Dès que le printemps revient / Luxemburg 1964

När Eurovision Song Contest är som allra bäst kan tävlingen fungera som en mötesplats för nya lovande talanger på väg upp såväl som heta, etablerade namn. Hugues Aufray som äntrade scenen i Köpenhamn först av alla för Luxemburgs räkning var lite av båda delarna på samma gång.

Hugues Jean-Marie Auffray var en erfaren 35-åring från en inflytelserik familj: fadern var industrimagnat men släkten var full av politiker, sångare, vetenskapsmän och skådespelare. Efter att ha studerat tre år i Francos Spanien påbörjar han en karriär som musiker i hemlandet.

Han sjöng i olika sammanhang och skrev låtar för andra, för att till slut bli upptäckt och skriva sitt första skivkontrakt 1959. Två år senare får han sin första stora hit med "Santiano". 

Hugues Aufray reste till New York 1961, inbjuden av stjärnan Charles Aznavour, och blir kvar ett helt år. Han bekantar sig på nära håll med den nya generationens folksångare och blir personlig vän med självaste Bob Dylan, som ännu inte spelat in sitt debutalbum men som ska brejka med besked några månader senare.

Vänskapen med Bob Dylan skulle bestå: Hugues Aufray tog med sig Dylans sånger hem och sjöng in dem på franska och de båda herrarna har uppträtt flera gånger tillsammans genom karriären. Hugues Aufray påverkades på djupet av Dylan och vid hemkomsten till Frankrike sågs han som en av sin generations mest spännande artister.

Tävlingslåten "Dès que le printemps revient" ("Så snart våren är här igen") var ett stycke folkrock med doft av såväl country som den latinska våg som sköljt över världen (jämför Västtyskland 1960). Ett känsligt öra skulle kanske höra influenser av Johnny Cash snarare än Dylan just här. Musiken hade artisten skrivit själv medan texten var signerad den mångsidige Jacques Plante som han hade ett nära samarbete med.

En delad fjärdeplats med Frankrike var verkligen inget dåligt resultat för en så progressiv tävlingslåt som tydligt låg i tiden och bröt av musikaliskt mot hur ESC-bidrag brukade låta (jämför Nederländerna och Spanien som också försökte tänja på gränserna och som fick betydligt mindre utdelning). Kanske var domarna extra generösa för att den modernare låten fungerade så bra ihop med orkestern?

Den stora vinsten för Hugues Aufray var ändå låtens kommersiella framgång: singeln tog sig upp till den franska topplistans tredjeplats och har hängt kvar på artistens repertoar genom alla år. Det spelades till och med in en Scopitone-film för att marknadsföra låten - ett slags musikvideo som kunde ses i en viss typ av jukebox runt Frankrike.

Hugues Aufray / Dès que le printemps revient (Luxemburg 1964)

Delad 4:e plats av 16 bidrag i Köpenhamn

Non ho l'età / Italien 1964

"Volare" hade blivit startskottet för den italienska schlagerns segertåg över världen. Först hade man erövrat Amerika, sedan Europa. Nästan hela Europa. Hela Europa utom Eurovision Song Contest, där italienarna för det mesta togs emot kyligt. Snart nog skulle även denna sista barriär rivas ned.

När Sanremo började fungera även som en internationell språngbräda ville alla vara med och konkurrensen blev stenhård. Det var med andra ord en smärre sensation när 16-åriga Gigliola Cinquetti från Verona stod som vinnare 1964 efter att ha besegrat en hel hop av mer etablerade namn.

"Non ho l'età" ("Jag är inte gammal nog") var en förtjusande sång med en text som blivit en aning problematisk med åren. Den unga flickan säger sig vara för ung för att älskas av den äldre mannen eftersom hon vet för lite och aldrig skulle ha något att säga honom. Om han bara vill vänta så ska hon en vacker dag ge honom all sin kärlek.

I Sanremo framfördes varje sång två gånger av olika artister men trots att Patricia Carli var äldre och betydligt mer erfaren fick Gigliola åka till Köpenhamn där hon fullkomligen pulvriserade konkurrensen och fick 49 poäng mot Storbritanniens 17.

Låten blev en stor internationell hit och singeln lär ha sålt i ungefär fyra miljoner exemplar i Europa. På engelska blev den "This Is My Prayer", på tyska fick den underligt nog titeln "Luna nel blu". Gigliola följde upp med fler stora framgångar och testade också sina vingar som skådespelerska i alltmer krävande och dramatiska roller.

Tio år efter sin seger ställde hon upp i ESC en andra gång och kunde mycket väl ha blivit den första artisten som vunnit två gånger innan en viss blond kvartett från Sverige kom i vägen.



Gigliola Cinquetti / Non ho l'età (Italien 1964)
1:a plats av 16 bidrag i Köpenhamn

Où sont-elles passées / Monaco 1964

Den ungdomliga kulturen hade så långsamt börjat leta sig in i startfältet vid ESC i Köpenhamn 1964. Nederländerna och Storbritannien ställde upp med poppiga låtar och såväl Luxemburg som Monaco ställde upp stjärnögda och välsjungande unga män av den typ som tilltalade såväl ungdomar som deras föräldrar.

Romuald Figuier var född i Bretagne men tidpunkten är lite omtvistad. Ett dokument som verkar vara en födelseattest hävdar att sångaren är född 1938 medan många andra källor menar att han skulle sett dagens ljus först 1941.

I musikbranschen var han färskvara åtminstone. "Oú sent-elles passées?" ("Vart har de tagit vägen?") - en sång om alla flickor som en gång stod där med hjärtat i brand och med blicken full av längtan - var Romualds andra skiva. Juryn gillade vad den hörde och belönade den tillfällige monegasken med en tredjeplats.

Skivan blev en halvdan framgång och orkade inte högre än till plats 49 på den franska topplistan. Romuald kämpade vidare och fortsatte att spela in sånger och skulle återkomma till ESC såväl 1969 som 1974 som artist. Dessutom skulle han lyckas alldeles förträffligt väl i ett par andra sångtävlingar.



Romuald / Où sont-elles passées (Monaco 1964)
3:e plats av 16 bidrag i Köpenhamn

Le chant de Mallory / Frankrike 1964

Låtskrivarparet André Popp och Pierre Cour hade verkligen satt saker i rörelse då de vann ESC 1960 med "Tom Pillibi". Det var den första vinnaren som blev en stor internationell försäljningsframgång och med ens sågs eurovisionens melodifestival som en hitfabrik lika mycket som ett tv-program. Nu ville de flesta vara med att pröva lyckan inför rullande kameror.

Popp och Cour ville gärna testa på nytt och vann den interna uttagning som fransk tv anordnade inför finalen i Köpenhamn. Om deras tidigare låt handlat om en ung man med huvudet i det blå satsade de nu på en historia om Michael Mallory - en fransk/brittisk soldat som ska ha lämnat sin hustru i Frankrike för att dra ut i strid på Irland.

Enligt André Popp skapade Pierre Cour sångens Mallory efter en litterär förlaga, men deras Mallory hade i princip inget gemensamt med den påhittade figur han var baserad på. Man hade bara använt namnet för att det lät bra. I sången låtsas åtminstone han och textens jag att de älskar varandra trots att de är på tok för unga för att veta vad kärlek är.

Sångerskan Rachel var en tämligen okänd 22-åring som upptäckts tre år tidigare och som nyligen spelat in sin första skiva. Trots att hon inte var så etablerad tvålade hon till mer kända artister som Hughes Aufray (Luxemburg 1964) och Marjorie Noël (Monaco 1965) i den franska uttagningen. Av alla artister André Popp skrivit för till ESC var Rachel den enda han hade lovord för.

Rachel var en artist med stark närvaro och en bra röst. Efter att ha kommit fyra i Köpenhamn blev låten en stor framgång, men precis som i fallet med Frankrike 1959 spelades den in i flera versioner och ett mer erfaret namn - den här gången Les Compagnons de la Chanson - fick den större framgången.

Rachel fortsatte att sjunga i ett par år till - hon var en av många som spelade in sin egen version av "L'amour est bleu" (Luxemburg 1967) - innan hon drog sig tillbaka från rampljuset för att bilda familj istället. Många år senare återkom hon då och då för att sjunga sina gamla låtar i olika sammanhang - inte minst i tv-programmet "La chance aux chansons".

Uppdaterad 30 september 2017



Rachel / Le chant de Mallory (Frankrike 1964)
Delad 4:e plats av 16 bidrag i Köpenhamn

Warum nur, warum? / Österrike 1964

Om man har en riktig popstjärna vill man självklart låta sig representeras av just den vid ESC om det bara är möjligt. 1964 hade Udo Jürgens framgångar få andra österrikiska artister kunde mäta sig med. Han hade flera framgångar under eget namn och 1960 hade han skrivit en världshit för Shirley Bassey.

Udo Jürgen Bockelmann hade haft en ovanlig och dramatisk barndom. Han växte upp i ett slott i Magdalensberg där hans far var borgmästare och slet med att balansera sina egna övertygelser mot landets nazistiska styre. I krigets slutskede var han nära att ställas inför krigsrätt efter att man hittat subversiv litteratur i hans privata bibliotek, men han räddades av att kriget tog slut. Udo själv skulle få dras med nedsatt hörsel på ena örat hela livet efter att ha blivit slagen av en ledare i Hitlerjugend.

Unge Udo började spela piano på eget initiativ och tillbringade mer eller mindre hela 1950-talet som medlem av olika band, först under artistnamnet Udo Bolán, och vann en låtskrivartävling på österrikisk radio redan som 16-åring.

Vid det första försöket i Eurovision Song Contest kom han "bara" sexa - en högst respektabel placering jämfört med hur Österrike brukade placera sig - men låten blev en stor internationell hit. Udos egen version låg etta på topplistan i Frankrike, men framgångarna slutade inte där.

Matt Monro (Storbritannien 1964) hade floppat i hemlandet med sin egen låt men spelade raskt in det österrikiska bidraget i en engelsk version med text av Don Black. "Walk Away" blev en stor hit såväl i Storbritannien som i USA och ledde till att Udo Jürgens fick skriva låtar för Frank Sinatra.

Uppmuntrad av allt detta var det knappast en överraskning att Udo skulle ställa upp på nytt, inte bara en utan två gånger.



Udo Jürgens / Warum nur, warum? (Österrike 1964)
6:e plats av 16 bidrag i Köpenhamn

Caracola / Spanien 1964

Den explosiva syskontrion gjorde sannerligen skäl för sitt namn - los TNT - och hade slagit igenom stort på den sydamerikanska marknaden med sitt temperament och sina spektakulära liveframträdanden. Tony, Nelly och Tim Croatto var egentligen italienare, men de hade flyttat med sin familj till Uruguay efter andra världskrigets slut. De hade fått kontrakt med RCA i Argentina och blev stora stjärnor över hela kontinenten med sin första singel "Eso eso eso".

Syskonen hade ändå lust att pröva lyckan hemma i den gamla världen och gjorde 1962 Madrid till sin nya bas. Det skulle visa sig betydligt motigare där och spanjorerna blev inte alls lika sjövilda över trion som man blivit i Sydamerika.

1964 valdes de ändå ut att sjunga vinnarlåten från den spanska melodifestivalen vid finalen i Köpenhamn, där de på grund av regeln som förbjöd grupper fick lov att uppträda som Nelly, Tony och Tim, med bröderna som bakgrundssångare.

Sändningen finns inte bevarad annat än som audio, men stillbilder från Köpenhamn vittnar om ett betydligt mer visuellt och spännande framträdande än publiken var van med vid den här tiden. Trion hade bestämt sig för att imponera på tittarna och fick stormande applåder efter sitt framträdande, men "Caracola" tog nog lite för lång tid på sig att hitta fram till sin starka refräng.

Dessutom har syskonen i intervjuer efteråt berättat att de hela tiden hade känslan av att spansk tv ville tona ner deras utspel och göra dem snällare och mycket mindre utmanande än de egentligen var. En enda poäng från Italien var allt man fick nöja sig med.

Kanske hade just Italien - som vann en förkrossande seger i Köpenhamn - lagt beslag på alla poäng från jurymedlemmar som ville ha latinsk passion?

Los TNT gav upp planerna på att erövra Europa och reste hem till Uruguay igen. Efter att Tim bröt sig loss för att starta skivbolag fortsatte Nelly och Tony som duo ett par år till innan Nelly bildade familj och la sången på is.

Tony Croatto fortsatte att sjunga och uppträda fram till sin död 2005.

Uppdaterad 24 juli 2020



Nelly, Tony & Tim (Los TNT) / Caracola (Spanien 1964)
12:e plats av 16 bidrag i Köpenhamn

Oração / Portugal 1964

Portugal var det första landet på tre år att debutera i Eurovision Song Contest. På många sätt var det en oväntad debut. Inte nog med att man var en tillsluten diktatur med fascistoida drag, styrd med järnhand av premiärminister Salazar, men man låg också isolerade längst ut på den iberiska halvön med det lika diktatoriska Spanien mellan sig själva och den fria världen.

Man slog på stort och skapade den portugisiska televisionens egen sångtävling - Festival RTP da Canção - vars vinnare skickades till Köpenhamn för att förhoppningsvis förbättra landets inte direkt utsökta internationella rykte.

António Calvário måste verkligen ha känts som rätt man för jobbet. Han var född i Moçambique och hade flyttat till Europa som åttaåring. Elva år senare upptäcktes han via en talangjakt och hade sedan blivit alltmer populär. Han hade vunnit ett par viktiga sångtävlingar och valdes 1962 till landets bästa manliga artist. Han var snygg och hade såväl en vacker röst som ett passionerat utspel på scenen.

Dessvärre var sången - en tårfylld bön om att bli förlåten av såväl Gud som av den flicka man så grundligt försummat - inte fullt lika välsvarvad eller innerlig som den utvalda artisten. Varje lands jury gav poäng till sina tre favoriter och inte en enda jury hade "Oração" på pallplats. Debuterande Portugal blev ett av fyra länder helt utan poäng.

Dessutom inträffade en incident mitt under direktsändningen från Tivolis konsertsal: mellan två av bidragen sprang en man ur publiken upp på scenen med ett plakat som uppmanade till bojkott av Portugal och Spanien. Det hela var över på ett par sekunder men EBU hade fått sitt första kvitto på att någon typ av säkerhetsbestämmelser behövdes.

Nollan till trots förblev António Calvário lika populär och "Oração" en milstolpe i karriären. Han ställde upp på nytt i de portugisiska finalerna 1966 och 1968 - med bättre låtar - och är än idag en institution inom den portugisiska underhållningsindustrin. 2008 firade han femtio år på scenen med att ge ut sina memoarer.



António Calvário / Oração (Portugal 1964)
Delad 13:e plats (sist) av 16 bidrag i Köpenhamn

Spiral / Norge 1964

I tolv år hade Arne Bendiksen varit med i Norges bästa vokalgrupp The Monn Keys och bildat skivbolag tillsammans med bandkollegan Egil Monn-Iversen. Nu var det kanske dags att dra vidare och göra något annat än att sjunga. Mest av allt ville Arne Bendiksen skriva schlager åt andra.

Till Norsk Melodi Grand Prix 1964 skickade han in ett par bidrag och hoppades på det bästa. Hemlighetsmakeriet runt vem som valts ut eller inte var stort, och när NRK hörde av sig var det för att fråga om Bendiksen kunde tänka sig att sjunga en av de utvalda låtarna. Det kunde han absolut tänka sig. Först på plats i studion fick Arne Bendiksen reda på att två av hans låtar passerat nålsögat och fanns bland de fem utvalda och att låtskrivaren Arne skulle tävla mot artisten.

Den gode Bendiksen var ganska säker på att knipa segern då NRK precis som han hoppats hade valt ut den 17-åriga superstjärnan Wenche Myhre som artist för hans snudd på chockerande samtida poplåt "La meg være ung", som hade både ungdomligt driv och en riktigt lättfångad refräng.

Glädjen blev kort. För att understryka att det var melodierna som tävlade skulle varje bidrag framföras två gånger - en gång med stor orkester, en gång med liten orkester - av olika artister. Den första gången juryn fick höra "La meg være ung" framfördes den av Odd Børre i en så underlig version att Bendiksen knappt kände igen sin egen låt. Juryn tvekade och röstade istället fram den högst traditionella storbandslåten "Spiral" - med Arne Bendiksen som sångare - som vinnare istället.

Kort därefter slog Wenche igenom med dunder och brak på den tyska marknaden och det grämer än idag en och annan att Norge möjligen missade chansen till en riktigt framskjuten placering i Köpenhamn. Men då ska man minnas att Nederländerna samma år satsade på en ungdomlig poplåt utan större framgång. Tiden var kanske inte riktigt mogen än.

Arne Bendiksen lyckades slå sig in på den övre halvan av resultatet med "Spiral" och var nöjd med det. De kommande tio åren skulle han komma att sätta en stark prägel på de norska melodifestivalerna. Vad Wenche beträffar fick hon senare chansen att tävla i ESC för Västtyskland 1968.



Arne Bendiksen / Spiral (Norge 1964)
8:e plats av 16 bidrag i Köpenhamn

Jij bent mijn leven / Nederländerna 1964

Den nya vågen av ungdomlig popmusik som sköljde över världen - främst representerad av The Beatles och deras omstörtande inverkan på samhället - gjorde sig ingen brådska in i Eurovision Song Contest. Programmet var först och främst bred familjeunderhållning och fullt av musik som siktade in sig på föräldragenerationen snarare än på de unga.

I Norge anser man fortfarande att det största misstaget någonsin i den norska finalen var att inte skicka Wenche Myhre med "La meg være ung" till Köpenhamn 1964. Kanske skulle den poppiga stilen funkat och gett Norge en seger?

Det som talar emot att det skulle ha funkat är att Nederländerna faktiskt testade att skicka en riktig popstänkare till finalen, som lottningen dessutom skulle placerat precis före Wenche i startordningen. 

Anneke Grönloh föddes i nuvarande Indonesien mitt under brinnande världskrig och tillbringade sina första år i ett japanskt fångläger innan familjen kunde fly till Europa. Hon slog igenom som 17-åring och radade upp flera hitsinglar, bland annat "Brandend zand" som hör till de bäst säljande låtarna någonsin i Nederländerna.

Trots att hon hade den enda riktiga poplåten i startfältet blev utdelningen skral. Kanske var låten för snäll och orkestern lyckades förstöra det mesta av popkänslan som finns i studioversionen, men mest av allt var tiden inte riktigt mogen än. Juryn var inte så sugen på den nya tiden som resten av världen var. Redan året efter skulle det bli annat ljud i skällan.

Anneke gick vidare i sin framgångsrika karriär och utökade sin repertoar till traditionell indonesisk musik såväl som jazz. 2000 utsågs hon till "Århundradets artist" hemma i Nederländerna.

Anneke Grönloh / Jij bent mijn leven (Nederländerna 1964)

Delad 10:e plats av 16 bidrag i Köpenhamn

I Love The Little Things / Storbritannien 1964

I backspegeln kan man se att Matt Monro aldrig riktigt blev den stjärna han borde haft potential att bli. Han spelade in för EMI:s Parlophone-etikett och hade samma producent som The Beatles - den öronbedövande skicklige George Martin. Han kallades ofta för Storbritanniens Sinatra och hade ett par riktigt solida framgångar. Och ändå ville det sig inte riktigt.

1964 befann sig Matt Monro ändå i hetluften. Han hade hyllats i branschtidningen Billboard och sjungit ledmotivet till Bondfilmen "From Russia with love", och handplockades av BBC för att sjunga samtliga bidrag i den brittiska uttagningen till ESC 1964.

"I Love The Little Things" var en snärtig och elegant poplåt - en av de mest moderna Storbritannien dittills skickat till eurovisionen - signerad den mästerlige popsnickaren Tony Hatch med åtskilliga hits på sin meritlista.

Trots att London till följd av beatlarnas framgångar var det häftigas huvudstad och det epicentrum ur vilket hela världens popkultur flödade kom det brittiska bidraget "bara" på andra plats i tävlingen, rejält distanserat av vinnaren Gigliola Cinquetti från Italien. Ännu värre gick det försäljningsmässigt och skivan gick inte ens in på den brittiska topplistan.

Istället åkte Matt Monro hem från Köpenhamn med det österrikiska bidraget "Warum nur, warum" ringande i huvudet. Han spelade in en engelskspråkig version - "Walk Away" - och fick en betydligt större hit med den.

Tony Hatch inledde senare samma år ett fruktbart samarbete med Petula Clark och toppade listor världen över mindre än ett år senare med "Downtown".

Matt Monro fortsatte sin karriär och turnerade ända fram till sin alltför tidiga död i levercancer 1985. Musiksajten AllMusic har kallat honom "en av 1960-talets mest underskattade vokalister".



Matt Monro / I Love The Little Things (Storbritannien 1964)
2:a plats av 16 bidrag i Köpenhamn