My Dream / Malta 2010

Det finns ett antal saker man kan vara helt säker på i den här världen. Vatten är vått, solen går upp om morgnarna och Malta kommer att ordna en lång och komplicerad procedur för att välja ut sitt bidrag till Eurovision Song Contest. 2010 var inget undantag men situationen skulle bli ännu krångligare än vanligt.

Vem som helst fick skicka in bidrag under förutsättning att man hade maltesiskt medborgarskap. Låtskrivare från andra länder var inte längre välkomna. Låtskrivare kunde skicka in ett obegränsat antal låtar medan ingen enskild artist fick sjunga mer än ett insänt bidrag.

Via sex semifinaler valde man ut inte färre än tjugo finalister. De tidigare deltagarna Miriam Christine och Mike Spiteri syntes i startfältet men blev båda utslagna i semifinalerna.

Till slut vann 18-åriga Thea Garrett en komfortabel seger med "My Dream", en om inte nyskapande så ändå habil och stilren musikalballad. När hon glädjestrålande sjöng sin vinnarrepris anade hon knappast vad som väntade.

Snart dök Grace Borg upp i bilden. Hon var en välkänd pr-kvinna som fram till 2005 varit chef för den maltesiska melodifestivalen. Borg hade avgått under stormiga omständigheter och hade sedan dess varit snabb att kritisera den nuvarande festivalledningen i offentligheten.

Nu hävdade Grace Borg att hon haft ett avtal med tv-bolaget PBS såväl som med Thea Garrett personligen om att sköta all marknadsföring för sångerskan. Nu drog hon samtliga parter inför rätta för kontraktsbrott. Precis före framträdandet i Oslo lämnade Grace Borg in ännu en stämning av Thea Garrett.

Med allt detta hängande över sig uppträdde Thea Garrett i den första semifinalen i sällskap av sina tre körsångerskor och dansaren Jackie Pace Delicata utklädd till fiskmås.

Den maltesiska delegationen förklarade detta något besynnerliga artistiska beslut med att fiskmåsen är den enda fågel som oavsett vad som händer fortsätter rakt fram mot sina mål. Oklart om resten av världens fåglar skulle hålla med om detta, men låt gå.

I Slovakien gick måsen och balladen hem med besked och Malta fick landets tolva, men övriga poäng räckte inte riktigt till. Malta missade finalen och den unga sångerskan fick åka hem till sina rättsprocesser.

Fallet avslutades först 2013 då en domstol slog fast att inget kontrakt någonsin funnits mellan Grace Borg och Thea Garrett, att sångerskan helt i onödan dragits in i processen och att Grace Borg uppenbarligen velat destabilisera artisten inför ESC. Dessutom konstaterades att Thea Garrett förlorat flera sponsorer på köpet.

Två år senare dömdes Grace Borg dessutom till böter för att ha förtalat sin efterträdare Robert Abela efter finalen 2006. Först hade hon kallat honom "rubbish" ("skräp, värdelös") och påstått att han skulle varit redlöst berusad i artistutrymmena efter sändning, något rätten ansåg att inte hade några bevis för.

Thea Garrett gav ut ett par singlar efter Oslo men verkar sedan ha lagt karriären på hyllan. Efter den rättsliga röran är det kanske inte ett beslut man kan klandra henne för.

2022 dök hon upp under den nostalgikväll som ordnades i samband med det årets maltesiska final och sjöng sitt bidrag på nytt.

Thea Garrett / My Dream (Malta 2010)

12:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Oslo

Drip Drop / Azerbajdzjan 2010

Det de flesta var rörande överens om inför finalen i Oslo var att slutstriden skulle bli hård och att den skulle stå mellan två unga damer: Tysklands Lena Meyer-Landrut och Azerbajdzjans Safura. Frågan var bara vem som skulle dra det längsta strået.

Azerbajdzjan tävlade nu för tredje gången och verkade ha satt som mål för sitt deltagande att landet skulle exponeras och framställas i bästa tänkbara dager. Detta gjorde man bäst genom att hyra in utländska låtskrivare och andra proffs som kunde bygga snygga nummer runt någon inhemsk förmåga.

Safura Alizadeh var en 17-åring från en konstnärlig familj - pappan var bildkonstnär och mamman pianist - och hade själv börjat sjunga i mycket späd ålder. Hon vann den lokala varianten av Idol och ställde därefter upp i den nationella finalen inför ESC.

I den nationella ligan ställde totalt sex artister upp i en semifinal varifrån de tre främsta gick vidare till en final. Juryn bestod två ministrar från den azerbajdzjanska regeringen samt ett gäng personer som satt på poster som tillsatts på politiska grunder. 

De tre som gick till final fick alla sjunga tre av fyra potentiella ESC-bidrag, samtliga skrivna av svenskar. I slutändan gick segern till Safuras version av "Drip Drop", skriven av Stefan Örn, Sandra Bjurman och Anders Bagge.

Inför Oslo försökte medierna piska upp något slags fejd mellan Safura och Lena, något som framför allt Lena mestadels skrattade bort. När repetitionerna väl började visade sig kampen dessutom en smula ojämn. Medan Lena fått ett väldigt enkelt och avskalat nummer stod Safura i en rätt komplicerad produktion.

Safura fick klättra uppför och nedför trappor och springa hit och dit under sin låt, något som fick sången att låta svagare än nödvändigt. Dessutom fick hon inga vänner i journalistkåren efter att ha visat sig från sin snorkigare sida under ett par presskonferenser.

En slutlig femteplats borde inte ha varit så illa men sågs som en stor besvikelse efter de uppskruvade förväntningarna. Safura hade ändå skrivit kontrakt med ett svenskt produktionsbolag och flyttade till Stockholm för att bli en stjärna. Den enda singel som föddes ur samarbetet floppade och snart nog rev Safura kontraktet och flyttade hem.

Sångkarriären har fortsatt men mestadels i något slags halvfart. Safura hittade nämligen andra arenor att röra sig på: 2011 blev hon medlem av det styrande partiet i Azerbajdzjan och två år senare gifte hon sig med sonen till landets energiminister. Gissningsvis är hon inte särskilt beroende av att hennes skivor ska slå för att hålla sig flytande nuförtiden.

Safura / Drip Drop (Azerbajdzjan 2010)

5:e plats av 25 bidrag (final) i Oslo

Allez Ola Olé / Frankrike 2010

För den som trodde att Patricia Kaas oväntade men inspirerade närvaro i Moskva skulle betyda att fransk tv nu skulle fortsätta övertala etablerade stjärnor att pröva lyckan i ESC måste det franska bidraget 2010 ha varit en besvikelse. Den utvalde Jessy Matador var ingen stor stjärna, men också det här året hade man en plan i bakfickan.

En knapp månad efter finalen i Eurovision Song Contest startade ett annat internationellt mastodontevenemang: FIFA:s världsmästerskap i fotboll för herrar skulle avgöra i Sydafrika. För första gången skulle turneringen avgöras i Afrika, något arrangörerna gärna framhöll så ofta de kunde.

Hela fotbollsfestens officiella sång var "Waka Waka (This Time For Africa)" med Shakira från Colombia. Kanske fanns inga afrikanska artister tillgängliga för uppgiften? 

Sin vana trogen utsåg även Frankrike en egen låt som skulle elda på de egna fansen och någon vaken person på France télévisions insåg att man kunde öka låtens exponering genom att låta den vara Frankrikes bidrag vid ESC i Oslo. Sagt och gjort - "Allez Ola Olé" valdes ut och skickades iväg.

Till skillnad från Shakira hade Jessy Matador en tydlig koppling till Afrika. Nog för att han var född i Paris 27 år tidigare, men hans familj kom från Demokratiska republiken Kongo (ofta kallat Kongo-Kinshasa för att skilja det från grannlandet Kongo-Brazzaville).

I många år var Kongo-Kinshasa känt som Belgiska Kongo. Belgiens kung Leopold II lät sina styrkor inta området 1870, vilket blev starten på ett nittio år långt skräckvälde där belgarna plundrade landet på naturtillgångar och använde lokalbefolkningen till slavarbete. Det beräknas att befolkningen halverades under de första fyra decennierna av belgiskt styre.

Jessy Matador (egentligen Jessy Kimbangi) var en kul och energisk snygging som börjat karriären som dansare. Efter att ha skakat allt hans mamma gett honom under ett par år fick han kontrakt med Wagram, en stor fransk label, och när han valdes ut för ESC och fotbollsfesten hade han redan tre framgångsrika singlar och ett album under bältet.

I Oslo överlät Jessy Matador det mesta av refrängen till sin bakgrundssångare men bjöd på rejält med energi och party på scenen. Att det bara blev en plats i mitten av resultatet berodde på juryn som placerade Frankrike fyra från slutet i sin omröstningen.

Det svala europeiska mottagandet rörde inte fransoserna i ryggen. På hemmaplan blev "Allez Ola Olé" (snart försedd men en ny, färgsprakande video) en dunderhit som stormade till topps på den inhemska singellistan. Det var första gången sedan Frankrike fick en officiell topplista 1984 som ett av landets ESC-bidrag gått hela vägen upp till första plats.

Frankrike dansade hela sommaren men Jessy Matador skulle få svårt att följa upp framgången och har inte haft en lika stor hit igen. Han har ändå fortsatt en närvaro i offentligheten på hemmaplan. Vid sidan av musiken och dansen har han även spelat teater och synts i en och annan reality-serie på tv. 2020 hade han en liten roll i "Eurovision Song Contest: The Story Of Fire Saga.

Historiens första fotbolls-VM på afrikansk mark slutade med europeisk dominans. I finalen slog Spanien Nederländerna medan Tyskland vann bronsfinalen mot Uruguy. Trots Jessy Matadors massiva insats åkte Frankrike ut redan i gruppspelet.

Jessy Matador / Allez Ola Olé (Frankrike 2010)

12:e plats av 25 bidrag (final) i Oslo

Me And My Guitar / Belgien 2010

Vi har alla råkat ut för honom: en charmig ung man (som ofta tar sig själv på stort allvar), utrustad med akustisk gitarr, inte sällan iförd hatt, med en otrolig förmåga att liksom dra all uppmärksamhet till sig. Magnus Uggla har skrivit en hel sång om fenomenet.

Tom Eeckhout var i högsta grad den typen av kille. Som 18-åring kom han tvåa i flamländska X-Factor och bytte snart sitt artistnamn till Tom Dice - plockat från gruppen The Dice som han tidigare sjungit i. Hans personliga röst och vinnande sätt gav honom många fans och två år efter talangjakten valde VRT ut honom att representera landet i Oslo.

Alla var inte nöjda med det valet. Inom den flamländska underhållningsbranschen knorrades det en del om att en riktig nationell final med flera artister skulle ha varit bättre.

Tom Dice hade varit med och skrivit sin tävlingslåt och sjöng dessutom om sig själv; om hur man kanske borde skaffa sig ett riktigt jobb men att man hellre var lite skön och härlig och spelade på sin gitarr. Oändligt banalt kan tyckas, men i Oslo framstod bidraget som avskalat, opretentiöst och attraktivt.

Tom och hans gitarr tog sig hela vägen till final - en plats där Belgien senast befunnit sig 2004 - och den slutliga sjätteplatsen är fortfarande Flanderns bästa resultat någonsin (i delat majestät med Bob Benny från 1959). Singeln rusade upp i topp på den belgiska topplistan (på båda sidor språkgränsen) och etablerade unge herr Dice på allvar.

Sedan dess har han varit en ständig närvaro i de flamländska poplandskapen även om hans framgångar gått lite upp och ned genom åren. Underligt nog har han sällan synts på singellistorna medan hans fyra soloalbum alla sålt bra.

Tillsammans med sin fru Kato Callebaut bildar han sedan 2019 duon The Starlings. 2023 ställde de tillsammans upp i den belgiska ESC-uttagningen och kom på andra plats, slagna med en enda poäng av vinnande Gustaph.

Tom Dice / Me And My Guitar (Belgien 2010)

6:e plats av 25 bidrag (final) i Oslo

It's For You / Irland 2010

Under början av 90-talet drev ESC allt längre bort från vad som hände i resten av musikbranschen och från vad som spelades i de flesta radioapparater runtom i Europa. Situationen hjälptes inte av att juryn envisades med att välja fram vinnare som lämnade få spår efter sig på hitlistorna.

Niamh Kavanagh hade varit just en sådan vinnare. Singeln hade gått bra hemma på Irland och sålde rätt bra i Storbritannien (som bäst plats 24 på topplistan) medan den gick relativt spårlöst förbi i resten av deltagarländerna.

Succén på hemmaplan var ändå mer än Niamh Kavanagh varit beredd på. Hon spelade in två album - "Flying Blind" (1995) spelades in i Nashville - men lämnade sedan rampljuset allt mer för att istället fokusera på ett mer stillsamt liv med sin familj.

Efter ett rätt tyst och stillsamt decennium - då Niamh visserligen dök upp på tv ibland och bland annat gav Irlands poäng vid ESC i Belgrad 2008 - var det en smula överraskande då sångerskan dök upp på nytt som en av kandidaterna i den nationella finalen 2010. 

"It's For You" var en prydlig schlagerballad med ekon av klassiker som Bette Midler's "The Rose", signerad irländaren Niall Mooney i samarbete med svenskarna Mårten Eriksson, Lina Eriksson och - för andra året i rad - Jonas Gladnikoff.

I Oslo var många glada att se Niamh Kavanagh på nytt efter alla dessa år. Hon sjöng fint även om det kanske märktes att hon varit mindre aktiv under ett antal år: efter repetitionerna uttryckte en och annan bedömare en viss oro för den höga sluttonen. 

När det väl gällde satt den och de andra tonerna mer eller mindre där de skulle och Irland fick sjunga i final för första gången sedan 2007. I likhet med andra återvändande vinnare vid den här tiden var det inte riktigt den stora famnen hon möttes av och i finalen blev poängskörden snål. Kanske spelade inte det någon större roll i slutändan, Niamh hade knappast ställt upp för att vinna en andra gång.

"It's For You" blev en hit på Irland medan uppföljarsingeln "A Fool For You No More" aldrig tog sig in på singellistan. Sedan dess verkar Niamh Kavanagh inte ha spelat in mer musik men fortsätter att dyka upp i diverse sammanhang. 2018 medverkade hon i musikvideon till Irlands bidrag för Junior Eurovision.

Niamh Kavanagh / It's For You (Irland 2010)

23:e plats av 25 bidrag (final) i Oslo

Life Looks Better In Spring / Cypern 2010

Cypern hade haft riktig otur 2007: trots att man hade en stark låt framförd av stjärnan Evridiki åkte man ut i historiens längsta och minst användbara semifinal. Luften gick fullständigt ur öriket och dess deltagande.

Vill man vara lite raljant kan man säga att Cypern varje år ordnade en tv-sänd final där ett antal mediokra låtar slogs om att få åka iväg och bli utslagna inför en hel värld. Kvaliteten verkade bli allt svajigare för varje år som gick. Att man helt plötsligt skulle hitta ett guldkorn framstod som alltmer osannolikt.

Inte kändes det som om Cyperns låt till Oslo hade särskilt många karat i sig heller. En trivsam dussinlåt, allt annat än oförglömlig, framförd av en grupp - The Islanders - utan någon mer påträngande typ av utstrålning eller egen stil. Gruppen hade satts ihop för att spela in ett par låtar tillsammans i en skivstudio i Wales och fick på olika vägar uppdraget att framföra låten som slutligen vann den cypriotiska finalen.

Längst fram i formationen stod dess främsta tillgång: 22-årige Jon Lilygreen från Wales sjöng bra och kunde lägga lite känsla och charterromantik till paketet.

Till de flestas stora förvåning knep Cypern en finalplats i Oslo medan länder som Sverige och Kroatien åkte ut. I finalen drog Jon Lilygreen upp skjortan och visade magen i direktsändning precis före sitt framträdande, men Europa krävde tydligen mer än lite walesisk hud och resultatet blev svagt. Utan den närmast obligatoriska tolvan från Grekland hade Cypern kommit näst sist.

Jon Lilygreens tid i rampljuset var ändå inte slut och året därpå bildade han duo med Jon Maguire. De släppte ett par låtar med viss framgång - bäst gick singeln "Ain't Love Crazy" - och agerade förband för bland andra Olly Murs och Westlife.

Jon Lilygreen & The Islanders / Life Looks Better In Spring (Cypern 2010)

21:a plats av 25 bidrag (final) i Oslo

In A Moment Like This / Danmark 2010

Ledningen för den svenska melodifestivalen har förmodligen haft roligare kvällar än just finalen av Eurovision Song Contest i Oslo. Inte nog med att deras egen vinnare och kandidat blivit utslagen i semin - en av låtarna de valt bort från den nationella finalen hade gått hela vägen och vunnit i Danmark.

Såväl 2007 som 2008 hade Lettland slagit Sverige med låtar som ratats för Melodifestivalen men när röstningen började i Oslo fick Danmark de två första tolvorna och såg en kort stund ut att kunna bli en riktig chockvinnare. Gissningsvis kunde Christer Björkman och hans gäng hålla sig för skratt.

Den danska finalen hade bestått av tio bidrag: sex utplockade från en öppen tävling och fyra vars artister inbjudits direkt av DR. En av de fyra var popstjärnan Bryan Rice som haft ett par hits men vars karriär nu svalnat en aning. Han hoppades på nytändning och hans "Breathing" tog sig hela vägen till en andraplats. Som tröstpris fick han läsa de danska rösterna vid ESC i maj.

Vann gjorde istället "In A Moment Like This", skriven för Melodifestivalen av Thomas G:son men nu framförd av den tillfälliga duon Thomas N'evergreen och Christina Chanée. Hon var jazzsångerskan som också skådespelat en del medan han var en äventyrare som haft hits i Ryssland och som tävlat i den ryska finalen 2009.

Vem det än var som bestämt att de skulle sjunga tillsammans så hade denna någon inte riktigt gjort sitt jobb och under förberedelserna i Oslo kom det allt tätare rapporter om att de båda danska artisterna inte verkade trivas särskilt bra ihop. Det mesta tydde på att de faktiskt inte alls var speciellt glada i varandra och detta smittade av sig på de danska repetitionerna som gick ganska dåligt.

Tydligtvis lyckades man sitta sig ned och fokusera inför semifinalen där de båda plötsligt var mycket bättre än de varit tidigare. Danmark gick vidare och lottades att sjunga sist i finalen där poängen slutligen strömmade in. En fjärdeplats var inget särskilt många skulle ha trott på några dagar tidigare.

Chanée och N'evergreen såg ändå till att avsluta sitt samarbete illa kvickt. Hon blev sångerska i Jan Glæsels orkester och har ofta medverkat i tv med den medan han återvände till Moskva och sin ryska karriär.

Melodifestivalen skulle ta ett djupt andetag och lyckas hitta en betydligt skarpare kandidat året därpå medan Thomas G:son skulle skriva hela karriärens största hit (och en av de största hitsen genom hela ESC-historien) för Loreen 2012.

Chanée & N'evergreen / In A Moment Like This (Danmark 2010)

4:e plats av 25 bidrag (final) i Oslo

Legenda / Polen 2010

En del artister får stora och definitiva genombrott över en natt. Som Carola kastas de rakt in i offentligheten och blir allmän egendom för alltid. Och så finns det andra artister som får jobba på i många år innan den stora chansen kommer.

Marcin Mroziński från Inowrocław hade börjat sjunga redan som barn och tävlat i en mängd sångtävlingar. Som 16-åring sökte han för första gången till polska Idol och syntes i flera liknande program medan han utbildade sig till artist. Han spelade med i flera musikaler, som "Phantom of the Opera", "Les Misérables" och "Boyband".

2010 ställde han för andra gången upp i den polska ESC-uttagningen och nu stod stjärnorna rätt. Hans egen komposition "Legenda" - en dramatisk sak med högt tonläge framförd på både polska och engelska - vann hela rasket och Marcin skickades till Oslo. 

Ett intensivt framträdande till trots gick finalplatsen Polen förbi men Marcin var lika glad för det. Att tävla i ESC var en dröm för honom och han har flera gånger åkt till ESC på nytt för att visa upp sig och hänga med fansen. 

Tävlandet öppnade också nya dörrar och han fick jobb som programledare på polska Nickelodeon. Programmen spelades in i London och 2013 meddelade sångaren att han numer använde sig av artistnamnet Martin Fitch, som möjligen låg lite bättre i engelsmännens munnar.

Han har fortsatt att vara en mångsysslare som ägnar sig åt sång, skådespeleri och att dubba filmer till polska. Han har sin bas i London men jobbar också en hel del i hemlandet. 2017 ställde han upp än en gång i den polska finalen utan att vinna.

2014 drog sig sångaren ur en stor sångfestival i Ryssland med motiveringen att han inte kan uppträda i ett land som diskriminerar hbtiq-personer. De senaste åren har Polen dessvärre rört sig i samma riktning då landets alltmer auktoritära ledning försöker avveckla rättigheter för inte bara sexuella minoriteter utan även många andra grupper. 

Marcin Mroziński / Legenda (Polen 2010)

13:e plats av 18 bidrag (semi) i Oslo

Ovo je Balkan / Serbien 2010

Goran Bregović från Sarajevo hade en karriär helt utan motstycke. Först hade han varit den musikaliska drivkraften i Bijelo dugme, ett band som blandade hårdrock med balkansk folkmusik och som idag ses som en av Jugoslaviens allra viktigaste och mest inflytelserika grupper.

När rockbandet kommit till vägs ände skrev Bregović musiken till Emir Kusturicas film "Zigenarnas tid". Filmen fick ett enormt internationellt genomslag och blev de bådas stora genombrott och språngbrädan till en mängd nya och spännande projekt.

När serbisk tv 2010 bad Goran Bregović att skriva deras bidrag till ESC hade han redan gjort det mesta och jobbat med de flesta. Kanske en schlagerfestival kändes som en utmaning för den gamle rockaren? Hans nya grupp "Wedding And Funeral Orchestra" hade dessutom bjudit på pausunderhållning vid ESC i Belgrad 2008 och det hade möjligen gett mersmak.

Han skrev inte bara en utan tre låtar till en nationell final och fick själv handplocka de artister han ville skriva för. Allra tre låtarna gick i hans nu välbekanta stil och framfördes av Emina Jahović, Milan Stanković samt Oliver Katić i duett med Jelena Marković.

Personligen hade jag kanske valt den förtjusande Emina - som fått sitt stora genombrott i den bosniska finalen 2002 med en låt av Dino Merlin - men Milan Stanković hade starkt publikstöd efter att ha gjort ett stort intryck i en tv-sänd talangjakt några år tidigare. 

"Ovo je Balkan" ("Det här är Balkan") var en energisk kärleksförklaring till huvudstaden Belgrad som jämförs med en flicka vars bröst är dödliga vapen och som kysser som om hon inte hade någon skam i kroppen. 

Milan Stanković fick stor uppmärksamhet för sitt utseende och berättade gärna i intervjuer hur han satte minst två timmar om dagen på att få håret att ligga rätt. 

Kompositören drog lite för snabba slutsatser och sa i en intervju att han var glad att Serbien nu skulle representeras av en homosexuell artist och att det var bra för landets image. Milan Stanković - som var i ett förhållande med en känd sångerska - lär ha varit måttligt road men visste nog bättre än att göra sig osams med sin låtskrivare.

I Oslo bjöd serberna på en glad svängom men hamnade på en rätt ljummen placering helt i mitten av resultatet. Milan Stanković förblev länge en rätt anonym artist i det serbiska musiklivet men fick en nytändning 2017 då han samarbetade med Jala Brat (Bosnien-Hercegovina 2016) på singeln "Ego". 

Sedan dess har han radat upp en hel rad framgångsrika låtar och nominerades 2019 för "bästa moderna dansmusik" och "bästa musikvideo" vid den serbiska Music Awards Ceremony-galan för "Trans". Då var den blonderade frisyren historia sedan länge.

Milan Stanković / Ovo je Balkan (Serbien 2010)

13:e plats av 25 bidrag (final) i Oslo

Sweet People / Ukraina 2010

Ukraina verkade planera att hålla en lite lägre profil inför ESC 2010 och valde internt ut sångaren Vasyl Lazarovych att representera dem i Oslo. I en nationell final fick han sjunga fem låtar och "I Love You" kröntes till landets bidrag. Snyggt, prydligt och möjligen lite tråkigt. Men sedan slog verkligheten till.

I februari anordnades ett synnerligen infekterat och omstritt presidentval där den tidigare premiärministern Viktor Janukovytj - vars försök att bli president 2004 ledde till den orangea revolutionen - nu stod som segrare. Och snart började kvastarna sopa på den ukrainska tv:n där nyutsedda chefer ville sätta så mycket av sin egen prägel som möjligt på så många saker som möjligt.

En vecka före EBU:s deadline meddelade man att man ogiltigförklarade den tidigare nationella finalen och utlyste en ny final där den tidigare vinnaren också skulle få ställa upp om han ville. Mot alla odds ställde faktiskt Vasyl Lazarovych upp och kom på en slutlig sjundeplats.

Vinnare blev istället 24-åriga Alyosha men hennes låt "To Be Free" anklagades snabbt för att vara ett plagiat och visade sig ha givits ut redan två år tidigare. Nu började EBU tappa tålamodet rejält medan Ukraina i rekordfart ordnade fram en ny låt - som inte varit med i någon av de två nationella finalerna.

"Sweet People" visade sig ändå vara värd en del bök och stök - en dramatisk ballad som passade Alyosha som hand i handsken. Texten handlade om hur människan förstör världen omkring sig och videon - delvis inspelad i spökstaden Prypjat - förde tankarna till den största naturkatastrof som drabbat Ukraina: kärnkraftolyckan i Tjernobyl 1986, en knapp månad innan Alyosha föddes.

Alyosha har hållits kvar i rampljuset och ger regelbundet ut nytt material. Viktor Janukovytj tvingades bort från makten 2014 och har levt i landsflykt i Ryssland sedan dess.

Alyosha / Sweet People (Ukraina 2010)

10:e plats av 25 bidrag (final) i Oslo

Je ne sais quoi / Island 2010

2010 hände något stort och oförutsett: den isländska vulkanen Eyjafjallajökull - belägen under glaciären med samma namn - fick en serie utbrott som fyllde det europeiska luftrummet med aska av en sort som gjorde det farligt att flyga.

15 april 2010 stängdes i princip all flygtrafik ned i norra och västra Europa, vilket orsakade kaos i buss- och tågtrafiken. Själv satt jag strandad i Paris och fick upptäcka att det tar flera dagar att resa landvägen mellan Frankrike och Finland.

Flygen återupptogs i begränsad skala en dryg vecka senare men oron hängde kvar. Eyjafjallajökull mullrade vidare och hotade att spotta ur sig nya mängder aska. Nu började ESC-fansen bli nervösa: skulle tävlingen i Oslo alls kunna genomföras? Skulle EBU vara tvungna att ställa in för första gången någonsin?

Vulkanen höll sig lugn och tävlingen kunde genomföras som planerat.

Föga förvånande fick Island en hel del uppmärksamhet både i programmet (där det skojades en del om vulkanen) och utanför. Kanske hjälpte det den isländska poplåten på traven då den kom trea i sin semifinal och ropades ut sist av alla finalister?

Nog för att Hera Björk Þórhallsdóttir kunde skaka liv i sitt bidrag även extra hjälp. Hon var sångerska, vokalcoach och känd programledare från tv som turnerat med såväl Björk som Sigur Rós. Sedan 2004 bodde hon i Köpenhamn och hade 2009 kommit tvåa i den danska finalen med "Someday".

2008 och 2009 hade hon sjungit i kören bakom de isländska bidrag till ESC.

I finalen hade Island på något sätt tappat sitt momentum - den var kanske inte direkt spännande och nyskapande på samma sätt som ett par andra låtar i startfältet - och slutplaceringen blev låg. Det gjorde inte så mycket: fansen hade redan tagit Hera och hennes låt till sina hjärtan.

Eurovision Song Contest rullade vidare utan avbrott fram till 2020 då tävlingen fick avlysas till följd av coronaviruset Covid-19.



Hera Björk / Je ne sais quoi (Island 2010)
19:e plats av 25 bidrag i finalen

Shine / Georgien 2010

När ryska trupper gick in i Georgien i början av augusti 2008 startade ett krig som visserligen blev kort men som för överskådlig framtid slog sönder relationerna mellan de båda länderna. Året därpå försökte Georgien skicka ett stycke provokativ anti-Putin-disco till ESC i Moskva. När EBU underkände texten hoppade georgierna av tävlingen.

Nu hade det gått ett år och röken hade skingrats. Nu var Georgien tillbaka på eurovisionståget och nu var man mest av allt intresserade av att tvätta bort stämpeln som bråkmakare. Man hade provocerat med flit 2009 - det erkände man nog - men nu vill man vara snygga och prydliga och skötsamma igen.

Man valde ut Sopho Nizjaradze - en begåvad 24-åring från Tbilisi som förutom sången även ägnade sig åt låtskrivande och skådespeleri - att sjunga samtliga bidrag i den nationella finalen. En riktigt begåvad artist men möjligen hade valet också politiska grunder. Nizjaradze hade gett upp en lovande karriär i Ryssland i protest mot kriget 2008.

Vinnarlåten "Shine" var inköpt från värdlandet Norge, skriven av Hanne Sørvaag som även skrivit det norska bidraget (och Tysklands måttligt framgångsrika låt i Belgrad 2008).

På scenen bjöd man på ett synnerligen överkoreograferat nummer men Sopho - som kallade sig Sofia i tävlingen - sjöng bra och för första gången slog sig Georgien in bland de tio främsta.



Sopho Nizjaradze / Shine (Georgien 2010)
9:e plats av 25 bidrag (final) i Oslo

Apricot Stone / Armenien 2010

Dagens Armenien är bara en liten del av det en gång så mäktiga armeniska kungadömet - världens första land att anta kristendomen som statsreligion. Genom historien har dess folk spritts över världen och idag identifierar sig de flesta av världens armenier med det historiska Armenien snarare än dagens republik.

Det finns en mängd symboler som frammanar minnet av det gamla hemlandet, inte minst landets nationalfrukt. Aprikosen kommer egentligen från Kina men i många år trodde man att dess urspring var i Armenien och dess latinska namn - prunus armenicus - betyder "armeniskt plommon".

Enligt traditionen skulle den som lämnade Armenien ta med sig en aprikoskärna ut i världen. När man slagit sig ned planterar man kärnan i den nya jorden och minns det gamla landet då aprikosträdet växer upp.

Sången som vann den armeniska melodifestivalen handlade just om denna längtan tillbaka till det som en gång varit och hur viktiga symboler kan vara för den som inte kan leva i sitt hemland.

Eva Rivas var en av världens åtta miljoner exilarmenier, född och uppvuxen i Ryssland. Hon hade sjungit sedan barnsben och vunnit flera musikpriser men även arbetat som modell och utmärkt sig med sina dryga 190 centimeter i längd.

Med på scenen i Oslo fanns en musiker som spelade duduk - ett klassiskt armeniskt instrument, traditionellt tillverkad av aprikosträ. Här lämnade man ingenting åt slumpen.

Turkiska journalister på plats undrade om hela bidraget anspelade på det armeniska folkmordet, något det armeniska delegationen åtminstone inte förnekade.



Eva Rivas / Apricot Stone (Armenien 2010)
7:e plats av 25 bidrag (final) i Oslo

Narodnozabavni rock / Slovenien 2010

Hittepå-musik. Musik som ingen lyssnar på egentligen och som bara skrivits för att vara med i en melodifestival på tv. I många år har ESC dragits med stämpeln att vara ett forum för just sådant som aldrig skulle kunna existera eller fungera utanför tävlingen.

Periodvis har det dessvärre varit ganska sant. Särskilt under 1990-talet uppstod ett slags hybridballad i gränslandet mellan gammaldags schlager och folkmusik. De låtarna belönades ofta rikligt av jurygrupperna men berörde få människor utanför bubblan.

Under 2000-talet hade det allmänna tillståndet i ESC förbättrats på den punkten. Bidragen blev mer mångsidiga och flerfacetterade och allt färre låtar kändes skrivna blott och bart för att dra hem en och annan poäng i ESC. Men ibland dök det upp halsbrytande undantag.

Rok Žlindra var en ung dragspelare från Sodražica i södra Slovenien. Han hade startat en egen orkester - Ansambel Roka Žlindre - som spelade det man i de tyskspråkiga länderna skulle kallat Volksmusik, en trallvänlig och lätt schlagerifierad version av tyrolsk folkmusik. Det slovenska namnet för samma sak är narodnozabavna glasba - ungefär "nationell underhållningsmusik".

När man skulle ställa upp i den slovenska ESC-uttagningen ville man bjuda på något lite extra och slog sig ihop med Kalamari - ett slovenskt rockband inspirerade av Scorpions och ungefär lika hårda som marshmallows. Slutresultatet var ett sann varning inför vad som kom hända när man kombinerar inkompatibla arter.

Slovenerna själva jublade. Såväl rock som Volksmusik är populära genrer bland de breda folklagren och folkrocken fick nästan fem gånger så många telefonröster som tävlingens tvåa. Det övriga Europas entusiasm var avsevärt mindre och i den andra semifinalen i Oslo kom de glada slovenerna på näst sista plats.

Rok Žlindra och hans orkester hade ändå fått ett stort genombrott och har fortsatt spela tillsammans. För den som inte kan få nog har bandet till dags dato (2018) gett ut inte färre än fem skivor. Även Kalamari spelar vidare trots att Jože Jež - sångaren som följde med till Oslo - hoppade av gruppen 2014.

Ansambel Roka Žlindre & Kalamari / Narodnozabavni rock (Slovenien 2010)

16:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Oslo

Thunder And Lightning / Bosnien-Hercegovina 2010

Det hade inte riktigt hunnit gå tjugo år sedan Jugoslavien rämnat och fallit i bitar men helt tydligt hade de som tidigare kallats jugoslaver börjat sakna varandra. Inte minst tydligt märktes det inom populärkulturen.

När internationella underhållningsformat som Idol lanserades skapade inte de tidigare jugoslavrepublikerna sina egna versioner, istället ordnades mer påkostade varianter som var öppna för deltagare från hela ex-Jugoslavien. Till en början gick det lite trevande och publiken röstade mest på sina ”egna” deltagare.

I Operacija Trijumf 2008 ändrades allt då den bosnienserbiske rocksångaren Vukašin Brajić charmade alla och fick tittare från alla deltagande republiker bakom sig. I finalen blev han tvåa och tillsammans med ett par medtävlare bildade han OT Bend som ställde upp i den serbiska uttagningen till ESC 2009.

Det måste ha varit lite av en dröm för bosnisk tv att få Vukašin på kroken och till deras stora glädje tackade han ja till att representera sitt hemland i Oslo. ”Munja i grom” (”Blixt och dunder”) presenterades för publiken i ett särskilt program. I efterhand bestämde man sig för att sjunga på engelska istället, men textidén förblev densamma.

Texten handlar på ytan om ett par som har svårt att finna varandra, som har svårt att förlåta det som hänt i det förflutna, som är blixt och dunder som håller varandra i handen. Mellan raderna handlar det naturligtvis om Bosnien-Hercegovina självt, vars båda delrepubliker fungerade allt sämre tillsammans, och behovet av att försöka enas och skapa ett fungerande land.

Sin vana trogen tog sig Bosnien-Hercegovina till final men halkade lite längre ned i resultatet än man vant sig vid. Vukašin Brajić har hållit sig kvar inom musiken men har inte riktigt levt upp till de förväntningar som ställdes på honom efter genombrottet och har de senaste åren släppt ny musik högst sporadiskt.



Vukašin Brajić / Thunder And Lightning (Bosnien-Hercegovina 2010)
17:e plats av 25 bidrag (final) i Oslo

Satellite / Tyskland 2010

Tyskland hade inte lyckats på länge och de senaste fem åren hade man samlat bottenplaceringar på hög. Det var knappast värdigt världens tredje största musikmarknad (efter USA och Japan) och nu krävdes krafttag.

Än en gång vände man sig till Stefan Raab (1998, 2000, 2004) och beställde fram en nationell final som kunde ge fina tittarsiffror och ett resultat i ESC som kunde låta den tyska publiken känna sig stolt. Raab lär ska ha varit tveksam till en början men tackade ja efter en del funderande.

Resultatet blev ett slags ”icke-Idol” - en talangjakt där man uttalat sökte nya artister som redan hade en färdig stil och identitet och personlighet att utgå ifrån istället för att anpassa artisten efter en låt eller ett skivbolags önskemål.

"Unser Star für Oslo" var ett samarbete mellan ARD och kommersiella Pro Sieben (där Raab var stor stjärna) och där tjugo hoppfulla kandidater sållades ned till två finalister. Lena Meyer-Landrut och Jennifer Braun sjöng tre låtar var - två gemensamma och varsin egen.

När tittarna röstat klart stod Lena som lycklig vinnare - även om hon kostade på sig att vara en aning besviken över att inte få vinna med sin egna låt "Love Me", som hon dessutom varit med och skrivit tillsammans med Stefan Raab. Den besvikelsen lär snabbt ha runnit av. "Satellite" var en anslående poplåt - enkel, rak, effektiv - som dundrade rakt in på Tysklandslistans förstaplats och blev landets snabbast säljande digitala release någonsin.

18-åriga Lena var en frisk fläkt och en bra representant för en ny generation tyskar med gott självförtroende. Dessutom var hon den första tyska representanten som fötts efter den tyska återföreningen 1990 - en levande symbol för en ny tid.

Lenas charm fungerade inte bara på Tyskland - vid finalen i Oslo segade hon sig långsamt upp och förbi konkurrensen och tog sitt lands andra seger någonsin. Lena förvandlades till en riktig superstjärna som hördes och syntes överallt och som plockade hem alla musikpriser man kan få i hemlandet.

Snart nog togs det ovanliga beslutet att Lena dessutom skulle ställa upp på nytt och försvara sin krona  på hemmaplan 2011.



Lena / Satellite (Tyskland 2010)
1:a plats av 25 bidrag (final) i Oslo

Há dias assim / Portugal 2010

Efter den portugisiska finalen var eurovisionsfansen i uppror och känslorna svallade på ett sätt de sällan gör när Portugal tar sig för något. Nu rasades det i diverse forum över hur RTP helt missat chansen till en framskjuten placering i Oslo.

Telefonomröstningen hade vunnits i stor stil av Catarina Pereira med "Canta por mim", skriven av fansens favorit - kroaten Andrej Babić som redan tävlat 2003, 2005, 2007, 2008 och 2009 för fyra olika länder. Men där fanns också en expertjury på plats och de ställde hela resultatet på huvudet med sina siffror.

Istället var det Catarina Pereiras gamla kompis som vann första pris. Hon hade tävlat mot Filipa Azevedo i talangjakten Família Superstar (och fått stryk även där). Nu hade Filipa hunnit bli 18 år och lämnat Porto för att studera musik i London.

"Há dias assim" var skriven av Augusto Madureira som vid sidan av musik var en av Portugals mest kända tv-journalister, inte minst känd från RTP:s nyhetsprogram Telejornal.

Gissningsvis valde experterna helt rätt. Lättviktig popschlager hade blivit allt mindre framgångsrik hos de europeiska tittarna med åren och Filipa gled med lätthet vidare till finalen. Där lottades hon att sjunga mellan två storfavoriter - Tysklands vinnare Lena och Israels bombastiska ballad - och kom kanske lite onödigt i skymundan där.

Efter finalen i Oslo fokuserade Filipa helt på sina studier och det blev tyst om henne ett par år. 2016 ställde hon upp i The Voice och trots att hon inte gick riktigt hela vägen blev hon på nytt ett känt och uppmärksammat namn.



Filipa Azevedo / Há dias assim (Portugal 2010)
18:e plats av 25 bidrag (final) i Oslo

That Sounds Good To Me / Storbritannien 2010

Det hade lönat sig att fråga någon som vet hur slipstenen ska dras. Andrew Lloyd Webbers bidrag till Moskva 2009 hade kanske inte med all vilja i världen kunnat beskrivas som originellt eller spännande men förde tillbaka Storbritannien bland de fem bästa för första gången på sju år.

Nästa låtskrivare som fick äran att försvara de brittiska färgerna var Pete Waterman. Han hade visserligen producerat Cyperns bidrag 1984 men under sin verkliga storhetstid - då teamet Stock/Aitken/Waterman regerade topplistorna världen över - hade han i likhet med de flesta riktigt framgångsrika inom brittisk showbiz duckat undan från ESC.

I tv fick tre hoppfulla unga talanger sjunga egna versioner av ”That Sounds Good To Me”, en låt som Pete Waterman knåpat ihop med sin gamle vapendragare Mike Stock.

Ingen av dem verkar ha tagit sitt uppdrag på något större allvar och den brittiska pressen var med all rätt häpen inför vilket svagt låtbygge de båda släppt ifrån sig. Bidraget skulle knappast ha platsat som en B-sida för Sonia under glansdagarna, ändå satt de båda och gav sken av att ha skrivit en ny megahit.

Lotten att framföra det hela föll på 19-årige Josh Dubovie som besatt en viss ungdomlig charm men som samtidigt var förödande oerfaren. Han hade sjungit på lokal nivå och haft en roll i en skoluppsättning av Les Miserables. Nu skulle han på kort tid övas upp i rollen som ESC-vinnare.

Man snyggade till produktionen av låten för att den skulle passa Josh bättre och man försökte bygga ett nummer som skulle kännas elegant och internationellt. Ingenting kunde skyla över att Josh var för kort i rocken och att låten var för bedrövligt svag och i Oslo blev det ännu en sistaplats - Storbritanniens tredje på åtta försök.

Josh har inte gett upp hoppet om en artistkarriär men kallar sig idag Josh James. Anledningen var att alla internetsökningar på Josh Dubovie enbart gav träffar på fiaskot i Oslo och att ett nytt namn behövdes för att låta publiken upptäcka sångarens karriär efteråt.



Josh Dubovie / That Sounds Good To Me (Storbritannien 2010)
25:e plats av 25 bidrag (final) i Oslo

Algo pequeñito / Spanien 2010

Kanske var det bara ett tecken på att RTVE ville ge sken av att de engagerade sig mer än de egentligen gjorde, men de spanska finalerna hade under ett par år haft hysteriskt bombastiska och uppskruvade titlar. 2010 års modus löd "Tu país te necesita!" ("Ditt land behöver dig").

Trots att Rodolfo Chikilicuatre (Spanien 2008) blivit en riktig succé på hemmaplan ville man inte ha fler humorbidrag och av de 313 som allmänheten fick i uppdrag och decimera till tio inför den tv-sända finalen diskvalificerades en hel del som inte ansågs uppfylla de strängt formulerade kraven.

Bland de utslängda fanns den rätt tveksamma "Soy un tsunami" ("Jag är en tsunami") med Pop Star Queen som låg i ledning då den fick foten.

Istället blev finalen en promenadseger för "Algo pequeñito" ("Något pyttelitet"). Vinnaren var en söt men väldigt gammaldags melodi framförd av Daniel Diges, en typiskt duktig sångare som tidigare synts i en populär tv-serie och som spelat huvudrollen i High School Musical.

Det spanska bidraget skulle nog ha fallit i glömska ganska snart efter finalen om inte arrangerande NRK gjort en riktig dunderblunder med säkerheten. Mitt under Daniel Diges framträdande dök det upp en extra person på scenen som med all önskvärd tydlighet inte hörde dit.

Klart och tydligt i bild rusade säkerhetspersonal fram och grep inkräktaren medan Daniel Diges tappert sjöng vidare, men skadan var redan skedd. Hastigt bestämdes det att Spanien skulle få sjunga på nytt, sist av alla bidrag. Det hade inte hänt sedan det blivit svart i rutan för Italien 1958.

Inkräktaren visade sig vara den ökände Jimmy Jump - en pellejöns som gjort sig ett namn genom att störa diverse stora evenemang. NRK och EBU försökte släta över händelsen och menade att inget allvarligt hade skett men frågan som aldrig besvarades var hur någon kunde smita igenom säkerheten på det här sättet.

Nu handlade det om någon som ville synas men det kunde lika gärna ha varit en galning med kniv.

Att säkerheten fortfarande inte fungerar som den ska blev smärtsamt uppenbart på nytt såväl 2017 i Kiev där en man hoppade upp på scenen och visade rumpan under fjolårsvinnaren Jamalas pausakt, som i Lissabon 2018 där en man rusade fram och slet mikrofonen ur handen på Storbritanniens SuRie. Man undrar vad som måste hända innan arrangemangen skärps upp.

Uppdaterad 4 juni 2018



Daniel Diges / Algo pequeñito (Spanien 2010)
15:e plats av 25 bidrag (final) i Oslo

Eastern European Funk / Litauen 2010

Ska hade uppstått på Jamaica i slutet av 1950-talet då amerikansk r&b mött calypso och mentomusik. Resultatet blev en dansvänlig hybrid med tydlig baktakt som snart skulle sprida sig över världen. Den första internationella ska-hiten blev "My Boy Lollipop" med Millie Small 1964.

Fyrtio år senare hade genren letat sig hela vägen till Litauen där Jurgis Didžiulis - född i Colombia av litauiska föräldrar - startade gruppen InCulto. Hans vision var att spela ska och funk och krydda anrättningen med humoristiska texter.

2006 kom man tvåa i den litauiska melodifestivalen med den glada men aningens sexistiska "Welcome To Lithuania" och man får anta att tävlandet gav mersmak. Fyra år senare ställde man upp på nytt och vann nu hela tillställningen.

Nog fanns humorn kvar i "Eastern European Funk" men här fanns också ett betydligt mer seriöst budskap. De fattiga européerna i öst hade tröttnat på att inte tas på allvar - "vi är här helt lagligt, men inte lika lagligt som ni / vi är alla likvärdiga, men inte lika likvärdiga som ni" - och skulle nu bjuda det snobbiga väst på en ordentlig svängom.

"Vi bygger era hus och diskar er disk så ni inte ska få smutsiga händer" sjöng InCulto innan de drog av sig byxorna och dansade fram i glittershorts - allt för att vinna Europas gillande. För att dansandet skulle ske med större elegans hade man hyrt in koreografen Šarūnas Kirdeikis som i vanliga fall inte var en del av bandet.

Någon plats i finalen blev det inte men InCulto var nöjda ändå och hade ett mycket framgångsrikt år 2010. Så framgångsrikt att man bestämde sig för att upplösa gruppen i januari året därpå - man ska sluta när man ligger på topp - genom att ge ut sitt tredje och sista album.



InCulto / Eastern European Funk (Litauen 2010)
12:e plats av 17 bidrag (semifinal) i Oslo