I Feel Alive / Israel 2017

Eurovisionssäsongen började helt som vanligt i Israel men skulle sluta i stor dramatik. Dramatik som inte ens hade något med det utvalda bidraget att göra. 

För tredje året i rad användes talangjakten HaKokhav HaBa (anordnad och visad på IBA:s konkurrentkanal Keshet) till att vaska fram den artist som skulle representera Israel i ESC. Efter det tog IBA över och försåg vinnaren med en passande tävlingslåt.

Segrande ur leken kom 25-årige Imri Ziv, ett bekant ansikte för den med skarpa ögon och gott minne. Han hade ställt upp i The Voice 2012 utan att komma alltför långt, och hade efter det körat bakom de israeliska bidragen 2015 och 2016. Nu skulle han få tävla på egen hand. Eller skulle han?

Israels regering hade i flera år tyckt att IBA blivit en koloss med alltför många anställda och med lågt förtroende bland allmänheten. Bolaget skulle avvecklas och ersättas med ett nytt och modernt alternativ. 

Det fanns hursomhelst ett stort krux: det nya bolaget skulle inte ha någon egen nyhetsredaktion, något EBU kräver av sina medlemsorganisationer. Originalplanen var att IPBC (Israeli Public Broadcasting Corporation) skulle tagit över i april men för att inte riskera deltagandet i ESC sköts programstarten fram och Imri Ziv fick resa till Kiev.

Där märktes kanske sångarens orutin en smula. Israel kvalade vidare i den andra semifinalen och helt tydligt hade inte Imri Ziv hunnit ladda om inför finalen. Han gav ett trött intryck och sjöng inte särskilt bra. Trots att Israel kommit trea i sin semi blev det en riktig buklandning långt ned i resultatet i finalen.

Imris låga placering var i princip det sista som visades på IBA. Tidigare samma vecka hade de anställda fått veta att klockan nu var slagen och att IBA skulle gå ned i svart. När ESC var slut följde en kort hälsning från personalen och ett meddelande att IBA upphört sina sändningar.

Problemet med IPBC - till vardags kallad "Kan" ("Här"), precis som Israels bidrag 1991 - och dess nyhetsbevakning var långt ifrån löst och EBU var inte särskilt sugna på att ge medlemsskap till nykomlingen. I juni 2017 bestämde man att Israel skulle få dispens att delta året därpå i väntan på ett slutgiltigt beslut, en möjlighet man får lov att säga att israelerna gjorde det mesta av.

Imri Ziv har sjungit vidare, mestadels i musikaler och scenproduktioner. I en stor intervju i juni 2023 kom han för första gången ut offentligt som homosexuell. I intervjun berättar han att han som liten blivit retat för att inte vara tillräckligt grabbig, att han upplevt det jobbigt att bli bedömd på sitt utseende och att det tog honom många år av terapi innan han kunde erkänna för sig själv vem han var.

Imri / I Feel Alive (Israel 2017)

23:e plats av 26 bidrag (final) i Kiev

Made Of Stars / Israel 2016

Nadav Guedj och hans glada svängom hade tagit Israel till final för första gången på fem år och slutresultatet blev en plats bland de tio bästa. Det togs med all rätt emot som en succé på hemmaplan. Att låta vinnaren av en populär talangjakt tävla med en skräddarsydd låt var inte en dum idé alls.

Vinnaren av HaKokhav HaBa 2015-2016 var egentligen inte alls någon ny talang. Hovi Star var en 30-åring med tio aktiva år i musikbranschen bakom sig. Han hade spelat i band under sin militärtjänst, ställt upp i flera sångtävlingar och även fuskat lite som programledare i tv. Vid sidan av musiken var han utbildad hårstylist och makeup-artist.

Än en gång lät man den framgångsrike Doron Medalie skriva låten, vars titel "Made of Stars" naturligtvis anspelade på sångarens artistnamn, som han tagit sig då han ställde upp i israeliska Idol 2009. Hans civila namn var Hovav Sekulets. 

Låten fick ett överlag positivt men något blandat mottagande. Inte minst uttryckte en och annan sin förvåning över hur tydligt början av refrängen påminde om "Molitva" som vunnit hela tävlingen nio år tidigare.

Det blev stora rubriker då Hovi Star - som alltid varit väldigt öppen med sin homosexualitet - blivit illa behandlad i tullen då han besökt Ryssland för att göra promo för sitt bidrag.

I Stockholm sjöng Hovi bra men framstod möjligen som lite anonym i konkurrensen. En finalplats blev det - jurygrupperna gillar ofta starka vokalister - men placeringen blev mer blygsam än året innan.

"Made of Stars" blev en hit på hemmaplan och etablerade Hovi Star inom israelisk showbiz. Han har skrivit låtar åt andra artister, dubbat barnfilm och spelat musikal: när "Den lilla sjöjungfrun" sattes upp i Israel fick Hovi Star spela en roll som specialskrivits för honom.

Däremot verkar han inte riktigt haft tid för någon popkarriär. Han har bara släppt ett fåtal singlar och har inte tagit sig in på den nationella hitlistan på nytt sedan "Made of Stars".

Hovi Star / Made of Stars (Israel 2016)

14:e plats av 26 bidrag (final) i Stockholm

Golden Boy / Israel 2015

Under många år hade Israel varit en riktig klippa i ESC - en deltagare som nästan alltid skickade bra bidrag och som nästan alltid fick bra placeringar. Det började i sanning kännas som ganska länge sedan och nu hade man missat final fyra år i rad.

Nu var goda råd dyra om man ville hålla hemmapublikens intresse vid liv och IBA beslutade sig för att åka snålskjuts på en riktig publiksuccé på konkurrentkanalen Channel 2. 

HaKokhav HaBa ("Den nästa stjärnan") var en vidareutveckling av Idol och lät tittarna rösta på sina favoriter med hjälp av en mobilapp. Den första säsongen engagerade storpublik och från och med säsong två bestämdes det att vinnaren också skulle få representera Israel i ESC.

Vinnare blev den blott 16-åriga Nadav Guedj från Israels sjunde största stad Netanya. Han hade rötterna i Algeriet och var född i Paris men hade flyttat till Israel redan som liten. Hans musikaliska favoriter var Beyoncè, Michael Jackson och Justin Timberlake och hans ungdomliga charm - han var den yngsta som tävlat för Israel i ESC sedan Gili Netanel 1989 - tog landet med storm.

Den väletablerade låtskrivaren Doron Medalie - musikalisk ledare för landets bidrag 2008, 2010 och 2013 - sattes att skriva en låt åt den unga talangen. "Golden Boy" skapade en del rabalder på hemmaplan då den var den första låten helt på engelska som tävlade för Israel, men den fick snabbt många fans med sitt lekfulla humör, med rimmet "before I leave / let me show you Tel Aviv" samt att texten underströk tävlingens regel att inget bidrag får vara längre än tre minuter.

I Wien fick Nadav och hans dansare bra fart på tillställningen i ett startfält där alltför många satsat på långsamma ballader. Israel tog sig till final och brakade in bland de tio främsta för första gången sedan 2008. "Golden Boy" gick upp på den lokala hitlistans förstaplats och unge Nadav blev en stjärna. Låten gick upp på listorna i flera länder och spelades in på grekiska av Eleni Foureira (Cypern 2018).

Med åren har Nadav Guedj bytt sångspråk till hebreiska och har också skådespelat en hel del. Trots att han släppt flera framgångsrika singlar har hans andra skiva - som varit på gång sedan 2017 - ännu inte sett dagens ljus.

Ibland har pressen kallat honom Israels Justin Timberlake men själv beskriver han sig hellre som "en helt vanlig Nadav". 

Nadav Guedj / Golden Boy (Israel 2015)

9:e plats av 27 bidrag (final) i Wien 

Natati la khaiai / Israel 1974

Ibland, när du är för ambitiös och pretentiös för ditt eget bästa, är det bra att ha någon som säger dig sanningen rakt i ansiktet så du kan lägga om kursen och förenkla det du gör. Men bara om du fått vara tillräckligt ambitiös och pretentiös först.

Kaveret ("Bikupan") var ett gäng musiker som träffats under militärtjänsten och som spelat ihop på lösa grunder och i olika konstellationer under flera år. De hade skrivit en rockopera tillsammans som de planerade att sätta upp.

I samma veva skrev de kontrakt med en framgångsrik producent som gillade dem men som ogillade idén med en rockopera. På hans inrådan skrotade bandet hela planen och bröt istället ut de bästa låtarna och byggde en mer traditionell show runt dem. Det visade sig vara en bra plan.

Deras låt "HaMagafayim shel Barukh" ("Barukhs stövlar") blev en enorm framgång och blev årets största hit i Israel 1973. Även gruppens turné blev en riktig kioskvältare och det låg säkert nära till hands för IBA att välja ut Kaveret att representera dem vid ESC i Brighton.

Möjligen satt Ilanit hemma framför sin tv och muttrade: hon hade varit tvungen att gneta ihop hela kostnaden för att skicka sin lilla delegation till Luxemburg 1973 och nu valde IBA ut ett sjumannaband för uppgiften.

Sju personer var en för mycket för EBU:s regler, så bandets keyboardist Yoni Rechter fick dirigera orkestern istället. Det mesta av musiken låg på band så det var kanske ingen enorm utmaning, men med sina 23 år är Rechter en av de yngsta dirigenterna i tävlingens historia.

"Natati la khaiai" ("Jag gav henne mitt liv") var ännu en svängig och underfundig låt som snabbt blev en stor hit i Israel. Internationellt kallade man sig alltid Poogy - så även i Brighton - vilket var trummisen Meir Fenigsteins smeknamn. 

En delad sjundeplats var inget pjåkigt resultat och Poogy gav ut sin låt även i engelsk version. B-sidan på singeln var "Morris And His Turtle", en engelsk version av "HaMagafayim shel Barukh".

I backspegeln kan man konstatera att "Natati la khaiai" är ett ovanligt organiskt bidrag från Israel: ofta har man tävlat med låtar skrivna efter något sorts formula för att passa in i ESC medan Kaveret helt enkelt gjorde en låt i sin vanliga stil.

Det skulle vara svårt att leva upp till de första monumentala framgångarna och efter ett misslyckat försök till USA-lansering upplöstes gruppen 1976 och gick vidare till nya projekt.

Idag räknas Kaveret som verkliga pionjärer och en av hörnstenarna inom israelisk musik. Bandet har återförenats ett par gånger med stor framgång, senast 2013.

Poogy / Natati la khaiai (Israel 1974)

Delad 7:e plats av 17 bidrag i Brighton

Same Heart / Israel 2014

Israel hade en del svaga år bakom sig och nästan varje gång man var med valde man ut sitt bidrag på ett nytt sätt. Det brukar sällan vara en bra metod och inte sällan tappar publiken intresset på köpet. 2014 bestämde man sig för att ha en liten nationell final där en internt utvald artist skulle få sjunga tre låtar.

Man fastnade för Mei Finegold, en rivig sångerska som börjat uppträda redan som barn och som fått sitt stora genombrott 2009 då hon blev trea i Kokhav nolad - den israeliska varianten av Idol - där hon gjort det till sin grej att framföra kända israeliska poplåtar i betydligt rockigare arrangemang.

Meis första skiva innehöll bland annat en kontroversiell låt om hur Mei som ung flicka utsatts för en våldtäkt då hon arbetat i Eilat. Låten ledde till en omfattande debatt.

I den nationella finalen visades de tre bidragen som förinspelade videor och tittarna fick välja genom att skicka textmeddelanden. "Same Heart" vann en övertygande seger med 55% av rösterna. ESC-fansen nickade gillande och Israel antogs vara en låt att räkna med i finalen.

Lite skavde den fyrkantiga engelska texten som inte verkade betyda någonting alls men det kompenserades väl av Meis energiska röst och det elektroniska drivet i arrangemanget.

På plats i Köpenhamn ville bitarna ändå inte falla på plats. Mei och hennes dansare hittade aldrig riktigt rätt och gav ett rätt osynkat intryck. Ingenting blev bättre av att bildregissören mer ville visa upp den snygga scenen och gav Mei få närbilder. För tittarna förblev hon en främling i fjärran.

Trots att bara femton länder slogs om tio platser - det lägsta deltagarantalet i en semifinal sedan det nuvarande systemet infördes - floppade Israel och kom näst sist. Nu hade man missat finalen fyra år i rad och hemmapubliken var allt annat än nöjd.

Mei Finegold verkar ha lagt popkarriären alltmer på hyllan men har klivit fram som en skicklig musikalskådis med ledande roller i "Hair", "Les Miserables" och "Flashdance".



Mei Finegold / Same Heart (Israel 2014)
14:e plats av 15 bidrag (semifinal) i Köpenhamn

Time / Israel 2012

Dana Internationals fiasko i Düsseldorf hade kommit som en överraskning men ändå inte. Inte många hade trott att låten skulle räcka särskilt långt men tidigare vinnare brukade ändå behandlas med viss varsamhet och åtminstone få ett antal snälla vänlighetspoäng.

Nu hade Israel missat finalen helt och det skulle bli början på ett par år utan framgång. Och ändå hade allting sett ganska ljust ut till en början inför Baku.

Izabo valdes ut internt av IBA att representera landet och det var ett gäng som låtit tala om sig rejält. Man hade funnits i över tjugo år redan men den sättning som skulle bli mest framgångsrik bildades 1997. Sex år senare släppte man en skiva som gjorde bandet kända över hela Israel och singlarna "Morning Hero" och "Cook Me" blev otroligt framgångsrika.

Bandet skyndade långsamt genom karriären och samarbetade med en mängd andra artister. 2010 gjorde man en mycket uppmärksammad video gjord med iPhone - tidens trendigaste pryl.

"Time" var en energisk och lättfångad låt i en något obestämbar genre. Den delade åsikter å det grövsta men de flesta verkade ändå tro att Izabo skulle ta sig till final åtminstone. Dessvärre hade bandet valt att göra ett ganska ironiskt framträdande - där två dansande körsångare stal en hel del av uppmärksamheten - som säkert var tänkt att signalera att man inte tog en schlagerfestival på något större allvar.

Ironi fungerar sällan i ESC och för andra åren hamnade Israel i utvisningsbåset.

2016 splittrades gruppen då basisten Jonathan Levy och trummisen Nir Mantzur lämnade bandet. Sångaren Ran Shem Tov och keyboardisten Shiri Hadar fortsatte som duo, nu under namnet Cherie and Renno. 2017 debuterade man med singeln "Meow" som i stort sett låter exakt som Izabo gjorde.



Izabo / Time (Israel 2012)
13:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Baku

Ding Dong / Israel 2011

Att komma tillbaka och tävla en gång till i ESC hade ofta varit en ganska bra idé. Om juryn gillat dig en gång var det högst sannolikt att de skulle gilla dig på nytt. Till och med tidigare vinnare kom tillbaka och lyckades för det mesta rätt bra.

Sedan kom telefonomröstningen och ställde den gamla världens sanningar på huvudet. Tittarna hade betydligt kortare minne och gamla meriter betydde plötsligt väldigt lite. Återkommande vinnare halkade allt längre ned i resultatlistan: Carola hade blivit femma 2006, Charlotte Perrelli fick en artondeplats 2008 och Niamh Kavanagh kom trea från slutet 2010.

I Düsseldorf 2011 återfanns två tidigare vinnare i startfältet: dels värdlandets Lena som vunnit hela kalaset året innan, dels Israels Dana International som vunnit med "Diva" 1998 och även tävlat som låtskrivare 2008.

Dana hade själv skrivit "Ding Dong" och hade blivit en betydligt varmare och tryggare artist sedan segern i Birmingham. Däremot var själva låten ett frågetecken. Här fanns en riktigt snygg vers och en lång elegant brygga mellan refrängerna, men resten? Refrängen är slätstruken och titeln töntig. Kunde ingen bara ha bett Dana att jobba lite mer på låtskrivandet?

Om tidigare vinnares placeringar varit besvikelser de senaste åren stod Dana International direkt på näsan och gick inte ens vidare från sin semi. Kanske skrämde det andra vinnare som varit sugna på comeback, för det skulle ta ända fram till 2018 innan en tidigare vinnare vågade ställa upp på nytt.

Till all lycka satte misslyckandet i Düsseldorf inga större spår i Danas karriär hemma i Israel, där hon varit domare i flera talangjakter i tv och släppt ny musik vid sidan av att vara en högljudd hbtiq-aktivist.



Dana International / Ding Dong (Israel 2011)
15:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Düsseldorf

The Fire In Your Eyes / Israel 2008

Utan att ha någon större erfarenhet av att sjunga inför publik hamnade 20-årige Boaz Mauda med i Kokhav Nolad 2007 - den israeliska versionen av Pop Idol. Såväl juryn som tittarna gillade vad de såg och i slutet av augusti stod unge Boaz - vars röst beskrevs som en blandning av David D'Or (Israel 2004) och Dana International (Israel 1998) - som segrare.

Några månader senare beslutade IBA internt att skicka den unge sångaren till ESC i Belgrad för deras räkning. I en privat nationell final fick Boaz sjunga fem låtar som sedan röstades på av tittarna och en mindre skara experter.

Trots att "Parparim" ("Fjärilar") - en duett mellan Boaz och Oshrat Phapir - var den stora favoriten att vinna stod istället "Ke'ilu kan" ("Som här") som segrare. Kanske man föredrog en låt där Boaz sjöng solo, kanske hjälpte det att vinnarlåten var skriven av en viss Dana International.

Inför Belgrad bytte man ut låtens titel till "The Fire In Your Eyes" och kören byttes ut mot ett gäng spralliga och dansglada killar. Det israeliska paketet gjorde ett viss intryck och seglade enkelt in i finalen där man hamnade bland de tio främsta.

Boaz släppte flera framgångsrika låtar under de kommande åren - bland annat ett samarbete med två av sina medtävlare från Belgrad: Sirusho från Armenien och Jelena från Serbien - men verkar med åren ha intresserat sig alltmer för religion och religiösa studier och låtit sångkarriären kommit alltmer i skymundan.



Boaz Mauda / The Fire In Your Eyes (Israel 2008)
9:e plats av 25 bidrag (final) i Belgrad

Sameach / Israel 2000

Det är klart att det händer att människor i en ESC-delegation blir osams under repetitionstiden. Idéer och temperament och visioner krockar och irritation uppstår. Det viktiga för de flesta är att jobba sig förbi meningsskiljaktigheterna och framför allt hålla en snygg fasad av ordning och samförstånd utåt. Det var den israeliska delegationen i Stockholm 2000 inte så förfärligt bra på.

Att utmana formen för hur ett bidrag kunde låta och se ut hade ju fungerat 1998 och nu ville man åstadkomma något liknande då man valt ut kvartetten Ping Pong - ett excentriskt och konstnärligt kollektiv från Tel Aviv med smak för klubbkultur, droger och provokation.

Videon till "Sameach" ("Glad") var redan den provocerande för vissa. Gjord som en primitiv hemvideo visar den gruppen som studsar runt med flaggor, cigarrer och gurkor - en textrad antyder att man kan använda sig av just gurka om pojkvännen bor långt borta - och såväl pojkarna som flickorna pussas i korta sekvenser.

Under repetitionerna i Globen visade det sig att Ping Pong hade för avsikt att vifta med flaggor även i finalen - inte bara med israeliska utan även med syriska då textens avlägsna pojkvän befann sig just i Damaskus. En syrisk flagga hade visserligen virvlat förbi även i videon men det här var på en helt annan nivå.

Nu såg det israeliska tv-bolaget IBA rött och hotade att hoppa av tävlingen. EBU visade sig från sin kyligare sida och förklarade att de minsann inte tänkte diskvalificera någon, något IBA antytt kunde hända. Till slut meddelades att Ping Pong fick stå kvar i startlistan men att de nu inte längre representerade Israel utan enbart sig själva.

"Sameach" öppnade hela finalen - det var första gången Israel sjöng först i ESC - och Ping Pong gav ett kanske inte så tonsäkert men ändå avväpnande energiskt framträdande, komplett med syriska flaggor och världshistoriens kortaste och mest kyska samkönade kyss. Tittarna lät sig inte imponeras - startfältet i Stockholm 2000 hör till de starkaste någonsin - och till slut fick man bara sju poäng.

Hemma i Israel igen spelade gruppen in en skiva som just ingen köpte och snart gick man skilda vägar. IBA hade hotat att kräva tillbaka alla pengar som deltagandet i Stockholm kostade men avstod i slutändan från det, förmodligen eftersom de ju själva och ingen annan valt ut Ping Pong.

Nu fick det ändå vara slut med experimenten och nästa år var Kdam Erovizion tillbaka i rutan med en osedvanligt traditionell och ofarlig vinnare.



Ping Pong / Sameach (Israel 2000)
22:a plats av 24 bidrag i Stockholm

Yom huledet (Happy Birthday) / Israel 1999

Det finns knappt ord för att beskriva hur Dana International hade skakat om Eurovision Song Contest i grunden med sin seger i Birmingham 1998. "Diva" hade blivit en hit och Dana hade blivit en medial stjärna som det skrevs om i alla länder.

Mycket av det som skrev var transfobiskt skräp - det mesta, dessvärre - men mellan alla fördomar tonade bilden fram av Dana som en sympatisk och modig artist och av Israel som ett betydligt mer modernt och liberalt land än många skulle ha trott.

Naturligtvis ville man följa upp sensationen med något lika häftigt och tidstypiskt. Internt på IBA valde man ut fyrmannabandet Eden - ett något överårigt boyband - som bland annat bestod av brödraparet Eddie och Gabriel Butler. De kom från en familj av Black Hebrews - en kontroversiell folkgrupp på flera sätt i judiska kretsar.

"Yom huledet" var skriven Moshe Datz (Israel 1991 och 1995) och kändes vid en första lyssning som rätt pigg och energisk, kanske till och med som tänkbar vinnare. Förra gången ESC hölls i Jerusalem hade ju finalen slutat med israelisk hemmaseger.

Under repetitionerna visade det sig ändå ganska snart att Eden knappast var årets vinnare. Sjunga kunde de, men den inövade dansen kändes stel och forcerad och i jämförelse med exempelvis Island eller Kroatien kändes låten rätt trivial och lite tramsig.

Det blev en femteplats för Eden som visserligen släppte en fullängdsskiva efter finalen men som snart gick skilda - och rätt anonyma - vägar. Eddie Butler skulle återkomma till ESC som israelisk representant i Aten 2006.



Eden / Yom huledet (Happy Birthday) (Israel 1999)
5:e plats av 23 bidrag i Jerusalem

Diva / Israel 1998

Från att ha varit ett av tävlingens starkaste länder hade Israel helt tappat greppet under 1990-talet. Man hörde till den första gruppen länder som fått stå över en final och man hade blivit utslagna i den interna semifinalen 1996 och fått rött kort inför finalen i Oslo.

Inte så underligt med tanke på att en ovanligt svag Kdam - hade kanske risken för utslagning skrämt bort alla riktigt intressanta namn? - resulterat i en rätt gapig och ofärdig vinnare i form av "Shalom olam" ("Hej, världen") framförd av den inte direkt vansinnigt röststarka Galit Bell. Till råga på allt bestämdes det att ESC 1997 skulle hållas på en viktig judisk högtidsdag och IBA fick lov att missa finalen två år i rad.

Nu krävdes det en rejäl uppryckning. Kdam skrotades och man beslutade att bidraget skulle väljas internt istället. Man fastnade för en riktig poplåt med mycket mullrande trummaskiner och en lättfångad refräng.

Texten hade faktiskt kommit först. Tv-mannen Yoav Ginai hade fått en textidé som han presenterade för Tzvika Pick som själv var artist med flera deltaganden i Kdam bakom sig.

Artistvalet var en smärre sensation som skapade svallvågor i många länders tidningar flera månader före finalen i Birmingham. Dana International var en av Israels största popstjärnor som experimenterat med olika sorters klubbmusik samtidigt som hon haft flera stora mainstreamhits. Det kitschiga artistnamnet hade hängt med sedan en av hennes första singlar med samma namn.

Sedan var det ju den lilla detaljen att Dana var landets mest kända transperson som gjort karriär samtidigt som hon genomgått sin könskorrigering. När hon valdes till Israels representant vaknade landets alla ultraortodoxa och högerspöken och krävde att artisten skulle bytas ut. De kallade Dana alla möjliga nedlåtande tillmälen under Guds sol och sångerskan utsattes för regelrätta mordhot.

Europas församlade press och kommentatorer reagerade inte speciellt mycket bättre. Det lades ett enormt fokus på Dana och hennes kropp och eventuella könsorgan, hennes identitet reducerades till en gimmick eller ett pr-trick. Transfobin levde och frodades och överskuggade allt annat.

Väl på plats i Birmingham visade Dana att det inte bara var frågan om sensationsmakeri. Även om hon själv inte var världens säkraste sångerska var "Diva" en stark låt och den kommersiella hit tävlingen så väl behövde. Efter en tät omröstning där fyra länder in i det sista slogs om segern stod Israel som segrare för tredje gången. Dana hade visat sig starkare än alla hatiska röster på hemmaplan.

"Diva" blev en stor hit i många länder och Dana blev ett omskrivet fenomen. Dörren stod öppen för en internationell karriär som dessvärre slarvades bort när det nya materialet på engelska dröjde för länge.

Dana International förblev ändå ett stort namn hemma i Israel och är än idag den enda deltagaren genom tiderna som är öppet trans (se artikeln om Dany Dauberson som tävlade för Frankrike 1956 här, se artikeln om Angela Morley som dirigerade Storbritanniens bidrag 1962 här). 

Dana skulle komma tillbaka flera gånger - som låtskrivare 2008 och som artist 2011 - med varierad framgång.



Dana International / Diva (Israel 1998)
1:a plats av 25 bidrag i Birmingham

Shiru / Israel 1993

Shaike Paikov var en riktig vinnarskalle. Om man ställde upp i en festival var det för att vinna, punkt och slut. Inget annat räknades. När hans bidrag i Lausanne 1989 bara landade på tolfte plats blev han rasande och i en intervju med And The Conductor Is... anklagar han den schweiziske ljudteknikern för att vara en antisemit som med flit förstört ljudmixen i finalen.

När Saraleh Sharon (ibland skrivet Sarah'le Sharon) hörde av sig inför Kdam 1993 och önskade sig en allsång om hur alla kan sjunga tillsammans var Paikov lagom entusiastisk. Han tyckte att Saraleh - som bland annat var känd från tv - var en dålig sångerska som dessutom var för gammal för att tävla.

Av någon anledning lät han sig övertalas på villkor att han fick sätta ihop en grupp som skulle sjunga verserna och ta fokus från Saraleh. Det funkade och "Shiru" ("Sjung!") vann mot alla odds den förvånansvärt bleka israeliska finalen.

I Millstreet tog vänskapen slut mellan låtskrivaren och sångerskan bakom pianot. Nu ville Saraleh vara i fokus och synas mer i bild och den israeliska delegationen grälade öppet inför bildproducenten som slutligen verkar ha bränt propparna rejält och hotat att utesluta Israel ut tävlingen om de ställde till med mer problem.

Shaike Paikov ville åka hem på fläcken men ombads stanna för att inte de israeliska tidningarna skulle märka oredan i delegationen. Den inte särdeles ödmjuke Paikov säger i samma intervju att hans "underbara sång" - som han visserligen skrivit motvilligt med vänsterhanden i all hast - skulle kommit bland de tre bästa om det inte varit för Saraleh.

Nu blev det en ännu en näst sista plats men till skillnad från 1986 stod sju nya länder och väntade på att få tävla och Israel kastades ut i kylan och tvingades stå över ett år.



Lahakat Shiru / Shiru (Israel 1993)
24:e plats av 25 bidrag i Millstreet

Ze rak sport / Israel 1992

Israel hade kommit snubblande nära att vinna hela finalen i Rom 1991, men säkerhetsläget hade lugnat sig lite och behovet av ett nationellt samlande evenemang var mindre än året innan. Kdam fick flytta in i en tv-studio istället, vilket säkert gjorde gott för IBA:s vanligtvis pressade budget.

Om tävlingslokalen var mindre storslagen var startfältet desto bättre och i backspegeln är det tydligt att det här är den sista riktigt fungerande upplagan av Kdam Erovizion i den form som varit så framgångsrik under 1980-talet. Här fanns en uppsjö av starka låtar och typiskt israeliska framträdanden med glatt humör och synkroniserade danssteg.

Det gällde inte minst min personliga favorit Irit Anavi - en uppvisning i israelisk schlager när den är som bäst.

Röstningen blev tät och till slut skilde det en enda poäng mellan såväl ettan och tvåan som mellan tvåan och trean. På skiva och i den israeliska finalen överskrider vinnarlåten EBU:s tidsgräns med sjutton sekunder, något som fick tvåan Anat Atzmon att surna till och göra rättsprocess av saken. Det hade hon inte mycket för - vinnarteamet kortade ned sin låt och Dafna Dekel fick åka till Malmö.

Låten var skriven av två verkliga veteraner: Ehud Manor skrev texten till A-Ba-Ni-Bi 1978 och Kobi Oshrat hade skrivit de israeliska bidragen 1979 och 1985. De både hade alltså varsin seger i ESC och ville gärna lägga en gemensam vinst till CV:t.

Dafna - som slagit igenom med sin debutskiva 1989 och också var en skicklig låtskrivare på egen hand - kämpade tappert och räknades till favoriterna, men det israeliska konceptet började kanske kännas lite förutsägbart. En plats precis utanför de fem bästa kändes ganska rättvist.

Dafna skulle återvända till Eurovision Song Contest sju år senare som en av tre programledare för finalen i Jerusalem. Idag syns hon ofta i stora roller i olika musikaler och nominerades 2016 till priset för Årets skådespelerska i Israel för sin roll i Billy Elliott.



Dafna Dekel / Ze rak sport (Israel 1992)
6:e plats av 23 bidrag i Malmö

Kan / Israel 1991

Israels tidigare så ståtliga statistik hade vinglat till under slutet av 1980-talet och nu låg den senaste riktigt bra placeringen så långt tillbaka i tiden som 1985. Nu var det dags att skärpa till sig på nytt och hur gör man det bättre än att uppgradera den nationella finalen?

Kdam 1991 blev en riktigt påkostad variant och hölls i det stora auditoriet i Binyenei haUma - också känt som International Convention Centre, Mellanösterns största konferenscenter. Den stora salen kunde välkomna över tretusen åskådare och här hade finalen i ESC ordnats då Jerusalem stod värd 1979.

Trots att tävlingen avgjordes med stor orkester på plats bestämde IBA bara några dagar före finalen att all musik skulle spelas in på förhand för att göra ljudteknikernas jobb enklare.

Publiken märkte knappast så mycket och finalen slutade i stor triumf för det gifta paret Orna och Moshe Datz. De hade debuterat på allvar vid Kdam 1987 med "Kupidon" och hade långsamt arbetat sig uppåt i popularitet.

"Kan" ("Här") var ett riktigt patriotiskt stycke om hur man efter tusentals år hittat hem, den enda plats man har i hela världen, där man fått öknen att blomma och där alla ens vänner alltid är välkomna.

Att Israel ställde upp med en text som hyllade det egna landet just 1991 var inte så egendomligt. Gulfkriget under början av året var ett stort och reellt hot mot den nationella säkerheten. Oroligheterna hade även påverkat arrangemangen kring ESC - de italienska värdarna hade från början tänkt hålla tävlingen i Sanremo men flyttade hela tävlingen till Rom av säkerhetsskäl.

I Rom räknades Israel än en gång bland storfavoriterna och det lades stort fokus på om det skulle bli Duo Datz eller Frankrikes arabiska bidrag som vann. Fanns det måhända något slags fiendeskap mellan artisterna? Under röstningen fick Frankrike den israeliska tolvpoängare och artisterna kramades inför kamerorna i artistfoajén.

Slutet på omröstningen blev en thriller där det in i det sista såg ut att vara en kamp mellan Israel och Sverige innan Frankrike rusade upp och slet åt sig andraplatsen. Duo Datz och Carola blev vänner bakom kulisserna och vänskapen bestod enligt dirigenten Kobi Oshrat fram till Carolas skilsmässa 2000.

Duo Datz - som i Israel är mer kända som Datz & Datza - fortsatte en mycket framgångsrik karriär och spelade in flera album och även videoprogram för barn. Moshe Datz skrev och producerade även musik för andra, bland annat Israels ESC-bidrag 1995 och 1999.

2006 meddelade paret att de separerat och ansökte om skilsmässa. De har förblivit på god fot med varandra och samarbetar fortfarande regelbundet. 2013 ledde de en programserie på israelisk tv tillsammans.

Även parets son Omer Datz är sångare och ställde 2013 upp i HaKokhav HaBa - "Rising Star" som senare kom att användas som israelisk ESC-uttagning.



Duo Datz / Kan (Israel 1991)
3:e plats av 22 bidrag i Rom

Shara barechovot / Israel 1990

Som något slags modern israelisk Snoddas slog Rita Yahan-Farouz igenom över en natt. Allt som krävts var en stark låt, en iögonfallande och något för stor gul jacka och en närmast provocerande scennärvaro. Trots att "Shvil habricha" ("Flyktväg") inte vann Kdam Erovizion 1986 blev den en stor hit och plötsligt visste hela Israel vem Rita var.

Hon var född i Iran 1962 och flyttade till Tel Aviv med sin familj som åttaåring och började sjunga i ett band då hon gjorde sin militärtjänst. 1985 hade hon börjat samarbeta med Rami Kleinstein som stod bakom hennes bidrag till Kdam såväl som Ritas första album som raskt sålde över 120.000 exemplar. Rami och Rita gifte sig 1988.

1990 beslutade det israeliska tv-bolaget IBA att lägga sin nationella final på is - möjligen för att den favorittippade gossopranen Gili Netanel inte lyckats så bra som förväntat i Lausanne året innan - och valde istället ut Rita som representant. För första gången sedan 1977 valdes även låten helt internt.

"Shara barechovot" ("Sjunger på gatorna") - en sång om att bryta upp och lämna allt man älskar - var en ovanlig och krävande komposition som stod ut rejält i startfältet i Zagreb. Trots ett starkt och övertygande framträdande var jurygrupperna underligt nog inte alls med på noterna. Det blev bara spridda ströpoäng och Israel fick sin dittills näst sämsta placering. Efter det nederlaget tog Rita en liten paus i karriären och slickade såren.

Publiken struntade i att Europa inte förstått sig på Rita: hennes nästa skiva blev en monumental succé och ledde till en omfattande och kritikerrosad turné. Sedan dess har hon gått från klarhet till klarhet och befäst sin ställning som en av Israels mest älskade artister. 2007 gick Rita och Rami Kleinstein skilda vägar såväl privat som artistiskt.

De senaste åren har Rita sökt sig tillbaka till sina iranska rötter och spelat in musik på persiska. Singeln "Shane" gjorde stor succé 2011 och gjorde henne till stor stjärna också i Iran, vilket är något helt oerhört för en israelisk artist - inte minst med tanke på att hennes skivor är förbjudna där.



Rita / Shara barechovot (Israel 1990)
18:e plats av 22 bidrag i Zagreb

Yavo yom / Israel 1986

Allt hade gått så lätt för Israel - sedan segern 1978 hade man aldrig placerat sig sämre än sjua - att de flesta per automatik väntade sig en potentiell vinnare därifrån. Det kanske det israeliska tv-bolaget IBA också börjat räkna med.

Segrare i 1986 års Kdam Erovizion var till formen väldigt lik de senaste årens israeliska bidrag. Här fanns en optimistisk grundton, en glad refräng och en hel del dans i presentationen. Bakom mikrofonerna återfanns två artister som faktiskt var mer kända som skådespelare än som sångare: Moti Giladi - som också skrivit låten - tillsammans med Sarai Tzuriel.

Sarai Tzuriel var mest känd från Rechov SumSum - den israeliska versionen av Sesame Street - där hon spelade den glada och vänliga igelkotten Kippi Ben Kippod, den lokala motsvarigheten till storfågeln Big Bird. Däremot råder delade meningar om igelkotten verkligen var en igelkott eller ett stort piggsvin.

Det mesta var som vanligt utom en sak: efter den nationella finalen var det tydligt att publikens stora favorit inte vunnit. Den som fick all uppmärksamhet var Rita Yahan-Farouz - en ung och lovande talang vars uppträdande i en på tok för stor gul jacka som knappt hölls kvar på henne ansågs både provocerande och tilltalande. "Shvil habricha" blev en stor hit och Ritas debutalbum sålde trippel platina. Fyra år senare valde IBA internt ut Rita som israelisk representant till ESC i Zagreb.

Kanske hade publiken rätt och jurygrupperna fel. I Bergen gjorde den israeliska delegationen i princip allt rätt - även om sången bitvis lät lite ansträngd - men konceptet var inte längre vad de europeiska domarna ville ha.

Med bara sju poäng på kontot kom Moti och Sarai näst sist - Israels i särklass sämsta placering. Till dags dato (2017) har Israel aldrig kommit sist men har blivit tvåa från slutet även 1993 och 2006.



Sarai Tzuriel & Moti Giladi / Yavo yom (Israel 1986)
19:e plats av 20 bidrag i Bergen

Olé Olé / Israel 1985

Israel hade seglat upp som ett av de mest framgångsrika länderna i ESC: man hade vunnit två år i rad (1978 och 1979) och sedan kommit tvåa två år i rad (1982 och 1983). Man hade hittat ett recept som verkligen funkade men istället hade man otur med de tävlingsdatum som valdes ut.

1980 fick man dra sig ur tävlingen efter att arrangerade NOS valt att lägga tävlingen på samma dag då Israel minns sina stupade i krig. Det är enda gången i tävlingens historia som fjolårets vinnarland inte återfunnits i startfältet. 1984 var det klippt igen - minnesdagen följer den judiska kalendern och ligger därför på ett nytt datum varje år - och Israel fick än en gång stanna hemma.

Det har hävdats att IBA redan valt ut "Balalaika" med Ilanit (Israel 1973 och 1977) som sitt bidrag till Luxemburg innan man drog sig ur, men enligt låtskrivaren Kobi Oshrat stämmer inte det.

"Balalaika" hade skrivits på uppdrag av det israeliska kulturministeriet som en hälsning till de många judarna i Sovjetunionen. Faktum är att sången skickades in och valdes ut till Kdam Erovizion 1985 innan Ilanit själv drog tillbaka den. Enligt Kobi Oshrat tyckte Ilanit att texten var för politisk för ESC och flera källor antyder att sångerskan inte var särskilt intresserad av att tävla en tredje gång heller.

Kobi Oshrat vann ändå tillsammans med en tidigare vinnare. Izhar Cohen hade blivit otroligt populär och älskad efter att ha vunnit i Paris 1978 men hade själv drabbats av ett nervöst sammanbrott till följd av alla krav och förväntningar. Nu var han redo att pröva på nytt och lät journalisterna i Göteborg förstå att han var rätt säker på att plocka hem en andra seger.

"Olé Olé" - titeln är inte ett utrop på spanska utan hebreiska för "Uppåt, uppåt" - var ett kraftfullt paket och framfördes nog så energiskt av Izhar och hans bakgrundsgrupp, som inte var samma gäng som 1978. Bland dem kunde man notera Haim Cohen (i gult), som några år senare skulle bli stor stjärna i Israel under namnet Adam, samt den blonda Tali Sinai.

Tali Sinai hade stora problem under finalframträdandet. Under den första refrängen sjöng hon hjärtskärande falskt innan hennes mikrofon lossnade från sin plats och började leva sitt eget liv genom hela sången. Idag är Tali Sinai mest känd från den israeliska versionen av "Hollywoodfruar" och är en framgångsrik karriärkvinna inom flera områden.

Någon ny seger blev det inte och med tiden stannade Izhar Cohens karriär av mer och mer. Idag sjunger han mest som en bisyssla och ägnar sin mesta tid åt att designa smycken som han säljer i en egen butik i Tel Aviv.



Izhar Cohen / Olé Olé (Israel 1985)
5:e plats av 19 bidrag i Göteborg

Hi / Israel 1983

Genom hela sin karriär verkade Ofra Haza alltid vara på väg någon annanstans, som att det hon redan gjort och erövrat inte var nog. Som att det alltid fanns nya horisonter att sträva mot. En del av längtan att gå vidare kunde säkert förklaras med sångerskans egna bakgrund.

Hon växte upp som den yngsta av nio syskon i det fattiga området Hatikva i Tel Aviv. Redan som barn upptäcktes hennes talang och hon sjöng och uppträdde med en lokal teatergrupp vars syfte var att ge människorna i den närmast slumliknande omgivningen något meningsfullt att göra.

Som 22-åring fick hon sitt stora genombrott med "Shir hafrecha" från filmen "Schlager". Nu började det verkligen röra på sig - alltfler namnkunniga låtskrivare ville jobba med henne och hon valdes till årets sångerska fyra år i rad. När hon vann den israeliska finalen 1983 - rakt framför näsan på Yardena Arazi (Israel 1976 och 1988 - nådde hennes popularitet ytterligare en ny nivå.

Att transkribera hebreiska är inte det lättaste. På alla skivutgåvor och i allt pressmaterial skrevs titeln som "Hi", men väldigt ofta ser man det också skrivet som "Chai". Bakom låten stod Avi Toledano som sjungit själv för Israel i Harrogate ett år tidigare.

Texten var ovanligt patriotisk även med israeliska mått mätt och förkunnar att "Staten Israel ännu är vid liv", något vissa bedömare tolkade som en hälsning till värdlandet Tyskland. Detta trots att Tyska förbundsrepubliken alltid vinnlagt sig om att ha ett gott förhållande till Israel.

Omröstningen i München var mestadels en duell mellan Luxemburg och Sverige, men i sista sekund klättrade Ofra förbi och knep silverplatsen. Israel kom tvåa för andra året i rad - något som bara Storbritannien och Västtyskland lyckats med tidigare.

Parallellt med popkarriären började Ofra Haza spela in skivor med judisk folkmusik, där särskilt en samling av traditionella jemenitiska sånger i modern ljudskrud väckte stor uppmärksamhet.

Singeln "Im nin'alu" - baserad på en dikt från 1600-talet av Rabbi Shalom Shabazi - öppnade slutligen alla dörrar. Den remixades och släpptes på singel internationellt och blev en stor hit både i Europa och i USA. Nu blev Ofra Haza främst en internationell artist som samarbetade med storheter som Iggy Pop och Sisters of Mercy, och som bjöds in att sjunga vid utdelningen av Nobels fredspris.

Till publikens stora bestörtning avled Ofra Haza i februari 2000, endast 42 år gammal. Chocken blev inte mindre då det visade sig att hon avlidit till följd av en aids-relaterad lunginflammation.

Hur sångerskan smittats av viruset har aldrig klarlagts, men åtskilliga av Ofra Hazas fans ansåg att den israeliska pressen gjorde intrång i hennes privatliv då de avslöjades dödsorsaken. Hennes död ledde till en hetsig debatt som ändå i slutändan ledde till en mer nyanserad syn på HIV och aids i Israel.



Ofra Haza / Hi (Israel 1983)
2:a plats av 20 bidrag i München

Hora / Israel 1982

Aldrig hade väl nordiska tittare fnissat till som de gjorde då titeln på det israeliska bidraget syntes i rutan. Flera svenska tidningar hade med flit stavat fel i sin tablåer och skrivit låten som "Horra" istället.

Hora är en vanligt förekommande folkdans i sydöstra Europa - namnet kommer från grekiskans χορός - och finns i en mängd varianter och utföranden över hela Balkan och så långt bort som i Georgien. Det alla former har gemensamt är att man dansar i ring, oftast som man håller varandra i händerna. I ESC har dansen även besjungits i bidragen från Serbien 2008 och Moldavien 2009.

Den judiska varianten av hora anses idag vara en traditionell dans men kan ha populariserats så sent som på 1920-talet. I den nya staten Israel blev den snabbt populär och dansas ofta vid fester och högtidsdagar.

Avi Toledano var ingen duvunge då han vann Kdam Erovizion med knapp marginal framför näsan på Yardena Arazi (Israel 1976 och 1988). Han var född i Marocko och kom till Israel som 16-åring. Snart började han sjunga offentligt och valdes 1970 till årets artist i Israel.

Med sig på scenen hade han fem ystra körsångare som glatt dansade en fartfylld variant på hora så det stod härliga till. På den lilla scenen i Harrogates konferenscenter var det trångt om utrymmet och mitt i låten lyckades någon i den israeliska truppen välta ett mikrofonstativ. Missödet syns inte i bild men hörs klart och tydligt.

Redan tidigt stod det klart att Västtyskland skulle krossa allt motstånd men Avi lyckades hänga med den klunga av bidrag som slogs om de övriga pallplatserna. Det var strid på kniven och först när det vinnande landet - som röstade sist av alla och gav "Hora" sin tolva - som Israel bärgade silvret.

Avi var tillbaka som låtskrivare året efter men snart nog skulle hans popularitet lägga sig en smula. 1989 ställde han upp på nytt som artist i den nationella finalen och lär ska ha varit ganska bitter efter att ha blivit tvåa efter en okänd 12-årig gossopran.



Avi Toledano / Hora (Israel 1982)
2:a plats av 18 bidrag i Harrogate

Ben Adam / Israel 1988

Den framgångsrika trion Chocolate Menta Mastik (Israel 1976) var historia i samma ögonblick som Yardena Arazi ville bli stjärna på egen hand. Att hon hade något särskilt var tydligt för de flesta och när Israel skulle stå värd för Eurovision Song Contest 1979 valdes Yardena ut som programledare.

Det som stod klart ganska tidigt var att sångerskan inte skulle ge sig med mindre än att hon skulle få representera sitt land också som soloartist. Hon kastade sig in den israeliska finalen Kdam och var nära att vinna inte färre än tre gånger - med "Muzika nisheret" 1982, "Shiru shir amen" 1983 och "Od nagia" 1985 - utan att någonsin ha marginalerna på sin sida.

Till slut frågade tv-bolaget IBA om Yardena ville representera dem i Dublin 1988 utan någon vanlig nationell final. Sångerskan konsulterade sin astrolog som berättade för henne att låten med startnummer nio skulle vinna ESC det året. Eftersom Israel lottats att sjunga som nionde land i finalen ansåg hon sig ha stjärnorna på sin sida och tackade ja.

Yardena fick en "privat Kdam" där hon framförde fyra låtar: "Kmo bahathala", "Karov layam", "Hi rokedet" och "Ben Adam". Jurygrupperna runtom landet var tämligen överens om att den sista av dessa, med sin stormande tempoökning på slutet, var rätt låt att skicka iväg.

Texten handlar om människans litenhet i världen - människan är inget mer än sand som blåser omkring i öknen - och titeln kan betyda såväl "människa" som "en god människa, någon som gör det rätta".

Med sig på scenen hade Yardena två dragspelare, två fjärdedelar av Milk & Honey (Israel 1979), samt den iögonfallande körsångerskan Iris Shemi från gruppen Sexta. Med all rätt hörde det israeliska bidraget till de stora förhandsfavoriterna inför finalen.

Dessvärre hade de israeliska representanterna inte längre stjärnorna med sig. En månad före ESC drog sig Cypern - lottade att sjunga som andra land - ur tävlingen och nästan alla länders startnummer ändrades. Israel var plötsligt nummer åtta istället och som nionde artist kom istället Céline Dion från Schweiz, som mycket riktigt vann hela kalaset. Astrologen hade kanske inte haft helt fel.

Året efter släppte Yardena Arazi en skiva med hebreiska versioner av kända arabiska sånger och var snabbt tillbaka på toppen av sin popularitet igen. I slutet av 1990-talet sadlade hon om och satsade mer som en karriär som programledare i tv.

I samband med Israels 60-årsjubileum 2008 utsågs Yardena till alla tiders bästa israeliska artist.



Yardena Arazi / Ben Adam (Israel 1988)
7:e plats av 21 bidrag i Dublin