Never Ever Let You Go / Danmark 2001

Efter bröderna Olsens seger bubblade hela Danmark och nu var DR spända och stolta över att få stå värd och visa sitt kunnande för världen efter trettiosju långa år. Stolthet och entusiasm är i sig inte dåliga saker men båda måste hållas i stram sele om slutresultatet ska bli bra. Det skulle alla snart bli varse.

Att festen skulle bli stor verkar ha varit en av de viktigaste sakerna för arrangörerna. Man bestämde att det skulle byggas ett tak på den nationella fotbollsarenan Parken och att ESC skulle avgöras inför rekordpublik: hela 38.000 åskådare skulle rymmas in.

Bakom kulisserna gick förberedelserna verkligen inte som på räls. Man utlyste en tävling där reklamfirmor fick föreslå inte bara logo och visuell identitet utan även hur scenen skulle se ut. I ett sent skede fick man inse att det vinnande förslaget inte var användbart och tv-utbildade scenografer kallades in istället.

Även på andra områden var organisationen rörig och den dokumentär DR själva gjorde om förberedelserna var en riktigt obarmhärtig skildring av hur proffsiga medarbetare ständigt körs över och hur de från början ambitiösa planerna slutligen landade i en inte särskilt lyckad sändning.

Den danska finalen - en solid årgång med flera bra låtar - visade däremot få tecken på att DR inte skulle ha koll. Här bjöds fest och folklighet och bra show och tittarna var mycket nöjda.

Vinnaren var något av ett scoop. Duon Rollo & King (Søren Poppe och Stefan Nielsen) var en riktig fluga som fått stort genomslag med sin första hit "Ved du hvad hun sagde?" med Signe Svendsen som gästvokalist. Det uppföljande albumet hade fått ett ganska svalt mottagande och för att hålla sig kvar i rampljuset ställde man i den danska finalen där man vann stort.

"Der står et billede af dig på mit bord" var inte så väldigt mycket mer än en ny version av den första låten - till och med munspelshooken fick följa med - men det visste inte den internationella publiken. I sin engelska version kändes värdlandets bidrag ganska fräscht.

Under repetitionsveckan gick den danska stoltheten av allt att döma lite överstyr och såväl journalister som delegater morrade över dålig organisation kontra värdarnas uppblåsta självbild.

Själva finalen var långt ifrån en tv-fest. Att startfältet hörde till de svagaste i modern tid var inte DR:s fel men bidragen kändes ofta alldeles för små för den gigantiska scenen och dess underligt grå design. Programledarna hade begåvats med ett förfärligt manus på rim som sågades av de flesta. 

Åskådarna varken såg eller hörde särskilt bra och såg därför mest uttråkade ut då kameran svepte över dem. Ända fram tills hemmalaget fick avsluta uppspelningen: då brakade jublet loss och läckte via sångmikrofonerna ut till de miljoner tittare som kanske också vaknade till lite grann. Skulle Danmark vinna på nytt tack vare starkt publikstöd?

Länge såg det ut att gå så. Danmark tronade i täten under en stor del av röstningen tills helt otippade Estland kom och drog förbi. Att publiken på plats hade önskat ett annat utfall var väldigt tydligt men Rollo & King fick åtminstone ännu en framgång på sitt CV.

Duon blev inte långlivad - året efter gick Rollo och King skilda vägar. Båda medlemmarna försökte sig på solokarriär med begränsad framgång och arbetar idag som lärare. Signe Svendsen är ännu aktiv som artist och ger ut skivor på eget bolag.

Att finalen från Parken inte varit någon riktig succé var de flesta överens om - även DR själva verkar ha ansett att det inte gick riktigt som man tänkt sig. Ändå tilldelades DR det prestigefyllda uppdraget att ordna födelsedagsfest 2005 då Eurovision Song Contest fyllde femtio år.

Rollo & King / Never Ever Let You Go (Danmark 2001)

2:a plats av 23 bidrag i Köpenhamn

Beautiful Mess / Bulgarien 2017

Att ta en liten paus och tänka igenom sitt deltagande verkade ha lönat sig och nu var Bulgarien någonting på spåren. Vid comebacken i Stockholm hade man inte bara tagit sig till final utan även friserat sitt eget personbästa. Man hade bara varit i final två gånger men båda gångerna hade man kommit bland de fem främsta - det är rätt imponerande.

Nyckeln till Bulgariens nya framgång var låtskrivaren Borislav Milanov och hans bolag Symphonix International. I Kiev 2017 stod de bakom hela tre länders bidrag: Serbien, Makedonien och - naturligtvis - Bulgarien.

Av de tre var det Bulgarien som hade i princip allas ögon på sig. Den utvalda artisten Kristian Kostov var en begåvad och karismatisk 17-åring, född i Moskva med rötterna i Bulgarien och Kazakhstan. Efter att ha utmärkt sig i ryska The Voice Kids prövade han lyckan i pappans hemland och blev tvåa i The Voice of Bulgaria 2016.

Han släppte ett par framgångsrika singlar - "Ne si za men" är en personlig favorit - och sågs som ett stort löfte. Han var en av de största förhandsfavoriterna inför ESC i Kiev och skulle nog ha vunnit en promenadseger om inte fenomenet Salvador Sobral kommit i vägen. Men en silvermedalj var inget att fnysa åt. 

Borislav Milanov satsade vidare på ESC och måste verkligen ha känt att en seger var inom räckhåll. Som extra bonus hade han dessutom funnit kärleken i Kiev och gifte sig senare med Georgiens representant Tamara. 

För Kristian Kostov ville karriären dessvärre inte ta sig. "Beautiful Mess" låg etta i Bulgarien men de efterföljande singlarna gick spårlöst förbi. Samarbetet med Symphonix avslutades och Kostov flyttade tillbaka sin karriär till Ryssland där det spelats in många låtar - ofta med påkostade videor - som inte verkar ha slagit utanför den närmsta fankretsen.

2022 lämnade Kristian Kostov Ryssland och verkar samtidigt ha blivit lite mer frispråkig på sina sociala medier där han ibland antyder en lite mer queer sida än tidigare. I en intervju på bulgarisk tv hävdade han att han skulle ha blivit tvångsrektryterad om han stannat i Ryssland. 

I maj 2023 släppte han "Mine" på eget bolag.

Kristian Kostov / Beautiful Mess (Bulgarien 2017)

2:a plats av 26 bidrag (final) i Kiev

Sound of Silence / Australien 2016

Drömmen de flesta har då de ställer upp i en tv-sänd talangjakt är naturligtvis att få det monumentala genombrottet och starta en lång, framgångsrik karriär. Det är ändå få som lyckas. 

Det är liksom inskrivet i formatet att publiken engagerar sig i de kandidater de har framför sig för att sedan snabbt glömma och istället rikta uppmärksamheten mot nästa säsongs hoppfulla ansikten.

De som lyckas bli stjärnor på riktigt är få men det finns alltid undantag som bekräftar regeln. Dami Im hör till de som grep chansen med båda händerna och lyckades etablera sig på allvar.

Hon flyttade från Sydkorea till Australien som nioåring tillsammans med sin mamma och sin bror i hopp om ett bättre liv och fler möjligheter medan pappan stannade i hemlandet. Dami studerade piano och sång och undervisade själv elever för att finansiera sina studier.

När hon som 25-åring vann "The X Factor Australia" öppnade sig plötsligt alla dörrar. Hon hyllades av domarna Ronan Keating och Dannii Minogue, hon fick ett kontrakt med ett Sony music och tillgång till etablerade producenter och låtskrivare. I efterhand har Dami Im sagt i intervjuer att hon hade svårt att göra sin röst hörd bland alla de där proffsen hon sattes att arbeta med och att hennes skivor inte riktigt blev som hon skulle önskat. 

Den första skivan sålde platina och medan den andra också blev en framgång sålde den betydligt mindre. För att inte bli en dagslända behövde Dani Im något mer att hänga upp sin karriär på. Dessutom hade hon problem med sitt skivbolag som mot hennes vilja tvingade henne att spela in en hel skiva med covers av The Carpenters. Mitt i den processen frågade SBS om hon skulle vilja representera Australien vid ESC i Stockholm och svaret blev ja.

Australien hade fått specialtillstånd att tävla i ESC en enda gång vid finalen i Wien 2015, men EBU var uppenbarligen nöjda med den australiensiska närvaron och gav SBS chansen att ställa upp igen. Men nu skulle man tävla som vilket land som helst och var tvungna att gå igenom semifinalen som (nästan) alla andra.

"Sound of Silence" valdes internt ut som Dami Ims tävlingsbidrag och den imponerade stort på de flesta bedömare inför ESC. Det viskades att Australien tagits med i ESC just för att ställa upp med kvalitet och stjärnglans (och möjligen för att ge Storbritannien en knäpp på näsan och visa just dem hur slipstenen skulle dras) och "Sound of Silence" passade i så fall utmärkt för uppdraget.

I Stockholm hade Dami Im fått en onödig och inte så snygg visuell effekt som hon hade vissa svårigheter att få fungera i sändning, men rösten var det verkligen inget fel på. Extra vokal hjälp fick hon med den äran av Anna Sahlene (Estland 2002) som körade ute i kulissen. Australien tog sig utan besvär vidare till finalen.

Där öste juryn poäng över Dami Im och hade henne som skyhög etta i sin omröstning. Tittarna var lite mer snåla men slutresultatet blev en strålande andraplats. Australien var en succé i ESC.

Andraplatsen var precis vad Dani Im behövde. Nu pekade försäljningssiffrorna uppåt på nytt men samarbetet med Sony fortsatte att kärva. 2020 bytte hon skivbolag för att bättre kunna styra över sin karriär och sina låtval.

Hon har förblivit ett fan av Eurovision Song Contest och meddelade att hon tänkte ställa upp i den australiensiska uttagningen 2021 med "Paper Dragon". Finalen inhiberades till slut för att ge 2020 års vinnare Montaigne en ny chans efter att ESC 2020 i Rotterdam ställts in.

Dami Im / Sound of Silence (Australien 2016)

2:a plats av 26 bidrag (final) i Stockholm

Dis rien / Monaco 1962

Det visade sig snart att också pyttesmå länder kunde lyckas riktigt bra i Eurovision Song Contest. Redan 1960 hade Monaco insett att de kunde låna in kunnande från det stora grannlandet Frankrike och på så sätt nå stor framgång. Raskt följde Luxemburg efter och vann såväl 1961 som 1965 med helfranskt manskap.

Det är oklart om Monaco någonsin hade ambitionen att vinna men ska man vara med är det förstås roligare att få bra placeringar framom dåliga. 1962 bad man på nytt mannen som knäckt koden åt dem två år tidigare att ställa upp på nytt.

François Deguelt - egentligen Deghelt, men det var svårt för en fransk publik att uttala - hade påbörjat en karriär i Paris musikliv redan under 1950-talet. Han hade sjungit i radio och på skiva och varit med och öppnat dörrar för en viss Jacques Brel, men det var först efter att ha gjort militärtjänst och krigat i Algeriet som sångkarriären tog fart på allvar.

Att representera Monaco på nytt vid finalen i Luxemburg 1962 var förmodligen en riktig parentes och något François Deguelt bara gjorde i förbifarten: nu stod han på toppen av sin karriär och anbuden haglade över honom. 

"Dis rien" - en sång om att låta munnen tiga så kärleken kan få tala istället - kom visserligen på andra plats men vinnaren Isabelle Aubret hade fått dubbelt så många poäng och stal all uppmärksamhet på den franska marknaden. Skivan med "Dis rien" blev en rätt modest framgång i sångarens diskografi, men framträdandet i finalen visar också hans charm och närvaro. Det är lätt att förstå varför han blev en stjärna.

De närmaste åren skulle hjulen snurra riktigt snabbt: vid sidan av sångkarriären fungerade François Deguelt också som programledare och producent i tv och spelade dessutom polis i en fransk långfilm. 1965 fick han karriärens största hit med "Le ciel, le soleil et la mer" och året därpå agerade han kunnig och påläst kommentator i fransk tv vid ESC-finalen från Luxemburg.

Efter 1960-talets slut saktade karriären ned men François Deguelt fortsatte att med framgång skriva låtar för andra. Under sina sista år deltog han i en mängd nostalgiturnéer som artist och konferencier och skrev sånger in i det sista.

François Deguelt avled i januari 2014 i en ålder av 81 år. Han är begravd i den lilla staden Barbezieux-Saint-Hilaire där ett torg är uppkallat efter honom.

François Deguelt / Dis rien (Monaco 1962)

2:a plats av 16 bidrag i Luxemburg

Sì / Italien 1974

Ville Italien vinna Eurovision Song Contest i Brighton 1974? Det är svårt att säga helt säkert men högst sannolikt hade man inga sådana ambitioner. För det mesta skötte RAI sitt tävlande med vänsterhanden och man gjorde inget för att sälja in ESC till den egna publiken.

Att man bad sin enda vinnare Gigliola Cinquetti att ställa upp på nytt handlade förmodligen mest om att hon var rutinerad, erfaren och van att tävla i olika festivaler på hemmaplan och internationellt. Hon förstod vad jobbet gick ut på och var professionell och pålitlig.

Ville Gigliola Cinquetti vinna i Brighton, då? Det kan vi nog vara ganska säkra på att hon ville. Sedan sin seger i Köpenhamn tio år tidigare hade hon förblivit ett känt namn men hennes framgångar gick upp och ned. 

1973 hade hon visserligen fått en stor hit då hon vann Canzonissima med "Alle porte nel sole" men i Sanremofestivalen hade hon inte ens gått till final med "Mistero". En ny ESC-seger skulle blåsa nytt liv i den internationella karriären och ingen annan artist hade vunnit två gånger.

"Sì" ("Ja") var ett mästerligt nummer där en verkligt långsam vers sakta fick bygga upp till en förlösande refräng där textens jag slutligen kommer över sina tvivel och äntligen vågar ge sig hän åt kärleken. Låtskrivaren Mario Panzeri hade tidigare skrivit "Non ho l'età" 1964 och en rad hits sedan dess och visste verkligen vad han höll på med.

Det såg verkligen ut som att finalen var vikt för Gigliola. Inget annat land ställde upp med en lika klassisk ballad och Italien hade lottats att sjunga sist av alla. Det helt nya röstningssystemet såg också ut att spela italienarna i händerna.

De tre senaste åren hade juryn bestått av två ledamöter från varje deltagarland som suttit på plats i värdstaden och bedömt samtliga mottävlare med poäng på skalan 1-5. Tittarna hade haft svårt att hänga med bland siffrorna, så systemet skrotades. 

Istället bestämde man att varje land skulle ha en jury bestående av tio personer som bedömde samtliga mottävlare med poäng på skalan 1-5. Poängen skulle läggas ihop och sedan läsas upp i direktsändning, och varje bidrag kunde få mellan tio och femtio poäng från varje land. 

Kort tid före finalen bestämde sig arrangerande BBC för att skrota det nya systemet. Det ansågs bökigt och obegripligt, och att rabbla alla dessa nummer i direktsändning skulle ta en evighet. Istället bestämdes att de tio jurymedlemmarna i varje land skulle få ge en enda poäng var till sin favorit och i samma stund kan man säga att Abba slet segern ur händerna på Italien.

Gigliola gjorde ett strålande framträdande och belönades med en andraplats. Även i Abbas skugga slog hon an väl och låtens engelska version slog sig in bland de tio främsta på den brittiska singellistan.

Hemma i Italien märkte just ingen något av det, då tävlingen inte ens sändes i tv. Mitt i förberedelserna inför Brighton hade nämligen "Sì" satts i politisk karantän. 

Italien hade legaliserat skilsmässa i december 1970, men den nya lagen var kontroversiell och motarbetades aktivt av kyrkan. Nu bestämde man att saken skulle avgöras i folkomröstning i maj 1974, där invånarna kunde rösta ja eller nej till att avskaffa den nya lagen. Att framföra en sång där det ena alternativet i den stundande omröstningen sjöngs inte färre än sexton gånger ansågs kunna styra resultatet och låten bannlystes från italiensk media.

Den 12 maj 1974 röstade Italien för att behålla rätten till skilsmässa och när saken var klar kunde RAI äntligen visa ESC. Då var ingen så intresserad längre och "Sì" förblev en högst modest framgång. 

1987 blev istället Johnny Logan första artist att vinna ESC två gånger. Fyra år senare var Gigliola programledare för ESC i Rom tillsammans med Italiens andre vinnare Toto Cutugno.

Gigliola Cinquetti / Sì (Italien 1974)

2:a plats av 17 bidrag i Brighton

Un, deux, trois / Frankrike 1976

Någon fri television fanns inte i Frankrike. Under andra världskriget hade etermedia använts för propaganda, nu hade den franska staten tagit stadig kontroll. ORTF hade monopol på att sända radio och tv inom landets gränser och lyssnade noga till vad makten ville.

Inte minst nyhetsredaktionen var noga med att se till att de rapporterade saker så som myndigheterna ville att de skulle rapporteras. Till slut insåg de högsta hönsen i landet att det här inte var någon vidare bra look för en demokrati. Republikens president bestämde 1974 att bolaget skulle upplösas och att televisionen skulle utsättas för konkurrens. Vid nyåret 1974/1975 blev ORTF:s tre kanaler egna, självständiga bolag: TF1, Antenne 2 och FR3. 

Ansvaret att delta i ESC för Frankrikes del föll på TF1. Inför finalen i Stockholm 1975 hann inte nyordningen sätta några spår i hur man valde låt men året därpå öppnade sig en helt ny värld: en nationell final med två semifinaler där tittarna fick välja vinnare genom telefonröstning.

Det franska telefonnätet var ännu inte färdigt automatiserat så olika delar av landet fick rösta på olika sätt, något programledarna förklarade ingående när det var dags att sträcka sig efter luren. 

Den nya uttagningen får sägas ha varit en framgång och lockade till sig en rätt imponerande samling av etablerade artister och lovande nykomlingar. Mest av alla gillade tittarna Catherine Ferry, en 22-åring från Ivry-de-Seine, med en sprittande glad sång som tydligt skilde ut sig från hur franska eurovisionsbidrag brukade låta.

Med sig i kören hade hon sin sjungande pojkvän Daniel Balavoine, som även han snart skulle bli ett av den franska popens största namn. I Haag gick den franska trallen hem med besked och andraplatsen var Frankrikes största framgång sedan segern i Madrid 1969. TF1 verkade nöjda och skulle behålla sin uttagning så länge som kanalen deltog i ESC.

Trots att kärleken till Daniel Balavoine tog slut förblev de båda nära vänner och nära samarbetspartners fram till Balavoines död 1986. Kort därefter drog sig Catherine Ferry undan offentligheten.

Helt bortglömd blev hon aldrig och 2010 hördes hennes eurovisionslåt på nytt i filmen "Potiche" av François Ozon. Samma år spelade hon själv in ett album med nya versioner av ett antal sånger hon gjort i samarbete med Daniel Balavoine.

Catherine Ferry / Un, deux, trois (Frankrike 1976)

2:a plats av 18 bidrag i Haag

Mysterious Woman / Irland 1997

Irland hade genomgått en otrolig förändring under de senaste åren. Landet - som alltid hört till Västeuropas allra fattigaste - hade fått luft under vingarna och ekonomin blomstrade. Man talade om det irländska undret och "den keltiska tigern".

Nu hade man dessutom vunnit ESC för fjärde gången på fem år - ett alldeles oerhört rekord. Trots att RTÉ alltid haft skral budget var det verkligen inte läge att tacka nej och avböja värdskapet. Irländare klarade det mesta, det ville man visa.

Den nationella finalen anordnades i Waterford - republikens äldsta stad - och i det lilla auditorium man valt rymdes ingen orkester. Nästan all musik låg på band - endast en stråksektion spelade på riktigt i direktsändningen.

Vinnare blev den rätt okände Marc Roberts - en 28-åring från Crossmolina som egentligen hette Seán Hegarty då han inte stod på scenen.

"Mysterious Woman" - skriven av John Farry med ett långt förflutet i olika band - var en typiskt inställsam irländsk schlagerballad med en ovanligt dum kärlekstext om en man som för ett ögonblick får se en vacker kvinna som han inte vet något om och som han aldrig talar med men som han vet att han för alltid ska älska hela sitt liv. Som ett första kapitel i den sämre sortens Harlekinroman, ungefär.

Själv föredrog jag tvåan "Suddenly" med Darren Holden, en rak och tydlig poplåt med betydligt mindre sirap i framtoningen.

I den snygga och högteknologiska final RTÉ bjöd på i Dublin framstod hemmalagets bidrag möjligen som lite väl gammaldags. Eller som något välbekant och lättidentifierat. Mer vågade och ambitiösa bidrag fick nöja sig med blygsamma placeringar medan Europas jurygrupper öste poäng över Marc Roberts. Efter att ha vunnit tävlingen sönder och samman var nog irländarna - och de flesta andra - nöjda med en andraplats.

Värt att notera är kanske att man nu lagt också stråkarna på band och inte alls använde den orkester som fanns på plats. Noel Kelehan - en av orkesterns varmaste förespråkare - lär inte ha varit helt nöjd och missade här sin sista chans att dirigera ett irländskt bidrag på hemmaplan.

"Mysterious Woman" blev en hit hemma på Irland och såväl Marc Roberts som Darren Holden har haft långa och framgångsrika karriärer, men under de kommande åren skulle RTÉ helt tappa greppet om den melodifestival de dominerat och slagit vinstrekord i. Efter 1997 har Irland inte placerat sig bland de fem bästa en enda gång.

Marc Roberts ställde upp i den irländska finalen på nytt 2008 där han än en gång blev tvåa - nu efter en skränig kalkon gjord av plast.

Marc Roberts / Mysterious Woman (Irland 1997)

2:a plats av 25 bidrag i Dublin

C'est le dernier qui a parlé qui a raison / Frankrike 1991

Efter den stora framgången med att skicka zouk till Zagreb var det inget svårt val för Marie-France Brière på Antenne 2 att fortsätta utforska Frankrikes minoriteter och ge dem en plats i eurovisionens strålkastarljus. Målet var att modernisera den här gamla tävlingen och - naturligtvis - att ta Frankrikes första seger sedan 1977.

Amina Annabi var glödhet och ett riktigt scoop för fransk tv. 29-åringen från Cartago i Tunisien hade skapat sig ett namn i Paris musikkretsar i många år, främst inom rap och hiphop men också inom den nya smältdegel som ofta något förminskande kallades world music. 

Aminas debutalbum "Yalil" släpptes i över tjugo länder och fick stor uppmärksamhet, inte minst då det stormade in på Billboards lista för världsmusik där det som bäst nådde en femteplats. 1991 tilldelades hon det prestigefyllda Piaf-priset och deltog i en manifestation ordnad av Peter Gabriel i samband med Gulfkriget.

"C'est le dernier qui a parlé qui a raison" ("Den som talat sist har rätt") var skriven av Amina i samarbete med Wasis Diop, en musiker med rötterna i Senegal och som också medverkade på scenen i Rom.

Att ställa upp med en artist från arabvärlden var inte okontroversiellt i Gulfkrigets skugga. När Israel gav sin tolva till Frankrike var det ett förlösande ögonblick och de båda ländernas artister kramades inför pressens smattrande kameror.

Mindre varm blev stämningen då värdlandet Italien som sista röstande land gett sin tolva till Amina som plötsligt delade förstaplatsen med svenska Carola. Efter en stund av den totala förvirring som enbart italienska artister som leker programledare kan framkalla åberopade EBU:s röstkontrollant Frank Naef en relativt ny regel där man skiljer två vinnare åt genom att räkna antalet fullpoängare.

Sverige och Frankrike hade fått fyra fullpoängare var medan Sverige hade fler tiopoängare och segern gick Amina förbi. Den franska delegationen hävdade att de aldrig hört talas om någon sådan regel och i stundens hetta anklagade Amina svenskarna något osnyggt för att ha fuskat till sig segern.

Singeln - på skiva kortades titeln ner till "Le dernier qui a parlé" - sålde rätt bra och blev en större hit än den svenska vinnarlåten. Amina gav ut ett hyllat album till men tog sedan en längre paus i karriären.

1999 var Amina tillbaka i hetluften med ett nytt album. Samma år var hon en hårsmån ifrån att göra comeback i ESC som representant för Bosnien-Hercegovina tillsammans med Dino Merlin men då sade hennes franska skivbolag nej. 

Vid sidan av musiken har Amina även skådespelat och gjort en betydande antal filmroller genom åren.

Aminas hemland Tunisien skulle ha deltagit i ESC 1977 - när startordningen lottades fick de startnummer fyra mellan Nederländerna och Österrike - men drog sig ur av okänd anledning innan de valt bidrag. Läs mer om saken här. 

Amina / C'est le dernier qui a parlé qui a raison (Frankrike 1991)

2:a plats av 22 bidrag i Rom

Let Me Be The One / Storbritannien 1975

Varje år sedan 1964 hade BBC på förhand valt ut en artist som fick sjunga alla låtarna i den nationella finalen. Det hade för det mesta gått bra och hade hittills resulterat i två segrar och fem andraplatser. Men också bra system börjar kännas gamla i något skede.

Att be Cliff Richard göra jobbet en andra gång 1973 var förvisso en framgång men kändes och lite andefattigt. Hade underhållningens stormakt redan fått slut på lämpliga artister? Ännu tröttare kändes det 1975 då den utvalda artisten visade sig vara Cliffans gamla kompgrupp.

Nog för att The Shadows var mer än så. De hade bildats som The Drifters 1958 och när bandets sångare Harry Webb blev stjärna - just under sitt nya namn Cliff Richard - hamnade bandet lite i hans skugga till en början. 

Det skulle inte vara så länge och snart började The Shadows - namnbytet kom till efter att amerikanska The Drifters hotat med stämning - få hits i eget namn. Snart var man Storbritanniens mest framgångsrika instrumentalgrupp: "Apache" låg exempelvis etta i fem veckor. Faktum är att The Shadows är den femte mest framgångsrika akten någonsin på den brittiska singellistan.

1975 låg allt det långt tillbaka i tiden. The Shadows hade egentligen gått skilda vägar sju år tidigare men fortsatt att spela ihop då och då. Det fanns inget samtida eller fräscht över att välja The Shadows och tv-publiken - som fick rösta genom att skicka in vykort med sin favorit på - lät sig inte luras. Antalet inkomna röster var alla tiders lägsta i en brittisk final.

Trots att bandmedlemmarna skrivit två av de sex bidragen själva valde tittarna "Let Me Be The One" med text och musik av Paul Curtis som med åren skulle komma att bli den låtskrivare med flest låtar någonsin i de brittiska finalerna.

I Stockholm framstod The Shadows verkligen inte som varken taggade eller inspirerade utan släntrade rätt nonchalant in på scenen och framförde sitt bidrag utan krusiduller. När Bruce Welch sjöng textens andra rad fel kommenterade han förstrött "I knew it" till sina bandkompisar.

Att vara avslappnad kan också ha ett värde och The Shadows tog ännu en av Storbritanniens många andraplatser. "Let Me Be The One" sålde bra även om den aldrig tog sig in bland de tio främsta på Englandslistan. 

Nu anade BBC att det var dags att förnya sig en smula. Man skrotade det interna valet och året efter öppnades den nationella finalen upp för flera artister igen. 

The Shadows fortsatte sin karriär i samma stil: när lusten fallit på har man samlat ihop sig - Bruce Welch och Hank Marvin är de ständiga medlemmarna medan de andra bytts ut genom åren - för att ge konserter och spela in skivor. Ibland har man till och med tagit sig in på listorna, som 1979 då deras version av "Cavatina" gick hem hos de brittiska skivköparna.

The Shadows / Let Me Be The One (Storbritannien 1975)

2:a plats av 19 bidrag i Stockholm

Why Do I Always Get It Wrong / Storbritannien 1989

SVT:s kommentator Jacob Dahlin var i vanlig ordning syrligt elegant då han introducerade det brittiska bidraget: "I England bryr man sig inte så mycket om den här tävlingen. Vore det inte för min kollega Terry Wogan i båset intill skulle knappast engelsmännen märka att tävlingen fortfarande fanns."

Att det saknades engagemang hade varit påfallande i många år. Den som hoppats på en nytändning efter andraplatsen i Dublin 1988 hoppades förgäves. Den brittiska finalen var trött och ospännande tv, ful i murriga färger och i total avsaknad av bidrag att brinna för. 

En panel - där bland annat den tidigare vinnaren Lulu ingick - försökte så gott de kunde att kommentera tävlingsbidragen utan att dra fram motorsågen och sannolikt skulle tv-chefer i vilket land som helst skruvat på sig och frågat sig om det här verkligen var det bästa man förmådde. 

Men Storbritannien var inte vilket land som helst utan en supermakt inom underhållning och BBC var ett av världens ledande tv-bolag. Hur kunde det gå så fel?

Tvåan Julie Coulson gav ut sin låt på en skiva med ett klistermärke på omslaget: "Too Good For Eurovision". Självförtroendet var det inget fel på men vinnarlåten fick mer än dubbelt så många röster av tittarna.

Vinnarlåten hade från början hetat "No More Sad Songs" framförd av gruppen Midnight Blue men bådadera bytte namn före finalen. Bandledaren Brian Hodgson hade ett förflutet i framgångsrika Matchbox men i centrum stod sångaren Ray Caruana.

Caruana var född på Malta men kom till England som sexåring. Han sjöng redan som mycket liten och flyttade som 18-åring till London för att göra sig en karriär. Istället rumlade han runt i showbiz och gjorde av med en smärre förmögenhet på heroin under ett mångårigt missbruk.

I Lausanne hörde inte Live Report till de största favoriterna medan de svenska tidningarnas recensenter öste lovord över den. "Den enda av låtarna som kan bli en hit" skrev Lasse Anrell i Aftonbladet. "En snyftare mitt mellan Leo Sayer och Demis Roussos framförd av en Hesa Fredrik med ring i örat" kontrade Lars Lindström i Expressen.

De hörde helt klart någonting som jag missar. Allt jag hör är en elegant men väldigt sval och rätt likgiltig låt, en sån där låt som musiker ofta går igång på. Sånt som inte sällan kallas "riktig musik".

Jag gissar att den dessutom framstod som en antites till Dieter Bohlen som tävlade för Västtyskland och Österrike med låtar som beskrevs som "iskalla" och "tillgjorda", inte minst kritiserade för att ha lagt all sin bakgrundsmusik på band. Faktum är att Live Report gjorde nästan exakt samma sak och veteranen Ronnie Hazlehurst stod framför orkestern för att dirigera två keyboardister som fyllde i kompet.

Live Report kom tvåa till slut - Storbritanniens standardplacering - men var aldrig i närheten av en seger. Efter tävlingen blev det flopp och singeln låg en enda vecka på Englandslistans sjuttiofemte plats. Bandet splittrades och gick åt skilda håll efter bara en låt.

Ray Caruana fortsatte sjunga och har haft en framgångsrik karriär som sångare på olika företagsspelningar. 1994 kom han tvåa i den maltesiska uttagningen med "Scarlet Song".

Live Report / Why Do I Always Get It Wrong? (Storbritannien 1989)

2:a plats av 22 bidrag i Lausanne

Somewhere in Europe / Irland 1990

När bidragen inför Zagreb premiärvisades verkar samtliga svenska journalister ha associerat till Elton John då de såg och hörde Irlands bidrag - förmodligen någonting med rösten och det faktum att Liam Reilly ackompanjerade sig själv på flygel - och mer än en presstext kallade irländaren för en kopia.

Hemma på Irland skulle ingen ha kommit på tanken att påstå att Liam Reilly imiterade någon. Han hade en solid karriär bakom sig och var en i högsta grad etablerad stjärna.

Tio år tidigare hade han slagit igenom som sångare och huvudsaklig låtskrivare i Bagatelle, ett band som snabbt slog an hos publiken och fick en stor fanskara. Bland beundrarna fanns medlemmarna i U2 som drömde om att någon gång i framtiden bli lika framgångsrika som Bagatelle.

Efter några intensiva år - och säkert med en viss besvikelse över att man till skillnad från U2 aldrig lyckas slå igenom internationellt - verkar bandmedlemmarna ha tröttnat lite på varandra och uppmuntrad av skivbolaget Polydor testade Liam Reilly vingarna som soloartist på allvar.

Att vinna den nationella finalen - med vokal hjälp av Kim Jackson och Mary Downes - var den första riktiga framgången för Liam på solokvist. Låten togs emot väl och sågs allmänt som den allra troligaste vinnaren i Zagreb.

Själv har jag aldrig riktigt förstått tjusningen. Sångaren räknar upp en mängd olika platser som det älskande paret besökt under sin stormande romans och textens listande känns mest som att tvingas se någon annans diabilder från en semester man själv inte varit med på. Enda gången texten bränner till är när man för en sekund lyfter blicken från fotoalbumet i frasen "...how I wish that we were there".

I Zagreb hade producenten bestämt sig för att spara tid i programmet genom att inte visa dirigenterna i bild. Irlands Noel Kelehan trummade snabbt ihop en gemensam protest som resulterade i att dirigenterna fick ett par sekunder kameratid i början av sina respektive bidrag. Ironiskt nog - då Irlands bidrag börjar med Liam Reillys eget solospel på flygeln - blev Noel Kelehan den ende av dirigenterna som inte syntes i rutan alls.

Irland hade länge häng på segern och fick i slutändan dela andraplatsen med Frankrike. Singeln blev en hit på Irland och året därpå vann Liam Reilly den irländska finalen på nytt - nu som låtskrivare för sin körsångerska Kim Jackson - men solokarriären ville aldrig riktigt ta fart.

Snart nog gick Liam tillbaka till Bagatelle som förblev ett populärt och efterfrågat liveband, vars största hits givits ut flera gånger på olika samlingsalbum. Solokarriären förblev en parentes och idag är "Somewhere in Europe" inordnad som en del av Bagatelles sångkatalog.

Karriären nådde en definitiv punkt då Liam Reilly avled i sitt hem - hastigt men fridfullt, enligt familjens pressmeddelande - på nyårsdagen 2021. Han blev 65 år gammal.

Liam Reilly / Somewhere in Europe (Irland 1990)

Delad 2:a plats av 22 bidrag i Zagreb

Go / Storbritannien 1988

Det hade gått sju år sedan BBC senast vann ESC med Bucks Fizz och sedan dess hade Storbritanniens bidrag bokstavligt talat åkt kana utför. Placeringarna blev allt sämre internationellt (med Rikkis trettondeplats i Bryssel året innan som ett riktigt lågvattenmärke) och hemmapublikens intresse var synnerligen lågt.

Sedan Belle & The Devotions 1984 hade inget brittiskt bidrag gjort något kommersiellt avtryck alls och nu behövdes det nya tag för att återta greppet och återvända till fornstora dar. Det första steget var att städa ut de regionala jurygrupper som valt bidragen tidigare. Säkerligen skulle publiken engagera sig mer i en vinnare de själva valt ut?

Låten tittarna ville ha var "Go" - en ballad skriven av Julie Forsyth. Hon hade ett förflutet i gruppen Guys 'n' Dolls som haft flera stora hits under 1970-talet - inte minst den storsäljande singeln "There's A Whole Lot Of Loving".

Den vinnande sångaren hade också ett förflutet på topplistorna. Scott Fitzgerald från Glasgow hade fått skivkontrakt i början av 70-talet och spelade in ett antal låtar innan han fick en stor hit i duett med Yvonne Keeley. "If I Had Words" blev en framgång i Storbritannien, Australien, Nederländerna och Skandinavien.

Trots framgången blev det inga fler hits och när han segrade i den brittiska finalen hade nog rätt många hunnit glömma vem Scott Fitzgerald var. Fanns här chansen till en comeback? Singeln doftade hastverk och hade inte ens en bild av sångaren på omslaget. B-sidan på den brittiska utgåvan var överraskande nog en liveversion från den nationella finalen.

I Dublin fick Scott sällskap på scenen av sin låtskrivare, hennes make Dominic Grant (som också varit med i Guys 'n' Dolls) samt Des Dyer från det hyfsat framgångsrika bandet Jigsaw. Mellan repetitionerna hann Scott Fitzgerald dessutom fira sin 40-årsdag två dagar före finalen.

I finalen gav Scott ett stabilt om än lite tråkigt intryck men sjöng bra och det uppskattade juryn. När nitton av tjugoen länder röstat såg "Go" ut att dra ifrån i täten innan Portugal och Jugoslavien vände upp och ned på hela tillställningen och gav segern till Céline Dion med en enda poängs marginal.

Ännu en andraplats imponerade inte så värst på britterna och singeln orkade aldrig högre upp än till plats 52 på topplistan. Scott Fitzgeralds karriär hamnade åter i skuggan.

"If I Had Words" fick en ny vår då den dök upp i den populära filmen "Babe - den modiga lilla grisen" 1995. Där kan man faktiskt höra Scott Fitzgeralds röst med uppskruvad hastighet för att han ska låta som sjungande möss.

Ki Fitzgerald - Scotts yngste son - är också musiker och var med i den kortlivade första upplagan av bandet Busted. 2018 var han en av upphovsmännen bakom "Monsters" med Saara Aalto - Finlands bidrag till ESC i Lissabon.

Scott Fitzgerald / Go (Storbritannien 1988)

2:a plats av 21 bidrag i Dublin

One Step Out Of Time / Storbritannien 1992

Redan 1985 ville BBC göra om sin nationella final och låta en enda artist sjunga alla låtarna. Då stötte planen på hårt motstånd och istället höll man fast vid en final med flera olika artister i ett par år till.

I Rom 1991 gick det riktigt dåligt - en tiondeplats var verkligen inte tillräckligt för att hålla de brittiska tittarna på gott humör - och några kända namn hade inte visat intresse av att delta på mången god dag. Nu fick det räcka med glada amatörer och nybörjare - nu skulle ett proffs få göra jobbet.

Michael Ball var ett bra val på många sätt. 29-åringen hade haft stor framgång i flera musikaler och hade 1989 en stor hit med "Love Changes Everything" från Andrew Lloyd Webbers "Aspects of Love". 

Av de åtta låtar som valdes ut var de allra flesta ballader som gav mer eller mindre utrymme åt Michael Balls stora röst. Rykten gjorde gällande att sångaren själv var nöjd med detta men att dirigenten Ronnie Hazlehurst insisterat på att även ta med ett par snabbare låtar.

I ett balladtungt startfält var det föga överraskande att den telefonröstande publiken fastnade för de snabbare låtarna. "Secret of Love" blev trea och "One Step Out Of Time" vann med bred marginal trots att ingendera är någon speciellt stark låt.

På andra plats hamnade "As Dreams Go By", en riktig karamell skriven av Andy Hill och Pete Sinfield som vunnit 1981 med "Making Your Mind Up" och som snart skulle skriva världshiten "Think Twice" för Céline Dion. Några år senare spelades "As Dreams Go By" in av såväl Bette Midler som Jill Johnson.

I Malmö krämade Michael Ball på allt han kunde tillsammans med sina fem körsångare och lyckades bärga Storbritanniens trettonde andraplats med sin allt annat än märkvärdiga låt. Singeln tog sig in bland de tjugo bäst säljande på den brittiska topplistan och Michael Balls album - med fem av låtarna från den nationella finalen - gick upp på albumlistans förstaplats. Inte så illa, kan man tycka.

Ändå satt Michael Ball bara några månader senare i BBC:s dokumentär "Nul points" och sa att han hellre skulle sticka nålar i ögonen än tävla i ESC på nytt. Vad i hela världen?

Kanske var det bara den attityd brittiska artister förväntades visa upp mot ESC men kanske fanns andra skäl. I början av karriären drabbades Michael Ball ofta av nervositet och panikattacker då han skulle uppträda. Var det obehagligt att plötsligt vara i ett sammanhang han inte själv kunde kontrollera?

Högst sannolikt var sångaren också missnöjd med den låt som nu hängdes runt hans hals och som han visste att han skulle få dras med för tid och evighet. Precis så som Sandie Shaw, Lulu, Mary Hopkin och Clodagh Rodgers upplevt saken.

BBC skulle behålla systemet med en på förhand utvald artist i tre år, men det skulle snabbt visa sig allt svårare att hitta artister som ville ställa upp. Ingen ville längre sjunga låtar av okända låtskrivare och som inte nödvändigtvis passade in i de egna karriärplanerna. Ingen ville få en svag och gammaldags vinnarlåt på halsen. Tiden hade sprungit ifrån ett en gång fungerande format.

Michael Ball / One Step Out Of Time (Storbritannien 1992)

2:a plats av 23 bidrag i Malmö

I evighet / Norge 1996

En månad före Melodi Grand Prix 1991 meddelade NRK att man ställde in hela tävlingen. De 140 insända bidragen saknade kvalitet och originalitet och var inte värda att öda sändningstid på. Istället valde man internt ut Just 4 Fun som norska representanter till Rom.

Förmodligen menade inte NRK att just 1991 års låtar var så förfärliga, de menade att kvalitén på insända bidrag konstant sjunkit genom åren och att det var hög tid att försöka svänga skutan genom att göra något drastiskt. På sätt och vis lyckades man, åtminstone tillfälligt, då 1992 års norska final är betydligt bättre än den som hölls 1990.

En hel del av låtarna som skickades in 1991 har sedan dykt upp i offentligheten. TV3 - som ännu var en svensk-norsk kanal - gjorde en alternativ final med åtta av låtarna i demoversioner, medan andra sedan kommit med i senare norska finaler.

En av dem var "I evighet", en låt som den norska artisten och låtskrivaren Torhild Nigar skrivit då hon bodde i USA i slutet av 80-talet. Hon ställde själv upp i den norska finalen 1992 medan "I evighet" fick ligga kvar i byrålådan några år till.

När NRK för andra gången skulle stå värd för den internationella finalen (efter att Secret Garden segrat i Dublin 1995) blev "I evighet" slutligen utplockad som ett av åtta bidrag, där den framfördes av ingen mindre än Elisabeth Andreassen (1982, 1985, 1994). Det väckte en viss uppmärksamhet och muntration att hon gift sig och "bytt namn" efter att tidigare hetat Andreasson.

Den norska finalen var en riktigt billig studioproduktion som trots en del kända namn i startfältet knappast höll någon högre musikalisk nivå. "I evighet" tog en välförtjänt promenadseger även om också den relativt okände Geir Rønning (Finland 2005) imponerade på många med "Uten de". 

Den internationella finalen i Oslo Spektrum - med Ingvild Bryn och Morten Harket som programledare - var betydligt mer påkostat och där fick värdlandet Norge - det enda landet som inte behövde passera den semifinal som anordnades internt av EBU - passligt nog sjunga exakt mitt i startfältet som tolfte land.

Finalen 1996 har knappast gått till historien som någon av de mest oförglömliga med en tv-produktion som snabbt kändes rätt daterad, men en sak NRK hade otur med utan att de själva kunde påverka det var att åtskilliga artister underpresterade i direktsändning. 

Bettan hörde helt klart till dem: iförd ett ganska oskönt svart fodral gav hon ett aningens okoncentrerat intryck, missade en textrad och verkade oväntat osäker i de högre tonerna.

Det spelade ingen större roll: juryn gillade det de hörde och Norge hamnade på en lysande andraplats, vilket gör Bettan till en av totalt fem artister som kommit både etta och tvåa i ESC (de andra är Lys Assia, Gigliola Cinquetti, Linda Martin och Dima Bilan). 

"I evighet" är dessutom den enda låt som kommit på andraplats utan att få en enda tolvpoängare sedan den nuvarande poängskalan infördes 1975.

Trots att "I evighet" blev en större singelhit i Norge än "Nocturne" har den hamnat lite i skymundan med åren och verkar inte vara någon av Bettans personliga favoriter ur karriären.

Elisabeth Andreassen och Torhild Nigar skulle samarbeta en enda gång till. 1998 kom "Winds of the Northern Sea" på andra plats i den norska finalen men spelades aldrig in på skiva.

Vill man läsa mer om Norsk Melodi Grand Prix 1996 rekommenderas Ole Christians Grand Prix-blogg.

Elisabeth Andreassen / I evighet (Norge 1996)

2:a plats av 23 bidrag i Oslo

Giorgio / Schweiz 1958

Om den schweiziska finalen 1958 vet vi egentligen ingenting mer än att den ägt rum och att den nog i princip bara kunde sluta på ett sätt. Namnen bakom vinnarlåten var väletablerade och mycket uppskattade.

Lys Assia hade redan representerat Schweiz 1956 och 1957 och syntes nu i de europeiska tv-rutorna för tredje året i rad, nu med en låt som av allt att döma var snidad specifikt för henne.

Lys första stora skivframgång hade kommit 1950, då hon sjöng in sången "O mein Papa" från operetten "Das Feuerwerk" - en ny version på högtyska av en uppsättning som gjort lycka på schweizertyska redan i slutet av 1930-talet.

"O mein Papa" var ett krångligt nummer att sjunga men Lys prickade helt rätt och med tiden spred sig sången över världen i olika versioner till kompositören Paul Burkhards stora glädje.

Teamet Burkhard/Assia återförenades i den schweiziska finalen där de tävlade med den mycket speciella "Giorgio" - en riktig galopp till sång som i fulltempo rusar igenom ett romantiskt veckoslut där textens jag träffar charmknutten Giorgio vid Lago Maggiores strand.

Paret äter och dricker med god aptit ("risotto, risotto, risotto, risotto") och ägnar sig åt "molto amore" varpå Lys plötsligt får något rent av vilt i blicken. Efter Belgien 1958 är det här det första bidraget i ESC-historien som relativt öppet anspelar på sex, vilket Lys Assias fans kanske inte skulle väntat sig.

Värt att notera är att textens glidande mellan tyska och italienska gör "Giorgio" till den första låten i ESC som framförts på mer än ett språk.

I Hilversum fick Schweiz ett varmt mottagande och var i slutändan bara fyra poäng ifrån att vinna hela finalen. Med tanke på att Lys Assia var ett stort namn på den tyska marknaden är det minst sagt suspekt att "Giorgio" fick noll poäng från såväl Västtyskland som Österrike.

Lys Assia förblev framgångsrik i några år till men när hon 1963 gifte sig med den danske affärsmannen Oscar Pedersen avvecklade hon artistkarriären för att vara hustru på heltid. Efter makens död i en trafikolycka 1995 sökte sig Lys tillbaka till rampljuset och återupptog sången.

Inte minst blev Lys Assia en flitig gäst i ESC-sammanhang där hon ofta framställdes som hela tävlingens varma och glada farmor, trots att åtskilliga människor hon samarbetat med vittnat om hennes mindre trevliga och generösa sidor och hennes med åren allt vassare tunga.

Såväl 2011 som 2012 försökte hon sig på att få tävla på nytt i ESC - med Ralph Siegel som vapendragare - utan större framgång.

Lys Assias sista uppträdande i offentligheten var vid "Eurovision's Greatest Hits" i London 2015. Hon avled i Zürich 2018, vid en ålder av 94 år.

Lys Assia / Giorgio (Schweiz 1958)

2:a plats av 10 bidrag i Hilversum

Angel / Malta 2005

Maltesisk tv bestämde sig helt djärvt för att göra sig av med allt vad  jurygrupper och experter kan tänkas heta och bestämde istället att tittarna i helt eget majestät skulle få avgöra vinnaren av Maltas melodifestival 2005.

Med tanke på att nästan hundra procent av samtliga tittare valde att följa den nationella schlagergalan hade man ett gott underlag men samtidigt är det svårt att låta folket bestämma i ett litet land där alla känner alla. I värsta fall blir resultatet som en folk- och bostadsräkning i miniatyr det det enda som framgår är vem som har flest släktingar och vänner.

Finalen hade tjugotvå bidrag, varav hela fem stycken var skrivna av Ralph Siegel och Bernd Meinunger (den sistnämnda under sitt alias John O'Flynn). Ingen av de låtarna hörde till duons bättre och ingen av dem var i närheten av någon toppstrid.

Istället blev det strid på kniven mellan Oliva Lewis (Malta 2007) och Chiara Siracusa som var tillbaka efter sin tredjeplats i Birmingham 1998. Sedan dess hade hon utsetts till landets bästa sångerska och hade släppt inte färre än tre skivor.

Telefonomröstningen blev tät och dramatisk: tre nationella mobiltelefonoperatörer skulle rapportera in sina siffror men efter en lång stunds väntan meddelade det tredje bolaget att de inte hade några siffror att avlämna. Lite suspekt kan tyckas och snopet för Olivia Lewis som bara saknade lite färre än sexhundra röster till seger.

Chiara fick representera Malta än en gång, nu med den stora balladen "Angel" - en luftig sak som kanske påminde lite onödigt mycket om "The Power of Love" i vissa partier - som hon skrivit text och musik till själv. Åtminstone officiellt - i Kiev viskades det om att belgaren Marc Paelinck var den egentliga upphovsmannen.

I Kiev hade lotten givit Malta ett riktigt dåligt startnummer precis i början av startordningen. Det visade sig spela väldigt liten roll och Chiara charmade Europa ännu en gång. Trots att hon bara fick en enda tolva - från Ryssland - ramlade det in tillräckligt med poäng för att bättra på Chiaras personbästa och ge önationen sin andra silvermedalj.

"Angel" blev populär efter finalen och var till och med inne en sväng i de lägre regionerna av den tyska topplistan. Chiaras stjärnstatus hemma på Malta cementerades ytterligare och efter att ha kommit trea och tvåa började sångerskan så småningom smida planer på att ställa upp en tredje gång och vinna hela tävlingen.



Chiara / Angel (Malta 2005)
2:a plats av 24 bidrag (final) i Kiev

A Million Voices / Ryssland 2015

När österrikiska ORF nu fick stå värd för ESC för första gången på fyrtioåtta år var inte alla helt nöjda med slutresultatet. Programmens manus kritiserades med rätta, i direktsändning var kameraarbetet ibland tveksamt och ingen i den kvinnliga programledartrion gavs utrymme för att visa någon större personlighet.

Det enskilda tilltag som kritiserades mest var sannolikt inte ens ORF:s egen idé men i tv-sändningarna manipulerades det ljud som tittarna fick höra. Bland annat lät det i flera låtar som om publiken skulle explodera i hysteriskt jubel, men det var en ljudeffekt som lades på i ljudmixningen. Att förstärka applåder är inte ovanligt i tv-sammanhang men det här var ett oönskat tillskott i ljudfloran, särskilt som man lätt hörde att det var exakt samma jubel som hördes i låt efter låt.

Det skulle ha varit enbart irriterande och inget mer om man bara adderat ljud men man plockade också bort sådant som tittarna inte borde höra. Året innan i Köpenhamn hade Rysslands bidrag blivit fullständigt utbuat och nu hade man bestämt sig för att sålla bort eventuella buanden.

Från ett rent journalistisk synvinkel är det naturligtvis ett totalt haveri att medvetet förvränga ett skeende men det gjorde också programmet bitvis obegripligt. I röstningen seglade nämligen Ryssland upp i en klar ledning varpå publiken började bua ordentligt.

Den ryska artisten brast ut i gråt i direktsändning och fjolårsvinnaren Conchita - som fungerade som fjärde programledare i green room - läxade upp publiken för deras oförskämda beteende. Som tittare hörde man inget buande - eller åtminstone väldigt lite - varpå allt framstod som väldigt underligt.

Conchita hade naturligtvis alldeles rätt. Den 28-åriga Polina Gagarina var inte bara en enastående popartist - mellan repetitionerna hade hon spelat ett högt spel och inte bara talat sig varm för allas lika värde utan även uttryckt beundran för Conchita Wurst och hennes artisteri. Inte helt ofarligt för en artist som vill hålla sig väl med den hårt styrda ryska televisionen.

En välförtjänt andraplats blev det till slut men diskussionens vågor gick höga. Är det etiskt och journalistiskt försvarbart för en arrangör som EBU att manipulera ett direktsänt skeende i så hög utsträckning? Svaret på frågan måste ha varit nej, då ljudåtergivningen från och med 2016 verkar ha varit mer sanningsenlig igen.

Om Polina Gagarina tog risker i Wien är det något hon slutat med sedan dess. I mars 2022 deltog hon i en stor konsert i Moskva till stöd för den ryska regimen och för att hylla den pågående invasionen av Ukraina.

Uppdaterad 18 april 2022



Polina Gagarina / A Million Voices (Ryssland 2015)
2:a plats av 26 bidrag (final) i Wien

Is It True? / Island 2009

Less is more. Ibland är det de små gesterna och det försiktiga tilltalet som går hem bäst. Island hade ofta målat med breda penslar och kostat på sig att vara egna och originella. Inte alltid med särskilt stor framgång, ska erkännas. De tio åren som förflutit sedan Selmas silverplats i Jerusalem hade bjudit på fler besvikelser än toppar.

Det var kanske dags att prova något helt annat? ”Is It True?” var en ovanligt lågmäld ballad, framför med väl återhållen intensitet av en före detta barnstjärna som nu vuxit till sig och ville visa upp sig för en större publik än tidigare.

Jóhanna Guðrún Jónsdóttir hade gett ut sin första skiva redan som nioåring och var nu tillbaka efter en paus i rampljuset. Hon var född i Köpenhamn men hade vuxit upp i Hafnarfjörður, Islands tredje största stad och del av huvudstadsregionen. Hon hade hunnit fylla arton och hade året innan släppt ”Butterflies and Elvis” - en första skiva som förhållandevis vuxen artist.

Det viskades en hel del om Island i förhandstipsen men framgångens omfattning kom nog ärligt talat som en överraskning för ganska många. Jóhanna - som nu skrev sitt namn Yohanna för att publiken skulle förstå hur det uttalas på rätt sätt - hotade aldrig Norges Alexander Rybak på allvar men blev en väldigt solid tvåa som dessutom sålde bra efter tävlingen. I Sverige sålde singeln guld.

När Yohanna släppte sitt album på nytt - nu med silversången som bonusspår - visade sig skivköparna däremot rätt svala och isländskan förblev ett One Hit Wonder. Även hemma på Island har karriären gått in i en förvånansvärt stilla fas med mycket tystnad mellan de få hitlåtarna.

Kanske drog Island en felaktig slutsats efter Yohannas andraplats i Moskva. Under många år var landets bidrag mestadels ovanligt polerade, snälla och helt utan det egensinne som alltid varit så typiskt för Island.

Det skulle ta exakt tio år innan islänningarna på nytt skulle våga välja ut ett bidrag som var vasst och ovanligt och oputsat: i Tel Aviv 2019 tog Hatari äntligen sitt land tillbaka in bland de tio främsta.

Uppdaterad 4 maj 2024



Yohanna / Is It True? (Island 2009)
2:a plats av 25 bidrag (final) i Moskva

Never Let You Go / Ryssland 2006

Att anordna en tv-sänd final 2005 hade inte riktigt blivit den succé rysk tv hade hoppats på. Vinnaren gjorde en slät figur i Kiev och hela tillställningen skrotades till förmån för ett internt val istället. Rena rama Andra Chansen för en av de artister som gått på pumpen året innan.

Viktor Nikolajevitj Belan hade varit en bubblande popstjärna i vardande i flera år och hade två album under bältet. Han syntes flitigt i medier riktade mot köpstarka ungdomar och trots att han inte vunnit den ryska finalen 2005 hade hans låt blivit en stor hit i sin ryska version. Nu var 25-årige Dima Bilan ett namn på allas läppar och han vann flera priser som årets bästa artist.

Nu satsades det hårt på att få fram en låt som skulle kunna gå hela vägen i Aten. Rysk tv hade en allt starkare lust att vinna - och framför allt stå värd för - Eurovision Song Contest.

”Never Let You Go” var en förkrossande effektiv poplåt, enkel och sofistikerad på samma gång. På scenen fick Dima sällskap av två dansöser från Bolsjojbaletten samt av en flygel bebodd av något slags spöke.

Dima själv gnistrade och strålade som en riktig stjärna och om inte ett gäng monster från Rovaniemi kommit i vägen hade Ryssland sannolikt rusat iväg i toppstriden. Nu blev det istället en andraplats - Rysslands andra - och ett ännu bättre självförtroende inför framtiden för såväl unge herr Bilan som för rysk tv.



Dima Bilan / Never Let You Go (Ryssland 2006)
2:a plats av 24 bidrag (final) i Aten

White And Black Blues / Frankrike 1990

Sedan Antenne 2 tagit över rodret 1983 hade kurvorna pekat nedåt och Frankrike hade inte varit i närheten av att ens placera sig bland de fem bästa något år. Marie-France Brière - en erkänt nyskapande producent med lång erfarenhet - hade tagit över som chef för kanalens ungdomsprogram och nöjesavdelning och hon var fast besluten att sätta ett avtryck också i eurovisionshistorien.

Ibland påstås det att hennes idé var att kontakta den mytiske och skandalomsusade Serge Gainsbourg (1965, 1967) och be honom skriva något uppseendeväckande. Gainsbourg hade under slutet av 1980-talet blivit alltmer av en provokationsmaskin som var fräck i munnen och ofta dök upp kraftigt berusad till konserter och tv-framträdanden.

Gainsbourg hade mycket riktigt skrivit texten till ”White And Black Blues” och syntes tydligt i videon, men kom in i bilden i ett sent skede. Marie-France Brières plan hade istället börjat med sångerskan Joëlle Ursull.

Joëlle var en 30-åring som gjort sig ett namn hemma på Guadelope - först som skådespelerska, sedan som medlem av den oerhört framgångsrika gruppen Zouk Machine. Efter en del inre stridigheter bröt hon sig loss 1988 och gav ut sitt första soloalbum.

Hon hade bett och temperament och vågade dessutom säga nej till monumentet Gainsbourg. Hans första textförslag - "Black Lolita" - avfärdade sångerskan som förnedrande och onödigt provokativt och legenden fick sudda ut och skriva om.

Som fransk representant i Zagreb blev hon snabbt pressens älskling. ”Alla med smak har Frankrike som favorit” skrev Expressen och på scenen sprakade och gnistrade det om den franska delegationen. Joëlle stack dessutom ut hakan och sade sig representera ”inte enbart mitt land utan även min ras”, då hon var den första franska representanten någonsin som inte var vit.

Frankrike fick hela sex tolvpoängare men även en hel del förvånansvärt låga poäng. Nollan från vinnande Italien var kontroversiell medan den från Luxemburg är direkt obegriplig. Taktik för att öka de egna chanserna? De skulle inte ha varit första gången i så fall.

Den delade andraplatsen kändes kanske lite snopen när man haft segern inom räckhåll men för första gången sedan 1977 blev den franska låten en ordentlig hit på hemmaplan och Joëlle blev en stjärna. Efter några år i Paris drog hon sig tillbaka för att fokusera på sin familj och har sedan dess koncentrerat sin karriär till Guadelope på nytt.

Zouk Machine fortsatte framgångsrikt på eget håll och fick 1990 karriärens största hit med ”Maldon”. Snart nog blev man osams också med sin nya sångerska och 2008 avvecklades gruppen.

Serge Gainsbourg avled i september 1991 till följd av en hjärtattack, 63 år gammal. Efter sin död har han i det närmaste helgonförklarats och ses idag som den kanske största popkonstnär Frankrike skådat.



Joëlle Ursull / White And Black Blues (Frankrike 1990)
Delad 2:a plats av 22 bidrag i Zagreb