Jij bent mijn leven / Nederländerna 1964

Den nya vågen av ungdomlig popmusik som sköljde över världen - främst representerad av The Beatles och deras omstörtande inverkan på samhället - gjorde sig ingen brådska in i Eurovision Song Contest. Programmet var först och främst bred familjeunderhållning och fullt av musik som siktade in sig på föräldragenerationen snarare än på de unga.

I Norge anser man fortfarande att det största misstaget någonsin i den norska finalen var att inte skicka Wenche Myhre med "La meg være ung" till Köpenhamn 1964. Kanske skulle den poppiga stilen funkat och gett Norge en seger?

Det som talar emot att det skulle ha funkat är att Nederländerna faktiskt testade att skicka en riktig popstänkare till finalen, som lottningen dessutom skulle placerat precis före Wenche i startordningen. 

Anneke Grönloh föddes i nuvarande Indonesien mitt under brinnande världskrig och tillbringade sina första år i ett japanskt fångläger innan familjen kunde fly till Europa. Hon slog igenom som 17-åring och radade upp flera hitsinglar, bland annat "Brandend zand" som hör till de bäst säljande låtarna någonsin i Nederländerna.

Trots att hon hade den enda riktiga poplåten i startfältet blev utdelningen skral. Kanske var låten för snäll och orkestern lyckades förstöra det mesta av popkänslan som finns i studioversionen, men mest av allt var tiden inte riktigt mogen än. Juryn var inte så sugen på den nya tiden som resten av världen var. Redan året efter skulle det bli annat ljud i skällan.

Anneke gick vidare i sin framgångsrika karriär och utökade sin repertoar till traditionell indonesisk musik såväl som jazz. 2000 utsågs hon till "Århundradets artist" hemma i Nederländerna.

Anneke Grönloh / Jij bent mijn leven (Nederländerna 1964)

Delad 10:e plats av 16 bidrag i Köpenhamn