Über die Brücke geh'n / Västtyskland 1986

Bland alla de låtskrivare och bandledare som befolkade den västtyska lättsammare musikscenen var det få som kunde matcha den framgång som Hans Blum hade. Tre gånger vann han Deutsche Schlagerfestspiele på kommersiella ZDF och 1969 vann han den stora melodifestivalen i Rio de Janeiro med den klatschiga "Zucker im Kaffee" framförd av Erik Silvester.

Ibland sjöng han också på egen hand med viss framgång - ibland under eget namn, ibland under pseudonymen Henry Valentino - och skrev otaliga hits som blivit oförglömliga och eviga i Tyskland.

Den enda scen han aldrig riktigt lyckats på var Eurovisionens Grand Prix där han skrivit Västtysklands bidrag 1965, 1967 och 1969. Sjutton år efter finalen i Madrid skulle den tyska publiken ge honom förnyat förtroende.

Systrarna Linda och Ingrid Probst från Saarland hade båda satsat på sång under varsitt artistnamn under 1970-talet. Linda Bergen lyckades aldrig riktigt etablera sig medan lillasyster Ingrid Peters fick ett par rejäla hits. 1979 ställde hon upp i den tyska ESC-uttagningen med "Du bist nicht frei".

Fyra år senare skrev hon kontrakt med Ralph Siegels skivbolag Jupiter records. Hon kom tvåa i den nationella finalen samma år med "Viva la mamma" i duett med July Paul - ett synnerligen oblygt lån av "Sarà perché ti amo" som Ricchi e Poveri haft stor framgång med - och fick en framgång med den tyska versionen av Rose Laurens hit "Africa". (Knappast hade skivomslaget med Ingrid Peters i blackface tagits emot särskilt varmt idag.)

Hans Blum har i intervjuer berättat hur lycklig Ingrid Peters var då "Über die Brücke geh'n" vann den nationella finalen 1986. Erfarna schlagersångerskor behövde alltid ny fart i karriären för att inte ratas och åkas förbi i konkurrensen och här hade hon en riktig pärla till låt i sina händer.

Musiken kändes här och nu och även texten andades en verklighet man sällan märkte av i tyska schlager: här antyddes att det var dags att bygga broar och försöka se det som finns bakom de murar som står mellan oss. Det skulle inte ens ta fyra år innan Berlinmuren föll en gång för alla.

Här fanns energi och kraft och en luftig refräng. Måns Ivarsson i Expressen utsåg "Über die Brücke geh'n" till årets bästa bidrag men misstänkte att den skulle få svårt att hävda sig mot belgiska Sandra Kim.

Men hur svårt tyskarna skulle få det i omröstningen kunde nog ingen förutspå. Man fick en tolva från London men hela nio länder gav Ingrid Peters nollpoängare. Hela 80-talets bästa tyska bidrag hamnade på en häpnadsväckande blek åttondeplats.

Singeln blev också en rätt modest framgång på hemmaplan och nu rev Ingrid Peters sitt skivkontrakt. Istället satsade hon på en karriär som programledare i både radio och tv, med stor framgång. Det skulle ta tio år innan hon släppte en skiva på nytt.

Idag ses "Über die Brücke geh'n" med all rätt som en klassiker och Ingrid Peters är ett etablerat namn som regelbundet åker på turné och som framträtt i över tusen tv-program. 2007 tilldelades hon "Saarlands förtjänstorden" för sin insats som ambassadör för Saarland. 

Ingrid Peters / Über die Brücke geh'n (Västtyskland 1986)

8:e plats av 20 bidrag i Bergen

Die Zeit ist einsam / Österrike 1986

En åttondeplats hade varit en mild besvikelse men ORF hade fått mycket positiv uppmärksamhet för sitt internt utvalda bidrag i Göteborg 1985. Inte minst hade man fått mycket beröm för artisten Gary Lux som de flesta verkar ha ansett höjde sin låt flera grader.

Kanske ville ORF ha mer beröm av samma sort och satsade på en ung och högutbildad sångerska. Timna Brauer var kanske inte särskilt känd men hon hade visat sig mångsidig och ambitiös. 25-åringen från Wien hade studerat piano och sång vid hemstadens universitet och senare specialiserat sig på indisk sång och operasång vid Sorbonne i Paris.

Låten man fastnat för hette "And When The Night Comes" och var på inget sätt någon anpassad ESC-trall utan ett musikaliskt högstående stycke med text på engelska. För att klara regelverket fick man klippa bort nästan fyrtiofem sekunder av slutet och skriva en ny text på tyska. ORF försåg sitt bidrag med en snygg förhandsvideo med en bitvis rätt avancerat bildspråk.

Om Gary Lux glada låt hjälpt honom att framstå som glad och sprallig blev effekten nu den motsatta då den seriösa Timna Brauer blev alltmer seriös allt eftersom repetitionerna framskred. I finalen lät hon spänd på rösten och jurygrupperna lät sig inte imponeras. Österrike var raskt tillbaka i bottenplaceringarna på nytt.

Timna Brauer lät sig inte nedslås. Pop och schlager var ändå inte något hon tänkt viga sitt liv åt. Idag är hon en uppskattad sångerska som spelat lite musikal och operett vid sidan av mer anspråksfulla projekt där hon lyfter fram klezmer och annan judisk folkmusik tillsammans med sin make Elias Meiri.

En varm och expressiv artist väl värd att uppmärksammas mer och som bara inte riktigt kom till sin rätt i ESC.



Timna Brauer / Die Zeit ist einsam (Österrike 1986)
18:e plats av 20 bidrag i Bergen

Tora zo / Cypern 1986

Elpida Karayiannopoulou hade lyckats förträffligt då hon representerat Grekland i Jerusalem 1979. Kanske inte just i själva omröstningen men skivan hade sålt bra efteråt och gjort Elpida till en internationellt välkänd person för en tid.

Ganska snart hade hon vänt tillbaka hem till sin grekiska publik. Kanske blev det för jobbigt att erövra världen, men sångerskan ville också ägna mer tid och energi för sin familj. Ett val som många lovande kvinnliga artister gjort genom åren, men en prioritering som betydligt färre män har gjort.

I vanlig ordning hade Cypern valt sitt bidrag till ESC internt. Rykten hävdar att "Tora zo" ("Jag lever nu") från början framfördes av en annan artist som tv-bolaget inte var så nöjda med. Istället kallade man in Elpida för att göra ett andra försök i tävlingen.

För att få till ett mer internationellt gångbart sound kallade man än en gång in brittiske Martyn Ford, som tidigare dirigerat "Mono i agapi" 1982 - Cyperns dittills största framgång. Martyn Ford tyckte personligen att låten var alldeles fruktansvärd men gjorde vad han kunde för att få den att låta bra.

På scenen fick Elpida sällskap av Evridiki (Cypern 1992, 1994, 2007) samt två musiker som enligt SVT:s kommentator Ulf Elfving hade ett förflutet i popgruppen Modern Romance. Innan låten var slut hade även dirigenten vandrat in i bild och uppmuntrat publiken att klappa med.

Allt detta till trots gled "Tora zo" närmast obemärkt förbi i ett starkt startfält. Endast två länder gav poäng och Cypern landade på allra sista plats. Lite pinsamt måhända, men Elpidas karriär tog ingen större skada. Två år senare var hon åter tillbaka på de grekiska hitlistorna och har fortsatt spela in skivor långt in på 2010-talet.

Redigerad 9 augusti 2020

Tidigare stod det att den andra körsångerskan skulle vara Elena Patroklou (Cypern 1991) men det verkar inte stämma (även om jag inte hittat någon uppgift om vem det skulle vara).

Elpida / Tora zo (Cypern 1986)

20:e plats av 20 bidrag i Bergen

Não sejas mau p'ra mim / Portugal 1986

Ingen kan vara bra på allt och ibland får man lätt för sig att vissa länder helt enkelt inte klarar av vissa genrer, framför allt inte inom ESC. Exempelvis har samtida popmusik sällan varit något Portugal briljerat inom. De flesta år har man inte ens försökt utan hållit sig till sin egen musik och sina egna stilar.

Den kanske allra mest uppdaterade och hitvänliga poplåt Portugal någonsin deltagit med var "Não sejas mau p'ra mim" ("Var inte arg på mig") - ibland skrivet som "Não sejas mau para mim" - framförd av ett riktigt stjärnskott på den portugisiska musikhimlen.

Dora Maria Reis Dias de Jesus var en 19-åring som ställt upp i en talangjakt på inrådan av en bekant till familjen. Hon vann inte men imponerade på Guilherme Inês och Zé da Ponte - två låtskrivare som startat egen inspelningsstudio i Lissabon och som siktade på att skicka in låtar till den portugisiska uttagningen till ESC.

Den vanliga portugisiska finalen lades i malpåse och bestod istället av låtar framtagna i regionala semifinaler i RTP:s olika distrikt. Finalen bestod av förinspelade inslag så den internationella finalen i Bergen blev första gången Dora sjöng i direktsänd tv.

De flesta skulle nog önskat sig en mindre dramatisk debut måhända men Dora visade sig cool och avslappnad då hon äntrade scenen i sin något uppseendeväckande outfit. Kort kjol och stora kängor var högsta mode och Dora hade fingret på pulsen och imponerade stort på många bedömare, inte minst på SVT:s kommentator Ulf Elfving.

Juryn förblev lika sval som de brukade vara mot Portugal men Dora blev en hit på hemmaplan och följde upp sin låt med flera hitsinglar. Det skulle inte dröja länge innan hon dök upp på nytt i ESC.



Dora / Não sejas mau p'ra mim (Portugal 1986)
14:e plats av 20 bidrag i Bergen

Européennes / Frankrike 1986

I likhet med många andra hade bröderna Georges och Michel Costa kommit flyttande till Paris - i deras fall från Marocko - och berikat den franska musikindustrin med influenser utifrån. Bröderna hade börjat sin bana som artister i slutet av 1960-talet för att sedan alltmer skriva låtar för andra och agera bakgrundssångare.

1973 vann de ESC som körsångare bakom Anne-Marie David och fyra år senare vann de på nytt då de backade Frankrikes Marie Myriam. Georges och Michel har berättat att ESC var som att åka på semester - man fick resa någonstans, sjunga lite grann och sedan bara slappna av och ha det skönt.

I början av 1980-talet - när det franska FM-bandet släpptes fritt för kommersiella radiostationer - producerade bröderna jinglar åt alla möjliga kanaler med stor framgång. Ändå hann man tota ihop en liten låt för den franska finalen 1986.

Man kan lugnt säga att botten helt gått ur de uttagningar Antenne 2 ordnade. Inga stora namn ville längre vara med, låtarna glömdes bort snabbt och placeringarna internationellt blev allt sämre. Gissningsvis kan bröderna Costa ha ombetts vänligen av tv-bolaget att skicka in något hyfsat till en final där de flesta kandidaterna var minst sagt undermåliga.

Bröderna Costa bad ett par gamla bekanta att framföra sin låt. Systrarna Dominique Poulain och Catherine Welch hade i slutet av 1960-talet bildat gruppen Les OP4 tillsammans med sina kusiner Martine Latorre och Francine Chantereau.

De upptäcktes av idolen Claude François som döpte om dem till Les Flèchettes - efter det egna skivbolaget Flèche. De spelade in egna låtar och sjöng bakom Claude François själv såväl som andra populära artister. Efter sångarens död gick de fyra skilda vägar men fortsatte att sjunga bakom andra. Alla utom Catherine hade deltagit som körsångare i ESC - 1978 körade de bakom inte färre än fyra bidrag: Frankrike, Belgien, Monaco och Västtyskland.

Nu när de återförenades i den franska finalen kallade de sig Cocktail, kanske för att namnet Flèchettes ägdes av någon annan. "Européennes" ("Europeiskor") var en ovanligt poppig och gladlynt sak för att vara ett franskt bidrag och texten refererade såväl Boy George som Lady Di.

I Bergen körade bröderna Costa bakom den damiga kvartetten som nu utökat sitt namn till Cocktail Chic. Trots raffiga utstyrslar - man skulle kunna ha trott att de var The Golden Girls yngre europeiska  kusiner - blev det fiasko i omröstningen. En sjuttondeplats var Frankrikes dittills sämsta resultat. Det sved extra mycket när de tre andra låtarna på franska - Belgien, Schweiz, Luxemburg - belönades med guld, silver och brons.

Fiaskot i Bergen satte inga nämnvärda spår i de inblandades karriärer. Bröderna Costa började dubba musiken till Disneys filmer och Cocktail Chic återgick till att köra bakom andra, inte minst storheter som Mireille Mathieu.



Cocktail Chic / Européennes (Frankrike 1986)
17:e plats av 20 bidrag i Bergen

Halley / Turkiet 1986

Att låta någon annan lägga de turkiska bidragen tillrätta efter den nationella finalen hade visat sig vara en bra strategi 1984 och 1985 och inget år skulle strategin fungera bättre än 1986 då den nya versionen mer eller mindre kändes som en ny låt.

Den turkiska finalen hade varit en slimmad affär där bara fyra bidrag gjort upp om segern. Det blev dött lopp mellan två av låtarna och istället för att dra lott - som man gjort vid debuten 1975 - lät man juryns ordförande få utslagsrösten. Seyyal Taner drog den kortare strået med "Dünya" men skulle få representera Turkiet i Bryssel ett år senare på ett oförglömligt sätt.

Vinnarlåten var en hälsning till Halleys komet som var på väg tillbaka till jorden 1986. Vid dess tidigare besök 1910 utbröt hysteri då kometsvansen antogs innehålla cyanid och att människor skulle dö som flugor när kometen kom för nära. Nu hoppades turkarna istället att kometen skulle föra med sig lycka och kärlek till jorden - ganska högt ställda förväntningar på en samling is, sten och andra lösa partiklar.

Låten framfördes av inte bara en utan två grupper tillsammans: Klips och Onlar. En av de fem medlemmarna hoppade av efter den turkiska finalen - officiellt hade hon prov på universitetet hon inte kunde missa även om det ryktades att hennes pojkvän motsatte sig att hon skulle resa iväg.

Originalversionen var struttig och stötig och gick i ett rasande tempo. Det internationella teamet som fick i uppdragen att se över helheten tog fram den stora saxen och ändrade rejält på en hel del saker. Versionen i förhandsvideon gick knappt att känna igen.

Alla förändringar var helt klart till det bättre. Den jugoslaviska juryn smällde till med en full tolva och under en kort stund i början av röstningen låg turkarna på andra plats. Poängen sinade rejält efter en stund men för första gången fick Turkiet en plats bland de tio bästa. Det skulle ta ända till 1997 innan man lyckades göra om den bravaden.



Klips ve Onlar / Halley (Turkiet 1986)
9:e plats av 20 bidrag i Bergen

Yavo yom / Israel 1986

Allt hade gått så lätt för Israel - sedan segern 1978 hade man aldrig placerat sig sämre än sjua - att de flesta per automatik väntade sig en potentiell vinnare därifrån. Det kanske det israeliska tv-bolaget IBA också börjat räkna med.

Segrare i 1986 års Kdam Erovizion var till formen väldigt lik de senaste årens israeliska bidrag. Här fanns en optimistisk grundton, en glad refräng och en hel del dans i presentationen. Bakom mikrofonerna återfanns två artister som faktiskt var mer kända som skådespelare än som sångare: Moti Giladi - som också skrivit låten - tillsammans med Sarai Tzuriel.

Sarai Tzuriel var mest känd från Rechov SumSum - den israeliska versionen av Sesame Street - där hon spelade den glada och vänliga igelkotten Kippi Ben Kippod, den lokala motsvarigheten till storfågeln Big Bird. Däremot råder delade meningar om igelkotten verkligen var en igelkott eller ett stort piggsvin.

Det mesta var som vanligt utom en sak: efter den nationella finalen var det tydligt att publikens stora favorit inte vunnit. Den som fick all uppmärksamhet var Rita Yahan-Farouz - en ung och lovande talang vars uppträdande i en på tok för stor gul jacka som knappt hölls kvar på henne ansågs både provocerande och tilltalande. "Shvil habricha" blev en stor hit och Ritas debutalbum sålde trippel platina. Fyra år senare valde IBA internt ut Rita som israelisk representant till ESC i Zagreb.

Kanske hade publiken rätt och jurygrupperna fel. I Bergen gjorde den israeliska delegationen i princip allt rätt - även om sången bitvis lät lite ansträngd - men konceptet var inte längre vad de europeiska domarna ville ha.

Med bara sju poäng på kontot kom Moti och Sarai näst sist - Israels i särklass sämsta placering. Till dags dato (2017) har Israel aldrig kommit sist men har blivit tvåa från slutet även 1993 och 2006.



Sarai Tzuriel & Moti Giladi / Yavo yom (Israel 1986)
19:e plats av 20 bidrag i Bergen

É dé det här du kallar kärlek? / Sverige 1986

Den viktigaste komponenten och den verklige hjälten på Mariann Records i Skara var helt tydligt Lasse Holm som producerade många av de bästa säljande skivorna och skrev de allra största hitsen. 

Fyra segrar på fem år i Melodifestivalen (1982, 1983, 1985 och 1986) säger också en hel del, även om Torgny Söderberg underligt nog skrev den enda internationella vinnare Mariann producerade under sin verkliga storhetstid.

Till en början verkar han ha tänkt sig själv i en mer aktiv roll som artist - han hade helst sjungit "Växeln hallå" själv 1980 - men i mitten av 1980-talet satt han tryggt och bekvämt i sin producentstol och verkar ha skrinlagt alla sådana planer.

"É dé det här du kallar kärlek?" var först tänkt som en tung rocklåt i stil med Van Halen (som ansågs hårda och tunga under detta pudelfrisyrernas glada årtionde) och en demoversion gjordes med Tommy Nilsson innan såväl Torgny som Bert Karlsson insisterade på att Lasse skulle sjunga själv.

Herr Holm ville göra något oväntat av låten och frågade rocklegenden Monica Törnell - i sanning ingen vän av schlagerfestivaler - om hon ville ställa upp. Hon var ett stort och aktat namn och hade som tonåring upptäckts av Cornelis Vreeswijk. Hon var riktigt het efter stora hits som "Vintersaga" och "Känslan i maj" och chockerade en hel musikervärld genom att tacka ja.

Lasse Holm var enligt egen uppgift helt lycklig över Monicas sångpålägg i studion men vid den svenska finalen undrade han möjligen vad han gett sig in på. Monica var tydligt okoncentrerad och sjöng inte speciellt bra. Vinnarreprisen låter rent förfärlig.

Till all lycka visades bidragen först upp som musikvideor och de versionerna var de enda publiken mindes efteråt. Monica & Lasse hade spelat in en fartfylld och kontroversiell video som väckte en viss uppståndelse - här skojades det friskt med en mängd företeelser på ett sätt som kändes lite väl fräckt för en 80-talspublik. 

SVT lyfte i sista sekunden bort videon från sin egen förhandsvisning, möjligen för att Lasse Holm bar en t-shirt med en väl synligt registrerat varumärke på (jämför bråket runt Sverige 1987).

I Bergen hade Monica skärpt till sig men även nu haglade kritik - inte minst från en del andra delegationer - som tyckte att svenskarnas uppsluppna framträdande - där Sveriges Head of Delegation Sten Carlberg spelade gitarr barbröstad - skadade tävlingens anseende. Daniela Simons från Schweiz menade att Lasse Holm genom att hoppa ner från flygeln vanhedrade instrumentet. En femteplats visade världen att man kunde tillåta sig att leka även i detta allvarliga sammanhang.

Lasse Holm blev plötsligt något av en popstjärna och gav ut två album i eget namn, där den kanske allra största hiten blev "Canneloni macaroni", en lätt bisarr hyllningssång till svenskarnas nya fascination för pizza och pasta, komplett med en del påhittade namn och katastrofalt uttal.

Monica Törnells popularitet var däremot i dalande. Hon hade svårt att följa upp succéerna och drabbades av stora hälsoproblem. Många år senare diagnosticerades hon med hypotyreos och säger sig under andra halvan av 1980-talet bitvis varit helt frånvarande och knappt vetat var hon befunnit sig, något som kanske förklarar den bristande koncentrationen i Melodifestivalen?

Den svenska finalen med sina tio bidrag i videoversioner har i sanning fastnat i svenskarnas kollektiva minne och de flesta bidragen blev kommersiella hits efteråt. Här tändes även Lena Philipssons stjärna på riktigt med "Kärleken är evig". "Dover-Calais" med Style blev en landsplåga som inte gick att undvika på hela sommaren. Och ändå var det så nära att hela tävlingen inte blivit av.

SVT hade planerat att anordna semifinaler under våren med final i det populära programmet Razzel. Det ville tittarna inte veta av och planerna skrotades, men finaldatumet hölls kvar tre veckor senare än vanligt. Om Melodifestivalen hade hållits på sitt "vanliga" datum - i månadsskiftet februari/mars - hade hela tävlingen fått ställas in till följd av Palmemordet. Vad skulle man gjort då? Senarelagt finalen? Valt bidrag internt? Dragit sig ur hela ESC?

En annan tanke värd att tänkas är vad som skulle hänt om Anna Book vunnit med "ABC"? Skulle belgiska Sandra Kim ha vunnit i Bergen med en så pass lik konkurrent i startfältet?

Uppdaterad 2 juli 2023



Lasse Holm & Monica Törnell / É dé det här du kallar kärlek? (Sverige 1986)
5:e plats av 20 bidrag i Bergen

Romeo / Norge 1986

Norge hade vunnit på sitt tjugofemte försök och hamnat i en riktig Bobby-chock. Andra länder har väntat längre på sin första viktoria än norrmännen, men få av de andra har någonsin fått dras med samma stämpel som förlorare. Äntligen var förbannelsen bruten.

Städer över hela landet ville naturligtvis stå värd nu när Norge skulle få visa upp sig inför hela Europa. För att allting skulle gå rätt till lät NRK tillsätta en utredning om vilken stad och konsertlokal som var bäst lämpad för arrangemanget. Så fort utredningen var färdig meddelade man att finalen skulle förläggas till Bergen och den relativt nya Grieghallen.

Tråkigt nog för cheferna läckte rapporten snart nog ut och visade att kommittén istället helhjärtat ställt sig bakom Stavanger, där det fanns ett nytt och stort och lämpligt komplex. Som plåster på såren fick Stavanger istället ta hand om den nationella finalen som ironiskt nog hölls inför en mycket större publik än själva ESC.

Vinnare blev Ketil Stokkan, en 30-åring från Harstad med ett förflutet i gruppen Zoo som haft stora hits, bland annat med "Evig ung". Tre år tidigare hade han startat en solokarriär genom att komma tvåa i den norska finalen med "Samme charmeur".

Ketil Stokkan fick hjälp på scenen av en hyfsat dansant tremannakör - där man bland annat kan känna igen Frank Ådahl (Sverige 1990) - samt dansarna Olav Klingen och Jonny Nymoen från The Great Garlic Girls. Det var första gången något land visat upp drag show i ESC och det skulle dröja ända till Sestre (Slovenien 2002) innan det hände på nytt.

I Bergen saknade framförandet något av den stuns som funnits i den nationella finalen och till hemmapublikens stora besvikelse fick "Romeo" nöja sig med en blygsam tolfteplats. Kanske att tvåan i Stavanger - Jørn Hoel med den internationellt klingande "Inkululeko" - hade klarat sig bättre i konkurrensen? Åtminstone blev låten en stor hit på hemmaplan.

Ketil fick åtminstone spela in en kul video till låtens engelska version och skulle snart vara tillbaka i den internationella finalen på nytt.



Ketil Stokkan / Romeo (Norge 1986)
12:e plats av 20 bidrag i Bergen

Pas pour moi / Schweiz 1986

Vid sidan av sin egen artistkarriär var Nella Martinetti också en framgångsrik textförfattare som lätt och ledigt skrev på två av Schweiz fyra officiella språk.

Nu ställde hon upp för tredje gången i ESC, för första gången i samarbete med en turkisk låtskrivare som slagit ned bopålarna i Schweiz. Först efter att ha flyttat insåg Atilla Şereftuğ vilken stor och viktig tillställning ESC var och nu ville han gärna delta och allra helst vinna.

Artisten de skrev för var en högt utbildad artist som utöver sången hade piano som huvudinstrument. Passande nog framförde Daniela Simons sitt bombastiska bidrag sittandes vid en vit flygel, och i slutet av sången fick hon ta i från tårna för att nå upp till de rätta tonerna.

Att Daniela Simons tog sitt artisteri på allvar blev ännu tydligare då hon vid sin presskonferens i Bergen gick till attack mot den svenska delegationen och deras lättsinniga förhållningssätt till hela sammanhanget. Att Lasse Holm klättrade upp på flygeln och hoppade jämfota ned från den under repetitionerna såg schweiziskan som den värsta sortens kulturskymning.

Det utspelet kändes kanske lite humorlöst men juryn gick ändå igång på sången om en längtan efter det rena och det ärliga och det äkta. I ett tidigt skede såg hon ut att kunna ge Sandra Kim en match men hamnade slutligen rejält på efterkälken.

Atilla och Nella tänkte inte ge sig med mindre än en vinst och slipade knivarna inför ett andra deltagande. Under tiden resulterade det nära samarbetet mellan Atilla och Daniela i mer än ljuv musik och de båda blev ett slitsamt par även utanför studion.

Under ett något modifierat artistnamn - Daniela Simmons - har hon fortsatt att uppträda och ge ut skivor. 1991 kom hon tvåa i den schweiziska finalen med "Come finirà" - även den signerad Şereftuğ och Martinetti.


Daniela Simons / Pas pour moi (Schweiz 1986)
2:a plats av 20 bidrag i Bergen

Željo moja / Jugoslavien 1986

Jugoslavien hade aldrig några gemensamma tv-kanaler som täckte hela landet. Varje delrepublik hade sitt eget bolag som skötte sina egna kanaler och i den jugoslaviska schlagerfestivalen tävlade dessa olika bolag mot varandra.

Egentligen borde det inte ha varit mycket till tävling. Vad gällde popmusik låg Kroatien långt före de andra - det var här hitsen skapades, det var här stjärnorna tändes och det var här landets mest framgångsrika skivbolag Jugoton hade sitt säte. Zagreb borde rimligen ha vunnit så gott som varje år men istället fick man år efter år stryk av Serbien, Bosnien-Hercegovina, Slovenien och till och med Montenegro.

Under hela 1980-talet hade kroaterna gjort misstaget att skicka in stora stjärnor som stal poäng av varandra och placerade sig i toppen utan att nå riktigt hela vägen. Nu hade det gått fjorton år sedan Zagreb senast vunnit.

Den nationella finalen gick av stapeln i Pristina. Kosovos tv-bolag var landets nyaste och minst erfarna, och enligt pressuppgifter hade de svårigheter att genomföra sändningen och hålla den standard de andra delrepublikernas tittare var vana vid.

Äntligen hade Zagreb fått in en fullträff och kom både etta och tvåa i tävlingen. De flesta verkade nöjda med segrande Doris Dragović - en 24-åring från Split som tidigare sjungit i gruppen More. Låtskrivaren Zrinko Tutić hade börjat sin bana som musiker men satsade med tiden allt mer på att skriva för andra. Vid sidan av all världens poplåtar hade han dessutom skrivit en mängd sånger för barn, bland annat en tv-musikal för ungdomar.

Efter Pristina arrangerades låten om - närmast till oigenkännlighet - och inför finalen i Bergen fanns det en och annan som trodde att Jugoslavien skulle ha lika stora chansen som man haft i München tre år tidigare. I röstningen hamnade dessvärre "Željo moja" i bakvattnet och den slutliga placeringen var en stor besvikelse.

Inte för att det spelade så stor roll. Zrinko Tutić blev nu en av landets mest efterfrågade hitsnickare och Doris karriär fick en flygande start. Båda två skulle återkomma till ESC och bättre på den egna statistiken rejält.

Den uteblivna topplaceringen till trots fick också låten vingar och levde kvar efter tävlingen och spelades in på svenska av Contrazt, ett ungt och poppigt dansband med stor framgång på Svensktoppen.

Men det allra viktigaste var kanske att TV Zagreb nu återfick sitt självförtroende och skulle komma att dominera stort under de sista åren Jugoslavien fanns på kartan.



Doris Dragović / Željo moja (Jugoslavien 1986)
11:e plats av 20 bidrag i Bergen

L'amour de ma vie / Luxemburg 1986

När Baccara härjade på världens hitlistor i slutet av 1970-talet var det den tyske låtskrivaren och producenten Rolf Soja som var hjärnan bakom framgången. Han hade tänkt ut spanjorskornas image och andfådda sångstil och skrev alla de stora hitsen tillsammans med sin parhäst Frank Dostal. Enbart intäkterna för "Yes Sir, I Can Boogie" borde ha säkrat ålderdomen för dem båda.

1986 frågade Luxemburg än en gång om Rolf Soja skulle kunna tänka sig att skriva en eurovisionslåt för deras räkning, precis som han gjort för Baccara 1978. Soja - som flyttat till Kanada sedan det begav sig i Paris - kunde visst tänka sig att ställa upp, bara han fick anlita en ung kanadensisk sångerska han fått ögonen på.

Sherisse Laurence - som ibland skrev sitt namn Sherisse Lawrence - hade redan som väldigt ung fungerat som programledare i tv och vunnit pris i American Song Festival. Att sjunga på franska var något av en utmaning för henne, men i sanningens namn hade andra sjungit för Luxemburg med grövre accent tidigare.

Låten var i sin skivversion en skimrande och drömsk liten poppärla insvept i 80-talistiskt förföriska synthmattor, driven framåt av en loj synthtrumma som nästan verkar spela i slow motion. När den norska orkestern fick sätta tänderna i låten blev det ingenting kvar av den tidstypiska inramningen och Luxemburgs bidrag blev istället en väldigt klassisk schlagerballad.

Juryn gillade låten i alla fall och tillsammans med Belgien och Schweiz utgjorde den en helt franskspråkig medaljtrio.

Trots bifallet verkar inte samarbetet mellan Sherisse Laurence och Rolf Soja ha fortsatt efter Bergen, vilket är synd. Jag som älskar singelversionen av "L'amour de ma vie" skulle ha önskat mig ett helt album av samma kaliber. Sångerskan åkte istället hem till Kanada och ägnade sig åt country istället.

Än idag ägnar hon sig åt att uppträda, numer under namnet Sherisse Stevens, även om hon enligt den här artikeln från 2012 alltmer lämnat sången till förmån för skådespeleri på lokal nivå.



Sherisse Laurence / L'amour de ma vie (Luxemburg 1986)
3:e plats av 20 bidrag i Bergen

Gleðibankinn / Island 1986

Det var tuffa tider för isländska RÚV som trots att de varit aktiva och fullvärdiga medlemmar av den europeiska radiounionen EBU ända sedan 1956 i många år helt enkelt låg för långt bort från kontinenten för att kunna delta i direktsända samarbeten. Gamla tiders länkstationer räckte inte till och tv-signalerna ramlade ner i havet långt innan de nådde Island. Först när man började sända via satellit i mitten av 1980-talet kunde Island delta i utbyten som krävde direktsändning.

Island anordnade faktiskt sin första nationella final redan 1981 utan att skicka vinnaren till finalen i Dublin. Fem år senare gav man sig ut i den internationella hetluften på riktigt och passande nog vann samma artist som vunnit 1981 på nytt.

Pálmi Gunnarsson hade varit en framgångsrik musiker redan i många år men efter segern verkar man ha tyckt att det vinnande paketet var lite tunt. Man arrangerade om låten, tog bort en töntig och onödig eurovisionsreferens i texten och gav Pálmi lite sällskap på scenen. Man kallade in Helga Möller och Eiríkur Hauksson och bildade trion ICY.

Den nya versionen av låten väckte en viss entusiasm, inte minst bland nordiska tyckare, och vid finalen i Bergen hade islänningarna hunnit skruva upp sina förväntningar rejält. Nu skulle det skrälla till på första försöket!

Skrällen bestod dessvärre av att de allra flesta jurygrupperna ignorerade den isländska poplåten helt - inte minst de nordiska. Endast Sverige gav två poäng medan de andra satte noll. Den högsta poängen - en sexa - kom från Spanien. Island skakade snart av sig den värsta besvikelsen och blev med åren en populär deltagare som ofta tippas högt på förhand men sällan lever upp till förväntningarna.

Av medlemmarna i ICY skulle Eiríkur Hauksson dyka upp på nytt - 1991 och 2007 - medan såväl Pálmi som Helga ställt upp flera gånger i de nationella finalerna utan att vinna.



ICY / Gleðibankinn (Island 1986)
16:e plats av 20 bidrag i Bergen

Du er fuld af løgn / Danmark 1986

Återvinning var knappast ett stort fenomen under det kapitalistiska och materialistiska 1980-talet men danskarna bestämde sig 1986 för att dra sitt strå till stacken och sy ihop något nytt av saker någon annan redan använt.

Det danska bidraget till Bergen var inget mindre än en regelrätt kopia av Bra vibrationer som Sverige tävlat med året innan i Göteborg. De båda låtarna är häpnadsväckande lika i stil och uppbyggnad och arrangemang.

Som om inte det var nog hade Lise Haavik skrudat sig i rosa - precis som Kikki året innan - och hade med sig det dansande syskonparet David och Mary Johnson som mycket riktigt dansat också bakom Kikki. Europa gillade även kopian och gav Danmark en framskjuten placering.

Lise Haavik var egentligen norska - född i Narvik - och hade kommit till Odense för att studera ekonomi. Studierna lades på hyllan efter att hon kommit tvåa i en talangjakt och träffat musikern John Hatting. Ljuv musik uppstod på mer än ett sätt: dels bildade de duon Trax, dels gifte de sig med varandra. Trax hade redan prövat lyckan i de danska finalerna 1984 och 1985 - John Hatting hade dessutom representerat Danmark 1982 och tävlat som soloartist 1983 och 1984.

I Bergen uppträdde Lise som soloartist och John nöjde sig med att sjunga i kören. Man kunde tro att de ville utnyttja det faktum att Lise som norska tävlade på hemmaplan men kort tid efter finalen upplöstes såväl gruppen som äktenskapet.

Både Lise och John fortsatte sina karriären inom musiken men med mindre framgång. Lise deltog i den norska finalen 1988 men blev utslagen i semifinalerna. John Hatting sa själv i en intervju att det blivit "för mycket flaska och för lite hitlistor" i hans liv efter Trax.  2013 avled John Hatting, endast 64 år gammal.



Lise Haavik / Du er fuld af løgn (Danmark 1986)
6:e plats av 20 bidrag i Bergen

J'aime la vie / Belgien 1986

Ända sedan debuten 1956 har det belgiska deltagandet varit strikt uppdelat efter språkgränsen. Vartannat år tävlar den södra, franskspråkiga landsändan och vartannat år tävlar flamländarna i norr. Sedan det nationella tv-bolaget 1977 delades upp i två helt fristående organisationer enligt språk är Belgien i princip som två olika länder som turas om att delta under samma flagg vartannat år.

Men åtminstone en gång har både nord och syd kunnat enas runt ett bidrag som fått dem att känna sig som stolta belgare: 1986 då den purunga Sandra Kim älskade livet vid finalen i Bergen. Själv var hon inte ens belgisk medborgare - hennes föräldrar var italienare - då hon vann den nationella uttagningen.

I texten sjunger Sandra att hon är femton år gammal men snart började det gå rykten om hon egentligen var yngre än så. När den belgiska delegationen pressades erkände de till slut att deras artist faktiskt inte hade fyllt femton än.

Det var ju i och för sig sant. I själva verket var Sandra bara tretton. Opassande ungt i en tävling för vuxna ansåg många kritiker, men juryn föll raklång för fröken Kim. Femton länder av nitton möjliga hade "J'aime la vie" i sin topp tre och Belgiens första seger var ett faktum.

Idag skulle Sandra Kim ge kritikerna rätt. Efter ett par år som allas älskling fann hon det allt svårare att bli tagen på allvar som artist. Vad hon än gjorde mindes alla bara bilden av den kavata lilla flickan med rosa fluga.

Vad som ändå är ganska säkert är att hon kommer att förbli den yngsta vinnaren genom tiderna. 1990 infördes för första gången en åldersgräns som krävde att alla artister måste fylla minst 16 det år de deltar.



Sandra Kim / J'aime la vie (Belgien 1986)
1:a av 20 bidrag i Bergen

Valentino / Spanien 1986

Spansk tv hade tagit för vana att välja sina bidrag till ESC internt, utan någon nationell final, utan att nödvändigtvis motivera sina val desto mer för tv-tittarna. Man bara valde ut ett bidrag och så fick publiken tacka och ta emot.

1986 valde man att skicka Cadillac till Bergen. De hade funnits i fem år och släppt ett par skivor med viss framgång. Man hade bytt stil såväl som medlemmar ett par gånger och hoppades nu att få det riktigt stora genombrottet. 

Det intressanta är i backspegeln inte vad man valde utan vad man valde bort, då flera källor hävdar att gruppen Mecano hade skickat in sin låt "Hijo de la luna" till urvalskommittén. Mecano hade slagit igenom som ett syntpopband några år tidigare men befann sig nu vid ett vägskäl i karriären. Intresset för dem hade dalat och de hade blivit dumpade av sitt skivbolag.

Kanske tyckte spansk tv att Mecano var föredettingar och ointressanta att skicka iväg någonstans. Kanske hade inte låten riktigt funnit sin form än - den var egentligen tänkt för en annan artist från början. Dessutom var dramatisk folk-pop verkligen inget som brukade dra till sig stora poängsummor i ESC i mitten av 1980-talet. Urvalskommittén må vara förlåten för det de gjorde.

Vad som hände var att "Hijo de la luna" blev början till en makalös nytändning för Mecano. Låten blev en hit i stora delar av Europa och blev början på en smått otrolig framgång i Latinamerika. Snart var trion den allra mest framgångsrika gruppen i den spanska underhållningshistorien.

För Cadillac gick det inte riktigt lika bra. Efter att ha placerat sig helt i mitten av resultatet åkte medlemmarna hem till Spanien igen, släppte ett sista album och gick sedan åt skilda håll.

Bandets gitarrist Pepe Marchante skulle få åka till Zagreb 1990 tillsammans med Azúcar Moreno medan sångaren José María Guzmán körade bakom Anabel Conde i Dublin 1995. Originalmedlemmen Javier de Juan - som hoppat av före Bergen - startade istället bandet La Década Prodigiosa som tävlade för Spanien vid ESC 1988.

José María Guzmán bildade en ny version av Cadillac år 2000 för att delta i en nostalgiturné. Sedan dess har bandet fortsatt att ge konserter och spela in ny musik då och då, även om Guzmán är den enda av de ursprungliga medlemmarna som är med.

Uppdaterad 12 juli 2023

Cadillac / Valentino (Spanien 1986)
10:e plats av 20 bidrag i Bergen