sinne för showbiz blev Jari snabbt en enorm stjärna som syntes och hördes överallt. Som en modern manlig variant av Laila Kinnunen (Finland 1961) glittrade han som ingen annan.

Kanske började karriären kännas lite trång - hans publik förväntade sig främst schlager av honom - och det var dags för något slags utmaning. ESC var i sanning en utmaning då Finlands senaste framskjutna placering låg femton år tillbaka i tiden och publiken började tappa såväl tron som intresset.

Tillsammans med Mika Toivonen - en av landets mest framstående popsnickare - skrev Jari ”Takes 2 To Tango” - en eldig svängom där djävlarna och änglarna dansar med varandra och dessutom en snygg blinkning till den egna karriären som tangokung.

I den nationella finalen hängde det på håret för Jari. Regionala jurygrupper röstade fram sex stycken superfinalister och där blev Jaris tango den sista låten som slank vidare. I superfinalen fick tittarna hela makten och då blev segern istället stor och övertygande.

I Istanbul ville lotten att Jari Sillanpää skulle bli den första artisten någonsin att öppna en semifinal men där fick Finlands delegation kämpa mot en katastrofal ljudmixning som lät direkt förfärligt i de flesta länders tv-apparater. Dessutom kan man ana oväntat mycket nerver hos stjärnan som inte alls sjöng lika bra som vanligt. Det som borde ha varit eldigt och sprakande blev ganska tamt och Finland missade finalen.

Karriären gick verkligen inte under men precis som med Laura två år tidigare så dämpades publikens entusiasm under en tid. Det blev inte lättare för Yle att få med stora namn i den nationella finalen.

Jari fortsatte att ha en stor och trogen publik men kändes under flera år lite vilsen, som om han sjöng på rutin, och inga av de experiment han tillät sig föll fansen riktigt på läppen.

2014 lossnade det rejält när den lite mognare popskivan "Rakkaudella merkitty mies" slog till rejält och resulterade i flera singlar och en Emma - en finsk Grammy - för bästa schlageralbum. Året därpå firade "Siltsu" sin 50-årsdag genom att ge en enorm konsert på Olympastadion i Helsingfors.

Sedan slog livet till med full kraft. Sångaren åkte fast för droginnehav och för att ha kört bil påverkad av narkotika. Sedan fylldes tidningarna av allt värre uppgifter (se finska Wikipedia för mer detaljerad information) som troligtvis för all framtid flyttat fokus bort från Jari Sillanpääs artisteri.

Uppdaterad 29 augusti 2023



Jari Sillanpää / Takes 2 To Tango (Finland 2004)
14:e plats av 22 bidrag (semifinal) i Istanbul

Niin kaunis on taivas / Finland 1996

Letar man efter riktigt misslyckade nationella finaler hoppar Euroviisut 1996 fram som en riktigt stark kandidat. Efter ett år i utvisningsbåset vågade man inte riktigt lita på att publiken fanns kvar, så man parade ihop eurovisionsuttagningen med EMMA - årets finska grammisgala.

I Esbos kulturcentrum i Hagalund satt nu en rätt uttråkad publik genom tio eurovisionskandidater i väntan på den gala de egentligen kommit för. För andra gången skulle de finländska tittarna få välja vinnare genom att telefonrösta så först spelade man upp bidragen, sedan drog man igång EMMA-galan. Bland de som ringde in och röstade skulle man dessutom lotta ut fina priser.

Uppspelningen gick inte speciellt smidigt. När Jasmine började sjunga som sjätte kandidat var hennes mikrofon inte påslagen, så hon fick sjunga om. Mer allvarligt var att ett annat bidrag - "Rakkauden kirja" ("Kärlekens bok") med Eija Kantola - drabbades av ett tekniskt haveri.

Såväl bilden som ljudet försvann ur rutan under låtens sista refräng och Eija Kantola fick inte sjunga om. "Man kan bara spekulera i hur många röster jag förlorade" suckade sångerskan efteråt, men kanske var det lika bra att hon inte vann då låten snabbt - och med all rätt - anklagades för att vara ett plagiat av George Michaels "Careless Whisper".

Kvällens verkliga skandal kom i dagen då samtliga grammisar var utdelade och vinnaren av Euroviisut skulle utropas. Bleka i synen fick programmets ansvariga erkänna att telefonröstningen hade kollapsat och att inget resultat kunde ges. Känslorna svallade i artistrummet och det var gissningsvis inget roligt att vara projektledare den kvällen.

Resultatet fick istället ges i en specialsändning tre dagar senare. Då fick man dessutom krypa till korset och erkänna att några priser inte kunde lottas ut då man glömt att söka tillstånd för att ordna lotteri.

Än mer graverande var ändå de elaka rykten som fortsatte att förfölja programmet. Hur hade man egentligen återskapat resultatet? Hur var det ens möjligt? De elakaste rösterna antydde att hela resultatet hittats på av producenterna.

Kritiken lade sig ändå en smula då "Niin kaunis on taivas" ("Himlen är så vacker") tog sig vidare i den underliga och interna semifinalen inför Oslo. När alla siffror offentliggjordes visade det sig att Finland och Ungern delat på den sista tillgängliga platsen och det blev slipsbrytning innan Finland räknades in och Ungern åkte ut.

Jasmine Valentin var en rätt oerfaren tjugoåring som var självlärd musiker och ett av tio syskon i en romsk familj. I Oslo var hon nervös och osäker och lät sig stylas till oigenkännlighet i en osmickrande klänning och en minst lika osmickrande permanent. Jasmine sa själv efteråt att om hon sett sig själv i en spegel först hade hon vägrat gå ut på scenen. I direktsändning inför hela Europa sjöng hon dessutom fel och hamnade på allra sista plats och så rasade Finland ut ur ESC igen.

Jasmine gav ut två album men blev aldrig något stort namn och har genom åren jobbat mer utanför Finland. Det skulle ta flera år innan Yle fick ordning på sin nationella final igen men riktigt lika illa som 1996 har det till all lycka inte gått på nytt.

Låtskrivaren Timo Niemi var redan vid finalen i Oslo svårt sjuk och avled i augusti 1996.



Jasmine / Niin kaunis on taivas (Finland 1996)
23:e plats av 23 bidrag i Oslo

Addicted To You / Finland 2002

De nya regler som gällt i olika versioner sedan 1993 - där de minst framgångsrika länderna fick stå med dumstrut och hoppa över tävlandet ett år - hade slagit hårt mot Finland som varit frånvarande ur tävlingen i princip vartannat år. Vad man än hittade på räckte poängen aldrig till för att hållas kvar i finalen.

Nu började effekterna synas tydligt. Trots att de finländska resultaten sällan varit något att jubla över hade publikens intresse alltid varit skyhögt, och tittarsiffrorna hade matchat intresset. Nu började började alla siffror att dala. Ingen orkade helt enkelt hålla reda på om Finland var med i år eller inte och så valde man en annan kanal.

För att väcka publiken satsade Yle på en stor nationell final i Tammerfors och bland de tolv kandidaterna - utplockade av en internationell jury där bland andra yours truly ingick - återfanns en och annan lokal stjärna. Den kanske allra största av dem tog dessutom en promenadseger i röstningen.

Laura Voutilainen från Jyväskylä hade slagit igenom som 18-åring med singeln "Kerran" ("En gång"). Hennes debutalbum - till stora delar bestående av låtar Hari Mata Hari (Bosnien-Hercegovina 2006) tidigare spelat in - blev 1994 års bäst säljande skiva i Finland.

Nu ville Laura uppfinna sig själv på nytt och styra bort från schlagerfållan - iskelmä, som man säger på finska - och bli en riktig popstjärna med hjälp av Make Kolehmainen från gruppen Aikakone (under namnet Aika kom de tvåa efter Laura i den finska finalen). Tillsammans hade de gett ut albumet "Puolet sun auringosta" ("Halva din sol") 2001, men trots ett par radiohits hade försäljningen inte motsvarat förväntningarna.

Planen var att "Addicted To You" inte bara skulle sätta fart på albumförsäljningen men även förbättra den finska statistiken vid ESC rejält. Under repetitionerna i Tallinn seglade Finland upp som en stor favorit, ständigt tippad bland de fem bästa i delegaternas egen tippning.

Den finska delegationen jobbade hårt på att få den rätt spontana Laura att hitta kamerorna och följa samma rörelsemönster från en genomgång till nästa. Ingenting hjälpte och i en av tidernas mest korrupta omröstningar blev det ännu en placering nära slutet.

Lauras popkarriär tog sig aldrig riktigt. Först då hon återvände till sina schlagerrötter 2007 fick hon ny luft under vingarna och fick sin första guldskiva på tio år. Samma år ställde hon upp på nytt i den finska finalen och kom fyra med "Take A Chance" medan den magnifika "Kosketa mua" ("Rör mig") - som fick ge namn åt hennes framgångsrika album - slogs ut i semifinalen.



Laura / Addicted To You (Finland 2002)
20:e plats av 24 bidrag i Tallinn

A Little Bit / Finland 2000

De nya reglerna där de minst framgångsrika länderna fick sitta i skamvrån ett år hade gjort att Finland bara fått delta vartannat år sedan 1994. Yle hade blivit nervösa och man ändrade den nationella finalen varje gång man fick vara med i hopp om att värpa ett guldägg som skulle ge framgång.

Finalen 2000 såg ganska lovande ut till en början. Man hade valt ut tolv bidrag och den genomgående nivån var hög. Dessvärre fick inte alla tolv synas i tv - sex finalister skulle sållas ut via en semifinal som endast sändes i radio. Här försvann ett par starka kandidater med en gång och redan här borde man kanske ha anat oråd.

För att göra illa värre var den nationella finalen riktigt usel tv. Av någon anledning hade man beslutat att sända från ett hotell i centrala Helsingfors och det hela såg rätt billigt ut.

Kvar fanns ändå tre ordentliga favoriter: Nylon Beat, Anna Eriksson och inte minst Nightwish som snart skulle erövra en internationell publik med sin blandning av rock och opera. Tittarna var med på noterna medan den finska ”expertjuryn” såg till att rösta ned folkets favoriter. Till slut vann varken tittarnas eller juryns favorit och vinnaren blev en riktig kompromiss.

Nina Åström från Karleby hade spelat in sin första skiva åtta år tidigare. Hon hade blivit upptäckt av en nederländsk producent som hon utvecklat ett nära samarbete med. I Stockholm bjöd hon på ett solitt och trevligt framträdande, men i ett av alla tiders starkaste starfältet räckte inte låten långt.

Frågan är vad någon av de tre favoriterna kunde ha åstadkommit i finalen istället. Nu fick Finland stå över än en gång och publikens intresse minskade ytterligare lite grann.

Nina Åström har vid sidan av musiken varit en aktiv evangelist som bland annat turnerat runt på fängelser i Ryssland och Ukraina. 2016 gav hon ut sin självbiografi.

Nina Åström / A Little Bit (Finland 2000)
Delad 18:e plats av 24 bidrag i Stockholm