31 januari 2021

La teva decisió (Get A Life) / Andorra 2009

När semifinalen infördes hade Andorra hoppat på tåget och Monaco hade gjort comeback. Några år senare gjorde San Marino debut och det hade talats i flera år om att Liechtensteins nystartade tv-bolag ville gå med i EBU för att kunna vara med i melodifestivalen. Det såg ut att våras för de små länderna.

Med åren hade det ändå visat sig svårt för de små att hävda sig. Monaco och San Marino hoppade av igen och Andorra hade inte lyckats ta sig till final en enda gång. Mitt i finanskrisen tvingades de flesta tv-bolag se över sina utgifter. Var det faktiskt värt att delta i en dyr schlagerfestival där man aldrig lyckades imponera på någon?

Andorras tv RTVA bestämde sig för att försöka en gång till och anordnade en nationell final med namnet "Passaport a Moscou". Tre bidrag valdes ut - framförda av Susanne Georgi, Mar Capdevilla och Lluís Cartes - och bedömdes sedan av en expertjury samt av tittarna som fick rösta med SMS. En av de ursprungligen utvalda låtarna diskades efter att artisten skickat en nästan identisk låt till den spanska uttagningen samma år.

Segraren Susanne Georgi var egentligen en popstjärna från Danmark. Tillsammans med sin syster Pernille hade hon bildat duon "SuPer Sisters" 1989 och skulle ha deltagit i Dansk Melodi Grand Prix 1991 med "Med eksprestog til Kina". Susanne var bara 15 - för ung enligt EBU:s regler - och petades.

Några år senare döpte systrarna om sig till Me&My och slog sig 1995 in på listorna över hela Europa med "Dub-I-Dub". Samma år flyttade hon till Andorra där hon slog sig ned och lärde sig katalanska.

Inför Moskva bytte man sångspråket i refrängen till engelska och tappade en hel del av låtens profil på vägen. Än en gång blev det tvärstopp i semifinalen och nu tappade RTVA sugen och drog sig ur tävlingen.

Däremot verkar inte Andorra ha satt någon slutlig punkt för sitt tävlande. RTVA har flera gånger öppnat upp för att en comeback är möjlig bara finansieringen kan lösas. Inte minst har Susanne Georgi flera gånger kampanjat för att föra mikrostaten tillbaka till ESC.

Om det går så hoppas man att Andorra lyckas förbättra sin statistik en aning. Idag är man tillsammans med Slovakien det enda deltagarland som aldrig lyckats kvalificera sig i en semifinal och är det enda deltagarlandet genom historien som aldrig varit med i en final.


Susanne Georgi / La teva decisió (Get A Life) (Andorra 2009)
15:e plats av 18 bidrag (semifinal) i Moskva

29 januari 2021

Ovo je Balkan / Serbien 2010

Goran Bregović från Sarajevo hade en karriär helt utan motstycke. Först hade han varit den musikaliska drivkraften i Bijelo dugme, ett band som blandade hårdrock med balkansk folkmusik och som idag ses som en av Jugoslaviens allra viktigaste och mest inflytelserika grupper.

När rockbandet kommit till vägs ände skrev Bregović musiken till Emir Kusturicas film "Zigenarnas tid". Filmen fick ett enormt internationellt genomslag och blev de bådas stora genombrott och språngbrädan till en mängd nya och spännande projekt.

När serbisk tv 2010 bad Goran Bregović att skriva deras bidrag till ESC hade han redan gjort det mesta och jobbat med de flesta. Kanske en schlagerfestival kändes som en utmaning för den gamle rockaren? Hans nya grupp "Wedding And Funeral Orchestra" hade dessutom bjudit på pausunderhållning vid ESC i Belgrad 2008 och det hade möjligen gett mersmak.

Han skrev inte bara en utan tre låtar till en nationell final och fick själv handplocka de artister han ville skriva för. Allra tre låtarna gick i hans nu välbekanta stil och framfördes av Emina Jahović, Milan Stanković samt Oliver Katić i duett med Jelena Marković.

Personligen hade jag kanske valt den förtjusande Emina - som fått sitt stora genombrott i den bosniska finalen 2002 med en låt av Dino Merlin - men Milan Stanković hade starkt publikstöd efter att ha gjort ett stort intryck i en tv-sänd talangjakt några år tidigare. 

"Ovo je Balkan" ("Det här är Balkan") var en energisk kärleksförklaring till huvudstaden Belgrad som jämförs med en flicka vars bröst är dödliga vapen och som kysser som om hon inte hade någon skam i kroppen. 

Milan Stanković fick stor uppmärksamhet för sitt utseende och berättade gärna i intervjuer hur han satte minst två timmar om dagen på att få håret att ligga rätt. 

Kompositören drog lite för snabba slutsatser och sa i en intervju att han var glad att Serbien nu skulle representeras av en homosexuell artist och att det var bra för landets image. Milan Stanković - som var i ett förhållande med en känd sångerska - lär ha varit måttligt road men visste nog bättre än att göra sig osams med sin låtskrivare.

I Oslo bjöd serberna på en glad svängom men hamnade på en rätt ljummen placering helt i mitten av resultatet. Milan Stanković förblev länge en rätt anonym artist i det serbiska musiklivet men fick en nytändning 2017 då han samarbetade med Jala Brat (Bosnien-Hercegovina 2016) på singeln "Ego"

Sedan dess har han radat upp en hel rad framgångsrika låtar och nominerades 2019 för "bästa moderna dansmusik" och "bästa musikvideo" vid den serbiska Music Awards Ceremony-galan för "Trans". Då var den blonderade frisyren historia sedan länge.


Milan Stanković / Ovo je Balkan (Serbien 2010)
13:e plats av 25 bidrag (final) i Oslo

27 januari 2021

X My Heart / Azerbajdzjan 2018

Azerbajdzjan hade glidit allt längre bak i resultaten sedan andraplatsen i Malmö 2013. Möjligen beroende på att EBU om än motvilligt lovat att utreda och bestraffa eventuellt röstfusk, något det auktoritära oljelandet ofta anklagats för.

Trots de vikande resultaten fortsatte man att öppna plånboken och köpa in låtar från sina hovleverantörer - grekiske Dimitris Kontopoulos och svenska Sandra Bjurman - samt hyra in koreografer, dansare och bakgrundssångare från andra länder. Det azerbajdzjanska deltagandet hade verkligen inte som främsta uppgift att visa upp något lokalt kunnande.

Till Lissabon valde man ändå ut en spännande och annorlunda artist. Aysel Məmmədova - officiellt känd under sitt artistnamn Aisel - var låtskrivare, pianist och sångerska av framför allt jazz. Hon hade ett eget sound och en spännande, närvarande röst. Hon föddes i Baku 1989 och hade redan ett CV långt som den transsibiriska järnvägen.

Allt spännande och intressant som Aisel stod för som artist kastades raskt ut genom fönstret och hon sattes att sjunga en typisk liten poplåt - skriven och producerad av Bjurman och Kontopoulos - som visade absolut noll och inget av hennes egen stil eller personlighet.

Inte nog med att Aisel trycktes in i ett popsound som inte var hennes så skapade man dessutom ett intensivt och totalt överkoreograferat nummer där hon och fyra dansare mest stressar hit och dit över scenen i tre minuter.

Aisel hanterade situationen kompetent men kändes inte särskilt hemma i skådespelet. Kanske drog hon till och med en suck av lättnad då Azerbajdzjan för första gången missade finalen och hon slapp göra om alltihop en gång till.

Efter Lissabon släppte Aisel "More Emotion", en tre minuter lång poplåt på engelska som hon skrivit själv. Var det låten hon skulle velat sjunga i Lissabon? Den skulle knappast heller ha vält Europa över ända men hade nog varit en mer representation av vem hon egentligen är som artist.

Aisel har fortsatt att spela in jazzinfluerade poplåtar på engelska och deltog 2019 i New Wave-festivalen i Sochi, där hon belönades med en åttondeplats.

Hur diskussionerna gick i tv-huset i Baku efter floppen i Lissabon kan man bara spekulera i, men helt klart är att man året därpå tänkte låta den utvalda artisten vara med och forma sitt bidrag i betydligt högre grad.


Aisel / X My Heart (Azerbajdzjan 2018)
11:e plats av 19 bidrag (semifinal) i Lissabon

25 januari 2021

Let Me Be The One / Storbritannien 1975

Varje år sedan 1964 hade BBC på förhand valt ut en artist som fick sjunga alla låtarna i den nationella finalen. Det hade för det mesta gått bra och hade hittills resulterat i två segrar och fem andraplatser. Men också bra system börjar kännas gamla i något skede.

Att be Cliff Richard göra jobbet en andra gång 1973 var förvisso en framgång men kändes och lite andefattigt. Hade underhållningens stormakt redan fått slut på lämpliga artister? Ännu tröttare kändes det 1975 då den utvalda artisten visade sig vara Cliffans gamla kompgrupp.

Nog för att The Shadows var mer än så. De hade bildats som The Drifters 1958 och när bandets sångare Harry Webb blev stjärna - just under sitt nya namn Cliff Richard - hamnade bandet lite i hans skugga till en början. 

Det skulle inte vara så länge och snart började The Shadows - namnbytet kom till efter att amerikanska The Drifters hotat med stämning - få hits i eget namn. Snart var man Storbritanniens mest framgångsrika instrumentalgrupp: "Apache" låg exempelvis etta i fem veckor. Faktum är att The Shadows är den femte mest framgångsrika akten någonsin på den brittiska singellistan.

1975 låg allt det långt tillbaka i tiden. The Shadows hade egentligen gått skilda vägar sju år tidigare men fortsatt att spela ihop då och då. Det fanns inget samtida eller fräscht över att välja The Shadows och tv-publiken - som fick rösta genom att skicka in vykort med sin favorit på - lät sig inte luras. Antalet inkomna röster var alla tiders lägsta i en brittisk final.

Trots att bandmedlemmarna skrivit två av de sex bidragen själva valde tittarna "Let Me Be The One" med text och musik av Paul Curtis som med åren skulle komma att bli den låtskrivare med flest låtar någonsin i de brittiska finalerna.

I Stockholm framstod The Shadows verkligen inte som varken taggade eller inspirerade utan släntrade rätt nonchalant in på scenen och framförde sitt bidrag utan krusiduller. När Bruce Welch sjöng textens andra rad fel kommenterade han förstrött "I knew it" till sina bandkompisar.

Att vara avslappnad kan också ha ett värde och The Shadows tog ännu en av Storbritanniens många andraplatser. "Let Me Be The One" sålde bra även om den aldrig tog sig in bland de tio främsta på Englandslistan. 

Nu anade BBC att det var dags att förnya sig en smula. Man skrotade det interna valet och året efter öppnades den nationella finalen upp för flera artister igen. 

The Shadows fortsatte sin karriär i samma stil: när lusten fallit på har man samlat ihop sig - Bruce Welch och Hank Marvin är de ständiga medlemmarna medan de andra bytts ut genom åren - för att ge konserter och spela in skivor. Ibland har man till och med tagit sig in på listorna, som 1979 då deras version av "Cavatina" gick hem hos de brittiska skivköparna.


The Shadows / Let Me Be The One (Storbritannien 1975)
2:a plats av 19 bidrag i Stockholm

23 januari 2021

Love Song / Polen 2004

Alltför många länder ville vara med och inga kvalsystem hade fungerat på riktigt. När EBU 2004 införde en tv-sänd semifinal fick alla länder som ville vara med och tävla för första gången på över tio år. 

Det var på tiden - att tvingas stå över vartannat år hade allvarligt skadat publikens intresse för tävlingen i flera länder. 

I semin plockades tio låtar ut som i finalen fick möta de fyra länder som betalade mest samt de tio länder som lyckats bäst året innan. 

Det vanligtvis poängfattiga Polen hade imponerat i Riga med sin bombastiska rockmusikalballad om fred - chockerande, enligt den församlade svenska pressen - och hade en färdig finalplats. Med tanke på polackernas tidigare brist på framgång var det säkert skönt att slippa kvala.

För andra året i rad ställde Blue Café upp i den polska finalen. De hade flera framgångsrika singlar i ryggen och "You May Be In Love" som kom trea 2003 hade rusat rakt upp på singellistans förstaplats.

Det borde alltså ha varit krattat i managen för en riktig promenadseger när de nu ställde upp på nytt men omröstningen blev tät och i slutändan skilde det bara ett par tusen telefonröster mellan Blue Café och tvåan. Men en knapp seger är också en seger.

"Love Song" var en rak och tydlig (och aningens repetitiv) låt med text av sångerskan Tatiana Okupnik. Den hörde knappast till de stora favoriter men Per Bjurman i Aftonbladet höjde ett varnande finger. Han menade att det alltid kommer en låt från ingenstans och skräller till och hans tips var att det skulle bli Polen.

Skrällen uteblev, placeringen blev blygsam och Blue Cafés nya album blev en något mindre framgång än den föregående även om det blev guldskiva till slut. 

Året därpå gick Tatiana Okupnik vidare till en solokarriär medan Blue Café fortsatte med en ny sångerska. Även den nya sättningen har haft stora framgång men på senare år har hitsinglarna uteblivit.

Polen och semifinalen skulle komma att ha ett komplicerat förhållande till varandra och polackerna skulle många gånger snubbla helt på mållinjen. Polen skulle inte synas i en final på nytt förrän 2008.


Blue Café / Love Song (Polen 2004)
17:e plats av 24 bidrag (final) i Istanbul

20 januari 2021

La voix / Sverige 2009

I det folkliga Sverige är finkulturen långt ifrån allmängods och det är relativt få operasångare som med blivit folkkära på allvar. Birgit Nilsson, Kjerstin Dellert, Loa Falkman och några till. Malena Ernman hade i flera år närmat sig den skaran allt mer.

Sara Magdalena Ernman (född 1970 i Uppsala) slog igenom i slutet av 1990-talet och blev snabbt en internationellt efterfrågad solist med såväl framträdande roller som solokonserter över hela världen, oftast i samarbete med ytterst namnstarka dirigenter. 

Vackert så, men Malena hade fler strängar på sin lyra och dök ofta upp i oväntade sammanhang. Inte minst fick hennes crossover mellan opera och hejaramsa på Idrottsgalan 2008 stor uppmärksamhet. Till slut fick även Christer Björkman upp ögonen för henne och tänkte att hon skulle platsa i Melodifestivalen.

En jury valde ut 28 av de 32 tävlingsbidragen medan SVT fick utse fyra stycken jokerbidrag som skulle komplettera startfältet. Malena fick en av platserna med "La voix", skriven av Fredrik Kempe. Låten hade varit inskickad till juryn med en annan text men fått nobben där. Den nya franska refrängen hade Malena skrivit själv.

Finalen i Globen bjöd på stor dramatik: jurygrupperna hade Måns Zelmerlöws "Hope and Glory" på första plats med Malena först som åtta innan tittarnas röster ställde hela tillställningen på huvudet. Malena var tittarnas favorit och rusade upp i topp och fick representera Sverige i Moskva.

Melodifestivalen hade fått nya regler som tillät förinspelad körsång och åtta personer på scenen. Nu fick man stuva om en hel del i numret för att det skulle passa in i EBU:s regelverk istället.

Sverige, som redan i flera år haft dalande framgång i tävlingen, hörde rakt inte till favoriterna i Moskva. Man tog sig visserligen lätt vidare i semifinalen men landade sedan som femma från slutet i finalen. Det skulle ta ett riktigt magplask året efter innan svenskarna fann formen på nytt.

Malena blev visserligen inte Nattens Drottning i ESC men vann nu svenskarnas kärlek på allvar. Hon drog en helt ny och ung publik till operan och syntes i de flesta sammanhang samtidigt som hon fortsatte sin framgångsrika internationella karriär.

2014 satte Malena Ernman en punkt för sina internationella engagemang och fokuserade istället på en karriär i Sverige. Först senare berättade hon att hon avvecklade sitt internationella resande efter att hennes dotter Greta Thunbergs miljöengagemang djupnat och hon bett sin mamma att avstå flygresor.

2018 släpptes Malena Ernmans självbiografi "Scener ur hjärtat" för första gången. Senare utgåvor krediterar hela familjen som författare.

"La voix" har levt vidare, sin modesta eurovisionsframgång till trots, och spelades in på ryska av Filipp Kirkorov (Ryssland 1995) i duett med en annan operastjärna: Anna Netrebko som 2020 tilldelades Polarpriset.


Malena Ernman / La voix (Sverige 2009)
21:a plats av 25 bidrag (final) i Moskva

18 januari 2021

On My Own / Norge 2001

I alla tider har journalister som bevakat ESC utan att egentligen vilja ha något med tävlingen att göra varit snabba att dra "falsksång"-kortet och hävda att ingen som är med egentligen kan sjunga speciellt bra. Nog för att man fått sig en och annan riktigt sur ton till livs genom åren, men de allra flesta deltagarna kan faktiskt sjunga.

Dessutom finns det en sak jag ofta tycker blir sju resor värre i det här sammanhanget: röststarka deltagare med väl tilltagna stämband som dessvärre inte fått något meningsfullt material att använda sina färdigheter till och istället försöker skyla över svaga låter med enorma mängder röst.

Ett av historiens värsta exempel kommer från Norge. Efter att ha anordnat sin nationella final i studio under flera års tid var det dags att försöka hotta upp tillställningen lite och hela härligheten fick flytta till Oslo Spektrum.

Bland de tolv bidragen fanns dessvärre väldigt lite att glädjas åt och tittarna röstade helt sonika fram någon som åtminstone kunde sjunga. Haldor Lægreid var utbildad på Balettakademien i Göteborg och hade spelat musikalroller i både Norge och Tyskland. Nu var 31-åringen från Tromsø redo att välta såväl Spektrum som Europa.

Röstresurser fanns men bidraget "On My Own" var dessvärre närmast chockerande tunt. Bakom en fasad av musikalballad fanns ingenting alls och med ens började Haldor att gapa istället för att sjunga. Av någon anledning trodde de norska tidningarna att man funnit en vinnarkandidat och skruvade upp förväntningarna rejält.

I Köpenhamn tog Haldor i så man fruktade att alla sömmar i scenkostymen skulle spricka. I ett av alla tiders mest mediokra startfält landade Norge allra sist med tre oförklarliga poäng från Portugal på kontot. NRK fick stå över ett år och tänka igenom sin final grundligt.

Fiaskot var dessutom helt onödigt. Den enda riktigt fungerande låten i den norska finalen - "You've Got The Motion" med Mocci Ryen - kunde ha blivit den popexplosion tillställningen i Köpenhamn var i ett sådant skriande behov av men visade sig lite för mycket för den norska publiken, som placerade den på en tredje plats. Kanske skulle Norge bara behöva våga lite mer i framtiden?

Haldor led inte desto mer av nederlaget. Han packade åter väskorna, flyttade till Stuttgart och förblev en hårt arbetande musikalartist.



Haldor Lægreid / On My Own (Norge 2001)
Delad 22:a plats (sist) av 23 bidrag i Köpenhamn

16 januari 2021

Yamma yamma / Finland 1992

Efter att de släppt sitt tredje album "Joyride" 1991 stod Roxette på den absoluta toppen. De spelades överallt, låg etta över nästa hela världen och var inget mindre än ett globalt fenomen. Alla ville bli lika stora som Roxette.

Det är faktiskt rätt underligt att inte särskilt många bidrag i ESC försökte låta som Roxette. Kanske var det orkesterns fortsatt dominerande närvaro som fick deltagarna att avstå från att kopiera de trender som låg på hitlistorna? Orkestern hade ju flera gånger visat sig mer än kapabel att totalt kvadda mer moderna ljudbilder när det väl gällde.

En och annan hade jämfört Finlands bidrag 1991 med "Fading Like A Flower" men det var bara en mild bris jämfört med det Roxette-marinerade paket finnarna skulle bjuda på året därpå.

För andra året i rad hölls den finländska finalen i Typhoon-hallen i Åbo inför storpublik och standarden på bidragen var hög. Här fanns tidigare vinnare som Sonja Lumme (1985), Kirka (1984) och Riki Sorsa (1981) samt landets ledande popstjärna Kikka.

Kikka var ett slags lokal mix av Sabrina, Samantha Fox och den tidiga Madonna. Hon visade generösa mängder hud på sina skivomslag och pressbilder och sjöng sånger vars texter flitigt anspelade på sex. Finland hade sällan skådat något liknande och hennes skivor sålde i stora upplagor.

"Parhaat puoleni" ("Mina bästa sidor") hörde kanske inte till hennes starkaste låtar men det var svårt att skaka av sig känslan av att expertjuryn satt sig på sina höga hästar då Kikka inte ens tog sig in bland de fyra bidragen i superfinalen.

Istället gav samtliga juryledamöter sina fullpoängare till veteranen Pave Maijanen. Han hade varit musiker i många år (bland annat som körsångare för Finlands bidrag 1982 och 1983) innan han gjorde sig ett namn på egen hand. Under det sena 80-talet sålde hans album platina men sedan dess hade populariteten planat ut. Nu gällde det att skaka liv i framgången igen.

"Yamma yamma" - oblygt garnerad med samma gitarrsound som Roxette använt i "The Look" - handlade om hur Pave som liten pojke lyssnat på en gammal transistorradio full av rör och pryttlar och förundrats hur all musik kan rymmas i en så liten låda. 

"Se soi kuin stadion, vaikka niin snadi on" ("Den låter som en hel stadion fast den är så liten") är ett av mina favoritrim någonsin. Yamma yamma yamma är ljudet radion ger ifrån sig när man snurrar på ratten och panorerar mellan kanalerna.

Studioversionen lät rätt snärtig och förhandsvideon var kul men på plats i Malmö fick Finland ingenting att fungera. Ljudet var tunt och mjäkigt och sånginsatsen oförklarligt medioker. Än en gång parkerade Finland sist i resultatet och nu skar Paves solokarriär ihop fullständigt. Under de närmsta åren ägnade han sig enbart åt att vara studiomusiker och producent åt andra.

Med åren glömdes eurovisionsdebaclet bort och Pave turnerade framgångrikt land och rike kring som en del av Mestarit Areenalla, ett paket där flera populära manliga artister uppträdde som ett paket: Pave, Kirka, Pepe Willberg och Hector, som skrev texten till "Yamma yamma".

I samband med sin 70-årsdag i september 2020 berättade Pave Maijanen i en intervju att han lider av långt framskriden ALS och därför varken kan sjunga eller spela gitarr längre. Den 16 januari 2021 meddelade finska medier att Pave Maijanen avlidit till följd av sin sjukdom.


Pave Maijanen / Yamma yamma (Finland 1992)
23:e plats av 23 bidrag i Malmö

15 januari 2021

Why Do I Always Get It Wrong / Storbritannien 1989

SVT:s kommentator Jacob Dahlin var i vanlig ordning syrligt elegant då han introducerade det brittiska bidraget: "I England bryr man sig inte så mycket om den här tävlingen. Vore det inte för min kollega Terry Wogan i båset intill skulle knappast engelsmännen märka att tävlingen fortfarande fanns."

Att det saknades engagemang hade varit påfallande i många år. Den som hoppats på en nytändning efter andraplatsen i Dublin 1988 hoppades förgäves. Den brittiska finalen var trött och ospännande tv, ful i murriga färger och i total avsaknad av bidrag att brinna för. 

En panel - där bland annat den tidigare vinnaren Lulu ingick - försökte så gott de kunde att kommentera tävlingsbidragen utan att dra fram motorsågen och sannolikt skulle tv-chefer i vilket land som helst skruvat på sig och frågat sig om det här verkligen var det bästa man förmådde. 

Men Storbritannien var inte vilket land som helst utan en supermakt inom underhållning och BBC var ett av världens ledande tv-bolag. Hur kunde det gå så fel?

Tvåan Julie Coulson gav ut sin låt på en skiva med ett klistermärke på omslaget: "Too Good For Eurovision". Självförtroendet var det inget fel på men vinnarlåten fick mer än dubbelt så många röster av tittarna.

Vinnarlåten hade från början hetat "No More Sad Songs" framförd av gruppen Midnight Blue men bådadera bytte namn före finalen. Bandledaren Brian Hodgson hade ett förflutet i framgångsrika Matchbox men i centrum stod sångaren Ray Caruana.

Caruana var född på Malta men kom till England som sexåring. Han sjöng redan som mycket liten och flyttade som 18-åring till London för att göra sig en karriär. Istället rumlade han runt i showbiz och gjorde av med en smärre förmögenhet på heroin under ett mångårigt missbruk.

I Lausanne hörde inte Live Report till de största favoriterna medan de svenska tidningarnas recensenter öste lovord över den. "Den enda av låtarna som kan bli en hit" skrev Lasse Anrell i Aftonbladet. "En snyftare mitt mellan Leo Sayer och Demis Roussos framförd av en Hesa Fredrik med ring i örat" kontrade Lars Lindström i Expressen.

De hörde helt klart någonting som jag missar. Allt jag hör är en elegant men väldigt sval och rätt likgiltig låt, en sån där låt som musiker ofta går igång på. Sånt som inte sällan kallas "riktig musik".

Jag gissar att den dessutom framstod som en antites till Dieter Bohlen som tävlade för Västtyskland och Österrike med låtar som beskrevs som "iskalla" och "tillgjorda", inte minst kritiserade för att ha lagt all sin bakgrundsmusik på band. Faktum är att Live Report gjorde nästan exakt samma sak och veteranen Ronnie Hazlehurst stod framför orkestern för att dirigera två keyboardister som fyllde i kompet.

Live Report kom tvåa till slut - Storbritanniens standardplacering - men var aldrig i närheten av en seger. Efter tävlingen blev det flopp och singeln låg en enda vecka på Englandslistans sjuttiofemte plats. Bandet splittrades och gick åt skilda håll efter bara en låt.

Ray Caruana fortsatte sjunga och har haft en framgångsrik karriär som sångare på olika företagsspelningar. 1994 kom han tvåa i den maltesiska uttagningen med "Scarlet Song".


Live Report / Why Do I Always Get It Wrong? (Storbritannien 1989)
2:a plats av 22 bidrag i Lausanne

13 januari 2021

Für zwei Groschen Musik / Västtyskland 1958

En ständigt återkommande kritik mot ESC under de första decennierna är att programmet inte är särskilt visuellt och mest känns som filmad radio. Det finns visst fog för kritiken, under många år stod de flesta artister rakt upp och ned och sjöng. De flesta men inte alla.

Margot Hielscher hade studerat modedesign och började sin bana inom showbiz som kostymtecknare för filmbranschen. Då hon både kunde sjunga och agera fick hon snart nog plats framför kameran och var under andra krigsåren en av Tysklands mest älskade filmskådespelerskor och fältartister.

Efter krigsslutet fick karriären fortsätta och nu underhöll hon amerikanska soldater istället. 1949 spelade hon huvudrollen i "Hallo fräulein", en populär musikalkomedi vars främsta syfte var att sälja in de amerikanska soldaternas närvaro till den västtyska allmänheten. Margot hade skrivit manuset och gifte sig sedermera med Friedrich Meyer, som skrev filmens musik.

Nu satsade Margot främst på sången med sin röst som kallats "en mix av jazz och operett". Två år i rad representerade hon Tyska förbundsrepubliken i ESC - 1957 i Frankfurt och 1958 i Hilversum - och båda gångerna vaknade filmmänniskan i henne till liv och bidrog till det visuella i sammanhanget.

1957 hade hon med den telefon sången handlade om på scenen - nu tog hon textens dröm om att få vara Miss JukeBox på allvar och klädde ut sig till skönhetsmiss som viftade med olika sorters vinylskivor inför kameran.

Jukeboxen hade uppfunnits redan i slutet av 1800-talet men hade sin absoluta storhetstid under 1950- och 60-talen då människor gärna slängde en slant i springan för att få höra de hetaste hitsen på allmän plats.

Vinylskivan hade redan funnits i tjugo år men hade tagit tid på sig att övertyga publiken. Nu, i slutet av femtiotalet, skulle den koppla greppet om marknaden och en gång för alla konkurrera ut stenkakan. Inte minst lämpade sig de nya skivorna i plast ypperligt för att spelas i jukeboxar världen runt.

Margot fick även med sig den strikta orkestern som vackert fick hojta med i ett par av textraderna och det hela var glatt och uppsluppet på ett sätt som få väntade sig av tyskarna. Liksom året innan var det den blivande maken som skrivit musiken.

Ordet "Groschen" hade fungerat som term för ett tjockt mynt ända sedan Romarriket och även om ingen myntenhet hade det som officiellt namn i någon del av Tyskland vid den här tiden gällde det som slangord för ett mynt värt tio pfennig. 

Margot Hielscher skulle hinna prova på det mesta under ett långt liv: hon hade en egen show på tv, spelade med i en mängd filmer och tv-serier och spelade ännu som 89-åring komedi på teaterscenen. 

Efter hennes död 2017 instiftade Münchens filmfestival ett pris till hennes minne: tiotusen euro tilldelas årligen en konstnär som utmärkt sig inom flera olika delar av kulturvärlden.


Margot Hielscher / Für zwei Groschen Musik (Västtyskland 1958)
7:e plats av 10 bidrag i Hilversum

11 januari 2021

Katinka / Nederländerna 1962

Det är inte alltid låtarna som funkar bäst i tävlingen som sätter störst spår hos publiken. En hel del av de bidrag som kommit allra sist i ESC har stannat kvar i det kollektiva medvetandet, som exempelvis Sverige 1963, Italien 1966 eller Norge 1978. Sånger kan ha andra kvaliteter än att övertyga jurymedlemmar, kan man tänka.

"Katinka" - Nederländernas bidrag i Luxemburg 1962 - fick inte en enda poäng i omröstningen men sålde som smör i hemlandet och förblir än idag en av de låtar som människor allra tydligast förknippar med tävlingen.

Sången handlar om den koketta lilla flickan som vandrar genom staden tillsammans med sin mor utan att någonsin le mot de pojkar som visslar efter henne. Idag framstår texten som mossig och rätt sexistisk. Och hur gammal är flickan som får ta emot pojkarnas oönskade uppmärksamhet egentligen? 

Förmodligen är hon inte så ung. Mammans närvaro markerar att hon ännu inte är förlovad - ärbara flickor rörde sig sannerligen inte hur som helst på egen hand i Västeuropa vid den här tiden, jämför Belgien 1958.

Duon vid sångmikrofonen - vid den här tiden delade man naturligtvis på samma mikrofon - var populära De Spelbrekers (ungefär "Glädjedödarna"). Gissningsvis hade någon översatt det som "wet blankets" i någon presstext för en del svenska medier översatte gruppnamnet som "Våta filtarna" vilken kanske för tankarna mer till sängvätare.

Glädjedödarna hade slagit igenom året innan med "Oh wat ben je mooi" och bestod av Theo Rekkers och Huug Kok. Idag gissar jag att någon vid namn Huug Kok skulle orsaka viss muntration bland kommentatorer och journalister men vid den här tiden var ESC ännu ett stramt och värdigt sammanhang där man inte flamsade i onödan och där de allra flesta ännu inte talade engelska särskilt bra.

De båda sångarna hade träffats under exceptionella omständigheter då de båda var krigsfångar under andra världskriget och sattes i tvångsarbete vid en ammunitionsfabrik i München. Här grundlades en livslång vänskap och efter krigets slut började de sjunga tillsammans.

Efter de två hitlåtarna planade framgången ut och i slutet av 1960-talet lade de båda sången på hyllan för att istället ägna sig åt management för andra artister, däribland Saskia & Serge (Nederländerna 1971) och Ben Cramer (Nederländerna 1973). 

De båda herrarna fick långa liv och avled med bara några månaders mellanrum: Huug Kok i oktober 2011 (93 år gammal) och Theo Rekkers i april 2012 (fyra dagar före sin 88-årsdag). 

Uppdaterad 11 januari 2021


De Spelbrekers / Katinka (Nederländerna 1962)
Delad 13:e plats (sist) av 16 bidrag i Luxemburg

9 januari 2021

Nešto što kje ostane / Makedonien 2009

Att låta tittarna välja vinnare hade mestadels varit en bra idé men framgången hade skuggsidor. Det talades mycket om onödigt generösa poäng till grannländer (nog för att även jurygrupperna varit väl förtrogna med hur man kompisröstar) men också rädslan för att mer krävande låtar aldrig hade en chans på bara en lyssning.

Varje år satt jurygrupper beredda i varje deltagarland i händelse att någon telefonväxel skulle brinna eller att telefonröstningen av någon anledning skulle visa sig obrukbar. Varje år visade det sig dessutom att jurymedlemmarnas siffror ofta skiljde sig avsevärt från tittarnas och EBU grunnade på hur man kunde låta dem få lite av sin makt tillbaka.

2008 lät man därför tittarna välja nio av de tio finalisterna i varje semifinal - den låt som sedan hade flest poäng från juryn blev den tionde finalisten. Makedonien kom på tionde plats i tittarnas omröstning men åkte ut i kylan då juryn föredrog Sveriges Charlotte Perrelli istället.

Makedoniens representanter var kanske inte helnöjda men EBU tyckte att systemet fungerade och bestämde sig att behålla det vid semifinalerna i Moskva 2009.

Makedoniens tv hade värre problem att tampas med. I finanskrisens spår hade tv-bolagets ekonomi försämrats dramatiskt och ett tag såg det ut som om hela företaget skulle gå i konkurs. Efter ett par osäkra månader bekräftade man att man tänkte delta i Moskva och ordna en nationell final för att välja bidrag.

Vinnare av Skopje Fest blev rockduon Next Time - ibland skrivet Некст тајм med kyrilliska bokstäver - bestående av tvillingarna Stefan och Martin Filipovski. De hade slagit igenom stort ett år tidigare efter att i många år spelat på olika festivaler för barn. 

"Nešto što kje ostane" ("Något som består") var skriven av Jovan Jovanov, en kanadensisk-makedonisk producent och låtskrivare och mannen som satt riktig fart på brödernas karriär.

I Moskva bar det sig inte bättre än att Makedonien åter kom på tionde plats i telefonomröstningen men sparkades ut av juryn, nu till förmån för Finland. Sannolikt riktigt surt.

Next Time spelade vidare och är aktiva och framgångsrika än idag, även om de med tiden blandat upp rocken med mer lokala toner.


Next Time / Nešto što kje ostane (Makedonien 2009)
10:e plats av 18 bidrag (utslagen i semifinal) i Moskva

7 januari 2021

I Am Yours / Österrike 2015

Trots att Österrikes seger med Conchita Wurst - och landets bästa placering sedan 1966 - var resultatet av ett internt val bestämde sig ORF för att använda all uppmärksamhet runt värdskapet till att lansera en ny nationell final där tittarna skulle få välja vinnare.

I ärlighetens namn hade de österrikiska tittarna aldrig varit speciellt bra på att välja ut sina egna bidrag. Den bästa placering en vinnare av en tv-sänd final i Österrike var komikern Alf Poier och hans lilla visa om alla djuren som kommit sexa i Riga 2003, men skam den som ger sig.

Före finalen sändes tre förinspelade program. I det första sorterade en jury ned sexton hoppfulla kandidater till sex, i det andra fick de sex kvarvarande artisterna sjunga två coverversioner för att visa upp sin bredd och sitt kunnande.

I program tre fick de sex kandidaterna sjunga två potentiella ESC-bidrag var innan juryn gav en låt per artist tumme upp. Efter tre veckor hade tittarna ännu inte tillfrågats om sin åsikt på något meningsfullt sätt och om de börjat tappa intresset må det vara dem förlåtet.

I finalen valde en ny, internationell jury tillsammans med tittarna ut två superfinalister: The Makemakes och Dawa. På tredje plats kom tonåriga Zoë Straub som skulle lyckas lite bättre året därpå.

I superfinalen hade tittarna hela makten och gav en solklar seger till The Makemakes som redan haft två hits på de lokala listorna. Österrikiska tidningar spekulerade i om sångaren Dodo Muhrer i själva verket var en utomäktenskaplig son till skådespelaren Christoph Waltz som nyligen nominerats till en Golden Globe för sin roll i filmen "Big Eyes", något som gav lite extra publicitet.

Bandnamnet var taget från 136472 Makemake, vårt solsystems tredje största dvärgplanet som i sin tur fått sitt namn efter en av Påsköns skapelsegudar.

"I Am Yours" anklagades för att vara ett plagiat av Coldplays "The Scientist" - saken utreddes faktiskt av skivbolagets jurister och slutade med friande dom - men gick också den hem bland alptopparna och klättrade upp till andraplatsen på den österrikiska singellistan.

Vid finalen i Wiener Stadthalle funkade den inte alls. Trots att bandet satte eld på sin flygel och fick stormande applåder av hemmapubliken blev det inte en enda poäng i protokollet. För första och hittills enda gången har värdlandet tilldelats noll poäng.

Också Tyskland fick noll poäng i det rekordstora startfältet och enligt den kanske minst logiska paragrafen i regelverket - som kräver att samtliga delade placeringar måste rangordnas oavsett det finns något att ordna efter eller inte - fick startordningen svara på vem som kom sist. Den med det högre startnumret fick den sämre placeringen och tyska Ann Sophie fick bita i gräset.

Regelparagrafen kunde kanske försvaras på den tiden startordningen lottades men känns nu högst tveksam då den bestäms av producenterna. Dessutom, handen på hjärtat: att få noll poäng utan att ens få komma sist känns verkligen väldigt ljummet.

Att få noll poäng i det här startfältet var också mer otur än något annat. Det kunde lika gärna ha blivit Cypern, Poland, Storbritannien eller Frankrike som landat på en nolla. Hade jurygrupperna fått bestämma på egen hand hade värdlandet landat på trettonde plats.

Nollpoängaren i Wien satte punkt för The Makemakes framgångar på de österrikiska topplistorna men 2019 hade bandet två hitsinglar i Skottland. "The Beach" och "Heyo" tog sig även in på de brittiska listorna.


The Makemakes / I Am Yours (Österrike 2015)
26:e plats av 27 bidrag (final) i Wien

5 januari 2021

L-imħabba / Malta 1972

Malta hade floppat och kommit sist på första försöket men skam den som ger sig. Malteserna bet ihop och ordnade på nytt en nationell final där sex bidrag gjorde upp om att få bli landets bidrag vid finalen i Edinburgh. För att fokus skulle ligga på de tävlande sångerna och inte på artisterna framfördes varje bidrag två gånger av olika artister. 

Vinnarlåten "L-imħabba" ("Kärleken") hade framförts av Joe Cutajar och Mary Rose Mallia men inför den internationella finalen tyckte man kanske att låten kunde vinna på att vara en duett istället. Underligt nog nobbade man Mary Rose och lät istället Helen Micallef - som kommit på fjärde plats med en helt annan låt - kliva in och bli Joes sångpartner.

Förmodligen tyckte man att 15-åriga Mary Rose var för ung och att hon hade framtiden för sig. Det hade hon förvisso och skulle bli en av önationens flitigaste artister.

"L-imħabba" var en struttig liten sång om att svaret på vad den outgrundliga kärleken är alltid är detsamma - en kyss, helt enkelt - oavsett om man frågar tyskar, spanjorer, malteser, hippies eller Hell's Angels. Skivversionen spelades in i London med engelska musiker för att låta lite mindre provinsiell.

Trots alla ansträngningar och trots ett starkt framträdande kom Malta än en gång på allra sista plats. Nu tog malteserna ett steg tillbaka och lämnade tävlingen för att tänka igenom om det var värt att vara med. Nästa gång Malta dök upp i ESC var det Helens lillebror Renato som var landets representant.

Joe - som kallat sig Joseph i Edinburgh - påverkades inte desto mer av resultatet och är än idag en uppskattad crooner i hemlandet. Helen drog sig snart tillbaka från sin karriär och ägnade sig istället åt familj och barn. I slutet av 1980-talet tog hon upp sin karriär på nytt och fick ett hedersomnämnande då hon ställde upp i den maltesiska finalen 1992.



Helen & Joseph / L-imħabba (Malta 1972)
18:e plats av 18 bidrag i Edinburgh

4 januari 2021

Samson / Belgien 1981

Att välja ut en artist på förhand som sedan fick sjunga alla låtarna i den nationella finalen hade inte fungerat alls för BRT 1979 - hela uttagningen blev en enda röra och sistaplatsen i Jerusalem ett pinsamt fiasko. Dags att öppna upp för flera artister igen.

1980 stod RTBF för de belgiska fiolerna (åtminstone på pappret - hela musiken var skapad av synthar och förinspelad på band så här fanns inga stråkar alls) men när BRT fick chansen på nytt satsade man på tre semifinaler med inte färre än 36 bidrag. Tittarna fick välja fram de tio finalisterna genom att rösta via sina lottokuponger.

Det blev ett rätt underhållande startfält i finalen. Där fanns Stella med flera bidrag på sitt samvete (1970, 1977, 1982) såväl som Liliane St Pierre som skulle bli Belgiens bidrag på hemmaplan i Bryssel 1987. Tjejbandet Venus kunde gett Österrike en match om vems nummer som var mest överkoreograferat i Dublin medan jag själv är väldigt svag för den lätt vrickade De Opera.

Nu hade all makt plockats bort från tittarna: en expertjury röstade internt och enbart vinnaren offentliggjordes i programmet.

Vinnaren Marie-Christine Mareels hade redan uppträtt i flera år: först under pseudonymen Heidi, sedan som Emly Star och slutligen Emly Starr (ibland tillsammans med två dansare som Emly Starr Explosion). Året innan hade kommit på åttonde plats i World Popular Song Contest i Tokyo och sågs som en artist med internationell potential. 

Hennes låt "Samson & Delilah" hade fått ett lite oväntat tufft discoinspirerat arrangemang som kanske i sig var aningens mer spännande än själva låten. Till Dublin kortades titeln ned till bara "Samson". Flamländarna hade i vanlig ordning höga förväntningar och än en gång blev placeringen en besvikelse. 

Emly Starr blev aldrig någon riktig kioskvältare på hemmaplan men fortsatte att spela in singlar under ett par år. Dessutom provade hon på att skådespela, bland annat i filmen Springen som var Belgiens bidrag till Oscarsgalan 1986. 

Efter det lade hon den egna karriären på hyllan och ägnade sig istället åt den mer organisatoriska sidan av showbiz tillsammans med sin man Tony Winter (som under pseudonymen Kick Dandy skrivit Emlys tävlingslåt i Dublin).


Emly Starr / Samson (Belgien 1981)
13:e plats av 20 bidrag i Dublin

3 januari 2021

Somewhere in Europe / Irland 1990

När bidragen inför Zagreb premiärvisades verkar samtliga svenska journalister ha associerat till Elton John då de såg och hörde Irlands bidrag - förmodligen någonting med rösten och det faktum att Liam Reilly ackompanjerade sig själv på flygel - och mer än en presstext kallade irländaren för en kopia.

Hemma på Irland skulle ingen ha kommit på tanken att påstå att Liam Reilly imiterade någon. Han hade en solid karriär bakom sig och var en i högsta grad etablerad stjärna.

Tio år tidigare hade han slagit igenom som sångare och huvudsaklig låtskrivare i Bagatelle, ett band som snabbt slog an hos publiken och fick en stor fanskara. Bland beundrarna fanns medlemmarna i U2 som drömde om att någon gång i framtiden bli lika framgångsrika som Bagatelle.

Efter några intensiva år - och säkert med en viss besvikelse över att man till skillnad från U2 aldrig lyckas slå igenom internationellt - verkar bandmedlemmarna ha tröttnat lite på varandra och uppmuntrad av skivbolaget Polydor testade Liam Reilly vingarna som soloartist på allvar.

Att vinna den nationella finalen - med vokal hjälp av Kim Jackson och Mary Downes - var den första riktiga framgången för Liam på solokvist. Låten togs emot väl och sågs allmänt som den allra troligaste vinnaren i Zagreb.

Själv har jag aldrig riktigt förstått tjusningen. Sångaren räknar upp en mängd olika platser som det älskande paret besökt under sin stormande romans och textens listande känns mest som att tvingas se någon annans diabilder från en semester man själv inte varit med på. Enda gången texten bränner till är när man för en sekund lyfter blicken från fotoalbumet i frasen "...how I wish that we were there".

I Zagreb hade producenten bestämt sig för att spara tid i programmet genom att inte visa dirigenterna i bild. Irlands Noel Kelehan trummade snabbt ihop en gemensam protest som resulterade i att dirigenterna fick ett par sekunder kameratid i början av sina respektive bidrag. Ironiskt nog - då Irlands bidrag börjar med Liam Reillys eget solospel på flygeln - blev Noel Kelehan den ende av dirigenterna som inte syntes i rutan alls.

Irland hade länge häng på segern och fick i slutändan dela andraplatsen med Frankrike. Singeln blev en hit på Irland och året därpå vann Liam Reilly den irländska finalen på nytt - nu som låtskrivare för sin körsångerska Kim Jackson - men solokarriären ville aldrig riktigt ta fart.

Snart nog gick Liam tillbaka till Bagatelle som förblev ett populärt och efterfrågat liveband, vars största hits givits ut flera gånger på olika samlingsalbum. Solokarriären förblev en parentes och idag är "Somewhere in Europe" inordnad som en del av Bagatelles sångkatalog.

Karriären nådde en definitiv punkt då Liam Reilly avled i sitt hem - hastigt men fridfullt, enligt familjens pressmeddelande - på nyårsdagen 2021. Han blev 65 år gammal.


Liam Reilly / Somewhere in Europe (Irland 1990)
Delad 2:a plats av 22 bidrag i Zagreb

2 januari 2021

Uma flor de verde pinho / Portugal 1976

Ingen musikstil är mer intimt förknippad med Portugal än fado - en traditionell sångform genomsyrad av saknad och stora men kontrollerade känslor, vars rötter med säkerhet kan spåras till 1820-talet men som högst sannolikt har betydligt äldre anor än så.

Carlos Manuel de Ascenção do Carmo de Almeida - för enkelhetens skull förkortat till Carlos do Carmo i offentligheten - var uppvuxen med fadon i blodet. Hans föräldrar drev en scen för fadosångare och hans mor var själv en framstående fadista. Efter faderns död började Carlos själv framträda på familjens scen för att bidra till att få ekonomin att gå ihop. Snart nog etablerade han sig som ett hett namn på nationell nivå.

I början av 1970-talet - då den portugisiska diktaturen var försvagad och dess dagar tydligt räknade även om censuren ännu lätt kunde förstöra någons karriär - tog Carlos do Carmo stora risker och samarbetade med flera kända regimkritiker.

Efter revolutionen 1974 sågs fadon allmänt som förlegad och som den gamla tidens musik. Carlos hade kvar sina gamla vänner som inte glömde vad han gjort för dem och som nu satt på inflytelserika poster och gav honom chanser trots att tidsandan var emot honom.

När RTP 1976 bestämde sig för att på förhand nominera en artist inför ESC som fick sjunga samtliga sånger i den nationella finalen valdes Carlos do Carmo ut. Han fick även ge ut en skiva med de åtta tävlingsbidragen.

"Uma flor de verde pinho" ("En blomma på den gröna tallen") var en patriotisk sång om den kärlek som är så stor att inga ord kan beskriva den. Knappast den typen av trall som får propparna att gå i resultattavlan vid en tävling som ESC, men en vacker och värdig representant för det portugisiska och belönades med tolv poäng av den franska juryn.

RTP upprepade aldrig försöket med en på förhand vald artist men mediernas uppmärksamhet gav Carlos do Carmo ännu mer manöverutrymme i karriären. Året därpå släppte han "Um homem na cidade" - en milstolpe som anses ha moderniserat fadon och tvingat den att utvecklas. Vissa menar att han räddade fadon från att helt marginaliseras.

Om det är sant eller överord låter jag andra avgöra men med åren blev Carlos do Carmo en alltmer vördad och aktad del av portugisisk populärkultur. 2004 blev han den första artisten från Portugal att tilldelas en Grammy för sina inspelningar. 2019 tog han farväl av publiken och pensionerade sig från scenen.

Carlos do Carmo avled den första januari 2021 på ett sjukhus i Lissabon efter att ha drabbats av ett pulsåderbråck. Sångaren hade firat sin 81:a födelsedag bara några dagar tidigare.



Carlos do Carmo / Uma flor de verde pinho (Portugal 1976)
12:e plats av 18 bidrag i Haag

1 januari 2021

Leave Me Alone / Finland 2007

Ett gammalt skämt som var populärt på nätet - och i Finland - hade som punchline att när temperaturen sjunker till minus trehundra grader fryser helvetet till is och Finland vinner Eurovision Song Contest. I Aten 2006 frös helvetet hela vägen ned till botten och Lordi vann finalen med den dittills högsta poängsumman någonsin.

Att säga att Finland tappade koncepterna räcker inte riktigt till. Den här segern utmanade på ett plan hela landets självbild: Finland var bra på vissa saker men saknade ganska långt det självförtroende som krävdes för att ta plats inom internationell showbiz. Att förlora ESC hade blivit en del av landets DNA och nu när man var etta visste man inte riktigt hur man skulle förhålla sig till det.

Finsk tv var redan från början uppdelad mellan TV1 i Helsingfors och TV2 i Tammerfors och nu startade en lång dragkamp om var den internationella finalen skulle hållas: huvudstaden mot resten av landet. In i det sista övervägde man att lägga tävlingen i Åbo, men där fanns helt enkelt inte tillräckligt med hotellrum.

Istället fick Åbo stå värd för den nationella finalen som följde samma modus som året innan. Skivbolagen fick nominera tolv artister som i semifinalerna fick framföra två låtar var innan publiken bestämde vilken av de båda de fick med sig till finalen.

Uppställningen var stark, både vad gäller låtar och artister. Johanna Kurkela skulle bli årets genombrott och få framgång med båda sina låtar ("Olet uneni kaunein" gick till final medan min favorit "Jossain metsäin takana" blev kvar i semin). 

Bland de tävlande syntes också Laura Voutilainen (Finland 2002) som modigt gav sig in i leken på nytt och hamnade på fjärde plats. Underligt nog fick hon större framgång med sin utslagna låt.

Vinnare blev ändå startfältets i särklass hetaste namn. Hanna Pakarinen hade vunnit den första omgången av finska Idol och hade haft långa rader av hitlåtar sedan dess. "Leave Me Alone" lät både bekant och annorlunda - en rockstänkare i valstakt med en för sammanhanget ovanligt besk text.

För Helsingforsborna blev ESC 2007 en enda lång fest som satte tydlig prägel på stadsbilden men ingen vågade riktigt tro på ny framgång på hemmaplan. I slutändan verkade de flesta nöjda med en sjuttondeplats: Hanna fick två tolvor, blev bäst i Norden och slog The Ark som var ett stort namn på den finländska marknaden.

Som en riktig bonus slog Hanna Sverige med häpnad och i början av juni gick hon upp på Trackslistans förstaplats. Med tanke på Hannas katalog av tidigare hits borde det ha varit lätt att lansera henne på bred front i Norden men på skivbolaget verkar dessvärre alla ha sovit eller varit på semester tills chansen flytt bort.

För arrangerande Yle hade ESC 2007 blivit en stor triumf på många sätt och tävlingen hade nu en popularitet och ett momentum man inte skådat på många år. Precis som Hannas skivbolag skulle man lyckas slarva bort allt detta på en närmast imponerande kort tid. Helvetet förblev inte fruset särskilt länge.


Hanna / Leave Me Alone (Finland 2007)
17:e plats av 24 bidrag (final) i Helsingfors