1956 - 2019 sändes Eurovision Song Contest årligen utan avbrott. Under de åren har 1564 bidrag framförts i tävlingen. Varje bidrag har sin egen historia. Här bloggar jag om dem alla, ett bidrag i taget.
Efter att ha kommit femma i Idol 2005 snubblade Måns Zelmerlöw fram genom tillvaron i offentligheten. Han vann Let's Dance och han spelade musikal i Malmö men ingenting pekade på att han skulle vara någon stor stjärna i vardande. Melodifestivalen ändrade allting.
"Cara Mia" hörde egentligen inte ens till de utvalda bidragen 2007 men halkade in på ett bananskal som reserv när en annan låt diskades. Nu slog Måns knock på tittarna, erövrade en tredjeplats i finalen och gavs av programledaren Kristian Luuk smeknamnet "Mums-Mums" som skulle hänga kvar ganska länge.
Nu vände allting: Måns fick bättre anbud, spelade in framgånsrika skivor, skrev låtar till sig själv och andra och visade sig även vara en vass programledare i tv.
Han ställde upp en gång till i Melodifestivalen - "Hope & Glory" blev fyra 2009 - och ryktades ha varit en av de artister som varit påtänkta för "Hero", låten som Charlotte Perrelli till slut tävlade med i ESC 2008.
När Måns väl ställde upp en tredje gång efter sex års frånvaro var han väl etablerad som en av Sveriges största stjärnor. Hans medverkan kunde bara betyda en sak: nu hade han siktet inställt på seger. "Heroes" var skriven av bland andra Joy och Linnea Deb (som klivit fram som nya och lovande talanger i tävlingen efter att nästan ha spöat Sanna Nielsen med "Busy Doin' Nothin'" 2014) och lät verkligen som en hit.
Dessvärre lät den ganska mycket som en hit som redan fanns. "Lovers On The Sun" hade varit en stor hit för David Guetta (producerad av svenska Aviici) året innan och det mumlades en hel del om att Team Måns lånat lite väl mycket.
Tack vare stark star quality och en snygg scenshow - signerad Fredrik "Benke" Rydman - vann "Heroes" en brakseger med den största vinstmarginalen man dittills sett i Melodifestivalen. Efter en utdragen duell mot Ryssland blev det seger även i Wien och en glädjestrålande Måns fick lyfta segertrofén.
"Heroes" blev en hit - etta på topplistan i fem länder utöver Sverige - men inte i närheten av lika framgångsrik som "Euphoria" tre år tidigare. Underligt nog saknade den vanligtvis så driftige Måns Zelmerlöw riktigt starkt material att följa upp sin vinst med. Följande singel "Should've Gone Home" gick rätt spårlöst förbi, i likhet med albumet "Perfectly Damaged".
Inte för att det gick någon nöd på Måns: även om han inte blev en internationell popstjärna har han förblivit ett av Sveriges största namn. 2016 ledde han Eurovision Song Contest i Stockholm tillsammans med Petra Mede och bidrog i en av mellanakterna till den oförglömliga "Love Love Peace Peace". Dessutom framförde han en fin version av sin vinnarlåt där den animerade streckgubben ersatts av ett barn.
"Heroes" har - segern till trots - inte blivit någon riktigt stor klassiker men kan ses som en brytpunkt då de svenska låtskrivarna i Melodifestivalen alltmer verkat försöka skriva versioner av låtar som redan finns hellre än att försöka skapa något helt eget. Eller åtminstone försöka skriva det man tror publiken vill ha snarare än att överraska dem med något nytt.
Vad i hela världen hade hänt med Sverige? Nordens verkliga ånglok hade fått svårt att lyckas och samlade sedan flera år tillbaka halvdana placeringar på hög. Måttet var mer än rågat i Oslo 2010 då det svenska bidraget inte ens tog sig till final. Nu gällde det att skärpa till sig och hitta tillbaka till formen.
De som skulle skärpa sig mest var helt klart de svenska tittarna som envisades med att rösta fram låtar som resten av Europa inte var så sugna på. Nu fick de inhemska jurygrupperna respass ur tävlingen och halva makten gavs till en internationell jury som skulle kunna ge publiken en fingervisning om vad som kunde tänkas funka.
En fingervisning om vad som kunde funka hade man i och för sig redan fått året tidigare, då en stjärnögd 18-åring vid namn Eric Saade gjort ett visst intryck. "Manboy" kom trea i omröstningen men den här gossen hade onekligen något särskilt. Efter ett par år som medlem i pojkbandet What's Up - där även Robin Stjernberg (Sverige 2013) var med - skulle nu solokarriären sjösättas och inget sammanhang var bättre än Sveriges största tv-program.
Det var ingen stor överraskning då unge Saade ställde upp på nytt med ännu en låt av Fredrik Kempe. "Popular" var en tuff, pumpande och egensinnig, som skräddarsydd för att vinna. Dessutom hade Eric Saade fått med sig en häpnadsväckande specialeffekt i form av en exploderande glasbur. Rena kattmyntan för tittarna som röstade fram Eric Saade i topp med bred marginal.
Länge rådde en osäkerhet kring om glaskrossandet skulle få följa med till Düsseldorf eller inte. Man kan inte riskera att att få splitter kvar på scenen då man på få sekunder ställer om från ett bidrag till ett annat. Halvvägs genom april kunde svenskarna pusta ut och buren fick brista även i Tyskland (om än i lite mindre omfattning).
Väl på plats i Düsseldorf visade det sig svårare än planerat att få glasväggen att rämna. Man fick lägga en icke oansenlig del repetitionstid på att få tricket att fungera i rutan men när skärvorna väl flög som de skulle strömmade poängen till. Eric Saade belönades med en tredjeplats - Sveriges bästa resultat sedan segern i Jerusalem 1999 - och etablerade sig nu som en riktig popstjärna under de kommande åren.
Säkert var det skönt också för Fredrik Kempe, som redan var en hitsnickare i den nationella finalen men vars låtar dittills floppat i ESC.
Skönast var det säkert för SVT som tydligtvis hittat tillbaka till sin formkurva. Året därpå skulle en viss Loreen lyckas ännu bättre vid finalen i Baku.
När Bert Karlsson började bygga upp sitt skivbolag Mariann Records på 1970-talet höll han ett stadigt öga på Stikkan Andersons Polar. Vad hade Stikkan gjort för att lyckas? Kunde man göra likadant och upprepa samma succé?
Ett trick Bert försökte sig på var att skapa ett låtskrivarpar i stil med Björn och Benny som kunde spotta ur sig hit efter hit. Raskt satte han Lasse Holm och Torgny Söderberg att skriva låtar tillsammans. Det gick inte så förfärligt bra.
När Björn och Benny skrev ihop var Benny den som lät tonerna flöda medan Björn lyssnade kritiskt på vad som funkade. Lasse och Torgny ville båda göra båda sakerna och tyckte att det gick mycket bättre att skriva på var sitt håll.
Åtminstone gick det bra för Lasse Holm som blev en riktig hitmaskin. Han skrev en mängd uppskattade låtar, vann Melodifestivalen 1982 och 1983 och producerade Carolas ofantligt framgångsrika LP medan Torgnys framgångar var lätt räknade.
Lite förvånande därför att Lasse inte hade med en enda låt då titlarna till Melodifestivalen 1984 offentliggjordes. Faktum är att Torgnys låt inte heller skulle ha varit med.
Bert hade goda kontakter och insyn och när han fick veta att låten han trodde mest på inte fanns bland de utvalda kontaktade han ett par medlemmar av juryn och visade upp smakprov på hur häftiga hans nya artister - de tre bröderna Herrey - såg ut. Hips vips ändrade juryn uppfattning och "Diggo-Loo Diggi-Ley" valdes ut.
Texten var skriven av Britt Lindeborg (Sverige 1969). Själva titeln var en del av den nonsenstext Torgny använt sig av på demokassetten. Britt ville skriva något annat men Torgny insisterade på att låten skulle heta just så och Britt följde beställningen.
Bert hade haft ögonen på bröderna i flera år. 1981 hade de spelat in en singel för Mariann men då familjen flyttade till USA för ett par år lades samarbetet på is. Nu var stunden kommen för en stor lansering. Per, Richard och Louis skulle bli stjärnor. (Skojigt nog är alla tre bröderna faktiskt döpta till Per: Per Michael, Per Richard och Per Louis.)
De showutbildade bröderna var redo att slå knock på juryn och Sverige men riktigt så lätt skulle det inte gå. Nog för att man vann till sist men det satt hårt åt och den grupp man mest siktat in sig på - de unga jurymedlemmarna - föredrog John Ballard istället.
De äppelkindade bröderna blev snabbt populära bland den breda publiken men var ett rött skynke för journalister och kritiker som nu vässade sina pennor å det grövsta. Plötsligt var inga invektiv för hårda och Herreys målades ut som inget mindre än ett hot med sin präktiga framtoning. Att familjen var aktiv inom mormonrörelsen gjorde saken ännu värre. Att bröderna var väldigt unga - Richard och Louis var fortfarande tonåringar - spelade ingen roll. Nu var bandet lovligt byte för alla.
Vid finalen i Luxemburg hörde Sverige till låtarna det snackades om men flera av de andra ländernas artister har i efterhand beskrivit Herreys som distanserade och inte helt lätta att gilla. På hemmaplan tappades många hakor då "Diggi-Loo Diggi-Ley" samlade ihop fem fullpoängare och segade sig fram till seger, åtta poäng före Irland.
Idag är det lätt att glömma hur perfekt Herreys prickade in tidsandan. Här fanns en lättillgänglig låt med en löjligt effektiv hook, allt levererat i ett modernt och tufft arrangemang, dekorerat med lite dans och gyllne skor som bröderna sprejfärgat själva. Nu borde vägen till stjärnorna ha stått öppen och Bert trodde sig ha sitt eget Abba framför sig.
Dessvärre hade man slarvat på Mariann och någon riktig plan för utlandslansering fanns inte. Singeln slog an i ett par länder men Herreys album var rätt svagt och fullt av coverversioner och gamla låtar bröderna spelat in många år tidigare.
1985 kunde Herreys ha blivit de första vinnare sedan Corry Brokken 1958 som ställt upp på nytt året efter sin vinst. När ett av bidragen till Melodifestivalen diskades var "Sommarparty" första reserv, men då den redan framförts i tv petades även den.
Samma år vann trion Sopotfestivalen i Polen med just "Sommarparty" och fick turnera i Sovjetunionen medan Västeuropa snabbt glömde bort bröderna. I Sverige förblev Herreys riktigt stora i två år men när man bröt med Mariann efter tre album var karriären i princip slut.
Även Britt Lindeborgs karriär tog slut. I sin självbiografi berättade hon många år senare att ingen längre ville ha hennes texter efter ESC 1984. Trots tjugofem framgångsrika år i branschen hade hennes rykte reducerats till rimmet "Diggi-Loo Diggi-Ley, alla tittar på mig" - ett rim hon inte ens hade skrivit.
Torgny Söderberg drog vidare och satsade helhjärtat på sitt nya fynd Lena Philipsson - ett samarbete som skulle bli betydligt mer långlivat än att skriva för Herreys.
Bröderna Herrey har återförenats ett par gånger och 1994 försökte de sig på en comeback utan större framgång. Per blev jurist på Svenska musikerförbundet, Louis blev missionär och lärare medan Richard fortsatt en bana som artist.
Att delta i en schlagerfestival i den fascistiska diktaturen Spanien var svårt att svälja. När den svenska melodifestivalen avgjordes på Cirkus i Stockholm den 1 mars var det ännu inte bestämt om Sverige Radio skulle delta vid finalen i Madrid fyra veckor senare.
Programledare på Cirkus var den legendariske radiomannen Pekka Langer som redan gjort mycket klart att han under inga omständigheter tänkte åkte till Spanien som kommentator. Tävlingen omgavs att ett enormt säkerhetspådrag som aldrig tidigare setts vid en svensk final.
Själva tävlingen slutade med dött lopp mellan Jan Malmsjö - som fått flest bidrag skickade till sig - och den unga popslyngeln Tommy Körberg. Upphovsmännen bakom Jan Malmsjös "Hej Clown" var inga mindre än Benny Andersson och Lasse Berghagen, som både skulle vinna tävlingen några år senare.
När jurymedlemmarna ombads rösta på nytt mellan de båda toppkandidaterna vann popgenerationen för andra året i rad. Några dagar efter melodifestivalen tog tv-cheferna från Sverige, Norge och Finland ett gemensam beslut att trots allt delta och unge Körberg skickades till Madrid.
Tommy Körberg var bara 20 år gammal men hade redan hunnit med att få en stor hit som ena halvan av Tom & Mick och fick en Grammis för sitt debutalbum "Nature Boy" året innan. Han var redan ganska osäker på vilka vägar han ville gå inom musiken och än mer osäker på om melodifestivaler var hans grej.
"Judy min vän" var skriven av engelsmannen Roger Wallis som flyttat till Sverige några år tidigare och startat bandet Science Poption. Med åren skulle han bli en stor fiende till melodifestivaler och alla typer av kommersiell musik, med Abba och Stikkan Anderson som främsta måltavla.
Texten var skriven av Britt Lindeborg, en av Sveriges få väletablerade kvinnliga låtskrivare som haft en låt med redan i den allra första svenska uttagningen till ESC tio år tidigare. Med åren hade hon allt mindre tid för att komponera men skrev en mängd fantastiska texter, inte minst den magnifika "Lyckliga gatan" för Anna-Lena Löfgren.
Trots att Britt Lindeborg var både begåvad, produktiv och efterfrågad hade hon lågt självförtroende och fick just ingen respekt för sin insats. Då en tidning gjorde ett reportage om henne beskrevs hon som "en hemmafru som går hemma och hittar på rim", en beskrivning som fick henne att skämmas och tycka att det jobb hon gjorde kändes trivialt och dumt. Texten till "Judy min vän" var varken trivial eller dum och dess kritik mot konsumtionssamhället låg verkligen i tiden.
I Madrid gjorde den svenska pressen ett stort nummer av att Tommy skulle få tävla mot Siw Malmkvist och många år senare avslöjade Tommy att han försökt stöta på den tolv år äldre Siw i kulisserna, utan att möta någon större entusiasm. Lustigt nog fick de båda svenskarna dela en niondeplats i resultatet.
Den något vilsne Körberg värvades av Solar Plexus - ett proggband skapat av Monica och Carl-Axel Dominique (Sverige 1973) - och blev med åren även han en stor kritiker av Abba och popmusik i största allmänhet. Lustigt nog skulle Tommy Körbergs karriär ta en fart den aldrig tidigare haft då Björn och Benny erbjöd honom huvudrollen i sin musikal "Chess". Sedan dess har Tommy Körberg och Benny Andersson jobbat tillsammans så ofta tillfälle givits.
Roger Wallis jobbade i många år på Sveriges Radio och forskade i flera år om nedladdning av musik på nätet. Britt Lindeborg skulle representera Sverige i ESC en gång till femton år senare och då vinna hela rasket.
Idag verkar Tommy Körberg ha ett ganska varmt förhållande till "Judy min vän" - betydligt varmare än hans syn på "Stad i ljus" (Sverige 1988) - och han sjunger den ibland på sina konserter. Hans enda invändning är att originalinspelningen är "fel i metern" och hela sången är i otakt.
Om 2013 varit en resultatmässig svacka skulle den inte bli långvarig. Sverige och Melodifestivalen skulle mobilisera sitt kunnande och svinga sig tillbaka upp i toppen av ESC. När startfältet offentliggjordes kunde man lätt tro att finalen var upplagd för att bli en duell mellan två populära sångerskor.
I ena ringhörnan: Sanna Nielsen som slagit igenom redan som 11-åring, då hon blev en av de yngsta artisterna som någonsin legat etta på Svensktoppen. Hade deltagit i Melodifestivalen sex gånger tidigare - mest uppseendeväckande då hon 2008 blev slagen av Charlotte Perrelli trots att hon fått flest tittarröster - och hade genomgått en otrolig utveckling från hemvävd barnartist till mångsidig stjärna.
I den andra ringhörnan: Helena Paparizou som varit sångerska i Antique och vunnit hela ESC för Grekland 2005. Efter segern hade hon egentligen inte haft några betydande framgångar i Sverige men titeln "tidigare vinnare" smällde högt och en spektakulär comeback tackar ingen nej till.
Den duellen gick om intet redan i den första semifinalen där tittarna skickade Helena till andra chansen istället för direkt till final. Nog för att även fjolårsvinnaren fått ta samma omväg men det sänkte temperaturen på "Survivor" rätt rejält i diskussionerna.
Istället hände det som inte princip aldrig händer i Melodifestivalen: en låt som ingen trott på före tävlingen som inte bara går direkt till final utan även slår an en ton hos publiken och växer fram som en riktig favorit att vinna hela finalen.
Ace Wilder hade i flera år varit en framgångsrik låtskrivare som också sjungit och dansat bakom andra artister. "Busy Doin' Nothin'" hade hon skrivit tillsammans med fjolårsvinnarna Joy och Linnea Deb och den var på inget sätt ett typiskt mellobidrag. Här fanns ett bett och ett temperament och en uppkäftighet som blev extra tydlig ställd mot Sanna Nielsens polerade och rakt igenom perfekta nummer.
Personligen hoppades jag in i det sista på en skräll och att Ace Wilder skulle få utmana allas bild av svenska ESC-bidrag i Köpenhamn. Till slut blev det oerhört jämnt och Sanna drog det längsta strået - än en gång med flest tittarröster - bara två poäng före Ace.
Svenskarna valde kanske förutsägbart men verkligen inte fel och i ESC kom Sanna på tredje plats efter två makalösa bidrag från Österrike och Nederländerna - båda blivande klassiker i tävlingens historia.
Segern öppnade dessutom ännu fler dörrar för Sanna Nielsen. Året därpå fick hon leda Melodifestivalen och kommentera ESC tillsammans med Edward af Sillén. 2016 blev hon ny bejublad programledare för "Allsång på Skansen" på SVT.
Att välja det perfekta och alltigenom välpolerade framom något oväntat, rufsigt och oborstat skulle visa sig bli Sveriges verkliga framgångsrecept och nationella särdrag de kommande åren.
"Euphoria" hade varit en makalös seger: en magnifik vinnare med en alldeles oerhörd genomslagskraft även utanför tävlingen. För första gången på över ett decennium skulle Sveriges Television få stå värd för en tävling som växt rejält sedan det begav sig senast.
Christer Björkman och hans medarbetare hade längtat så länge och ville det här så mycket. Men det skulle visa sig övermäktigt att jonglera såväl Europas största underhållningsprogram som den mastodontapparat som den svenska melodifestivalen förvandlats till. En hel ansvar för den svenska uttagningen fick lämnas över på andra.
De svenska låtskrivarna hade kanske inte i första hand låtit sig inspireras av "Euphoria" utan snarare förlamas. Den genomgående standarden var om inte dålig så åtminstone lite avslagen, vilket kanske bäst illustreras av att vinnaren för första gången blev ett bidrag från Andra Chansen.
Robin Stjernberg - som startat sin bana i pojkbandet What's Up tillsammans med Eric Saade för att sedan komma tvåa i Idol - hade bara kommit trea i sin semifinal men förvaltade sin andra chans väl och tvålade slutligen till förhandsfavoriten - och tittarnas överlägsna etta - Yohio.
"You" var en självbiografisk sång tillägnad artistens pappa. skriven av Robin själv tillsammans med bland andra de relativa nykomlingarna Linnea och Joy Deb som skulle komma att göra ett stort avtryck i tävlingen de kommande åren.
Inför ESC i Malmö låg ansvaret för det svenska numret på den nya delegationschefen Rennie Mirro. Den första repetitionen blev kaotisk, varpå Christer Björkman blev rasande och krävde bättring ögonblickligen.
Även om numret fick bättre styrfart i tid för finalen var det ganska tydligt att värdlandet var långt ifrån att ha häng på hemmaseger. En fjortondeplats kändes riktigt blek året efter "Euphoria".
Robin Stjernberg blev aldrig något särskilt stort namn som soloartist men har fortsatt spela in musik såväl som att skriva och producera musik för andra. 2017 vann han Melodifestivalen en gång till som låtskrivare åt Robin Bengtsson.
Trots att den nya Melodifestivalen med semifinaler och landsomfattande turné var en succé med höga tittarsiffror hade den inte gett Sverige de goda resultat publiken väntade sig. Efter Martin Stenmarcks misslyckande i Kiev 2005 vände trenden permanent nedåt och 2010 i Oslo åkte Anna Bergendahl ut redan i semifinalen.
Så kunde man inte ha det. Nu gällde det att ta tillbaka kommandot och visa vart skåpet ska stå. Få de svenska fingrarna tillbaka på pulsen. Eric Saades tredjeplats i Düsseldorf var ett bevis på att man var på rätt väg men det man suktade efter var en seger.
Låten som skulle bärga segern var "Amazing" med Danny Saucedo. Den verkade ha allt som krävdes. Danny hade testat två av de andra låtarna som senare valdes ut men tyckte inte att de kändes rätt.
Den ena av Dannys ratade låtar gavs till musikalartisten David Lindgren medan den andra, "Euphoria" gavs till Loreen som till en början var måttligt intresserad.
Lorine Zineb Noka Talhaoui från Västerås hade en hel del saker på meritlistan. Hon hade tävlat i Idol, jobbat som tv-producent och fått en hit i melodifestivalen 2011 trots att "My Heart Is Refusing Me" åkte ut i Andra Chansen.
I sin självbiografi berättar Christer Björkman hur Loreen tog den ganska raka och enkla låt som "Euphoria" var från början och gjorde den till något helt eget och svårtillgängligt, och hur producenten Peter Boström sedan i samarbete med artisten fick försöka förvandla den tillbaka till en hitlåt igen.
När Christer Björkman såg Loreen uppträda tillsammans med dansaren Ausben Jordan i den första semifinalen i Växjö insåg han att det här var vinnaren. Lika säker är han på att Danny skulle ha vunnit i Baku om inte Loreen kommit i vägen.
Den frispråkiga Loreen gjorde EBU nervösa då hon besökte människorättsorganisationer i Baku och uttalade sig om värdlandets politiska klimat, men det alla visste från första stund var att Sverige skulle vinna. Inte ens då Loreen råkade sätta en konstgjord snöflinga i halsen under den repetition då jurygrupperna röstade var det något tvivel om hur det skulle gå.
Sverige slog inte Alexander Rybaks poängrekord från 2009 men fick hela arton tolvpoängare och pulvriserade motståndet. "Euphoria" blev en makalös framgång och ett av de kommersiellt mest framgångsrika ESC-bidragen någonsin. Jag skulle gärna skriva "det mest framgångsrika" men hur kunde man räkna ut det? Hur vet man när någon har slagit "Volare"?
Loreens ovilja att vara en popstjärna i mängden gjorde hennes dessvärre till ett one-hit-wonder efter tävlingen. Idag är "Euphoria" till hälften en makalös megahit av ett format man skulle önska att ESC kunde producera oftare, till hälften ett stort och jobbigt monument man måste förhålla sig till - ett mål som är nästan omöjligt att nå men som kommande vinnare på något sätt förväntas sträva efter. Precis som den världskarriär Abba fick efter att ha vunnit med "Waterloo".
I det folkliga Sverige är finkulturen långt ifrån allmängods och det är relativt få operasångare som med blivit folkkära på allvar. Birgit Nilsson, Kjerstin Dellert, Loa Falkman och några till. Malena Ernman hade i flera år närmat sig den skaran allt mer.
Sara Magdalena Ernman (född 1970 i Uppsala) slog igenom i slutet av 1990-talet och blev snabbt en internationellt efterfrågad solist med såväl framträdande roller som solokonserter över hela världen, oftast i samarbete med ytterst namnstarka dirigenter.
Vackert så, men Malena hade fler strängar på sin lyra och dök ofta upp i oväntade sammanhang. Inte minst fick hennes crossover mellan opera och hejaramsa på Idrottsgalan 2008 stor uppmärksamhet. Till slut fick även Christer Björkman upp ögonen för henne och tänkte att hon skulle platsa i Melodifestivalen.
En jury valde ut 28 av de 32 tävlingsbidragen medan SVT fick utse fyra stycken jokerbidrag som skulle komplettera startfältet. Malena fick en av platserna med "La voix", skriven av Fredrik Kempe. Låten hade varit inskickad till juryn med en annan text men fått nobben där. Den nya franska refrängen hade Malena skrivit själv.
Finalen i Globen bjöd på stor dramatik: jurygrupperna hade Måns Zelmerlöws "Hope and Glory" på första plats med Malena först som åtta innan tittarnas röster ställde hela tillställningen på huvudet. Malena var tittarnas favorit och rusade upp i topp och fick representera Sverige i Moskva.
Melodifestivalen hade fått nya regler som tillät förinspelad körsång och åtta personer på scenen. Nu fick man stuva om en hel del i numret för att det skulle passa in i EBU:s regelverk istället.
Sverige, som redan i flera år haft dalande framgång i tävlingen, hörde rakt inte till favoriterna i Moskva. Man tog sig visserligen lätt vidare i semifinalen men landade sedan som femma från slutet i finalen. Det skulle ta ett riktigt magplask året efter innan svenskarna fann formen på nytt.
Malena blev visserligen inte Nattens Drottning i ESC men vann nu svenskarnas kärlek på allvar. Hon drog en helt ny och ung publik till operan och syntes i de flesta sammanhang samtidigt som hon fortsatte sin framgångsrika internationella karriär.
2014 satte Malena Ernman en punkt för sina internationella engagemang och fokuserade istället på en karriär i Sverige. Först senare berättade hon att hon avvecklade sitt internationella resande efter att hennes dotter Greta Thunbergs miljöengagemang djupnat och hon bett sin mamma att avstå flygresor.
2018 släpptes Malena Ernmans självbiografi "Scener ur hjärtat" för första gången. Senare utgåvor krediterar hela familjen som författare.
"La voix" har levt vidare, sin modesta eurovisionsframgång till trots, och spelades in på ryska av Filipp Kirkorov (Ryssland 1995) i duett med en annan operastjärna: Anna Netrebko som 2020 tilldelades Polarpriset.
Någon storsäljande skivartist hade det inte blivit av Charlotte Nilsson efter segern i Jerusalem 1999, men hårt arbete hade gjort henne till en av Sveriges mest uppskattade och respekterade artister. Hon gjorde företagsspelningar, spelade musikal och testade på att vara programledare i tv, inte minst för Melodifestivalen 2004.
När hon 2003 gifte sig med Nicola Ingrosso tog paret namnet Perrelli som möjligen tog en stund att arbeta in men som på något sätt passade Charlotte och hennes glamourösa framtoning som hand i handske.
Med tiden föddes tanken på att Charlotte skulle försöka sig på ESC en gång till. Själv var hon försiktigt positiv men inte riktigt hur sugen som helst. "Man har ju ingen lust att bara vara med och komma hem med en femtondeplats", sa hon i en intervju.
2008 dök den rätta låten upp. "Hero" - skriven av Fredrik Kempe och Bobby Ljunggren - erbjöds enligt tidningarna först den unge Måns Zelmerlöw som efter en del funderande tackade nej. Sju år senare skulle han lyckas förträffligt med en annan låt med nästan samma titel.
Istället tog sig Charlotte an "Hero" beväpnad med rejält med bling på såväl klänning som mikrofon. SVT hade dessutom gett henne en snygg kameraeffekt som gav en illusion av att Charlotte var i svartvitt trots att resten av scenen var i färg.
Vid finalen i Globen blev det hård kamp mot Sanna Nielsen och "Empty Room" som fick flest röster från tittarna. Jurygruppernas stöd var ändå tillräckligt starkt för att Charlotte skulle ta en andra seger. Nu väntade en intensiv pr-kampanj där "Hero" skulle säljas in i så många länder som möjligt på förhand.
Det höga tempot verkade dessvärre haft sitt pris. Det som kändes snyggt och sofistikerat i Stockholm framstod som trött och lätt tillkämpat i Belgrad. Inte fick man heller specialeffekten att fungera.
I slutändan var man nära en total flopp: hade tittarna i ensamt majestät bestämt de tio finalisterna hade Sverige åkt ut redan i semin. Nu räddades man vidare av jurygrupperna som fick välja den sista finalisten från varje semifinal.
I finalen fick Charlotte samma startnummer som hon haft i Jerusalem nio år tidigare men det hjälpte inte så värst mycket. För andra året i rad fick svenskarna nöja sig med en artondeplats i ESC.
I efterhand visade det sig ha varit ännu mer drama i kulisserna då Charlottes äktenskap rasade ihop mitt i schlagercirkusen. Svenska tidningar noterade att Nicola Perrelli lämnade Belgrad efter bara några timmar - hemskickad med vändande flyg av Charlotte, skulle det visa sig - och några månader senare ansökte paret om skilsmässa.
Inte heller nu blev det någon internationell karriär för Charlotte men hon har förblivit en klippa inom svensk underhållning, en mångsysslare som klarar det mesta och som står stadigt i vilket storm som helst. Vilket torde ha bevisats bortom alla tvivel av den där veckan i Belgrad.
Charlotte Nilsson hade marscherat framåt i karriären med bestämda kliv. Redan som nioåring hade hon förklarat för sina vänner att hon minsann en dag skulle vinna melodifestivalen och fyra år senare började hon sjunga i ett lokalt dansband.
Att vara dansbandsvokalist är en bra skola där man får sjunga mycket och jobba hårt, och i Charlottes fall skulle slitet snart ge utdelning. Hon värvades av Anders Engbergs nya dansband 1994 och flyttade vidare till väletablerade Wizex (där Kikki Danielsson och Lena Pålsson tidigare sjungit) några år senare.
Charlotte var definitivt en del av dansbandens uppsving i slutet av 1990-talet och fick stor uppmärksamhet för sin stil och sitt modeintresse. Hon spelade också en uppmärksammad roll i tv-såpan Vita lögner.
27 februari 1999 gick Charlottes dröm i uppfyllelse då hon vann Melodifestivalen med bred marginal i ett starkt startfält fullt av poppiga kandidater. De svenska tidningarna jublade inte direkt över vinnarlåtens traditionella stuk men tittarna - som för andra gången fått telefonrösta fram en vinnare - var desto mer nöjda.
Charlotte visade sig däremot ha en ren osannolik tur. I början av april hade musikalen "Mamma Mia", baserad på Abbas hitkatalog, världspremiär i London och ledde till att en ny våg av Abbamusik sköljde över världen. I det ljuset framstod "Tusen och en natt" som trendig snarare än traditionell.
Bakom kulisserna verkar det ha varit ganska stökigt. Den engelska versionen blev klar i ett sent skede, en musikvideo spelades in i all hast och det verkar ha rått ett spänt förhållande mellan skivbolaget Mariann och delegationen från SVT.
Om det var spänt mellan Mariann och SVT var det en lätt bris i jämförelse med vad som skulle komma. Charlotte såg framför sig hur hon skulle kunna balansera två karriärer på samma gång - att sjunga med Wizex i Sverige och att sjunga pop på engelska i Europa - och skrev kontrakt med BMG för ett internationellt album.
Nu blev det riktigt rörigt. Bert Karlsson for i taket och stämde Charlotte för kontraktsbrott, varpå sångerskan slutade i Wizex som i sin tur stämde henne för kontraktsbrott. En karusell som skulle snurra en lång tid tog sin början.
Kalabaliken till trots verkar det svenska lägret haft en behaglig vecka i Jerusalem och när det väl gällde lyckades den spektakulärt utstyrda Charlotte sno åt sig Sveriges fjärde seger i en tät och spännande omröstning.
När svenskarna intog scenen möttes de av rätt svala reaktioner från publiken som troligtvis hoppats på Island som vinnare. Dessutom lyckades textförfattaren Gert Lengstrand fälla fjolårsvinnaren Dana International i direktsändning.
Ingenting kunde rubba Charlotte som sjöng tvåspråkig vinnarrepris full av självförtroende. Lugn och säker mitt i stormen.
Svenskarna gladde sig förvisso åt sin seger men i tidningarna överskuggades segern dessvärre av de omskakande Malexandermorden och när det internationella albumet var klart hade BMG tappat intresset. Framgången blev blygsam trots att singeln sålt bra i flera länder.
Trots att festivaläventyret knappast gett den utdelning man skulle hoppats på fortsatte arbetshästen Charlotte att jobba på och skulle med åren bygga upp ett solitt rykte som en av Sveriges bästa och hårdast arbetande sångerskor. En som skulle visa sig beredd att pröva lyckan i ESC på nytt med tiden.
Charlotte Nilsson / Take Me To Your Heaven (Sverige 1999)
Att låta Melodifestivalen ge sig ut och röra på sig hade varit ett genidrag på 1980-talet. När tävlingen turvis ordnades av Stockholm, Göteborg och Malmö skänkte det nerv och nytänk och gav ny energi till ett program som stelnat med tiden då samma människor fått ta hand om det år ut och år in.
Inte minst hade SVT Malmö visat sig värdiga uppgiften och hade producerat minnesvärda finaler 1988, 1991 och 1995. 1992 stod man även värd för hela den internationella upplagan efter att ha valt fram Carolas vinnarlåt 1991.
Egentligen var det kanske producentveteranen Kåge Gimtell som lärt sig hur slipstenen skulle dras. När han gick i pension gick det utför med Malmös melodifestivaler och 1998 års upplaga såg riktigt billig och trött ut i rutan.
Till all lycka fanns åtminstone två låtar i startfältet som tittarna skulle komma att lägga märke till. Den som i långa loppet gjorde det största intrycket var Nanne Grönvall, som efter att ha figurerat i grupperna Sound of Music, Peter's Pop Squad och One More Time (Sverige 1996) för första gången uppträdde solo.
"Avundsjuk" liknade inget som tidigare hörts och synts i Melodifestivalen. Iförd en utstuderad peruk och med öron som Mister Spock sjöng Nanne fränt om sin snygga men korkade kompis som har all tur och som får alla killar. "Varje gång vi ses berättar du nåt POSITIVT som hänt" fräste hon ur sig och publiken drog efter andan.
"Avundsjuk" blev en rejäl hit och Nanne skulle visa sig ha ett långt liv som soloartist men för de konservativa jurygrupperna blev det för mycket. De föredrog något mer stillsamt och klassiskt.
Bobby Ljunggren, Håkan Almqvist och Ingela "Pling" Forsman hade vunnit senast det begav sig i Malmö. Nu vann de en andra gång med "Kärleken är" - en sång om att livet fortsätter efter sorgen, inspirerad av såväl prinsessan Diana som Ted Gärdestad (Sverige 1979) som båda mött olyckliga slut under året som gått.
Jill Johnson hade spelat in duetten "Kommer tid, kommer vår" med Jan Johansen men var ett rätt okänt ansikte för de flesta. Kanske anade de svenska tidningarna en brist på erfarenhet och började analysera det unga stjärnskottet sönder och samman: hennes kläder, hennes hår, allt.
I Birmingham hade man lagt en del av musiken på band i enlighet med reglerna men under Anders Berglunds högljudda protester. Upphovstrojkan gav sig inte - de tyckte att framför allt kompet varit bedrövligt i Dublin tre år tidigare och ville inte ta några risker.
Om kompet var rätt hade Jill själv landat fel och mer eller mindre försvunnit i ett moln av styling som kallats in efter pressrösternas kritik. Hela paketet blev onödigt anonymt och svalt och i röstningen såg det länge ut att bli kraschlandning då Sverige höll nollan fram till sjunde jurygruppen.
En tiondeplats var långt sämre än svenskarna väntat sig och under de kommande åren glömdes Jill Johnson ganska långt bort. Först då hon lät sig övertalas att ställa upp i Melodifestivalen på nytt 2003 med Shania Twain-pastischen "Crazy In Love" fick hon sitt stora publika genombrott.
Idag hör hon till Sveriges allra största stjärnor även om människor ofta verkar glömma bort att hon faktiskt tävlat i ESC. Numer glittrar hon med all den pondus och det självförtroende hon skulle behövt inför ESC, inte minst i sitt eget tv-program Jills veranda.
"Kärleken är" blev den sista stora framgången för radarparet Bobby Ljunggren och Håkan Almqvist som avslutade sitt långa samarbete en tid efter tävlingen i Birmingham.
Så snart SVT meddelade att The Ark - ett av landets mest ikoniska och mest framgångsrika band - ställde upp i Melodifestivalen var spelet i princip slut. Allt annat än en brakseger skulle ha varit en av tävlingens största skrällar någonsin.
"The Worrying Kind" vann mycket riktigt och blev snabbt en stor hit. Nu skulle bandet bara åka till Helsingfors och mest som en formalitet, lite grann i förbifarten, plocka hem en seger och sedan fokusera på en europeisk karriär. Men det var ett försvagat The Ark som tävlade.
Smålänningarna hade slagit igenom stort sju år tidigare med singlarna "Let Your Body Decide" och "It Takes A Fool To Remain Sane" och gjort sensation med sin uppkäftiga stil och glamrock-image. Man fortsatte att skapa ett pärlband av hitsinglar och 2005 började man satsa på en lansering i USA.
Man byggde upp en liten men hängiven amerikansk publik och turnerade flitigt under ett drygt år och allt såg mycket lovande ut.
När The Ark spelade vid invigningen av den nya svenska ambassaden i Washington 2006 kläckte sångaren Ola Salo ur sig ett skämt som anspelade på terroristattackerna den 11 september 2001. Bandet bad omedelbart om ursäkt men skadan var redan skedd. Dörren slog igen med en smäll och alla datum utom ett av The Arks inplanerade turné ställdes in. En sann karriärkatastrof.
Ola Salo - som beskrivit sig själv som utbränd efter skandalen - berättade dessutom i intervjuer att de inte ens tänkt släppa "The Worrying Kind" från början eftersom den inte var tillräckligt bra. Men den kunde visst få duga för Melodifestivalen?
Det var ett oväntat drag av ett band som framstått som kaxigt och kompromisslöst att ställa upp med en tillrättalagd låt de inte ens själva verkade stå hela bakom. Tänk om de tävlat med någon av de andra låtarna från sin nya skiva istället? "Absolutely No Decorum" eller "Little Dysfunk You", exempelvis?
Inte ens de svenska tidningarna som för det mesta helhjärtat ställde sig bakom allt The Ark gjorde kunde avhålla sig från att påpeka hur opassande lik deras tävlingslåt var den gamla hiten "Love Grows (Where My Rosemary Goes)".
I Helsingfors framstod bandet som rätt blasé och lite för viktiga för att satsa sin fulla energi på ett dylikt sammanhang. I direktsändning började inte den gigantiska skiva Ola Salo låg på att snurra som den skulle och inte gick det som det skulle i röstningen heller. Europa snålade med poängen och placeringen blev chockerande låg för dem som väntat sig seger.
Kanske blev besvikelsen av att på sju månader gå från att ha en USA-karriär inom räckhåll till att få schlagerstryk av artister från Moldavien och Finland för stor men nu lät The Ark tungorna slinta igen. Efter finalen framstod de i tidningarna som tillplattade, snarstuckna och bittra.
The Ark fortsatte att ha några framgångsrika år till i Sverige och Finland - inte minst med den fantastiska "Breaking Up With God" - innan man 2011 beslöt sig för att dra ned ridån och avveckla bandet.
Att svensk tv ändrar på formatet på melodifestivalen har verkligen inte hört till vanligheterna. Med undantag för 1971 hade programmet haft samma upplägg varje år sedan 1966 och publiken verkade nöjd med det.
Av någon anledning bantades 1981 års upplaga ned till bara fem bidrag utan någon öppen tävling. Istället bjöds de fem låtskrivare in som haft mest framgång på Svensktoppen under det senaste året. Tävlingen var ännu ett bra skyltfönster: ingen rynkade på näsan och samtliga fem tackade ja.
Mest uppmärksamhet väckte Agnetha Fältskogs medverkan. Hon hade haft en stor hit med "När du tar mig i din famn" 1979 men lät 19-åriga Kicki Moberg sjunga hennes tävlingsbidrag. "Men natten är vår" - med text av en debuterande Ingela "Pling" Forsman - hamnade på en högst oförtjänt sistaplats.
Björn Skifs hade tyckt att ESC i Paris 1978 varit en trist tillställning för artisterna som mest satt inlåsta på hotellet eller i artistlogerna och fick få tillfällen att umgås. Han gav inget intryck av att vilja ställa upp på nytt men blir man specialinbjuden kan man alltid överväga att tänka om.
Dessutom hade Björn Skifs något att marknadsföra. Tillsammans med vännen Bengt Palmers hade han skrivit en spökmusikal som skulle sättas upp i Stockholm under hösten 1981 och nu tänkte de båda att man kunde lansera en av låtarna därifrån genom Melodifestivalen.
Det blev en hård strid in i det sista mellan tre låtar: Björn Skifs, Janne "Lucas" Persson och så Sweets 'n Chips, som just det här året bestod av Kikki Danielsson, Elisabeth Andreasson, Britta "Tania" Johansson och Lasse Holm. Precis som 1978 fick Kikki och Lasse stryk av Skifs på mållinjen.
I Dublin uppmärksammades Björn för sin uppseendeväckande klädsel men gav ett starkt framträdande tillsammans med sin kompgrupp. Den mesta musiken låg på band, något dirigenten Anders Berglund med åren skulle bli allt mindre positiv till.
Björns nya mantra var att låtar på små språk aldrig funkade - det var säkert smart att skruva ned de svenska tittarnas förväntningarna en aning - men Sverige blev bäst i Norden och kasserade rätt oväntat in en tolva från Frankrike.
"Spök!" hade premiär på Maximteatern i Stockholm 1 oktober 1981. Den fick lysande recensioner och blev en stor publikframgång som spelades fyra säsonger och som också spelades in på LP. Vid sidan av Björn Skifs kan man notera Elisabeth Andreasson (1982, 1985, 1994, 1996), Monica Dominique (1973) och Kerstin Bagge (1973, 1975) i viktiga roller.
"Spök!" sattes upp på nytt i en uppdaterad version 2013 med bland andra Lena Philipsson (2004) och Måns Zelmerlöw (2015) i rollerna.
"Fångad i en dröm" blev något överraskande signaturmelodi - med modifierad text - till den finlandssvenska televisionens allsångsprogram "Fångad av en sång" 2002.
Peter Himmelstrand var främst en högt profilerad journalist men var även en av Sveriges allra mest framgångsrika låtskrivare under 1960- och 70-talen. Han skrev svenska texter till utländska låtar men gjorde även eget material. 1968 vann han Melodifestivalen med "Det börjar verka kärlek, banne mig" - den dittills största hit som den svenska finalen skapat.
I backspegeln framstår det som rätt underligt att han faktiskt bara vann Melodifestivalen vid två gånger med tanke på hur många låtar han haft med i tävlingen. Möjligen var hans låtar ofta lite för spetsfundiga och typiskt "himmelstrandska" för att juryn skulle vara med på noterna.
Exakt tio år efter den första vinsten slog Peter Himmelstrand till på nytt med en av sina mindre typiska låtar. "Det blir alltid värre framåt natten" var en rak och tydlig låt om kärlek och saknad, helt utan den humor som ofta fanns med i Himmelstrands texter.
Sjöng gjorde Björn Skifs som fyra år tidigare toppat den amerikanska Billboardlistan med "Hooked On A Feeling" och som ännu hade status som internationellt gångbar artist i Sverige.
I omröstningen blev det dött lopp mellan Björn Skifs och Wizex med "Miss Decibel" och de elva jurygrupperna fick kallas upp på nytt för att lägga varsin extra poäng till protokollet. Björn Skifs fick åtta poäng mot Wizex tre och saken var klar.
I Leif Thorssons fantastiska bok om Melodifestivalen berättade Peter Himmelstrand hur en representant för Sveriges Radio omedelbart efter segern kommit fram till honom och påpekat att de minsann inte tänkte betala hans resa till Paris. Inte så värst snyggt hanterat.
På plats i Paris blev Björn Skifs besviken på hela tillställningen. Han tyckte att artisterna aldrig gavs tillfälle att träffas mellan repetitionerna och i rena tristessen tänkte han ut en kupp. I direktsändning tänkte han bryta mot reglerna och sjunga på engelska. Kanske skulle han bli diskad men alla skulle åtminstone minnas det.
Körsångarna Peter Lundblad och Mikael Rickfors var med på noterna men dirigenten Bengt Palmers sa nej. Han tyckte det var oschysst mot Peter Himmelstrand att riskera hans låt. På väg ut på scenen hade Björn ännu inte bestämt hur han skulle göra och tappade både koncentrationen och texten. Hans mumlande av ett par rader är något de svenska tittarna aldrig verkar glömma.
Peter Himmelstrand tyckte i efterhand att det hade varit en utmärkt idé att sjunga på engelska. Han hade börjat tappa sugen för såväl låtskrivande som melodifestivaler och skulle bara få med en enda låt till i den svenska finalen: Karina Rydberg gick inte ens till final med "Nu börjar jag mitt liv" 1983.
På 1990-talet insjuknade Peter Himmelstrand i lungemfysem och den tidigare storrökaren ägnade sina sista år åt att propagera mot rökning. Han avled 1999, 62 år gammal.
Björn Skifs / Det blir alltid värre framåt natten (Sverige 1978)
Sverige hade vunnit ESC med Abba och "Waterloo" och nu skulle fattiga Sveriges Radio stå värd för hela evenemanget. Om man var glada och stolta över uppgiften var det ingenting man gav sken av i offentligheten.
Tvärtom suckade och pustade man över hur stor del av budgeten som skulle ätas upp av detta. I mer än en artikel uppger chefer av olika grad att Sveriges Radio "nog" skulle sluta tävla efter att man gjort sin plikt och agerat värd. Men dyrt och kommersiellt var det. Och ett dåligt tv-program, det underströk man noga.
Varför SR inte tog tillfället i akt för att experimentera med formen eller försöka lätta upp programmet, det får man inga svar på. Det gick an att klaga på hemmaplan, men cheferna ville förmodligen inte göra någon arg på EBU.
Den stora förändringen i den svenska finalen var att den för första gången avgjordes utanför Stockholm och flyttade in i en tv-studio i Göteborg. Gissningsvis märkte inte tittarna någon större skillnad: hela redaktionen kom från Stockholm och i sändning görs ingen ansats att visa att man är i rikets andra stad.
Karin Falck - Sveriges obestridligen största kvinnliga tv-stjärna - hade utsetts att leda den internationella finalen och fick även leda publiken genom den svenska finalen. Karin hade hastigt och oväntat blivit änka ett par månader tidigare och hennes kollegor ansåg det bäst att hon fick en ordentlig utmaning istället för att enbart sörja.
Precis som 1974 bestod startfältet av tio bidrag från specialinbjudna låtskrivare som sedan fritt fått välja lämpliga artister och standarden var skyhög. Fjolårets vinnare Abba fanns representerade men man lät Svenne & Lotta framföra "Bang en boomerang", som man också själva spelade in.
Att man vunnit året innan genom att tänka nytt och våga gå utanför ramarna verkar inte ha stannat i minnet på juryn som istället valde en riktigt traditionell vinnare. Lasse Berghagen ställde upp för tredje året i rad och vann till slut en riktig utklassningsseger med "Jennie Jennie".
Juryn hade kanske inte riktigt fingret på pulsen: vinnaren blev den minst populära av Lasse Berghagens tre melodifestivalbidrag och i efterhand framstår det som helt barockt att Björn Skifs - som än så länge var betydligt mer framgångsrik internationellt än Abba - inte vann med "Michelangelo".
Väl på plats i S:t Eriksmässan i Stockholm - invigd 1971 och i folkmun kallad Älvsjömässan - var det en del turbulens runt arrangemangen. Det fanns en stark rörelse mot den kommersiella likriktning som skivbolag och Sveriges Radio ansågs bidra till och parallellt med ESC anordnades alternativa melodifestivaler där alla manade fick vara med. Sveriges Radio ansåg sig tvingade att ge alternativfestivalen lika mycket uppmärksamhet som EBU:s tävling.
Säkerhetspådraget var stort och Lasse Berghagen kördes med poliseskort till och från mässhallarna. Det stora hotet var inte demonstranterna: säkerhetspolisen hade indikationer på att Röda armé-fraktionen hade planer på en aktion i Sverige. ESC klarade sig men en månad senare ockuperade terrorgruppen den västtyska ambassaden i Stockholm med blodig utgång.
Karin Falck glittrade varmt i rutan och välkomnade världen på svenska, engelska och franska med sedvanlig elegans, även om det begränsade henne en aning att behöva prata engelska i programmet. Detsamma kan sägas om Lasse Berghagen som inte riktigt kändes hemma i sin engelska version. Han gav ett prydligt men inte särdeles spektakulärt framträdande och hamnade på en åttonde plats till slut.
Lasse Berghagen fick vokal hjälp av Dolls (Kerstin Bagge, Karin Risberg och Kerstin Dahl) som redan hjälpt Sverige på traven i Luxemburg 1973 och som nu även hoppade in som kör för Belgien, Portugal och Schweiz.
Cheferna på Sveriges Radio andades ut. Nu hade man levererat ett program till EBU och nu kunde man hoppa av ESC med gott samvete. 1976 uteblev Sverige ur startlistan till publikens stora förtret.
Sveriges avhopp ledde åtminstone till en regeländring: samtliga deltagarländer skulle fortsättningsvis dela på kostnaderna genom att betala en deltagaravgift istället för att lämna hela arrangemanget i knät på värdlandet.
Allra sist i sändningen från mässans auditorium - som idag inte längre finns kvar utan har gett plats åt Victoriahallen - lämnade Karin Falck sitt manus för ett ögonblick då hon tackat tittarna för uppmärksamheten. Hon tittade rakt in i kameran och sa "Quelque part au fond de nous, nous serons toujours ensemble" ("Någonstans inom oss ska vi alltid vara tillsammans") - en hälsning till hennes nyligen avlidne make Åke Falck.
Lasse Berghagen skulle förbli en av landets allra mest framgångsrika och älskade artister. Detta bevisades inte minst då han var programledare för - och blåste nytt liv i - klassikern "Allsång på Skansen" på SVT under åren 1994-2000.
Lasse Berghagen avled i oktober 2023 efter en tids sjukdom och hyllades i pressen för sitt artisteri, sin varma personlighet och inte minst för alla sånger han lämnat efter sig.
"Fantastiskt! Helt otroligt... var det kanske inte. Man hoppas ju alltid. Men nu har det faktiskt hänt...!" Sveriges Radios tv-kommentator Johan Sandström blev känslosam och lät orden flöda då det stod klart att Sverige och Abba hade segrat i Brighton.
Kanske inte helt otroligt men näst intill. Svensk musik hade haft påfallande svårt att ta sig utanför landets gränser. Ett exklusivt litet gäng svenskar - som exempelvis Siw Malmkvist, Lill-Babs och Anna-Lena Löfgren - hade parallella karriärer i Tyskland, men väldigt få skivor skrivna och producerade i Sverige fick någon som helst uppmärksamhet utanför Skandinavien.
Att det skulle bli just Abba som sprängde vallen och lyckades måste också ha setts som rätt osannolikt. Abba - ett namn man använde för första gången i den svenska melodifestivalen 1974 efter att snällt frågat lov av fiskkonservtillverkaren med samma namn - bestod visserligen av fyra väletablerade och framgångsrika artister, men de var inte riktigt framgångsrika på rätt sätt.
På den här tiden fanns två viktiga topplistor man kunde hamna på: Tio i topp som var ungdomlig och hipp, och Svensktoppen som var den trygga och vuxna listan - föräldralistan - och mellan dessa fanns en avgrund. Abborna hörde absolut till gruppen Svensktoppsartister, som inte hade något att hämta på den unga, häftiga listan alla ville ligga på.
Agnetha Fältskog var den självklara stjärnan som slagit igenom redan som 17-åring med en egenhändigt skriven låt. Björn Ulvaeus och Benny Andersson hade varit med i varsin mycket framgångsrik grupp - Hootenanny Singers respektive Hep Stars - men var inte riktigt lika starka som duo även om de var skickliga låtskrivare. Anni-Frid Lyngstad var den flitiga sångerskan som aldrig riktigt nådde över scenkanten och som hade svårt att få hits.
I backspegeln ser allting så lätt ut. Björn och Agnetha blir kära i varandra, Benny och Frida likaså. När Björn och Benny hyr in Agnetha och Frida att sjunga kör på "Hej, gamle man" borde bitarna falla på plats men krogshowen "Festfolket" - de fyras första försök att jobba ihop - blev ett avskräckande praktfiasko.
Björn Ulvaeus har flera gånger sagt att Abba skulle ha erövrat världen förr eller senare oavsett om man vunnit Eurovision Song Contest eller inte. Jag är inte lika säker. När "Waterloo" blev en stor internationell hit tvingades Abba att snabbt höja sitt eget kunnande. När man skulle ut i hetluften räckte det inte att vara stjärna på Svensktoppen.
Här kan man inte nog understryka hur viktig Stig "Stikkan" Anderson var för Abbas succé. Under femton år hade han gått från låtskrivare till förläggare till skivbolagsdirektör till att bli ett slags Gudfader inom svensk underhållning. Han hade lyckats med allt utom en riktigt framgångsrik utlandslansering och med Abba såg han plötsligt möjligheten inom räckhåll.
Stikkan hade ett smått otroligt kontaktnät: han knackade på alla sina dörrar och drog i alla sina trådar och krattade färdigt i managen. När "Waterloo" vann hade ingen annan ESC-vinnare - varken före eller efter - en lika ambitiös och färdig marknadsföringsplan klar.
Resten är historia. Ingen annan som vunnit ESC har lyckats använda tävlingen som språngbräda på samma sätt (möjligen med undantag för Céline Dion) och nästan alla faller på samma snubbeltråd: det finns inget material att följa upp vinnarlåten med och när man väl fått fram det har publiken glömt och gått vidare.
Segern visar också upp en annan av Abbas starkaste sidor: att hela tiden vara beredd att ändra sig och lita på sina instinkter. In i det sista tänkte man ställa upp i melodifestivalen med "Hasta mañana" som kändes mer som en typisk eurovisionslåt. Bert Karlsson - en av många som fick provlyssna på förhand - beskrev den första versionen av "Waterloo" som stökig och ofärdig.
Det var ändå det otypiska man ville vara framom det typiska och det var naturligtvis rätt beslut. Dessutom sågs "Hasta Mañana" lite för mycket som ett solonummer för Agnetha och mindre som ett gruppframträdande.
Sedan kan man heller inte understryka hur mycket tur Abba hade. 1973 avgjordes tävlingen genom att två domare från varje land bedömde bidragen med poängen 1-5, ett system som inte riktigt fungerade i tv och som inbjöd till omfattande taktikröstning. 1975 infördes den nuvarande poängskalan där juryn röstar internt och sedan ger poängen 1-12 till sina tio favoritlåtar.
1974 hade EBU tänkt ut en ny variant. I varje land skulle tio jurymedlemmar bedöma samtliga bidrag med siffrorna 1-5 och sedan skulle samtliga poäng läsas upp i direktsändning. Arrangerade BBC insåg att det skulle bli både utdraget och krångligt och man skrotade systemet utan att ens fråga EBU om lov.
Istället återinförde man en gammal favorit i repris: varje lands tio jurymedlemmar fick en enda poäng var att ge till sin personliga favorit. Ingen behövde diskutera eller kompromissa. Otypiska Abba fick "bara" tjugofyra poäng av 160 möjliga och man kan gissa att "Waterloo" knappast skulle ha vunnit varken med 1973 eller 1975 års system.
Det är svårt att skriva om Abba utan att skriva en halv roman. Idag är de en av musikhistoriens allra bäst säljande akter och en av få globalt framgångsrika som inte kommer från det engelska språkområdet. Att Stikkans och Abbas vägar skildes åt efter en rättsprocess om royalty kan få förbli en solkig plump i protokollet.
Tack vare Abba och Stikkan är Sverige idag i en helt annan position och lär vara det land i världen som exporterar mest musik per capita. Värt att notera är att samma dag som Abba vann i Brighton - 6 april 1974 - gick Björn Skifs & Blue Swede upp på den amerikanska singellistans förstaplats med "Hooked On A Feeling". Världen förändrades och skulle aldrig bli sig lik igen.
Monica Dominique verkar aldrig ha varit rädd för någonting. När Sveriges Radio frågade om hon och maken Carl-Axel kunde tänka sig att skriva en låt för 1973 års melodifestival bestämde de sig för att tacka ja, trots att deras hjärtan verkligen inte klappade varken för sammanhanget eller för den kommers som omgav schlagermusiken.
"Sommar'n som aldrig säger nej" var en annan typ av popmusik, skriven på paret Dominiques egna villkor. "Vi ville testa och se om man kunde vinna även om man var ärlig och var sig själv" förklarade Monica i en intervju efteråt.
Låten framfördes av duon Malta, bestående av den välkände Claes af Geijerstam och den ännu rätt okände Göran Fristorp. Duon tog sitt namn efter att de båda repeterat tillsammans på Malta och tyckte att det kunde vara ett passande namn.
Texten väckte stor uppståndelse av två anledningar. Dels att den var skriven av Lars Forssell, ledamot av Svenska Akademien - en oklanderlig institution vars medlemmar borde ägna sig åt mer högtstående ting än popmusik. Dels för textraden "dina bröst är som svalor som häckar" som av många sågs som vulgär och opassande för ett familjeprogram.
Den svenska finalen avgjordes av elva experter, varav fem var födda utanför Sverige. Tittarna rasade då Malta röstades upp i topp och tittarfavoriten "Ring Ring" med en grupp som ännu inte hette Abba fick nöja sig med en tredjeplats.
Juryn hade nog ändå inte tänkt helt fel. I Luxemburg hörde Sverige till snackisarna och nämndes som en tänkbar vinnare. Extra uppmärksamhet gavs åt att Monica Dominique själv blev hela ESC-historiens första kvinnliga dirigent, följd några minuter senare av Nurit Hirsch från Israel.
(Vad man inte visste 1973 var att en kvinna redan dirigerat ett bidrag så tidigt som 1962. Man kan läsa mer om Angela Morley här.)
För säkerhets skull fick den svenska duon döpa om sig till Nova för att inte riskera förvirring och sammanblandning med landet Malta, även om mikrostaten uteblev ur tävlingen 1973. Nya regler tillät deltagarna att själva välja sångspråk och svenskarna valde att tävla på engelska.
Clabbe och Göran fick vokal uppbackning av Annica Risberg, Kerstin Dahl och Kerstin Bagge, också kända under namnet Dolls.
Sverige landade på en med beröm godkänd femteplats och det verkar som om paret Dominique lyckats med sitt uppsåt att tävla på eget vis. När Stockholm två år senare stod värd för ESC deltog Monica och Carl-Axel ändå i den uppmärksammade motfestivalen som demonstrerade mot finalen.
I en tidningsartikel i Expressen fick Monica frågan om hon bara var en dålig förlorare som protesterade när hon inte själv vann. "Vi vill inte förbjuda något eller ta något ifrån någon" förklarade hon och bandkollegorna i Solar Plexus. "En massa musik förblir okänd för att den aldrig spelas i radio."
Själv tyckte Monica att det varit intressant och lärorikt att vara med i Luxemburg, inte minst att se alla affärsmän som gick runt för att sälja den musik andra skapat. "Jag trodde på vår grej och hade gärna tjänat pengar på vår låt om det gått" sa hon och fick förmodligen en och annan festivaldemonstrant att se rött.
Monica Dominique har fortsatt att föra fram olika sorters musik i rampljuset och har gjort program om musikteori för barn, men inte heller väjt undan för det kommersiella.
1981 spelade hon den ena spöksystern i Björn Skifs skräckmusikal "Spök!" (den andra systern spelades av Kerstin Bagge som också varit med i Luxemburg), tävlade framgångsrikt i "Gäster med gester" och var några år senare en av fyra programledare i Kanal 1:s utskällda nöjessatsning "Zick Zack".
Nova / You Are Summer (Sverige 1973)
5:e plats av 17 bidrag i Luxemburg
De flesta artister som blev populära i Sverige på 50- och 60-talet var tämligen hemvävda och provinsiella, men så fanns också ett litet gäng som höll måttet även på en internationell nivå. Monica Zetterlund var i högsta grad en av dem: en klart gnistrande diamant som helt självklart verkade behärska i princip allt hon tog sig för.
Den vackra och glamourösa Monica hade turnerat i USA och skaffat sig en mängd erfarenhet men hade också blivit besviken av vad hon sett. Hur de musiker hon beundrade och såg som förebilder hölls tillbaka av rasism och fördomar och hur vissa människor aldrig tilläts lyckas oavsett hur mycket talang de hade.
Väl hemma i Sverige igen formligen exploderade hennes karriär. Alla ville ha henne och plötsligt syntes och hördes hon överallt. Monica tackade och tog emot, jobbade hårt och tackade sällan nej till utmaningar.
Att sjunga i schlagerfestivalen var knappast hennes dröm men två år i rad ställde hon upp i den svenska finalen. 1962 fick hon en evergreen med "När min vän", skriven av Owe Thörnqvist, och gjorde den definitiva versionen av den diskade "Kärlek och pepparrot". 1963 blev det seger med den oändligt sofistikerade "En gång i Stockholm" av Bobbie Ericsson och Beppe Wolgers.
I London fick Monica sjunga som nummer tretton, något hon själv var nöjd då det var hennes mammas lyckotal. Mindre nöjd var Sveriges Radios medskickade producent som under en repetition personligen plockade bort de scendekorationer BBC planerat för det svenska bidraget.
Trots att den svenska delegationen hade gott hopp om en hygglig placering - och ett tag övervägde att låta Monica sjunga på engelska då Österrike gjorde just det - fungerade inte den svenska balladen alls i omröstningen. När alla röstat färdigt hade Sverige inte fått en enda poäng, ett öde man delade med Finland, Nederländerna och Norge.
Inte spelade det någon roll alls för Monicas karriär i Sverige. Möjligen fick det henne att fokusera mindre på att spela in musik för en bred publik men istället blev hon älskad som revyaktris, komedienn och skådespelare, även i krävande roller.
Dessvärre hade Monica även sina demoner: det låga självförtroende lyste ibland igenom, hon hade problem såväl med alkoholen som med den rygg hon skadat i barndomen. Trots att hon förblev en uppskattad och efterfrågad sångerska hade hon svårt att uppskatta framgången och sågade sina egna moderna hits i allmänheten.
De sista åren tog sjukdomen över och Monica Zetterlund isolerade sig från världen. Hon omkom i en lägenhetsbrand i maj 2005.
Monica Zetterlund / En gång i Stockholm (Sverige 1963)
Delad 13:e plats (sist) av 16 bidrag i London
Intresset för Eurovision Song Contest var katastrofalt lågt hos publiken, hos pressen, hos de tävlande tv-bolagen. Ingen verkade längre vara intresserad av att vara med i en tävling som möjligen hade gjort sitt och som alltmer framstod som en del av historien.
Om det inte stått ett gäng länder från östra Europa - där den politiska förändringens vindar svept fram med våldsam stormstyrka - och knackat otåligt på dörren för att få vara med, så skulle EBU förmodligen helt enkelt ha lagt ned programmet och låtit en era gå i graven.
I Sverige var krisen aldrig lika djup som i de flesta andra deltagarländer men inget år har Melodifestivalen känts lika bottenfrusen som 1994. Nöjesavdelningen på Kanal 1 i Stockholm verkar inte ha tagit urvalsprocessen på något större allvar och rykten säger att de var nära att skära ner antalet deltagarlåtar då de inte kunde hitta tio som var tillräckligt bra.
Kommersiella TV3 höll inte med och ordnade en alternativ final med bidrag som ratats av juryn. Startfältet var minst sagt av varierande kvalitet men vinnaren - "Viva Fernando Garcia" med Jenny Öhlund (senare känd som Jenny Silver) - blev en betydligt större hit än någon av låtarna i SVT:s final.
För första gången sedan 1985 fick den svenska finalen flytta in i en tv-studio och andades lågbudget på flera sätt. Programmet hjälptes något av att omröstningen blev en thriller där tre låtar in i det sista slogs om guldet.
Rätt låt vann då segern förvandlade Roger Pontare från en skicklig doldis till folkets älskling med sin uppseendeväckande utstyrsel och frisyr. Även Marie Bergman - som blev den första någonsin att representera Sverige tre gånger efter att ha tävlat med Family Four 1971 och 1972 - fick ett uppsving i karriären.
Vinnarlåten blev dessvärre en riktig flopp som knappt sålde något alls. Knappast hjälpte det att singelversionen var ett billigt hafsverk som mest lät som en demoversion.
Väl på plats i Dublin var Sverige först ut i startfältet. Bergman och Pontare sjöng innerligt och kraftfullt och den rätt undermåliga irländska orkestern gjorde sitt yttersta för det svenska bidraget. I slutändan var själva låten för tunn för att ha en chans i omröstningen och länge såg Sverige ut att riskera att bli utslängda ur tävlingen året därpå.
Till slut rann det till tillräckligt med poäng och när Malmö fick ta hand om följande års svenska final gjorde de en riktig kraftansträngning för att få ordning på tävlingen på nytt.
Marie Bergman och Roger Pontare / Stjärnorna (Sverige 1994)
13:e plats av 25 bidrag i Dublin
Melodifestivalen - den svenska finalen inför Eurovision Song Contest - är ett verkligt monument i tävlingens historia. Få andra nationella finaler har haft en lika stark profil och lika mycket kontinuitet genom åren.
Antalet år man experimenterat med formen är få - 1965, 1971, 1981 och den stora nyordningen 2002 - och de flesta upplagor är lätta att identifiera för publiken som med åren fått väldigt specifika och höga förväntningar på sin melodifestival. Ingen annan nationell final har skapat lika många hits på hemmaplan. Sedan 1967 har programmet haft samma namn.
Inget av detta fanns med då Sveriges Radio Television debuterade 1958. Ingen öppen tävling anordnades, utan bidraget valdes ut av en särskild kommitté på underhållningsavdelningen.
"Samma stjärnor lysa för oss två" var skriven av en riktig hitsnickare. Åke Gerhard var ett tungt namn bland svenska schlagerkompositörer och det kändes säkert tryggt att anlita någon pålitlig på första försöket.
Hur pålitlig Åke Gerhard än kändes så hade han sladdat lite på tonerna här. Bitvis var den utvalda låten alltför lik en redan publicerad låt, så man fick skriva om en del för att slutresultatet skulle vara acceptabelt.
Ett minst lika stabilt val var att anlita Alice Babs som artist. Sedan genombrottet 1940 med "Swing it, magistern" hade Hildur Alice Nilson (senare Sjöblom) blivit en av Sveriges mest älskade och mångsidiga artister, enligt legenden så tonsäker att musikerna stämde sina instrument efter henne.
Alice gick med på att sjunga den utvalda låten men däremot ville hon inte veta av texten. Gunnar Wirsén på Sveriges Radio fick snabbt skriva ihop en ny - med titeln "Lilla stjärna" - till finalen i Hilversum.
Nu härsknade Åke Gerhard däremot till efter allt petande i hans skapelse och förbjud Alice att spela in låten med någon annan text än hans. Alice - som aldrig varit rädd för att uttrycka en åsikt - vägrade befatta sig med texten så någon inspelning blev aldrig gjord. Följden blev att Sveriges första bidrag till ESC förblev väldigt anonymt och bortglömt i många år.
På resultattavlan i Hilversum registrerades en för stor poängsumma på Sverige som ser ut att ha kommit på tredje plats före "Volare". Där föddes ett segt rykte i svenska tidningar om att Alice Babs kommit trea i ESC, något som skulle hänga med i många år och bland annat hävdas av den annars mycket påläste Jacob Dahlin under 80-talet.
Alice Babs fortsatte att bygga på sitt rykte som fenomenal jazzsångerska med hela världen som spelfält medan Åke Gerhard startade eget skivbolag och var manager åt The Hep Stars - Sveriges egna Beatles vars keyboardist Benny Andersson med åren skulle vinna ESC som del av Abba.
Av Sveriges fem första bidrag till ESC hade Åke Gerhard ett finger med i fyra stycken: 1958, 1959, 1960 och 1962. Han avled 2009, 88 år gammal.
Alice Babs / Lilla stjärna (Sverige 1958)
4:e plats av 10 bidrag i Hilversum
