När Norge vann i Dublin 1995 blev det ett välkommet avbrott i vinnarstatistiken. Nu ville de flesta ha en liten paus från allt det irländska (även om den norska vinnaren för all del haft en del irländska influenser i sig). Det blev verkligen en liten paus.
Brendan Graham - som vunnit 1994 och även representerat Irland 1976 och 1985 - hade skrivit en sång han trodde mycket på. Bandet Dervish (Irland 2007) hade spelat in en demo som skickades in till den irländska finalen men när Brendan Graham hörde en solist i den traditionella kören Anúna visste han att han hittat den. Rösten. The Voice.
Eimear Quinn hade börjat sjunga i Anúna ett år tidigare och var inte med när hennes körkompisar sjöng sångpartiet i uruppförandet av Riverdance, som pausunderhållning vid ESC 1994. Hon hade en klar och stark och naturlig röst och Brendan Graham blev eld och lågor.
Det blev även de regionala jurygrupperna runt omkring Irland. Eimear och Brendan vann en mycket bekväm seger i den nationella finalen.
"The Voice" var en mycket politiskt laddad sång där en röst - möjligen den irländska folksjälen - påminner om krig, svält och oförrätter. Udden är tydligt riktad mot den engelska ockupationsmakten - engelsmännen lät irländarna duka under i den stora svälten trots att det inte rådde brist på mat - och det enda som kan läka de gamla såren är om människorna lägger striderna bakom sig och lever i fred.
På Nordirland rådde en bräcklig vapenvila men ännu vågade ingen tro att den skulle hålla. Att "The Voice" är ett av de mest politiska bidrag som någonsin tävlat i ESC verkar ha gått de flesta förbi i Oslo.
ESC 1996 är den första tävling jag upplevt på plats och jag minns hur luften gick ur Oslo Spektrum då Irland gick upp i ledning. Det märks förhållandevis lite i sändning, men när det står klart att irländarna kommer att ta sin fjärde seger på fem år började stora delar av publiken att lämna lokalen. När vinnaren äntrar scenen är mottagandet mycket, mycket svalt.
"The Voice" blev en hit hemma på Irland men en mycket måttlig framgång i de flesta andra länder. Som vinnare i en tävling som alltmer slogs för sin överlevnad var den inte särskilt lyckad men den etablerade Eimear Quinn rejält inom den traditionella irländska musiken.
Idag är hon ett aktat namn som sångerska och kompositör. Hon har spelat in flera skivor, skrivit filmmusik och - viktigast av allt - utvecklat den scenpersonlighet hon ännu saknade i Oslo 1996, något som inte minst demonstreras i det här klippet från 2020.
Irland framstod som alltmer oslagbara i ESC men inom bara några år skulle den irländska dominansen vissna bort och förvandlas till en skugga av en svunnen tid.
Två år efter att Eimear Quinn segrat i Oslo undertecknades Långfredagsavtalet som än så länge lett till en varaktig fred på Nordirland.
Eimear Quinn / The Voice (Irland 1996)
1:a plats av 23 bidrag i Oslo
En annan av mina topp-10-Eurovision-favoriter (om inte rentav topp 5). I mitt tycke var det förträffligt att "Nocturne" vann först och så den här året därpå. Särskilt bra för tävlingen var det väl kanske inte, som du skriver, men jag var (och är) så förtjust i meditativa och keltiska etno-tongångar att jag helt blundade både för det och för att det blev Irland som vann igen.
SvaraRaderaMen att texten till "The Voice" är så pass politisk har jag faktiskt aldrig uppfattat förrän du nu påpekade det. Det stämmer säkert, men jag har lustigt nog alltid trott att det snarare var naturromantik av något slag. Eller "new age-flum" som jag minns att min mor avfärdade bidraget som, med en föraktfull fnysning. :)
I watched the 1996 contest in a Dutch gay bar in Amsterdam and when this song finished, i knew it's going to win. A rare occasion, because I never get this right.
SvaraRaderaIt's fantastic when it happens, isn't it?
Radera